You are currently browsing the category archive for the ‘skadeståndsrätt’ category.
Justitiekanslern (JK) har kommit med besked: de som tvångssteriliserats i samband med ett könsbyte kommer inte att erhålla skadestånd av staten. Mot bakgrund av den vanligtvis inte precis lugna tonen i debatten runt frågor om sexualitet och/eller identitet kan man redan tänka sig vilken storm som kommer att blåsa nu.
Jag vill därför påminna om att JK är statens advokat. Det innebär att JK:s besked är ett partsbesked, ett uttalande från den som påstås vara skadeståndsskyldig att den inte känner sig skadeståndsskyldig. Det är inte rättsordningens sista ord: man kan vända sig med en stämningsansökan till tingsrätten och därefter kommer domstolarna att pröva frågan. JK:s besked är alltså inte rättsordningens sista ord.
Vad gäller själva frågan, är den inte så enkel att besvara: JK:s argumentation är inte helt utan poänger. Det är inte självklart att förändrade samhällsattityder – såsom de bland annat kommer till uttryck i lagstiftningen – ska kunna leda till att det uppstår en skadeståndsskyldighet i efterhand, att det som någon en gång i tiden gjorde i trygg förvissning om att det var ett acceptabelt handlande i efterhand ska anses vara vårdslöst och leda till skadeståndsskyldighet. Härvid spelar också roll att syftet med tvångssteriliseringen inte var att bestraffa eller skada den som genomgick en könsomvandling, utan att skydda barnen.
Att vissa – däribland jag – alltid tyckt att det var en befängd inställning, ändrar inte det faktum att det där och då var en form av statligt sanktionerad uppfattning. Det är inte uteslutet att någon form av ersättning ska utgå, men frågan – och det är endast den frågan som JK har att pröva – är om detta följer av juridiska regler, eller om det följer av politisk anständighet. I det senare fallet är det inte någon fråga för vare sig JK eller domstolarna, utan för politiken.
Därmed inte sagt att det skulle vara omöjligt att finna staten enligt juridiska regler skadeståndsskyldig. Därmed bara sagt att alla som nu frestas att spy galla över JK bör lugna sig.
Det verkar vara säsongen för att diskutera juridikens roll i de stora frågorna. Bara för några dagar sedan skrev jag ett inlägg om juridikens enligt min mening mycket begränsade förmåga att komma till rätta med nazistiska eller andra extremistiska strömningar, och idag uppmärksammas jag av advokaten Claude Zacharias i mitt Facebook-flöde på denna artikel enligt vilken bland annat Sverige skall stämmas. För vad? För att ha underlättat slavhandeln och därmed ha traumatiserat hela den karibiska befolkningen. När? För 136 år sedan.
Det finns mycket att säga om denna stämning (förutsatt att den verkligen materialiseras). Bland annat kan man påpeka att många av de karibiska staterna är hyggligt korrupta, och att det verkar vara konstigt att vilja läka historiska sår genom att kasta pengar i gapet på oärliga politiska eliter. Men en sådan invändning är sekundär i förhållande till den primära invändningen att det kanske över huvud taget är befängt att stämma ett land för brott som upphörde för 136 år sedan. Det är denna primära invändning som är mitt tema här.
Utgångspunkten för en juridisk bedömning måste nog vara att grova brott mot mänskligheten enligt en majoritetsmening som tycks bli starkare över tid inte kan preskriberas. Det är inget snack om saken att slavhandeln, kanske ännu mer än själva slaveriet, var ett gigantiskt brott mot mänskligheten och alltså därför utgör ett brott som inte kan preskriberas.
Man kan också säga att förövaren fortfarande finns. Förövaren är nämligen den juridiska personen Konungariket Sverige. Den juridiska personen fanns då och finns nu. På samma sätt som vi gör företag ansvariga för föroreningar som de ställt till med för ganska länge sedan och för brott och skadeståndsgrundande handlingar som begåtts av någon av deras företrädare, kan vi hålla staten Sverige ansvarig för brott som begåtts i dess namn. Det är ju Sverige, inte tulltjänstemannen Bengtsson när det begav sig, som så att säga är gärningsmannen här.
Då är väl saken biff? Sverige finns kvar, brott mot mänskligheten preskriberas inte – alltså ska Sverige betala, på samma sätt som Tyskland betalat till staten Israel för de brott som begicks mot det judiska folket under Tredje rikets tid.
Jag håller inte med. Jag tycker att det här är tämligen barockt.
Mina argument är följande.
Slavhandeln var ett brott mot mänskligheten, den saken kan som sagt inte diskuteras med någon form av allvar. Däremot undrar jag över preskriptionsfrågan. Om sådana brott mot mänskligheten inte kan preskriberas, borde väl invånarna i staden Rom vara ansvariga för de folkmord som det antika Rom gjorde sig skyldigt till under antiken? I så fall borde väl också Mongoliet betala till Ryssland för de århundraden av brutal kolonisering som Gyllene horden gjorde sig skyldig till? Då måste väl Algeriet betala för den slavhandel med européer som under tidigmodern tid och fram till 1800-talet ägde rum på dess territorium? Vi har att göra med klara brott mot mänskligheten, staterna eller staden finns kvar och brott mot mänskligheten preskriberas inte – eller kanske ändå, eftersom det tycks vara så uppenbart absurt att vilja på något sätt oskadliggöra den mänskliga historien genom skadeståndsbetalningar mellan stater där vare sig något levande offer eller någon levande förövare finns.
Det finns också det lilla problemet att de mänskliga rättigheterna och med dem brott mot mänskligheten är ett ganska nytt påfund. De uppfanns under 1940-talet när segermakterna funderade på hur de skulle hantera det besegrade Nazityskland och dess brott. Dessförinnan fanns förvisso några förklaringar om mänskliga och medborgerliga rättigheter, men ingen skulle ha kommit på att applicerade dem utanför det område där de gällde, att låta människor i kolonierna ha del av dem eller att av dem härleda brott mot mänskligheten. Ska de här aktuella staterna kunna stämmas för ett brott som inte ens var uppfunnet när det begav sig? Ska Storbritannien i förekommande fall hållas till godo att landet gjorde mycket för att få slavhandeln att upphöra? Kan USA räkna av sitt eget lidande under inbördeskriget?
Också det där med den juridiska personens identitet vållar bekymmer. Sverige är Sverige, ok. Men vad händer med de delar av dåvarande Sverige som inte längre är Sverige, eller de delar av landet som inte var Sverige när den svenska slavhandeln började, men var i en personalunion med Sverige när handeln slutade? Vad händer med andra ord med Finland och Norge? Är de solidariskt ansvariga för Sveriges illgärningar? Hur är det med staden Rom? Den miste sin suveränitet senast 1861 vid Italiens enande. Kan man säga att Rom inte längre finns? Försvinner då kravet mot det antika Rom? Och hur är det med katolska kyrkan, som ju länge härskade i Rom? Tog den så att säga över det antika Roms skuld under den tid då Rom var en del av Påvestaten? Kan då Frankrike hålla katolska kyrkan ansvarig för massmorden av galler när Julius Caesar erövrade det område som idag är Frankrike? Frågorna, märk väl, är exakt parallella med det karibiska kravet, eftersom de karibiska staterna inte heller fanns i sin nuvarande form när slaveriet ägde rum, och eftersom så lång tid förflutit sedan slaveriet förbjöds.
Min slutsats av allt detta är att det krav som nu sägs förberedas är absurt, att jag hoppas att ingen skiljedomstol i världen lånar sig till ett godkännande av något sådant krav och att staten Sverige (och de andra inblandade staterna) vägrar godkänna betalningar till någon på grund av att dennas förfader eller –moder varit slav. Det är en sak att ersätta lidandet eller i vart fall lindra det genom en betalning till den som faktiskt upplevt något själv. Skulle det ännu leva någon som varit slav i något av de omtalade länderna, skulle jag tycka att denna person åtminstone har ett bra prima facie-krav på någon form av ersättning. Jag kan kanske också sträcka mig så långt att en sådan persons barn kan ha ett legitimt krav. Men att dagens karibiska befolkning skulle ha ett krav mot dagens svenska befolkning (som til syvende og sidst får betala staten Sveriges skulder) för saker som staten gjorde sig skyldig till för 136 år sedan? Det är enligt min mening absurt och påståendet inte så lite upprörande.
Det som kanske är mest upprörande är att det inte ens känns helt uteslutet att detta faktiskt fåniga krav får framgång.
Jakob Heidbrink
Benjamin O J Boman har en gedigen erfarenhet från tvister rörande s.k. näthat. Han har nu skrivit något så ovanligt som ett (en?) amicus brief med anledning av det s.k. Instagram-målet. Min egen uppfattning är en helt annan än Benjamins, vill jag tillägga eftersom det ser ut som att jag är avsändare, men uppskattar – som alltid – denna diskussion.
*
Rättsutlåtande i Göteborgs tingsrätts mål nr. B 705-13
Med anledning av det s.k. ”Instagrammålet” vill jag självmant anföra följande. Jag tar, skall påpekas, inte ställning i skuldfrågan i det aktuella målet, utan mitt utlåtande innehåller generella betraktelser.
Legalitetshänsyn motiverar en restriktiv tillämpning av förtalsstadgandet
På senare tid har tendensen i rättspraxis varit, att till skydd för den personliga integriteten utvidga tillämpningsområdet för 5 kap. 1 § brottsbalken, så att paragrafen omfattar även gärningar som näppeligen initialt får anses ha varit avsedda att kriminaliseras genom den (jfr t.ex. NJA 1992 s 594 och NJA 1994 s 637). Detta är självfallet vanskligt ur legalitetssynpunkt (jfr SOU 2008:3 s 288). Det måste vara påräkneligt för den enskilde att denne kan bli bestraffad för en viss gärning. Även om det är lovvärt att skydda den personliga integriteten, kan man inte därför göra våld på lagen på ett sätt som gör den oigenkännlig. Det måste beaktas att förtal inte fordrar annat uppsåt än att gärningsmannen förstått de uppgifter han förmedlat och medvetet förmedlade dem – någon egentlig avsikt att genom spridning av uppgifterna ge upphov till andras missaktning fordras inte (se NJA 1966 s 565 och NJA 1990 s 231; se även Göta hovrätts dom 2011-04-19 i mål nr. FT 2010-10 om spridning genom s.k. bloggkommentar). Det är således förhållandevis lätt att styrka det subjektiva rekvisitet i förtalsbrottet. Tonvikten synes således ligga på den objektiva delen – själva uppgifternas karaktär. Detta tör motivera att domstolen iakttar påtaglig försiktighet då den bedömer huruvida en uppgift som sådan är förtalande eller ej. Noteras kan, att värdeomdömen i gemen inte skall anses straffbara. I praxis har vissa uttalanden avgivna i vissa situationer legat i gränslandet mellan uppgifter och värdeomdömen – t.ex. ett påstående om att en person är rasist eller nazist – och då har man valt att hellre fria än fälla (Svea hovrätts dom 2011-10-12 i mål nr. FT 3777-11, Justitiekanslerns beslut 1992-02-06 i ärende 470-92-30 och 2010-11-25 i ärende 6319-10-31, samt RH 2009:40 [om ”snuthora” som värdeomdöme]; se dock Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr. FT 2522-10, där påståendet om att en person ”förmodligen” deltagit i ett illdåd, ansågs utgöra en förtalande uppgift). Detta sammanhänger, förutom med den för förtal anklagades möjlighet att åberopa sanningsbevisning, skäligen med det som tas upp under sista rubriken nedan.
En förtalsdom kan ha samhällsmoraliska konsekvenser som bör beaktas
Vidare bör en ansvarskännande domstol beakta vilka moraliska implikationer ett tillämpande av förtalsstadgandet kan få. Att spridande av en uppgift anses förtalande i teknisk mening, dvs. enligt 5 kap. 1 § 1 st. brottsbalken, innebär att uppgiften anses ”ägnad att utsätta [den utpekade] för andras missaktning”. I bestämmelsen tas som exempel upp att man ”utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt”. Även om man vid bedömningen ska beakta vilka sociala kretsar den utpekade rör sig i (det anses ”tillräckligt att en uppgift är nedsättande för en persons anseende i de särskilda kretsar som han tillhör”), värderingar på gärningsorten etc. (NJA 2003 s 567), kan det dock antas att ett stämplande av en uppgift som förtalande ses som samhällsnormerande; om en domstol uttalar att uppgiften X är att bedöma förtal in casu, lär det häri implicit ligga en uppmaning till allmänheten om att undvika att sprida uppgifter lika X. Så är särskilt fallet i känsliga ”pilotmål”, som väl det nu aktuella får anses vara. Domstolarna må avgöra enskilda fall, men även underrätters bedömningar har inte sällan påverkan på kommande rättsfall och den allmänna rättsuppfattningen. När en domstol fäster avgörande betydelse vid omständigheterna i det särskilda fallet – t.ex. värderingarna i en utpekad persons särskilda kretsar – bör detta därför särskilt påpekas i domen.
När en uppgifts andemening exempelvis är att en kvinna är sexuellt lössläppt, kan det, med beaktande av det ovansagda, ifrågasättas om domstolen verkligen indirekt, genom tillämpning av förtalsstadgandet, bör stämpla en kvinnas bejakande av sin sexualdrift som ‘ägnat att utsätta henne för andras missaktning’. Att människor idag har sexuella relationer även med många andra människor, måste betraktas som i huvudsak accepterat, även om vissa grupper inte tillstyrker beteendet. Om en domstol, för att skydda enskilda mot angrepp, såsom brottsliga förklarar även uttalanden som inte i egentlig mening kan misstänkas rendera andras missaktning, har man tänjt förtalsstadgandet för mycket (vide supra). Om domstolen istället gör en in casu-bedömning där den utpekades bakgrund ges stor betydelse, är risken att avgörandet antingen blir meningslöst ur normgivningssynpunkt, eller att det får den besynnerliga konsekvensen (sannolikt grundad på en välment men olyckligt grov generalisering), att vissa grupper anses mer skyddsvärda än andra. Exempelvis vore det vanskligt om en domstols bedömning i ett förtalsmål ledde till den allmänna uppfattningen, att en flicka eller kvinna med invandrarbakgrund finge vara beredd att utstå mindre vad gäller angrepp mot sin sexuella ”hedervärdhet”, än en flicka/kvinna med svenskfödda föräldrar.
En uppgift måste kunna tas på allvar för att vara straffbar som förtal
Vidare kan det konstateras att en uppgift, för att kunna bestraffas som förtal, måste kunna tas på allvar av läsaren. Uppgifterna skall ju typiskt sett kunna ge upphov till andras missaktning mot den utpekade. Om en uppgift förefaller så överdriven eller eljest icke sannolik, att den näppeligen tarvar gendrivande, är den knappast typiskt sett sådan, att den utgör förtal. Från rättspraxis kan noteras ett fall, där den för förtal åtalade, enligt hovrätten ”gjort sig känd för att genom kränkande tillmälen och grundlösa beskyllningar gissla befattningshavare i offentlig verksamhet”, och genom sin klädnad ”uppenbarligen med avsikt spridit ett löjets skimmer kring sin person”. Trots att de skrifter som personen författat ”till ordalagen innehåller förtal” ansåg hovrättens majoritet det ”ytterst osannolikt att någon skulle kunna ta hans alster på allvar”, och således att de måtte ”inte anses ägnade att utsätta [den utpekade] för andras missaktning”. Åtalet ogillades (se hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1993-03-16 i mål nr. B 969/91). Justitiekanslern har i ett fall om publicering på Internet konstaterat att ”det allmänna intryck som [den aktuella] webbplatsen ger” var ”sådant att det kan ifrågasättas om någon som tar del av innehållet där verkligen kan förledas att tro på alla de uppgifter som publiceras. Till skillnad från vad som är fallet när det gäller mer traditionella medier kan det alltså hävdas att risken för att de publiceringar som skettt på [webbplatsen] ska leda till andras ‘missaktning’ i straffbestämmelsens mening rent faktiskt framstår som förhållandevis liten.” (Justitiekanslerns beslut 2012-06-20 i ärenden 3113-12-31 och 3474-12-31) Härvid kan det konstateras att uppgifter utan angiven källa av gemene man torde betraktas med högre grad av skepsis än källbelagda påståenden (jfr Helsingborgs tingsrätts dom 2009-04-21 i mål nr. FT 31-09).
Linköping den 4 juni 2013,
Benjamin O J Boman, jur. kand.
I ett tidigare inlägg på Juridikbloggen gjorde jag några korta reflektioner kring den s.k. novus actus-principen. Jag funderade vidare i ämnet och skrev ner några stolpar i ett dokument. Jag tänkte att det kanske fanns någon läsare av bloggen – jag gissar: som mest tre personer – som kan vara intresserad av detta.
Inledning
Novus actus interveniens (novus actus-principen) är etiketten på en princip som hör till orsaksfrågornas område. Den innebär att om det finns en intervenerande ”orsak” – en faktor som ingriper i ett förlopp på ett sådant sätt att, som metaforen brukar lyda, den kausala kedjan bryts – så ansvarar inte den tidigare handlande (eller underlåtande) person, vars agerande eljest skulle ha kunnat ses som en orsak, för den inträffade skadan.
Principen har sitt hemvist i ansvarsrätten, både i skadestånds- och straffrätten. Som många besläktade principer med latinska namn – såsom casus mixtus cum culpa, compensatio lucri cum damno och volenta non fit injuria – har novus actus-principen gamla anor och en svårfångad relation till lagstiftning (och andra auktoritativa rättskällor).
Principens grundtanke
Tankegången bakom novus actus-principen kan beskrivas på olika sätt. Den inflytelserike amerikanske rättsfilosofen Michael Moore har beskrivit principen på följande sätt, som också fångar in dess praktiska begränsningar (såsom Moore tolkar problemet): ”Causal chains may be sharply broken and not merely gradually diminished. The intervening causes responsible for such breaks may be of three kinds: deliberate human interventions, freakishly abnormal natural events, and subsequent preemptive causes. Although there may be liability for failing to prevent certain such interventions, or for aiding such interventions in doing their causal work, there is no causal relationship across such intervening events at the basis of such liability.”[1]
Moore behandlar i en senare artikel de filosofiska förutsättningarna för principen och argumenterar därvid för att det finns metafysiska argument för att betrakta den som en del av den faktiska kausalitetsanalysen. Det finns även andra ingångar i ämnet. Principen kan också stödjas på moraliska eller andra argument.[2]
I åtminstone amerikansk rätt förekommer en mer grovhuggen version av principen, närmast som ett utflöde ur den s.k. proximate cause-läran.[3] I denna version talade man om the last wrongdoer rule – det är den som svarar för den senaste eller sista faktorn som (eventuellt) kan bli ansvarig.[4] Denna variant av principen hade sitt primära tillämpningsområde på situationer där det fanns flera ansvarsgrundande händelser, till skillnad från novus actus-principen i stort som har relevans även där den andra händelsen var t.ex. ett naturfenomen.
Hör novus actus-principen till gällande rätt?
En första fråga är om novus actur-principen över huvud taget hör till svensk rätt. Frågan har inget rakt svar. I tidigare svensk litteratur behandlades den understundom som ett naturligt inslag i den skadeståndsrättsliga principfloran.[5] Stödet i praxis för principen tycks ha varit svagt. Det finns mig veterligen inget refererat avgörande från Högsta domstolen där principen nämnts vid namn. Däremot finns det vissa prejudikat där tankegångarna bakom principen kommer till förhållandevis tydligt uttryck.
Svarandens invändning i NJA 1931 s. 7, det klassiska Gävle Hamn-fallet, antyder ett novus actus-liknande resonemang. Svaranden var ansvarig för ett bensinutsläpp ur en cistern som sipprat ut i Gävle Hamn. Bensinen antändes därefter av några förbipasserande personer som var ansvariga för skadan. Frågan var om även företaget kunde anses ansvarigt. Företaget invände att det brast i orsakssamband eftersom skadan utlösts av ett uppsåtligt agerande av en tredje man. Invändningen lämnades utan avseende och ansvar förelåg för företaget.
I modern svensk rätt får principen sägas ha en oklar position, om den nu har någon position över huvud taget.[6] Frågan om novus actus-principen hör till gällande rätt är enligt min mening dock mindre intressant än frågan om den borde anses göra det. Att den kan användas som stöd av en domstol står enligt min mening klart.[7] Kan en princip av detta slag någon funktion i svensk rätt – kan den vara till nytta?
Skadeståndsrättslig systematik
I svensk rätt betraktas frågor om ett ansvars utsträckning som en kausalitetsvärderingsfråga och faller således i första hand under adekvansbedömningen. Det intressanta med novus actus är emellertid – som redan framgått – att den ofta betraktas som en princip hörandes i första hand till den faktiska orsaksbedömningen – i den mån det föreligger ett sådant ingrepp i det kausala förloppet så att orsakskedjan ”bryts” så kan inte heller den första, potentiella orsakaren, ses som en skadevållare: Hon kan inte orsaka skadan i ett sådant fall.[8]
Enligt det orsaksperspektiv som präglar svensk rätt framstår det som att det inte finns något egentligt utrymme för en norm som novus actus-principen inom ramen för den faktiska orsaksprövningen.[9]
Principen måste därmed placeras i en kausalitetsvärderande kontext för det fall den skall kunna inordnas i den skadeståndsrättsliga systematiken. Kausalitetsvärderingen är i svensk rätt framför allt en fråga om adekvans.[10] Adekvansläran dominerar den rättsliga bedömningen av ansvarets gränser efter att orsaksprövningen gjorts och kompletteras understundom av argumentationslinjer hämtade från t.ex. normskyddsläran eller den befogade tillitens princip.
Frågan är därmed om novus actus-principen har någon funktion i en ansvarsanalys blir därmed en fråga om den kan betraktas som ett lämplig inslag i en adekvanslära. Adekvansläran tillåter idag nyanserade avvägningar, där olika intressen kan vägas mot varandra utifrån den individuella situationens förutsättningar. I en sådan analys kan det framstå som onödigt att dra in en princip som framstår som s.a.s. grovhuggen.[11] Finns det över huvud taget något behov av en sådan tankegång inom ramen för adekvansläran?
Till en början kan det konstateras att det redan idag finns ett antal enklare tumregler i adekvanslärans argumentationsflora. Den systematiska placeringen av vissa av dessa tumregler är inte självklar. Vissa av tumreglerna tycks nämligen närmast stå i ett motsatsförhållande till adekvanskravets grundtanke: att skala bort osannolika eller oförutsebara effekter från det ansvarsgrundande området. Så t.ex. typsituationen ”man för ta den skadelidande som man finner henne” (the thin skull rule) som närmast är ett frånsteg från kravet på förutsebarhet. Är denna tumregel en del av en adekvansprincip som den delvis står i konflikt med, eller är det lämpligare att betrakta den som något som står på egna ben? Det vanligaste torde vara att man betraktar även en sådan tumregel som en del av ett större adekvanskomplex. I ett sådant komplex kan en novus actus-princip inordnas, för det fall det anses rättspolitiskt lämpligt.
Värdet av komparativ rätt
Det finns ett särdrag med principer av förevarande slag, nämligen att deras relevans inte är inskränkta till en viss nationell rättsordning. Novus actus-principen används sålunda i åtskilliga rättsordningar. Det gör att det finns särskild anledning att, när situationer aktualiseras inom den på ovan sätt beskrivna principens område, också undersöka hur de behandlas i andra rättsordningar.
Sådana jämförande undersökningar reser emellertid ett välkänt metodproblem i den komparativa rätten. Det faktum att olika rättsordningar använder samma uttryck för att söka svar på frågor av likartat sak betyder inte att det bakom etiketten är samma princip som döljer sig. Framför allt reser det systematiska spörsmål. Novus actus-principen kan således aktualiseras i olika kategorier av den ansvarsrättsliga analysen, som en del av orsaksprövningen, som en del av orsaksvärderingen (adekvansbedömningen och liknande) men också i vissa andra sammanhang.
Denna metodologiska invändning till trots finns det anledning att se närmare på hur principen kommer till uttryck i andra rättsordningar, framför allt i engelsk rätt där den har en stark ställning. Några korta nedslag får vara tillräckligt i sammanhanget.
Några nedslag i engelsk rätt
Dorset Yacht
Det kanske mest kända rättsfallet, åtminstone från svensk horisont, är Dorset Yacht.[12] Fallet är omtalat inte bara för att novus actus-principen aktualiserades tydligt, utan även – kanske framför allt – för att det utvecklade duty of care-doktrinen och ansågs indikera ett mer långtgående ansvar för det allmänna. Bakgrunden i fallet var att ett antal ungdomsbrottslingar arbetade i en hamn under kontroll av the Home Office. Sju av dessa ungdomar rymde en natt, efter att ha blivit lämnade utan egentlig tillsyn. De orsakade därefter skada på ett fartyg, efter att ha rammat det med ett annat fartyg. Ägaren det skadade fartyget begärde skadestånd från the Home Office.
I Court of Appeals var det ingen annan än (blivande) Lord Denning som var domare. Lord Denning fann att inget skadestånd skulle utgå: “Many, many a time has a prisoner escaped – or been let out on parole – and done damage. But there is never a case in our law books when the prison authorities have been liable for it. No householder who has been burgled, no person who has been wounded by a criminal, has ever recovered damages from the prison authorities; such as to find a place in the reports. The householder has claimed on his insurance company. The injured man can now claim on the compensation fund. None has claimed against the prison authorities. Should we alter all this: I should be reluctant to do so if, by so doing, we should hamper all the good work being done by our prison authorities.” [13]
House of Lords kom till motsatt slutsats. Lord Reid fann därvid att ”the taking by the trainees of a nearby yacht and the causing of damage to the other yacht which belonged to the respondents ought to have been foreseen by the borstal officers as likely to occur if they failed to exercise proper control of supervision; in the particular circumstances the officers prima facie owed a duty of care to the respondents.”
Ett av de argument som svaranden anfört mot anspråket på skadestånd var att ingen kunde hållas ansvarig för ”a wrong” utfört av en vuxen person och tillräknelig person, med mindre den senare agerade i tjänsten eller på uppdrag av den förra. Härvid framhöll Lord Reid: ”The convenient phrase novus actus interveniens denotes those cases where such action is regarded as breaking the chain and preventing the damage from being held to be caused by the careless conduct. But every day there are many cases where, although one of the connecting links is deliberate human action, the law has no difficulty in holding that the defendant’s conduct caused the plaintiff loss.” Lord Reid föll istället tillbaka på den begränsningsbedömning i form av ett förutsebarhetstest som följde av klassiska rättsfallet Hadley v. Baxendale.
Lamb
Några år efter Dorset Yacht prövades ett fall med liknande omständigheter, Lamb mot Camden LBC.[14] Svaranden, ett council, hade i målet orsakat skada på en vattenledning utanför käranden hus. Detta medförde stora skador på byggnaden, vilket innebar att bostaden behövde evakueraas. Ett år senare hade skadorna fortfarande inte åtgärdats. Husockupanter hade vid denna tid flyttat in i huset och orsakat ytterligare skada. Käranden ombesörjde då själv ett reparationsarbete och skickade en räkning för kostnaderna för detta till svaranden, vilket också inkluderade ersättning för skadorna orsakade av husockupanterna.
Domstolen fann att myndigheten inte ansvarade för skadorna som orsakats av husockupanterna. Dessa skador var inte förutsebara (trots, konstaterade domstolen, att det förekom sådant beteende i Camden vid denna tid.) Även i fallet Lamb föll således domstolen tillbaka på ett förutsebarhetstest, men .
Knightly
Ytterligare ett avgörande kan illustrera hur novus actus-principen kan användas som ett ansvarsbefriande argument genom att orsakskedjan anses bruten.
I Knightley v Johns & Ors hade en person, Mr. John, orsakat en trafikolycka i en tunnel genom att framföra sin bil vårdslöst.[15] Tunneln blockerades till följd av olyckan. Polis kom till platsen. Polisbefälet gav instruktioner till en underordnad polisman, käranden, att stänga av tunneln. Käranden körde därvid sin motorcykel mot mötande trafik och skadades. Befälets agerande ansågs vårdslöst. Frågan var om Mr. John kunde hållas ansvarig för den senare skadan. Domstolen fann att vårdslöst agerande var ”more likely to break the chain of causation than conduct which is not”. Polisbefälets agerande var av sådant slag att det ansågs utgöra en novus actus interveniens, som befriade Mr. Johns från ansvar.
Reflektioner
Som framgår är novus actus-principen intimt sammankopplad med förutsebarhetstestet och andra, från svensk rätt välkända, ansvarsbegränsningsargument. Det framstår som vanskligt att försöka nagla fast det närmare förhållandet mellan de olika principerna rättskällehierarkiskt. Ett sätt att uttrycka det på är att novus actus-principen är kategoriserande och fångar in en typsituation där ansvarsbegränsningsargumenten ger upphov till svåra avvägningar. På detta sätt kopplas principen ihop med de traditionella lärorna och argumentationslinjerna.
Om den intervenerande händelsen var normalt förutsebar anses inte orsakskedjan bruten. Eller, för att uttrycka det i andra termer, om den intervenerande händelsen föll inom den risk som svaranden givit upphov till så anses inte kedjan bruten. På detta sätt sammanfattar t.ex. van Gerven rättsläget i engelsk rätt, och noterar därvid att det samma gäller i fransk rätt.[16]
I åtskilliga rättsordningar används för dessa situationer novus actus-principen, om än understundom uttryckt i översättning (intervention of a third party eller liknande) för att hantera begränsningsproblematiken.[17] Komparativrättsliga argument kan därvid tala för att artikulera begränsningsprincipernas innebörd på liknande sätt även i svensk rätt.
Mot det kan invändas att det är onödigt att använda sig av den särskilda novus actus-principen för detta syfte; den tillför ju inget normativt utöver det som redan framgår av de etablerade teorierna. Detta stämmer i och för sig. Men den tillför något annat. Den tillför närmare bestämt en metafor.[18] Och denna metafor har ansetts fruktbar, inte bara i engelsk rätt utan i åtskilliga rättssystem.[19] Även i den skandinaviska diskussionen har begreppet använts på detta sätt.[20]
Synsättet har haft inflytande också i diskussionen om en europeisk skadeståndsrätt. I kommentaren till Draft Common Frame of Reference har novus actus-resonemang varit föremål för diskussion och även om dess författare varnar för svart-vita lösningar framhålles att ”the intentional intervention of a third party typically breaks the chain of causation or liability”.[21]
På orsaksvärderingens område är sådana metaforer förekommer åtskilliga sådana. Hellners metod att kategorisera adekvansbedömningar i praxis i typfall har med rätta blivit inflytelserik.[22] Dess pedagogiska förtjänst ligger delvis i hur typfallen etiketteras. Hellner talar t.ex. om, mot bakgrund av angloamerikansk rätt, att man ”få ta den skadelidande som man finner honom”. Tydliga kategorier kan i sig öka förutsebarheten i bedömningarna. På detta sätt kan novus actus-principen ha ett berättigande.
När är det då rimligt att metaforiskt betrakta en orsakskedja som bruten? Det centrala fallet är när den intervenerande personen brottsligen eller uppsåtligen utlöst skadan.[23] Även i dessa fall finns det situationer då den tidigare händelsen måste kunna medföra ansvar, jmf. NJA 1931 s. 7. Det finns emellertid situationer då det kan framstå som uppenbart orimligt att låta den som ansvarar för den tidigare händelsen bära risken för en senare agerande persons brottsliga eller uppsåtliga skadevållande. Novus actus-principen kan därvid fungera som ett argument för att fånga in tanken bakom en ansvarsbegränsning. Den intervenerande personen och bara denna får anses ansvarig för skadan.
[1] Michael A. Moore, Causation and Responsibility, 16 Social Philosophy & Policy, s. 1 ff., på s.44. (1999)
[2] Se t.ex. genomgången av olika argument för principen av de juridiska orsaksteoriernas grand old man, Anthony Honoré, Causation in the Law, Stanford Encyclopedia in Philosophy, på http://plato.stanford.edu/entries/causation-law/ (kontrollerad 2013-01-07), särskilt avsnitt 3.3.
[3] Proximate cause-läran är en orsaksvärderande lära som närmast motsvaras av vår adekvanslära.
[4] Se om detta Laurence Eldredge, Culpable Intervention as Superseding Cause, 86 University of Pennsylvania Law Review, s. 121ff. (1938). och i svensk litteratur, Bill W Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Stockholm 1993, s. 967. nr. 2490.
[5] Ivar Strahl. Kurt Grönfors tar också upp tankegångar som dessa, utan att nämna novus actus-principen vid namn, Kurt Grönfors, Skadelidandes medverkan, Stockholm 1954, s. 28 f. Även Hans Saxén talar om novus actus interveniens från finskt perspektiv (med komparativrättsliga utblickar), Hans Saxén, Skadeståndsrätt, Åbo 1974, s. 142 och 152.
[6] I svensk rätt finns principen behandlad i bl.a. Bill W Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Stockholm 1993, s. 991 ff. nr. 2555 ff.), Aleksander Peczenik, Causes and Damages, Lund 1979, s. 229 ff. Uttrycket förekommer även i den norska litteraturen, se t.ex. Peter Lødrup, Lærebok i erstatningsrett, 5 uppl., Oslo 2005, s. 270.
[7] Man kan jämföra med hur casus mixtus cum culpa som först genom NJA 2004 s. 746 I och II explicit uttrycktes i Högsta domstolens praxis. Tidigare hade domstolen stött sig på principen utan att nämnda den vid namn, vilket för övrigt uppskattades litteraturen, se Jan Kleineman, De offentliga rättssubjektens skadeståndsansvar, JT 1991-92, s. 63 ff. på s. 77. Genom 2004 års fall släpptes casus mixtus-principen in i värmen. Hände någonting med principen genom det nya auktoritativa stödet? Är det till och med så att först genom HD:s avgörande transformerades principen från att ha varit en rättspolitisk tankegång som tilläts påverka bedömningen i bakgrunden, till en regel? Dessa typer av frågor är egentligen mindre intressanta än iakttagelsen att när HD fann ett behov av att tydligt ge stöd för sitt resonemang så tog man stöd i den något arkaiskt formulerade casus mixtus-principen. På samma sätt kan novus actus-argument användas, för det fall en domstol anser det lämpligt. Se allmänt om casus mixtus-principen i litteraturen, Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 213., Anders Agell, Skadeståndsansvaret vid obehöriga förfoganden över annans egendom, ”de lege”, Juridiska fakulteten i Uppsala årsbok, 3, Uppsala 1993, s. 197 ff., särskilt på s. 221 ff. (ursprungligen i Festskrift till Jan Hellner, Stockholm 1984, s. 23 ff.), Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 393 ff., Bill Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Stockholm 1993, främst no. 3894 ff., Jan Kleineman, De offentliga rättssubjektens skadeståndsansvar, JT 1991-92, s. 63 ff, särskilt s. 75 ff., Gertrud Lennander, Casus Mixtus Cum Culpa, i Festskrift till Bill Dufwa, Vol. II, Stockholm 2006, s. 723 ff. (särskilt med hänvisningar till bl.a. annan nordisk litteratur på s. 725, s. 4), och Mårten Schultz, Casus Mixtus Cum Culpa, JT 2004-05, s. 680 ff. I utomobligatoriska förhållanden har stöd tidigare kunnat sökas t.ex. i NJA 1914 s. 190 (otillåtet omhändertagande av hund medförde skadeståndskyldighet för skada som inte inträffat till följd av culpöst handlande) och NJA 1985 s. 690 (värnpliktiga tillgrep bil för att dricka öl i Tierp, där C – som omhändertagits – blev skadeståndsskyldig för skada som inträffade på bilen efter att han hamnat i förvar). I NJA 1990 s. 137 blev staten skadeståndsskyldig efter att kronofogdemyndighet hade växlat in kvarstadsbelagda pengar till dollar, varvid stor förlust uppstod i samband en devalvering (som var oförutsebar). (Det senare fallet låter sig svårligen placeras direkt under casus mixtus-principen eftersom myndighetens inledande beteende inte var rättsstridigt – det finns s.a.s. ingen ”culpa” som kunde beblanda sig med ”casus”.)
[8] Med det senare menar jag att man rent metafysiskt skulle kunna hävda att inte den första personen i en sådan situation skulle kunna anses som en orsak. För detta argumenterar Michael S. Moore i The Metaphysics of Causal Intervention, 88 California Law Review, s. 827 ff. (2000).
[9] Jmf- Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, passim.
[10] Jmf. Mårten Schultz, Adekvansläran, Stockholm 2010.
[11] Som en analogi kan man möjligen betrakta förhållandet mellan tolkningsmetoder (språkinriktad, kontextuell etc.) och tolkningsprinciper (oklarhetsprincipen t.ex.) i avtalsrätten. Det antas ofta, åtminstone från akademiskt håll, som lämpligare att använda sig av de öppna metoderna för tolkning, istället för att förlita sig på principernas möjlighet att läsa problem med ett alexanderhugg. Samtidigt finns det uppenbarligen ett behov även av principerna i vissa fall. De enkla lösningarna praktiska funktion skall inte underskattas. Se t.ex. Joel Samuelsson, Tolkningslärans gåta, Uppsala 2011, s. 22 med referenser i n. 27.
[12] Home Office v. Dorset Yacht Co. Ltd., [1970] 2 All E.R. 294. Fallet tas upp av Dufwa, se a.a.s. 992 (nr 2555).
[13] [1969] 2 QB 426.
[14] Lamb v Camden LBC [1981] 2 All ER 408 Court of Appeal
[15] Knightley v Johns & Ors [1982] 1 WLR 349.
[16] Walter van Gerven, Jeremy Lever & Pierre Larouche, National, Supranational and International Tort Law, Oxford 2000, s. 463.
[17] Jmf. t.ex. de komparativrättsliga iakttagelserna i Christian von Bar och Eric Clive (red.), Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, Full Edition, Vol. 4, München 2009, s. 3571, A. M. Honoré. Causation and Remoteness of Damage, Int. Enc. Comp. L. XI Torts (1983), kap. 7, s. 47 ff. I Principles of European Tort Law (PETL) finns inte någon klart uttryckt novus actus-princip. Av kommentaren till PETL framgår att det fanns skilda meningar om detta i gruppen som tog fram principerna och att flera av dess medlemmar önskade ett tydligare avtryck av novus actus-idén, men att man istället fastnade för att dessa situationer fick hanteras inom den allmänna skyddsintresseregeln i art. 3:106, se European Group on Tort Law, Principles of European Tort Law, Wien/New York 2005, s. 61.
[18] Som Honoré konstaterar inser ”alla” att novus actus-terminologin är metaforisk.. A. M. Honoré. Causation and Remoteness of Damage, Int. Enc. Comp. L. XI Torts (1983), kap. 7, s. 47 (nr 77).
[19] Se t.ex. Honoré, a.a.
[20] Hans Saxén, Skadeståndsrätt, Åbo 1974, s. 142 och 152.
[21] Christian von Bar och Eric Clive (red.), Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, Full Edition, Vol. 4, München 2009, s. 3571.
[22] Se Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, 12.4.
[23] A. M. Honoré. Causation and Remoteness of Damage, Int. Enc. Comp. L. XI Torts (1983), kap. 7, s. 47 f. (nr 78).
I ”Förtalsbonanza” här på Juridikbloggen, skriver Mårten Schultz följande: ”I mer eller mindre seriösa sammanhang har en massa andra förtalspåståenden florerat i kölvattnet av Quick-fallet. Kan inte Göranssons och Küttims brev i sig vara förtal? (Nej, det kan det inte.) Kan inte påståendena om att Stigson är en kriminell ärekränkare vara förtal? (Nej, det är det inte.) Kan Silberskys anklagelse om att Lambertz uttalanden utgör ansvarsgrundande förtal vara förtal? (Nej, knappast.)” Detta bör utvecklas.
Förtal enligt 5 kap. 1 § brottsbalken innebär att man ”utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning”. Brottet består således i att någon lämnar uppgifter (dvs. i regel inte värdeomdömen, som att någon är ful, dum etc.) som är ägnade att utsätta en fysisk person för andras missaktning; lagtexten ger exemplen att utpeka någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt.
Med ”är ägnade” menas att uppgifterna typiskt sett duger för att utsätta andra för missaktning – någon missaktning i det specifika fallet behöver inte bevisas. Även mindre konkretiserade påståenden och rykten, som att någon ”förmodligen” gjort sig skyldig till ett allvarligt brott, kan utgöra förtal – se t.ex. Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr. FT 2522-10, eller det mycket besynnerliga målet B 969/91 vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, där en åtalad hade fogat följande till sina påståenden om att en polisman knarkat i tjänsten: ”Detta är bara som folket i byn säger. Det är inte styrkt så det här vill författaren inte föra vidare”.
Idag används även förtalsbestämmelsen även för att skydda individers rätt till privatliv/att lämnas ifred. Exempelvis kan spridning av (smygtagna) naken- eller sexbilder eller -filmer på någon straffas som förtal (åtminstone om spridaren inte tillfogar ”Personen i filmen vet inte att detta material framställs eller sprids och har inte samtyckt till framställningen eller spridningen” eller dylikt), något som, ehuru månne lovvärt, sannerligen kan ifrågasättas och har ifrågasatts (se SOU 2008:3 s 288).
Klart är i varje fall att förtalsbrottet inte omfattar alla utpekanden av någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Det krävs ju att utpekandet kan leda till andras missaktning. Påståenden om obetydliga brott eller andra obetydliga gärningar, torde inte vara straffbara.
Ett påstående om att en person någon enstaka gång kört bil för fort, eller laddat ned en film eller en låt medelst bittorrent-protokoll – gärningar som i och för sig är kriminaliserade – torde i normalfallet knappast leda till att den utpekade utsattes för andras missaktning. Förr skulle ett påstående om att någon har en utomäktenskaplig sexuell förbindelse kunna leda till andras missaktning, men idag är sådana förbindelser så vanliga att det knappast skulle utgöra förtal att framföra sådana påståenden, även om somliga nog skulle anse utomäktenskapligt sex klandervärt.
Var gränsen går beror delvis på vem som har utpekats. Ett påstående om att någon är homosexuell skulle förmodligen vara menligare om det gällde en pingstpastor än om det gällde gemene man, för att ta ett exempel.
De fall som Mårten Schultz tar upp gäller bland annat huruvida påståenden om att någon gjort sig skyldig till just förtalsbrott, i sig skulle kunna utgöra förtal. Den första frågan bör vara: Kan de lämnade uppgifterna, typiskt sett, ge upphov till andras missaktning gentemot person X?
Påståenden om att en journalist – eller ett justitieråd – enligt ens egen mening har gjort sig skyldig till förtal genom att antyda att frikänd person är skyldig till brott, torde knappast vara sådana att journalisten – eller justitierådet – faktiskt lär utsättas för andras missaktning. I så fall föreligger inte förtal. Göransson och Küttim tycks för övrigt endast hävda att Gubb-Jan Stigson gör sig skyldig till förtal för att allt tyder på att Sture Bergwall snart är formellt sett frikänd för alla mord han dömts för (en i sig mycket tveksam förtalsbedömning), och de synes inte hävda att Stigson medvetet hittar på saker om Bergwall eller sprider grundlösa rykten om denne för att framställa honom som mördare.
Frågan är om det Göransson och Küttim skriver inte endast utgör en bedömning, dvs. ett värdeomdöme, om Stigsons skriverier, och därför överhuvudtaget inte uppgifter om Stigson. Förtalsansvar synes alltså uteslutet.
Gällande huruvida Stigson och Lambertz har gjort sig skyldig till förtal, kan det först och främst påpekas att det i samtliga fall då dessa har uttalat sig om Quickfallet torde vara ansvariga utgivare för olika tidningar och program som bär det straffrättsliga ansvaret för deras uttalanden. Stigson och Lambertz kan i sådant fall inte ha förtalat Sture Bergwall (och Küttims och Göranssons formulering om att ”Gubb Jan Stigson sedan ett långt tag tillbaka gör sig skyldig till grovt förtal [för vilket] du, som ansvarig utgivare, [är] ansvarig rent straffrättsligt” ter sig allt annat än juridisk).
Förutom rena faktauppgifter, som Lambertz och Stigson torde ha haft skälig grund för, torde även deras argumentation utgöra värdeomdömen och därför inte uppgifter om Bergwall. Även om det Lambertz och Stigson har skrivit skulle utgöra uppgifter om Bergwall, är Schultz uppfattning, att det inte kan vara ”yttrandefrihetsrättsligt oförsvarligt att driva linjen att den tidigare Quick hade rätt”, rimlig (jfr 5 kap. 1 § 2 st. brottsbalken och RH 2002:39).
Oavsett hur det ligger till med Bergwalls eventuella skuld, måste det vara tillåtet att diskutera de bevis som har framlagts i de olika rättsprocesserna, liksom det måste vara tillåtet att diskutera hovrätternas resningsbeslut (vilket jag gör här) och åklagarnas beslut att lägga ned åtalen mot Bergwall. Liksom den frikände Christer Petterssons eventuella skuld till Palmemordet har diskuterats av journalister, statsvetare, jurister och andra, även efter den frikändes död, måste den frikände Sture Bergwalls eventuella skuld kunna diskuteras i ett fritt och demokratiskt samhälle.
Veritas liberabit nos.
Hur dras gränserna för vad man kan säga om frikända människors skuld? Ämnet har avfärdats som en metadebatt, till och med som en pseudodebatt. Det viktiga är vad rättsstaten kan lära sig av Quick-affären, sägs det, inte vad man får säga om Quick-affären. Jag håller inte med. Metadebatten kan säga minst lika mycket om synen på rättsstaten som debatten i den första frågan, nämligen den om vad, om något, som gick fel när svenska domstolar skrev berättelsen om landets värsta seriemördare.
Jag talar förstås om det juridiska samtalsämnet på allas läppar under den senaste månaden. Är Thomas Quick oskyldig till allt? Var domarna mot honom felaktiga? Många har haft en åsikt i dessa två, självklart helt separata, frågor.
De flesta har närmare bestämt accepterat den uppfattning som framförs i Hannes Råstams magnifika, suggestiva men samtidigt försåtliga bok om Quick-affären. Några få har däremot satt sig in på djupet i materialet. Bland dessa har uppfattningarna om huruvida de tidigare domarna varit korrekta varit delade. Själv har jag ingen uppfattning i sak eftersom jag inte tagit del av förundersökningarna i sin helhet. Jag har däremot uppfattningar i metafrågan. Närmare bestämt i frågan om vad man får säga.
Fallet Thomas Quick hör till den svenska rättsstatens största utmaningar. Den primära anledningen till att denna utmaning har uppstått är, oavsett vilken sida av historien som man vill lita på, de uppgifter som kommit från Thomas Quick själv.
Hade Thomas Quick rätt tidigare var domarna rätt i sak (även om de i och för sig kan vara felaktiga ändå). Om Thomas Quick har rätt nu dömdes Quick oskyldig – vilket inte i sig betyder att domarna inte var korrekta. Men även enligt den senare möjligheten bär Quick själv ett stort ansvar för det som hänt. (”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”, skriver Quick idag.)
Idag beskriver Quick hur han fullt medvetet erkände brott han inte begått och dessutom gjorde research för att kunna erkänna på ”bästa” sätt, och han gjorde det för att få narkotika och bekräftelse. Mest poängterar Quick idag narkotikan. Den Quick som idag många litar på beskriver alltså den tidigare Quick som en rationell människa, driven av droger och dåligt självförtroende.
I ljuset av hur Quick, oavsett vad som har hänt, varit central för den situation som nu uppstått är det rimligt att diskutera alla hans uppgifter, också de tidigare uppgifter som kommit från hans läppar. Men alla vill inte ha en öppen diskussion. Många vill tvärtom tysta dem som fortfarande menar att Quicks tidigare uppgifter är betydelsefulla eller riktiga.
Mattias Göransson och Jenny Küttim medverkade till att Hannes Råstams bok blev färdig. En gärning som i sig förtjänar en eloge. Vad som däremot inte förtjänar annat än klander är deras syn på sina meningsmotståndare.
Det gäller särskilt för förhållningssättet till den i media mest ihärdiga förespråkaren för att de tidigare domarna var korrekta är Dalademokratens Gubb Jan Stigson. Stigson blir fullständigt tillintetgjord i Råstams bok, som idag betraktas – för att använda Leif GW Perssons uttryck i en blurb på bokens framsida – den ”sanna” redogörelsen för vad som hänt. Men Göransson och Küttim tycker inte att det räcker. De vill att Stigson skall tystas. Deras agerande blev inledning på den förtalskarneval som nu uppstått.
I ett brev till Dalademokratens redaktionschef och ansvariga utgivare skriver Göransson och Küttim följande (citerat från Magasinet Paragraf – de långa citaten behövs för kontexten): ”[D]et var fascinerande att höra Gubb Jan Stigson på Studio Ett härom dagen, lite som att möta en zombie på gatan. Bildligt talat har han ju faktamässigt blivit både skjuten i huvudet, fått halsen kapad och hjärtat utslitet ur kroppen när det gäller Thomas Quick-skandalen; men ändå raglar han vidare som om ingenting har hänt. Att han numera är ensam om sin uppfattning har han till och med erkänt själv, under en debatt med Hannes Råstam för drygt två år sedan (som skedde inför publik, och filmades: vi skickar dig gärna en bildlänk till hela debatten – den är ganska sevärd, och visar hur Gubb Jan blir fullständigt pulvriserad och till slut, när alla sakargument är motsagda, landar i att han helt enkelt ”vet” att Quick är skyldig).”
Göransson och Küttim beskriver här det intryck som jag i likhet med dem tror att många har idag, nämligen att Stigson har fel. Stigson har redan, enligt brevskrivarna, förlorat. Men de är inte nöjda med det. De använder sig av juridiken som påtryckningsmedel för att förmå Stigssons chef att ta fram munkaveln. Så här lyder Göransson och Küttims juridiska analys.
”Eftersom Sture Bergwall nu, tack vare vårt extremt saktfärdiga men ändå fungerande juridiska system, har A) blivit helt friad från tre av morden; B) har beviljats resning för ytterligare två; C) det remarkabla (första gången, i historien, i Sverige) häromdagen inträffade att en överåklagare själv ansökte om resning för ytterligare ett; samt D) att en överåklagare har utlovat inkomma mycket snart med en resningsansökan för de sista två; vill vi göra dig uppmärksam på att Gubb Jan Stigson sedan ett långt tag tillbaka gör sig skyldig till grovt förtal – tveklöst vad det gäller allt han skriver om de första tre ärendena, men i ärlighetens namn förmodligen även vad det gäller övriga fem (med tanke på Bergwalls återtagande av erkännandena och att ingenting framkommit som talat för hans skuld under de snart fyra år som förflutit sedan dess). För detta är du, som ansvarig utgivare, ansvarig rent straffrättsligt.
[…] Advokat Thomas Olsson är för tillfället fullt upptagen med resningsprocessen, men som du vet kan även privatpersoner väcka förtalsmål genom att begära att Justitiekanslern tar sig an ett ärende. För oss är det en tänkbar väg framåt. Samtidigt känns det inte optimalt, eftersom problemet är Gubb Jan, och det skulle bli du som fälldes för förtal och inte han.”
I uttalandet ovan slår Göransson och Küttim fast att Stigsson gör sig skyldig till grovt förtal när han skriver åtminstone om de tre ärenden där Quick erhållit resning. Problemet är bara att Göransson och Küttim har fel.
Det kan inte vara yttrandefrihetsrättsligt oförsvarligt att driva linjen att den tidigare Quick hade rätt. Det är åtminstone högst osannolikt att det skulle kunna anses utgöra förtal. När Stigsson pekas ut som brottsling – vilket är andemeningen bakom formuleringen om det straffrättsliga ansvaret som omtalas i brevet – så är det alltså troligen helt falskt.
Förtalsanklagelsen hade icke desto mindre önskad effekt. Stigssons yttrandefrihet beskars ytterligare av hans arbetsgivare, om än bara för en period.
Det är inte bara Stigson som anklagas för förtal. F.d. JK Göran Lambertz har uttalat sig om de tidigare domarna. Lambertz är inte övertygad om att domarna är felaktiga eller att Quick är oskyldigt. Även i Lambertz fall har förtalskortet dragits fram.
I SvT Debatt anklagar således Leif Silbersky, som i sin advokatgärning har bidragit mer till den svenska yttrandefrihetens utveckling än kanske någon idag verksam advokat, Lambertz för förtal. Mattias Göransson har i flera sammanhang sagt samma sak.
Göransson strösslar med förtalsanklagelser som mina barn använder sockerkaret när de dricker té – man får vara glad om det finns något kvar i burken efteråt – men Silbersky borde rimligen veta att det Lambertz har sagt inte är i närheten av förtal. Yttrandefriheten har ett centralt värde i svensk rätt och enbart i undantagsfall kan den begränsas genom förtalsansvaret. Men det är förtalsanklagelsen som slungas ut när uttalandena inte gillas.
Det stannar emellertid inte där. I mer eller mindre seriösa sammanhang har en massa andra förtalspåståenden florerat i kölvattnet av Quick-fallet. Kan inte Göranssons och Küttims brev i sig vara förtal? (Nej, det kan det inte.) Kan inte påståendena om att Stigson är en kriminell ärekränkare vara förtal? (Nej, det är det inte.) Kan Silberskys anklagelse om att Lambertz uttalanden utgör ansvarsgrundande förtal vara förtal? (Nej, knappast.)
Jag undrar om inte detta snöbollskrig av förtalsanklagelser uttrycker något om den allmänna synen på yttrandefrihetens gränser. Den svenska förtalslagstiftningen brukar ofta uppfattas som tam och den beskylls för att ge ett dåligt skydd för integriteten. Åtminstone brukar jag beskylla den för det. Men det verkar inte spela någon roll. Redan hotet om ansvar för förtal kan fungera som en munkavle, som ett yttrandefrihetshinder. Som i Stigsons fall. Och det är ett hot som även personer vars gärning förutsätter en skyddad yttrandefrihet använder utan sakligt stöd. (Ironiskt, t.ex., är att Jenny Küttim tidigare arbetat med Nuri Kino i dennes undersökningar av den märkliga historien med kungen och Lettström och därmed varit exponerad för just de risker där yttrandefriheten blir som viktigast.)
I denna nya kultur där alltifrån advokater till journalister använder sig av juridiska argument för att gå efter strupen på sina debattfiender finns det en uppenbar risk för en hämmad debatt. Sveriges främsta förtalsexperter, och Lambertz hör nog till dessa efter sina år som JK, blir kanske inte så avskräckta. Men den lilla tidningen, den fattiga frilansaren, eller den debuterande författaren, har sällan samma kompetens och blotta kombinationen av ”advokat Thomas Olsson” och ”grovt förtal” kan säkerligen ofta medföra omedelbar självcensur.
I horisonten lurar dessutom än större risker, inte minst för den seriösa granskniningen. Expressens chefredaktör Thomas Mattson har nyligen beskrivit hur hans tidning utsatts för juridiska påtryckningar med stöd i det regelverk som gäller i England. Förtalsjuridiken i engelsk rätt betraktas allmänt som vidsträckt och innehåller förutom strängt ansvar också långtgående möjligheter att tysta någon med stöd av s.k. injunctions. Alla media som t.ex. via Internet har spridning i England exponeras för denna ansvarsrisk.
Det är inte en alltför långsökt tanke att åtminstone kapitalstarka personer i framtiden kommer att välja att dra medier eller andra informationslämnare inför engelska domstolar istället. Priset får betalas av yttrandefriheten.
För att avsluta med en annan metafor som förekommit i Quick-debatten: Den öppna, svenska yttrandefrihetstraditionens dödgrävare kan mycket väl visa sig vara de journalister och debatter som hotar med förtalsansvar istället för att uppmuntra ett öppet meningsutbyte.
Bakgrund
Den nionde juli i år avslutades, i någon mån, en rättsprocess som i någon form hade pågått sedan långlig tid. Här avses den s.k. styckmordsrättegången, vilken är alltför komplicerad för att här kunna sammanfattas på ett fullödigt sätt. En prostituerad kvinna påträffades i Solnatrakten, styckad i svarta sopsäckar, under sommaren 1984. Sedermera blir två läkare misstänkta för mord på kvinnan, och de anhölls och åtalades 1987/88. Efter flera vändor i de allmänna domstolarna blir tingsrättens slutliga dom friande, men det angavs att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel” att de båda läkarna hade begått ett preskriberat brott, brott mot griftefriden, genom styckningen av kvinnans kropp. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd återkallade läkarnas legitimationer, med hänvisning till tingsrättens påstående om styckningen, och efter flera vändor även i förvaltningsdomstolarna stod detta beslut fast genom en kammarrättsdom år 1991, däri kammarrätten efter en egen prövning delade tingsrättens bedömning. Läkarna, som vidhåller sin oskuld, har förgäves sökt angripa tingsrättens och kammarrättens domar genom bl.a. överklaganden och resningsansökningar. Flera böcker och andra framställningar om rättegångarna mot läkarna, har författats under åren. I vissa förfäktas läkarnas skuld och i andra deras oskuld. Inte sällan förekommer en analys av klass- och könsaspekter vid behandlingen av målet. I den uppmärksammade boken ”Döden är en man” (1999, med ny upplaga 2008) av Per Lindeberg, gjordes det gällande att läkarna blivit utsatta för ett rättsövergrepp, understött av tidens feminister, och att den s.k. indiciebevisningen i målet felbedömdes. Några andra verk som författats eller författas om målet är ”Catrine och rättvisan” (Hanna Olsson, 1990), ”Styckmordsmålet” (examensuppsats av Lena Styrlin och Eva Nyberg, 1999), ”Sanningen är en sällsynt gäst” (Lars Borgnäs, 2003) och ”Catrine och orättvisan” (Amanda Ekberg, 2012?). Förundersökningen återupptogs bl.a. år 1999, men ingen blev på sannolika skäl misstänkt för brottet. Ett eventuellt mord (dödsorsaken kunde inte fastställas) preskriberades år 2009.
Skadeståndsprocessen
År 2007 blev ”styckmordsmålet” ånyo uppmärksammat. Efter de misslyckade resningsprocesserna initierade läkarnas ombud, professor Anders Agell, då en civilrättslig process vid Attunda tingsrätt. Läkarna yrkade höga skadestånd av staten och gjorde gällande att läkarna orsakats ekonomiska och icke-ekonomiska skador genom fel och försummelser vid myndighetsutövning. Bland annat yrkades ersättning för förlorad arbetsförtjänst, och läkarna gjorde gällande att åtskilliga fel begåtts under rättsprocesserna – bl.a. att material slarvats bort och att jäviga personer författat olika intyg.
Staten, genom Justitiekanslern (JK), gjorde gällande att läkarnas anspråk var preskriberade. Läkarna hade först år 2005 formellt gjort preskriptionsavbrott genom att vända sig till JK med sina skadeståndskrav. Staten menade därför att den vanliga regeln i 2 § preskriptionslagen (1981:130), att en ”fordran preskriberas tio år efter tillkomsten”, innebar att alla anspråk som rörde påstådda fel och försummelser före år 1995 var preskriberade. I en kontroversiell mellandom den 22 april 2008 slog Attunda tingsrätt (en rådman) dock fast att anspråken inte var preskriberade. Tingsrätten menade att ”Justitiekanslerns åtgärd att göra preskriptionsinvändning i målet har karaktären av en myndighetsåtgärd riktad från staten mot läkarna i processen” och angav att ”[f]ör det fall att preskriptionsinvändningen godtas uppnår staten i realiteten även den effekten att läkarnas försök att visa att de är oskyldiga till anklagelserna definitivt hindras. Preskriptionsinvändningen saknar här stöd i de etiska och moraliska skäl som är själva grundvalen för regleringen om de mänskliga rättigheterna.” Tingsrätten förklarade efter mellandomen den beslutande rådmannen jävig att delta i den fortsatta handläggningen av målet, men mellandomen kunde, enligt beslut i den, inte överklagas förrän i samband med målets slutliga avgörande.
Under processen avled professor Agell hastigt av en sjukdom, och läkarnas talan fördes fortsättningsvis av advokater. Attunda tingsrätt fann vid sin slutliga prövning att 27 (av påstådda 139) ”fel och/eller försummelser av olika myndigheter visats föreligga”. Tingsrätten ansåg att ”det inte är uteslutet att en i alla avseenden korrekt hantering av ärendet skulle ha lett till en annan utgång” i åtalsfrågan eller vid domstolsprövningarna, men att det inte hade visats att just de konstaterade felaktigheterna eller försumligheterna förorsakat eller bidragit till de påstådda skadorna, varför läkarnas talan ogillades. Denna bedömning har ifrågasatts av bl. a. Mårten Schultz.
Hovrätten beviljade inte läkarna prövningstillstånd. Högsta domstolen har nu fattat ett beslut som formellt rör huruvida läkarna borde ha fått prövningstillstånd i hovrätten. I praktiken innefattar HD:s beslut en prövning av målet i sak. HD viftar bort rådmannens mellandom med följande lakoniska konstaterande: ”Justitiekanslern har i Högsta domstolen förklarat att preskriptionsinvändningen kvarstår, om det meddelas tillstånd till målets prövning i hovrätten. Staten måste ha rätt att få invändningen prövad. En sådan prövning måste leda till att invändningen godtas.” Läkarnas talan skulle därför, såvitt avsåg 133 av de 139 påstådda felen eller försummelserna, ändå ogillas p. g. a. preskription, och beträffande övriga påstådda fel/försummelser delade HD tingsrättens bedömning, varför några skäl för prövningstillstånd i hovrätten inte fanns. Det sista ordet har sålunda sagts i skadeståndsfrågan, och med hänsyn till att de resningsansökningar läkarna har gjort har avslagits (sist med en mycket knapphändig motivering), kan det ifrågasättas om inte tingsrättsrådmannen hade rätt i att ”läkarnas försök att visa att de är oskyldiga till anklagelserna definitivt hindra[t]s” genom preskriptionsinvändningen.
Justitiekanslern och preskriptionsinvändningen
En part behöver inte invända att ett anspråk som motparten har gjort gällande är preskriberat, och preskription är ingenting domstolen ska beakta om parterna inte gjort gällande sådan. Det har alltså stått staten, som företrätts av Justitiekanslern, fritt att låta bli att invända att läkarnas skadeståndsanspråk skulle vara preskriberade.
Faktum är att den förre justitiekanslern Göran Lambertz vid flera tillfällen har fört på tal att preskriptionsinvändningen skulle slopas. I en debattartikel i Upsala Nya Tidning (”Fallet da Costa visar brist i lagen”, 2008-09-10) framförde Lambertz att han i och för sig bedömde att det fanns ”starka skäl att få sakfrågorna belysta i en rättegång”, vilket talade för att han skulle låta bli att invända preskription. Dock, anger Lambertz, ”ansåg jag mig dock böra kräva att rättegången verkligen skulle fylla sitt syfte. Detta skulle fordra mycket skicklig processföring, helst av en driven advokat”. Lambertz menade att han ”ansåg det övermäktigt för Anders Agell att sköta rättegången själv” och ställde ”villkoret att han åtminstone skulle ha någon vid sin sida som kunde styra processen”. Den advokat Agell sålunda anlitade var dock passiv under det förberedande sammanträdet, varför rättegången enligt Lambertz inte fyllde ”det syfte som skulle motivera att statens preskriptionsinvändning släpptes”.
Agell hade ställt sig mycket negativ till Lambertz krav på att någon annan skulle föra läkarnas talan. Efter att Agell insjuknat och läkarnas talan fortsättningsvis skulle föras av advokater, var Lambertz inställning till preskriptionsinvändningen en annan (eller densamma, om man så vill). Såhär skrev han i ett utgående e-brev i september 2008: ”Det är mycket ledsamt med Anders Agells sjukdom, och jag hoppas att någon kan ta över stafettpinnen och göra det på ett bra sätt. Jag kommer sannolikt att ta tillbaka preskriptionsinvändningen i en eventuell hovrättsprocess. Invändningen är ju redan överspelad i tingsrätten, mellandomen står fast. Sannolikt blir situationen sådan efter tingsrättens prövning att det skulle bli alltför olyckligt om hovrätten bara får pröva en mindre del materiellt.”
Ett drygt år senare (oktober 2009) utsågs emellertid Göran Lambertz till justitieråd i Högsta domstolen, och Anna Skarhed tog över som justitiekansler tillika statens företrädare. Drygt ett kvartal därefter meddelade tingsrätten sin dom, däri alltså tingsrätten var bunden av den tidigare mellandomen. Hovrättens beslut i prövningstillståndsfrågan fattades inte förrän i oktober 2010, och Högsta domstolens beslut först nu i juli 2012, och i HD vidhöll staten genom JK sin preskriptionsinvändning. Det kan inte uteslutas att t.ex. s.k. granskningsdispens hade beviljats i hovrätten om JK hade släppt preskriptionsinvändningen.
Det är svårt att få något annat intryck än att statens benägenhet att invända att de framställda skadeståndsanspråken var preskriberade, var helt avhängig vem som innehade JK-ämbetet. Hade Göran Lambertz, som i sin debattartikel år 2008 framförde att ”det finns knappast någon jurist som har satt sig in i materialet och som i dag är beredd att säga – efter allt som nu har blivit känt – att bevisningen mot läkarna är övertygande”, kvarstått som justitiekansler, hade måhända någon preskriptionsinvändning inte vidhållits i HD, och målet kunde ha fått en annan utgång. Två människor som i över 25 års tid har vidhållit att de är oskyldiga till ett det avskyvärda brott de utpekats som skyldiga till, hade då fått ytterligare en chans att söka rentvå sig själva. Det är, oavsett vilken inställning man har i skuld-, skadestånds- eller preskriptionsfrågorna, beklagligt att rättvisan i så allvarliga mål förefaller beroende av en enda ämbetsmans godtycke.
För någon vecka sedan meddelades att HD beviljat prövningstillstånd i det s.k. Landskrona-fallet. Målet rör den principiellt men också praktiskt intressanta frågan om hur långt ansvaret kan sträcka sig för andra människors skadevållande. Mer precist tar Landskronafallet upp frågan om huruvida en kommun som LVU-placerat en flicka som led av pyromani hos flickans mamma kan hållas ansvarig för de stora skador som flickan orsakade genom att anlägga brand. En faktor i bedömningen har i underrätterna varit att kommunen kände till att mamman hade svårt att kontrollera sin dotters beteende och att hemmiljön inte var direkt harmonisk.
Målet aktualiserar emellertid även en annan fråga, nämligen om den s.k. novus actus-principen kan anses höra till svensk rätt. Jag tror att de flesta inte känner till principen och inte har funderat på den närmare. I tidigare svensk rätt behandlades den åtminstone av rättsvetenskapen som en självklar del av den skadeståndsrättsliga argumentationsfloran. Idag förekommer mig veterligen inte uttrycket i någon återkommande uppdaterad framställning.
Det fulla namnet på principen är ”novus actus interveniens”. Principen tar sikte på situationen där någon intervenerar i ett pågående skede och agerar på ett sätt som utlöser en risk för skada, eller påskyndar en skada eller på annat sätt omedelbart orsakar en skada som det fanns en risk för.
Principens huvudsyfte är att fungera som en ansvarsbegränsning för någon som givit upphov till en risk när det kommer uppsåtligt agerande personer in i händelserna därefter. För det fall principen anses tillämplig kan den innebära att enbart den senare aktören, den intervenerande, kan hållas ansvarig. Det sägs ibland att den senare personen ”bryter” orsakskedjan som den tidigare riskskaparen knyts till. Principen innebär således en form av ansvarallokering. I ett fall som Landskrona-fallet kan en tillämpning av principen innebära att enbart flickan själv kan hållas ansvarig, medan kommunen som gav upphov till en risk för skada av det aktuella slaget genom placeringen (flickans pyromani var känd) därmed skulle kunna undgå ansvar.
I de rättsordningar som erkänner principen betraktas den i allmänhet som en orsaksprincip, som ett element i läran om faktisk kausalitet. I denna kontext passar enligt min mening inte principen in särskilt väl (se däremot Michael Moores motstående inställning). Men kanske bör principen betraktas som ett lämpligt inslag i en kausalitetsvärderande lära, vare sig den kallas för en adekvanslära eller något annat? Det finns rättspolitiska skäl som talar för att avgränsningar bör göras i dessa fall. Det finns skäl som talar emot också för den delen.
Frågan är hur som helst intressant.
”Ahh… Derek, I don’t know if you’re familiar with the belief that some aboriginal tribes hold… It’s the concept that a photo might steal a part of your soul. I mean what are your thoughts on that, as someone who gets his picture taken for a living?”
”Well, I guess I have to answer your question, with another question… How many abadigitals do you see modeling!?”
Ur filmen Zoolander.
På Kungsgatan i Stockholm ligger ett klassiskt konditori som heter Vetekatten. På Vetekatten kan man avnjuta några av Sveriges bästa bakverk. Deras bakelser är utsökta.
Vetekatten blev emellertid känt även av en annan, mindre smaklig anledning, nyligen. En 41-årig person från Värmdö hade placerat kameror inne på toaletten på kaféet. Över hundra kvinnor blev i smyg filmade. Mannen som placerat ut kameran åtalades för sexuellt ofredande. Men mannen friades. Att smygfilma någon på toaletten var nämligen inte kriminaliserat. Det fanns inget förbud mot att göra smygporr på kaféer.
Högsta domstolen hade strax innan Vetekatten-fallet konstaterat att det inte finns något förbud mot bildupptagning ens i de mest privata sammanhang. I HD:s fall var det fråga om en man som hade låtit installera en videokamera i en lägenhet som han tidigare bott i med sin dåvarande sambo. Videokameran, som var försedd med rörelsedetektor, filmade den tidigare sambon när hon hade intimt umgänge med sin nya partner. En uppgiven Högsta domstol tvingades att frikänna mannen från ofredandeåtalet, eftersom brottet ofredande inte kunde anses täcka smygfilmningar. Inte heller fanns det något annat lagrum som kunde medföra straffansvar.
HD uttryckte stark kritik mot lagstiftaren för bristerna i strafflagstiftningen. Sådan kritik är ovanlig, men så är också lagstiftningens skydd för rätten att få vara ifred den kanske största svagheten i det svenska rättighetsskyddet. Sedan 1960-talet hade behovet av ett skydd för rätten att få vara i fred från uppmärksamhet på platser som sängkammaren, omklädningsrummet eller badrummet, varit känt. Domstolarna har sedan länge beklagat sig över det hål i lagstiftningen som gör det möjligt att installera kameror på insidan av toalettstolar på kaféer.
Att det är ett hål i svensk rätt är uppenbart. I avvägningen mellan Värmdöbons intresse av att få filma främmande personers underliv, och dessa personers intresse av att få slippa bli smygfilmade i underlivet, är det självklart att Värmdöbons intresse väger lätt. Det är dessutom så att svensk rätt har en skyldighet att tillhandahålla rättsliga regler för att skydda varje människas rätt till en privat sfär, en sfär där man kan räkna med att få vara ifred. Det är en skyldighet som den svenska lagstiftaren har tagit alltför lätt på tidigare.
Från senare tid kan påminnas om FRA-lagsdebatten, lagen om urinprovtagning på barn och effekterna av IPRED som exempel på hur det svenska integritetsskyddet ansetts svagt. För några år sedan presenterades i rapporten Privacy and Human Rights en värdering av integritetsskyddet i olika europeiska länder. Sverige kom på näst sista plats; enbart Storbritannien hindrade oss från att knipa jumboplatsen.
Det har alltså tagit tid. Men till slut har regeringen lagt ett lagförslag som kriminaliserar smygfotografering i privata sammanhang. I framtiden kommer det alltså inte vara tillåtet att fotografera människors toalettbesök med dold kamera på kaféet Vetekatten eller att rigga rörelsedetektorstyrda filmkameror i sängkammaren hos ex-sambon.
Lagförslaget gäller även integritetskränkningar på andra platser än toaletter och omklädningsrum. För att fotografering på allmän plats ska vara straffbar krävs dock att det sker på ett sätt som är ”påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka den enskildes personliga integritet som privatperson”. Här krävs det att handlingen förutom att vara integritetskränkande också är allvarligt integritetskränkande, samt att agerandet är påträngande eller liknande. För båda formerna av fotografering gäller att ansvar inte föreligger om agerandet var försvarligt.
Få lagförslag framstår som så självklart rimliga som detta. Det enda konstiga är att det tagit sådan tid. Den första regeln innebär att oförsvarliga smygfotograferingar på toaletten kriminaliseras. Den andra regeln innebär att oförsvarliga smygfotograferingar på allmän plats kriminaliseras om de skett på ett påträngande sätt och det dessutom finns en särskild risk för att integritetsskadan blir allvarlig.
Det är mot denna bakgrund förvånande att se den kritikstorm som förslaget drabbats av. I diskussionen om förslaget har det talats om att journalister borde vara undantagna förbudet. Ett sådant undantag är naturligtvis orimligt. Journalister kan inte ges särskilda privilegier att kränka människor.
Däremot kan ett journalistiskt ändamål göra att en integritetskränkning ska anses försvarlig. Den typen av försvarliga integritetskränkningar lämnar lagförslaget också öppningar för. Smygfotograferingar är således straffria om de är försvarliga, och ett granskande syfte kan vara en faktor som gör fotografering försvarlig. Men om en fotografering inte är försvarlig och om den skett på ett påträngande sätt som medför en risk för allvarlig integritetsskada ska även journalisten fällas till ansvar.
En särskild invändning är att fotografer ”på fältet” kan få svårt att göra bedömningen av om ett fotograferande är tillåtet eller inte. Det kan finnas en risk för självcensur i det läget, har det sagts. Men när är det egentligen den självcensuren kan bli aktuell?
Bara när fotografen själv upplever att hennes agerande är påträngande, närgånget eller dolt, ägnat att orsaka offret en särskilt allvarlig kränkning och det dessutom kan betraktas som oförsvarligt. Om journalister behöver en lagstiftning för att fundera över om det är rimligt att fotografera någon under sådana omständigheter är det uppenbart att etiken behöver få litet hjälp på traven av juridiken.
Det är viktigt att komma ihåg är dock att lagförslaget inte i sig tar sikte på journalister. Det tar sikte på alla slags oönskade kränkningar. Den fråga som vi bör ställa till de journalister som vill förhindra lagförslaget från att bli verklighet är därför denna: Är det verkligen rimligt att just deras oförsvarliga integritetskränkningar ska förhindra upprättelse för alla de människor som kränkts av andra än journalister? Det kanske journalisterna skulle vilja förklara för de kvinnor som blev smygfilmade på Vetekatten.
Nils Funcke har sent omsider kommit med ett motförslag. Under den lovande rubriken ”Så kommer vi åt kränkningarna” skriver Funcke att en alternativ reglering skulle kunna vara att ändra i brottsbalkens regel om olovlig avlyssning, i 4 kap.9 a §. Regeln förbjuder ljudupptagning i privata sammanhang men har lämnat fotograferingen utanför. Kan man inte bara stoppa in fotograferingen också i regeln?, funderar Funcke. Han tycks oroas något av hur även en sådan åtgärd kan påverka journalister negativt men landar i slutsatsen att det i sådana fall är den oseriösa journalistiken som drabbas.
Funcke oroar sig däremot inte för att hans förslag inte gör något åt de intgritetskränkningar som vi behöver reglera. I publika eller allmänna miljöer anses 9 a § inte kunna tillämpas. Den gäller enbart i det privata sammanhanget.
Vetekatten-fallet faller alltså utanför Funckes förslag. Personen som filmar under kjolar i rulltrappan likaså. Hatbrottsliknande bevakning, för att ta upp ett tidigare omdiskuterat fall där två kvinnor som kysstes i tunnelbanan uppfattade en ganska närgånget filmande (utan att filmandet verkar ha varit ett brottsligt ofredande) man som obehaglig, fångas inte heller in. Den Jönköpingskvinna som i helgen blev överraskad av att en man lutade sig över toalettbåsets väggar för att filma henne sittandes på toaletten med sin mobiltelefon hamnar också utanför.
Fotoförbudsdebatten har präglats av samma dimmighet som råder i Derek Zoolanders hjärna i citatet ovan. I grund och botten handlar det om att tillåta avvägningar i det enskilda fallet av om en behovet av att kunna förhindra en integritetskränkning väger än behovet av att skydda den handling som uppfattas som kränkande. Regeringens förslag ger en bra grund för dessa bedömningar. Nils Funckes förslag kan i den debatt som präglas av journalister och publicister som till varje pris vill försvara den rådande ordningen ses som ett fall framåt.
Men även ett fall framåt är ett fall.
(Delar av texten om lagförslaget har tidigare varit med i en artikel i Newsmill.)
För någon dag sedan kom från Högsta domstolen en dom rörande ersättningsberäkningen vid sakskada, som uppstått genom att byggmaterial stals. En av de frågor som aktualiserades var om avdrag för ålder och bruk skulle göras, och i sådana fall på vilket sätt. Domen i sig blev kanske inte så där väldigt belysande, även om avfö.
I ett tillägg för egen del resonerar emellertid Stefan Lindskog kring olika principiella frågor avseende sakskadeersättningen. Tillägget är fullt av matnyttiga synpunkter. Och dessutom klargör Lindskog sin grundläggande inställning:
Sakskadeersättningens djupa ratio ligger i att skydda egendomsrätten.
Domen finns här.
Några tankar kring sakskadeersättningen finns i en artikel som jag skrev för något år sedan i JT (2009-10), Full ersättning för sakens värde, som finns här.
Juridikbloggen 