”Trist se @martenschultz hugga totalt i sten om tiggeri och allemansrätt.” Så skrev SvD:s förre politiska chefredaktör PJ Anders Linder med anledning av min artikel i SvD om att tiggare också omfattas av allemansrätten. Reaktionerna på artikeln har varit starka. Det har förvånat mig, väldigt mycket till och med. Men reaktionerna är talande för hur tiggerifrågan – i vid bemärkelse – blivit en fråga om känslor. Människor känner väldigt starkt för tiggarna. Vissa känner väldigt starkt emot.

En hel del personer har påstått att artikeln innehåller felaktigheter. För egen del ansåg och anser jag att artikeln var trivialt sann. (Men budskapet var inte i sig trivialt, vilket inte minst visade sig genom de reaktioner som följde på artikeln.) Ungefär det här är vad jag faktiskt skriver:

1: Äganderätten förtjänar att respekteras.
2: Det är inte tillåtet för någon att slå upp ett tält på min tomt under en längre tid.
3: Det är viktigt att rättssamhället står upp för skyddet för äganderätten.
4: Allemansrätten gäller även för tiggare och även för andra än svenska medborgare.
5: Allemansrätten kan medföra friktion, t.ex. när den används för att tjäna pengar.
6: Allemansrätten ger en rätt att tälta och vistas i naturen.
7: Allemansrätten fordrar en respekt för naturen.
8: Det finns begränsningar i allemansrätten. Man får inte slå upp långtidsläger. Men man får tälta några nätter på samma plats, om man inte stör någon.

Det där var vad jag faktiskt skrev. Allt är sant, även om vissa menar att p. 8 ska vara ”en natt” och inte ”några” (vilket jag inte tror stämmer men det kan vara så). När jag har förklarat för kritiker som inte läst vad jag skrivit utan läst in något annat, som den helt bisarra uppfattningen att artikeln skulle påstå att allemansrätten skulle innefatta en rätt att bygga upp kåkstäder, blir följdinvändningen att i så fall är budskapet trivialt.

”Självklart har tiggare rätt att campa men det är ju inte det som är saken nu” har det invänts. Jag antar att de därmed menar att ”saken” är läger och kåkstäder och inget annat har någon relevans. Vissa har vidare framhållit att ingen skulle ha några problem om det var så som de tillresta tiggarna faktiskt levde i landet. Det här är i sig en märklig syn på principfrågor, vilka enligt min mening kan vara intressanta även om ingen träffas av principen. Men det finns hur som även en uppenbar relevans att påminna om det här.

1: Det väcker uppenbarligen starka känslor att över huvud taget påminna om att tiggare i Sverige har mänskliga rättigheter. Dagens Industris PM Nilsson blev så arg av mina enkla iakttagelser i gällande rätt att han på Facebook drog slutsatsen att akademiska titlar kommer förlora allt värde. Det är ju allvarligt om det vore så. Dessa reaktioner motiverar hur som helst att det är viktigt att pedagogiskt förklara innehållet i gällande rätt. (Jag antar att det måste göras ännu enklare än jag gjorde eftersom de flesta inte tycks ha orkat igenom hela den korta artikeln.)

2: Allemansrätten är, och det är viktigt att påminna om, reglerat i kapitlet om rättigheter i regeringsformen. Det gör att det är ett annat normativt argument än t.ex. ordningsstadgor eller planlagstiftning. Implikationerna av detta kan man fundera över om det i enskilda fall görs gällande att det finns normkonflikter. (Jag tror att det var något sådant som justitieministern var inne på i interpellationsdebatten förra veckan när allemansrätten dök upp – men jag har inte hunnit ta del av denna än, så det är spekulationer.)

3: Det finns en grundslagsskyddad rätt, som även omfattar tiggare, som vill bo i tält i Sveriges natur om de inte bosätter sig på en plats och inte skräpar ned. Det där sista förtjänar att upprepas.

Förekommer detta då? Lever alla tillresta tiggare i läger eller finns det några som faktiskt lever som jag påstår i p. 3. Jag vet inte men jag tror det, efter vad jag själv kunnat notera i min närmiljö. Det spelar hur som helst inte någon större roll. Min poäng var inte att beskriva verkligheten – jag tror det finns en mängd olika variationer – utan regelverket, eftersom det trots allt redan idag förekommit att personer som sympatiserar med tiggarnas utsatthet hävdat att deras bosättningar kan ha stöd i allemansrätten. Då kan det vara bra att ha litet grundkoll på vad det innebär.

Den frenesi jag kunnat notera hos artikelns kritiska kommentatorer är fascinerande. Några kommentatorer har läst de starka känslorna i ljuset av hur resandefolk historiskt bemötts, när de velat slå läger eller rört sig i landet. Kanske finns det sådana förklaringar.

Själv tror jag nog mest att det rör sig vid en fixering vid vissa aspekter av tiggeriet – särskilt bosättningarna i olagliga läger och en frustration över att rättssamhället inte tillräckligt starkt ingripit mot dessa. Jag har viss förståelse för denna frustration (och skriver ju också om det i artikeln). Men i denna frustrations efterföljd frodas en sorglig människosyn.

Den kanske vanligaste kommentaren har rört tiggares avföring.

Hur kunde vi så snabbt hamna i denna dehumanisering?

*
PS: En annan konstig sak är att många blandar ihop påståenden om gällande rätt med ett gillande av gällande rätt. Mitt budskap var att förmedla regelverkets innehåll. Det betyder inte att jag gillar det. Jag tycker tvärtom allemansrätten många gånger innebär alltför långtgående inskränkningar av egendomsrätten och att det därtill är tveksamt att föra in denna inskränkning i grundlagen i det sammanhang som skett. Men så ser det nu ut och många verkar gilla allemansrätten som den är.

PPS: Se även goda synpunkter från Fastighetsägarna.

Integritetskränkningar kan ge offret en rätt till ersättning. Hur stor ersättning beror på kränkningen. De mest omfattande fallen av s.k hämndporr kan medföra skadestånd över 100 000 kr. I mindre allvarliga fall är ersättningen ofta betydligt lägre.

Det är intressant att kontrastera de svenska ersättningarna med synen i andra länder. Från engelsk rätt hämtar vi ett färskt avgörande i det välkända fallet där engelska tidningar (Daily Mirror) ägnat sig åt telefonavlyssning av kändisar, inklusive Sadie Frost och Paul Gascoigne.

Domstolen beskriver bakgrunden:

This is a claim based fundamentally on infringements of privacy rights.   The defendant is the proprietor of three newspapers – the Daily Mirror, the Sunday Mirror and The People.  The claimants are persons in the public eye such as actors, sportsmen, or people with an association with such people.  In one case (Mr Yentob) he held important posts in the BBC.  In all cases the infringements of privacy rights were founded in what has become known as phone hacking, though there are also claims that confidential or private information was also obtained in other ways (principally from private investigators).  In all cases except [en av parterna] there is also a claim that infringements of privacy rights led to the publication of articles in the various newspapers just described, which articles were themselves said to be an invasion of privacy rights and which would not have been published but for the earlier invasions which provided material for them.

Avgörandet är, för en svensk betraktare, väldigt genomarbetat och genomtänkt. Men det som kanske mest sticker i ögonen är de belopp som domstolen till slut kommer fram till och som sammanfattas här:

  • Alan Yentob: One overall figure taking into account the extent and nature of the invasion of his privacy and modest aggravated damages, £85,000 [252].
  • Lauren Alcorn: Damages of £42,000 in relation to five articles, £3,000 in respect of the acquisition of information, £17,500 for invasions generally and a further £10,000 for upset and effect on relationships. This gave an overall total of £72,500 [283] to [292]
  • Robert Ashworth: Damages of £142,750 in relation to 19 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £30,000 for invasions generally, an additional £20,000 for distress and £3,500 for aggravated damages. This gave an overall total of £201,250 [293] to [364].
  • Lucy Taggart: Damages of £99,250 in relation to 19 articles, £3,000 in respect of the activities of private investigators, £15,000 for additional distress, £40,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £157,250 ([365] to [435]).
  • Shobna Gulati: Damages of £75,500 in relation to 8 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £15,000 for additional distress, £22,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £117,500 ([436] to [480]).
  • Shane Roche: Damages of £85,000 in relation to 13 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £25,000 for additional distress, £40,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £155,000 ([481] to [537]).
  • Paul Gascoigne: Damages of £78,250 in relation to 18 articles, £30,000 for distress caused by the general publicity, £10,000 in respect of the activities of private investigators, £20,000 for additional distress, £50,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £188,250 ([538] to [599]).
  • Sadie Frost: Damages of £182,750 in relation to 30 Articles, £10,000 in respect of the activities of private investigators, £30,000 for additional distress, £37,500 for the invasions generally with no further award of aggravated damages.  This gave an overall total of £260,250 ([600] to [701]).

Slutsats? Är du någorlunda välbeställd och har blivit utsatt för en integritetskränkning: Undersök först möjligheten att utkräva ansvar i engelsk domstol.

En 15-åring som för några skolkamrater visat en film där han har sex med en jämnårig person har dömts för förtal av Kalmars tingsrätt.

”Tingsrätten har funnit det utrett att den nu aktuella filmen spelats in utan B:s vetskap. Det har varit fråga om en inte helt kortvarig film där B både deltar i ett vaginalt samlag samt utför oralsex. […] Visningen av filmen har inneburit en mycket allvarlig kränkning av B:s personliga integritet och medfört betydande negativa konsekvenser för henne. Tingsrätten bedömer ett skäligt skadestånd avseende kränkning till 30 000 kr.”

Förtal är den bestämmelse som ligger närmast till hands när någon delat sex- och nakenbilder utan samtycke. Bestämmelsen är för den sakens skull inte oproblematisk, särskilt inte den argumentation den ger upphov till.

Förtalsbestämmelsen är endast tillämplig om bilderna lämnat en uppgift om den dokumenterade personen som varit ägnad att utsätta denne för andras missaktning.

I lagkommentarerna kan man läsa:

”Frågan om det kan vara förtal att lägga ut en nakenbild på en person på t.ex. en hemsida besvaras vanligen med nej. För att en sådan gärning ska innebära förtal måste något ytterligare läggas till så att en nedsättande uppgift kan anses lämnad. Ett exempel skulle kunna vara lägga ut en bild på en person, som inte vet om det, på en sida där sexuella tjänster mot ersättning bjuds ut. Den nedsättande uppgiften som förmedlas skulle i ett sådant fall vara att denna person prostituerar sig.”

I en dom om grovt förtal uttalade HD: ”X:s brottsliga gärning består i att han, genom att lägga ut filmen på porrsajterna, har förmedlat det felaktiga intrycket att Y har velat göra inspelningen av deras samlag tillgänglig för andra, och härtill som pornografi. Det innebär att han har lämnat en uppgift om Y som har varit ägnad att utsätta henne för andras missaktning”.

Hade det framgått av filmen att den hade spelats in och spridits utan Y:s samtycke hade ett sådant ”felaktigt intryck” varit uteslutet, liksom tillämpningen av förtalsbestämmelsen.

Mer intressant är att HD konstaterar att ”X:s handling har inneburit en allvarlig kränkning inte bara av Y:s anseende och självkänsla utan även av hennes privatliv genom att filmen avser en rent privat angelägenhet, nämligen ett samlag mellan henne och X:s i hans hem”.

Förtalsbestämmelsen bidrar till krystade resonemang om missaktning. Av dem kan man få intrycket av att ”uppgiften” om den drabbades inställning skulle vara avgörande för om ett spridande är ägnat att utsätta någon för andras missaktning. Diskussionerna efter de uppmärksammade fallen av sex- och nakenbilder som delats utan samtycke visar snarare att även en person som smygfilmats riskerar sitt anseende.

Grundproblemet är inte att spridande av sex- och nakenbilder kan förmedla det måhända felaktiga intrycket att någon är en person som kan tänkas gå med på att bli fotograferad naken i sexuella situationer. Problemet är den allvarliga kränkningen av personens integritet spridandet innebär.

Man ska inte alltid tro på media, i synnerhet när det gäller brottsrapporteringen: sensationslogiken på mediemarknaden och den juridiska okunnigheten är för stora för att man i normalfallet (undantag finns, i synnerhet Oisín Cantwells rapportering i rättssaker, trots våra meningsskiljaktigheter i övrigt) ska kunna lägga tidningsartiklar till grund för ett juridiskt resonemang. Jag har dock sett varianter av denna artikel så ofta att jag tar mig friheten att för stunden förutsätta att rapporteringen är både sann och rättvisande.

I så fall är detta en skandal, och dessutom farligt. Med den argumentation som förs i artikeln – att det inte kan bevisas att avtal inte fanns – förvillar polisen två perspektiv och verkar dessutom ha dålig koll på processens dynamik.

Det är enligt allmänna civilrättsliga regler den som påstår att ett avtal föreligger som måste bevisa att så är fallet. I straffrätten är det lite annorlunda. Avtalet i sig är nämligen i olika straffbestämmelser ett faktum som kan frita från ansvar: endast den som ”olovligen” skadar annans egendom eller som ”olovligen” intränger på annans fastighet, gör sig skyldig till skadegörelse eller olaga intrång (12 kap. 1 § respektive 4 kap. 6 § brottsbalken). Det ser alltså ut som om det vore åklagaren som måste bevisa att avtal inte fanns, och det är det som polisen verkar tro förhindrar lagföring av de personer som här påstås utan giltigt skäl ha förstört en garageuppfart.

Riktigt fullt så enkelt är det dock inte i den processrättsliga dynamiken: vore det så enkelt, skulle aldrig någon fällas för någonting. Åklagaren kan gott och väl nöja sig med att säga att inget tyder på att avtal förelåg och att senast när målsäganden uppmanade de tilltalade att lämna hans fastighet brott började begås: i slutändan måste då domstolen bedöma huruvida avtal fanns eller inte fanns. Det enda sättet att göra det med den beskrivning som framgår av artikeln är att göra en tilltrosbevisning av vittnesutsagor, som mycket väl kan utfalla till den tilltalades nackdel. Tror domstolen i sådan grad på målsäganden att den anser att inte avtal förelåg, är förutsättningen ”olovligen” uppfylld. Därtill kommer att målsägandens utrop: ”försvinn härifrån” rimligen kan och bör tolkas som en hävning av avtalet (obefogad eller ej, men det är då en civilrättslig fråga), varmed också rätten att jobba vidare försvinner. Senast från den tidpunkten har man enligt min mening att göra med olaga intrång och skadegörelse.

Enligt min mening är denna… ja, vad ska man kalla det?… likgiltighet från polisens sida farlig. En stats mest grundläggande uppgift är att bevara freden, vilket medför ett behov av att värna människors rättsliga positioner mot angrepp. När polisen förefaller vara maktlös att ingripa mot ens den här sortens flagranta övergrepp – märk väl, jag tar mig friheten att hålla rapporteringen för sann – underminerar detta rättsstatens legitimitet. Jag har redan hört och hört av folk som åtminstone i debattens hetta sagt sig vara fullt beredda att använda sina jaktbössor till att freda sig själva och sin egendom.

På det här sättet är det bara att vänta på att någon börjar göra det.

– Jakob Heidbrink

Dagens juridik meddelar att Högsta domstolen förlängt häktningen i hans utevaro av Julian Assange. Därmed går Högsta domstolen på hovrättens linje.

Läser man beslutet, ser man, att en central fråga varit i vad mån Assanges… ja, vad man nu ska kalla det: isolering, de facto-häktning, flykt… på Ecuadors ambassad i London ska anses vara ett ingrepp i hans rättssfär som svenska domstolar ska ta hänsyn till. Majoriteten skriver i de enligt min mening centrala delarna i beslutet:

15. Vid en bedömning av proportionaliteten ska det vägas in att JA som en följd av häktningsbeslutet och den europeiska arresteringsordern har varit berövad friheten i Storbritannien den 7–16 december 2010 och att han har haft andra restriktioner där. Att JA har vistats på Ecuadors ambassad kan däremot inte ges någon betydelse vid proportionalitetsbedömningen. Om en person har överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder gäller att han eller hon inte får utlämnas till tredje land utan samtycke av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som har överlämnat personen (se artikel 28.4 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna). En utlämning från Sverige till USA förutsätter sålunda – utöver en prövning enligt svensk rätt – att Storbritannien lämnar sitt samtycke. Tilläggas kan att någon begäran från USA inte har gjorts i Sverige.

[…]

19. Efter hovrättens beslut har förundersökningsledaren emellertid vidtagit åtgärder för att få till stånd ett förhör med JA i London. Det allmänna intresset av att utredningen kan fortsätta väger tungt. Med hänsyn härtill och till risken för att JA undandrar sig lagföring om häktningen hävs, kan en fortsatt häktning i nuläget anses förenlig med proportionalitetsprincipen. Det finns därför för närvarande inte skäl att häva beslutet. Vad JA har anfört i övrigt föranleder inte någon annan bedömning.

Här underkänner alltså Högsta domstolens majoritet Assanges argument för att han skulle ha varit tvungen att dra sig undan till Ecuadors ambassad: det finns ingen risk att han skulle lämnas ut till USA, menar man. Av detta följer att han borde ha låtit sig utlämnas till Sverige, och att det dröjsmål han nu klagar på inte hade behövt uppstå. Eftersom målet gäller en fråga där det finns viktiga intressen att försvara – sexualbrottsområdet – kan, med tanke på att åklagaren nu ändå är i färd med att försöka förhöra Assange i London, den praktiska effekten av Assanges vistelse på ambassaden inte tas i beaktande.

Justitieråd Svante O. Johansson (O:et är viktigt eftersom det finns en bolagsrättare som heter Svante Johansson, från vilken justitierådet ska hållas isär) var skiljaktig och anförde som sin mening avseende hur stycke 19 skulle utformas:

19. Förundersökningsledaren har nu vidtagit åtgärder för att få till stånd ett förhör med JA i London. Intresset av att utredningen kan fortsätta är, trots den långa häktningstiden, beaktansvärt. Det har emellertid under lång tid framstått som osäkert när ett överlämnande till Sverige kan ske. De åtgärder som nu har vidtagits borde ha påbörjats tidigare i syfte att ta reda på hur långt detta hade kunnat leda (jfr NJA 2007 s. 337). Mot denna bakgrund kan skälen för fortsatt häktning inte anses väga så tungt att de uppväger det intrång och men som åtgärden i praktiken skulle innebära för JA. Ett beslut om häktning står därför i nuläget i strid med proportionalitetsprincipen.

Med andra ord underkänner också Svante O. Johansson Assanges argumentation, men menar att åklagaren varit så sölig att häktningen nu måste anses vara oproportionerlig.

Effekten av Svante O. Johanssons mening verkar vara att även tunga rättsstatliga intressen – till vilka utredningen och lagföringen av sexualbrott torde höra – får ge vika när statens företrädare (åklagaren) uppträder över hövan söligt. Jag kan sympatisera med det ställningstagandet. Samtidigt skulle ett sådant ställningstagande innebära att man låter några kvinnor som vidhåller att sexuella övergrepp begåtts stå utan rättslig hjälp. Hur man än vrider och vänder på sig, gör man fel. I slutändan tycks för mig det hela komma ner till frågan vad det är man prioriterar: det straffrättsliga skyddet för den suveräna sexualiteten, eller det rättsstatliga skyddet för den tilltalade.

Jag vet inte var jag skulle ha hamnat om jag själv hade behövt fatta detta beslut: jag kan sympatisera med båda uppfattningar. Förmodligen hade också jag tyckt att Assange är skenhelig och griper till konspirationsteorier för att undvika att utredas och eventuellt lagföras, och att han får skylla sig själv om han nu varit isolerad i några år. I slutändan konstaterar jag ännu en gång att jag är mycket attraherad av domaryrket, men vissa dagar är jag glad att jag inte (längre) behöver fatta denna sorts för enskilda avgörande beslut.

Jag uppmanar därför alla som har en åsikt i målet att vara ödmjuka: frågorna är inte enkla.

– Jakob Heidbrink

I veckan kom Göran Lambertz ut med sin bok Quickologi där justitierådet ger sin syn på vad som kallats för den största rättsskandalen i svensk historia. Många har reagerat på detta, men det är få som har försökt att förklara vad som får ett justitieråd att agera på det här sättet. I en Facebook-diskussion igår gav Martin Mörk, som varit verksam hos JK och vid advokatbyrå och nu hos DO, en förklarande inramning som jag tyckt ha saknats i diskussionen. Jag har fått tillstånd att publicera inlägget och bör påpeka att det alltså är direkt saxat ur en Facebook-tråd från klockan 0000 igår kväll.

*

Något om hur jag tänker om Göran Lambertz dilemma och som måhända kan kasta ljus över hans agerande.

GL är övertygad om att det är orättvist/vilseledande att kalla det som skett en rättsskandal, eftersom han i likhet med alla de domstolar som fällde Quick bedömer att den bevisning som fanns då var tillräcklig, inklusive Quicks erkännanden, och, vilket är centralt för hans agerande, att han inte tror på tesen om manipulation.

GL ställs inför problemet att han inte kan uttrycka att bevisningen var tillräcklig, utan att samtidigt implicera att Quick var skyldig (alternativet att göra ett svagare påstående att bevisningen inte längre håller eftersom Quick har tagit tillbaka erkännandet, men att det inte var fel att döma honom på den bevisning som fanns (inkl erkännandet) skulle vara mer attraktivt, men det spåret har GL såvitt jag har förstått det lämnat)

GL är fullt medveten om att han som domare inte bör uttala att bevisningen var tillräcklig eftersom han då uttalar sig i skuldfrågan och skadar Sture Bergwall, förtroendet för rättsväsendet, domarkåren m.m.

GL är emellertid övertygad om att påståendet om rättsskandal är falskt och att en annan orätt har begåtts genom att ett antal tjänstemän i Råstams och Josefssons böcker har anklagats för att ha manipulerat bevisningen (vilket är en mycket allvarlig anklagelse). Enligt hans övertygelse skadar detta förhållande också förtroendet för rättsväsendet på ett allvarligt sätt.

GL gör bedömningen att det är värt de ev. skadorna på Sture Bergwalls intresse och förtroendeskadorna för rättsväsendet att ta tjänstemännen i försvar, bl.a. eftersom ingen annan gör det.

GL kan kritiseras på tre punkter.

1. Att han ansåg att den bevisning som presenterades för domstolana räckte för fällande dom.

2. Att han inte tror på påståendet om manipulationer.

3. Att han gör bedömningen intresset att rentvå de anklagade tjänstemännen är starkare än de motstående intressena (Sture Bergwalls rätt att betraktas som oskyldig och förtroendet för domarkåren/rättsväsendet).

Vad gäller den första kritiken har jag och många andra jurister sympati för GL:s syn: dvs. att det inte med någon klarhet kan sägas att det var fel av domstolarna att döma på den bevisning som fanns inklusive erkännandena. Detta var f.ö. den bedömning som GL gjorde som JK (en bedömning jag för tydlighets skull bör säga att jag inte var inblandad i). Domarnas bevisvärdering kan säkert i efterhand kritiseras i vissa delar, men jag tycker ändå att det är fel att i det avseendet tala om en rättsskandal som kan återföras på domstolarna (erkänner dock villigt att den slutsatsen är dåligt underbyggd från min sida – jag bara har läst ett par av domarna översiktligt och att mitt personliga intryck är att Quicks berättelser framstår som märkliga). Om man utgår från tesen att erkännandena var falska, kan man nog säga att domstolarna aktivt vilsefördes, något som är illa men inte skandalöst.

Vad gäller den andra kritiken rörande påståenden om manipulationer handlar det om vad som egentligen har skett. Antingen är det som Råstam och Josefsson säger, eller så är det som GL säger, dvs. att påståendena om manipulationer är falska. Om manipulationerna har skett på det sätt som påstås är det utan tvivel en rättsskandal. Den som vill bilda sig en uppfattning bör nog åtminstone gå igenom de fyra böcker som har skrivits, något jag inte har tid att göra. Om man är intresserad av saken och bara har fått ena sidan via böckerna/medierna, tycker jag att man av intellektuell hederlighet bör ta del av den andra sidan.

Vad gäller den tredje kritiken, handlar den om GL:s bedömning att intresset att rentvå tjänstemännen är starkare än Bergwalls rätt att betraktas som oskyldig (oavsett vad GL säger kan han inte men den roll han uttala sig på det sätt han gör utan att Bergvalls oskuld sätts ifråga). Eftersom principen att den som inte har dömts (även om han eller hon i faktisk mening är skyldig) ska betraktas som oskyldig är en grundläggande princip i rättsväsendet vilar här ett tungt moraliskt ansvar på GL. GL gör bedömningen att sanningen, och de anklagade tjänstemännens intressen som enligt hans bedömning är oskyldigt dömda i medierna, är viktigare än den skada han åsamkar Bergwall och förtroendet för rättsväsendet genom att uttala sig på det sätt han gör. I den bedömningen har han onekligen vägt in sin övertygelse att det inte har skett några manipulationer, och att den skada han åsamkar Bergwall uppvägs av möjligheten att tjänstemännen och rättssystemet får upprättelse i förhållandet till påståendet om en rättsskandal.

Jag snubblar denna morgon över denna debattartikel i Dagens Nyheter. Centrum för rättvisa stämmer å sin huvudmans vägnar Mälardalens högskola på återbetalning av studieavgifter (huvudmannen härstammar från ett land utanför EES-området och var alltså tvungen att betala) för en dålig utbildning – en utbildning som faktiskt var så dålig att den i en tillsynsvärdering underkändes på fyra av fem punkter och så småningom lades ner. Detta är extremt spännande – en potentiell bomb i utbildningspolitiken, faktiskt.

Själva fallet är – som vanligt när Centrum för rättvisa väl lägger resurser på ett mål – starkt. Utbildning var dålig: om detta går det knappast att tvista. När man betalat för något, har man generellt rätt att få en motprestation som åtminstone motsvarar normalstandarden: får man något som inte ens kommer upp till en dålig, men ännu acceptabel, standard, har man enligt civilrättsliga regler rätt att få en prisminskning, och om motprestationen varit så dålig att det kan påstås att man inte fått någon prestation alls, finns i vart fall inga teoretiska hinder mot att prisminskningen går ända ner till noll. Detta torde överensstämma med lekmannakänslan och på det sättet i någon mening kunna anses vara rättvist.

Men detta är inte hela storyn. Här är det nämligen det allmänna som står för motprestationen, och denna motprestation anses i förhållande till studenter som inte betalar utgöra en välfärdsstatlig nyttighet. Det innebär att fallet leder till besvärliga följdfrågor.

Om nu käranden i det här målet skulle få rätt och sina studieavgifter tillbaka, är nämligen frågan hur det ser ut med studenter som inte betalat några avgifter. Sådana studenter investerar ju ändå något, nämligen dels sina studiemedel, dels ofta också privata medel (köp av bostad på studieorten med mera) och dels slutligen tid som aldrig mera kommer att kunna fås tillbaka. Dessa studenter förlorar alltså pengar som de måste betala tillbaka (lånedelen i studiemedlen), investerar i tillgångar som i förekommande fall kan visa sig vara onyttiga (i synnerhet om de hyrt sin bostad) och förlorar tid under vilken de så småningom hade kunnat arbeta och tjäna pengar istället för att lägga pengar på en utbildning. Är ett sådant fall lika eller inte lika situationen för en student som betalat studieavgifter? Måste man inte i rimlighetens namn anse att, om det är fel i tjänsten i det ena fallet, det också måste anses vara fel i det andra fallet?

Och över huvud taget: vad är fel i en utbildning? Något lär man sig väl? Hur avgör man en utbildnings kvalitet? Om det saknas datorer för att studenterna meningsfullt ska kunna delta i ett pass om programmering, är det kanske ett relativt klart fall, men hur är det med en skrämd doktorand som inte förmår undervisa ordentligt eller en forskningsinriktad professor som mumlar i skägget när hen läser upp decenniegamla manuskript? Är det då en i juridisk mening dålig utbildning? Hur stor är kretsen av potentiella bedömningskriterier: kan ett illa skött bibliotek på högskolan innebära att utbildningstjänsten anses vara juridiskt felaktig?

Hur ska domstolarna avgöra en utbildnings kvalitet? Ska man lita till Universitetskanslarämbetets värderingar av utbildningar? Detta är kanske rimligt när ämbetet underkänner en utbildnings kvalitet, men hur ser det ut när utbildningen passerar nålsögat med en hårsmån? Blir det inte då staten som avgör vilken kvalitet statens utbildningar håller? Är det acceptabelt när svaranden då indirekt blir sin egen bedömare? Vilken roll spelar näringslivets omdömen: kan man väga in ”anställningsbarhet” i kvalitetsbedömningen? Vilka konsekvenser har det för teoretiska utbildningar, som också måste finnas?

Sedan det där med prisavdrag. Enligt grundmodellen i köplagen beräknas prisavdraget som förhållandet mellan det marknadsmässiga priset och den avtalsenliga varan jämfört med förhållandet mellan den felaktiga varan och priset efter avdrag. Om man alltså avtalat att man ska betala 120 för en vara som har ett marknadsmässigt pris på 100, men den vara som levereras sedan på grund av felet har ett marknadsmässig pris på bara 80, ska det avtalade priset sänkas med 20 procent (differensen mellan marknadspriset för en vara i avtalsenligt och marknadspriset för en vara i felaktigt skick: 100-80=20, 20/100=0,2). Man betalar alltså 96 för varan i felaktigt skick.

Men denna modell bygger på att det finns en marknad för felaktiga varor. Modellen är utvecklad framför allt med marknader som omfattas av standardkvalitetsdefinitioner framför ögonen: köper man gurkor av klass 1, men får gurkor av klass 2, ska man betala endast för gurkor av klass 2. Men vid den sortens tjänster som utbildning är (immateriella tjänster), finns ingen marknad för tjänster i felaktigt skick. Vad är en dålig utbildning värd? Ingenting? Eller endast en del av det avtalade priset? Hur mycket då?

Man kan då gripa till konsumentlagstiftningen, där det sägs att konsumenten ska betala det som tjänsten var värd för hen, men hur ska man avgöra vad en dålig utbildning har för värde för konsumenten? Ska man rutinmässigt utgå ifrån att utbildningen var just ingenting värd? Men lärartimmarna då? Materialet man fick? Overheadkostnaden för den dator som kanske trots allt fanns tillgänglig någon gång? Hur bestämmer man prisavdraget?

Också prisavdragets förhållande till skadeståndet kan bli ett problem. Rättshistoriskt sett utgör prisavdrag en form av skadestånd: man anses ha skadats ekonomiskt genom att inte ha fått det man betalat för. I 1990 års köplag blev prisavdraget en självständig påföljd för kontraktsbrott, med ganska stora skillnader i tillämpningsförutsättningarna för skadestånd och prisavdrag. Man kan alltså säga att enligt gällande svensk rätt prisavdrag inte är detsamma som skadestånd.

Men svenska och EU-studenter, som ju inte betalar någon avgift, skulle vara hänvisade till att kräva skadestånd istället för prisavdrag. Då gäller som sagt andra kriterier. Är det rimligt att säga att den som betalat en avgift haft ”tur” och kan begära prisavdrag, och att den som inte betalat någon avgift, men ändå gjort förluster, haft ”otur” och är förhindrad att kräva skadestånd?

Slutligen är frågan, om nu den här personen får rätt mot Mälardalens högskola, hur det förhåller sig till andra tjänster som det allmänna tillhandahåller mot en (viss) avgift. Vad gäller förskolan har vi ett mål (NJA 2008 s. 642) där det sägs att avgiften kan minskas om tjänsten inte tillhandahålls: men vad gäller sjukvården? Renhållning? Andra tjänster? Och, igen: kan man bredda detta till att också avse skadestånd?

Jag har inga svar, bara förmodanden. Det blir spännande att se vad domstolarna gör med detta. Skulle Centrum för rättvisas huvudman vinna detta mål, kan det bli en bomb i utbildningspolitiken: domstolarna skulle plötsligt vara i en position där de, mål om mål, dom om dom, stegvis skulle behöva definiera kvalitet i utbildningen. Jag är inte säker på att jag tycker att det är lämpligt, men å andra sidan kan jag inte heller tycka att Mälardalens högskola ska få ta 182 000 kr. och sedan inte leverera något av värde. Domstolarna har ju också på sista tiden visat att de mycket väl är beredda att ingripa också på politiskt känsliga områden. Samtidigt är domskälen i svenska domar sällan så klart skrivna att man får veta särskilt mycket om de principiella val som domstolen gjort, och vi saknar en konfrontatorisk processkultur där människor hävdar sin rätt mot staten med hjälp av domstolarna.

Det här har potentialen att bli ett inte bara civil- och förvaltningsrättsligt, utan också ett konstitutionellt viktigt mål. Jag ska följa det med spänning.

– Jakob Heidbrink

I podden Paragrafriddarna intervjuar Mikael Kindbom landets ofta okända makthavare, de höga juristerna. I det tredje avsnittet möter Mikael ordföranden för Högsta förvaltningsdomstolen, Mats Melin. Det finns en sprängstoff här – så lyssna här! Paragrafriddarna presenteras i samband med Juridikbloggen

Utgången i Lexbasemålet var väntad. Inte för att verksamheten är juridiskt oproblematisk, för det är den inte, utan för att målsägandena tramsade bort sin talan. Det är betryggande att lekmännen i juryn inte anser den tilltalades skuld ställd utom rimligt tvivel i ett mål där ingen bevisning åberopas, inga vittnen kallas och målsägandena själva inte behagar ta sig till förhandlingen.

Huvudförhandlingen i förtalsmålet mot Jonas Häger, ansvarig utgivare för Lexbase, inleds med att målsägandenas ombud meddelar att hans ena huvudman befinner sig utomlands och inte kommer inställa sig till förhandlingen. Mannen frånfaller sitt ersättningsanspråk på 200 000 kronor, men vidhåller att Häger ska dömas till ett kännbart fängelsestraff, meddelar advokaten. Paus för överläggning mellan Häger och hans ombud, advokat Per E Samuelsson. ”Varför väcka åtal om man inte tänker dyka upp”, suckar en notarie vid domstolen som följer förhandlingarna på åhörarplats. När pläderingarna inleds är varken hon eller SVT kvar.

–          Jag är både förvånad och inte förvånad. Det är förvånande att man kommer till en förhandling och inte ens har med sig sin klient. Å andra sidan: hade sajten varit så hemsk som det sägs hade vi haft en lång kö av målsäganden och vittnen här idag. Men det är tomt. Och allt är obestyrkt. Det här är ett gigantiskt magplask, säger advokat Per E Samuelsson i sitt slutanförande.

Förutsättningarna fanns ju där. Två män som dömts för grova bedrägerier respektive fortkörning hävdar att publiceringarna av deras domar har fått stor spridning och att de och deras närstående lidit skada. Folk på orten har ställt frågor, banker har kallat till möten, barn har fått utstå kommentarer.

Advokaten kallar Lexbase för en virtuell skampåle som slår hårt mot unga och utlandsfödda som är överrepresenterade i brottsstatistiken och som nu får svårt att hitta bostäder och jobb. InfoTorg och liknande tjänster är, menar han, legitima eftersom jurister och journalister har ett behov av att läsa domar. Dessutom är Lexbase billigare och därmed mer tillgänglig för en bred publik. Och det stämmer inte inte, som Samuelsson säger, att en återfallsförbrytare inte är förtalbar – det slog HD fast i december. Det stämmer heller inte att publiceringarna inte skulle kunna utgöra förtal för att samma information finns tillgänglig på andra sajter. Till detta kommer att det strider mot yttrandefrihetsgrundlagens syfte att Lexbase kan kringgå personuppgiftslagen med hjälp av utgivningsbevis. Dessutom tillkom offentlighetsprincipen för att möjliggöra granskning av makten, inte kartläggning av kriminella.

Ungefär så lägger målsägandenas ombud fram deras sak. Samuelsson avfärdar ledigt påståendena om offentlighetsprincipen och kringgåendet av PuL med att offentlighetsprincipen gäller oavsett syfte och att den som har synpunkter på utformningen av PuL och YGL får lobba för ändring av grundlagen.

Huvudanklagelsen då – att publiceringarna varit ägnade att utsätta målsägandena för missaktning samt att de fått stor spridning och orsakat skada? Försvaret kontrar med att det är målsägandena själva som påstår att publiceringarna lett till skada. Inga barn, företrädare för banker eller andra vittnen har kallats. Vad gäller spridningen har, enligt företagets statistik, domarna laddats ned en respektive tre gånger. Om det är målsägandena själva som ligger bakom nedladdningarna faller åtalet på att uppgifterna inte kommit tredje man till del. Och återigen har det inte lagts fram någon bevisning. Och på den vägen fortsätter det.

Det är inte bara Samuelsson som har svar på tal. Magnus Gröndal, jurist och vd för Lexbase, hörs via länk från Mora. Han upprepar de argument han fört fram under ett par konferenser och seminarier under hösten och våren. Jag konstaterar än en gång att Lexbase tycks ha ägnat mer tid åt att fundera över sitt upplägg än de flesta jag träffat under mina år i den juridiska informationsbranschen. Tycka vad man vill om Lexbase, men det finns åtminstone en analys.

Gröndal återkommer till att det inte finns någon skillnad mellan Lexbase och exempelvis InfoTorg, och att han aldrig förstått varför det inte riktas kritik mot andra privata aktörer. Lexbase har förstås en annan prissättning, andra funktioner och en annan målgrupp. Men det slår mig att vi som verkar i själva branschen tycks vara mer benägna att hålla med Gröndal än jurister överlag – läs exempelvis InfoTorgs tidigare chefredaktörs inlägg i debatten. När jurister går till attack mot Lexbase och de, som JK Anna Skarhed benämnde dem under Internetdagarna i höstas, seriösa aktörerna, kan jag inte låta blir att undra vilka antaganden som görs, särskilt om de senare. Och när jurister försvarar sina informationsleverantörer med påståendet att de ”måste” få läsa domar blir jag lite besviken. Över den grunda analysen och de dubbla standarderna. Jurister har tillgång till offentliga handlingar som alla andra, men det finns ingen särskild rätt för exempelvis advokater att läsa domar i privata databaser.

InfoTorg må ha lättare än Lexbase att övertyga en jury om att deras publiceringar är försvarliga, men nog kan det vara känsligt att publicera uppgifter om brott även om läsekretsen – mestadels men inte uteslutande – består av jurister. Den som menar att juristers efterfrågan på domar mot insiderdömda bitisar eller rattfylleridömda juridikprofessorer  – eller för all del vilka domar som helst med kända personer inblandade – har att göra med ett behov av förkovring inom domstolarnas rättstillämpning på respektive områden, räck upp en hand.

Gröndal har också, till skillnad från Torgny Jönssons ombud, förstått att en begäran om att ta del av en allmän handling inte behöver syfta till att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, eller med andra ord att att rätten att ta del av handlingar gäller oavsett om syftet är att kritiskt granska makten eller att tjäna pengar på att sälja domar.

Så långt är jag med. Men jag är inte övertygad om att en aktör som urskiljningslöst publicerar domar i fulltext aldrig gör sig skyldig till förtal. Och när jag själv publicerat domar och referat har jag till skillnad från Gröndal alltid haft i ryggmärgen att jag har ett ansvar för eventuella fel i myndigheters handlingar, att det finns en undersökningsplikt inbyggd i förtalsbestämmelsens begrepp ”skälig grund”. Det går inte att stanna vid att allt som är offentligt också är tillåtet att publicera.

Så jag lyssnar på målsägandenas advokat, väntar på något som kan slå en kil i försvaret. Inte för att jag ogillar Lexbase i synnerhet, utan för att jag ogillar en skenande utveckling mot mer och mer transparens som inte kan bromsas av annat än att någon stöter på patrull eller regelverket ändras (Mediegrundlagskommittén ska lägga fram sitt förslag senast den 1 september 2016, och EU:s dataskyddsreform kommer leda till skärpta regler om personuppgiftshantering). I väntan på det normaliseras transparensen. Rättfärdigandet av publiceringar blir ofta, som när ett flertal tidningar med Expressen som enda källa publicerade namn och bild på en programledare som misstänkts för narkotikabrott, på dagisnivå – ”men de gjorde ju så”. Få försöker hålla emot och konkurrera med försiktighet och ansvarstagande.

På samma sätt som nätets undervegetation påverkat de etablerade mediernas tillämpning av de pressetiska reglerna – betänk att kvällspressen en gång i tiden kallade Christer Pettersson ”41-åringen” – har utvecklingen mot total transparens fått genomslag även hos de juridiska informationsleverantörerana. Det är inte förvånande att Jonas Häger när han förhörs i Stockholms tingsrätt säger att han fick idén till Lexbase efter att ha tittat på bl a InfoTorg  vars verksamhet han utgått från är laglig. Ringarna på vattnet stannar inte där. I kölvattnet av Lexbase har det förts fram förslag om att domstolarna borde försöka konkurrera ut ”oseriösa” aktörer genom att publicera domar själva – något som förstås skulle spä på och legitimera utvecklingen. Torgny Jönssons dom från december ligger för övrigt på Högsta domstolens hemsida. Anonymiserad med initialer förvisso – men självfallet är Jönsson identifierbar för hans närstående.

Men det kommer ingen kil. Varje gång det börjar brännas, som när ombudet tangerar att annat än namn och uppgifter om fällande domar kan vara kränkande, glider framställningen över i genanta utläggningar om ”personupplysningslagen” och ”missbruk av offentlighetsprincipen”. Efter två timmars överläggning står det klart att juryn besvarat frågan om Jonas Häger gjort sig skyldig till förtal nekande.

Tingsrätten går ut med ett kortfattat pressmeddelande, och medierna skriver om utgången under rubriker som ”Sajten Lexbase frias”. Eftersom juryn inte motiverar sitt slut och det inte fanns någon press på plats blir rapporteringen inte mer detaljerad än så. Spekulationerna tar vid. Avpixlat skriver exempelvis att ”offentlighetsprincipen för domstolshandlingar gäller även när den tillämpas teknikneutralt och på modernt sätt”, och att domen kan ha relevans för Avpixlats ”skyddslingsajt” MigiLeaks.

Riktigt så stora växlar går det inte att dra. Domslutet betyder naturligtvis inte att Lexbase eller andra aktörer som publicerar domar inte kan ha gjort sig skyldiga till förtal i andra fall. Det som står klart är att just de här två personerna, utan vittnen eller annan egentlig bevisning, i en process mot en utgivare med en påläst jurist som vittne och en av Sveriges mest namnkunniga advokater som ombud, inte lyckats övertyga juryn om att just de här specifika publiceringarna utgjort förtal. Och mot bakgrund av hur målet utvecklat sig är oklart om det går att dra några slutsatser ens om de aktuella publiceringarna. Det som skulle bli en intressant kraftmätning mellan integritetsskydd och yttrandefrihet blev en promenadseger för Samuelsson och Lexbase.

Målsägandenas ombud säger nu att saken kommer drivas vidare på ett eller annat sätt. Ett lämpligt sätt vore att samla på sig lite bevisning och ställa in siktet på HD. Gör om, gör rätt.

Fredrik Svärd
Jur. kand., fil. kand. medie- och kommunikationsvetenskap
Skribent för bl a Karnov Group och Medievärlden
Tidigare chefredaktör för Dagens Juridik

fredrik@svard.com

Twitter: @fredsvard

I anledning av en Facebook-debatt i dagarna kom jag åter att tänka på det där med att juridik inte är, som min första hustru uttryckte saken, humanistmatte: det handlar inte om att lägga ihop paragraf 1 och paragraf 2 och så vet man att utfallet av denna summa blir resultat X. Det handlar om en förhandling mot bakgrund av en uppsättning argument vars struktur i många fall är given eller kan konstrueras med hjälp av vedertagna och i allmänhet accepterade metoder. Juridik är med andra ord en tjafsvetenskap, eller den begränsade argumentationens konst.

Jag har hittills inte mött någon färdig jurist med någon erfarenhet som i grunden skulle ha opponerat sig mot denna beskrivning: kritik i detaljer har jag förvisso fått, och alla håller inte med de slutsatser som jag drar av situationen, men beskrivningen som sådan verkar alla, oavsett sin rättsteoretiska bakgrund, acceptera. Problemet ligger i att förklara för lekmän (bland vilka jag här inkluderar studenter) vad jag menar. Beskrivningen verkar te sig obegripligt flummig för den som inte (ännu) har närmare erfarenhet av juridiken.

I morse kom jag dock på en bild som kanske funkar. Juridik är lite som spelet tangram.

I tangram har man sju geometriska figurer med vilka man ska bygga efter en silhuett. Bitarna får inte överlappa varandra och alla bitar måste användas.

Inom juridiken är spelet mera avancerat. En första förhöjning av svårighetsnivån ligger i att man har en låda med figurer (argument) som är mycket större än de silhuetter (juridiska problem, eller kanske snarare lösningar på sådana problem) man någonsin kan behöva lägga. Man måste alltså träffa ett urval bland figurerna, bland argumenten, för varje silhuett. Där kan man vara oenig: vissa föredrar fyrkantiga eller triangulära argument, medan andra tycker de udda skepnaderna är mera tilltalande. Här finns också en politisk dimension: vilka argument är godtagbara och vilka är inte det, för varje givet problem?

En andra skillnad är att man inte har en sluten uppsättning silhuetter, utan att livet presenterar silhuetter i form av juridiska frågeställningar där det inte är givet att lådan innehåller sådana figurer som kan läggas ihop till silhuetten. Med andra ord är det inte givet att nya problem kan lösas med den vedertagna uppsättningen argument. Då måste man antingen såga av och alltså ändra de argument som finns i lådan eller skapa helt nya argument. Även här finns en politisk dimension i spänningen mellan dem som vill hålla argumentlådans innehåll litet och överskådligt, och dem som mera flexibelt vill såga till nya figurer, nya argument, och slänga in dem i lådan.

Dessutom är det inte alltid givet att man som i tangram lägger silhuetter av givna klossar, att problemet är att fylla silhuetten med en uppsättning argument. Dels kan man vända på steken: istället för att härma silhuetten (målet som man vill åstadkomma med sin argumentation: domslutet, beslutet eller lagstiftningsärendet) med en uppsättning figurer (argument) som är given, kan man ha argumenten i sin hand och målet är att hitta ett mål som deltagarna i spelet kan enas omkring. Med andra ord kan samma uppsättning argument leda till väldigt olika resultat. Det är detta som händer när jurister är principiellt oeniga.

Dels kan det också vara så att man förvisso vet vilket målet är, men att man inte enats omkring vilka argument som närmast motsvarar målets skepnad. Då kan alltså alla deltagare vara eniga om vilket mål man bör uppnå, men är inte eniga om vilka argument som bör användas, i synnerhet när man tänker på att samma uppsättning argument sedan också ska tjäna till att lägga andra silhuetter. Det är detta som händer när jurister är eniga i princip, men bråkar om hur man bäst uppnår målet. En skiljaktighet avseende motiveringen i en dom kan vara ett exempel här.

De svåraste fallen, där rättsbildning sker, är de där man varken vet vilket målet är eller vilka argument man ska använda. Då är frågan huruvida man över huvud taget vill skapa en ny aspekt av spelet, alltså behandla frågan juridiskt, och hur man i förekommande fall ska göra detta. Här kommer en strid att stå mellan dem som vill bevara spelet som de känner till det (och alltså kanske delegera vissa frågor till det icke-juridiska området) och dem som tycker att detta skulle vara tråkigt eller olämpligt och vill förnya spelet så att det förblir spännande.

Det finns mycket utrymme för oenighet, med andra ord. De flesta jurister jag har att göra med är ense åtminstone såtillvida att de går med på att argumentslådan i någon form är en avgränsning: man måste få in argumentet i lådan innan argumentet ska kunna användas i spelet: detta är rättskällelärornas funktion. Men även här finns dissidenter som tycker att vilket argument som helst som tjänar till att lösa ett givet problem är bra, oavsett argumentets härkomst. Detta leder till ytterligare spänningar mellan jurister.

Därtill kommer en lagstiftare som – tyvärr ofta mer eller mindre på måfå – kastar in argument i lådan och ser vad som händer. Även detta ökar oenigheten, eftersom ingen någonsin kan vara säker på vilka argument som finns i lådan, vilken skepnad de har och för vilka problemlösningar argumenten kan användas.

En viss reduktion av spänningarna ligger i att det för dem som faktiskt spelar spelet (praktiskt verksamma jurister) finns domare som avgör vilket argument som får användas och vilka lösningar på problem som godkänns. Teoretikerna står liksom lite utanför och tjafsar med domaren (och i viss mån spelarna) om huruvida ett visst argument borde ha accepterats som en del av lösningen, eller i vad mån en viss definition av ett mål (en silhuett) är acceptabel eller lämplig. Vetenskapligt verksamma jurister är alltså så att säga åskådarna som bråkar om hur spelet bäst bör spelas och som ibland hörsammas av spelare och domare. De som i slutändan spelar spelet och avgör dess regler i varje givet fall är dock praktikerna.

Jurister är alltså närmast av nödvändighet oeniga, och eftersom käbblet om argument och målföreställningar liksom är deras jobb, tycker de nog också att det är rätt roligt att vara oenig. Eftersom de flesta dock som sagt accepterar att ett argument som inte officiellt finns i lådan inte får användas i spelet, kan de ändå till sin övervägande majoritet vara eniga att något inte går enligt juridikens spelregler: vissa silhuetter kan inte läggas med de figurer som ligger i lådan.

Allt bortom det är föremål för diskussion.

— Jakob Heidbrink

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 177 andra följare