I torsdags överlämnade regeringen den svenska strategin mot terrorism till riksdagen. Det är ett dokument som redan har fått ta emot ris och ros. Jag tillhör en av dem som blev positivt överraskad – inte minst av avsnittet om förebyggande arbete – men tänker ändå lyfta ett varningens finger vad gäller några inslag. Detta eftersom det finns dåliga erfarenheter som är värda att ta med sig i det fortsatta arbetet. Jag tänker då på svenska klassiker som åsiktsregistreringen och snickaren Torsten Leanders öde men också på hur tre svenskars tillgångar frystes på ett rättsvidrigt sätt. Minnet är alltid förbluffande kort i sådana här sammanhang så jag tänkte ta tillfället i akt att påminna om några mindre kända risker än de uppenbara.

I strategin talas om utökade möjligheter att samla in och utbyta information för att förhindra terrorism. Det verkar inte röra sig om okontrollerad massövervakning men dåtidens åsiktsregistreringar gör sig påminda på ett obehagligt sätt. Hur mycket ska krävas för att hamna i Säpos och FRA:s hemliga och osynliga strålkastarljus? Är det månne tillräckligt att skriva kritiska inlägg av det här slaget? Kanske inte idag men hur blir det om ett sådant här inlägg kombineras med viss begränsad kontakt med en och annan person som myndigheterna redan har klassat som radikal? Räcker ett meningsutbyte över sociala medier för att bli av intresse för säkerhetstjänsten? Det är inte min mening att låta paranoid men det är svårt att känna fullt förtroende för en hemlig verksamhet som en inte har inblick i. Jag är inte dummare än att jag förstår att verksamheten måste vara hemlig men just därför kanske den också bör begränsas avseende informationsinhämtning och utbyte av information. Särskilt som möjligheterna till digital övervakning idag är så omfattande. Utan större ansträngning kan varje medborgares rörelsemönster och livsvanor kartläggas. Det som inte för länge sedan framstod som science fiction – minns ni filmen Enemy of the State? – är idag fullt möjligt. I den svenska debatten utgår man ofta från att staten är god och vill oss väl men det är ett väldigt kortsiktigt och ensidigt sätt att förhålla sig till övervakning. När din meningsmotståndare sitter vid makten är det klokt att dra åt sig öronen avseende de maktmedel som denne har till sitt förfogande. Det bör helst ske på ett tidigare stadium och därför är jag inte nöjd med ett pliktskyldigt omnämndande av personlig integritet i regeringens strategi.

Vad gäller finansiering av terrorism uttrycker sig strategins författare i positiva ordalag. ”Det är viktigt att alla rapporteringsskyldiga verksamhetsutövare uppfyller sin rapporteringsskyldighet och att informationen lämnas på ett ändamålsenligt sätt.” (Sid. 17-18). Glömd är den kritik som ha riktats mot regelverket och glömda är de ärenden som Diskrimineringsombudsmannen har fått på sitt bord. Idag är det svårt för vem som helst att sätta in kontanta medel på banken och frågan är om det inte svårare för den som har ett misstänkt namn eller ett utseende som uppfattas som suspekt. Regeringen får ursäkta men det är rätt långt från Finanspolisens och Säpos analyser och de insättningar av gåvor eller drickspengar som vanliga hederliga dödliga vill ägna sig åt. Det krävs med rätta bevisning för att få någon fälld för finansiering av terrorism. En misstanke ska inte vara tillräcklig men så fungerar inte regelverket om du besöker en svensk bank idag. Det hade varit smakfullt att åtminstone beröra de begränsningar av vår personliga frihet som kraven på kundkännedom innebär. Är det verkligen rimligt att den som har sålt en vara via nätet ska behöva bli förhörd av en banktjänsteman för att inte stoppa pengarna i madrassen? Är det inte troligt att de verkliga terroristerna har hittat vägar förbi sådana trubbiga metoder? Analysera misstänkta transaktioner för allt vad ni är värda men låtsas inte som om alla sätt att motverka terrorism är effektiva.

Ett av de inslag i strategin som har blivit mest omdebatterat rör kriminaliseringen av resor utomlands för terroristhandlingar eller terroristträning. Sverige är förbundet att leva upp till internationella åtaganden när det gäller att förbjuda sådana resor. Frågan är hur det ska gå till och vilka krav som ska ställas på bevisningen avseende någons intention med en resa. Även om någon är i full färd med att bege sig utomlands för att delta i terroristträning så kan det ju tänkas att hen ändrar sig i sista stund. Ska det då räcka att ha tänkt tanken för att kunna lagföras? Att förbjuda tankar brukar inte jurister vara särskilt bekväma med. För att nå upp till förberedelse i lagens mening brukar det krävas mer än inköp av biljetter till ett annat land. Jag har inte satt mig in i lagförslagen som nu är ute på remiss men rekommenderar er att ta del av Anne Rambergs resonemang avseende det straffrättsliga området. Risken finns att kontrollen på flygplatser kommer att drabba betydligt fler än de som redan idag höjer rösterna och som jag ibland kan undra om regeringen ens känner till. Säpo och Co bör nog se upp så att de inte medverkar till att få fler att vända samhället ryggen än vad som redan är fallet. Den som en gång har blivit stämplad som terrorist kan få svårt att tvätta bort den skymf som det innebär.

Borde kanske avsluta dessa funderingar med att understryka att jag sannerligen inte är någon vän av terrorism. Men det ska väl inte behövas, eller..?

Låt mig prova en tanke, som kom över mig när jag lyssnade på Mattsson Helin-podden, där Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Jan Helin samtalar om mediefrågor.

Helin talade om att en person ansåg att en av Aftonbladets medarbetare förtalat honom. Personen var – och det förstår jag om man verkligen anser sig förtalad – upprörd över detta och har därför sagt att hen ska dra Jan Helin inför rätta. Helin skakade av sig det hela och menade att han, mer eller mindre självklart, inte hade något ansvar för vad medarbetarna gör i sociala medier. Det faller utanför det särskilda utgivaransvaret som gäller för traditionella medier. Saken hade dessutom prövats i pressetiska systemet med samma slutsats. Twitter, Facebook och Ask.fm – journalister som deltar i sådana medier gör det inte, rent tryckfrihetsrättsligt, inom ramen för den publicistiska verksamheten. Och det kan nog stämma. Men min tanke är denna:

Ger inte det direkt motsatt slutsats än den Jan Helin drog. Nämligen att ansvaret för medarbetarnas eventuellt brottsliga twittrande är arbetsgivarens?

I tryckfrihetsrätten gäller ett ensamansvar. Så här beskriver Journalistförbundet ensamansvaret – och nu är jag lat och saxar möjligen i strid med citaträtten in texten från SJF:s hemsida. Ensamansvaret:

innebär att det är en enda person, utgivaren, som ansvarar för det som står i en tryckt skrift eller i ett utsänt program. Man kan också ha en ansvarig utgivare för en webb.

Utgivare utses av ägaren av tidningen/tidskriften eller den som bedriver sändningsverksamheten eller den som framställer webbsidan.

Utgivaren kan därefter själv utse en ställföretrände [sic] utgivare som tillfälligt tar över ansvaret i stället för utgivaren exempelvis om han eller hon är utomlands eftersom utgivaren måste ha hemvist i riket.

Det är utgivaren och ingen annan som ytterst bestämmer vad som ska stå i tidningen eller vad som ska sända ut. ”Intet däri får införas mot utgivarens vilja” som det står i lagen.

Utgivaren kan stoppa en artikel helt och hållet, även mot ägarens vilja. Däremot kan inte VD eller annan ägare [det där är ju lite konstigt skrivet eftersom VD ingalunda alltid är ägare] av skriften stoppa en för ägaren misshaglig artikel mot ansvarig utgivares vilja.

Observera att det inte går att avtala bort den här rätten som ju också är en skyldighet. Utgivarskapet utövas under straffansvar. Eventuella inskränkningar i den här befogenheten är således utan verkan.

Alla tryckta skrifter som kommer ut minst fyra gånger per år under samma titel – periodiska skrifter – måste ha en utsedd utgivare. Det ska också finnas ett utgivningsbevis för skriften. Utgivningsbeviset och ansvaret omfattar också löpsedlar och de bilagor som följer med huvudskriften.

Utgivaren måste vara myndig och en fysisk person och ha hemvist i riket. Han eller hon får inte befinna sig i konkurs eller ha näringsförbud.

Med andra ord. Om journalisten ifråga hade förtalat någon i Aftonbladet – papperstidning eller webb – så är Helin och bara Helin ansvarig, oavsett om han visste om det som skrevs. Men det här gäller för uttalanden i medierna. Om samma Aftonbladet-journalist på sin fritid sätter upp lappar på anslagstavlor runt om i stan där en politiker pekas ut som brottslig så är det inget som hör till utgivaransvaret, lika lite som om journalisten i fråga misshandlar någon. Men vad gäller egentligen då? Det finns olika former av ansvar som kan aktualiseras. Jag är mest intresserad av det civilrättsliga ansvaret, skadeståndsansvaret, vilket också är den ansvarsform som ger upphov till den tes som jag testar.

I civilrätten är utgångspunkten att den som på ett ansvarsgrundande sätt skadar någon annan har skyldighet att ersätta den skadelidande med skadans värde. Men det finns vissa undantag, eller kanske snarare påbyggnader, på denna grundprincip.

Om en arbetstagare skadar någon annan i tjänsten så ansvarar arbetsgivaren för detta. Detta kallas för principalansvar. I allmänhet slipper samtidigt arbetstagaren själv undan ansvar. Det här gäller även kränkningar. För kränkningar krävs det normalt en brottslig handling för att ansvar ska föreligga, men även brott kan vara i tjänsten.

Tag, som ett exempel på ”i tjänsten” men som inte gav några skadeståndsrättsliga följder, situationen i det s.k. Expressenmålet som prövades av HD tidigare i år. Där dömdes bland annat en journalist för att ha köpt ett vapen som ett led i arbetet med ett reportage. Journalisten får anses ha agerat i tjänsten, trots att handlingen alltså var brottslig.

Skadeståndsrättens bedömningar av ”i tjänsten” sker utifrån skadeståndsrättsliga normer. Dessa normer är stränga för arbetsgivaren (och tillåtande för arbetstagaren). Grundtanken är enkel: Arbetsgivaren är den som är bäst lämpad att ta ansvar för skador som uppkommer inom verksamheten. Arbetstagare, å andra sidan, behöver skyddas. Ett antal olika faktorer kan komma in i bedömningen. Skedde skadevållandet på arbetstid? Användes arbetsgivarens utrustning? Fanns det ett funktionellt samband med arbetsuppgifterna? Kunde arbetsgivaren kontrollera händelsen?

Vid brott anses i och för sig särskild försiktighet vara påkallad, men när brottet sker i tjänsten – eller har ett, som det brukar sägas, funktionellt samband med tjänsten, så ansvarar arbetsgivaren. Således har en anställd vid spårvägen som på sin fritid avvisade en full person från tåget med följd att denne släpades efter tåget och fick en fot under ett av spårvagnens hjul ansetts ha handlat i tjänsten. Åkerianställda som stal papper från en tidning ansågs i ett annat fall ha agerat i tjänsten.

Åter till journalisternas twittrande och facebookande. Detta sker inte sällan på arbetstid. Jag gissar att journalister använder utrustning de erhållit från sin arbetsgivare för att interagera i sociala medier och jag gissar att det ofta uppmuntras av arbetsgivaren: Det är närvaron i digitala medier som ger klick. Det finns åtminstone understundom ett tydlig funktionellt samband med tjänsten: Diskussioner utgår från artiklar eller annat journalistiskt material.

Om en journalist i ett sådant sammanhang går överstyr och kränker någon på ett ansvarsgrundande sätt, t.ex. genom att hota, ofreda eller förtala – kan inte det vara i tjänsten? Om svaret på frågan är ja, så rullar ansvaret över på arbetsgivaren.

I förra veckan skrev jag en kort kolumn i SvD om att Sverigedemokraternas affischkampanj i tunnelbanan ”inte var på kartan” över att vara hets mot folkgrupp. Anledningen var att det kommit in ett flertal anmälningar om detta till JK.

Jag argumenterade inte så mycket för saken eftersom det framstod som helt uppenbart att någon folkgrupp inte utpekats i lagens mening, därtill brast det i andra rekvisit. Jag blev därför väldigt förvånad när Europarådet i ett pressmeddelande kategoriskt sade att kampanjen var just hets mot folkgrupp. Så här löd pressmeddelandet i denna del (och jag lägger till emfas för att tydliggöra min poäng):

”Europarådet reagerar på publiceringen av Sverigedemokraternas kampanj i Stockholms tunnelbana. Att affischkampanjen inträffar i samband med den internationella minnesdagen för romska förintelseoffer, den 2 augusti är paradoxalt säger Michaël Guet, Europarådets expert för frågor rörande romer och resandefolk. Han anser att affischerna ger en negativ och stereotypisk bild av romer och att kampanjen är hets mot folkgrupp. ”Kampanjen är extremt kontroversiellt och provocerande, och den vilseleder allmänheten,”säger han.”

Det här var förbryllande. Vad Europarådets representant gör här är en straffrättslig bedömning av hets mot folkgrupp-brottet. Vad mera är: Det kategoriska uttalandet om att kampanjen är hets mot folkgrupp innebär också att Rådet indirekt säger att det finns någon som begått detta brott.

JK kom till samma slutsats som jag, vilket inte säger något om mina profetiska förmågor: Det var som sagt uppenbart i det enskilda fallet (vilket även Juridikfronten konstaterat). Här är det viktigt att komma ihåg att tolkningen av hets-paragrafen måste göras i ljuset av yttrandefriheten.

Men det där med Europarådets yttrande gnager i mig. Vad har Rådet för underlag för sin felaktiga tolkning av svensk rätt? Är det lämpligt att Europarådet, som åtnjuter stort förtroende, föregriper nationella förundersökningar och tar ställning för att brott begåtts? Hur ser man på att sådana uttalanden indirekt kan peka ut personer som kanske inte ens hörts som brottslingar?

Förbryllande.

*

Jag har skickat ett mejl till Europarådet. Hoppas på ett svar.

Vad gäller Europarådets oro i sakfrågan delar jag den helt.

”Trist se @martenschultz hugga totalt i sten om tiggeri och allemansrätt.” Så skrev SvD:s förre politiska chefredaktör PJ Anders Linder med anledning av min artikel i SvD om att tiggare också omfattas av allemansrätten. Reaktionerna på artikeln har varit starka. Det har förvånat mig, väldigt mycket till och med. Men reaktionerna är talande för hur tiggerifrågan – i vid bemärkelse – blivit en fråga om känslor. Människor känner väldigt starkt för tiggarna. Vissa känner väldigt starkt emot.

En hel del personer har påstått att artikeln innehåller felaktigheter. För egen del ansåg och anser jag att artikeln var trivialt sann. (Men budskapet var inte i sig trivialt, vilket inte minst visade sig genom de reaktioner som följde på artikeln.) Ungefär det här är vad jag faktiskt skriver:

1: Äganderätten förtjänar att respekteras.
2: Det är inte tillåtet för någon att slå upp ett tält på min tomt under en längre tid.
3: Det är viktigt att rättssamhället står upp för skyddet för äganderätten.
4: Allemansrätten gäller även för tiggare och även för andra än svenska medborgare.
5: Allemansrätten kan medföra friktion, t.ex. när den används för att tjäna pengar.
6: Allemansrätten ger en rätt att tälta och vistas i naturen.
7: Allemansrätten fordrar en respekt för naturen.
8: Det finns begränsningar i allemansrätten. Man får inte slå upp långtidsläger. Men man får tälta några nätter på samma plats, om man inte stör någon.

Det där var vad jag faktiskt skrev. Allt är sant, även om vissa menar att p. 8 ska vara ”en natt” och inte ”några” (vilket jag inte tror stämmer men det kan vara så). När jag har förklarat för kritiker som inte läst vad jag skrivit utan läst in något annat, som den helt bisarra uppfattningen att artikeln skulle påstå att allemansrätten skulle innefatta en rätt att bygga upp kåkstäder, blir följdinvändningen att i så fall är budskapet trivialt.

”Självklart har tiggare rätt att campa men det är ju inte det som är saken nu” har det invänts. Jag antar att de därmed menar att ”saken” är läger och kåkstäder och inget annat har någon relevans. Vissa har vidare framhållit att ingen skulle ha några problem om det var så som de tillresta tiggarna faktiskt levde i landet. Det här är i sig en märklig syn på principfrågor, vilka enligt min mening kan vara intressanta även om ingen träffas av principen. Men det finns hur som även en uppenbar relevans att påminna om det här.

1: Det väcker uppenbarligen starka känslor att över huvud taget påminna om att tiggare i Sverige har mänskliga rättigheter. Dagens Industris PM Nilsson blev så arg av mina enkla iakttagelser i gällande rätt att han på Facebook drog slutsatsen att akademiska titlar kommer förlora allt värde. Det är ju allvarligt om det vore så. Dessa reaktioner motiverar hur som helst att det är viktigt att pedagogiskt förklara innehållet i gällande rätt. (Jag antar att det måste göras ännu enklare än jag gjorde eftersom de flesta inte tycks ha orkat igenom hela den korta artikeln.)

2: Allemansrätten är, och det är viktigt att påminna om, reglerat i kapitlet om rättigheter i regeringsformen. Det gör att det är ett annat normativt argument än t.ex. ordningsstadgor eller planlagstiftning. Implikationerna av detta kan man fundera över om det i enskilda fall görs gällande att det finns normkonflikter. (Jag tror att det var något sådant som justitieministern var inne på i interpellationsdebatten förra veckan när allemansrätten dök upp – men jag har inte hunnit ta del av denna än, så det är spekulationer.)

3: Det finns en grundslagsskyddad rätt, som även omfattar tiggare, som vill bo i tält i Sveriges natur om de inte bosätter sig på en plats och inte skräpar ned. Det där sista förtjänar att upprepas.

Förekommer detta då? Lever alla tillresta tiggare i läger eller finns det några som faktiskt lever som jag påstår i p. 3. Jag vet inte men jag tror det, efter vad jag själv kunnat notera i min närmiljö. Det spelar hur som helst inte någon större roll. Min poäng var inte att beskriva verkligheten – jag tror det finns en mängd olika variationer – utan regelverket, eftersom det trots allt redan idag förekommit att personer som sympatiserar med tiggarnas utsatthet hävdat att deras bosättningar kan ha stöd i allemansrätten. Då kan det vara bra att ha litet grundkoll på vad det innebär.

Den frenesi jag kunnat notera hos artikelns kritiska kommentatorer är fascinerande. Några kommentatorer har läst de starka känslorna i ljuset av hur resandefolk historiskt bemötts, när de velat slå läger eller rört sig i landet. Kanske finns det sådana förklaringar.

Själv tror jag nog mest att det rör sig vid en fixering vid vissa aspekter av tiggeriet – särskilt bosättningarna i olagliga läger och en frustration över att rättssamhället inte tillräckligt starkt ingripit mot dessa. Jag har viss förståelse för denna frustration (och skriver ju också om det i artikeln). Men i denna frustrations efterföljd frodas en sorglig människosyn.

Den kanske vanligaste kommentaren har rört tiggares avföring.

Hur kunde vi så snabbt hamna i denna dehumanisering?

*
PS: En annan konstig sak är att många blandar ihop påståenden om gällande rätt med ett gillande av gällande rätt. Mitt budskap var att förmedla regelverkets innehåll. Det betyder inte att jag gillar det. Jag tycker tvärtom allemansrätten många gånger innebär alltför långtgående inskränkningar av egendomsrätten och att det därtill är tveksamt att föra in denna inskränkning i grundlagen i det sammanhang som skett. Men så ser det nu ut och många verkar gilla allemansrätten som den är.

PPS: Se även goda synpunkter från Fastighetsägarna.

Integritetskränkningar kan ge offret en rätt till ersättning. Hur stor ersättning beror på kränkningen. De mest omfattande fallen av s.k hämndporr kan medföra skadestånd över 100 000 kr. I mindre allvarliga fall är ersättningen ofta betydligt lägre.

Det är intressant att kontrastera de svenska ersättningarna med synen i andra länder. Från engelsk rätt hämtar vi ett färskt avgörande i det välkända fallet där engelska tidningar (Daily Mirror) ägnat sig åt telefonavlyssning av kändisar, inklusive Sadie Frost och Paul Gascoigne.

Domstolen beskriver bakgrunden:

This is a claim based fundamentally on infringements of privacy rights.   The defendant is the proprietor of three newspapers – the Daily Mirror, the Sunday Mirror and The People.  The claimants are persons in the public eye such as actors, sportsmen, or people with an association with such people.  In one case (Mr Yentob) he held important posts in the BBC.  In all cases the infringements of privacy rights were founded in what has become known as phone hacking, though there are also claims that confidential or private information was also obtained in other ways (principally from private investigators).  In all cases except [en av parterna] there is also a claim that infringements of privacy rights led to the publication of articles in the various newspapers just described, which articles were themselves said to be an invasion of privacy rights and which would not have been published but for the earlier invasions which provided material for them.

Avgörandet är, för en svensk betraktare, väldigt genomarbetat och genomtänkt. Men det som kanske mest sticker i ögonen är de belopp som domstolen till slut kommer fram till och som sammanfattas här:

  • Alan Yentob: One overall figure taking into account the extent and nature of the invasion of his privacy and modest aggravated damages, £85,000 [252].
  • Lauren Alcorn: Damages of £42,000 in relation to five articles, £3,000 in respect of the acquisition of information, £17,500 for invasions generally and a further £10,000 for upset and effect on relationships. This gave an overall total of £72,500 [283] to [292]
  • Robert Ashworth: Damages of £142,750 in relation to 19 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £30,000 for invasions generally, an additional £20,000 for distress and £3,500 for aggravated damages. This gave an overall total of £201,250 [293] to [364].
  • Lucy Taggart: Damages of £99,250 in relation to 19 articles, £3,000 in respect of the activities of private investigators, £15,000 for additional distress, £40,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £157,250 ([365] to [435]).
  • Shobna Gulati: Damages of £75,500 in relation to 8 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £15,000 for additional distress, £22,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £117,500 ([436] to [480]).
  • Shane Roche: Damages of £85,000 in relation to 13 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £25,000 for additional distress, £40,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £155,000 ([481] to [537]).
  • Paul Gascoigne: Damages of £78,250 in relation to 18 articles, £30,000 for distress caused by the general publicity, £10,000 in respect of the activities of private investigators, £20,000 for additional distress, £50,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £188,250 ([538] to [599]).
  • Sadie Frost: Damages of £182,750 in relation to 30 Articles, £10,000 in respect of the activities of private investigators, £30,000 for additional distress, £37,500 for the invasions generally with no further award of aggravated damages.  This gave an overall total of £260,250 ([600] to [701]).

Slutsats? Är du någorlunda välbeställd och har blivit utsatt för en integritetskränkning: Undersök först möjligheten att utkräva ansvar i engelsk domstol.

En 15-åring som för några skolkamrater visat en film där han har sex med en jämnårig person har dömts för förtal av Kalmars tingsrätt.

”Tingsrätten har funnit det utrett att den nu aktuella filmen spelats in utan B:s vetskap. Det har varit fråga om en inte helt kortvarig film där B både deltar i ett vaginalt samlag samt utför oralsex. […] Visningen av filmen har inneburit en mycket allvarlig kränkning av B:s personliga integritet och medfört betydande negativa konsekvenser för henne. Tingsrätten bedömer ett skäligt skadestånd avseende kränkning till 30 000 kr.”

Förtal är den bestämmelse som ligger närmast till hands när någon delat sex- och nakenbilder utan samtycke. Bestämmelsen är för den sakens skull inte oproblematisk, särskilt inte den argumentation den ger upphov till.

Förtalsbestämmelsen är endast tillämplig om bilderna lämnat en uppgift om den dokumenterade personen som varit ägnad att utsätta denne för andras missaktning.

I lagkommentarerna kan man läsa:

”Frågan om det kan vara förtal att lägga ut en nakenbild på en person på t.ex. en hemsida besvaras vanligen med nej. För att en sådan gärning ska innebära förtal måste något ytterligare läggas till så att en nedsättande uppgift kan anses lämnad. Ett exempel skulle kunna vara lägga ut en bild på en person, som inte vet om det, på en sida där sexuella tjänster mot ersättning bjuds ut. Den nedsättande uppgiften som förmedlas skulle i ett sådant fall vara att denna person prostituerar sig.”

I en dom om grovt förtal uttalade HD: ”X:s brottsliga gärning består i att han, genom att lägga ut filmen på porrsajterna, har förmedlat det felaktiga intrycket att Y har velat göra inspelningen av deras samlag tillgänglig för andra, och härtill som pornografi. Det innebär att han har lämnat en uppgift om Y som har varit ägnad att utsätta henne för andras missaktning”.

Hade det framgått av filmen att den hade spelats in och spridits utan Y:s samtycke hade ett sådant ”felaktigt intryck” varit uteslutet, liksom tillämpningen av förtalsbestämmelsen.

Mer intressant är att HD konstaterar att ”X:s handling har inneburit en allvarlig kränkning inte bara av Y:s anseende och självkänsla utan även av hennes privatliv genom att filmen avser en rent privat angelägenhet, nämligen ett samlag mellan henne och X:s i hans hem”.

Förtalsbestämmelsen bidrar till krystade resonemang om missaktning. Av dem kan man få intrycket av att ”uppgiften” om den drabbades inställning skulle vara avgörande för om ett spridande är ägnat att utsätta någon för andras missaktning. Diskussionerna efter de uppmärksammade fallen av sex- och nakenbilder som delats utan samtycke visar snarare att även en person som smygfilmats riskerar sitt anseende.

Grundproblemet är inte att spridande av sex- och nakenbilder kan förmedla det måhända felaktiga intrycket att någon är en person som kan tänkas gå med på att bli fotograferad naken i sexuella situationer. Problemet är den allvarliga kränkningen av personens integritet spridandet innebär.

Man ska inte alltid tro på media, i synnerhet när det gäller brottsrapporteringen: sensationslogiken på mediemarknaden och den juridiska okunnigheten är för stora för att man i normalfallet (undantag finns, i synnerhet Oisín Cantwells rapportering i rättssaker, trots våra meningsskiljaktigheter i övrigt) ska kunna lägga tidningsartiklar till grund för ett juridiskt resonemang. Jag har dock sett varianter av denna artikel så ofta att jag tar mig friheten att för stunden förutsätta att rapporteringen är både sann och rättvisande.

I så fall är detta en skandal, och dessutom farligt. Med den argumentation som förs i artikeln – att det inte kan bevisas att avtal inte fanns – förvillar polisen två perspektiv och verkar dessutom ha dålig koll på processens dynamik.

Det är enligt allmänna civilrättsliga regler den som påstår att ett avtal föreligger som måste bevisa att så är fallet. I straffrätten är det lite annorlunda. Avtalet i sig är nämligen i olika straffbestämmelser ett faktum som kan frita från ansvar: endast den som ”olovligen” skadar annans egendom eller som ”olovligen” intränger på annans fastighet, gör sig skyldig till skadegörelse eller olaga intrång (12 kap. 1 § respektive 4 kap. 6 § brottsbalken). Det ser alltså ut som om det vore åklagaren som måste bevisa att avtal inte fanns, och det är det som polisen verkar tro förhindrar lagföring av de personer som här påstås utan giltigt skäl ha förstört en garageuppfart.

Riktigt fullt så enkelt är det dock inte i den processrättsliga dynamiken: vore det så enkelt, skulle aldrig någon fällas för någonting. Åklagaren kan gott och väl nöja sig med att säga att inget tyder på att avtal förelåg och att senast när målsäganden uppmanade de tilltalade att lämna hans fastighet brott började begås: i slutändan måste då domstolen bedöma huruvida avtal fanns eller inte fanns. Det enda sättet att göra det med den beskrivning som framgår av artikeln är att göra en tilltrosbevisning av vittnesutsagor, som mycket väl kan utfalla till den tilltalades nackdel. Tror domstolen i sådan grad på målsäganden att den anser att inte avtal förelåg, är förutsättningen ”olovligen” uppfylld. Därtill kommer att målsägandens utrop: ”försvinn härifrån” rimligen kan och bör tolkas som en hävning av avtalet (obefogad eller ej, men det är då en civilrättslig fråga), varmed också rätten att jobba vidare försvinner. Senast från den tidpunkten har man enligt min mening att göra med olaga intrång och skadegörelse.

Enligt min mening är denna… ja, vad ska man kalla det?… likgiltighet från polisens sida farlig. En stats mest grundläggande uppgift är att bevara freden, vilket medför ett behov av att värna människors rättsliga positioner mot angrepp. När polisen förefaller vara maktlös att ingripa mot ens den här sortens flagranta övergrepp – märk väl, jag tar mig friheten att hålla rapporteringen för sann – underminerar detta rättsstatens legitimitet. Jag har redan hört och hört av folk som åtminstone i debattens hetta sagt sig vara fullt beredda att använda sina jaktbössor till att freda sig själva och sin egendom.

På det här sättet är det bara att vänta på att någon börjar göra det.

– Jakob Heidbrink

Dagens juridik meddelar att Högsta domstolen förlängt häktningen i hans utevaro av Julian Assange. Därmed går Högsta domstolen på hovrättens linje.

Läser man beslutet, ser man, att en central fråga varit i vad mån Assanges… ja, vad man nu ska kalla det: isolering, de facto-häktning, flykt… på Ecuadors ambassad i London ska anses vara ett ingrepp i hans rättssfär som svenska domstolar ska ta hänsyn till. Majoriteten skriver i de enligt min mening centrala delarna i beslutet:

15. Vid en bedömning av proportionaliteten ska det vägas in att JA som en följd av häktningsbeslutet och den europeiska arresteringsordern har varit berövad friheten i Storbritannien den 7–16 december 2010 och att han har haft andra restriktioner där. Att JA har vistats på Ecuadors ambassad kan däremot inte ges någon betydelse vid proportionalitetsbedömningen. Om en person har överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder gäller att han eller hon inte får utlämnas till tredje land utan samtycke av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som har överlämnat personen (se artikel 28.4 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna). En utlämning från Sverige till USA förutsätter sålunda – utöver en prövning enligt svensk rätt – att Storbritannien lämnar sitt samtycke. Tilläggas kan att någon begäran från USA inte har gjorts i Sverige.

[…]

19. Efter hovrättens beslut har förundersökningsledaren emellertid vidtagit åtgärder för att få till stånd ett förhör med JA i London. Det allmänna intresset av att utredningen kan fortsätta väger tungt. Med hänsyn härtill och till risken för att JA undandrar sig lagföring om häktningen hävs, kan en fortsatt häktning i nuläget anses förenlig med proportionalitetsprincipen. Det finns därför för närvarande inte skäl att häva beslutet. Vad JA har anfört i övrigt föranleder inte någon annan bedömning.

Här underkänner alltså Högsta domstolens majoritet Assanges argument för att han skulle ha varit tvungen att dra sig undan till Ecuadors ambassad: det finns ingen risk att han skulle lämnas ut till USA, menar man. Av detta följer att han borde ha låtit sig utlämnas till Sverige, och att det dröjsmål han nu klagar på inte hade behövt uppstå. Eftersom målet gäller en fråga där det finns viktiga intressen att försvara – sexualbrottsområdet – kan, med tanke på att åklagaren nu ändå är i färd med att försöka förhöra Assange i London, den praktiska effekten av Assanges vistelse på ambassaden inte tas i beaktande.

Justitieråd Svante O. Johansson (O:et är viktigt eftersom det finns en bolagsrättare som heter Svante Johansson, från vilken justitierådet ska hållas isär) var skiljaktig och anförde som sin mening avseende hur stycke 19 skulle utformas:

19. Förundersökningsledaren har nu vidtagit åtgärder för att få till stånd ett förhör med JA i London. Intresset av att utredningen kan fortsätta är, trots den långa häktningstiden, beaktansvärt. Det har emellertid under lång tid framstått som osäkert när ett överlämnande till Sverige kan ske. De åtgärder som nu har vidtagits borde ha påbörjats tidigare i syfte att ta reda på hur långt detta hade kunnat leda (jfr NJA 2007 s. 337). Mot denna bakgrund kan skälen för fortsatt häktning inte anses väga så tungt att de uppväger det intrång och men som åtgärden i praktiken skulle innebära för JA. Ett beslut om häktning står därför i nuläget i strid med proportionalitetsprincipen.

Med andra ord underkänner också Svante O. Johansson Assanges argumentation, men menar att åklagaren varit så sölig att häktningen nu måste anses vara oproportionerlig.

Effekten av Svante O. Johanssons mening verkar vara att även tunga rättsstatliga intressen – till vilka utredningen och lagföringen av sexualbrott torde höra – får ge vika när statens företrädare (åklagaren) uppträder över hövan söligt. Jag kan sympatisera med det ställningstagandet. Samtidigt skulle ett sådant ställningstagande innebära att man låter några kvinnor som vidhåller att sexuella övergrepp begåtts stå utan rättslig hjälp. Hur man än vrider och vänder på sig, gör man fel. I slutändan tycks för mig det hela komma ner till frågan vad det är man prioriterar: det straffrättsliga skyddet för den suveräna sexualiteten, eller det rättsstatliga skyddet för den tilltalade.

Jag vet inte var jag skulle ha hamnat om jag själv hade behövt fatta detta beslut: jag kan sympatisera med båda uppfattningar. Förmodligen hade också jag tyckt att Assange är skenhelig och griper till konspirationsteorier för att undvika att utredas och eventuellt lagföras, och att han får skylla sig själv om han nu varit isolerad i några år. I slutändan konstaterar jag ännu en gång att jag är mycket attraherad av domaryrket, men vissa dagar är jag glad att jag inte (längre) behöver fatta denna sorts för enskilda avgörande beslut.

Jag uppmanar därför alla som har en åsikt i målet att vara ödmjuka: frågorna är inte enkla.

– Jakob Heidbrink

I veckan kom Göran Lambertz ut med sin bok Quickologi där justitierådet ger sin syn på vad som kallats för den största rättsskandalen i svensk historia. Många har reagerat på detta, men det är få som har försökt att förklara vad som får ett justitieråd att agera på det här sättet. I en Facebook-diskussion igår gav Martin Mörk, som varit verksam hos JK och vid advokatbyrå och nu hos DO, en förklarande inramning som jag tyckt ha saknats i diskussionen. Jag har fått tillstånd att publicera inlägget och bör påpeka att det alltså är direkt saxat ur en Facebook-tråd från klockan 0000 igår kväll.

*

Något om hur jag tänker om Göran Lambertz dilemma och som måhända kan kasta ljus över hans agerande.

GL är övertygad om att det är orättvist/vilseledande att kalla det som skett en rättsskandal, eftersom han i likhet med alla de domstolar som fällde Quick bedömer att den bevisning som fanns då var tillräcklig, inklusive Quicks erkännanden, och, vilket är centralt för hans agerande, att han inte tror på tesen om manipulation.

GL ställs inför problemet att han inte kan uttrycka att bevisningen var tillräcklig, utan att samtidigt implicera att Quick var skyldig (alternativet att göra ett svagare påstående att bevisningen inte längre håller eftersom Quick har tagit tillbaka erkännandet, men att det inte var fel att döma honom på den bevisning som fanns (inkl erkännandet) skulle vara mer attraktivt, men det spåret har GL såvitt jag har förstått det lämnat)

GL är fullt medveten om att han som domare inte bör uttala att bevisningen var tillräcklig eftersom han då uttalar sig i skuldfrågan och skadar Sture Bergwall, förtroendet för rättsväsendet, domarkåren m.m.

GL är emellertid övertygad om att påståendet om rättsskandal är falskt och att en annan orätt har begåtts genom att ett antal tjänstemän i Råstams och Josefssons böcker har anklagats för att ha manipulerat bevisningen (vilket är en mycket allvarlig anklagelse). Enligt hans övertygelse skadar detta förhållande också förtroendet för rättsväsendet på ett allvarligt sätt.

GL gör bedömningen att det är värt de ev. skadorna på Sture Bergwalls intresse och förtroendeskadorna för rättsväsendet att ta tjänstemännen i försvar, bl.a. eftersom ingen annan gör det.

GL kan kritiseras på tre punkter.

1. Att han ansåg att den bevisning som presenterades för domstolana räckte för fällande dom.

2. Att han inte tror på påståendet om manipulationer.

3. Att han gör bedömningen intresset att rentvå de anklagade tjänstemännen är starkare än de motstående intressena (Sture Bergwalls rätt att betraktas som oskyldig och förtroendet för domarkåren/rättsväsendet).

Vad gäller den första kritiken har jag och många andra jurister sympati för GL:s syn: dvs. att det inte med någon klarhet kan sägas att det var fel av domstolarna att döma på den bevisning som fanns inklusive erkännandena. Detta var f.ö. den bedömning som GL gjorde som JK (en bedömning jag för tydlighets skull bör säga att jag inte var inblandad i). Domarnas bevisvärdering kan säkert i efterhand kritiseras i vissa delar, men jag tycker ändå att det är fel att i det avseendet tala om en rättsskandal som kan återföras på domstolarna (erkänner dock villigt att den slutsatsen är dåligt underbyggd från min sida – jag bara har läst ett par av domarna översiktligt och att mitt personliga intryck är att Quicks berättelser framstår som märkliga). Om man utgår från tesen att erkännandena var falska, kan man nog säga att domstolarna aktivt vilsefördes, något som är illa men inte skandalöst.

Vad gäller den andra kritiken rörande påståenden om manipulationer handlar det om vad som egentligen har skett. Antingen är det som Råstam och Josefsson säger, eller så är det som GL säger, dvs. att påståendena om manipulationer är falska. Om manipulationerna har skett på det sätt som påstås är det utan tvivel en rättsskandal. Den som vill bilda sig en uppfattning bör nog åtminstone gå igenom de fyra böcker som har skrivits, något jag inte har tid att göra. Om man är intresserad av saken och bara har fått ena sidan via böckerna/medierna, tycker jag att man av intellektuell hederlighet bör ta del av den andra sidan.

Vad gäller den tredje kritiken, handlar den om GL:s bedömning att intresset att rentvå tjänstemännen är starkare än Bergwalls rätt att betraktas som oskyldig (oavsett vad GL säger kan han inte men den roll han uttala sig på det sätt han gör utan att Bergvalls oskuld sätts ifråga). Eftersom principen att den som inte har dömts (även om han eller hon i faktisk mening är skyldig) ska betraktas som oskyldig är en grundläggande princip i rättsväsendet vilar här ett tungt moraliskt ansvar på GL. GL gör bedömningen att sanningen, och de anklagade tjänstemännens intressen som enligt hans bedömning är oskyldigt dömda i medierna, är viktigare än den skada han åsamkar Bergwall och förtroendet för rättsväsendet genom att uttala sig på det sätt han gör. I den bedömningen har han onekligen vägt in sin övertygelse att det inte har skett några manipulationer, och att den skada han åsamkar Bergwall uppvägs av möjligheten att tjänstemännen och rättssystemet får upprättelse i förhållandet till påståendet om en rättsskandal.

Jag snubblar denna morgon över denna debattartikel i Dagens Nyheter. Centrum för rättvisa stämmer å sin huvudmans vägnar Mälardalens högskola på återbetalning av studieavgifter (huvudmannen härstammar från ett land utanför EES-området och var alltså tvungen att betala) för en dålig utbildning – en utbildning som faktiskt var så dålig att den i en tillsynsvärdering underkändes på fyra av fem punkter och så småningom lades ner. Detta är extremt spännande – en potentiell bomb i utbildningspolitiken, faktiskt.

Själva fallet är – som vanligt när Centrum för rättvisa väl lägger resurser på ett mål – starkt. Utbildning var dålig: om detta går det knappast att tvista. När man betalat för något, har man generellt rätt att få en motprestation som åtminstone motsvarar normalstandarden: får man något som inte ens kommer upp till en dålig, men ännu acceptabel, standard, har man enligt civilrättsliga regler rätt att få en prisminskning, och om motprestationen varit så dålig att det kan påstås att man inte fått någon prestation alls, finns i vart fall inga teoretiska hinder mot att prisminskningen går ända ner till noll. Detta torde överensstämma med lekmannakänslan och på det sättet i någon mening kunna anses vara rättvist.

Men detta är inte hela storyn. Här är det nämligen det allmänna som står för motprestationen, och denna motprestation anses i förhållande till studenter som inte betalar utgöra en välfärdsstatlig nyttighet. Det innebär att fallet leder till besvärliga följdfrågor.

Om nu käranden i det här målet skulle få rätt och sina studieavgifter tillbaka, är nämligen frågan hur det ser ut med studenter som inte betalat några avgifter. Sådana studenter investerar ju ändå något, nämligen dels sina studiemedel, dels ofta också privata medel (köp av bostad på studieorten med mera) och dels slutligen tid som aldrig mera kommer att kunna fås tillbaka. Dessa studenter förlorar alltså pengar som de måste betala tillbaka (lånedelen i studiemedlen), investerar i tillgångar som i förekommande fall kan visa sig vara onyttiga (i synnerhet om de hyrt sin bostad) och förlorar tid under vilken de så småningom hade kunnat arbeta och tjäna pengar istället för att lägga pengar på en utbildning. Är ett sådant fall lika eller inte lika situationen för en student som betalat studieavgifter? Måste man inte i rimlighetens namn anse att, om det är fel i tjänsten i det ena fallet, det också måste anses vara fel i det andra fallet?

Och över huvud taget: vad är fel i en utbildning? Något lär man sig väl? Hur avgör man en utbildnings kvalitet? Om det saknas datorer för att studenterna meningsfullt ska kunna delta i ett pass om programmering, är det kanske ett relativt klart fall, men hur är det med en skrämd doktorand som inte förmår undervisa ordentligt eller en forskningsinriktad professor som mumlar i skägget när hen läser upp decenniegamla manuskript? Är det då en i juridisk mening dålig utbildning? Hur stor är kretsen av potentiella bedömningskriterier: kan ett illa skött bibliotek på högskolan innebära att utbildningstjänsten anses vara juridiskt felaktig?

Hur ska domstolarna avgöra en utbildnings kvalitet? Ska man lita till Universitetskanslarämbetets värderingar av utbildningar? Detta är kanske rimligt när ämbetet underkänner en utbildnings kvalitet, men hur ser det ut när utbildningen passerar nålsögat med en hårsmån? Blir det inte då staten som avgör vilken kvalitet statens utbildningar håller? Är det acceptabelt när svaranden då indirekt blir sin egen bedömare? Vilken roll spelar näringslivets omdömen: kan man väga in ”anställningsbarhet” i kvalitetsbedömningen? Vilka konsekvenser har det för teoretiska utbildningar, som också måste finnas?

Sedan det där med prisavdrag. Enligt grundmodellen i köplagen beräknas prisavdraget som förhållandet mellan det marknadsmässiga priset och den avtalsenliga varan jämfört med förhållandet mellan den felaktiga varan och priset efter avdrag. Om man alltså avtalat att man ska betala 120 för en vara som har ett marknadsmässigt pris på 100, men den vara som levereras sedan på grund av felet har ett marknadsmässig pris på bara 80, ska det avtalade priset sänkas med 20 procent (differensen mellan marknadspriset för en vara i avtalsenligt och marknadspriset för en vara i felaktigt skick: 100-80=20, 20/100=0,2). Man betalar alltså 96 för varan i felaktigt skick.

Men denna modell bygger på att det finns en marknad för felaktiga varor. Modellen är utvecklad framför allt med marknader som omfattas av standardkvalitetsdefinitioner framför ögonen: köper man gurkor av klass 1, men får gurkor av klass 2, ska man betala endast för gurkor av klass 2. Men vid den sortens tjänster som utbildning är (immateriella tjänster), finns ingen marknad för tjänster i felaktigt skick. Vad är en dålig utbildning värd? Ingenting? Eller endast en del av det avtalade priset? Hur mycket då?

Man kan då gripa till konsumentlagstiftningen, där det sägs att konsumenten ska betala det som tjänsten var värd för hen, men hur ska man avgöra vad en dålig utbildning har för värde för konsumenten? Ska man rutinmässigt utgå ifrån att utbildningen var just ingenting värd? Men lärartimmarna då? Materialet man fick? Overheadkostnaden för den dator som kanske trots allt fanns tillgänglig någon gång? Hur bestämmer man prisavdraget?

Också prisavdragets förhållande till skadeståndet kan bli ett problem. Rättshistoriskt sett utgör prisavdrag en form av skadestånd: man anses ha skadats ekonomiskt genom att inte ha fått det man betalat för. I 1990 års köplag blev prisavdraget en självständig påföljd för kontraktsbrott, med ganska stora skillnader i tillämpningsförutsättningarna för skadestånd och prisavdrag. Man kan alltså säga att enligt gällande svensk rätt prisavdrag inte är detsamma som skadestånd.

Men svenska och EU-studenter, som ju inte betalar någon avgift, skulle vara hänvisade till att kräva skadestånd istället för prisavdrag. Då gäller som sagt andra kriterier. Är det rimligt att säga att den som betalat en avgift haft ”tur” och kan begära prisavdrag, och att den som inte betalat någon avgift, men ändå gjort förluster, haft ”otur” och är förhindrad att kräva skadestånd?

Slutligen är frågan, om nu den här personen får rätt mot Mälardalens högskola, hur det förhåller sig till andra tjänster som det allmänna tillhandahåller mot en (viss) avgift. Vad gäller förskolan har vi ett mål (NJA 2008 s. 642) där det sägs att avgiften kan minskas om tjänsten inte tillhandahålls: men vad gäller sjukvården? Renhållning? Andra tjänster? Och, igen: kan man bredda detta till att också avse skadestånd?

Jag har inga svar, bara förmodanden. Det blir spännande att se vad domstolarna gör med detta. Skulle Centrum för rättvisas huvudman vinna detta mål, kan det bli en bomb i utbildningspolitiken: domstolarna skulle plötsligt vara i en position där de, mål om mål, dom om dom, stegvis skulle behöva definiera kvalitet i utbildningen. Jag är inte säker på att jag tycker att det är lämpligt, men å andra sidan kan jag inte heller tycka att Mälardalens högskola ska få ta 182 000 kr. och sedan inte leverera något av värde. Domstolarna har ju också på sista tiden visat att de mycket väl är beredda att ingripa också på politiskt känsliga områden. Samtidigt är domskälen i svenska domar sällan så klart skrivna att man får veta särskilt mycket om de principiella val som domstolen gjort, och vi saknar en konfrontatorisk processkultur där människor hävdar sin rätt mot staten med hjälp av domstolarna.

Det här har potentialen att bli ett inte bara civil- och förvaltningsrättsligt, utan också ett konstitutionellt viktigt mål. Jag ska följa det med spänning.

– Jakob Heidbrink

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 180 andra följare