I veckan kom Göran Lambertz ut med sin bok Quickologi där justitierådet ger sin syn på vad som kallats för den största rättsskandalen i svensk historia. Många har reagerat på detta, men det är få som har försökt att förklara vad som får ett justitieråd att agera på det här sättet. I en Facebook-diskussion igår gav Martin Mörk, som varit verksam hos JK och vid advokatbyrå och nu hos DO, en förklarande inramning som jag tyckt ha saknats i diskussionen. Jag har fått tillstånd att publicera inlägget och bör påpeka att det alltså är direkt saxat ur en Facebook-tråd från klockan 0000 igår kväll.

*

Något om hur jag tänker om Göran Lambertz dilemma och som måhända kan kasta ljus över hans agerande.

GL är övertygad om att det är orättvist/vilseledande att kalla det som skett en rättsskandal, eftersom han i likhet med alla de domstolar som fällde Quick bedömer att den bevisning som fanns då var tillräcklig, inklusive Quicks erkännanden, och, vilket är centralt för hans agerande, att han inte tror på tesen om manipulation.

GL ställs inför problemet att han inte kan uttrycka att bevisningen var tillräcklig, utan att samtidigt implicera att Quick var skyldig (alternativet att göra ett svagare påstående att bevisningen inte längre håller eftersom Quick har tagit tillbaka erkännandet, men att det inte var fel att döma honom på den bevisning som fanns (inkl erkännandet) skulle vara mer attraktivt, men det spåret har GL såvitt jag har förstått det lämnat)

GL är fullt medveten om att han som domare inte bör uttala att bevisningen var tillräcklig eftersom han då uttalar sig i skuldfrågan och skadar Sture Bergwall, förtroendet för rättsväsendet, domarkåren m.m.

GL är emellertid övertygad om att påståendet om rättsskandal är falskt och att en annan orätt har begåtts genom att ett antal tjänstemän i Råstams och Josefssons böcker har anklagats för att ha manipulerat bevisningen (vilket är en mycket allvarlig anklagelse). Enligt hans övertygelse skadar detta förhållande också förtroendet för rättsväsendet på ett allvarligt sätt.

GL gör bedömningen att det är värt de ev. skadorna på Sture Bergwalls intresse och förtroendeskadorna för rättsväsendet att ta tjänstemännen i försvar, bl.a. eftersom ingen annan gör det.

GL kan kritiseras på tre punkter.

1. Att han ansåg att den bevisning som presenterades för domstolana räckte för fällande dom.

2. Att han inte tror på påståendet om manipulationer.

3. Att han gör bedömningen intresset att rentvå de anklagade tjänstemännen är starkare än de motstående intressena (Sture Bergwalls rätt att betraktas som oskyldig och förtroendet för domarkåren/rättsväsendet).

Vad gäller den första kritiken har jag och många andra jurister sympati för GL:s syn: dvs. att det inte med någon klarhet kan sägas att det var fel av domstolarna att döma på den bevisning som fanns inklusive erkännandena. Detta var f.ö. den bedömning som GL gjorde som JK (en bedömning jag för tydlighets skull bör säga att jag inte var inblandad i). Domarnas bevisvärdering kan säkert i efterhand kritiseras i vissa delar, men jag tycker ändå att det är fel att i det avseendet tala om en rättsskandal som kan återföras på domstolarna (erkänner dock villigt att den slutsatsen är dåligt underbyggd från min sida – jag bara har läst ett par av domarna översiktligt och att mitt personliga intryck är att Quicks berättelser framstår som märkliga). Om man utgår från tesen att erkännandena var falska, kan man nog säga att domstolarna aktivt vilsefördes, något som är illa men inte skandalöst.

Vad gäller den andra kritiken rörande påståenden om manipulationer handlar det om vad som egentligen har skett. Antingen är det som Råstam och Josefsson säger, eller så är det som GL säger, dvs. att påståendena om manipulationer är falska. Om manipulationerna har skett på det sätt som påstås är det utan tvivel en rättsskandal. Den som vill bilda sig en uppfattning bör nog åtminstone gå igenom de fyra böcker som har skrivits, något jag inte har tid att göra. Om man är intresserad av saken och bara har fått ena sidan via böckerna/medierna, tycker jag att man av intellektuell hederlighet bör ta del av den andra sidan.

Vad gäller den tredje kritiken, handlar den om GL:s bedömning att intresset att rentvå tjänstemännen är starkare än Bergwalls rätt att betraktas som oskyldig (oavsett vad GL säger kan han inte men den roll han uttala sig på det sätt han gör utan att Bergvalls oskuld sätts ifråga). Eftersom principen att den som inte har dömts (även om han eller hon i faktisk mening är skyldig) ska betraktas som oskyldig är en grundläggande princip i rättsväsendet vilar här ett tungt moraliskt ansvar på GL. GL gör bedömningen att sanningen, och de anklagade tjänstemännens intressen som enligt hans bedömning är oskyldigt dömda i medierna, är viktigare än den skada han åsamkar Bergwall och förtroendet för rättsväsendet genom att uttala sig på det sätt han gör. I den bedömningen har han onekligen vägt in sin övertygelse att det inte har skett några manipulationer, och att den skada han åsamkar Bergwall uppvägs av möjligheten att tjänstemännen och rättssystemet får upprättelse i förhållandet till påståendet om en rättsskandal.

Jag snubblar denna morgon över denna debattartikel i Dagens Nyheter. Centrum för rättvisa stämmer å sin huvudmans vägnar Mälardalens högskola på återbetalning av studieavgifter (huvudmannen härstammar från ett land utanför EES-området och var alltså tvungen att betala) för en dålig utbildning – en utbildning som faktiskt var så dålig att den i en tillsynsvärdering underkändes på fyra av fem punkter och så småningom lades ner. Detta är extremt spännande – en potentiell bomb i utbildningspolitiken, faktiskt.

Själva fallet är – som vanligt när Centrum för rättvisa väl lägger resurser på ett mål – starkt. Utbildning var dålig: om detta går det knappast att tvista. När man betalat för något, har man generellt rätt att få en motprestation som åtminstone motsvarar normalstandarden: får man något som inte ens kommer upp till en dålig, men ännu acceptabel, standard, har man enligt civilrättsliga regler rätt att få en prisminskning, och om motprestationen varit så dålig att det kan påstås att man inte fått någon prestation alls, finns i vart fall inga teoretiska hinder mot att prisminskningen går ända ner till noll. Detta torde överensstämma med lekmannakänslan och på det sättet i någon mening kunna anses vara rättvist.

Men detta är inte hela storyn. Här är det nämligen det allmänna som står för motprestationen, och denna motprestation anses i förhållande till studenter som inte betalar utgöra en välfärdsstatlig nyttighet. Det innebär att fallet leder till besvärliga följdfrågor.

Om nu käranden i det här målet skulle få rätt och sina studieavgifter tillbaka, är nämligen frågan hur det ser ut med studenter som inte betalat några avgifter. Sådana studenter investerar ju ändå något, nämligen dels sina studiemedel, dels ofta också privata medel (köp av bostad på studieorten med mera) och dels slutligen tid som aldrig mera kommer att kunna fås tillbaka. Dessa studenter förlorar alltså pengar som de måste betala tillbaka (lånedelen i studiemedlen), investerar i tillgångar som i förekommande fall kan visa sig vara onyttiga (i synnerhet om de hyrt sin bostad) och förlorar tid under vilken de så småningom hade kunnat arbeta och tjäna pengar istället för att lägga pengar på en utbildning. Är ett sådant fall lika eller inte lika situationen för en student som betalat studieavgifter? Måste man inte i rimlighetens namn anse att, om det är fel i tjänsten i det ena fallet, det också måste anses vara fel i det andra fallet?

Och över huvud taget: vad är fel i en utbildning? Något lär man sig väl? Hur avgör man en utbildnings kvalitet? Om det saknas datorer för att studenterna meningsfullt ska kunna delta i ett pass om programmering, är det kanske ett relativt klart fall, men hur är det med en skrämd doktorand som inte förmår undervisa ordentligt eller en forskningsinriktad professor som mumlar i skägget när hen läser upp decenniegamla manuskript? Är det då en i juridisk mening dålig utbildning? Hur stor är kretsen av potentiella bedömningskriterier: kan ett illa skött bibliotek på högskolan innebära att utbildningstjänsten anses vara juridiskt felaktig?

Hur ska domstolarna avgöra en utbildnings kvalitet? Ska man lita till Universitetskanslarämbetets värderingar av utbildningar? Detta är kanske rimligt när ämbetet underkänner en utbildnings kvalitet, men hur ser det ut när utbildningen passerar nålsögat med en hårsmån? Blir det inte då staten som avgör vilken kvalitet statens utbildningar håller? Är det acceptabelt när svaranden då indirekt blir sin egen bedömare? Vilken roll spelar näringslivets omdömen: kan man väga in ”anställningsbarhet” i kvalitetsbedömningen? Vilka konsekvenser har det för teoretiska utbildningar, som också måste finnas?

Sedan det där med prisavdrag. Enligt grundmodellen i köplagen beräknas prisavdraget som förhållandet mellan det marknadsmässiga priset och den avtalsenliga varan jämfört med förhållandet mellan den felaktiga varan och priset efter avdrag. Om man alltså avtalat att man ska betala 120 för en vara som har ett marknadsmässigt pris på 100, men den vara som levereras sedan på grund av felet har ett marknadsmässig pris på bara 80, ska det avtalade priset sänkas med 20 procent (differensen mellan marknadspriset för en vara i avtalsenligt och marknadspriset för en vara i felaktigt skick: 100-80=20, 20/100=0,2). Man betalar alltså 96 för varan i felaktigt skick.

Men denna modell bygger på att det finns en marknad för felaktiga varor. Modellen är utvecklad framför allt med marknader som omfattas av standardkvalitetsdefinitioner framför ögonen: köper man gurkor av klass 1, men får gurkor av klass 2, ska man betala endast för gurkor av klass 2. Men vid den sortens tjänster som utbildning är (immateriella tjänster), finns ingen marknad för tjänster i felaktigt skick. Vad är en dålig utbildning värd? Ingenting? Eller endast en del av det avtalade priset? Hur mycket då?

Man kan då gripa till konsumentlagstiftningen, där det sägs att konsumenten ska betala det som tjänsten var värd för hen, men hur ska man avgöra vad en dålig utbildning har för värde för konsumenten? Ska man rutinmässigt utgå ifrån att utbildningen var just ingenting värd? Men lärartimmarna då? Materialet man fick? Overheadkostnaden för den dator som kanske trots allt fanns tillgänglig någon gång? Hur bestämmer man prisavdraget?

Också prisavdragets förhållande till skadeståndet kan bli ett problem. Rättshistoriskt sett utgör prisavdrag en form av skadestånd: man anses ha skadats ekonomiskt genom att inte ha fått det man betalat för. I 1990 års köplag blev prisavdraget en självständig påföljd för kontraktsbrott, med ganska stora skillnader i tillämpningsförutsättningarna för skadestånd och prisavdrag. Man kan alltså säga att enligt gällande svensk rätt prisavdrag inte är detsamma som skadestånd.

Men svenska och EU-studenter, som ju inte betalar någon avgift, skulle vara hänvisade till att kräva skadestånd istället för prisavdrag. Då gäller som sagt andra kriterier. Är det rimligt att säga att den som betalat en avgift haft ”tur” och kan begära prisavdrag, och att den som inte betalat någon avgift, men ändå gjort förluster, haft ”otur” och är förhindrad att kräva skadestånd?

Slutligen är frågan, om nu den här personen får rätt mot Mälardalens högskola, hur det förhåller sig till andra tjänster som det allmänna tillhandahåller mot en (viss) avgift. Vad gäller förskolan har vi ett mål (NJA 2008 s. 642) där det sägs att avgiften kan minskas om tjänsten inte tillhandahålls: men vad gäller sjukvården? Renhållning? Andra tjänster? Och, igen: kan man bredda detta till att också avse skadestånd?

Jag har inga svar, bara förmodanden. Det blir spännande att se vad domstolarna gör med detta. Skulle Centrum för rättvisas huvudman vinna detta mål, kan det bli en bomb i utbildningspolitiken: domstolarna skulle plötsligt vara i en position där de, mål om mål, dom om dom, stegvis skulle behöva definiera kvalitet i utbildningen. Jag är inte säker på att jag tycker att det är lämpligt, men å andra sidan kan jag inte heller tycka att Mälardalens högskola ska få ta 182 000 kr. och sedan inte leverera något av värde. Domstolarna har ju också på sista tiden visat att de mycket väl är beredda att ingripa också på politiskt känsliga områden. Samtidigt är domskälen i svenska domar sällan så klart skrivna att man får veta särskilt mycket om de principiella val som domstolen gjort, och vi saknar en konfrontatorisk processkultur där människor hävdar sin rätt mot staten med hjälp av domstolarna.

Det här har potentialen att bli ett inte bara civil- och förvaltningsrättsligt, utan också ett konstitutionellt viktigt mål. Jag ska följa det med spänning.

– Jakob Heidbrink

I podden Paragrafriddarna intervjuar Mikael Kindbom landets ofta okända makthavare, de höga juristerna. I det tredje avsnittet möter Mikael ordföranden för Högsta förvaltningsdomstolen, Mats Melin. Det finns en sprängstoff här – så lyssna här! Paragrafriddarna presenteras i samband med Juridikbloggen

Utgången i Lexbasemålet var väntad. Inte för att verksamheten är juridiskt oproblematisk, för det är den inte, utan för att målsägandena tramsade bort sin talan. Det är betryggande att lekmännen i juryn inte anser den tilltalades skuld ställd utom rimligt tvivel i ett mål där ingen bevisning åberopas, inga vittnen kallas och målsägandena själva inte behagar ta sig till förhandlingen.

Huvudförhandlingen i förtalsmålet mot Jonas Häger, ansvarig utgivare för Lexbase, inleds med att målsägandenas ombud meddelar att hans ena huvudman befinner sig utomlands och inte kommer inställa sig till förhandlingen. Mannen frånfaller sitt ersättningsanspråk på 200 000 kronor, men vidhåller att Häger ska dömas till ett kännbart fängelsestraff, meddelar advokaten. Paus för överläggning mellan Häger och hans ombud, advokat Per E Samuelsson. ”Varför väcka åtal om man inte tänker dyka upp”, suckar en notarie vid domstolen som följer förhandlingarna på åhörarplats. När pläderingarna inleds är varken hon eller SVT kvar.

–          Jag är både förvånad och inte förvånad. Det är förvånande att man kommer till en förhandling och inte ens har med sig sin klient. Å andra sidan: hade sajten varit så hemsk som det sägs hade vi haft en lång kö av målsäganden och vittnen här idag. Men det är tomt. Och allt är obestyrkt. Det här är ett gigantiskt magplask, säger advokat Per E Samuelsson i sitt slutanförande.

Förutsättningarna fanns ju där. Två män som dömts för grova bedrägerier respektive fortkörning hävdar att publiceringarna av deras domar har fått stor spridning och att de och deras närstående lidit skada. Folk på orten har ställt frågor, banker har kallat till möten, barn har fått utstå kommentarer.

Advokaten kallar Lexbase för en virtuell skampåle som slår hårt mot unga och utlandsfödda som är överrepresenterade i brottsstatistiken och som nu får svårt att hitta bostäder och jobb. InfoTorg och liknande tjänster är, menar han, legitima eftersom jurister och journalister har ett behov av att läsa domar. Dessutom är Lexbase billigare och därmed mer tillgänglig för en bred publik. Och det stämmer inte inte, som Samuelsson säger, att en återfallsförbrytare inte är förtalbar – det slog HD fast i december. Det stämmer heller inte att publiceringarna inte skulle kunna utgöra förtal för att samma information finns tillgänglig på andra sajter. Till detta kommer att det strider mot yttrandefrihetsgrundlagens syfte att Lexbase kan kringgå personuppgiftslagen med hjälp av utgivningsbevis. Dessutom tillkom offentlighetsprincipen för att möjliggöra granskning av makten, inte kartläggning av kriminella.

Ungefär så lägger målsägandenas ombud fram deras sak. Samuelsson avfärdar ledigt påståendena om offentlighetsprincipen och kringgåendet av PuL med att offentlighetsprincipen gäller oavsett syfte och att den som har synpunkter på utformningen av PuL och YGL får lobba för ändring av grundlagen.

Huvudanklagelsen då – att publiceringarna varit ägnade att utsätta målsägandena för missaktning samt att de fått stor spridning och orsakat skada? Försvaret kontrar med att det är målsägandena själva som påstår att publiceringarna lett till skada. Inga barn, företrädare för banker eller andra vittnen har kallats. Vad gäller spridningen har, enligt företagets statistik, domarna laddats ned en respektive tre gånger. Om det är målsägandena själva som ligger bakom nedladdningarna faller åtalet på att uppgifterna inte kommit tredje man till del. Och återigen har det inte lagts fram någon bevisning. Och på den vägen fortsätter det.

Det är inte bara Samuelsson som har svar på tal. Magnus Gröndal, jurist och vd för Lexbase, hörs via länk från Mora. Han upprepar de argument han fört fram under ett par konferenser och seminarier under hösten och våren. Jag konstaterar än en gång att Lexbase tycks ha ägnat mer tid åt att fundera över sitt upplägg än de flesta jag träffat under mina år i den juridiska informationsbranschen. Tycka vad man vill om Lexbase, men det finns åtminstone en analys.

Gröndal återkommer till att det inte finns någon skillnad mellan Lexbase och exempelvis InfoTorg, och att han aldrig förstått varför det inte riktas kritik mot andra privata aktörer. Lexbase har förstås en annan prissättning, andra funktioner och en annan målgrupp. Men det slår mig att vi som verkar i själva branschen tycks vara mer benägna att hålla med Gröndal än jurister överlag – läs exempelvis InfoTorgs tidigare chefredaktörs inlägg i debatten. När jurister går till attack mot Lexbase och de, som JK Anna Skarhed benämnde dem under Internetdagarna i höstas, seriösa aktörerna, kan jag inte låta blir att undra vilka antaganden som görs, särskilt om de senare. Och när jurister försvarar sina informationsleverantörer med påståendet att de ”måste” få läsa domar blir jag lite besviken. Över den grunda analysen och de dubbla standarderna. Jurister har tillgång till offentliga handlingar som alla andra, men det finns ingen särskild rätt för exempelvis advokater att läsa domar i privata databaser.

InfoTorg må ha lättare än Lexbase att övertyga en jury om att deras publiceringar är försvarliga, men nog kan det vara känsligt att publicera uppgifter om brott även om läsekretsen – mestadels men inte uteslutande – består av jurister. Den som menar att juristers efterfrågan på domar mot insiderdömda bitisar eller rattfylleridömda juridikprofessorer  – eller för all del vilka domar som helst med kända personer inblandade – har att göra med ett behov av förkovring inom domstolarnas rättstillämpning på respektive områden, räck upp en hand.

Gröndal har också, till skillnad från Torgny Jönssons ombud, förstått att en begäran om att ta del av en allmän handling inte behöver syfta till att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, eller med andra ord att att rätten att ta del av handlingar gäller oavsett om syftet är att kritiskt granska makten eller att tjäna pengar på att sälja domar.

Så långt är jag med. Men jag är inte övertygad om att en aktör som urskiljningslöst publicerar domar i fulltext aldrig gör sig skyldig till förtal. Och när jag själv publicerat domar och referat har jag till skillnad från Gröndal alltid haft i ryggmärgen att jag har ett ansvar för eventuella fel i myndigheters handlingar, att det finns en undersökningsplikt inbyggd i förtalsbestämmelsens begrepp ”skälig grund”. Det går inte att stanna vid att allt som är offentligt också är tillåtet att publicera.

Så jag lyssnar på målsägandenas advokat, väntar på något som kan slå en kil i försvaret. Inte för att jag ogillar Lexbase i synnerhet, utan för att jag ogillar en skenande utveckling mot mer och mer transparens som inte kan bromsas av annat än att någon stöter på patrull eller regelverket ändras (Mediegrundlagskommittén ska lägga fram sitt förslag senast den 1 september 2016, och EU:s dataskyddsreform kommer leda till skärpta regler om personuppgiftshantering). I väntan på det normaliseras transparensen. Rättfärdigandet av publiceringar blir ofta, som när ett flertal tidningar med Expressen som enda källa publicerade namn och bild på en programledare som misstänkts för narkotikabrott, på dagisnivå – ”men de gjorde ju så”. Få försöker hålla emot och konkurrera med försiktighet och ansvarstagande.

På samma sätt som nätets undervegetation påverkat de etablerade mediernas tillämpning av de pressetiska reglerna – betänk att kvällspressen en gång i tiden kallade Christer Pettersson ”41-åringen” – har utvecklingen mot total transparens fått genomslag även hos de juridiska informationsleverantörerana. Det är inte förvånande att Jonas Häger när han förhörs i Stockholms tingsrätt säger att han fick idén till Lexbase efter att ha tittat på bl a InfoTorg  vars verksamhet han utgått från är laglig. Ringarna på vattnet stannar inte där. I kölvattnet av Lexbase har det förts fram förslag om att domstolarna borde försöka konkurrera ut ”oseriösa” aktörer genom att publicera domar själva – något som förstås skulle spä på och legitimera utvecklingen. Torgny Jönssons dom från december ligger för övrigt på Högsta domstolens hemsida. Anonymiserad med initialer förvisso – men självfallet är Jönsson identifierbar för hans närstående.

Men det kommer ingen kil. Varje gång det börjar brännas, som när ombudet tangerar att annat än namn och uppgifter om fällande domar kan vara kränkande, glider framställningen över i genanta utläggningar om ”personupplysningslagen” och ”missbruk av offentlighetsprincipen”. Efter två timmars överläggning står det klart att juryn besvarat frågan om Jonas Häger gjort sig skyldig till förtal nekande.

Tingsrätten går ut med ett kortfattat pressmeddelande, och medierna skriver om utgången under rubriker som ”Sajten Lexbase frias”. Eftersom juryn inte motiverar sitt slut och det inte fanns någon press på plats blir rapporteringen inte mer detaljerad än så. Spekulationerna tar vid. Avpixlat skriver exempelvis att ”offentlighetsprincipen för domstolshandlingar gäller även när den tillämpas teknikneutralt och på modernt sätt”, och att domen kan ha relevans för Avpixlats ”skyddslingsajt” MigiLeaks.

Riktigt så stora växlar går det inte att dra. Domslutet betyder naturligtvis inte att Lexbase eller andra aktörer som publicerar domar inte kan ha gjort sig skyldiga till förtal i andra fall. Det som står klart är att just de här två personerna, utan vittnen eller annan egentlig bevisning, i en process mot en utgivare med en påläst jurist som vittne och en av Sveriges mest namnkunniga advokater som ombud, inte lyckats övertyga juryn om att just de här specifika publiceringarna utgjort förtal. Och mot bakgrund av hur målet utvecklat sig är oklart om det går att dra några slutsatser ens om de aktuella publiceringarna. Det som skulle bli en intressant kraftmätning mellan integritetsskydd och yttrandefrihet blev en promenadseger för Samuelsson och Lexbase.

Målsägandenas ombud säger nu att saken kommer drivas vidare på ett eller annat sätt. Ett lämpligt sätt vore att samla på sig lite bevisning och ställa in siktet på HD. Gör om, gör rätt.

Fredrik Svärd
Jur. kand., fil. kand. medie- och kommunikationsvetenskap
Skribent för bl a Karnov Group och Medievärlden
Tidigare chefredaktör för Dagens Juridik

fredrik@svard.com

Twitter: @fredsvard

I anledning av en Facebook-debatt i dagarna kom jag åter att tänka på det där med att juridik inte är, som min första hustru uttryckte saken, humanistmatte: det handlar inte om att lägga ihop paragraf 1 och paragraf 2 och så vet man att utfallet av denna summa blir resultat X. Det handlar om en förhandling mot bakgrund av en uppsättning argument vars struktur i många fall är given eller kan konstrueras med hjälp av vedertagna och i allmänhet accepterade metoder. Juridik är med andra ord en tjafsvetenskap, eller den begränsade argumentationens konst.

Jag har hittills inte mött någon färdig jurist med någon erfarenhet som i grunden skulle ha opponerat sig mot denna beskrivning: kritik i detaljer har jag förvisso fått, och alla håller inte med de slutsatser som jag drar av situationen, men beskrivningen som sådan verkar alla, oavsett sin rättsteoretiska bakgrund, acceptera. Problemet ligger i att förklara för lekmän (bland vilka jag här inkluderar studenter) vad jag menar. Beskrivningen verkar te sig obegripligt flummig för den som inte (ännu) har närmare erfarenhet av juridiken.

I morse kom jag dock på en bild som kanske funkar. Juridik är lite som spelet tangram.

I tangram har man sju geometriska figurer med vilka man ska bygga efter en silhuett. Bitarna får inte överlappa varandra och alla bitar måste användas.

Inom juridiken är spelet mera avancerat. En första förhöjning av svårighetsnivån ligger i att man har en låda med figurer (argument) som är mycket större än de silhuetter (juridiska problem, eller kanske snarare lösningar på sådana problem) man någonsin kan behöva lägga. Man måste alltså träffa ett urval bland figurerna, bland argumenten, för varje silhuett. Där kan man vara oenig: vissa föredrar fyrkantiga eller triangulära argument, medan andra tycker de udda skepnaderna är mera tilltalande. Här finns också en politisk dimension: vilka argument är godtagbara och vilka är inte det, för varje givet problem?

En andra skillnad är att man inte har en sluten uppsättning silhuetter, utan att livet presenterar silhuetter i form av juridiska frågeställningar där det inte är givet att lådan innehåller sådana figurer som kan läggas ihop till silhuetten. Med andra ord är det inte givet att nya problem kan lösas med den vedertagna uppsättningen argument. Då måste man antingen såga av och alltså ändra de argument som finns i lådan eller skapa helt nya argument. Även här finns en politisk dimension i spänningen mellan dem som vill hålla argumentlådans innehåll litet och överskådligt, och dem som mera flexibelt vill såga till nya figurer, nya argument, och slänga in dem i lådan.

Dessutom är det inte alltid givet att man som i tangram lägger silhuetter av givna klossar, att problemet är att fylla silhuetten med en uppsättning argument. Dels kan man vända på steken: istället för att härma silhuetten (målet som man vill åstadkomma med sin argumentation: domslutet, beslutet eller lagstiftningsärendet) med en uppsättning figurer (argument) som är given, kan man ha argumenten i sin hand och målet är att hitta ett mål som deltagarna i spelet kan enas omkring. Med andra ord kan samma uppsättning argument leda till väldigt olika resultat. Det är detta som händer när jurister är principiellt oeniga.

Dels kan det också vara så att man förvisso vet vilket målet är, men att man inte enats omkring vilka argument som närmast motsvarar målets skepnad. Då kan alltså alla deltagare vara eniga om vilket mål man bör uppnå, men är inte eniga om vilka argument som bör användas, i synnerhet när man tänker på att samma uppsättning argument sedan också ska tjäna till att lägga andra silhuetter. Det är detta som händer när jurister är eniga i princip, men bråkar om hur man bäst uppnår målet. En skiljaktighet avseende motiveringen i en dom kan vara ett exempel här.

De svåraste fallen, där rättsbildning sker, är de där man varken vet vilket målet är eller vilka argument man ska använda. Då är frågan huruvida man över huvud taget vill skapa en ny aspekt av spelet, alltså behandla frågan juridiskt, och hur man i förekommande fall ska göra detta. Här kommer en strid att stå mellan dem som vill bevara spelet som de känner till det (och alltså kanske delegera vissa frågor till det icke-juridiska området) och dem som tycker att detta skulle vara tråkigt eller olämpligt och vill förnya spelet så att det förblir spännande.

Det finns mycket utrymme för oenighet, med andra ord. De flesta jurister jag har att göra med är ense åtminstone såtillvida att de går med på att argumentslådan i någon form är en avgränsning: man måste få in argumentet i lådan innan argumentet ska kunna användas i spelet: detta är rättskällelärornas funktion. Men även här finns dissidenter som tycker att vilket argument som helst som tjänar till att lösa ett givet problem är bra, oavsett argumentets härkomst. Detta leder till ytterligare spänningar mellan jurister.

Därtill kommer en lagstiftare som – tyvärr ofta mer eller mindre på måfå – kastar in argument i lådan och ser vad som händer. Även detta ökar oenigheten, eftersom ingen någonsin kan vara säker på vilka argument som finns i lådan, vilken skepnad de har och för vilka problemlösningar argumenten kan användas.

En viss reduktion av spänningarna ligger i att det för dem som faktiskt spelar spelet (praktiskt verksamma jurister) finns domare som avgör vilket argument som får användas och vilka lösningar på problem som godkänns. Teoretikerna står liksom lite utanför och tjafsar med domaren (och i viss mån spelarna) om huruvida ett visst argument borde ha accepterats som en del av lösningen, eller i vad mån en viss definition av ett mål (en silhuett) är acceptabel eller lämplig. Vetenskapligt verksamma jurister är alltså så att säga åskådarna som bråkar om hur spelet bäst bör spelas och som ibland hörsammas av spelare och domare. De som i slutändan spelar spelet och avgör dess regler i varje givet fall är dock praktikerna.

Jurister är alltså närmast av nödvändighet oeniga, och eftersom käbblet om argument och målföreställningar liksom är deras jobb, tycker de nog också att det är rätt roligt att vara oenig. Eftersom de flesta dock som sagt accepterar att ett argument som inte officiellt finns i lådan inte får användas i spelet, kan de ändå till sin övervägande majoritet vara eniga att något inte går enligt juridikens spelregler: vissa silhuetter kan inte läggas med de figurer som ligger i lådan.

Allt bortom det är föremål för diskussion.

— Jakob Heidbrink

I den andra delen av poddserien Paragrafriddarna som vi Juridikbloggen presenterar i samarbete med Mikael Kindbom intervjuas JK Anna Skarhed. Lyssna särskilt på vad Anna säger om skadeståndsrätten.

De senaste månaderna har visat att slaget om yttrandefriheten inte är avgjort. Det visar sig genom dåd, diskussioner och inte minst genom avgöranden i domstol. En fråga som då kommit upp är frågan om relationen mellan yttrandefrihet och upphovsrätt. Är det rätt att fälla någon för upphovsrättsintrång när det handlar om publicering av bilder med stor betydelse från publicistisk synvinkel?

Grundproblemet kan sägas vara att upphovsrätten innebär en ensamrätt, i princip ett monopol, medan yttrandefriheten förutsätter att vi har rätt att sprida egna och andras tankar. Båda har sin bakgrund i tankegods från upplysningen och båda har en ställning som mänskliga rättigheter, vilket manifesteras i såväl FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som i svensk grundlag. Detta gör att båda, samtidigt, är bland det viktigaste vi har.

Det finns flera exempel när kollisioner har hamnat i domstol och som ofta med frågor om mål som rör yttrandefrihet handlar många av dem om situationer som väcker många känslor. Vi har exempelvis målet om Hitlers Mein Kampf, NJA 1998 s. 838 och målet om Sveriges Flagga, NJA 1975 s. 679.

De potentiella kollisionerna mellan upphovsrätten och yttrandefriheten har identifierats av lagstiftaren, som gjort en del avvägningar mellan de båda för att minska risken för långtgående konsekvenser.

Bland de viktigaste åtgärderna är att upphovsrätten konstruerats till att inte omfatta idéer och tankeinnehåll som sådana. Det upphovsrätten skyddar är hur idéer och tankeinnehåll uttryckts. Den som vill sprida vidare själva idén kan alltså göra det, om denne bara ändrar hur idén är uttryckt. Ensamrätten, monopolet, gäller alltså inte informationen som sådan, vilket öppnar för att sprida den vidare.

En annan åtgärd är att upphovsrättslagstiftningen innehåller flera inskränkningar. Hit hör exempelvis citaträtten, vilket gör att vi kan citera ur offentliggjorda verk. Vi kan alltså ta fragment ur andras texter och använda dem ordagrant, för att exempelvis gå i polemik med någon.

Ett annat exempel på hur upphovsrätten förhåller sig till yttrandefriheten är frågan om parodier. Det anses generellt vara så att parodier är tillåtna, något som också varit föremål för prövning i EU-domstolen nyligen (EUD C-201/13).

Om nu lagstiftaren tänkt på allt detta borde väl problemen vara ur världen? Riktigt så är det dock inte. Och det är här som bilderna som Ekeroth tagit kommer in.

För den publicist som fick bilderna i sin hand var förmodligen det publicistiska beslutet enkelt. Det handlar om bilder med nyhetsvärde, som kunde belägga ett händelseförlopp som det måste anses vara av allmänintresse att vi diskuterar. Frågan är om de som fattade det publicistiska beslutet om att publicera ens tänkte på den upphovsrättsliga dimensionen.

Rent upphovsrättsligt, enligt svensk upphovsrätt, är det dock inte särskilt svårt att se att det är fråga inte riktigt passar in i de åtgärderna som lagstiftaren vidtagit för att minska kollisionerna mellan upphovsrätt och yttrandefrihet. Det går inte att ”ta om” bilden på ett annat sätt för att undgå upphovsrättsintrång, att använda bilder i sin helhet kan inte ses som ett citat och det går inte att se det som en parodi på ursprungsverket. Det är således ett intrång i upphovsrätten.

Hur ska denna konflikt lösas? En lösning är att låta allt vara som det är och att låta de som fattar de publicistiska beslutet helt enkelt bestämma sig för om det är värt att göra ett intrång i upphovsrätten. Det uppkommer då ett ansvar, men att betala någon tusenlapp i skadestånd får kanske anses vara värt det i vissa fall. En annan lösning skulle vara att införa det som kallas för ”fair use”. Denna, amerikanska, lösning har många gånger framhållits som nyckeln till lösningen på alla upphovsrättens problem. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Christina Wainikka

Gjorde ordningsvakten i Malmö rätt eller fel? Diskussionen pågår för fullt i sociala medier och från norr till söder i vårt kyliga land och samhällsklimat. Alltifrån ryktesspridning till tvärsäkra uttalanden förekommer. Jag har läst allt från illa förtäckta dödshot mot ordningsvakten till upprörda försvar för hans agerande. Själv ställer jag mig utan tvivel kritisk till våldsutövningen men är långtifrån säker på att ordningsvaktens agerande gick emot gällande instruktioner och befogenheter. Jag vill också någonstans tro att ordningsvakten ifråga tagit illa vid sig av händelsens efterspel.

Några saker förtjänar att framhållas i detta känsliga läge. Händelsen väcker nämligen större frågor till liv än om ordningsvakten agerade korrekt eller inte. Om en utredning skulle visa att ordningsvakten agerade enligt konstens alla regler måste vi kanske fråga oss om det är själva reglerna det är fel på. Är det rimligt att ordningsvakter har befogenheter att gripa barn på detta sätt och i så fall i vilka situationer? För egen del anser jag att våldsutövning måste stå i proportion till de (nöd)situationer ordningsvakter ställs inför. Det förefaller också vara i linje med polisens gällande föreskrifter för ordningsvakter. Det är dock högst oklart på vilket sätt barns mognad och utveckling vägts in i ordningsvakters befogenheter. Att omhänderta ett barn om nio år är helt enkelt inte samma sak som att gripa en vuxen person och befogenheterna bör avspegla detta faktum.

En annan fråga som måste ställas är om ordningsvakter är tillräckligt väl tränade för att hantera situationer av det här slaget. De uppgifter som hittills kunnat bekräftas tyder på att den nioåring som omhändertogs är ett flyktingbarn som inte behärskar svenska språket. Är 80 timmars grundutbildning tillräcklig för att möta och omhänderta barn utifrån sådana förutsättningar? Inom polisen, socialtjänsten och Migrationsverket finns särskilda utredare och handläggare som är specialiserade på att hantera barnärenden och barn i utsatta situationer. Att ordningsvakter utan motsvarande kompetens med våld ska kunna omhänderta barn verkar minst sagt tvivelaktigt. Ingen kan klandra en uppdragstagare som inte getts tillräckliga förutsättningar att sköta sitt arbete.

Sist men inte minst måste vi fråga oss varför ett nioårigt barn hamnar i ett sådant här utsatt läge. Varje år försvinner hundratals ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Ensamkommande asylsökande barn ska av kommun ha fått en god man och de utgör en viktig resurs för att tillgodose barnets rättigheter. En god man kan inte likställas med att ha ett socialt nätverk eller att befinna sig i en trygg miljö. Åtskilliga barn gömmer sig och några utnyttjas hänsynslöst av samvetslösa figurer. För dessa barn är det långtifrån säkert att en ordningsvakts uniform och bricka representerar något gott. En bättre förståelse för barns utsatthet och mer konstruktiva sätt att tillgodose barns rättigheter är något att önska sig efter denna tragiska händelse. Vare sig barn eller ordningsvakter ska behöva uppleva otrygghet när barn omhändertas.

Det är roligt att – till slut – kunna initiera det nya året på bloggen med ett nytt inslag. Mikael Kindbom, känd för jurister som tidigare redaktör för Pointlex och som kommunikationschef på Centrum för Rättvisa, har exklusivt för Juridikbloggen intervjuat Fredrik Wersäll i en podd som vi kallar för Paragrafriddarna.

Fredrik är en av landets mest framstående och tongivande jurister, just nu som president över Svea hovrätt. Han har hunnit med både att sitta i HD och att vara RÅ och har dessutom många andra strängar på sin lyra.

Podden finner ni här (eller för nedladdning här – snart också på iTunes):

Filippo Valguarnera, docent i rättsvetenskap i Göteborg, intresserade sig för vad Kent Ekeroth egentligen menade med sin motion om invandrare och statistik. Det ledde till följande meningsutbyte som med sitt förhållandevis stillsamma tonläge säger en del om Ekeroths och möjligen även SD:s syn på statistik kring brott men också synen på registrering av personliga uppgifter. Jag citerar korrespondensen med Filippos godkännande.

Hej Kent!
Jag har tagit del av din motion om registrering av etniskt ursprung. Enligt motionen bör både första och andra generationens invandrare registreras. Jag är själv halvitalienare. Min far är italienare medan min mor är från Bohuslän (Öckerö kommun). Jag är född i Göteborg men jag har vuxit upp i Italien. Jag är tvåspråkig, jag har dubbelt medborgarskap och jag har uppfostrats i båda kulturernas traditioner och seder (svensk jul, midsommar med mera). Sedan 2009 bor jag i Sverige, jag är gift med en svenska och är numera docent i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet. Jag är stolt över båda mina kulturer.
Min fråga är enkel: Betraktar SD mig som en andra generationens invandrare? Vem tillhör i så fall den första generationen (mina föräldrar bor i Italien. Min far har aldrig bott i Sverige)? Om jag är en andra generationens invandrare, var har jag vandrat in ifrån (med tanke på att jag är född i Sverige)? Tror du inte att mina svenska förfäder skulle bli förvånade över att en av deras ättlingar betraktas som en invandrare? Skulle det spela någon roll om jag hade tagit min mammas efternamn och försvenskat förnamnet (jag skulle då heta Filip Berg)? Jag vill försäkra dig om att jag inte skriver detta på grund av ilska eller ens irritation. Jag vill bara förstå vad du och SD tycker om frågan och om motionen möjligen var ett misstag. Jag hoppas på ett ärligt svar.
Med vänlig hälsning,
Filippo Valguarnera
Docent i rättsvetenskap
Göteborgs universitet

*

Hej,

Det handlar inte om vad SD betraktar någon som. Brottsförebyggande rådet gör ju själva sådan statistik (se BRÅ 2005:17). Varför hade du inga problem med dem då?

Varför har du ett problem med att man får information om mönster i samhället? SvD gjorde själv samma sak 2010: http://www.svd.se/…/statistik-doljer-betygsskillnader…

Har du ett problem med att de tog fram sådan statistik också? Varför isåfall?

Varför är du ens orolig? Är det för känsligt att ta fram fakta om verkligheten?

Första generationens invandrare = född utomlands, invandrad till Sverige

Andra generationen = född i Sverige av utländska föräldrar

Det är inte så svårt att förstå egentligen om man hade läst min motion (antar att du inte gjort?: http://www.riksdagen.se/…/Reformering-av-lag-om…/…): detta handlar om att samla in övergripande statistik av det slag som BRÅ redan gjort 2005 och 1996 utöver andra.

Problemet är att information inte alltid finns – varför inte eftersträva den? Det gör vi om alla andra; gamla, unga, sjuka, arbetande, kvinnor, män.

Var är problemet?

/kent

*

Hej Kent!

Jag uppskattar att du tar dig tid att svara.
Jag har läst din motion. Du skriver bland annat ”andra generationens invandrare, det vill säga de som kanske aldrig haft annat än svenskt medborgarskap, men som har en eller två föräldrar födda utomlands.” Detta innebär att alla vi som har en utländsk förälder (många väljare) är enligt din definition ”andra generationens invandrare”. Mina förfäder har byggt Sverige lika mycket som dina. Tycker du inte att det är märkligt att du betraktar mig som invandrare i landet där jag är född och där mina förfäder kommer ifrån?

Med vänlig hälsning,

Filippo

P.S. Jag håller med dig om att det inte är ett problem att samla in relevant information. Frågan är dock hur relevant det är att ens far eller mor råkar komma från ett annat land.

*

Hej igen,

Det har visat sig vara relevant.

I BRÅ:s rapporter 1996 och 2005 kvarstod överrepresentation av vissa grupper av invandrare (inte italienare).

I Kriminalvårdens långtidsrapport framgick att invandrare som fått svenskt medborgarskap tillsammans med utlänningar utgör en majoritet av de långtidsdömda.

I Skolverkets rapport från 2001 framgår att andra gen. Invandrare klarar sig sämre i skolan än snittet, något som framgick av SvD:s studie också.

Även studien The Economic Situation of First and Second-Generation Immigrants in France, Germany and the United Kingdom från 2010 visar på samma sak.

När vi ser detta och ser hur det går med invandringen I Sverige – varför inte undersöka det närmare? Genom att blunda för det löser vi ju inget.

Det kanske tom är så att det visar sig (som i BRÅ:s rapport) att visssa invandrargrupper (t.ex. italienare) klarar sig utmärkt (troligen så) medan andra klarar sig sämre. Då får man mer detaljerad information – och hur kan det skada?

/kent”

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 175 andra följare