You are currently browsing Mårten Schultz’s articles.

I veckan kom Göran Lambertz ut med sin bok Quickologi där justitierådet ger sin syn på vad som kallats för den största rättsskandalen i svensk historia. Många har reagerat på detta, men det är få som har försökt att förklara vad som får ett justitieråd att agera på det här sättet. I en Facebook-diskussion igår gav Martin Mörk, som varit verksam hos JK och vid advokatbyrå och nu hos DO, en förklarande inramning som jag tyckt ha saknats i diskussionen. Jag har fått tillstånd att publicera inlägget och bör påpeka att det alltså är direkt saxat ur en Facebook-tråd från klockan 0000 igår kväll.

*

Något om hur jag tänker om Göran Lambertz dilemma och som måhända kan kasta ljus över hans agerande.

GL är övertygad om att det är orättvist/vilseledande att kalla det som skett en rättsskandal, eftersom han i likhet med alla de domstolar som fällde Quick bedömer att den bevisning som fanns då var tillräcklig, inklusive Quicks erkännanden, och, vilket är centralt för hans agerande, att han inte tror på tesen om manipulation.

GL ställs inför problemet att han inte kan uttrycka att bevisningen var tillräcklig, utan att samtidigt implicera att Quick var skyldig (alternativet att göra ett svagare påstående att bevisningen inte längre håller eftersom Quick har tagit tillbaka erkännandet, men att det inte var fel att döma honom på den bevisning som fanns (inkl erkännandet) skulle vara mer attraktivt, men det spåret har GL såvitt jag har förstått det lämnat)

GL är fullt medveten om att han som domare inte bör uttala att bevisningen var tillräcklig eftersom han då uttalar sig i skuldfrågan och skadar Sture Bergwall, förtroendet för rättsväsendet, domarkåren m.m.

GL är emellertid övertygad om att påståendet om rättsskandal är falskt och att en annan orätt har begåtts genom att ett antal tjänstemän i Råstams och Josefssons böcker har anklagats för att ha manipulerat bevisningen (vilket är en mycket allvarlig anklagelse). Enligt hans övertygelse skadar detta förhållande också förtroendet för rättsväsendet på ett allvarligt sätt.

GL gör bedömningen att det är värt de ev. skadorna på Sture Bergwalls intresse och förtroendeskadorna för rättsväsendet att ta tjänstemännen i försvar, bl.a. eftersom ingen annan gör det.

GL kan kritiseras på tre punkter.

1. Att han ansåg att den bevisning som presenterades för domstolana räckte för fällande dom.

2. Att han inte tror på påståendet om manipulationer.

3. Att han gör bedömningen intresset att rentvå de anklagade tjänstemännen är starkare än de motstående intressena (Sture Bergwalls rätt att betraktas som oskyldig och förtroendet för domarkåren/rättsväsendet).

Vad gäller den första kritiken har jag och många andra jurister sympati för GL:s syn: dvs. att det inte med någon klarhet kan sägas att det var fel av domstolarna att döma på den bevisning som fanns inklusive erkännandena. Detta var f.ö. den bedömning som GL gjorde som JK (en bedömning jag för tydlighets skull bör säga att jag inte var inblandad i). Domarnas bevisvärdering kan säkert i efterhand kritiseras i vissa delar, men jag tycker ändå att det är fel att i det avseendet tala om en rättsskandal som kan återföras på domstolarna (erkänner dock villigt att den slutsatsen är dåligt underbyggd från min sida – jag bara har läst ett par av domarna översiktligt och att mitt personliga intryck är att Quicks berättelser framstår som märkliga). Om man utgår från tesen att erkännandena var falska, kan man nog säga att domstolarna aktivt vilsefördes, något som är illa men inte skandalöst.

Vad gäller den andra kritiken rörande påståenden om manipulationer handlar det om vad som egentligen har skett. Antingen är det som Råstam och Josefsson säger, eller så är det som GL säger, dvs. att påståendena om manipulationer är falska. Om manipulationerna har skett på det sätt som påstås är det utan tvivel en rättsskandal. Den som vill bilda sig en uppfattning bör nog åtminstone gå igenom de fyra böcker som har skrivits, något jag inte har tid att göra. Om man är intresserad av saken och bara har fått ena sidan via böckerna/medierna, tycker jag att man av intellektuell hederlighet bör ta del av den andra sidan.

Vad gäller den tredje kritiken, handlar den om GL:s bedömning att intresset att rentvå tjänstemännen är starkare än Bergwalls rätt att betraktas som oskyldig (oavsett vad GL säger kan han inte men den roll han uttala sig på det sätt han gör utan att Bergvalls oskuld sätts ifråga). Eftersom principen att den som inte har dömts (även om han eller hon i faktisk mening är skyldig) ska betraktas som oskyldig är en grundläggande princip i rättsväsendet vilar här ett tungt moraliskt ansvar på GL. GL gör bedömningen att sanningen, och de anklagade tjänstemännens intressen som enligt hans bedömning är oskyldigt dömda i medierna, är viktigare än den skada han åsamkar Bergwall och förtroendet för rättsväsendet genom att uttala sig på det sätt han gör. I den bedömningen har han onekligen vägt in sin övertygelse att det inte har skett några manipulationer, och att den skada han åsamkar Bergwall uppvägs av möjligheten att tjänstemännen och rättssystemet får upprättelse i förhållandet till påståendet om en rättsskandal.

I podden Paragrafriddarna intervjuar Mikael Kindbom landets ofta okända makthavare, de höga juristerna. I det tredje avsnittet möter Mikael ordföranden för Högsta förvaltningsdomstolen, Mats Melin. Det finns en sprängstoff här – så lyssna här! Paragrafriddarna presenteras i samband med Juridikbloggen

Utgången i Lexbasemålet var väntad. Inte för att verksamheten är juridiskt oproblematisk, för det är den inte, utan för att målsägandena tramsade bort sin talan. Det är betryggande att lekmännen i juryn inte anser den tilltalades skuld ställd utom rimligt tvivel i ett mål där ingen bevisning åberopas, inga vittnen kallas och målsägandena själva inte behagar ta sig till förhandlingen.

Huvudförhandlingen i förtalsmålet mot Jonas Häger, ansvarig utgivare för Lexbase, inleds med att målsägandenas ombud meddelar att hans ena huvudman befinner sig utomlands och inte kommer inställa sig till förhandlingen. Mannen frånfaller sitt ersättningsanspråk på 200 000 kronor, men vidhåller att Häger ska dömas till ett kännbart fängelsestraff, meddelar advokaten. Paus för överläggning mellan Häger och hans ombud, advokat Per E Samuelsson. ”Varför väcka åtal om man inte tänker dyka upp”, suckar en notarie vid domstolen som följer förhandlingarna på åhörarplats. När pläderingarna inleds är varken hon eller SVT kvar.

–          Jag är både förvånad och inte förvånad. Det är förvånande att man kommer till en förhandling och inte ens har med sig sin klient. Å andra sidan: hade sajten varit så hemsk som det sägs hade vi haft en lång kö av målsäganden och vittnen här idag. Men det är tomt. Och allt är obestyrkt. Det här är ett gigantiskt magplask, säger advokat Per E Samuelsson i sitt slutanförande.

Förutsättningarna fanns ju där. Två män som dömts för grova bedrägerier respektive fortkörning hävdar att publiceringarna av deras domar har fått stor spridning och att de och deras närstående lidit skada. Folk på orten har ställt frågor, banker har kallat till möten, barn har fått utstå kommentarer.

Advokaten kallar Lexbase för en virtuell skampåle som slår hårt mot unga och utlandsfödda som är överrepresenterade i brottsstatistiken och som nu får svårt att hitta bostäder och jobb. InfoTorg och liknande tjänster är, menar han, legitima eftersom jurister och journalister har ett behov av att läsa domar. Dessutom är Lexbase billigare och därmed mer tillgänglig för en bred publik. Och det stämmer inte inte, som Samuelsson säger, att en återfallsförbrytare inte är förtalbar – det slog HD fast i december. Det stämmer heller inte att publiceringarna inte skulle kunna utgöra förtal för att samma information finns tillgänglig på andra sajter. Till detta kommer att det strider mot yttrandefrihetsgrundlagens syfte att Lexbase kan kringgå personuppgiftslagen med hjälp av utgivningsbevis. Dessutom tillkom offentlighetsprincipen för att möjliggöra granskning av makten, inte kartläggning av kriminella.

Ungefär så lägger målsägandenas ombud fram deras sak. Samuelsson avfärdar ledigt påståendena om offentlighetsprincipen och kringgåendet av PuL med att offentlighetsprincipen gäller oavsett syfte och att den som har synpunkter på utformningen av PuL och YGL får lobba för ändring av grundlagen.

Huvudanklagelsen då – att publiceringarna varit ägnade att utsätta målsägandena för missaktning samt att de fått stor spridning och orsakat skada? Försvaret kontrar med att det är målsägandena själva som påstår att publiceringarna lett till skada. Inga barn, företrädare för banker eller andra vittnen har kallats. Vad gäller spridningen har, enligt företagets statistik, domarna laddats ned en respektive tre gånger. Om det är målsägandena själva som ligger bakom nedladdningarna faller åtalet på att uppgifterna inte kommit tredje man till del. Och återigen har det inte lagts fram någon bevisning. Och på den vägen fortsätter det.

Det är inte bara Samuelsson som har svar på tal. Magnus Gröndal, jurist och vd för Lexbase, hörs via länk från Mora. Han upprepar de argument han fört fram under ett par konferenser och seminarier under hösten och våren. Jag konstaterar än en gång att Lexbase tycks ha ägnat mer tid åt att fundera över sitt upplägg än de flesta jag träffat under mina år i den juridiska informationsbranschen. Tycka vad man vill om Lexbase, men det finns åtminstone en analys.

Gröndal återkommer till att det inte finns någon skillnad mellan Lexbase och exempelvis InfoTorg, och att han aldrig förstått varför det inte riktas kritik mot andra privata aktörer. Lexbase har förstås en annan prissättning, andra funktioner och en annan målgrupp. Men det slår mig att vi som verkar i själva branschen tycks vara mer benägna att hålla med Gröndal än jurister överlag – läs exempelvis InfoTorgs tidigare chefredaktörs inlägg i debatten. När jurister går till attack mot Lexbase och de, som JK Anna Skarhed benämnde dem under Internetdagarna i höstas, seriösa aktörerna, kan jag inte låta blir att undra vilka antaganden som görs, särskilt om de senare. Och när jurister försvarar sina informationsleverantörer med påståendet att de ”måste” få läsa domar blir jag lite besviken. Över den grunda analysen och de dubbla standarderna. Jurister har tillgång till offentliga handlingar som alla andra, men det finns ingen särskild rätt för exempelvis advokater att läsa domar i privata databaser.

InfoTorg må ha lättare än Lexbase att övertyga en jury om att deras publiceringar är försvarliga, men nog kan det vara känsligt att publicera uppgifter om brott även om läsekretsen – mestadels men inte uteslutande – består av jurister. Den som menar att juristers efterfrågan på domar mot insiderdömda bitisar eller rattfylleridömda juridikprofessorer  – eller för all del vilka domar som helst med kända personer inblandade – har att göra med ett behov av förkovring inom domstolarnas rättstillämpning på respektive områden, räck upp en hand.

Gröndal har också, till skillnad från Torgny Jönssons ombud, förstått att en begäran om att ta del av en allmän handling inte behöver syfta till att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, eller med andra ord att att rätten att ta del av handlingar gäller oavsett om syftet är att kritiskt granska makten eller att tjäna pengar på att sälja domar.

Så långt är jag med. Men jag är inte övertygad om att en aktör som urskiljningslöst publicerar domar i fulltext aldrig gör sig skyldig till förtal. Och när jag själv publicerat domar och referat har jag till skillnad från Gröndal alltid haft i ryggmärgen att jag har ett ansvar för eventuella fel i myndigheters handlingar, att det finns en undersökningsplikt inbyggd i förtalsbestämmelsens begrepp ”skälig grund”. Det går inte att stanna vid att allt som är offentligt också är tillåtet att publicera.

Så jag lyssnar på målsägandenas advokat, väntar på något som kan slå en kil i försvaret. Inte för att jag ogillar Lexbase i synnerhet, utan för att jag ogillar en skenande utveckling mot mer och mer transparens som inte kan bromsas av annat än att någon stöter på patrull eller regelverket ändras (Mediegrundlagskommittén ska lägga fram sitt förslag senast den 1 september 2016, och EU:s dataskyddsreform kommer leda till skärpta regler om personuppgiftshantering). I väntan på det normaliseras transparensen. Rättfärdigandet av publiceringar blir ofta, som när ett flertal tidningar med Expressen som enda källa publicerade namn och bild på en programledare som misstänkts för narkotikabrott, på dagisnivå – ”men de gjorde ju så”. Få försöker hålla emot och konkurrera med försiktighet och ansvarstagande.

På samma sätt som nätets undervegetation påverkat de etablerade mediernas tillämpning av de pressetiska reglerna – betänk att kvällspressen en gång i tiden kallade Christer Pettersson ”41-åringen” – har utvecklingen mot total transparens fått genomslag även hos de juridiska informationsleverantörerana. Det är inte förvånande att Jonas Häger när han förhörs i Stockholms tingsrätt säger att han fick idén till Lexbase efter att ha tittat på bl a InfoTorg  vars verksamhet han utgått från är laglig. Ringarna på vattnet stannar inte där. I kölvattnet av Lexbase har det förts fram förslag om att domstolarna borde försöka konkurrera ut ”oseriösa” aktörer genom att publicera domar själva – något som förstås skulle spä på och legitimera utvecklingen. Torgny Jönssons dom från december ligger för övrigt på Högsta domstolens hemsida. Anonymiserad med initialer förvisso – men självfallet är Jönsson identifierbar för hans närstående.

Men det kommer ingen kil. Varje gång det börjar brännas, som när ombudet tangerar att annat än namn och uppgifter om fällande domar kan vara kränkande, glider framställningen över i genanta utläggningar om ”personupplysningslagen” och ”missbruk av offentlighetsprincipen”. Efter två timmars överläggning står det klart att juryn besvarat frågan om Jonas Häger gjort sig skyldig till förtal nekande.

Tingsrätten går ut med ett kortfattat pressmeddelande, och medierna skriver om utgången under rubriker som ”Sajten Lexbase frias”. Eftersom juryn inte motiverar sitt slut och det inte fanns någon press på plats blir rapporteringen inte mer detaljerad än så. Spekulationerna tar vid. Avpixlat skriver exempelvis att ”offentlighetsprincipen för domstolshandlingar gäller även när den tillämpas teknikneutralt och på modernt sätt”, och att domen kan ha relevans för Avpixlats ”skyddslingsajt” MigiLeaks.

Riktigt så stora växlar går det inte att dra. Domslutet betyder naturligtvis inte att Lexbase eller andra aktörer som publicerar domar inte kan ha gjort sig skyldiga till förtal i andra fall. Det som står klart är att just de här två personerna, utan vittnen eller annan egentlig bevisning, i en process mot en utgivare med en påläst jurist som vittne och en av Sveriges mest namnkunniga advokater som ombud, inte lyckats övertyga juryn om att just de här specifika publiceringarna utgjort förtal. Och mot bakgrund av hur målet utvecklat sig är oklart om det går att dra några slutsatser ens om de aktuella publiceringarna. Det som skulle bli en intressant kraftmätning mellan integritetsskydd och yttrandefrihet blev en promenadseger för Samuelsson och Lexbase.

Målsägandenas ombud säger nu att saken kommer drivas vidare på ett eller annat sätt. Ett lämpligt sätt vore att samla på sig lite bevisning och ställa in siktet på HD. Gör om, gör rätt.

Fredrik Svärd
Jur. kand., fil. kand. medie- och kommunikationsvetenskap
Skribent för bl a Karnov Group och Medievärlden
Tidigare chefredaktör för Dagens Juridik

fredrik@svard.com

Twitter: @fredsvard

I den andra delen av poddserien Paragrafriddarna som vi Juridikbloggen presenterar i samarbete med Mikael Kindbom intervjuas JK Anna Skarhed. Lyssna särskilt på vad Anna säger om skadeståndsrätten.

Det är roligt att – till slut – kunna initiera det nya året på bloggen med ett nytt inslag. Mikael Kindbom, känd för jurister som tidigare redaktör för Pointlex och som kommunikationschef på Centrum för Rättvisa, har exklusivt för Juridikbloggen intervjuat Fredrik Wersäll i en podd som vi kallar för Paragrafriddarna.

Fredrik är en av landets mest framstående och tongivande jurister, just nu som president över Svea hovrätt. Han har hunnit med både att sitta i HD och att vara RÅ och har dessutom många andra strängar på sin lyra.

Podden finner ni här (eller för nedladdning här – snart också på iTunes):

Filippo Valguarnera, docent i rättsvetenskap i Göteborg, intresserade sig för vad Kent Ekeroth egentligen menade med sin motion om invandrare och statistik. Det ledde till följande meningsutbyte som med sitt förhållandevis stillsamma tonläge säger en del om Ekeroths och möjligen även SD:s syn på statistik kring brott men också synen på registrering av personliga uppgifter. Jag citerar korrespondensen med Filippos godkännande.

Hej Kent!
Jag har tagit del av din motion om registrering av etniskt ursprung. Enligt motionen bör både första och andra generationens invandrare registreras. Jag är själv halvitalienare. Min far är italienare medan min mor är från Bohuslän (Öckerö kommun). Jag är född i Göteborg men jag har vuxit upp i Italien. Jag är tvåspråkig, jag har dubbelt medborgarskap och jag har uppfostrats i båda kulturernas traditioner och seder (svensk jul, midsommar med mera). Sedan 2009 bor jag i Sverige, jag är gift med en svenska och är numera docent i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet. Jag är stolt över båda mina kulturer.
Min fråga är enkel: Betraktar SD mig som en andra generationens invandrare? Vem tillhör i så fall den första generationen (mina föräldrar bor i Italien. Min far har aldrig bott i Sverige)? Om jag är en andra generationens invandrare, var har jag vandrat in ifrån (med tanke på att jag är född i Sverige)? Tror du inte att mina svenska förfäder skulle bli förvånade över att en av deras ättlingar betraktas som en invandrare? Skulle det spela någon roll om jag hade tagit min mammas efternamn och försvenskat förnamnet (jag skulle då heta Filip Berg)? Jag vill försäkra dig om att jag inte skriver detta på grund av ilska eller ens irritation. Jag vill bara förstå vad du och SD tycker om frågan och om motionen möjligen var ett misstag. Jag hoppas på ett ärligt svar.
Med vänlig hälsning,
Filippo Valguarnera
Docent i rättsvetenskap
Göteborgs universitet

*

Hej,

Det handlar inte om vad SD betraktar någon som. Brottsförebyggande rådet gör ju själva sådan statistik (se BRÅ 2005:17). Varför hade du inga problem med dem då?

Varför har du ett problem med att man får information om mönster i samhället? SvD gjorde själv samma sak 2010: http://www.svd.se/…/statistik-doljer-betygsskillnader…

Har du ett problem med att de tog fram sådan statistik också? Varför isåfall?

Varför är du ens orolig? Är det för känsligt att ta fram fakta om verkligheten?

Första generationens invandrare = född utomlands, invandrad till Sverige

Andra generationen = född i Sverige av utländska föräldrar

Det är inte så svårt att förstå egentligen om man hade läst min motion (antar att du inte gjort?: http://www.riksdagen.se/…/Reformering-av-lag-om…/…): detta handlar om att samla in övergripande statistik av det slag som BRÅ redan gjort 2005 och 1996 utöver andra.

Problemet är att information inte alltid finns – varför inte eftersträva den? Det gör vi om alla andra; gamla, unga, sjuka, arbetande, kvinnor, män.

Var är problemet?

/kent

*

Hej Kent!

Jag uppskattar att du tar dig tid att svara.
Jag har läst din motion. Du skriver bland annat ”andra generationens invandrare, det vill säga de som kanske aldrig haft annat än svenskt medborgarskap, men som har en eller två föräldrar födda utomlands.” Detta innebär att alla vi som har en utländsk förälder (många väljare) är enligt din definition ”andra generationens invandrare”. Mina förfäder har byggt Sverige lika mycket som dina. Tycker du inte att det är märkligt att du betraktar mig som invandrare i landet där jag är född och där mina förfäder kommer ifrån?

Med vänlig hälsning,

Filippo

P.S. Jag håller med dig om att det inte är ett problem att samla in relevant information. Frågan är dock hur relevant det är att ens far eller mor råkar komma från ett annat land.

*

Hej igen,

Det har visat sig vara relevant.

I BRÅ:s rapporter 1996 och 2005 kvarstod överrepresentation av vissa grupper av invandrare (inte italienare).

I Kriminalvårdens långtidsrapport framgick att invandrare som fått svenskt medborgarskap tillsammans med utlänningar utgör en majoritet av de långtidsdömda.

I Skolverkets rapport från 2001 framgår att andra gen. Invandrare klarar sig sämre i skolan än snittet, något som framgick av SvD:s studie också.

Även studien The Economic Situation of First and Second-Generation Immigrants in France, Germany and the United Kingdom från 2010 visar på samma sak.

När vi ser detta och ser hur det går med invandringen I Sverige – varför inte undersöka det närmare? Genom att blunda för det löser vi ju inget.

Det kanske tom är så att det visar sig (som i BRÅ:s rapport) att visssa invandrargrupper (t.ex. italienare) klarar sig utmärkt (troligen så) medan andra klarar sig sämre. Då får man mer detaljerad information – och hur kan det skada?

/kent”

När jag var verksam i projektet med att ta fram ett underlag för en gemensam europeisk civilkodifikation, Study Group on a European Civil Code (eller von Bar-projektet) delade jag en tid rum med en trevlig kinesisk professor. Han arbetade bland annat med att ta fram en översättning av Study Groups komparativa resultat, som han trodde kunde ha intresse för en kommande kinesisk kodifikationsprocess.

Det här var år 2000. Nu läser jag ett spännande blogginlägg om hur det kinesiska kodifikationsarbetet har gått framåt, även om det fortfarande inte lyft helt. Det kan nog vara av intresse för den som vill veta med om utvecklingstendenser i den juridiska infrastrukturen för affärer i Kina. Inlägget hittar du här.

Det här kan nog komma som en överraskning, särskilt för studenter på universitet. Uppsatser på högre utbildningar är inte en ansvarsfri zon. Förtal, i en studentuppsats, kan medföra ett ansvar för studenten. Det kan medföra straff.

Högsta domstolen har prövat ett fall som blivit uppmärksammat redan när det hanterades av underrätterna. Två studenter deltog i en fristående kurs på Linköpings universitet som behandlade finansiella kriser och ekonomisk  brottslighet utifrån ett samhällsekonomiskt och historiskt perspektiv.

Inom ramen för kursen skrev studenterna en uppsats, med titeln (anonymiserad): ”TJ, Ekobrottsling, ’Maffians bankir’ och en första klassens duperare”. Uppsatsen tog framför allt sitt avstamp i ett antal domar mot en person, TJ. Uppsatsen skulle behandlas på ett seminarium. Genom ett misstag från universitetet kom uppsatsen också att läggas ut på internet.

I uppsatsen görs ett antal uttalanden om TJ. Följande uppgifter var härvid föremål för HD:s prövning (och som jag förstår är samtliga dessa strecksatser citat):

”- Smeknamnet Maffians bankir fick han i samband med att en polisrazzia
mot hans hem ledde till en upptäckt av en resväska tillhörande TM, Hells
Angels före detta ledare.
– Han har blivit uppmärksammad i media bland annat för att en av
”investerarna” som har blivit bedragen av honom var ingen mindre än
programledaren LK.
– Utifrån alla utgångspunkter i teorin kan J inte sägas vara något annat än
kriminell sedan tidig ålder. Hans kriminella bana började i de sena
tonåren.
– Belief handlar bland annat om att visa respekt för lagen och tydligen har
J aldrig gjort det.
– Laglydighet är ett ord som inte existerar i hans vokabulär.”

TJ väckte enskilt åtal mot studenterna, som i tingsrätten fälldes avseende vissa av de citerade yttrandena men som därefter friades helt i hovrätten.

Högsta domstolen fann att uppgifterna i sig föll inom förtalsregeln – det var uppgifter som var ägnade att medföra att TJ skulle utsättas för andras missaktning. Att peka ut någon som brottslig är typiskt sett sådana uppgifter som omfattas av förtalsregeln.

I förtalsregeln finns en säkerhetsventil: Om det är försvarligt att lämna de i och för sig ärekränkande uppgifterna kan ansvar undgås. I förevarande fall fann HD att uppgiftslämnandet var försvarligt. HD betonade intresset av ett fritt meningsutbyte i akademiska sammanhang och att domarna mot TJ redan fått uppmärksamhet. Sammantaget fann HD att det var försvarligt att lämna uppgifterna.

Men det finns ett rekvisit till för ansvarsfrihet: Den kränkande uppgiften måste vara sann eller så måste den som lämnat uppgiften visa hen hade skälig grund. Skriver HD: ”De tilltalade har anfört att de hade skälig grund för uppgifterna, något som det ankommer på dem att visa. Kravet på skälig grund kan sägas innefatta ett slags undersökningsplikt rörande de lämnade uppgifternas riktighet. En allvarligare beskyllning och ett tydligare utpekande bör leda till ett strängare krav när det gäller underlaget för uttalandena.”

I uppsatsen förekom bland annat ett felaktigt påstående om att TJ dömts för ett brott som han friats från. Härvid framhöll HD att man generellt sett kan ställa krav på att studenter på universitetsnivå i rimlig grad kontrollerar det material som uppgifter i en uppsats bygger på när det framförs påståenden om att en utpekad person har begått brott. Avseende strecksatserna 2 och 3 ovan konstaterade HD att det inte fanns skälig grund. De andra påståendena medförde inget ansvar.

Slutligen tog HD upp den diffusa ansvarsfrihetsgrunden social adekvans, som innebär att ett i och för sig otillåtet agerande kan vara ansvarsfritt om det sett till kontexten och situationen vore orimligt att hålla den agerande ansvarig. Principen har bland annat aktualiserats i skolmiljöer. I det aktuella fallet kunde inte social adekvans medföra ansvarsfrihet, enligt domstolen. De åtalade dömdes således. Straffet blev 30 dagsböter för vardera student.

Två justitieråd var skiljaktiga. Minoriteten framhöll bland annat att det måste finnas utrymme för misstag i en uppsats av detta slag, eftersom ett av syftena med att uppsatsen skulle läggas fram vid ett seminarium var just att den skulle granskas och att bristande källkritik skulle påpekas i samband med behandlingen av uppsatsen. Minoriteten ansåg därför att uppgifterna var tolerabla.

Vad tycker jag själv? Jag är kluven och har sympati för minoritetens argument. Sammantaget anser jag dock liksom majoriteten att argumenten för ansvar väger över.

En kompis hörde av sig. Hennes fjortonåriga sons instagramkonto har blivit kapat. Sonen själv har inte använt kontot på kanske ett och ett halvt år. De senaste dagarna har det blivit en febril aktivitet på kontot. Gaypornografi har laddats upp, tillsammans med information om att kontoinnehavaren gillar att delta i sådana aktiviteter som en förväntar sig att finna i gayporr.

Problemet är att sonen inte kommer ihåg sitt gamla login, som förmodligen ändå ändrats, och inte längre har kvar det epost-konto som för länge sedan angavs vid skapandet av kontot. Dumt? Ja, det är väl kanske inte sådant säkerhetstänkande som experter rekommenderar men så skapades också kontot av en trettonåring.

Nu har jag försökt att hjälpa till med att återfå kontrollen över kontot i någon timme. Jag har börjat ge upp. Eftersom vi inte har vare sig lösenordet eller epostkontot så går det inte att anmäla som hackat, i vart fall har jag ännu inte hittat det. Det finns inte någon epostadress att mejla, inget telefonnummer att ringa. Men, tänkte jag, sonen är ju minderårig? Sonen saknar rättshandlingsförmåga. Borde inte föräldrarna kunna ta kontrollen? Så här skriver Instagram om det:

”Kan jag få åtkomst till min tonårings konto?

Vi förstår att du är orolig över att ditt barn använder vår app men vi kan inte ge dig tillgång till kontot eller vidta åtgärder på din begäran. Enligt lagstiftningen för sekretessfrågor får vi inte ge kontoåtkomst till en person som inte äger kontot.

Alla användare som är 13 år och äldre anses vara behöriga kontoinnehavare och skyddas av denna lagstiftning.”

Jag undrar vilken lagstiftning som Instagram tänker på här. Det är kanske i vart fall är avtalsvillkor som konsumentombudsmannen vill titta närmare på.

”Men, professor NN. Du skriver här, om mannen som blev misshandlad, att ”inträngligen tillfogades svåra skador.”

Jag hade korrekturläst första utkastet till en ny lärobok och gick igenom mina iakttagelser med författaren, den äldre professorn. Jag var 24 år gammal. Jag var nervös.

”Men om jag förstår det rätt…och jag har tittat i SAOL…så finns inte ordet ”inträngling?”

Professorn vände sig mödosamt mot mig.

”Mårten. Det är som så, att det är ett ord, som jag hittat på. Det ska stå kvar.”

Jurister har ofta varit, och är överlag nog fortfarande, öppna för neologismer. Åtminstone om de är praktiska. Varje forskare med självaktning utvecklar något nytt begrepp, någon ny sammansättning, eller importerar något utländskt uttryck. Det ger oss kombinationsfullmakter, skyddsändamålsläror och grupptalan. Användbara uttryck, som förmedlar ett normativt innehåll.

Men det är inte bara för viljan att förmedla normativt innehåll som förmår jurister att vara öppen för språkliga nyheter. Andra praktikabilitetshänsyn kan kan tala för språklig utveckling. Uppdateringar kan således vara motiverade av visa hänsyn mot andra människor. Vi säger idag funktionshinder, samer, eller chokladboll och undviker dessa ords historiska synonymer eftersom de är belastade med fördomar eller nedlåtenhet.

Mot denna bakgrund är motståndet mot ordet hen i svensk juridik lite förvånande. Det är ju ett sådant uppenbart praktiskt uttryck. Ändå uppfattas det av åtminstone värdekonservativa jurister ofta som kontroversiellt.

I senaste Svensk Juristtidning har Ole Lando sonderat den semantiska terrängen, bland nordiska men också andra jurister. Lando har gjort en liten poll bland framstående personer från de olika länderna. Den sammantagna bilden är att manligt pronomen fortfarande dominerar fullständigt. Döden är en man, skrev Per Liljeberg, men även avtalsparten, skadevållaren och falsus procuratorn är en man, enligt den förhärskande meningen bland jurister.

Historiskt har vi använt ”han” som uttryck för abstrakta personer i svensk rätt, såväl i tillämpad juridik som i rättsvetenskap. Det lever till stor del kvar. Jag har alltid tyckt att det var konstigt. En abstrakt människa är ju traditionellt en hon, på svenska till skillnad från många andra språk. I mina tidiga texter i rättsvetenskap använde jag därför konsekvent ordet hon om abstrakta personer. Ibland blev det litet avigt av statistiska skäl (det är t.ex. förhållandevis ovanligt med kvinnor som begår våldtäkt), men jag höll linjen, tror jag. Nu har jag tagit ett steg till och använder ofta det mer praktiska och inkluderande ”hen”. Hen har använts i rättstillämpningen och i den juridiska litteraturen några gånger, men är fortfarande the new kid on the block. Men att även hon uppfattas som kontroversiellt? Det är bara konstigt.

Att frågan är känslig visar sig i hur respondenterna reagerade på Landos fråga. Bruket av pronomen förminskades. Det var löjligt, att bry sig om sådana saker, sade någon. Det är inte viktigt, menade någon annan. Men det är ju viktigt. Det är inte löjligt. För att citera en snart tio år gammal artikel av, host, mig själv:

Men spelar det då någon roll? Ja, det gör det. En viktig insikt är nämligen denna: Ord betyder något. Det har betydelse att juridikens språk är mannens språk. Varje gång immaterialrätten använder uttrycket upphovsman som en generisk beteckning för en författare eller en konstnär, varje gång som processrätten talar om rådman och lagman (trots att det kanske är kvinnliga domare som avses), varje gång den offentliga rätten beskriver en ombudsman, varje gång riksdagen refereras till som lagstiftaren, varje gång en advokat hänvisar till sin huvudman, varje gång familjerätten berättar om förmyndare och överförmyndare (varför inte förmynderska?), varje gång arbetsrätten tar upp fackliga förtroendemän och varje gång skadeståndsrätten utgår från begrepp som skadevållare så betyder det något. En manlig norm reproduceras. Det är mannen som är utgångspunkten och kvinnan är undantaget. Och detta betyder något. Det betyder något eftersom det färgar våra föreställningar och dessa föreställningar sätter tysta gränser för den rättsliga argumentationen.

Idag skulle jag tillagt att detta bara är en truism. Vi är normalt sett lyhörda för att ord i rättsliga sammanhang inte kan reduceras till rättsteknik. Det betyder något, bortom tekniken, när ett sexualbrott omformuleras så att en handling som tidigare bedömdes som ett särskilt brott istället etiketteras som våldtäkt. (Om det är positivt eller negativt är en annan fråga.) Konsekvenserna av ett användande av juridiska begrepp, som de kommer till uttryck i ord, står inte bara att finna i dess rättsverkningar. Det finns även andra implikationer.

Det är snart tio år sedan jag skrev min artikel om feminism och skadeståndsrätt. Sedan dess har diskussionen gått vidare och min artikel känns på ganska kort tid tämligen daterad. Det finns idag betydligt större insikter om könsmarkörers betydelse och vilka värderingar de signalerar. För att, lättjefullt, illustrera med ett annat argument från tidigare artiklar.

I kommentaren till det skadeståndsrättsliga modellagsförslaget Principles of European Tort Law finns det hundratals exempel på hur de föreslagna principerna ska kunna användas. I många av dessa förekommer könsspecifika aktörer. Nästan alla av dessa är män. Män som kör bilar, driver företag, dödar någon och gör andra manliga saker. Kvinnor finns mer i enbart några få exempel, där de falskeligen anklagar män för våldtäkt eller blir änkor. Jag tror inte det fanns någon illvilja bland de män som skrev dessa exempel. Men de återspeglar så tydligt hur genusföreställningar präglar. Och om det är denna syn på könsskillnader som återspeglas i synen på verkligheten – hur påverkar då genusföreställningar de föreslagna principerna?

Lando refererar till en kommentar jag gjorde i SvJT för något år sedan där jag skrev att det framstod som arkaiskt att HD använder ”han” som beteckning för en abstrakt skadelidande. Lando anser att jag hånar HD i denna kommentar. Det är, tycker jag själv, ett alltför starkt ord. Det vore mig, på riktigt, främmande att någonsin håna Högsta domstolen. Men jag vidhåller grundomdömet. Ett blankt användande av han som beteckning på abstrakta aktörer är, i beaktande av att vi vet att ord signalerar värderingar, otidsenligt. Det är som att insistera på att en chokladboll heter n****boll för att vi sade så tidigare.

”Hen” kanske behöver litet mer tid på sig innan det är helt etablerat. Men jag tror det kommer sätta sig. Det är så uppenbart praktiskt. Som ”inträngling”. Dessutom inkluderar det personer som inte identifierar sig själva som man eller kvinna. Det är också bra. Men det kanske behövs en generationsväxling innan det satt sig helt. Än mer tid kommer det ta innan andra uttryck som utgår från föreställningar om att makt är förknippad med män finner goda synonymer: Lagman, rådman, ombudsman, förmyndare, god man. Etc. Och det kanske behöver ta litet tid, även om jag har svårt att förstå motståndet. Det finns dock inget behov som förklarar varför, idag 2014, juridiken, för många jurister, är en man.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 175 andra följare