You are currently browsing the tag archive for the ‘förtal’ tag.

Det har kommit många spännande domar från HD under senaste veckorna. I två viktiga avgöranden har HD konstaterat att överträdelser av de rättigheter som uttrycks i regeringsformens andra kapitel kan medföra skadeståndsskyldighet – lika viktigt som rimligt. I förrförra veckan kom dessutom en viktig revisorsdom, i det s.k. BDO-målet. (Som jag skrivit ut och inte hunnit läsa än.)

Jag kanske återkommer med något om dessa mål. Men dagsfärskt från de digitala pressarna kommer idag ett annat beslut från HD. HD beviljar prövningstillstånd i målet rörande påstått förtal i en studentuppsats.

Så här beskrevs målet i Corren när det var i sin linda: I en uppsats, som publicerats på internet men som nu är borttagen, beskrevs 48-åringen [den som väckt talan] bland annat som ”en första klassens duperare”. De två uppsatsförfattarna skrev också att den namngivne mannen ”aldrig visat respekt för lagen”.

Tingsrätten dömde studenterna medan hovrätten friade med stöd av social adekvans. (Se för några anteckningar om social adekvans här.) För egen del tycker jag tingsrättens domskäl är mer övertygande än hovrättens majoritetsdom.

Målet har valsat runt en del: Hovrätten ville först inte bevilja prövningstillstånd för prövning där vilket sedan ändrades av HD. Nu har hovrätten dömt och därefter har prövningstillstånd alltså meddelats för sakprövning i HD.

Målet är mycket intressant i dessa tider. I botten ligger en fråga om vilken rätt tidigare dömda har till rätt till skydd för äran. När skyddas den dömdas intresse av att slippa pekas ut som klandervärd?

*

Tips: Håll koll på kampanjerna från Reclaim Justice. Det är oborstat, kontroversiellt och okonventionellt – men det är juridiskt sprakande.

Det börjar bli närmast en egen måltyp, sexfilmerna och -bilderna som sprids på Internet. Spridandet av sådana filmer och bilder är förstås alltid, när det sker mot någons vilja, en allvarlig integritetskränkning. Alla har rätt att slippa behöva få sitt mest intima privatliv offentligt exponerat. Alla har rätt att slippa uppleva hur det mest privata sprids över hela världen på ett okontrollerbart sätt.

Internetförtalet kan skada, betydligt mycket mer än andra former av förtal. Information på Internet kan spridas globalt. Spridningen kan ske med en enorm hastighet. Och, som det i alla fall brukade sägas tidigare: Internet glömmer aldrig. Dessutom, när det gäller de sexuella filmerna och bilderna kommersialiseras ofta kränkningarna. Bildupptagningarna snappas ibland upp av pornografer som använder dem i reklamsammanhang eller för att på andra sätt tjäna pengar.

Juridiken har närmat sig internetkränkningar av detta slag på ett avigt sätt. Det är framför allt förtalet som fått stå för ansvarsregleringen i dessa fall. Regeln passar egentligen inte särskilt väl in, men i en väldigt ofta åberopad dom från 1992 lagade HD efter läget. Det är inte ägnat att utsätta någon för annans missaktning att ha sex, konstaterade HD i NJA 1992 s. 594. Däremot kan en film få det att framstå som att den som är med på filmen faktiskt ville vara med i en sexfilm och det är ägnat att ådra personen omgivningens klandrande blickar. Då framstår ju personen som en pornograf.  Eller, med HD:s ord:

Den videofilm som F.J. visat för andra personer lämnar uppgifter om att J.M. haft samlag med honom och om hur samlaget genomfördes. Dessa uppgifter kan inte i och för sig anses nedsättande för henne. Den som ser filmen får emellertid lätt det felaktiga intrycket att J. kände till att samlaget filmades. Slutsatsen ligger då också nära till hands att hon inte hade något emot att filmen visades för andra. Den bild av J. som filmen sålunda förmedlar måste anses nedsättande för henne, vilket bekräftas av de reaktioner och attityder som hon mött i sin omgivning sedan filmen vid olika tillfällen visats för andra. De uppgifter som genom visningen av filmen lämnats om J. har alltså varit ägnade att utsätta henne för andras missaktning. F. har därför gjort sig skyldig till förtal.

Idag uppmärksammade Dagens Juridik en ny förtalsdom från Göta hovrätt i ett sexfilmsfall. Domen rör skadeståndet. I tingsrätten utgick ett högt skadestånd för kränkning till offret, 130 000 kr. Det är ett högt skadestånd, men det är inte unikt med sexsiffriga ersättningsbelopp för denna form av kränkningar. Ur ett systematiskt perspektiv kan det framstå som konstigt. Normalbeloppet för kränkningsersättning vid våldtäkt (vuxen) är – numer – 100 000 kr. Samtidigt finns det en viktig faktor som talar för höga belopp vid internetförtalen av detta slag: Kränkningen riskerar att bli livslång. (En genomgång av praxis görs i vår bok Näthat: Rättigheter och möjligheter, som kom ut för någon månad sedan.)

Hovrätten sänkte skadeståndet till 25 000 kr. Det är ett lågt belopp för kränkningar av det här slaget och återspeglar knappast allvarligheten i handlingen eller offrets lidande. Vi vet att lidandet i dessa situationer kan vara stort. För några veckor sedan tog radioprogrammet Medierna upp fallet ”Natascha”. Natascha råkade ut för att en bild på henne, naken men inte i en sexuell situation, fick spridning. Intervjun visade hur Nataschas liv genom spridningen blev helt förändrat: Hon blev folkskygg, slutade att gå ut – hon slöt sig.

Dessutom. I det nu aktuella fallet har hovrätten en konstig, på gränsen till stötande, motivering.

”De uppgifter som X har lämnat har visserligen varit nedsättande för Y:s anseende. Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor. I linje med att härskande etiska och sociala värderingar ska utgöra utgångspunkten vid bedömningen av en kränkningsersättnings storlek bör detta förhållande ges ett inte obetydligt genomslag vid hovrättens prövning.”

Det här är mer än ett iakttagande av etiska och sociala värderingar. Det här är ett empiriskt påstående om hur synen på sexuallivet förändrats i samhället. Sådana domskäl borde inte få skrivas utan ett robust stöd i sociologiska källor, enligt min mening. Utan stöd i någon form av empiri blir det rena spekulationer. Stämmer hovrättens påstående? Vi kan ju fråga Natascha som inte längre vill gå ut.

Jag hoppas att det här målet kommer till Högsta domstolen. Och om det gör det hoppas jag att HD ändrar resonemanget kring förtal av det här slaget. Det borde inte vara nödvändigt att ta den omväg som HD tog 1992, Det är visst ägnat att utsätta någon för annans missaktning att bli exponerad naken, på toaletten, eller i sexuella situationer. Ingen klandrar någon för att hen har sex. Men den som fått sitt sexualliv publikt utfläkt kommer att möta flackande blickar, bortvända ansikten som fnissar, samtal som avstannar när hen kommer in i fikarummet.

När Nataschas nakenbild spreds började de som sett bilden se på henne på ett annat sätt. Så upplevde i alla fall Natascha det. De mötte henne med bilden av en naken människa på näthinnan. De såg en person vars innersta rum gjorts till underhållning. I brist på andra integritetsskyddsregler borde det inte vara omöjligt för HD att finna utrymme för ett sådant skydd under det nu existerande regelverket. Och på vägen kanske HD kan säga något om det där med att kränkningar av det här slaget ska betraktas som mindre allvarliga eftersom folk i allmänhet har börjat ha sex framför kameror.

Hur dras gränserna för vad man kan säga om frikända människors skuld? Ämnet har avfärdats som en metadebatt, till och med som en pseudodebatt. Det viktiga är vad rättsstaten kan lära sig av Quick-affären, sägs det, inte vad man får säga om Quick-affären. Jag håller inte med. Metadebatten kan säga minst lika mycket om synen på rättsstaten som debatten i den första frågan, nämligen den om vad, om något, som gick fel när svenska domstolar skrev berättelsen om landets värsta seriemördare.

Jag talar förstås om det juridiska samtalsämnet på allas läppar under den senaste månaden. Är Thomas Quick oskyldig till allt? Var domarna mot honom felaktiga? Många har haft en åsikt i dessa två, självklart helt separata, frågor.

De flesta har närmare bestämt accepterat den uppfattning som framförs i Hannes Råstams magnifika, suggestiva men samtidigt försåtliga bok om Quick-affären. Några få har däremot satt sig in på djupet i materialet. Bland dessa har uppfattningarna om huruvida de tidigare domarna varit korrekta varit delade. Själv har jag ingen uppfattning i sak eftersom jag inte tagit del av förundersökningarna i sin helhet. Jag har däremot uppfattningar i metafrågan. Närmare bestämt i frågan om vad man får säga.

Fallet Thomas Quick hör till den svenska rättsstatens största utmaningar. Den primära anledningen till att denna utmaning har uppstått är, oavsett vilken sida av historien som man vill lita på, de uppgifter som kommit från Thomas Quick själv.

Hade Thomas Quick rätt tidigare var domarna rätt i sak (även om de i och för sig kan vara felaktiga ändå). Om Thomas Quick har rätt nu dömdes Quick oskyldig – vilket inte i sig betyder att domarna inte var korrekta. Men även enligt den senare möjligheten bär Quick själv ett stort ansvar för det som hänt. (”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”, skriver Quick idag.)

Idag beskriver Quick hur han fullt medvetet erkände brott han inte begått och dessutom gjorde research för att kunna erkänna på ”bästa” sätt, och han gjorde det för att få narkotika och bekräftelse. Mest poängterar Quick idag narkotikan. Den Quick som idag många litar på beskriver alltså den tidigare Quick som en rationell människa, driven av droger och dåligt självförtroende.

I ljuset av hur Quick, oavsett vad som har hänt, varit central för den situation som nu uppstått är det rimligt att diskutera alla hans uppgifter, också de tidigare uppgifter som kommit från hans läppar. Men alla vill inte ha en öppen diskussion. Många vill tvärtom tysta dem som fortfarande menar att Quicks tidigare uppgifter är betydelsefulla eller riktiga.

Mattias Göransson och Jenny Küttim medverkade till att Hannes Råstams bok blev färdig. En gärning som i sig förtjänar en eloge. Vad som däremot inte förtjänar annat än klander är deras syn på sina meningsmotståndare.

Det gäller särskilt för förhållningssättet till den i media mest ihärdiga förespråkaren för att de tidigare domarna var korrekta är Dalademokratens Gubb Jan Stigson. Stigson blir fullständigt tillintetgjord i Råstams bok, som idag betraktas – för att använda Leif GW Perssons uttryck i en blurb på bokens framsida – den ”sanna” redogörelsen för vad som hänt. Men Göransson och Küttim tycker inte att det räcker. De vill att Stigson skall tystas. Deras agerande blev inledning på den förtalskarneval som nu uppstått.

I ett brev till Dalademokratens redaktionschef och ansvariga utgivare skriver Göransson och Küttim följande (citerat från Magasinet Paragraf – de långa citaten behövs för kontexten): ”[D]et var fascinerande att höra Gubb Jan Stigson på Studio Ett härom dagen, lite som att möta en zombie på gatan. Bildligt talat har han ju faktamässigt blivit både skjuten i huvudet, fått halsen kapad och hjärtat utslitet ur kroppen när det gäller Thomas Quick-skandalen; men ändå raglar han vidare som om ingenting har hänt. Att han numera är ensam om sin uppfattning har han till och med erkänt själv, under en debatt med Hannes Råstam för drygt två år sedan (som skedde inför publik, och filmades: vi skickar dig gärna en bildlänk till hela debatten – den är ganska sevärd, och visar hur Gubb Jan blir fullständigt pulvriserad och till slut, när alla sakargument är motsagda, landar i att han helt enkelt ”vet” att Quick är skyldig).

Göransson och Küttim beskriver här det intryck som jag i likhet med dem tror att många har idag, nämligen att Stigson har fel. Stigson har redan, enligt brevskrivarna, förlorat. Men de är inte nöjda med det. De använder sig av juridiken som påtryckningsmedel för att förmå Stigssons chef att ta fram munkaveln. Så här lyder Göransson och Küttims juridiska analys.

”Eftersom Sture Bergwall nu, tack vare vårt extremt saktfärdiga men ändå fungerande juridiska system, har A) blivit helt friad från tre av morden; B) har beviljats resning för ytterligare två; C) det remarkabla (första gången, i historien, i Sverige) häromdagen inträffade att en överåklagare själv ansökte om resning för ytterligare ett; samt D) att en överåklagare har utlovat inkomma mycket snart med en resningsansökan för de sista två; vill vi göra dig uppmärksam på att Gubb Jan Stigson sedan ett långt tag tillbaka gör sig skyldig till grovt förtal – tveklöst vad det gäller allt han skriver om de första tre ärendena, men i ärlighetens namn förmodligen även vad det gäller övriga fem (med tanke på Bergwalls återtagande av erkännandena och att ingenting framkommit som talat för hans skuld under de snart fyra år som förflutit sedan dess). För detta är du, som ansvarig utgivare, ansvarig rent straffrättsligt.

[…] Advokat Thomas Olsson är för tillfället fullt upptagen med resningsprocessen, men som du vet kan även privatpersoner väcka förtalsmål genom att begära att Justitiekanslern tar sig an ett ärende. För oss är det en tänkbar väg framåt. Samtidigt känns det inte optimalt, eftersom problemet är Gubb Jan, och det skulle bli du som fälldes för förtal och inte han.”

I uttalandet ovan slår Göransson och Küttim fast att Stigsson gör sig skyldig till grovt förtal när han skriver åtminstone om de tre ärenden där Quick erhållit resning. Problemet är bara att Göransson och Küttim har fel.

Det kan inte vara yttrandefrihetsrättsligt oförsvarligt att driva linjen att den tidigare Quick hade rätt. Det är åtminstone högst osannolikt att det skulle kunna anses utgöra förtal. När Stigsson pekas ut som brottsling – vilket är andemeningen bakom formuleringen om det straffrättsliga ansvaret som omtalas i brevet – så är det alltså troligen helt falskt.

Förtalsanklagelsen hade icke desto mindre önskad effekt. Stigssons yttrandefrihet beskars ytterligare av hans arbetsgivare, om än bara för en period.

Det är inte bara Stigson som anklagas för förtal. F.d. JK Göran Lambertz har uttalat sig om de tidigare domarna. Lambertz är inte övertygad om att domarna är felaktiga eller att Quick är oskyldigt. Även i Lambertz fall har förtalskortet dragits fram.

I SvT Debatt anklagar således Leif Silbersky, som i sin advokatgärning har bidragit mer till den svenska yttrandefrihetens utveckling än kanske någon idag verksam advokat, Lambertz för förtal. Mattias Göransson har i flera sammanhang sagt samma sak.

Göransson strösslar med förtalsanklagelser som mina barn använder sockerkaret när de dricker té – man får vara glad om det finns något kvar i burken efteråt – men Silbersky borde rimligen veta att det Lambertz har sagt inte är i närheten av förtal. Yttrandefriheten har ett centralt värde i svensk rätt och enbart i undantagsfall kan den begränsas genom förtalsansvaret. Men det är förtalsanklagelsen som slungas ut när uttalandena inte gillas.

Det stannar emellertid inte där. I mer eller mindre seriösa sammanhang har en massa andra förtalspåståenden florerat i kölvattnet av Quick-fallet. Kan inte Göranssons och Küttims brev i sig vara förtal? (Nej, det kan det inte.) Kan inte påståendena om att Stigson är en kriminell ärekränkare vara förtal? (Nej, det är det inte.) Kan Silberskys anklagelse om att Lambertz uttalanden utgör ansvarsgrundande förtal vara förtal? (Nej, knappast.)

Jag undrar om inte detta snöbollskrig av förtalsanklagelser uttrycker något om den allmänna synen på yttrandefrihetens gränser. Den svenska förtalslagstiftningen brukar ofta uppfattas som tam och den beskylls för att ge ett dåligt skydd för integriteten. Åtminstone brukar jag beskylla den för det. Men det verkar inte spela någon roll. Redan hotet om ansvar för förtal kan fungera som en munkavle, som ett yttrandefrihetshinder. Som i Stigsons fall. Och det är ett hot som även personer vars gärning förutsätter en skyddad yttrandefrihet använder utan sakligt stöd. (Ironiskt, t.ex., är att Jenny Küttim tidigare arbetat med Nuri Kino i dennes undersökningar av den märkliga historien med kungen och Lettström och därmed varit exponerad för just de risker där yttrandefriheten blir som viktigast.)

I denna nya kultur där alltifrån advokater till journalister använder sig av juridiska argument för att gå efter strupen på sina debattfiender finns det en uppenbar risk för en hämmad debatt. Sveriges främsta förtalsexperter, och Lambertz hör nog till dessa efter sina år som JK, blir kanske inte så avskräckta. Men den lilla tidningen, den fattiga frilansaren, eller den debuterande författaren, har sällan samma kompetens och blotta kombinationen av ”advokat Thomas Olsson” och ”grovt förtal” kan säkerligen ofta medföra omedelbar självcensur.

I horisonten lurar dessutom än större risker, inte minst för den seriösa granskniningen. Expressens chefredaktör Thomas Mattson har nyligen beskrivit hur hans tidning utsatts för juridiska påtryckningar med stöd i det regelverk som gäller i England. Förtalsjuridiken i engelsk rätt betraktas allmänt som vidsträckt och innehåller förutom strängt ansvar också långtgående möjligheter att tysta någon med stöd av s.k. injunctions. Alla media som t.ex. via Internet har spridning i England exponeras för denna ansvarsrisk.

Det är inte en alltför långsökt tanke att åtminstone kapitalstarka personer i framtiden kommer att välja att dra medier eller andra informationslämnare inför engelska domstolar istället. Priset får betalas av yttrandefriheten.

För att avsluta med en annan metafor som förekommit i Quick-debatten: Den öppna, svenska yttrandefrihetstraditionens dödgrävare kan mycket väl visa sig vara de journalister och debatter som hotar med förtalsansvar istället för att uppmuntra ett öppet meningsutbyte.

Benjamin O J Boman är förmodligen Sveriges mest erfarna ombud i rättegångar rörande ärekränkningar på Internet. I nedanstående gästinlägg gör Boman en genomgång av de olika ansvarsregler som kan bli aktuella. Hans genomgång visar hur snårig juridiken härvid är. Men hans utredning ger också upphov till flera rättspolitiska frågor.

WEBBSIDEKOMMENTARER OCH GÄLLANDE RÄTT

– en hemsida är normalt sett inte skyddad av grundlagarna, utan polis och åklagare får i vanlig ordning ingripa mot brott i dessa medier; den som blivit förtalad på en hemsida kan stämma innehavaren av hemsidan, om denne inte är anonym dvs. Det är inte otillåtet att ha en anonym hemsida eller skriva anonyma inlägg, och polis och åklagare får inte kontrollera vem som skrivit inlägg, om inte brottet ligger på fängelsenivå

– grundlagsskydd innebär att tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen gäller för en innehållet i ett medium; detta innebär att bara Justitiekanslern får besluta om tvångsåtgärder och allmänt åtal mot mediet, och att man har rätt till politiskt tillsatt jury i en rättegång om brott i skriften, samt att meddelare och författare är skyddade från ansvar för innehållet (ensamansvar för utgivare gäller)

– alla tidningar och webbtidningar som vill ha grundlagsskydd, måste ha ansvarig utgivare; den ägare som ger ut en skrift utan utgivare, skall straffas för detta (JK väcker åtal)

– det finns fyra olika sorters skydd, vad gäller tidningar: 1) en tryckt tidning är skyddad för att den är tryckt, 2) en radiosändning (kanhända även ett e-nyhetsbrev) eller teknisk upptagning, som bara återger innehållet i en tryckt tidning, ses som en ”bilaga” till den tryckta tidningen, och är därför skyddad enligt den s.k. bilageregeln i tryckfrihetsförordningen, 3) en webbsida som drivs av redaktionen för en grundlagsskyddad tidning eller av ett företag som yrkesmässigt framställer tryckta skrifter eller en nyhetsbyrå, är automatiskt skyddad som s.k. databas, 4) en webbtidning kan få skydd om ägaren frivilligt ansöker om, och får, utgivningsbevis; då blir webbtidningen en databas. Punkterna 3 och 4 omfattas av databasregeln i yttrandefrihetsgrundlagen.

– databaser (webbsidor drivna av massmedieföretag, som omfattas av databasregeln) är bara skyddade i den mån de inte kan ändras av vem som helst, utan bara av redaktionen för skriften; så är det för att utgivaren bara ska ansvara för det som redaktionen har godkänt.

– en webbtidning som sökt frivilligt skydd, får INTE innehålla information som har publicerats utan godkännande från redaktionen; sådant material omfattas inte av grundlagen, och förekommer det innebär detta att utgivningsbeviset kan dras tillbaka. Alltså MÅSTE kommentarer på sådana webbtidningar vara förhandsmodererade.

– gällande kommentarer i tidningar som omfattas av automatiskt skydd enligt punkt 3 ovan, får tidningarna välja själva om de ska omfattas av grundlagen eller inte. Om kommentarerna inte förhandsmodereras, och alltså användarna av webbsidan själva kan lägga till innehåll utan redaktionens medverkan, gäller inte grundlagen och därmed inte heller ensamansvaret för utgivaren. Då ansvarar varje kommentator själv för sina inlägg. Detta är alltså en direkt konsekvens av att redaktionen inte vill ta ansvar för innehållet.

– en annan sak är att den som driver en elektronisk anslagstavla (t.ex. en tidning med kommentarer eller en blogg), enligt den s.k. BBS-lagen ÄNDÅ måste kontrollera kommentarer som inkommer. Denne är dock bara ansvarig för uppenbara fall av uppvigling, barnporr, upphovsrättsbrott, hets mot folkgrupp och olaga våldsskildring, som hen inte tagit bort inom (ca.) en vecka. Förtal, förolämpning och olaga hot är innehavaren av ”anslagstavlan” INTE automatiskt ansvarig för.

– den blogginnehavare som förhandsmodererar kommentarer, är även ansvarig för förtal i kommentarerna, enligt två hovrättsdomar (vars bedömning delas av justitieråd och professorer); anledningen till detta är att den som förhandsmodererar kommentarer själv bestämmer vad som ska spridas till allmänheten, precis som en insändarredaktion

”Man måste komma ihåg att landets utrikesminister var mördad. Har man oturen att bli gripen och häktad som misstänkt för det får man nog räkna med att också ha oturen att bli omskriven”. Orden är Hans Månssons. Månsson är f.d. ansvarig utgivare för tidningen Sydsvenskan. Bakgrunden är att Sydsvenskan i samband med undersökningen av mordet på utrikesministern Anna Lindh hade publicerat uppgifter om den oskyldiga person – ”35-åringen” – som tidigt satt frihetsberövad som misstänkt för mordet.  Den oturlige 35-åringen är idag 41 år och har efter många års väntan till slut kommit fram till sin dag i domstol, efter att ha stämt Sydsvenskan för grovt förtal.

Vilken jävla otur, va? Om jag som oskyldig blir uthängd som mördare i tidningen skulle jag verkligen förbanna min taskiga tur. Eller, vänta, det skulle jag inte alls.

För det har naturligtvis inte något med tur att göra. Det var ett övervägt beslut av Sydsvenskan att på ett tidigt stadium i utredningen publicera uppgifterna om 35-åringen. Man kunde också valt att låta bli, om man till exempel ansett det viktigt att väga in integritetsaspekter i sitt publiceringsbeslut. Och hade man låtit bli att publicera de kränkande uppgifterna om 35-åringen så kan det knappast betraktas som att han för den skull hade tur.

Eller så har jag fel. Det kanske inte alls görs några övervägda publiceringsbeslut på Sydsvenskan. Det kan naturligtvis vara så att tidningen låter slumpen fatta besluten – ett jämnt tal på tärningen så publicerar vi, ett udda så låter vi bli.

Men har man oturen att i ett sådant fall publicera falska och kränkande uppgifter som är ägnade att utsätta en person för andras missaktning så får man nog också räkna med att ha oturen att bli dömd till ansvar.