I ett tidigare inlägg på Juridikbloggen gjorde jag några korta reflektioner kring den s.k. novus actus-principen. Jag funderade vidare i ämnet och skrev ner några stolpar i ett dokument. Jag tänkte att det kanske fanns någon läsare av bloggen – jag gissar: som mest tre personer – som kan vara intresserad av detta.

Inledning

Novus actus interveniens (novus actus-principen) är etiketten på en princip som hör till orsaksfrågornas område. Den innebär att om det finns en intervenerande ”orsak” – en faktor som ingriper i ett förlopp på ett sådant sätt att, som metaforen brukar lyda, den kausala kedjan bryts – så ansvarar inte den tidigare handlande (eller underlåtande) person, vars agerande eljest skulle ha kunnat ses som en orsak, för den inträffade skadan.

Principen har sitt hemvist i ansvarsrätten, både i skadestånds- och straffrätten. Som många besläktade principer med latinska namn – såsom casus mixtus cum culpa, compensatio lucri cum damno och volenta non fit injuria – har novus actus-principen gamla anor och en svårfångad relation till lagstiftning (och andra auktoritativa rättskällor).

Principens grundtanke

Tankegången bakom novus actus-principen kan beskrivas på olika sätt. Den inflytelserike amerikanske rättsfilosofen Michael Moore har beskrivit principen på följande sätt, som också fångar in dess praktiska begränsningar (såsom Moore tolkar problemet): ”Causal chains may be sharply broken and not merely gradually diminished. The intervening causes responsible for such breaks may be of three kinds: deliberate human interventions, freakishly abnormal natural events, and subsequent preemptive causes. Although there may be liability for failing to prevent certain such interventions, or for aiding such interventions in doing their causal work, there is no causal relationship across such intervening events at the basis of such liability.”[1]

Moore behandlar i en senare artikel de filosofiska förutsättningarna för principen och argumenterar därvid för att det finns metafysiska argument för att betrakta den som en del av den faktiska kausalitetsanalysen. Det finns även andra ingångar i ämnet. Principen kan också stödjas på moraliska eller andra argument.[2]

I åtminstone amerikansk rätt förekommer en mer grovhuggen version av principen, närmast som ett utflöde ur den s.k. proximate cause-läran.[3] I denna version talade man om the last wrongdoer rule – det är den som svarar för den senaste eller sista faktorn som (eventuellt) kan bli ansvarig.[4] Denna variant av principen hade sitt primära tillämpningsområde på situationer där det fanns flera ansvarsgrundande händelser, till skillnad från novus actus-principen i stort som har relevans även där den andra händelsen var t.ex. ett naturfenomen.

Hör novus actus-principen till gällande rätt?

En första fråga är om novus actur-principen över huvud taget hör till svensk rätt. Frågan har inget rakt svar. I tidigare svensk litteratur behandlades den understundom som ett naturligt inslag i den skadeståndsrättsliga principfloran.[5] Stödet i praxis för principen tycks ha varit svagt. Det finns mig veterligen inget refererat avgörande från Högsta domstolen där principen nämnts vid namn. Däremot finns det vissa prejudikat där tankegångarna bakom principen kommer till förhållandevis tydligt uttryck.

Svarandens invändning i NJA 1931 s. 7, det klassiska Gävle Hamn-fallet, antyder ett novus actus-liknande resonemang. Svaranden var ansvarig för ett bensinutsläpp ur en cistern som sipprat ut i Gävle Hamn. Bensinen antändes därefter av några förbipasserande personer som var ansvariga för skadan. Frågan var om även företaget kunde anses ansvarigt. Företaget invände att det brast i orsakssamband eftersom skadan utlösts av ett uppsåtligt agerande av en tredje man. Invändningen lämnades utan avseende och ansvar förelåg för företaget.

I modern svensk rätt får principen sägas ha en oklar position, om den nu har någon position över huvud taget.[6] Frågan om novus actus-principen hör till gällande rätt är enligt min mening dock mindre intressant än frågan om den borde anses göra det. Att den kan användas som stöd av en domstol står enligt min mening klart.[7] Kan en princip av detta slag någon funktion i svensk rätt – kan den vara till nytta?

Skadeståndsrättslig systematik

I svensk rätt betraktas frågor om ett ansvars utsträckning som en kausalitetsvärderingsfråga och faller således i första hand under adekvansbedömningen. Det intressanta med novus actus är emellertid – som redan framgått – att den ofta betraktas som en princip hörandes i första hand till den faktiska orsaksbedömningen – i den mån det föreligger ett sådant ingrepp i det kausala förloppet så att orsakskedjan ”bryts” så kan inte heller den första, potentiella orsakaren, ses som en skadevållare: Hon kan inte orsaka skadan i ett sådant fall.[8]

Enligt det orsaksperspektiv som präglar svensk rätt framstår det som att det inte finns något egentligt utrymme för en norm som novus actus-principen inom ramen för den faktiska orsaksprövningen.[9]

Principen måste därmed placeras i en kausalitetsvärderande kontext för det fall den skall kunna inordnas i den skadeståndsrättsliga systematiken. Kausalitetsvärderingen är i svensk rätt framför allt en fråga om adekvans.[10] Adekvansläran dominerar den rättsliga bedömningen av ansvarets gränser efter att orsaksprövningen gjorts och kompletteras understundom av argumentationslinjer hämtade från t.ex. normskyddsläran eller den befogade tillitens princip.

Frågan är därmed om novus actus-principen har någon funktion i en ansvarsanalys blir därmed en fråga om den kan betraktas som ett lämplig inslag i en adekvanslära. Adekvansläran tillåter idag nyanserade avvägningar, där olika intressen kan vägas mot varandra utifrån den individuella situationens förutsättningar. I en sådan analys kan det framstå som onödigt att dra in en princip som framstår som s.a.s. grovhuggen.[11] Finns det över huvud taget något behov av en sådan tankegång inom ramen för adekvansläran?

Till en början kan det konstateras att det redan idag finns ett antal enklare tumregler i adekvanslärans argumentationsflora. Den systematiska placeringen av vissa av dessa tumregler är inte självklar. Vissa av tumreglerna tycks nämligen närmast stå i ett motsatsförhållande till adekvanskravets grundtanke: att skala bort osannolika eller oförutsebara effekter från det ansvarsgrundande området. Så t.ex. typsituationen ”man för ta den skadelidande som man finner henne” (the thin skull rule) som närmast är ett frånsteg från kravet på förutsebarhet. Är denna tumregel en del av en adekvansprincip som den delvis står i konflikt med, eller är det lämpligare att betrakta den som något som står på egna ben? Det vanligaste torde vara att man betraktar även en sådan tumregel som en del av ett större adekvanskomplex. I ett sådant komplex kan en novus actus-princip inordnas, för det fall det anses rättspolitiskt lämpligt.

Värdet av komparativ rätt

Det finns ett särdrag med principer av förevarande slag, nämligen att deras relevans inte är inskränkta till en viss nationell rättsordning. Novus actus-principen används sålunda i åtskilliga rättsordningar. Det gör att det finns särskild anledning att, när situationer aktualiseras inom den på ovan sätt beskrivna principens område, också undersöka hur de behandlas i andra rättsordningar.

Sådana jämförande undersökningar reser emellertid ett välkänt metodproblem i den komparativa rätten. Det faktum att olika rättsordningar använder samma uttryck för att söka svar på frågor av likartat sak betyder inte att det bakom etiketten är samma princip som döljer sig. Framför allt reser det systematiska spörsmål. Novus actus-principen kan således aktualiseras i olika kategorier av den ansvarsrättsliga analysen, som en del av orsaksprövningen, som en del av orsaksvärderingen (adekvansbedömningen och liknande) men också i vissa andra sammanhang.

Denna metodologiska invändning till trots finns det anledning att se närmare på hur principen kommer till uttryck i andra rättsordningar, framför allt i engelsk rätt där den har en stark ställning. Några korta nedslag får vara tillräckligt i sammanhanget.

Några nedslag i engelsk rätt

Dorset Yacht

Det kanske mest kända rättsfallet, åtminstone från svensk horisont, är Dorset Yacht.[12] Fallet är omtalat inte bara för att novus actus-principen aktualiserades tydligt, utan även – kanske framför allt – för att det utvecklade duty of care-doktrinen och ansågs indikera ett mer långtgående ansvar för det allmänna. Bakgrunden i fallet var att ett antal ungdomsbrottslingar arbetade i en hamn under kontroll av the Home Office. Sju av dessa ungdomar rymde en natt, efter att ha blivit lämnade utan egentlig tillsyn. De orsakade därefter skada på ett fartyg, efter att ha rammat det med ett annat fartyg. Ägaren det skadade fartyget begärde skadestånd från the Home Office.

I Court of Appeals var det ingen annan än (blivande) Lord Denning som var domare. Lord Denning fann att inget skadestånd skulle utgå: “Many, many a time has a prisoner escaped – or been let out on parole – and done damage. But there is never a case in our law books when the prison authorities have been liable for it. No householder who has been burgled, no person who has been wounded by a criminal, has ever recovered damages from the prison authorities; such as to find a place in the reports. The householder has claimed on his insurance company. The injured man can now claim on the compensation fund. None has claimed against the prison authorities. Should we alter all this: I should be reluctant to do so if, by so doing, we should hamper all the good work being done by our prison authorities.” [13]

House of Lords kom till motsatt slutsats. Lord Reid fann därvid att ”the taking by the trainees of a nearby yacht and the causing of damage to the other yacht which belonged to the respondents ought to have been foreseen by the borstal officers as likely to occur if they failed to exercise proper control of supervision; in the particular circumstances the officers prima facie owed a duty of care to the respondents.”

Ett av de argument som svaranden anfört mot anspråket på skadestånd var att ingen kunde hållas ansvarig för ”a wrong” utfört av en vuxen person och tillräknelig person, med mindre den senare agerade i tjänsten eller på uppdrag av den förra. Härvid framhöll Lord Reid: ”The convenient phrase novus actus interveniens denotes those cases where such action is regarded as breaking the chain and preventing the damage from being held to be caused by the careless conduct. But every day there are many cases where, although one of the connecting links is deliberate human action, the law has no difficulty in holding that the defendant’s conduct caused the plaintiff loss.” Lord Reid föll istället tillbaka på den begränsningsbedömning i form av ett förutsebarhetstest som följde av klassiska rättsfallet Hadley v. Baxendale.

Lamb

Några år efter Dorset Yacht prövades ett fall med liknande omständigheter, Lamb mot Camden LBC.[14] Svaranden, ett council, hade i målet orsakat skada på en vattenledning utanför käranden hus. Detta medförde stora skador på byggnaden, vilket innebar att bostaden behövde evakueraas. Ett år senare hade skadorna fortfarande inte åtgärdats. Husockupanter hade vid denna tid flyttat in i huset och orsakat ytterligare skada. Käranden ombesörjde då själv ett reparationsarbete och skickade en räkning för kostnaderna för detta till svaranden, vilket också inkluderade ersättning för skadorna orsakade av husockupanterna.

Domstolen fann att myndigheten inte ansvarade för skadorna som orsakats av husockupanterna. Dessa skador var inte förutsebara (trots, konstaterade domstolen, att det förekom sådant beteende i Camden vid denna tid.) Även i fallet Lamb föll således domstolen tillbaka på ett förutsebarhetstest, men .

Knightly

Ytterligare ett avgörande kan illustrera hur novus actus-principen kan användas som ett ansvarsbefriande argument genom att orsakskedjan anses bruten.

I Knightley v Johns & Ors hade en person, Mr. John, orsakat en trafikolycka i en tunnel genom att framföra sin bil vårdslöst.[15] Tunneln blockerades till följd av olyckan. Polis kom till platsen. Polisbefälet gav instruktioner till en underordnad polisman, käranden, att stänga av tunneln. Käranden körde därvid sin motorcykel mot mötande trafik och skadades. Befälets agerande ansågs vårdslöst. Frågan var om Mr. John kunde hållas ansvarig för den senare skadan. Domstolen fann att vårdslöst agerande var ”more likely to break the chain of causation than conduct which is not”. Polisbefälets agerande var av sådant slag att det ansågs utgöra en novus actus interveniens, som befriade Mr. Johns från ansvar.

Reflektioner

Som framgår är novus actus-principen intimt sammankopplad med förutsebarhetstestet och andra, från svensk rätt välkända, ansvarsbegränsningsargument. Det framstår som vanskligt att försöka nagla fast det närmare förhållandet mellan de olika principerna rättskällehierarkiskt. Ett sätt att uttrycka det på är att novus actus-principen är  kategoriserande och fångar in en typsituation där ansvarsbegränsningsargumenten ger upphov till svåra avvägningar. På detta sätt kopplas principen ihop med de traditionella lärorna och argumentationslinjerna.

Om den intervenerande händelsen var normalt förutsebar anses inte orsakskedjan bruten. Eller, för att uttrycka det i andra termer, om den intervenerande händelsen föll inom den risk som svaranden givit upphov till så anses inte kedjan bruten. På detta sätt sammanfattar t.ex. van Gerven rättsläget i engelsk rätt, och noterar därvid att det samma gäller i fransk rätt.[16]

I åtskilliga rättsordningar används för dessa situationer novus actus-principen, om än understundom uttryckt i översättning (intervention of a third party eller liknande) för att hantera begränsningsproblematiken.[17] Komparativrättsliga argument kan därvid tala för att artikulera begränsningsprincipernas innebörd på liknande sätt även i svensk rätt.

Mot det kan invändas att det är onödigt att använda sig av den särskilda novus actus-principen för detta syfte; den tillför ju inget normativt utöver det som redan framgår av de etablerade teorierna. Detta stämmer i och för sig. Men den tillför något annat. Den tillför närmare bestämt en metafor.[18] Och denna metafor har ansetts fruktbar, inte bara i engelsk rätt utan i åtskilliga rättssystem.[19] Även i den skandinaviska diskussionen har begreppet använts på detta sätt.[20]

Synsättet har haft inflytande också i diskussionen om en europeisk skadeståndsrätt. I kommentaren till Draft Common Frame of Reference har novus actus-resonemang varit föremål för diskussion och även om dess författare varnar för svart-vita lösningar framhålles att ”the intentional intervention of a third party typically breaks the chain of causation or liability”.[21]

På orsaksvärderingens område är sådana metaforer förekommer åtskilliga sådana. Hellners metod att kategorisera adekvansbedömningar i praxis i typfall har med rätta blivit inflytelserik.[22] Dess pedagogiska förtjänst ligger delvis i hur typfallen etiketteras. Hellner talar t.ex. om, mot bakgrund av angloamerikansk rätt, att man ”få ta den skadelidande som man finner honom”.  Tydliga kategorier kan i sig öka förutsebarheten i bedömningarna. På detta sätt kan novus actus-principen ha ett berättigande.

När är det då rimligt att metaforiskt betrakta en orsakskedja som bruten? Det centrala fallet är när den intervenerande personen brottsligen eller uppsåtligen utlöst skadan.[23] Även i dessa fall finns det situationer då den tidigare händelsen måste kunna medföra ansvar, jmf. NJA 1931 s. 7. Det finns emellertid situationer då det kan framstå som uppenbart orimligt att låta den som ansvarar för den tidigare händelsen bära risken för en senare agerande persons brottsliga eller uppsåtliga skadevållande. Novus actus-principen kan därvid fungera som ett argument för att fånga in tanken bakom en ansvarsbegränsning. Den intervenerande personen och bara denna får anses ansvarig för skadan.


[1] Michael A. Moore, Causation and Responsibility, 16 Social Philosophy & Policy, s. 1 ff., på s.44. (1999)

[2] Se t.ex. genomgången av olika argument för principen av de juridiska orsaksteoriernas grand old man, Anthony Honoré, Causation in the Law, Stanford Encyclopedia in Philosophy, på http://plato.stanford.edu/entries/causation-law/ (kontrollerad 2013-01-07), särskilt avsnitt 3.3.

[3] Proximate cause-läran är en orsaksvärderande lära som närmast motsvaras av vår adekvanslära.

[4] Se om detta Laurence Eldredge, Culpable Intervention as Superseding Cause, 86 University of Pennsylvania Law Review, s. 121ff. (1938). och i svensk litteratur, Bill W Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Stockholm 1993, s. 967. nr. 2490.

[5] Ivar Strahl. Kurt Grönfors tar också upp tankegångar som dessa, utan att nämna novus actus-principen vid namn, Kurt Grönfors, Skadelidandes medverkan, Stockholm 1954, s. 28 f. Även Hans Saxén talar om novus actus interveniens från finskt perspektiv (med komparativrättsliga utblickar), Hans Saxén, Skadeståndsrätt, Åbo 1974, s. 142 och 152.

[6] I svensk rätt finns principen behandlad i bl.a. Bill W Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Stockholm 1993, s. 991 ff. nr. 2555 ff.), Aleksander Peczenik, Causes and Damages, Lund 1979, s. 229 ff. Uttrycket förekommer även i den norska litteraturen, se t.ex. Peter Lødrup, Lærebok i erstatningsrett, 5 uppl., Oslo 2005, s. 270.

[7] Man kan jämföra med hur casus mixtus cum culpa som först genom NJA 2004 s. 746 I och II explicit uttrycktes i Högsta domstolens praxis. Tidigare hade domstolen stött sig på principen utan att nämnda den vid namn, vilket för övrigt uppskattades litteraturen, se Jan Kleineman, De offentliga rättssubjektens skadeståndsansvar, JT 1991-92, s. 63 ff. på s. 77. Genom 2004 års fall släpptes casus mixtus-principen in i värmen. Hände någonting med principen genom det nya auktoritativa stödet? Är det till och med så att först genom HD:s avgörande transformerades principen från att ha varit en rättspolitisk tankegång som tilläts påverka bedömningen i bakgrunden, till en regel? Dessa typer av frågor är egentligen mindre intressanta än iakttagelsen att när HD fann ett behov av att tydligt ge stöd för sitt resonemang så tog man stöd i den något arkaiskt formulerade casus mixtus-principen. På samma sätt kan novus actus-argument användas, för det fall en domstol anser det lämpligt. Se allmänt om casus mixtus-principen i litteraturen, Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 213., Anders Agell, Skadeståndsansvaret vid obehöriga förfoganden över annans egendom, ”de lege”, Juridiska fakulteten i Uppsala årsbok, 3, Uppsala 1993, s. 197 ff., särskilt på s. 221 ff. (ursprungligen i Festskrift till Jan Hellner, Stockholm 1984, s. 23 ff.), Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 393 ff., Bill Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Stockholm 1993, främst no. 3894 ff., Jan Kleineman, De offentliga rättssubjektens skadeståndsansvar, JT 1991-92, s. 63 ff, särskilt s. 75 ff., Gertrud Lennander, Casus Mixtus Cum Culpa, i Festskrift till Bill Dufwa, Vol. II, Stockholm 2006, s. 723 ff. (särskilt med hänvisningar till bl.a. annan nordisk litteratur på s. 725, s. 4), och Mårten Schultz, Casus Mixtus Cum Culpa, JT 2004-05, s. 680 ff. I utomobligatoriska förhållanden har stöd tidigare kunnat sökas t.ex. i NJA 1914 s. 190 (otillåtet omhändertagande av hund medförde skadeståndskyldighet för skada som inte inträffat till följd av culpöst handlande) och NJA 1985 s. 690 (värnpliktiga tillgrep bil för att dricka öl i Tierp, där C – som omhändertagits – blev skadeståndsskyldig för skada som inträffade på bilen efter att han hamnat i förvar). I NJA 1990 s. 137 blev staten skadeståndsskyldig efter att kronofogdemyndighet hade växlat in kvarstadsbelagda pengar till dollar, varvid stor förlust uppstod i samband en devalvering (som var oförutsebar). (Det senare fallet låter sig svårligen placeras direkt under casus mixtus-principen eftersom myndighetens inledande beteende inte var rättsstridigt – det finns s.a.s. ingen ”culpa” som kunde beblanda sig med ”casus”.)

[8] Med det senare menar jag att man rent metafysiskt skulle kunna hävda att inte den första personen i en sådan situation skulle kunna anses som en orsak. För detta argumenterar Michael S. Moore i The Metaphysics of Causal Intervention, 88 California Law Review, s. 827 ff. (2000).

[9] Jmf- Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, passim.

[10] Jmf. Mårten Schultz, Adekvansläran, Stockholm 2010.

[11] Som en analogi kan man möjligen betrakta förhållandet mellan tolkningsmetoder (språkinriktad, kontextuell etc.) och tolkningsprinciper (oklarhetsprincipen t.ex.) i avtalsrätten. Det antas ofta, åtminstone från akademiskt håll, som lämpligare att använda sig av de öppna metoderna för tolkning, istället för att förlita sig på principernas möjlighet att läsa problem med ett alexanderhugg. Samtidigt finns det uppenbarligen ett behov även av principerna i vissa fall. De enkla lösningarna praktiska funktion skall inte underskattas. Se t.ex. Joel Samuelsson, Tolkningslärans gåta, Uppsala 2011, s. 22 med referenser i n. 27.

[12] Home Office v. Dorset Yacht Co. Ltd., [1970] 2 All E.R. 294. Fallet tas upp av Dufwa, se a.a.s. 992 (nr 2555).

[13] [1969] 2 QB 426.

[14] Lamb v Camden LBC [1981] 2 All ER 408 Court of Appeal

[15] Knightley v Johns & Ors [1982] 1 WLR 349.

[16] Walter van Gerven, Jeremy Lever & Pierre Larouche, National, Supranational and International Tort Law, Oxford 2000, s. 463.

[17] Jmf. t.ex. de komparativrättsliga iakttagelserna i Christian von Bar och Eric Clive (red.), Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, Full Edition, Vol. 4, München 2009, s. 3571, A. M. Honoré. Causation and Remoteness of Damage, Int. Enc. Comp. L. XI Torts (1983), kap. 7, s. 47 ff. I Principles of European Tort Law (PETL) finns inte någon klart uttryckt novus actus-princip. Av kommentaren till PETL framgår att det fanns skilda meningar om detta i gruppen som tog fram principerna och att flera av dess medlemmar önskade ett tydligare avtryck av novus actus-idén, men att man istället fastnade för att dessa situationer fick hanteras inom den allmänna skyddsintresseregeln i art. 3:106, se European Group on Tort Law, Principles of European Tort Law, Wien/New York 2005, s. 61.

[18] Som Honoré konstaterar inser ”alla” att novus actus-terminologin är metaforisk.. A. M. Honoré. Causation and Remoteness of Damage, Int. Enc. Comp. L. XI Torts (1983), kap. 7, s. 47 (nr 77).

[19] Se t.ex. Honoré, a.a.

[20] Hans Saxén, Skadeståndsrätt, Åbo 1974, s. 142 och 152.

[21] Christian von Bar och Eric Clive (red.), Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, Full Edition, Vol. 4, München 2009, s. 3571.

[22] Se Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, 12.4.

[23] A. M. Honoré. Causation and Remoteness of Damage, Int. Enc. Comp. L. XI Torts (1983), kap. 7, s. 47 f. (nr 78).