Hetsbrott och SD-kampanjen: Europarådets förvånande inblandning i svensk straffrätt

I förra veckan skrev jag en kort kolumn i SvD om att Sverigedemokraternas affischkampanj i tunnelbanan ”inte var på kartan” över att vara hets mot folkgrupp. Anledningen var att det kommit in ett flertal anmälningar om detta till JK.

Jag argumenterade inte så mycket för saken eftersom det framstod som helt uppenbart att någon folkgrupp inte utpekats i lagens mening, därtill brast det i andra rekvisit. Jag blev därför väldigt förvånad när Europarådet i ett pressmeddelande kategoriskt sade att kampanjen var just hets mot folkgrupp. Så här löd pressmeddelandet i denna del (och jag lägger till emfas för att tydliggöra min poäng):

”Europarådet reagerar på publiceringen av Sverigedemokraternas kampanj i Stockholms tunnelbana. Att affischkampanjen inträffar i samband med den internationella minnesdagen för romska förintelseoffer, den 2 augusti är paradoxalt säger Michaël Guet, Europarådets expert för frågor rörande romer och resandefolk. Han anser att affischerna ger en negativ och stereotypisk bild av romer och att kampanjen är hets mot folkgrupp. ”Kampanjen är extremt kontroversiellt och provocerande, och den vilseleder allmänheten,”säger han.”

Det här var förbryllande. Vad Europarådets representant gör här är en straffrättslig bedömning av hets mot folkgrupp-brottet. Vad mera är: Det kategoriska uttalandet om att kampanjen är hets mot folkgrupp innebär också att Rådet indirekt säger att det finns någon som begått detta brott.

JK kom till samma slutsats som jag, vilket inte säger något om mina profetiska förmågor: Det var som sagt uppenbart i det enskilda fallet (vilket även Juridikfronten konstaterat). Här är det viktigt att komma ihåg att tolkningen av hets-paragrafen måste göras i ljuset av yttrandefriheten.

Men det där med Europarådets yttrande gnager i mig. Vad har Rådet för underlag för sin felaktiga tolkning av svensk rätt? Är det lämpligt att Europarådet, som åtnjuter stort förtroende, föregriper nationella förundersökningar och tar ställning för att brott begåtts? Hur ser man på att sådana uttalanden indirekt kan peka ut personer som kanske inte ens hörts som brottslingar?

Förbryllande.

*

Jag har skickat ett mejl till Europarådet. Hoppas på ett svar.

Vad gäller Europarådets oro i sakfrågan delar jag den helt.

Yttrandefrihet och upphovsrätt

De senaste månaderna har visat att slaget om yttrandefriheten inte är avgjort. Det visar sig genom dåd, diskussioner och inte minst genom avgöranden i domstol. En fråga som då kommit upp är frågan om relationen mellan yttrandefrihet och upphovsrätt. Är det rätt att fälla någon för upphovsrättsintrång när det handlar om publicering av bilder med stor betydelse från publicistisk synvinkel?

Grundproblemet kan sägas vara att upphovsrätten innebär en ensamrätt, i princip ett monopol, medan yttrandefriheten förutsätter att vi har rätt att sprida egna och andras tankar. Båda har sin bakgrund i tankegods från upplysningen och båda har en ställning som mänskliga rättigheter, vilket manifesteras i såväl FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som i svensk grundlag. Detta gör att båda, samtidigt, är bland det viktigaste vi har.

Det finns flera exempel när kollisioner har hamnat i domstol och som ofta med frågor om mål som rör yttrandefrihet handlar många av dem om situationer som väcker många känslor. Vi har exempelvis målet om Hitlers Mein Kampf, NJA 1998 s. 838 och målet om Sveriges Flagga, NJA 1975 s. 679.

De potentiella kollisionerna mellan upphovsrätten och yttrandefriheten har identifierats av lagstiftaren, som gjort en del avvägningar mellan de båda för att minska risken för långtgående konsekvenser.

Bland de viktigaste åtgärderna är att upphovsrätten konstruerats till att inte omfatta idéer och tankeinnehåll som sådana. Det upphovsrätten skyddar är hur idéer och tankeinnehåll uttryckts. Den som vill sprida vidare själva idén kan alltså göra det, om denne bara ändrar hur idén är uttryckt. Ensamrätten, monopolet, gäller alltså inte informationen som sådan, vilket öppnar för att sprida den vidare.

En annan åtgärd är att upphovsrättslagstiftningen innehåller flera inskränkningar. Hit hör exempelvis citaträtten, vilket gör att vi kan citera ur offentliggjorda verk. Vi kan alltså ta fragment ur andras texter och använda dem ordagrant, för att exempelvis gå i polemik med någon.

Ett annat exempel på hur upphovsrätten förhåller sig till yttrandefriheten är frågan om parodier. Det anses generellt vara så att parodier är tillåtna, något som också varit föremål för prövning i EU-domstolen nyligen (EUD C-201/13).

Om nu lagstiftaren tänkt på allt detta borde väl problemen vara ur världen? Riktigt så är det dock inte. Och det är här som bilderna som Ekeroth tagit kommer in.

För den publicist som fick bilderna i sin hand var förmodligen det publicistiska beslutet enkelt. Det handlar om bilder med nyhetsvärde, som kunde belägga ett händelseförlopp som det måste anses vara av allmänintresse att vi diskuterar. Frågan är om de som fattade det publicistiska beslutet om att publicera ens tänkte på den upphovsrättsliga dimensionen.

Rent upphovsrättsligt, enligt svensk upphovsrätt, är det dock inte särskilt svårt att se att det är fråga inte riktigt passar in i de åtgärderna som lagstiftaren vidtagit för att minska kollisionerna mellan upphovsrätt och yttrandefrihet. Det går inte att ”ta om” bilden på ett annat sätt för att undgå upphovsrättsintrång, att använda bilder i sin helhet kan inte ses som ett citat och det går inte att se det som en parodi på ursprungsverket. Det är således ett intrång i upphovsrätten.

Hur ska denna konflikt lösas? En lösning är att låta allt vara som det är och att låta de som fattar de publicistiska beslutet helt enkelt bestämma sig för om det är värt att göra ett intrång i upphovsrätten. Det uppkommer då ett ansvar, men att betala någon tusenlapp i skadestånd får kanske anses vara värt det i vissa fall. En annan lösning skulle vara att införa det som kallas för ”fair use”. Denna, amerikanska, lösning har många gånger framhållits som nyckeln till lösningen på alla upphovsrättens problem. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Christina Wainikka

Det kom ett läsarbrev om Lexbase

För någon vecka sedan beslutade Justitiekanslern att inte inleda förundersökning med anledning av anmälningarna rörande sajten Lexbase, som väl alla känner till vid det här laget. Det är inte så förvånande. JK skall bara åtala om det är särskilt påkallat ur allmän synpunkt. Det är en kraftig inskränkning i statens uppgift att utreda och lagföra brott. Denna begränsning har dessutom tolkats väldigt strikt av JK under senare tid – med undantag för Expressens etiska kollaps i fallet Mikael Persbrandt har JK inte åtalat i något fall under det senaste decenniet.

För egen del tycker jag ändå att JK:s beslut är beklagligt. Om det finns något fall som borde anses ha uppfyllt kriterierna i åtalsregeln är det Lexbase.

I Lexbase-fallet ställs juridiken på sin spets: De domar som sidan sprider är offentliga och de finns redan idag tillgängliga i databaser som InfoTorg. Samtidigt finns det stora skillnader i tillgängligheten och sättet som informationen sprids på i Lexbase. Dessutom finns det ett cyniskt inslag i Lexbase som saknas med InfoTorg etc: Snaskandet i andras olycka och misär är själva affärsidén. Om inte detta fall uppfyller förutsättningarna för åtal verkar det meningslöst att överhuvudtaget ge JK mandatet att kunna åtala. Åtalsregeln blir en papperstiger.

JK:s beslut applåderas av Expressens chefredaktör i en bloggtext som blandar ihop offentlighetsprincipargument med förtalsargument i en enda sörja. Lexbase skriver själva att JK:s beslut ”styrker tjänstens juridiska legitimitet”.

Själv blir jag bara deppig. JK:s beslut illustrerar det som vi tidigare kunnat notera: Integritetsskyddet är idag en klassfråga.

Rika människor eller människor med rika företag i ryggen kan kräva upprättelse om de anser sig förtalade av företag som Lexbase. Genomsnittsinkomstagaren vågar knappast ta risken, med tanke på hur rättssystemet är riggat till fördel för medierna och sådana företag som likt Lexbase parasiterar på mediernas förmånliga regelverk. Fattiga personer, t.ex. många gånger personer som redan är socialt utsatta efter att dömts för brott, saknar ofta helt möjligheter att ta tillvara sina rättigheter.

Hur påverkar en integritetskränkande tjänst som Lexbase de människor som genom sidan exponeras? Det kom ett brev till Juridikbloggen, från början en skrivelse till JK,  som illustrerar detta på ett bra sätt. Jag har fått tillåtelse att publicera det i sin helhet.

Jag har till JK skickat in ett Bestridande av Huvudbeslut gällande Lexbase.se. 

Men jag vill även dela mina synpunkter med Er, 

För mig är det svårt att förstå vilka rekvisit som krävs för att man skall se det som ett undantagsfall. 

Är det inte en när en betydande del av svenska folket hämningslöst hängs ut i en databas på nätet som marknadsför sig som ett nytt Eniro eller Hitta.se.  Detta möjliggörs av att YGL missbrukas för att förtala enskilda individer. 
Rätten att sona sitt brott och återanpassa sig i samhället är för den som återfinns i databasen helt förverkad. Det påverkar inte bara den lagförde, det påverkar familjer.    Barn till lagförda kommer att hamna i utanförskap.

Jag, som skriver detta, är ostraffad. Men min man fälldes under hösten i Tingsrätt för ett offerlöst bötesbrott.  Han har betalt sina dagsböter och lever såväl då som nu ett ordnat liv under ordnade former.  Staten anser brottet vara sonat.

Vi är en helt vanlig familj, vi är två heltidsarbetande, skattebetalande vuxna. Vi har bolån, vi pensionssparar, vi har två barn inskrivna i kommunal förskola.  Vi bedriver vid sidan av våra heltidsarbeten som anställda en bisyssla i form av eget företag.  Som enskilda näringsidkare är vi hårt utsatta för så kallade due dilligencetjänster.  

Att förekomma hos en Tingsrätt är givetvis inte fördelaktigt, ens för ett bötesbrott. Men det blir en helt annan sak när eventuella domar, förekomster och tvister görs sökbara likt telefonnummer i en digital version av gula sidorna.

Min man har sedan Lexbase startade i slutet av januari mått otroligt dåligt pga det som hänt, han begick mot sin vetskap ett misstag, åtalades, erkände, blev dömd samt betalade sina böter. Han klarar idag inte av att sköta arbetsuppgifter eller familjeåtaganden. Han är helt klart suicidal pga detta,  kön till öppenpsykatrin tänker jag inte ens diskutera här. 

Att bli uthängd på nätet som stämplad kriminell, urskiljningslöst tillsammans med alla lagförda personer oavsett lagöverträdelse är ett oerhört angrepp på den personliga integriteten. Det finns inget uppsåt bakom det begångna brottet, inget brottsoffer, ingen skada, och brottet är enligt staten sonat.   Men konsekvenserna av Lexbase blir för oss, på individnivå, monumentala.  Vi kommer bli uthängda i samhället, vi kommer behöva avveckla företaget. Andra föräldrar kommer hålla sina barn från att umgås med våra.

Att från samhällets håll få höra att det som Lexbase ägnar sig åt inte påverkar allmänheten nog för att allmänt åtal ska vara påkallat är ett slag i ansiktet.  Vi är många som lider och påverkas av detta.  Jag tror tyvärr även att vi i jämförelse med andra kommer lindrigt undan.

Den 29 januari i år fick vi i brevlådan en utskriven dom från en Tingsrätt. Utan att bli för specifik och nämna detaljer gällde domen brott mot Brottsbalkens 6 kap 4§. 
Den lagförde bor, inte i vårt område, men i närheten av mina barns förskola.  Med domen kom ett anonymt följebrev som varnade oss som föräldrar för detta vidunder som förmodligen väntade på att sätta tänderna i våra barn.   Att förtalsbrottet är begått står utom allt tvivel. Denna samhällsunderstödda pennalism är förödande för såväl rättsamhälle som demokrati. 

Men vart kan den utsatte vända sig, samhället sviker. JK anser ej det finns skäl att åtala. Enskilt åtal är den utväg som JK lämnar den drabbade med.  Det är en orealistisk möjlighet för den som inte är osedvanligt kapitalstark, samt många gånger ett juridiskt självmord.

Det höjs i debatten kring Lexbase röster från folk som anser att den som begår ett brott får ta konsekvenserna, det kan vara avskräckande och därmed nyttigt att bli uthängd som kriminell och har man rent mjöl i påsen har man inget att frukta.

Min skrivelse syftar inte till att diskutera skuldfråga eller rättsprocess fram till domslut.  Jag har fullt förtroende för det svenska rättsväsendet, men jag menar att det är anmärkningsvärt att högre röster inte hörs för att motverka att staten helt förlorat möjligheten att besluta om påföljd för lagförda personer.  Jag har i drygt 30 år levt i tron om att den som begår ett brott, dömes av staten till lämplig påföljd och sonar därefter sitt brott.  Ett bötesbrott anses sonat när boten till Rikspolisstyrelsen samt Brottsofferfonden är avlagd.  Ett brott där påföljden bestäms till fängelse, kontraktsvård eller villkorlig dom är sonat när tiden löper ut.   Kvar i belastningsregistret finns man i 5 eller 10år såvida man inte återfaller i ny brottslighet men belastningsregistret är slutet.  Det har i och med Lexbase spelat ut sin roll. Med Lexbase så blir resultatet det att privata aktörer beslutar den faktiska påföljden.

Tanken om att man ska kunna sona sitt brott och återanpassa sig i samhället är som bortblåst.  I och med Lexbase blir minsta lilla förseelse en livstidsdom.  I och med Lexbase skapas en ny samhällsgrupp, paria, de oönskade som ingen vill veta av.  Här kommer alla som förekommer i Lexbase arkiv samlas, fortkörare, snattare, bedragare och den som brukat våld mot person eller egendom.

Det kommer bli omöjligt för dem att få anställning, att få banklån, att få bostad.  De kommer helt enkelt att marginaliseras från samhället. 

I och med att samhället väljer att stödja Lexbase och dess verksamhet väcks ett antal frågor. 
Vem tar konsekvensen och även i förlängningen kostnaden av att en ofantligt stor grupp människor straffas ut från arbetsmarknad samt bostadsmarknad?

Vad ska Frivården syssla med nu, när den som lagförts för ett brott kan ge upp alla tankar på återanpassning efter avtjänat straff?
Men kanske, framförallt; Vem, förutom staten, skall ha en brottsbeivrande funktion? Vem förutom staten skall ha rätt att påföljdsbestämma straff, samt avgöra när ett brott sonats? 

Jag ropar inte högt och ljudligt om en grundlagsändring, då jag vet hur svår en sådan är att få till. Jag är även för offentlighetsprincipen, är beredd att gå långt för att försvara den och andra demokratiska rättigheter .  Men jag tror inte det var lagstiftarens tanke att den skulle utnyttjas såhär. En modifiering och uppdatering av tillämpning för anpassning till rådande digitala informationssamhälle vore på plats. 
Att domar är offentliga handlingar och att allmänheten ska få ta del av dem är bra, men det ska ske via den domstol där domen föll.  
Att det skall ske skyndsamt och att myndigheter ska vara behjälpliga är inte automatiskt lika med att myndigheter ska hjälpa individer att bygga upp sina egna brottsregister. 
Att ändra gällande regler för vem som får ta del av vad är bevisligen och med rätta krångligt, för att inte säga i praktiken omöjligt.  Vad som däremot inte är krångligt är att med några penndrag ändra prissättningen. 
Vore det inte rimligt att ta några kronor betalt per domslut?  Den som vill granska makten, den som vill kontrollera en näringsidkare eller kontrollera en privatperson kan enkelt göra det utan att det grävs djupa hål i dennes fickor.   Att begära ut 5 domar för 5kr styck skulle kosta 25kr.  Förmodligen billigare än resan till domstolen i sig. 

Rent populistiskt frågar jag mig, vem tar ansvar för vilken form av register som skapas i Lexbases kölvatten?  Som vi alla vet är det för personer födda före 1991 oerhört lätt att med hjälp av endast personnummer sortera ut utlandsfödda  svenskar, invandrare, adoptivbarn samt människor som beviljats politisk asyl.

Är det rimligt att företag får använda och hantera uppgifter på ett vis som inte ens berörda myndigheter får?   Att de sedan även kan hantera datauppgifterna i en så undermålig IT-lösning som Lexbase bevisligen tillhandahåller gör det än mer skrämmande. 

Jag har en polisman som nära bekant, han ser Lexbase som ett oerhört användbart instrument i sitt yrkesutövande.  Han menar att han inte längre kommer behöva följa de regler kring belastningsregistret som gäller idag.  Att polismän på fält idag med en mobil och internetuppslutning kommer kunna göra användbara slagningar i arkivet direkt på en brottsplats.

Här har vi en samling opportunister, som helt godtyckligt snickrat ihop sin databas.
 De uppger att de har samtliga domar från landets samtliga domstolar, upp till 5 år tillbaka i tiden.   Men vid sökning i databasen förekommer domar som är betydligt äldre än 5år, det förekommer minderåriga, det förekommer brottsoffer, vittnen, sakkunniga. 
Domar på lagförda som mig veterligen lagförts de senaste 5 åren saknas.  Databasen tillhandahålls som sagt på en plattform så undermålig att det tog en hobbyprogrammera blott 15minuter att hacka den. 
Vill vi leva i ett samhälle med all den här informationen i fel händer? 
Jag ber om krafttag, för att sätta stopp för detta vansinne.  För allas vår skull

Vänligen,

Sandra Cavallin

 

Europadomstolen: Det är inte konventionsstridigt med skadeståndsansvar för förtal i omodererade läsarkommentarer (i vissa fall). Gästinlägg av jur. kand. Benjamin O J Boman

Vem ansvarar för förtal i omodererade kommentarer?

Att den som publicerar andras kommentarer ansvarar för innehållet i dem, står klart i svensk rätt. Dock är det ännu inte utrett huruvida en innehavare av en webbplats ansvarar för förtal i omodererade läsarkommentarer på webbplatsen. Själv uttalade jag, måhända alltför kategoriskt, för två år sedan att ”[f]ör förtal i omodererade kommentarer ansvarar endast kommentatorerna själva, oavsett vem som äger webbplatsen där de lagts in” (Vem ansvarar för förtal på Internet?, Infotorg Juridik 2011-09-09). Linköpings tingsrätt delade denna uppfattning i en dom i mars. Fallet rörde kommentarer på (vad tingsrätten ansåg vara) ett medieföretags blogg. För att kunna ansvara civilrättsligt för ”underlåtenheten att radera kommentare[r]” krävs, enligt tingsrätten, ett ”därtill kopplat straffrättsligt ansvar, antingen enligt förtalsregleringen i brottsbalken eller enligt BBS-lagen” (lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor). Enär BBS-lagen enligt tingsrätten ”uttömmande reglera[r]” garantansvaret för den som tillhandahåller en blogg, och enär denna lag inte omfattar förtal, kan inte medieföretagets företrädare ha gjort sig skyldiga till förtal. Domen har kritiserats av professor Mårten Schultz, som i tingsrätten ingav ett rättsutlåtande till stöd för käranden, i tidningen Journalisten (Viktig dom ger bloggare fribrev vid förtal, 2013-03-14) och i Medievärlden (Ny dom: inget ansvar för omodererade kommentarer, 2013-03-13). Tingsrättens dom är överklagad till Göta hovrätt, som ännu inte har meddelat dom.

Ett fall i Europadomstolen

I Estland har domstolarna valt ett mer pragmatiskt angreppssätt.

Webbplatsen Delfi.ee är en estnisk nyhetsportal där upp till 330 nyhetsartiklar per dag publiceras. Nedanför artiklarna kan läsarna skriva kommentarer till dem och publicera kommentarna genom klickning på en ”Publicera kommentar”-knapp. Kommentarerna hamnar direkt efter klickning på separata webbsidor till varje artikel (elektroniska anslagstavlor, om man så vill), som visas genom klickning på en ”Läs kommentarer”-knapp, placerad bredvid ”Publicera kommentar”-knappen. Ingen föregående granskning av kommentarernas innehåll förekommer, men kommentarerna efterhandsmodereras och det finns möjlighet för läsarna att genom ett enkelt klick anmäla olämpliga kommentarer till Delfi. Ett filter exkluderar automatiskt kommentarer som innehåller vissa vulgära ord. Det finns även moderatorer som stundom raderar olämpliga kommentarer på eget bevåg. Enligt kommentatorsreglerna på webbplatsen är kommentatorerna själva ansvariga för sina kommentarer, men Delfi tillåter inte inte hot, förolämpningar, uppvigling och annat som bryter mot god sed, och förbehåller sig rätten att ta bort sådana kommentarer. Delfi förfaller sålunda uppbyggd som många svenska mediasajter (förutom att kommentarerna på svenska webbplatser ofta syns direkt i anslutning till artikeln, utan att läsaren måste klicka för att komma till en separat kommentarsida).

Jag ska nu referera/översätta Europadomstolens (första avdelningen) dom meddelad den 10 oktober 2013 (klagomålsnummer 64569/09).

Delfi publicerade i januari år 2006 en artikel, kallad ”SLK förstörde planerade isvägar”, om att SLK, ett rederi i vilket L var majoritetsägare, flyttade sina färjor från en färdrutt till en annan, och därigenom bröt isen på isvägar (allmänna vägar över öppet hav från estniskt fastland till vissa estniska öar), så att dessa (gentemot SLK:s färjetrafik billigare) färdvägar hölls stängda flera veckor. Vid tidpunkten inkom ungefär 10 000 läsarkommentarer dagligen, majoriteten avgivna under pseudonym. På två dagar inkom 185 läsarkommentarer till artikeln om SLK, varav ungefär 20 innehöll hot och smädesord mot L, bl.a. ”gå och dränk dig”, ”usling”, ”jävla skithuvud”, ”brinn i ditt eget skepp, sjuka jude”, ”in med [L] i ugnen”, ”skurk”, ”döda den jäveln”, ”jävla apa”, ”en gris skall slaktas”, ”han beter sig svinaktigt”, och ”skit på [L:s] huvud”. Efter sex veckor framställde Ls jurister krav mot Delfi, att de skulle ta bort de tjugo kommentarerna och erlägga ett visst ideellt skadestånd. Delfi raderade omgående kommentarerna, men vägrade betala skadestånd.

Efter flera turer i de estniska domstolarna, fann Estlands högsta domstol till sist att Delfi var skadeståndsskyldigt gentemot L, och Delfi förpliktades utge 5 000 estniska kronor (cirka 3 000 svenska kronor) i ideellt skadestånd (närmast kränkningsersättning i Sverige). Domstolen konstaterade bl.a. att antalet läsarkommentarer påverkar antalet läsare och att Delfi därför har ett ekonomiskt intresse av kommentarerna. Delfi hade kontrollen över kommentarerna när de väl avgetts, och inte kommentatorerna själva, som inte kunde redigera eller radera olämpliga kommentarer, utan bara anmäla dem. Emedan Delfis innehavare drivs av ett ekonomiskt intresse, menade domstolen att företaget agerar på ett liknande sätt som utgivare av tryckta tidningar. Såväl kommentatorerna själva som Delfi ansvarade således för innehållet, och det var upp till käranden att välja lämplig motpart. Enär Delfi skulle ha förhindrat publicering av olagliga kommentarer och på eget initiativ raderat dem när de väl var publicerade, hade Delfi agerat rättsstridigt, menade domstolen.

Delfi tog saken till Europadomstolen, och menade att deras yttrandefrihet enligt artikel 10 i Europakonventionen hade inskränkts på ett oproportionerligt sätt. Domstolen, som konstaterade att Delfis yttrandefrihet faktiskt hade inskränkts, menade att inskränkningen av Delfis yttrandefrihet var laglig enligt estnisk rätt och tillgodosåg ett legitimt intresse, nämligen skyddet för andras rykte och rättigheter. Domstolen konstaterade att det faktum, att den estniska domstolen ansåg att även kommentatorerna principiellt sett var ansvariga för sina skriverier, inte gjorde det mindre legitimt att hålla Delfi ansvarigt för skador å annans rykte eller rättigheter.

När det gällde kriteriet att en inskränkning av yttrandefriheten ska vara ”nödvändig i ett demokratiskt samhälle”, gjorde Europadomstolen följande överväganden i det konkreta fallet (bortsett från generella påpekanden om förhållandet mellan yttrandefriheten och rätten att skydda sitt rykte). Parterna var ense om att läsarkommentarerna var av förtalande karaktär. Frågan i målet var således huruvida de estniska domstolarnas krav på att Delfi skulle tillse att läsarkommentarer på Internetportalen inte kränkte enskildas rätt, var förenligt med artikel 10 i Europakonventionen. Domstolen konstaterade att artikeln handlade om ett ämne av visst allmänt intresse, och att den i sig var neutral och balanserad. Dock, menade domstolen, handlade artikeln om ett rederis ageranden vilka påverkade många människor negativt. Domstolen skrev: ”Därför anser domstolen att det klagande företaget, genom att publicera artikeln i fråga, kunnat inse att den skulle kunna ge upphov till negativa reaktioner gentemot rederiet och dess ledning och att det, med hänsyn till det allmänna rykte läsarkommentarer på Delfis nyhetsportal hade, förelåg mer än genomsnittlig risk för att de negativa kommentarerna skulle gå utöver gränserna för acceptabel kritik och nå karaktären av opåkallade förolämpningar eller hatpropaganda.” Vidare konstaterades det att antalet kommentarer var över medel och att ämnet uppenbarligen var intressant för läsarna. Domstolen drog slutsatsen, att Delfi kunde förväntas iaktta viss försiktighet under dessa omständigheter, för att undvika förtalsansvar.

Domstolen anser att Delfi inte helt försummat sitt ansvar, emedan man tillhandahållit ett enkelt anmälningssystem (en knapp, utan krav på motivering), kommentatorsregler, moderatorer som då och då rensade på eget initiativ, och ett (olyckligtvis inte helt effektivt) ordfilter, men att dessa åtgärder inte varit tillräckliga för att förhindra alla hot och förolämpningar, och därmed inte utgjorde tillräckligt skydd för tredje mans rätt. Vid bedömningen av om inskränkningen av Delfis yttrandefrihet varit proportionerlig, beaktade Europadomstolen den estniska domstolens konstaterande, att Delfis reklamintäkter var avhängiga antalet läsare och kommentarer. Den menade även att publicering av kommentarer på en stor nyhetsportal på Internet medför en stor läsekrets för kommentarerna, samt att Delfi – inte den person som kunde komma att bringas i vanrykte – visste när artikeln skulle publiceras och kunde förutse vilka kommentarer den kunde ge upphov till, och vidta tekniska eller manuella åtgärder för att förhindra spridning av förtalande uppgifter. Kommentatorerna själva kunde i sanning inte ändra eller redigera sina kommentarer. Därför ansåg domstolen att Delfi utövade väsentlig kontroll över de publicerade kommentarerna, ehuru Delfi inte utnyttjade sin kontroll till fullo.

Domstolen beaktade också att de estniska domstolarna inte förelade Delfi att förfara på något specifikt sätt – t.ex. införa förhandsgranskning eller registrering av kommentatorer – utan ämnade det öppet för Delfi att själv vidta nödvändiga åtgärder. Detta utrymme som lämnats Delfi ansåg domstolen var en viktig faktor som minskade ingreppets påverkan på yttrandefriheten.

Delfi hade även gjort gällande att L kunde ha riktat sin talan mot de faktiska upphovsmännen till kommentarerna. Estlands regering hade svarat att det vore svårt att identifiera vem som var civilrättsligt ansvarig. Även om man kunde finna en dators IP-adress och faktiska position vore det extremt svårt att identifiera vem som faktiskt skrev kommentaren. Europadomstolen höll med, och skrev: ”Det skulle förvisso, av rent tekniska skäl, framstå som oproportionerligt att lägga bördan att identifiera de förtalande kommentarernas upphovsmän på den skadelidande i ett fall som detta. Med hänsyn till statens positiva förpliktelse enligt artikel 8, som kan innefatta vidtagandet av åtgärder ägnade att garantera respekten för privatlivet även beträffande relationer mellan enskilda […], är domstolen inte övertygad om att åtgärder, som tillåter en skadelidande att väcka skadeståndtalan blott mot författare av förtalande kommentarer … i detta fall skulle ha säkrat ett effektivt skydd för den skadelidandes rätt till privatliv. [Domstolen] konstaterar att det var klagandeföretagets val att tillåta kommentarer från icke registrerade användare, och att det därigenom måste anses ha påtagit sig visst ansvar för dessa kommentarer”.

Domstolen angav sig ha i åtanke det viktiga önskemålet från många Internetanvändare, att inte röja sin identitet när de begagnar sig av sin yttrandefrihet. Dock, menade domstolen, manar det faktum, att information som tillgängliggjorts för allmänheten via Internet kan spridas och förbli tillgänglig för evigt, till försiktighet. Att information så lätt sprids genom Internet, som innehåller en väldig mängd information, innebär att det är svårt att finna förtalande uppgifter och avlägsna dem. Så är fallet för en tillhandahållare av en nyhetsportal, men det vore, skriver domstolen, en ”ännu tyngre börda för en potentiell skadelidande, som mindre sannolikt har resurser att ständigt övervaka Internet”. Slutligen konstaterade domstolen att summan 5 000 estniska kronor (320 euro), för den som yrkesmässigt drivit en av de största Internetnyhetsportalerna i Estland, inte på något sätt kunde anses oproportionerlig i förhållande till det rättsstridiga agerande de estniska domstolarna konstaterat.

Europadomstolen sammanfattade sina ställningstaganden genom att skriva, att under rådande omständigheter – särskilt kommentarernas förolämpande och hotande karaktär, det faktum att kommentarerna avgavs som reaktion på en artikel publicerad av Delfi på en yrkesmässigt driven kommersiell nyhetsportal, de otillräckliga åtgärder som Delfi vidtagit för att förhindra att tredje man bringas i vanrykte och för att säkra en realistisk möjlighet att göra kommentatorerna själva ansvariga, samt den måttliga sanktion Delfi ålagts – fann domstolen det utgjorde en ”berättigad och proportionerlig inskränkning av klagandeföretagets yttrandefrihet”, att de estniska domstolarna ansett Delfi ansvarigt för förtalande kommentarer skrivna av nyhetsportalens läsare.

Slutsatser

Europadomstolen anser således att det inte är orimligt att en kommersiell nyhetssajt åläggs betala en mindre kränkningsersättning till en tydligt förtalad person, på grund av innehållet i omodererade läsarkommentarer. Av särskild vikt har uppenbarligen varit att nyhetssajten inte tillsett att kommentatorerna själva har kunnat identifieras och hållas ansvariga för sina skriverier. En annan bedömning hade således månne kunnat väntas, såvida nyhetssajten hade påkallat användarregistrering med e-legitimation, så att det (i vart fall bortom rimliga tvivel) stått klart för envar vem som faktiskt skrivit och därmed ansvarat för varje avgiven kommentar. Det kan rimligen inte vara tillräckligt att man kan få fram IP-adressen eller identifiera den dator som använts, av de skäl som Estlands regering angav.

Det är oklart vilken påverkan Europadomstolens ställningstaganden kan ha på svensk rätt. Kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen, SkL, förutsätter nämligen att någon ”allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära”. Som Linköpings tingsrätt konstaterar är det skadeståndsrättsliga ansvaret kopplat till ett straffrättsligt ansvar, även om man får anta att även den som i mindre mån medverkar till ett brott i regel blir skadeståndsskyldig i samma utsträckning som övriga medverkande (6 kap. 4 § SkL). Den fråga som svensk domstol måste besvara, är om man genom underlåtenhet att radera inlägg kan begå förtalsbrott, och därmed bli skadeståndsskyldig med anledning av brottet. När det gäller hets mot folkgrupp (som också handlar om spridning av information), har Högsta domstolen slagit fast att man (i vart fall i regel) inte kan döma den för hets mot folkgrupp, som underlåtit att ta bort andras meddelanden från sin elektroniska anslagstavla (även om brott mot BBS-lagen kan komma i fråga). HD öppnade dock för möjligheten att döma den som underlåtit att ta bort ett meddelande om ”det är fråga om särskilt kvalificerade fall i vilka en underlåtenhet att hindra fortsatt spridning klart framstår som lika straffvärd som en aktiv spridning av ett meddelande” (NJA 2007 s 805). Vad som krävs för att en underlåtenhet skall anses så straffvärd, är alltså hittills inte utrett.

Massmedierna och andra sajter med reklamintäkter, som tillåter omodererade läsarkommentarer, har att invänta Göta hovrätts bedömning i det ovan nämnda målet.

Instagram-målet: Gästinlägg av Benjamin OJ Boman

Benjamin O J Boman har en gedigen erfarenhet från tvister rörande s.k. näthat. Han har nu skrivit något så ovanligt som ett (en?) amicus brief med anledning av det s.k. Instagram-målet. Min egen uppfattning är en helt annan än Benjamins, vill jag tillägga eftersom det ser ut som att jag är avsändare, men uppskattar – som alltid – denna diskussion.

*

Rättsutlåtande i Göteborgs tingsrätts mål nr. B 705-13

Med anledning av det s.k. ”Instagrammålet” vill jag självmant anföra följande. Jag tar, skall påpekas, inte ställning i skuldfrågan i det aktuella målet, utan mitt utlåtande innehåller generella betraktelser.

Legalitetshänsyn motiverar en restriktiv tillämpning av förtalsstadgandet

På senare tid har tendensen i rättspraxis varit, att till skydd för den personliga integriteten utvidga tillämpningsområdet för 5 kap. 1 § brottsbalken, så att paragrafen omfattar även gärningar som näppeligen initialt får anses ha varit avsedda att kriminaliseras genom den (jfr t.ex. NJA 1992 s 594 och NJA 1994 s 637). Detta är självfallet vanskligt ur legalitetssynpunkt (jfr SOU 2008:3 s 288). Det måste vara påräkneligt för den enskilde att denne kan bli bestraffad för en viss gärning. Även om det är lovvärt att skydda den personliga integriteten, kan man inte därför göra våld på lagen på ett sätt som gör den oigenkännlig. Det måste beaktas att förtal inte fordrar annat uppsåt än att gärningsmannen förstått de uppgifter han förmedlat och medvetet förmedlade dem – någon egentlig avsikt att genom spridning av uppgifterna ge upphov till andras missaktning fordras inte (se NJA 1966 s 565 och NJA 1990 s 231; se även Göta hovrätts dom 2011-04-19 i mål nr. FT 2010-10 om spridning genom s.k. bloggkommentar). Det är således förhållandevis lätt att styrka det subjektiva rekvisitet i förtalsbrottet. Tonvikten synes således ligga på den objektiva delen – själva uppgifternas karaktär. Detta tör motivera att domstolen iakttar påtaglig försiktighet då den bedömer huruvida en uppgift som sådan är förtalande eller ej. Noteras kan, att värdeomdömen i gemen inte skall anses straffbara. I praxis har vissa uttalanden avgivna i vissa situationer legat i gränslandet mellan uppgifter och värdeomdömen – t.ex. ett påstående om att en person är rasist eller nazist – och då har man valt att hellre fria än fälla (Svea hovrätts dom 2011-10-12 i mål nr. FT 3777-11, Justitiekanslerns beslut 1992-02-06 i ärende 470-92-30 och 2010-11-25 i ärende 6319-10-31, samt RH 2009:40 [om ”snuthora” som värdeomdöme]; se dock Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr. FT 2522-10, där påståendet om att en person ”förmodligen” deltagit i ett illdåd, ansågs utgöra en förtalande uppgift). Detta sammanhänger, förutom med den för förtal anklagades möjlighet att åberopa sanningsbevisning, skäligen med det som tas upp under sista rubriken nedan.

En förtalsdom kan ha samhällsmoraliska konsekvenser som bör beaktas

Vidare bör en ansvarskännande domstol beakta vilka moraliska implikationer ett tillämpande av förtalsstadgandet kan få. Att spridande av en uppgift anses förtalande i teknisk mening, dvs. enligt 5 kap. 1 § 1 st. brottsbalken, innebär att uppgiften anses ”ägnad att utsätta [den utpekade] för andras missaktning”. I bestämmelsen tas som exempel upp att man ”utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt”. Även om man vid bedömningen ska beakta vilka sociala kretsar den utpekade rör sig i (det anses ”tillräckligt att en uppgift är nedsättande för en persons anseende i de särskilda kretsar som han tillhör”), värderingar på gärningsorten etc. (NJA 2003 s 567), kan det dock antas att ett stämplande av en uppgift som förtalande ses som samhällsnormerande; om en domstol uttalar att uppgiften X är att bedöma förtal in casu, lär det häri implicit ligga en uppmaning till allmänheten om att undvika att sprida uppgifter lika X. Så är särskilt fallet i känsliga ”pilotmål”, som väl det nu aktuella får anses vara. Domstolarna må avgöra enskilda fall, men även underrätters bedömningar har inte sällan påverkan på kommande rättsfall och den allmänna rättsuppfattningen. När en domstol fäster avgörande betydelse vid omständigheterna i det särskilda fallet – t.ex. värderingarna i en utpekad persons särskilda kretsar – bör detta därför särskilt påpekas i domen.

När en uppgifts andemening exempelvis är att en kvinna är sexuellt lössläppt, kan det, med beaktande av det ovansagda, ifrågasättas om domstolen verkligen indirekt, genom tillämpning av förtalsstadgandet, bör stämpla en kvinnas bejakande av sin sexualdrift som ‘ägnat att utsätta henne för andras missaktning’. Att människor idag har sexuella relationer även med många andra människor, måste betraktas som i huvudsak accepterat, även om vissa grupper inte tillstyrker beteendet. Om en domstol, för att skydda enskilda mot angrepp, såsom brottsliga förklarar även uttalanden som inte i egentlig mening kan misstänkas rendera andras missaktning, har man tänjt förtalsstadgandet för mycket (vide supra). Om domstolen istället gör en in casu-bedömning där den utpekades bakgrund ges stor betydelse, är risken att avgörandet antingen blir meningslöst ur normgivningssynpunkt, eller att det får den besynnerliga konsekvensen (sannolikt grundad på en välment men olyckligt grov generalisering), att vissa grupper anses mer skyddsvärda än andra. Exempelvis vore det vanskligt om en domstols bedömning i ett förtalsmål ledde till den allmänna uppfattningen, att en flicka eller kvinna med invandrarbakgrund finge vara beredd att utstå mindre vad gäller angrepp mot sin sexuella ”hedervärdhet”, än en flicka/kvinna med svenskfödda föräldrar.

En uppgift måste kunna tas på allvar för att vara straffbar som förtal

Vidare kan det konstateras att en uppgift, för att kunna bestraffas som förtal, måste kunna tas på allvar av läsaren. Uppgifterna skall ju typiskt sett kunna ge upphov till andras missaktning mot den utpekade. Om en uppgift förefaller så överdriven eller eljest icke sannolik, att den näppeligen tarvar gendrivande, är den knappast typiskt sett sådan, att den utgör förtal. Från rättspraxis kan noteras ett fall, där den för förtal åtalade, enligt hovrätten ”gjort sig känd för att genom kränkande tillmälen och grundlösa beskyllningar gissla befattningshavare i offentlig verksamhet”, och genom sin klädnad ”uppenbarligen med avsikt spridit ett löjets skimmer kring sin person”. Trots att de skrifter som personen författat ”till ordalagen innehåller förtal” ansåg hovrättens majoritet det ”ytterst osannolikt att någon skulle kunna ta hans alster på allvar”, och således att de måtte ”inte anses ägnade att utsätta [den utpekade] för andras missaktning”. Åtalet ogillades (se hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1993-03-16 i mål nr. B 969/91). Justitiekanslern har i ett fall om publicering på Internet konstaterat att ”det allmänna intryck som [den aktuella] webbplatsen ger” var ”sådant att det kan ifrågasättas om någon som tar del av innehållet där verkligen kan förledas att tro på alla de uppgifter som publiceras. Till skillnad från vad som är fallet när det gäller mer traditionella medier kan det alltså hävdas att risken för att de publiceringar som skettt på [webbplatsen] ska leda till andras ‘missaktning’ i straffbestämmelsens mening rent faktiskt framstår som förhållandevis liten.” (Justitiekanslerns beslut 2012-06-20 i ärenden 3113-12-31 och 3474-12-31) Härvid kan det konstateras att uppgifter utan angiven källa av gemene man torde betraktas med högre grad av skepsis än källbelagda påståenden (jfr Helsingborgs tingsrätts dom 2009-04-21 i mål nr. FT 31-09).

Linköping den 4 juni 2013,

Benjamin O J Boman, jur. kand.

Yttrandefrihetens gränser och lagen

Häromdagen skrev vanligtvis utmärkta Erik Helmersson i Dagens Nyheter en klassisk typ av ledare. Ledaren som instämmer i den kör som är opinionsjournalisters förhållningssätt till yttrandefriheten: ”Lagstiftaren ska hålla sig borta från yttrandefriheten”, sjunger kören. ”Vi har det pressetiska systemet istället – frivillighet är bättre än tvång”, sjunger kören.

Kören framstår alltmer framstår som orkestern på Titanic. DN själv har hoppat av det pressetiska systemet och de mest framträdande yttrandefrihetsdebattörerna bland de stora tidningarnas redaktörer ägnar många tecken åt att försöka skadeskjuta pressetikens institutioner. Förtroendet för Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd (PON) tycks vara lågt även internt.

Men nu var det inte det jag ville tala om. Jag ville tala om det konstiga i att yttrandefrihetsdiskussionen i Sverige ofta helt missar frågan om hur människor som kränks kan få upprättelse, om hur brottsoffer kan bli kompenserade. Jag vill tala om det konstiga i att så stor del av debatten om information och ansvar fokuserar ensidigt på straff och abstrakta diskussioner om yttrandefrihetens särställning i rättighetshänseende, och så lite möda ägnas åt vad man kan göra för att hjälpa offer i de konkreta situationer där övergrepp skett.

Ett citat från Helmersson, som rör en anmälan till PON och den fällning en sådan kan innebära: ”Detta kan man tycka är ett mesigt straff för en publicering som kan vara oerhört sårande för den drabbade. Men alternativet, att stat och/eller domstol börjar gripa in med sitt våldsmonopol, är att ge yttrandefriheten rullskridskor och placera den på ett sluttande plan.” Jag tycker dessa formuleringar är konstiga på flera sätt.

Till att börja med faller den tidning som Helmersson själv skriver för utanför systemet. Det formella pressetiska systemet är en ickefråga när det gäller Helmerssons egen text, t.ex. Så mycket för pressetiska alternativet i detta fall.

För egen del har jag vidare t.ex. svårt att se att en fällning i PON är ett straff över huvud taget. För vissa kan det nog vara något besvärande att bli fälld. För andra kan det nog vara en merit, ungefär som när den äldre domaren förklarade för mig att ”man är inte en riktig domare förrän man prickats av JO”. Något straff i mer normal bemärkelse är det knappast.

Jag har vidare svårt för sluttande plan-argumentet i yttrandefrihetsfrågor. Har ni tänkt på att ingen journalist någonsin talar om sluttande plan för integritetsskyddet när det finns en konflikt med yttrandefriheten? Helmersson skulle knappast komma på tanken att nämna det nuvarande systemet, som i praktiken innebär att integritetsintressen ges ett sämre skydd av lagen än andra rättigheter, innebär ett sluttande plan för privatlivsskyddet. Det är bara vissa rättigheter som kan hamna på sluttande plan. Det återspeglar en skev syn på rättigheter.

Men jag stör mig framför allt på hur medier konsekvent undviker eller tonar ned offerperspektivet. De människor som faktiskt får sina rättigheter kränkta av yttrandefrihetens missbruk. De som utsätts för hat, de som får sina liv förstörda av hot, de som hängs ut. Deras berättelser får aldrig plats i den abstrakta yttrandefrihetsdiskussionen.

Det är till och med så illa att de som engagerar sig i denna diskussion över huvud taget inte registrerar att det finns ett helt juridiskt system som har till syfte att verka för upprättelse, nämligen skadeståndsrätten. Skadeståndsrättens syfte är inte att samhället ska utkräva straff. Skadeståndsrätten är det rättsliga verktyg som rättsordningen tillhandahåller för att någon som har fått sina rättigheter kränkta ska kunna få upprättelse. Förvisso bara i pengar, men det är nu den måttstock de flesta rättsordningar har valt att använda för att verka för upprättelse av kränkningar.

När någon missbrukar sin yttrandefrihet, till att hota eller förtala eller för att planera ett mord eller för att övertyga någon om att hon inte borde vittna i en förestående rättegång, så kan det leda till straff. Men det kan också leda till att en domstol tvingar den som missbrukat yttrandefriheten att kompensera den som faller offer för yttrandet. Det här är inte något futtigt. Det är kanske inte lika spännande som blåljus och fängelser och försvarsadvokater. Men det är centralt för brottsoffret. Det är ersättningen och bara ersättningen som har till syfte att ge upprättelse åt offret.

Det är här som Helmersson och många andra hamnar fel i yttrandefrihetsdebatten. Det är inte så att det enda alternativet till att låta det pressetiska systemet ta hand om kränkningar är att statens våldsmonopol sätter på sig skinnstövlar och drar ut böcker på gatan som sedan tänds på. Det går att utveckla civilrättsliga ansvarslösningar, på olika sätt, som kan möjliggöra individuellt ansvarsutkrävande av en tidning, en bloggare eller ett radioprogram, som kränkt något. Det finns visst utrymme för det redan idag. Men det glöms ständigt bort. I senaste numret av Advokaten går tryckfrihetsexperten Nils Funcke igenom olika åtgärder mot integritetskränkningar. Det civilrättsliga ansvarssystemet nämns över huvud taget inte som en av flera möjligheter. Det förvånar. I praktiken är det ofta enbart i civilrätten, med de särskilda processregler och materiella regler som gäller där, som ett reellt ansvarsutkrävande kan komma till stånd.

 

 

Våldtäktsfilmer

Sajten Avpixlat har lagt ut en film där ett antal unga män har sex med en flicka, som av bilderna att döma är kraftigt påverkad av alkohol eller något annat. Filmen har tagits bort så jag har inte kunnat se den. Jag är inte så sugen på att se den ändå. Jag gillar inte att se filmer på övergrepp. Men filmen har föranlett några principiella frågor, av central betydelse för synen på den personliga integriteten. Två av dessa frågor är: 1) Är det acceptabelt att lägga ut en sådan här film? 2) Kan man rättsligt komma åt den som bidragit till att sprida filmen?

Svaret på den första frågan har inte med juridik att göra. Låt mig spara den och först säga något om rättsläget. Svaret på den andra frågan är att det förmodligen inte finns några rättsliga möjligheter att angripa spridningen av filmen, med möjligt undantag för en regel som inte många verkar ha tänkt på i sammanhanget. Svaret beror dock på hur det som sker på filmen skall tolkas. Om det tolkas som en våldtäkt, eller det kan framstå som en våldtäkt, finns det några möjligheter.

Den regel som man i första hand associerar till är förtal. Det har i vissa sammanhang ansetts utgöra förtal att sprida bilder/filmer på en person som har sex. Denna möjlighet är dock ett undantag: Enbart om upptagningen ger intryck av att den person som skildras kunde antas ha avsett att filmen skulle spridas kan det utgöra förtal. Det kan inte anses som förtal mot offret att sprida en film som visar hur någon blir våldtagen. Det är inte klandervärt att vara ett brottsoffer, eller – för att använda lagens språkbruk – ägnat att utsätta henne för andras missaktning. Möjligen kan situationen i sin helhet påverka bedömningen, t.ex. att hon framstår som berusad, men det är knappast troligt att en frivillig berusning i sig är tillräckligt för att hon skall betraktas som ett brottsoffer under förtalsreglerna.

Det kan däremot utgöra förtal mot de som utför handlingarna. Framstår det som att de begår brott så kan det vara en ärekränkande uppgift. Det är dock inte så troligt. Om inte filmen är manipulerad så är det sanna uppgifter som kommunicerats (ett litet avigt sätt att uttrycka att filmen återspeglar verkligheten). Det kan i ett sådant läge vara försvarligt att sprida dem. är det försvarligt uppstår inget förtalsansvar. Ja, om filmen faktiskt återspeglar ett övergrepp som inte har varit föremål för rättsväsendets ingripande kan den ju bidra till att polis och åklagare engagerar sig, vilket förstås i sådana fall är bra.

En möjlighet – det här må vara ett long shot – kan vara att filmen ska betraktas som olaga våldsskildring. (Nu har jag som sagt inte sett filmen – och jag har fått litet olika redogörelser för dess innehåll – så det beror ju på.) Brottsbalken 16 kap. 10 c stadgar: ”Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år.” Regeln förknippas främst med filmcensuren och har mig veterligen inte använts på bilder som avspeglar verkliga övergrepp. Ordalydelsen fångar i och för sig in en sådan här händelse också, om nu handlingen betraktas som en skildring av sexuellt våld eller tvång. Brottsbalkskommentaren förtydligar vad som omfattas: ”skildringar av sadistiska eller likartade förfaranden som är ägnade att uppfattas så att någon mot sin vilja blir utsatt för kränkande eller nedvärderande behandling. Departementschefen uttalade, i prop. 1986/87:151, att bestämmelsen även ska omfatta den situationen att modellen har avbildats på ett sätt som av betraktaren är avsedd att uppfattas så att den betvingande eller förnedrande behandlingen är njutbar.”

Om filmen antas utgöra en olaglig våldsskildring kan såväl den som filmar och den som sprider filmen. Detta faller i så fall under allmänt åtal och om filmen kvalar in under denna regel är i en mening skyddet starkare: Rättsväsendet mobiliserar den offentliga makten på ett annat sätt än vid förtal, som ofta förutsätter aktivitet från den förtalade, inte sällan får hon dra hela det processuella lasset själv. Men det finns en undersida med om filmer som dessa enbart faller under regeln i 16 kap. 10 c §. Och det är att den som filmas inte är ett brottsoffer. Hon är inte skyddad. Det är inte ett brott som begåtts mot henne.

Hur är det då med den första, moraliska, frågan om det är acceptabelt eller inte. Själv tycker jag inte att det är acceptabelt, av flera olika anledningar. Ingen av mina anledningar har att göra med att det är just Avpixlat som står för spridandet- jag är lika kritisk mot när exempelvis kvällspressen publicerar material från övergrepp. (En av mina särskilda hang-ups är därvid den intervju med ett ungt brottsoffer i Tungelsta som Aftonbladet gjorde för att ett antal år sedan, precis efter att hon utsatts för ett av de hemskaste brotten jag läst om.) Det är helt orimligt både att det är accepterat att filma och att sprida filmer där det tydligt framgår att en person blir förnedrad eller utsatt för brott. Både den kränkande fotograferingen/filmandet och spridandet av fotografiet/filmandet borde vara förbjudet, om det kränker ett brottoffers integritet på detta sätt.

Frågan är inte ny. Den har disktuterats intensivt under senare tid. Rättsligt är frågan komplex. Ett fullgott skydd för brottsoffers integritet i en situation liknande den nu aktualiserade förutsätter olika rättsliga reformer, bland annat förändringar i tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna. Den utredning som nyligen gjorde en översyn över dessa lagar fann att någon sådan reform inte borde göras. Utredningens ordförande Göran Lambertz hade en avvikande uppfattning. Han tog bland annat upp Europadomstolsfallet Peck som ett exempel. Peck hade i ett psykiskt kristillstånd försökt ta livet av sig medelst kniv framför en övervakningskamera, men räddades. En tid senare visades filmen på Pecks självmordsförsök på tv. Engelsk rätt – det här var i England – innehåll ingen rätt till upprättelse för Peck. Europadomstolen fann att detta utgjorde en brist och att Pecks rätt till ett skyddat privatliv kränkts.

På samma sätt ligger det till här, men som den aktuella filmen illustrerar är det än värre. Brottsoffers integritet saknar ett skydd i dessa situationer. Det är ett juridiskt fattigdomstecken om ni frågar mig.

Ett steg framåt är att gå vidare med de förslag om förbud mot kränkande fotografering som tagits fram (även om inget av de liggande förslagen är optimala). Det vore ett litet steg på vägen. En sådan kriminalisering skulle träffa den som filmar eller fotar en person som utsätts för t.ex. en våldtäkt. Däremot träffar det inte de som publicerar eller på annat sätt sprider sådana filmer eller fotografier. Även med en sådan reform är skyddet därmed alltför svagt för brottsoffers integritet.

Det kom ett brev från Scanias presschef

Förra veckan skrev jag en krönika i Dagens Nyheter om korruption i svenska företag. Bakgrunden var de avslöjanden om stora mutor som betalats ut från svenska börsjättar till diktaturer eller deras anförvanter. Jag tog därvid upp en dom från Eskilstuna tingsrätt vari personer som varit högt uppsatta direktörer dömts för det kanske värsta korruptionsbrott, om man ser till omfattningen, som medfört fällande dom i en svensk domstol.

Min pappa var åklagare i målet i Eskilstuna – vilket jag också i en anda av full disclosure nämnde – men krönikan byggde enbart på uppgifter från domen och vad jag kunnat läsa i tidningarnas näringslivssidor.

Bland de uppgifter som jag hämtade ur medierna rörde vissa den förlängning på Volvomålet som det sedan länge framstått som klart skulle komma. Jag noterade därvid att fler mål var i pipeline, d.v.s. rörande Scanias inblandning i affärerna med Saddam Hussein-regeringen och de stora utbetalningar som misstänks ha gjorts från Scania till den diktatur som förknippas med några av de värsta människorättskränkningarna i modern tid. Vi talar alltså om misstankar om att pengar betalats under bordet till den diktator som lät gasa ihjäl sin egen befolkning. Pretty serious stuff.

Idag kom också åtalet i Scaniamålet. Om åtalet skriver SvD följande: ”I åtalet listas 24 kontrakt med ett sammanlagt värde på över en miljard kronor. Scania ska enligt Schultz ha anlitat utländska bulvanföretag – från Ryssland, Förenade arabemiraten, Jordanien och Sudan – för att kunna förse den irakiska regeringen med utländsk valuta i strid med de då gällande FN-sanktionerna mot landet.”

Scanias folk försöker sig på litet olika metoder för att ge en motbild. Kommunikationschefen säger således i SvD att det är fel att kalla det för ett mutbrott, misstankarna rör ju sanktionsbrott. Och det är sant. Att kalla dessa misstankar för mutbrott är litet som att kalla en grov misshandel för ett ofredande. Grovt sanktionsbrott handlar nämligen om korruption i en helt annan skala, med helt andra risker, som är i strid inte bara med svensk lagstiftning utan världssamfundets normer. Pretty serious stuff.

Scania har prövat även andra metoder. Det kom nämligen ett brev från ingen mindre än börsjättens presschef efter min krönika. Så här skrev presschefen Hans-Åke Danielsson:

”Som du förmodligen känner till, så har din far prickats av Justitiekanslern för sitt agerande i media med anledning av den pågående utredningen av huruvida Scania har brutit mot FN-sanktionsbestämmelser vid leveranser till Irak.

Såvitt Scania känner till, har statsåklagaren ännu inte har fattat beslut om att väcka åtal. Mot den bakgrunden är det en smula besynnerligt att du i din krönika påstår att åtal kommer att väckas mot Scania. Detta påstående för osökt tanken till att statsåklagaren återigen agerat på ett sätt som ogillas av JK.”

Det där med prickningen av JK stämmer. Jag har inte full koll på omständigheterna men som jag förstår bakgrunden hade han i en intervju framhållit att Scanias högsta chef riskerade att åtalas. Detta menade JK var olämpligt. Det var dock inte i formell mening otillåtet: Tjänstemän har en långtgående yttrandefrihet, och det gäller särskilt i situationer som denna – där det finns ett mycket stort allmänt intresse av information rörande misstankarna mot direktörer på ett av landets viktigaste företag. Men JK – inte bara nuvarande JK alltså, utan ämbetet i stort – har tagit på sig rollen att fungera som en form av allmän lämplighetstyckare i situationer som dessa. Det kan man ifrågasätta det lämpliga i. Men så är det i alla fall.

Det är dock helt ovidkommande. Presschefens ord innebär någon form av inlindat hot om rättsliga åtgärder, möjligen om en anmälan till JK, mot bagkrund av den tidigare prickningen. Men denna har inget med det det som sägs i min krönika att göra.

Även om de uppgifter som förekom i texten hade härstammat från pappa (vilket de inte gjorde, om än möjligen indirekt i fall någon tidning haft pappa som anonym källa utan min vetskap) hade nämligen solklart sådana uppgifter fallit under meddelarfriheten och skyddade av tryckfrihetsförordningen. Även om jag hade haft tillgång till en särskild läcka i min egen familj hade det alltså läckandet varit fullt lagligt. Ja, det hade väl ur något slags samhällsperspektiv varit önskvärt att uppgifter om grova korruptionsmisstankar rörande Scanias direktörer vidarebefordrades till personer som skriver i tidningar, så länge uppgifterna var sanna och korrekta.

Men jag skriver ”även om”. Några särskilda uppgifter har jag inte haft tillgång till. Jag har en dom, ett antal artiklar från DN och SVD, och en FN-rapport. Vad jag också har tillgång till är ett mejl från Scanias presschef, som en reaktion på att jag i Dagens Nyheter upprepat de kända misstankarna om att hans bolag smörjer diktatorer, i vilket presschefen insinuerar att min pappa som åklagare i målet ägnat sig åt oegentligheter.

Jag kan säga hur jag uppfattade det: Som ett hot. Ett hot med innebörden att om du inte slutar skriva om de brott som vi misstänks ha begått så kommer vi att göra livet surt för din pappa. Trots att det alltså inte fanns något rättsligt stöd för det. Så uppfattade jag det. Och det tycker jag är pretty serious stuff.

Utveckling av ”Förtalsbonanza”, gästinlägg av jur. kand. Benjamin O J Boman

I ”Förtalsbonanza” här på Juridikbloggen, skriver Mårten Schultz följande: ”I mer eller mindre seriösa sammanhang har en massa andra förtalspåståenden florerat i kölvattnet av Quick-fallet. Kan inte Göranssons och Küttims brev i sig vara förtal? (Nej, det kan det inte.) Kan inte påståendena om att Stigson är en kriminell ärekränkare vara förtal? (Nej, det är det inte.) Kan Silberskys anklagelse om att Lambertz uttalanden utgör ansvarsgrundande förtal vara förtal? (Nej, knappast.)” Detta bör utvecklas.

Förtal enligt 5 kap. 1 § brottsbalken innebär att man ”utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning”. Brottet består således i att någon lämnar uppgifter (dvs. i regel inte värdeomdömen, som att någon är ful, dum etc.) som är ägnade att utsätta en fysisk person för andras missaktning; lagtexten ger exemplen att utpeka någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt.

Med ”är ägnade” menas att uppgifterna typiskt sett duger för att utsätta andra för missaktning – någon missaktning i det specifika fallet behöver inte bevisas. Även mindre konkretiserade påståenden och rykten, som att någon ”förmodligen” gjort sig skyldig till ett allvarligt brott, kan utgöra förtal – se t.ex. Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr. FT 2522-10, eller det mycket besynnerliga målet B 969/91 vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, där en åtalad hade fogat följande till sina påståenden om att en polisman knarkat i tjänsten: ”Detta är bara som folket i byn säger. Det är inte styrkt så det här vill författaren inte föra vidare”.

Idag används även förtalsbestämmelsen även för att skydda individers rätt till privatliv/att lämnas ifred. Exempelvis kan spridning av (smygtagna) naken- eller sexbilder eller -filmer på någon straffas som förtal (åtminstone om spridaren inte tillfogar ”Personen i filmen vet inte att detta material framställs eller sprids och har inte samtyckt till framställningen eller spridningen” eller dylikt), något som, ehuru månne lovvärt, sannerligen kan ifrågasättas och har ifrågasatts (se SOU 2008:3 s 288).

Klart är i varje fall att förtalsbrottet inte omfattar alla utpekanden av någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Det krävs ju att utpekandet kan leda till andras missaktning. Påståenden om obetydliga brott eller andra obetydliga gärningar, torde inte vara straffbara.

Ett påstående om att en person någon enstaka gång kört bil för fort, eller laddat ned en film eller en låt medelst bittorrent-protokoll – gärningar som i och för sig är kriminaliserade – torde i normalfallet knappast leda till att den utpekade utsattes för andras missaktning. Förr skulle ett påstående om att någon har en utomäktenskaplig sexuell förbindelse kunna leda till andras missaktning, men idag är sådana förbindelser så vanliga att det knappast skulle utgöra förtal att framföra sådana påståenden, även om somliga nog skulle anse utomäktenskapligt sex klandervärt.

Var gränsen går beror delvis på vem som har utpekats. Ett påstående om att någon är homosexuell skulle förmodligen vara menligare om det gällde en pingstpastor än om det gällde gemene man, för att ta ett exempel.

De fall som Mårten Schultz tar upp gäller bland annat huruvida påståenden om att någon gjort sig skyldig till just förtalsbrott, i sig skulle kunna utgöra förtal. Den första frågan bör vara: Kan de lämnade uppgifterna, typiskt sett, ge upphov till andras missaktning gentemot person X?

Påståenden om att en journalist – eller ett justitieråd – enligt ens egen mening har gjort sig skyldig till förtal genom att antyda att frikänd person är skyldig till brott, torde knappast vara sådana att journalisten – eller justitierådet – faktiskt lär utsättas för andras missaktning. I så fall föreligger inte förtal. Göransson och Küttim tycks för övrigt endast hävda att Gubb-Jan Stigson gör sig skyldig till förtal för att allt tyder på att Sture Bergwall snart är formellt sett frikänd för alla mord han dömts för (en i sig mycket tveksam förtalsbedömning), och de synes inte hävda att Stigson medvetet hittar på saker om Bergwall eller sprider grundlösa rykten om denne för att framställa honom som mördare.

Frågan är om det Göransson och Küttim skriver inte endast utgör en bedömning, dvs. ett värdeomdöme, om Stigsons skriverier, och därför överhuvudtaget inte uppgifter om Stigson. Förtalsansvar synes alltså uteslutet.

Gällande huruvida Stigson och Lambertz har gjort sig skyldig till förtal, kan det först och främst påpekas att det i samtliga fall då dessa har uttalat sig om Quickfallet torde vara ansvariga utgivare för olika tidningar och program som bär det straffrättsliga ansvaret för deras uttalanden. Stigson och Lambertz kan i sådant fall inte ha förtalat Sture Bergwall (och Küttims och Göranssons formulering om att ”Gubb Jan Stigson sedan ett långt tag tillbaka gör sig skyldig till grovt förtal [för vilket] du, som ansvarig utgivare, [är] ansvarig rent straffrättsligt” ter sig allt annat än juridisk).

Förutom rena faktauppgifter, som Lambertz och Stigson torde ha haft skälig grund för, torde även deras argumentation utgöra värdeomdömen och därför inte uppgifter om Bergwall. Även om det Lambertz och Stigson har skrivit skulle utgöra uppgifter om Bergwall, är Schultz uppfattning, att det inte kan vara ”yttrandefrihetsrättsligt oförsvarligt att driva linjen att den tidigare Quick hade rätt”, rimlig (jfr 5 kap. 1 § 2 st. brottsbalken och RH 2002:39).

Oavsett hur det ligger till med Bergwalls eventuella skuld, måste det vara tillåtet att diskutera de bevis som har framlagts i de olika rättsprocesserna, liksom det måste vara tillåtet att diskutera hovrätternas resningsbeslut (vilket jag gör här) och åklagarnas beslut att lägga ned åtalen mot Bergwall. Liksom den frikände Christer Petterssons eventuella skuld till Palmemordet har diskuterats av journalister, statsvetare, jurister och andra, även efter den frikändes död, måste den frikände Sture Bergwalls eventuella skuld kunna diskuteras i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Veritas liberabit nos.

Förtalsbonanza

Hur dras gränserna för vad man kan säga om frikända människors skuld? Ämnet har avfärdats som en metadebatt, till och med som en pseudodebatt. Det viktiga är vad rättsstaten kan lära sig av Quick-affären, sägs det, inte vad man får säga om Quick-affären. Jag håller inte med. Metadebatten kan säga minst lika mycket om synen på rättsstaten som debatten i den första frågan, nämligen den om vad, om något, som gick fel när svenska domstolar skrev berättelsen om landets värsta seriemördare.

Jag talar förstås om det juridiska samtalsämnet på allas läppar under den senaste månaden. Är Thomas Quick oskyldig till allt? Var domarna mot honom felaktiga? Många har haft en åsikt i dessa två, självklart helt separata, frågor.

De flesta har närmare bestämt accepterat den uppfattning som framförs i Hannes Råstams magnifika, suggestiva men samtidigt försåtliga bok om Quick-affären. Några få har däremot satt sig in på djupet i materialet. Bland dessa har uppfattningarna om huruvida de tidigare domarna varit korrekta varit delade. Själv har jag ingen uppfattning i sak eftersom jag inte tagit del av förundersökningarna i sin helhet. Jag har däremot uppfattningar i metafrågan. Närmare bestämt i frågan om vad man får säga.

Fallet Thomas Quick hör till den svenska rättsstatens största utmaningar. Den primära anledningen till att denna utmaning har uppstått är, oavsett vilken sida av historien som man vill lita på, de uppgifter som kommit från Thomas Quick själv.

Hade Thomas Quick rätt tidigare var domarna rätt i sak (även om de i och för sig kan vara felaktiga ändå). Om Thomas Quick har rätt nu dömdes Quick oskyldig – vilket inte i sig betyder att domarna inte var korrekta. Men även enligt den senare möjligheten bär Quick själv ett stort ansvar för det som hänt. (”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”, skriver Quick idag.)

Idag beskriver Quick hur han fullt medvetet erkände brott han inte begått och dessutom gjorde research för att kunna erkänna på ”bästa” sätt, och han gjorde det för att få narkotika och bekräftelse. Mest poängterar Quick idag narkotikan. Den Quick som idag många litar på beskriver alltså den tidigare Quick som en rationell människa, driven av droger och dåligt självförtroende.

I ljuset av hur Quick, oavsett vad som har hänt, varit central för den situation som nu uppstått är det rimligt att diskutera alla hans uppgifter, också de tidigare uppgifter som kommit från hans läppar. Men alla vill inte ha en öppen diskussion. Många vill tvärtom tysta dem som fortfarande menar att Quicks tidigare uppgifter är betydelsefulla eller riktiga.

Mattias Göransson och Jenny Küttim medverkade till att Hannes Råstams bok blev färdig. En gärning som i sig förtjänar en eloge. Vad som däremot inte förtjänar annat än klander är deras syn på sina meningsmotståndare.

Det gäller särskilt för förhållningssättet till den i media mest ihärdiga förespråkaren för att de tidigare domarna var korrekta är Dalademokratens Gubb Jan Stigson. Stigson blir fullständigt tillintetgjord i Råstams bok, som idag betraktas – för att använda Leif GW Perssons uttryck i en blurb på bokens framsida – den ”sanna” redogörelsen för vad som hänt. Men Göransson och Küttim tycker inte att det räcker. De vill att Stigson skall tystas. Deras agerande blev inledning på den förtalskarneval som nu uppstått.

I ett brev till Dalademokratens redaktionschef och ansvariga utgivare skriver Göransson och Küttim följande (citerat från Magasinet Paragraf – de långa citaten behövs för kontexten): ”[D]et var fascinerande att höra Gubb Jan Stigson på Studio Ett härom dagen, lite som att möta en zombie på gatan. Bildligt talat har han ju faktamässigt blivit både skjuten i huvudet, fått halsen kapad och hjärtat utslitet ur kroppen när det gäller Thomas Quick-skandalen; men ändå raglar han vidare som om ingenting har hänt. Att han numera är ensam om sin uppfattning har han till och med erkänt själv, under en debatt med Hannes Råstam för drygt två år sedan (som skedde inför publik, och filmades: vi skickar dig gärna en bildlänk till hela debatten – den är ganska sevärd, och visar hur Gubb Jan blir fullständigt pulvriserad och till slut, när alla sakargument är motsagda, landar i att han helt enkelt ”vet” att Quick är skyldig).”

Göransson och Küttim beskriver här det intryck som jag i likhet med dem tror att många har idag, nämligen att Stigson har fel. Stigson har redan, enligt brevskrivarna, förlorat. Men de är inte nöjda med det. De använder sig av juridiken som påtryckningsmedel för att förmå Stigssons chef att ta fram munkaveln. Så här lyder Göransson och Küttims juridiska analys.

”Eftersom Sture Bergwall nu, tack vare vårt extremt saktfärdiga men ändå fungerande juridiska system, har A) blivit helt friad från tre av morden; B) har beviljats resning för ytterligare två; C) det remarkabla (första gången, i historien, i Sverige) häromdagen inträffade att en överåklagare själv ansökte om resning för ytterligare ett; samt D) att en överåklagare har utlovat inkomma mycket snart med en resningsansökan för de sista två; vill vi göra dig uppmärksam på att Gubb Jan Stigson sedan ett långt tag tillbaka gör sig skyldig till grovt förtal – tveklöst vad det gäller allt han skriver om de första tre ärendena, men i ärlighetens namn förmodligen även vad det gäller övriga fem (med tanke på Bergwalls återtagande av erkännandena och att ingenting framkommit som talat för hans skuld under de snart fyra år som förflutit sedan dess). För detta är du, som ansvarig utgivare, ansvarig rent straffrättsligt.

[…] Advokat Thomas Olsson är för tillfället fullt upptagen med resningsprocessen, men som du vet kan även privatpersoner väcka förtalsmål genom att begära att Justitiekanslern tar sig an ett ärende. För oss är det en tänkbar väg framåt. Samtidigt känns det inte optimalt, eftersom problemet är Gubb Jan, och det skulle bli du som fälldes för förtal och inte han.”

I uttalandet ovan slår Göransson och Küttim fast att Stigsson gör sig skyldig till grovt förtal när han skriver åtminstone om de tre ärenden där Quick erhållit resning. Problemet är bara att Göransson och Küttim har fel.

Det kan inte vara yttrandefrihetsrättsligt oförsvarligt att driva linjen att den tidigare Quick hade rätt. Det är åtminstone högst osannolikt att det skulle kunna anses utgöra förtal. När Stigsson pekas ut som brottsling – vilket är andemeningen bakom formuleringen om det straffrättsliga ansvaret som omtalas i brevet – så är det alltså troligen helt falskt.

Förtalsanklagelsen hade icke desto mindre önskad effekt. Stigssons yttrandefrihet beskars ytterligare av hans arbetsgivare, om än bara för en period.

Det är inte bara Stigson som anklagas för förtal. F.d. JK Göran Lambertz har uttalat sig om de tidigare domarna. Lambertz är inte övertygad om att domarna är felaktiga eller att Quick är oskyldigt. Även i Lambertz fall har förtalskortet dragits fram.

I SvT Debatt anklagar således Leif Silbersky, som i sin advokatgärning har bidragit mer till den svenska yttrandefrihetens utveckling än kanske någon idag verksam advokat, Lambertz för förtal. Mattias Göransson har i flera sammanhang sagt samma sak.

Göransson strösslar med förtalsanklagelser som mina barn använder sockerkaret när de dricker té – man får vara glad om det finns något kvar i burken efteråt – men Silbersky borde rimligen veta att det Lambertz har sagt inte är i närheten av förtal. Yttrandefriheten har ett centralt värde i svensk rätt och enbart i undantagsfall kan den begränsas genom förtalsansvaret. Men det är förtalsanklagelsen som slungas ut när uttalandena inte gillas.

Det stannar emellertid inte där. I mer eller mindre seriösa sammanhang har en massa andra förtalspåståenden florerat i kölvattnet av Quick-fallet. Kan inte Göranssons och Küttims brev i sig vara förtal? (Nej, det kan det inte.) Kan inte påståendena om att Stigson är en kriminell ärekränkare vara förtal? (Nej, det är det inte.) Kan Silberskys anklagelse om att Lambertz uttalanden utgör ansvarsgrundande förtal vara förtal? (Nej, knappast.)

Jag undrar om inte detta snöbollskrig av förtalsanklagelser uttrycker något om den allmänna synen på yttrandefrihetens gränser. Den svenska förtalslagstiftningen brukar ofta uppfattas som tam och den beskylls för att ge ett dåligt skydd för integriteten. Åtminstone brukar jag beskylla den för det. Men det verkar inte spela någon roll. Redan hotet om ansvar för förtal kan fungera som en munkavle, som ett yttrandefrihetshinder. Som i Stigsons fall. Och det är ett hot som även personer vars gärning förutsätter en skyddad yttrandefrihet använder utan sakligt stöd. (Ironiskt, t.ex., är att Jenny Küttim tidigare arbetat med Nuri Kino i dennes undersökningar av den märkliga historien med kungen och Lettström och därmed varit exponerad för just de risker där yttrandefriheten blir som viktigast.)

I denna nya kultur där alltifrån advokater till journalister använder sig av juridiska argument för att gå efter strupen på sina debattfiender finns det en uppenbar risk för en hämmad debatt. Sveriges främsta förtalsexperter, och Lambertz hör nog till dessa efter sina år som JK, blir kanske inte så avskräckta. Men den lilla tidningen, den fattiga frilansaren, eller den debuterande författaren, har sällan samma kompetens och blotta kombinationen av ”advokat Thomas Olsson” och ”grovt förtal” kan säkerligen ofta medföra omedelbar självcensur.

I horisonten lurar dessutom än större risker, inte minst för den seriösa granskniningen. Expressens chefredaktör Thomas Mattson har nyligen beskrivit hur hans tidning utsatts för juridiska påtryckningar med stöd i det regelverk som gäller i England. Förtalsjuridiken i engelsk rätt betraktas allmänt som vidsträckt och innehåller förutom strängt ansvar också långtgående möjligheter att tysta någon med stöd av s.k. injunctions. Alla media som t.ex. via Internet har spridning i England exponeras för denna ansvarsrisk.

Det är inte en alltför långsökt tanke att åtminstone kapitalstarka personer i framtiden kommer att välja att dra medier eller andra informationslämnare inför engelska domstolar istället. Priset får betalas av yttrandefriheten.

För att avsluta med en annan metafor som förekommit i Quick-debatten: Den öppna, svenska yttrandefrihetstraditionens dödgrävare kan mycket väl visa sig vara de journalister och debatter som hotar med förtalsansvar istället för att uppmuntra ett öppet meningsutbyte.