You are currently browsing Mårten Schultz’s articles.

Jag blev tillfrågad om varför jag inte lade ut länkar till mina texter i media här. Det enkla svaret är att det tar rätt mycket tid med tanke på frekvensen just nu. Mina texter i SvD kan man ta del av på den här länken där man också kan prenumerera om man vill det.

Här är de senaste dagarnas texter:

Om det s.k. bunkermålet

Om tryckfrihetsförordningens brister 

Om en omdiskuterad gruppvåldtäktsdom (Bråvalladomen) och medierna

Jag vad vidare med i Sveriges Radio häromdagen och talade om civilkuragelagstiftning

Nya Juridikpodden S07E02 är ute nu: ”Det duger inte”. I podden talar vi om rättvisan Scalia, affärerna kring våningar, integritet och mycket annat.

Podden finns som vanligt på iTunes eller Soundcloud.

 

 

 

I den fjärde delen av poddserien Paragrafriddarna som vi på Juridikbloggen presenterar i samarbete med Mikael Kindbom intervjuas affärsjuristen och advokaten Eric M Runesson. Runesson är känd inte minst för sin kompetens i förhandlingsteknik vilket också står i fokus för samtalet i podden. 

Partiledningen för Sverigedemokraterna bröt nyligen med ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom, och nu har den låtit bilda ett nytt ungdomsförbund, kallat Ungsvenskarna SDU. Den nya organisationen är dock inte en självständig förening utan en sektion inom moderpartiet. En annan organisation har på grund av en varumärkesansökan hävdat sig ha rätt till namnet Ungsvenskarna. Här diskuterar jag juridiken kring ideella föreningars namnskydd och bl.a. rätten till förkortningen SDU.

En förening – dvs. två eller flera personer som på ett mer varaktigt sätt sammanslutit sig för ett gemensamt ändamål – anses vara ideellom den inte både idkar ekonomisk verksamhet och har som syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen (se NJA 1935 s 106). En förening kallas rent ideell om den inte sysslar vare sig med ekonomisk verksamhet eller med att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Ideella föreningar, som har antagit stadgar av viss fullständighet, anses vara självständiga juridiska personer (se NJA 1899 s. 76, majoriteten i NJA 1900 s. 98, prop. 1910:83 s 69, 74 f. och 159 f., SOU 1958:10, s 369, NJA 1973 s. 341). En ideell förening måste företrädas av någon (se SOU 2009:29, s 283) och den måste ha ett namn (se NJA 1987 s. 394). En förening kan bildas och företrädas även av underåriga ungdomar (se SOU 2009:29, s 199 f. och kammarrättens i Jönköping dom 2008-11-24 i mål nr. 1130-08). En juridiska person kan såsom självständigt rättssubjekt ”förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter”, och även vara part i rättegång (se 11 kap. 2 § rättegångsbalken). Detta gäller även om medlemmarna är underåriga och alltså själva är kapabla att rättshandla på egna vägnar (se anförda källor). Föreningsfriheten säkras såväl i 2 kap. 1 § 1 st. 5 p. regeringsformen som i artikel 11 i Europakonventionen, och måste anses innefatta en rätt att bilda rättskapabla föreningar (se Europadomstolens dom i Church of Scientology Moscow mot Ryssland).

Lagstiftaren har valt att inte införa någon lag om ideella föreningar, vilket innebär att sådana i stort är oreglerade. Stor försiktighet bör iakttas i fråga om tillämpning av de grundsatser som gäller ekonomiska föreningar enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, på ideella föreningar (se t.ex. NJA 1958 s. 438 och NJA 2008 s. 255). Vid besvarande av rättsliga frågor om ideella föreningar måste man därför söka svaren i god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden (se nyss anfört rättsfall).

Det har talats mycket om varumärkesintrång när det gäller SDU:s namn. Det står klart att även en ideell förening kan bedriva näringsverksamhet och då använda sig av varumärken med ensamrätt. Denna situation torde dock inte vara primärt aktuell här. Av 1 kap. 1 § varumärkeslagen (2010:1877) framgår att lagen gäller ”för varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet”. Regeringen har inte ansett det påkallat att införa skydd för varukännetecken ”mot obehörig användning av tecken för andra ändamål än att särskilja varor och tjänster” (prop. 2009/10:225, s 129). Ett varumärke får inte registreras om det kan förväxlas med andra kännetecken (se 2 kap. 8 § varumärkeslagen). I patentbesvärsrättens dom 2012-10-31 i mål nr. 10-128 var fråga om en ideell förening som ville registrera ett visst varumärke för datorprogram och  tidskrifter. En annan ideell förening invände att den redan använde  varumärket. Rätten konstaterade att det att en förutsättning för att vägra en registrering av ett kännetecken som varumärke p.g.a. förväxlingsrisk, är att kännetecknet ”när registreringsansökan gavs in användes för att marknadsföra varor eller tjänster av samma eller liknande slag som de som innehavarens märke avser”. Den invändande föreningen hade visserligen ägnat sig åt ”olika former av föreningsverksamhet” under namnet, men den användning av kännetecknet som hade skett ”utgör emellertid inte en kommersiell användning av kännetecknet för tidskrifter”. Invändningen fick därför inget gehör.

Någon direkt relevans för frågan vilket namn en ideell förening kan använda sig av i sin rent ideella verksamhet, har rimligen alltså inte varumärkeslagen. Detta kan utläsas motsatsvis. Att någon har låtit registrera ett visst varumärke kan inte hindra en ideell förening att ideellt använda sig av det namn som varumärket utgörs av, även om föreningen förstås är förhindrad att använda namnet vid utförande av sådan näringsverksamhet som registreringen avser. Man torde kunna tänka sig att ”Föreningen för bekämpande av McDonalds” eller dylikt, hade kunnat bildas, och antagande av ett sådant namn torde inte kunna förhindras av varumärkesrättsliga skäl. En förenings verksamhet grundar sig dock på ett slags avtal, stadgarna. Enligt avtalsrättsliga principer om s.k. pacta turpia, osedliga avtal (se härom bl.a. NJA 2002 s. 322), torde vissa föreningsnamn kunna vara av sådan karaktär att stadgarnas bestämmelse om namnet inte äger giltighet (jfr 36 § ”avtalslagen” och kammarrättens i Stockholm dom 2009-04-28 i mål nr. 8986-08, där ”Orgasmens Madonnas Kyrka” inte fick registreras, eftersom namnet ansågs väcka anstöt). Det torde dock krävas mer än att ett föreningsnamn redan har använts av en annan ideell förening, eller att namnet innehåller ett skyddat varumärke, för att stadgarna ska kunna sättas åsido på avtalsrättslig grund. Innebär då detta att ideella föreningar saknar skydd för sitt namn?

1884 års varumärkeslag (SFS 1884:29) stipulerade i 4 § 2 st. att ett varumärke inte fick registreras ”om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens eller namnet på annans fasta egendom”. Senare varumärkesregleringar har tillkommit delvis på basis av den praxis till 1884 års varumärkeslag som uppstod.

Rättsfallet NJA 1938 s. 232 gällde ett liknande fall som det som nu är för handen. En ideell förening i form av en fackförening (Malmö nya byggmästarförening) hade brutit sig ur en till namnet ekonomisk förening (Malmö byggmästarförening u. p. a.). Orsaken till splittringen var att den gamla föreningen inte ville genomföra en viss stadgeändring, vilket ledde till att moderförbundet, Svenska byggnadsindustriförbundet, bröt med den gamla föreningen och sedermera slöt den nya föreningen till sig. Sedan förväxling mellan föreningarna uppstått, yrkade den gamla föreningen att den nya föreningen skulle förbjudas att använda sin firma. Majoriteten i rådhusrätten konstaterade att den gamla föreningens verksamhet hade blivit sådan att den också var att anse som en ideell förening. Majoriteten slog sedan fast att den nya föreningen ”vid sådant förhållande”, oavsett huruvida dess namn var förväxlingsbart med den gamla föreningens firma, ”icke lagligen kunde på talan av gamla föreningen förbjudas använda sitt namn”. I HD var meningarna splittrade, och avgörandet föll efter omröstning i enlighet med 23 kap. 4 § i dåvarande rättegångsbalk.  Tre justitieråd ville bifalla den gamla föreningens talan. De tre justitieråd som fällde avgörandet i Kungl. Maj:ts namn höll dock med rådhusrättens majoritet. Någon namnrätt för ideella föreningar ville man inte tillskapa.

I NJA 1941 s. 672 hade en Karl Emil F. använt förkortningen K.F. i sin registrerade firma. Högsta domstolen fann att förkortningen ”sedan längre tid tillbaka” var inarbetad av Kooperativa Förbundet, ”såväl bland näringsidkare som eljest inom stora delar av befolkningen i landet”. Karl Emil F. förbjöds därför att använda förkortningen i sin firma.

Det rättsfall som torde vara mest betydelsefullt i sammanhanget är NJA 1946 s. 767. I referatet jfr-hänvisas till de två fall som ovan angetts. Fallet gällde bl.a. att en näringsidkare registrerat bl.a. ett varumärke ”i vilket ingår bilden av en lapp å skidor samt orden »Skidfrämjandets skidlack»”. Den ideella förening vars allmänt kända förkortade form var Skidfrämjandet yrkade bl.a. upphävande av varumärket. Föreningen idkade viss ekonomisk verksamhet. HD:s majoritet konstaterade att föreningen ”är en ideell sammanslutning, som sedan lång tid tillbaka är allmänt känd under benämningen Skidfrämjandet”, att näringsidkaren ”utan föreningens tillstånd i sitt registrerade varumärke intagit ordet Skidfrämjandet” samt att ”föreningen, som bedriver viss verksamhet för kontroll av beskaffenheten av sportartiklar” lidit förfång genom att näringsidkarens ”tillverkningar sken av att vara godkända av föreningen”. HD:s majoritet fann att föreningen inte var att betrakta som näringsidkare, ”men enär stadgandet i 4 § 2) [1884 års varumärkeslag] – även om lagrummet, i likhet med 12 och 13 §§, vid sin tillkomst hade ett mera begränsat syfte – måste, i överensstämmelse med ordalagen och gällande rättsuppfattning, så förstås att därigenom skyddas jämväl namnet å den som ej är näringsidkare varom i 1 § förmäles”. Varumärkesregistreringen upphävdes därför. HD fann dock inte att det fanns möjlighet att i detta sammanhang tillämpa varumärkeslagens bestämmelser i 12 och 13 §§ om straff för den som försålt varor som olagligen märkts med annans registrerade varumärke, namn eller firma.

Den utredning som utarbetade ett (sedermera icke antaget) förslag till lag om registrerade föreningar jfr-hänvisade till 1938 års rättsfall vid konstaterandet att en registrering av ett firma ger ett skydd för den (se SOU 1949:17, s 100). Härmed synes man i sammanhanget ha menat att ideella föreningar som inte registrerat sin firma inte åtnjuter något skydd.

Firmautredningen ville år 1967 inte gå mycket längre i sin tolkning av sistnämnda rättsfall än konstatera att bristen på lagstiftning om ideella föreningar inte torde innebära ”att ideell förening i andra fall än [då den bedriver näringsverksamhet] helt saknar skydd mot annans obehöriga användning av föreningens namn”, och konstaterade att ”[h]ur långt detta skydd sträcker sig är emellertid oklart”. ”I den mån ideell förenings namn skyddas kan även förkortning av namnet vara föremål för skydd” uttalade utredningen vidare (se SOU 1967:35, s 341 f.; jfr SOU 1958:10, s 55, 160, 228). Utredningen föreslog en särskild lag om skydd för ideell förenings och stiftelses namn. Någon sådan lag antogs emellertid inte. ”Eftersom ideell förenings och stiftelses namn redan torde åtnjuta visst skydd enligt rättspraxis, synes behovet av en namnskyddslag inte vara alltför angeläget” uttalade föredraganden i propositionen om bl.a. firmalagen (se prop. 1974:4, s 63). 1978 års vallagskommitté diskuterade rätten till partibeteckning – dvs. sådana beteckningar på partier som används i val och som kan registreras enligt vallagen – och angav att det är ”tänkbart att ett parti, genom talan vid domstol, skulle kunna utverka förbud för ett parti att använda en beteckning som är så lik det förstnämnda partiets att detta parti lider förfång” (se SOU 1980:45, s 106).

Enligt 2 § 1 st. lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. kan en ideell förening efter ansökan erhålla ett organisationsnummer. Organisationsnummer tilldelas av Skatteverket, som vid sin prövning av en ansökan om sådant nummer inte ska göra några moraliska eller straffrättsliga bedömningar (se Riksskatteverkets information 2002-09-11, dnr. 7161/02-110). Ett organisationsnummer behövs inte för att föreningen ska existera i juridisk mening (ty det gör den redan efter konstituerandet), men har ändå ansetts ha sådan kvasikonstitutiv verkan att rätten till organisationsnummer omfattas av begreppet ”civila rättigheter” i artikel 6.1. Europakonventionen (se Justitiekanslerns beslut 2009-06-23, dnr. 600-08-40). Något varumärkesrättsligt skydd är dock inte i lagen knutet till en juridisk persons ansökan om organisationsnummer, eller till registrering av ett sådant nummer. I Kammarrättens i Stockholms mål nr. 404-2001 hade Scientologikyrkan begärt omprövning av skattemyndighetens beslut att tilldela organisationsnummer för Fria Scientologikyrkan. Skattemyndigheten hade avvisat begäran och länsrätten avvisat Scientologikyrkans överklagande. Kammarrätten, som avslog Scientologikyrkans överklagande, konstaterade att ”tilldelning av organisationsnummer till ett rättsligt subjekt inte kan anses angå en annans rättighet av det slag som avses i artikel 6 i Europakonventionen” och att ”redan tilldelningen av organisationsnumret” inte kunde anses ”utgöra sådant ingrepp i Scientologikyrkans egendomsrätt som faller under artikel 1 i 1952 års tilläggsprotokoll till Europakonventionen”. I VPN 1996:3 konstaterade Valprövningsnämnden att registrering av organisationsnummer inte ger något företräde till en partibeteckning enligt vallagen.

Idag stadgas i 1 kap. 7 § varumärkeslagen att varumärkesskydd kan uppkomma genom inarbetning (jfr 1941 års rättsfall ovan). Inarbetning innebär att ett kännetecken ”inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig (omsättningskretsen) är känt som beteckning för de varor eller tjänster som tillhandahålls under kännetecknet”, och att innehavaren därigenom äger ensamrätt till kännetecknet. Ett varukännetecken kan enligt bestämmelsen även vara inarbetat i ett visst geografiskt område.

Så långt har jag redogjort för rättskällorna. Frågan om vem som har rätt att använda förkortningen SDU måste kunna besvaras utifrån dessa. Först och främst måste det diskuteras om en ideell förening kan hävda ensamrätt till sitt namn i förhållande till andra ideella föreningar. I NJA 1938 s. 232 besvaras denna fråga nekande. NJA 1946 s. 767 gäller en delvis annorlunda fråga. Den princip som förefaller slås fast i fallet är att en näringsidkare inte får registrera en icke-näringsidkares inarbetade kännetecken såsom varumärke. Någon självständig ensamrätt till sitt en ideell förenings namn torde dock inte kunna utläsas direkt ur fallet, utan endast en rätt att invända mot annans olovliga brukande av namnet i näringsverksamhet. Uppenbart är att varumärkeslagen inte kan tillämpas analogt beträffande ideella föreningar, särskilt som analogier från andra rättsområden i regel bör undvikas beträffande det fria föreningslivet.

En alltför snäv tolkning av 1946 års rättsfall synes emellertid svår att förena med de senare uttalanden som förekommit i frågan. Uttalandet i motiven till firmalagen ger vid handen att skyddet för ideell förenings namn redan idag – dvs. genom 1946 års rättsfall – är så pass tillräckligt att någon lagreglering inte är påkallad. 1978 års vallagskommitté synes ha föreställt sig ensamrätt även till partibeteckningar (som särregleras i vallagen) baserad på 1946 års rättsfall. Att man i 1946 års referat jfr-hänvisat till 1938 års och 1941 års referat talar för att man menat att 1946 års fall rörde liknande rättsfrågor. Dessa förhållanden talar emot att 1938 års rättsfall alltjämt skulle vara vägledande. Jag anser följaktligen, ehuru frågan inte kan sägas vara fullständigt utredd, att tillräckliga skäl talar för att ideella föreningar äger ensamrätt till sitt namn under vissa förutsättningar, även i förhållande till andra ideella föreningar.

När uppstår då detta skydd? Enligt min uppfattning kan skyddet inte anses uppstå genom Skatteverkets tilldelning av organisationsnummer, eller genom Valmyndighetens registrering av en partibeteckning enligt vallagen. Skatteverket skall nämligen inte göra någon varumärkesrättslig eller därmed jämförlig prövning, och Valmyndigheten skall endast pröva förväxlingsbarhet enligt vallagen. 1946 års rättsfall samläst med det däri anförda NJA 1941 s. 672, talar starkt för att det avgörande är att den ideella föreningens namn har blivit inarbetat, dvs. är väl känt, i vart fall inom det verksamhetsområde som föreningen verkar inom.

Till saken. Förkortningen SDU får anses vara allmänt känd, i vart fall för politiskt intresserade personer. Det kan antas att en ensamrätt att använda denna beteckning har uppstått genom inarbetning. Det kan dock inte utan vidare utredning fastställas om människor i gemen kopplar samman förkortningen med Sverigedemokraterna som parti, eller med Sverigedemokratisk Ungdom som självständig juridisk person, och idag används förkortningen alltså av dessa båda föreningar. Vilken av de två organisationerna som har ”bättre rätt” till förkortningen, kan jag följaktligen inte slå fast i denna artikel. Tvisten om namnet slites nog bättre i domstol, eller – kanske än bättre – i skiljenämnd. Det är emellertid min förhoppning att denna artikel kan utgöra ett tillräckligt belysande diskussionsunderlag för samtliga inblandade.

Tilläggas kan följande. Namnet Ungsvenskarna har tidigare använts av det som idag är Moderata ungdomsförbundet, fram till 1946. Under en period tidigare under 2000-talet använde sig Sverigedemokratisk Ungdom av namnet. Namnet kan emellertid inte anses så välkänt och förknippat med vare sig Moderata ungdomsförbundet eller med Sverigedemokratisk Ungdom, för att någon ännu relevant inarbetning ska ha skett. Inte heller kan en registrering av Ungsvenskarna som varumärke, som sagts ovan, hindra en ideell förening att i sin rent ideella verksamhet använda sig av namnet.

”It would give to persons of the negro race, …the right to enter every other State whenever they pleased, …to sojourn there as long as they pleased, to go where they pleased …the full liberty of speech in public and in private upon all subjects upon which its own citizens might speak; to hold public meetings upon political affairs, and to keep and carry arms wherever they went.”

Citatet är hämtat från Dred Scott v. Sandford (1857), amerikanska Supreme Courts kända dom om slavar och deras ättlingars rättigheter under den amerikanska konstitutionen. Några sådana rättigheter hade slavarna inte. Slavar kunde aldrig betraktas som amerikanska medborgare och därmed föll de heller inte under konstitutionens skydd.

Fallet Dred Scott brukar betraktas som ett av de mest betydelsefulla avgörandena från USA:s högsta juridiska uttolkare för att bevara slaveriet. Det finns emellertid en särskild aspekt av rättsfallet som Cass Sunstein påminner om genom att ta det som utgångspunkt för sin beskrivning av en fundamentalistisk hållning till den amerikanska konstitutionen. Denna aspekt är viktig, men för att förklara det måste jag först säga något om den kontext Sunstein skriver i.

Konstitutionen är en levande materia i amerikansk politik. Den svenska motsvarigheten, regeringsformen, reformerades grundligt 2011 utan att det satte just något avtryck alls i den allmänna debatten.

Jag är övertygad om att om man skulle stanna ett tiotal personer på gatan och fråga dem om när den svenska grundlagen senast ändrades och vad det innebär skulle få om ens någon ha ett svar.

I USA är det annorlunda. Där går konservativa politiker till val på att försvara konstitutionen, medan liberala politiker istället framhåller betydelsen av den dynamiska tolkning som Supreme Court gav uttryck för i vattendelare som Roe v. Wade (om abort) och som minoritetspositionen i Lochner v. New York (om minimilöner).

Sunsteins Radicals in Robes: Why Extreme Right-Wing Courts Are Wrong for America är en uppgörelse med en särskild uppfattning om synen på konstitutionen. Sunstein menar att uppdelningen mellan liberaler och konservativa inte främjar förståelsen av vad den konstitutionella debatten egentligen innebär.

Istället, menar Sunstein, bör man göra en uppdelning mellan fyra olika förhållningssätt. Det finns inte anledning att gå in på denna kategorisering i stort – det räcker med att nämna den position som utgör den primära måltavlan för hans kritik, den fundamentalistiska inställningen.

Ordet fundamentalism är ovanligt passande i sammanhanget. Uttrycket används ofta som ett invektiv, eller som en etikett för extremism, men i Radicals in Robes används beteckningen på ett renodlat sätt. Fundamentalism är således härvid ett uttryck för inställningen att man bör förhålla sig till konstitutionens ursprungliga betydelse, så som de som skrev den tänkte sig att den skulle användas vid tiden för dess tillkomst.

Denna fundamentalistiska inställning kallas ibland för originalism. Det är originalversionen av konstitutionen som har legitimitet. De intentioner som ska vägleda tolkningen av konstitutionen kan enbart vara de intentioner som dess upphovsmakare besjälades av. Inget annat.

Det kan kanske framstå som apart att framhärda med att en nations viktigaste rättsliga dokument – och den amerikanska konstitutionen är i USA otvivelaktigt just det – ska tas på allvar och samtidigt utgå från att detta dokument måste förstås på det sätt det förstods när det skrevs, långt innan bilen eller datorn var uppfunnen.

Men detta är en populär uppfattning, inte bara bland de mer extrema grupperingar som talar om att konstitutionen varit ”i exil” och att den måste ”tas tillbaka”. Även bland mer eller mindre sansade jurister och politiker framförs åsikten att det enbart är konstitutionens ursprungliga innebörd som kan tillmätas betydelse. Allt annat skulle öppna för en domstolarnas juridiska aktivism, en aktivism som skulle innebära att domare ges eller tar sig makten att överpröva själva fundamentet för USA:s rättsordning, eller öppna för en usurpatorisk federal regering som trampar på individuella rättigheter (för att anspela på budskapet i Andrew P. Napolitanos bok The Constitution in Exile). Förgrundsgestalter för den konstitutionella originalismen är domare som Clarence Thomas och Anthony Scalia, även om Scalia själv inte verkar finna kategoriseringen adekvat.

Det är mot denna bakgrund som Sunstein tar upp Dred Scott-fallet. Det är med Dred Scott som den fundamentalistiska inställningen till konstitutionen inleds. Fallet befäster inte bara den rasism som präglade rättsordningens syn på slavar, utan ger också uttryck för en originalism som omöjliggör nytänkande inom ramen för konstitutionen – i slavfrågan och i andra frågor.

”It is not the province of the court to decide upon the justice or injustice of these laws […] The duty of the court is, to interpret the instrument  [the Constitution’s authors] hade framed, with the best lights we can obtain on the subject, and to administer it as we find it, according to its true intent when it was adopted.”

Sunsteins skriver om tolkning. Tolkning av innehållet i rättskällor, som lagar, hör till rättsteorins klassiker. I modern tid har den mest inflytelserika skolan formulerats av Ronald Dworkin som förespråkar en konstruktiv tolkning, en tolkning som får innehållet i rättskällorna – t.ex. en regel i en lag – att passa in i systemet men som samtidigt får det som ska tolkas att framträda ”i sitt bästa ljus”. Det senare öppnar upp för att tolkningsprocessen kan inkludera etiska eller på andra sätt värderande hänsyn. Det öppnar också upp för en dynamisk tolkningsprocess, i vilken den tolkade lagen genom en konstruktiv tolkning kan anpassas efter en utveckling som skett efter att lagen skrevs. Den fundamentalistiska synen på tolkning som citat ur Dred Scott ger uttryck för är antitesen till detta förhållningssätt.

Dred Scott avgjordes 1857. Bara några år senare, 1865, tillkom det 13 tillägget till konstitutionen som förklarade slaveriet förbjudet. Lagstiftaren ingrep. Men låt oss fundera litet på domstolens avgörande. Domstolen anses alltså ha befäst slaveriet som samhällsinstitution genom sitt avgörande. Genom att binda upp tolkningen vid de föreställningar som kan antas ha präglat konstitutionens upphovsmän den 17 september 1787 blev slaveriets historiska existens ett argument för dess fortlevnad. Tolkningen är på detta sätt konservativ.

Ett visst mått av konservatism är nödvändig i synen på tolkning av rättskällor i en rättsstat. Om domaren inte anser sig över huvud taget bunden av lagstiftarens motiv till att införa en lag förskjuts i praktiken den politiska makten till domstolarna i en utsträckning som få torde anse överensstämma med demokratiska ideal. Men Dred Scott återspeglar en inställning som går bortom denna självklara konservatism. Rättsfallet uttrycker en extremposition: Tolkningen ska helt och hållet utgå från värderingarna, syftena och uppfattningarna vid ursprungspositionen.

En sådan tolkningssyn leder naturligtvis till att gamla orättvisor fortlever, i alla fall tills lagstiftaren griper in. I detta fall blev Supreme Court-avgörandet ett kvitto på slaveriets legitimitet: Det var så här konstitutionens fäder hade tänkt sig. Det är inte upp till oss, menade domarna, att överpröva denna motivering.

Domstolen ovilja att bidra till att bryta upp slaveriet motiverades med en inställning till tolkning. I vårt sammanhang kan det läggas till grund för flera poänger.

En poäng är att förhållandet mellan juridiken och slaveriet – och detta gäller förstås även för annat än slaveriet, men det är slaveriet som intresserar oss här – ofta måste förstås utifrån en komplex bild av juridiken som samhällsfenomen. För att till fullo begripa hur juridiken kan användas för att främja eller motverka slaveri måste vi förstå inte bara rättsregler och dess innebörd, utan också juridikens kringliggande teoribildning, dess metod. Tolkningsläran är en av många aspekter som har relevans för denna förståelse.

En annan poäng är att förändring kan komma från olika håll. Den kan växa underifrån och påverka synen på rättskällornas innebörd, men den kan också komma ovanifrån – från lagstiftaren – när den politiska makten finner det rådande rättsläget orimligt. Härvid kan värdeutvecklingen ta sig olika uttryck. Domstolarna kan streta emot en samhällsutveckling som betraktas som, ur något moralisk synvinkel, lämplig. Men domstolarna kan fungera som en återhållande makt när den politiska makten korrumperas. Ur den politiska maktens perspektiv kan denna iakttagelse göras spegelvänd.

En tredje poäng är att slaveriet har haft förmågan att bita sig fast i det juridiska medvetandet. I Dred Scott kom tolkningsläran att utgöra verktyget för ett konserverande av slaveriet, men även andra juridiska instrument har kunnat användas för samma syften.

En fjärde poäng är att det finns anledning att förhålla sig skeptisk till att sunda värderingar kommer att triumfera i den juridiska verkligheten. Vi ställer ofta våra förhoppningar till att rättsliga värderingar som de som kommer till uttryck i människorättskataloger som t.ex. Europakonventionen eller FN-stadgan ska kunna utgöra en motvikt mot övergrepp som slaveriet. Men historiska erfarenheter, som Dred Scott, är därvid desillusionerande.

Låt mig prova en tanke, som kom över mig när jag lyssnade på Mattsson Helin-podden, där Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Jan Helin samtalar om mediefrågor.

Helin talade om att en person ansåg att en av Aftonbladets medarbetare förtalat honom. Personen var – och det förstår jag om man verkligen anser sig förtalad – upprörd över detta och har därför sagt att hen ska dra Jan Helin inför rätta. Helin skakade av sig det hela och menade att han, mer eller mindre självklart, inte hade något ansvar för vad medarbetarna gör i sociala medier. Det faller utanför det särskilda utgivaransvaret som gäller för traditionella medier. Saken hade dessutom prövats i pressetiska systemet med samma slutsats. Twitter, Facebook och Ask.fm – journalister som deltar i sådana medier gör det inte, rent tryckfrihetsrättsligt, inom ramen för den publicistiska verksamheten. Och det kan nog stämma. Men min tanke är denna:

Ger inte det direkt motsatt slutsats än den Jan Helin drog. Nämligen att ansvaret för medarbetarnas eventuellt brottsliga twittrande är arbetsgivarens?

I tryckfrihetsrätten gäller ett ensamansvar. Så här beskriver Journalistförbundet ensamansvaret – och nu är jag lat och saxar möjligen i strid med citaträtten in texten från SJF:s hemsida. Ensamansvaret:

innebär att det är en enda person, utgivaren, som ansvarar för det som står i en tryckt skrift eller i ett utsänt program. Man kan också ha en ansvarig utgivare för en webb.

Utgivare utses av ägaren av tidningen/tidskriften eller den som bedriver sändningsverksamheten eller den som framställer webbsidan.

Utgivaren kan därefter själv utse en ställföretrände [sic] utgivare som tillfälligt tar över ansvaret i stället för utgivaren exempelvis om han eller hon är utomlands eftersom utgivaren måste ha hemvist i riket.

Det är utgivaren och ingen annan som ytterst bestämmer vad som ska stå i tidningen eller vad som ska sända ut. ”Intet däri får införas mot utgivarens vilja” som det står i lagen.

Utgivaren kan stoppa en artikel helt och hållet, även mot ägarens vilja. Däremot kan inte VD eller annan ägare [det där är ju lite konstigt skrivet eftersom VD ingalunda alltid är ägare] av skriften stoppa en för ägaren misshaglig artikel mot ansvarig utgivares vilja.

Observera att det inte går att avtala bort den här rätten som ju också är en skyldighet. Utgivarskapet utövas under straffansvar. Eventuella inskränkningar i den här befogenheten är således utan verkan.

Alla tryckta skrifter som kommer ut minst fyra gånger per år under samma titel – periodiska skrifter – måste ha en utsedd utgivare. Det ska också finnas ett utgivningsbevis för skriften. Utgivningsbeviset och ansvaret omfattar också löpsedlar och de bilagor som följer med huvudskriften.

Utgivaren måste vara myndig och en fysisk person och ha hemvist i riket. Han eller hon får inte befinna sig i konkurs eller ha näringsförbud.

Med andra ord. Om journalisten ifråga hade förtalat någon i Aftonbladet – papperstidning eller webb – så är Helin och bara Helin ansvarig, oavsett om han visste om det som skrevs. Men det här gäller för uttalanden i medierna. Om samma Aftonbladet-journalist på sin fritid sätter upp lappar på anslagstavlor runt om i stan där en politiker pekas ut som brottslig så är det inget som hör till utgivaransvaret, lika lite som om journalisten i fråga misshandlar någon. Men vad gäller egentligen då? Det finns olika former av ansvar som kan aktualiseras. Jag är mest intresserad av det civilrättsliga ansvaret, skadeståndsansvaret, vilket också är den ansvarsform som ger upphov till den tes som jag testar.

I civilrätten är utgångspunkten att den som på ett ansvarsgrundande sätt skadar någon annan har skyldighet att ersätta den skadelidande med skadans värde. Men det finns vissa undantag, eller kanske snarare påbyggnader, på denna grundprincip.

Om en arbetstagare skadar någon annan i tjänsten så ansvarar arbetsgivaren för detta. Detta kallas för principalansvar. I allmänhet slipper samtidigt arbetstagaren själv undan ansvar. Det här gäller även kränkningar. För kränkningar krävs det normalt en brottslig handling för att ansvar ska föreligga, men även brott kan vara i tjänsten.

Tag, som ett exempel på ”i tjänsten” men som inte gav några skadeståndsrättsliga följder, situationen i det s.k. Expressenmålet som prövades av HD tidigare i år. Där dömdes bland annat en journalist för att ha köpt ett vapen som ett led i arbetet med ett reportage. Journalisten får anses ha agerat i tjänsten, trots att handlingen alltså var brottslig.

Skadeståndsrättens bedömningar av ”i tjänsten” sker utifrån skadeståndsrättsliga normer. Dessa normer är stränga för arbetsgivaren (och tillåtande för arbetstagaren). Grundtanken är enkel: Arbetsgivaren är den som är bäst lämpad att ta ansvar för skador som uppkommer inom verksamheten. Arbetstagare, å andra sidan, behöver skyddas. Ett antal olika faktorer kan komma in i bedömningen. Skedde skadevållandet på arbetstid? Användes arbetsgivarens utrustning? Fanns det ett funktionellt samband med arbetsuppgifterna? Kunde arbetsgivaren kontrollera händelsen?

Vid brott anses i och för sig särskild försiktighet vara påkallad, men när brottet sker i tjänsten – eller har ett, som det brukar sägas, funktionellt samband med tjänsten, så ansvarar arbetsgivaren. Således har en anställd vid spårvägen som på sin fritid avvisade en full person från tåget med följd att denne släpades efter tåget och fick en fot under ett av spårvagnens hjul ansetts ha handlat i tjänsten. Åkerianställda som stal papper från en tidning ansågs i ett annat fall ha agerat i tjänsten.

Åter till journalisternas twittrande och facebookande. Detta sker inte sällan på arbetstid. Jag gissar att journalister använder utrustning de erhållit från sin arbetsgivare för att interagera i sociala medier och jag gissar att det ofta uppmuntras av arbetsgivaren: Det är närvaron i digitala medier som ger klick. Det finns åtminstone understundom ett tydlig funktionellt samband med tjänsten: Diskussioner utgår från artiklar eller annat journalistiskt material.

Om en journalist i ett sådant sammanhang går överstyr och kränker någon på ett ansvarsgrundande sätt, t.ex. genom att hota, ofreda eller förtala – kan inte det vara i tjänsten? Om svaret på frågan är ja, så rullar ansvaret över på arbetsgivaren.

I förra veckan skrev jag en kort kolumn i SvD om att Sverigedemokraternas affischkampanj i tunnelbanan ”inte var på kartan” över att vara hets mot folkgrupp. Anledningen var att det kommit in ett flertal anmälningar om detta till JK.

Jag argumenterade inte så mycket för saken eftersom det framstod som helt uppenbart att någon folkgrupp inte utpekats i lagens mening, därtill brast det i andra rekvisit. Jag blev därför väldigt förvånad när Europarådet i ett pressmeddelande kategoriskt sade att kampanjen var just hets mot folkgrupp. Så här löd pressmeddelandet i denna del (och jag lägger till emfas för att tydliggöra min poäng):

”Europarådet reagerar på publiceringen av Sverigedemokraternas kampanj i Stockholms tunnelbana. Att affischkampanjen inträffar i samband med den internationella minnesdagen för romska förintelseoffer, den 2 augusti är paradoxalt säger Michaël Guet, Europarådets expert för frågor rörande romer och resandefolk. Han anser att affischerna ger en negativ och stereotypisk bild av romer och att kampanjen är hets mot folkgrupp. ”Kampanjen är extremt kontroversiellt och provocerande, och den vilseleder allmänheten,”säger han.”

Det här var förbryllande. Vad Europarådets representant gör här är en straffrättslig bedömning av hets mot folkgrupp-brottet. Vad mera är: Det kategoriska uttalandet om att kampanjen är hets mot folkgrupp innebär också att Rådet indirekt säger att det finns någon som begått detta brott.

JK kom till samma slutsats som jag, vilket inte säger något om mina profetiska förmågor: Det var som sagt uppenbart i det enskilda fallet (vilket även Juridikfronten konstaterat). Här är det viktigt att komma ihåg att tolkningen av hets-paragrafen måste göras i ljuset av yttrandefriheten.

Men det där med Europarådets yttrande gnager i mig. Vad har Rådet för underlag för sin felaktiga tolkning av svensk rätt? Är det lämpligt att Europarådet, som åtnjuter stort förtroende, föregriper nationella förundersökningar och tar ställning för att brott begåtts? Hur ser man på att sådana uttalanden indirekt kan peka ut personer som kanske inte ens hörts som brottslingar?

Förbryllande.

*

Jag har skickat ett mejl till Europarådet. Hoppas på ett svar.

Vad gäller Europarådets oro i sakfrågan delar jag den helt.

”Trist se @martenschultz hugga totalt i sten om tiggeri och allemansrätt.” Så skrev SvD:s förre politiska chefredaktör PJ Anders Linder med anledning av min artikel i SvD om att tiggare också omfattas av allemansrätten. Reaktionerna på artikeln har varit starka. Det har förvånat mig, väldigt mycket till och med. Men reaktionerna är talande för hur tiggerifrågan – i vid bemärkelse – blivit en fråga om känslor. Människor känner väldigt starkt för tiggarna. Vissa känner väldigt starkt emot.

En hel del personer har påstått att artikeln innehåller felaktigheter. För egen del ansåg och anser jag att artikeln var trivialt sann. (Men budskapet var inte i sig trivialt, vilket inte minst visade sig genom de reaktioner som följde på artikeln.) Ungefär det här är vad jag faktiskt skriver:

1: Äganderätten förtjänar att respekteras.
2: Det är inte tillåtet för någon att slå upp ett tält på min tomt under en längre tid.
3: Det är viktigt att rättssamhället står upp för skyddet för äganderätten.
4: Allemansrätten gäller även för tiggare och även för andra än svenska medborgare.
5: Allemansrätten kan medföra friktion, t.ex. när den används för att tjäna pengar.
6: Allemansrätten ger en rätt att tälta och vistas i naturen.
7: Allemansrätten fordrar en respekt för naturen.
8: Det finns begränsningar i allemansrätten. Man får inte slå upp långtidsläger. Men man får tälta några nätter på samma plats, om man inte stör någon.

Det där var vad jag faktiskt skrev. Allt är sant, även om vissa menar att p. 8 ska vara ”en natt” och inte ”några” (vilket jag inte tror stämmer men det kan vara så). När jag har förklarat för kritiker som inte läst vad jag skrivit utan läst in något annat, som den helt bisarra uppfattningen att artikeln skulle påstå att allemansrätten skulle innefatta en rätt att bygga upp kåkstäder, blir följdinvändningen att i så fall är budskapet trivialt.

”Självklart har tiggare rätt att campa men det är ju inte det som är saken nu” har det invänts. Jag antar att de därmed menar att ”saken” är läger och kåkstäder och inget annat har någon relevans. Vissa har vidare framhållit att ingen skulle ha några problem om det var så som de tillresta tiggarna faktiskt levde i landet. Det här är i sig en märklig syn på principfrågor, vilka enligt min mening kan vara intressanta även om ingen träffas av principen. Men det finns hur som även en uppenbar relevans att påminna om det här.

1: Det väcker uppenbarligen starka känslor att över huvud taget påminna om att tiggare i Sverige har mänskliga rättigheter. Dagens Industris PM Nilsson blev så arg av mina enkla iakttagelser i gällande rätt att han på Facebook drog slutsatsen att akademiska titlar kommer förlora allt värde. Det är ju allvarligt om det vore så. Dessa reaktioner motiverar hur som helst att det är viktigt att pedagogiskt förklara innehållet i gällande rätt. (Jag antar att det måste göras ännu enklare än jag gjorde eftersom de flesta inte tycks ha orkat igenom hela den korta artikeln.)

2: Allemansrätten är, och det är viktigt att påminna om, reglerat i kapitlet om rättigheter i regeringsformen. Det gör att det är ett annat normativt argument än t.ex. ordningsstadgor eller planlagstiftning. Implikationerna av detta kan man fundera över om det i enskilda fall görs gällande att det finns normkonflikter. (Jag tror att det var något sådant som justitieministern var inne på i interpellationsdebatten förra veckan när allemansrätten dök upp – men jag har inte hunnit ta del av denna än, så det är spekulationer.)

3: Det finns en grundslagsskyddad rätt, som även omfattar tiggare, som vill bo i tält i Sveriges natur om de inte bosätter sig på en plats och inte skräpar ned. Det där sista förtjänar att upprepas.

Förekommer detta då? Lever alla tillresta tiggare i läger eller finns det några som faktiskt lever som jag påstår i p. 3. Jag vet inte men jag tror det, efter vad jag själv kunnat notera i min närmiljö. Det spelar hur som helst inte någon större roll. Min poäng var inte att beskriva verkligheten – jag tror det finns en mängd olika variationer – utan regelverket, eftersom det trots allt redan idag förekommit att personer som sympatiserar med tiggarnas utsatthet hävdat att deras bosättningar kan ha stöd i allemansrätten. Då kan det vara bra att ha litet grundkoll på vad det innebär.

Den frenesi jag kunnat notera hos artikelns kritiska kommentatorer är fascinerande. Några kommentatorer har läst de starka känslorna i ljuset av hur resandefolk historiskt bemötts, när de velat slå läger eller rört sig i landet. Kanske finns det sådana förklaringar.

Själv tror jag nog mest att det rör sig vid en fixering vid vissa aspekter av tiggeriet – särskilt bosättningarna i olagliga läger och en frustration över att rättssamhället inte tillräckligt starkt ingripit mot dessa. Jag har viss förståelse för denna frustration (och skriver ju också om det i artikeln). Men i denna frustrations efterföljd frodas en sorglig människosyn.

Den kanske vanligaste kommentaren har rört tiggares avföring.

Hur kunde vi så snabbt hamna i denna dehumanisering?

*
PS: En annan konstig sak är att många blandar ihop påståenden om gällande rätt med ett gillande av gällande rätt. Mitt budskap var att förmedla regelverkets innehåll. Det betyder inte att jag gillar det. Jag tycker tvärtom allemansrätten många gånger innebär alltför långtgående inskränkningar av egendomsrätten och att det därtill är tveksamt att föra in denna inskränkning i grundlagen i det sammanhang som skett. Men så ser det nu ut och många verkar gilla allemansrätten som den är.

PPS: Se även goda synpunkter från Fastighetsägarna.

Integritetskränkningar kan ge offret en rätt till ersättning. Hur stor ersättning beror på kränkningen. De mest omfattande fallen av s.k hämndporr kan medföra skadestånd över 100 000 kr. I mindre allvarliga fall är ersättningen ofta betydligt lägre.

Det är intressant att kontrastera de svenska ersättningarna med synen i andra länder. Från engelsk rätt hämtar vi ett färskt avgörande i det välkända fallet där engelska tidningar (Daily Mirror) ägnat sig åt telefonavlyssning av kändisar, inklusive Sadie Frost och Paul Gascoigne.

Domstolen beskriver bakgrunden:

This is a claim based fundamentally on infringements of privacy rights.   The defendant is the proprietor of three newspapers – the Daily Mirror, the Sunday Mirror and The People.  The claimants are persons in the public eye such as actors, sportsmen, or people with an association with such people.  In one case (Mr Yentob) he held important posts in the BBC.  In all cases the infringements of privacy rights were founded in what has become known as phone hacking, though there are also claims that confidential or private information was also obtained in other ways (principally from private investigators).  In all cases except [en av parterna] there is also a claim that infringements of privacy rights led to the publication of articles in the various newspapers just described, which articles were themselves said to be an invasion of privacy rights and which would not have been published but for the earlier invasions which provided material for them.

Avgörandet är, för en svensk betraktare, väldigt genomarbetat och genomtänkt. Men det som kanske mest sticker i ögonen är de belopp som domstolen till slut kommer fram till och som sammanfattas här:

  • Alan Yentob: One overall figure taking into account the extent and nature of the invasion of his privacy and modest aggravated damages, £85,000 [252].
  • Lauren Alcorn: Damages of £42,000 in relation to five articles, £3,000 in respect of the acquisition of information, £17,500 for invasions generally and a further £10,000 for upset and effect on relationships. This gave an overall total of £72,500 [283] to [292]
  • Robert Ashworth: Damages of £142,750 in relation to 19 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £30,000 for invasions generally, an additional £20,000 for distress and £3,500 for aggravated damages. This gave an overall total of £201,250 [293] to [364].
  • Lucy Taggart: Damages of £99,250 in relation to 19 articles, £3,000 in respect of the activities of private investigators, £15,000 for additional distress, £40,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £157,250 ([365] to [435]).
  • Shobna Gulati: Damages of £75,500 in relation to 8 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £15,000 for additional distress, £22,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £117,500 ([436] to [480]).
  • Shane Roche: Damages of £85,000 in relation to 13 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £25,000 for additional distress, £40,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £155,000 ([481] to [537]).
  • Paul Gascoigne: Damages of £78,250 in relation to 18 articles, £30,000 for distress caused by the general publicity, £10,000 in respect of the activities of private investigators, £20,000 for additional distress, £50,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £188,250 ([538] to [599]).
  • Sadie Frost: Damages of £182,750 in relation to 30 Articles, £10,000 in respect of the activities of private investigators, £30,000 for additional distress, £37,500 for the invasions generally with no further award of aggravated damages.  This gave an overall total of £260,250 ([600] to [701]).

Slutsats? Är du någorlunda välbeställd och har blivit utsatt för en integritetskränkning: Undersök först möjligheten att utkräva ansvar i engelsk domstol.

I veckan kom Göran Lambertz ut med sin bok Quickologi där justitierådet ger sin syn på vad som kallats för den största rättsskandalen i svensk historia. Många har reagerat på detta, men det är få som har försökt att förklara vad som får ett justitieråd att agera på det här sättet. I en Facebook-diskussion igår gav Martin Mörk, som varit verksam hos JK och vid advokatbyrå och nu hos DO, en förklarande inramning som jag tyckt ha saknats i diskussionen. Jag har fått tillstånd att publicera inlägget och bör påpeka att det alltså är direkt saxat ur en Facebook-tråd från klockan 0000 igår kväll.

*

Något om hur jag tänker om Göran Lambertz dilemma och som måhända kan kasta ljus över hans agerande.

GL är övertygad om att det är orättvist/vilseledande att kalla det som skett en rättsskandal, eftersom han i likhet med alla de domstolar som fällde Quick bedömer att den bevisning som fanns då var tillräcklig, inklusive Quicks erkännanden, och, vilket är centralt för hans agerande, att han inte tror på tesen om manipulation.

GL ställs inför problemet att han inte kan uttrycka att bevisningen var tillräcklig, utan att samtidigt implicera att Quick var skyldig (alternativet att göra ett svagare påstående att bevisningen inte längre håller eftersom Quick har tagit tillbaka erkännandet, men att det inte var fel att döma honom på den bevisning som fanns (inkl erkännandet) skulle vara mer attraktivt, men det spåret har GL såvitt jag har förstått det lämnat)

GL är fullt medveten om att han som domare inte bör uttala att bevisningen var tillräcklig eftersom han då uttalar sig i skuldfrågan och skadar Sture Bergwall, förtroendet för rättsväsendet, domarkåren m.m.

GL är emellertid övertygad om att påståendet om rättsskandal är falskt och att en annan orätt har begåtts genom att ett antal tjänstemän i Råstams och Josefssons böcker har anklagats för att ha manipulerat bevisningen (vilket är en mycket allvarlig anklagelse). Enligt hans övertygelse skadar detta förhållande också förtroendet för rättsväsendet på ett allvarligt sätt.

GL gör bedömningen att det är värt de ev. skadorna på Sture Bergwalls intresse och förtroendeskadorna för rättsväsendet att ta tjänstemännen i försvar, bl.a. eftersom ingen annan gör det.

GL kan kritiseras på tre punkter.

1. Att han ansåg att den bevisning som presenterades för domstolana räckte för fällande dom.

2. Att han inte tror på påståendet om manipulationer.

3. Att han gör bedömningen intresset att rentvå de anklagade tjänstemännen är starkare än de motstående intressena (Sture Bergwalls rätt att betraktas som oskyldig och förtroendet för domarkåren/rättsväsendet).

Vad gäller den första kritiken har jag och många andra jurister sympati för GL:s syn: dvs. att det inte med någon klarhet kan sägas att det var fel av domstolarna att döma på den bevisning som fanns inklusive erkännandena. Detta var f.ö. den bedömning som GL gjorde som JK (en bedömning jag för tydlighets skull bör säga att jag inte var inblandad i). Domarnas bevisvärdering kan säkert i efterhand kritiseras i vissa delar, men jag tycker ändå att det är fel att i det avseendet tala om en rättsskandal som kan återföras på domstolarna (erkänner dock villigt att den slutsatsen är dåligt underbyggd från min sida – jag bara har läst ett par av domarna översiktligt och att mitt personliga intryck är att Quicks berättelser framstår som märkliga). Om man utgår från tesen att erkännandena var falska, kan man nog säga att domstolarna aktivt vilsefördes, något som är illa men inte skandalöst.

Vad gäller den andra kritiken rörande påståenden om manipulationer handlar det om vad som egentligen har skett. Antingen är det som Råstam och Josefsson säger, eller så är det som GL säger, dvs. att påståendena om manipulationer är falska. Om manipulationerna har skett på det sätt som påstås är det utan tvivel en rättsskandal. Den som vill bilda sig en uppfattning bör nog åtminstone gå igenom de fyra böcker som har skrivits, något jag inte har tid att göra. Om man är intresserad av saken och bara har fått ena sidan via böckerna/medierna, tycker jag att man av intellektuell hederlighet bör ta del av den andra sidan.

Vad gäller den tredje kritiken, handlar den om GL:s bedömning att intresset att rentvå tjänstemännen är starkare än Bergwalls rätt att betraktas som oskyldig (oavsett vad GL säger kan han inte men den roll han uttala sig på det sätt han gör utan att Bergvalls oskuld sätts ifråga). Eftersom principen att den som inte har dömts (även om han eller hon i faktisk mening är skyldig) ska betraktas som oskyldig är en grundläggande princip i rättsväsendet vilar här ett tungt moraliskt ansvar på GL. GL gör bedömningen att sanningen, och de anklagade tjänstemännens intressen som enligt hans bedömning är oskyldigt dömda i medierna, är viktigare än den skada han åsamkar Bergwall och förtroendet för rättsväsendet genom att uttala sig på det sätt han gör. I den bedömningen har han onekligen vägt in sin övertygelse att det inte har skett några manipulationer, och att den skada han åsamkar Bergwall uppvägs av möjligheten att tjänstemännen och rättssystemet får upprättelse i förhållandet till påståendet om en rättsskandal.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 187 andra följare