De senaste månaderna har visat att slaget om yttrandefriheten inte är avgjort. Det visar sig genom dåd, diskussioner och inte minst genom avgöranden i domstol. En fråga som då kommit upp är frågan om relationen mellan yttrandefrihet och upphovsrätt. Är det rätt att fälla någon för upphovsrättsintrång när det handlar om publicering av bilder med stor betydelse från publicistisk synvinkel?

Grundproblemet kan sägas vara att upphovsrätten innebär en ensamrätt, i princip ett monopol, medan yttrandefriheten förutsätter att vi har rätt att sprida egna och andras tankar. Båda har sin bakgrund i tankegods från upplysningen och båda har en ställning som mänskliga rättigheter, vilket manifesteras i såväl FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som i svensk grundlag. Detta gör att båda, samtidigt, är bland det viktigaste vi har.

Det finns flera exempel när kollisioner har hamnat i domstol och som ofta med frågor om mål som rör yttrandefrihet handlar många av dem om situationer som väcker många känslor. Vi har exempelvis målet om Hitlers Mein Kampf, NJA 1998 s. 838 och målet om Sveriges Flagga, NJA 1975 s. 679.

De potentiella kollisionerna mellan upphovsrätten och yttrandefriheten har identifierats av lagstiftaren, som gjort en del avvägningar mellan de båda för att minska risken för långtgående konsekvenser.

Bland de viktigaste åtgärderna är att upphovsrätten konstruerats till att inte omfatta idéer och tankeinnehåll som sådana. Det upphovsrätten skyddar är hur idéer och tankeinnehåll uttryckts. Den som vill sprida vidare själva idén kan alltså göra det, om denne bara ändrar hur idén är uttryckt. Ensamrätten, monopolet, gäller alltså inte informationen som sådan, vilket öppnar för att sprida den vidare.

En annan åtgärd är att upphovsrättslagstiftningen innehåller flera inskränkningar. Hit hör exempelvis citaträtten, vilket gör att vi kan citera ur offentliggjorda verk. Vi kan alltså ta fragment ur andras texter och använda dem ordagrant, för att exempelvis gå i polemik med någon.

Ett annat exempel på hur upphovsrätten förhåller sig till yttrandefriheten är frågan om parodier. Det anses generellt vara så att parodier är tillåtna, något som också varit föremål för prövning i EU-domstolen nyligen (EUD C-201/13).

Om nu lagstiftaren tänkt på allt detta borde väl problemen vara ur världen? Riktigt så är det dock inte. Och det är här som bilderna som Ekeroth tagit kommer in.

För den publicist som fick bilderna i sin hand var förmodligen det publicistiska beslutet enkelt. Det handlar om bilder med nyhetsvärde, som kunde belägga ett händelseförlopp som det måste anses vara av allmänintresse att vi diskuterar. Frågan är om de som fattade det publicistiska beslutet om att publicera ens tänkte på den upphovsrättsliga dimensionen.

Rent upphovsrättsligt, enligt svensk upphovsrätt, är det dock inte särskilt svårt att se att det är fråga inte riktigt passar in i de åtgärderna som lagstiftaren vidtagit för att minska kollisionerna mellan upphovsrätt och yttrandefrihet. Det går inte att ”ta om” bilden på ett annat sätt för att undgå upphovsrättsintrång, att använda bilder i sin helhet kan inte ses som ett citat och det går inte att se det som en parodi på ursprungsverket. Det är således ett intrång i upphovsrätten.

Hur ska denna konflikt lösas? En lösning är att låta allt vara som det är och att låta de som fattar de publicistiska beslutet helt enkelt bestämma sig för om det är värt att göra ett intrång i upphovsrätten. Det uppkommer då ett ansvar, men att betala någon tusenlapp i skadestånd får kanske anses vara värt det i vissa fall. En annan lösning skulle vara att införa det som kallas för ”fair use”. Denna, amerikanska, lösning har många gånger framhållits som nyckeln till lösningen på alla upphovsrättens problem. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Christina Wainikka

Gjorde ordningsvakten i Malmö rätt eller fel? Diskussionen pågår för fullt i sociala medier och från norr till söder i vårt kyliga land och samhällsklimat. Alltifrån ryktesspridning till tvärsäkra uttalanden förekommer. Jag har läst allt från illa förtäckta dödshot mot ordningsvakten till upprörda försvar för hans agerande. Själv ställer jag mig utan tvivel kritisk till våldsutövningen men är långtifrån säker på att ordningsvaktens agerande gick emot gällande instruktioner och befogenheter. Jag vill också någonstans tro att ordningsvakten ifråga tagit illa vid sig av händelsens efterspel.

Några saker förtjänar att framhållas i detta känsliga läge. Händelsen väcker nämligen större frågor till liv än om ordningsvakten agerade korrekt eller inte. Om en utredning skulle visa att ordningsvakten agerade enligt konstens alla regler måste vi kanske fråga oss om det är själva reglerna det är fel på. Är det rimligt att ordningsvakter har befogenheter att gripa barn på detta sätt och i så fall i vilka situationer? För egen del anser jag att våldsutövning måste stå i proportion till de (nöd)situationer ordningsvakter ställs inför. Det förefaller också vara i linje med polisens gällande föreskrifter för ordningsvakter. Det är dock högst oklart på vilket sätt barns mognad och utveckling vägts in i ordningsvakters befogenheter. Att omhänderta ett barn om nio år är helt enkelt inte samma sak som att gripa en vuxen person och befogenheterna bör avspegla detta faktum.

En annan fråga som måste ställas är om ordningsvakter är tillräckligt väl tränade för att hantera situationer av det här slaget. De uppgifter som hittills kunnat bekräftas tyder på att den nioåring som omhändertogs är ett flyktingbarn som inte behärskar svenska språket. Är 80 timmars grundutbildning tillräcklig för att möta och omhänderta barn utifrån sådana förutsättningar? Inom polisen, socialtjänsten och Migrationsverket finns särskilda utredare och handläggare som är specialiserade på att hantera barnärenden och barn i utsatta situationer. Att ordningsvakter utan motsvarande kompetens med våld ska kunna omhänderta barn verkar minst sagt tvivelaktigt. Ingen kan klandra en uppdragstagare som inte getts tillräckliga förutsättningar att sköta sitt arbete.

Sist men inte minst måste vi fråga oss varför ett nioårigt barn hamnar i ett sådant här utsatt läge. Varje år försvinner hundratals ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Ensamkommande asylsökande barn ska av kommun ha fått en god man och de utgör en viktig resurs för att tillgodose barnets rättigheter. En god man kan inte likställas med att ha ett socialt nätverk eller att befinna sig i en trygg miljö. Åtskilliga barn gömmer sig och några utnyttjas hänsynslöst av samvetslösa figurer. För dessa barn är det långtifrån säkert att en ordningsvakts uniform och bricka representerar något gott. En bättre förståelse för barns utsatthet och mer konstruktiva sätt att tillgodose barns rättigheter är något att önska sig efter denna tragiska händelse. Vare sig barn eller ordningsvakter ska behöva uppleva otrygghet när barn omhändertas.

Det är roligt att – till slut – kunna initiera det nya året på bloggen med ett nytt inslag. Mikael Kindbom, känd för jurister som tidigare redaktör för Pointlex och som kommunikationschef på Centrum för Rättvisa, har exklusivt för Juridikbloggen intervjuat Fredrik Wersäll i en podd som vi kallar för Paragrafriddarna.

Fredrik är en av landets mest framstående och tongivande jurister, just nu som president över Svea hovrätt. Han har hunnit med både att sitta i HD och att vara RÅ och har dessutom många andra strängar på sin lyra.

Podden finner ni här (eller för nedladdning här – snart också på iTunes):

Filippo Valguarnera, docent i rättsvetenskap i Göteborg, intresserade sig för vad Kent Ekeroth egentligen menade med sin motion om invandrare och statistik. Det ledde till följande meningsutbyte som med sitt förhållandevis stillsamma tonläge säger en del om Ekeroths och möjligen även SD:s syn på statistik kring brott men också synen på registrering av personliga uppgifter. Jag citerar korrespondensen med Filippos godkännande.

Hej Kent!
Jag har tagit del av din motion om registrering av etniskt ursprung. Enligt motionen bör både första och andra generationens invandrare registreras. Jag är själv halvitalienare. Min far är italienare medan min mor är från Bohuslän (Öckerö kommun). Jag är född i Göteborg men jag har vuxit upp i Italien. Jag är tvåspråkig, jag har dubbelt medborgarskap och jag har uppfostrats i båda kulturernas traditioner och seder (svensk jul, midsommar med mera). Sedan 2009 bor jag i Sverige, jag är gift med en svenska och är numera docent i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet. Jag är stolt över båda mina kulturer.
Min fråga är enkel: Betraktar SD mig som en andra generationens invandrare? Vem tillhör i så fall den första generationen (mina föräldrar bor i Italien. Min far har aldrig bott i Sverige)? Om jag är en andra generationens invandrare, var har jag vandrat in ifrån (med tanke på att jag är född i Sverige)? Tror du inte att mina svenska förfäder skulle bli förvånade över att en av deras ättlingar betraktas som en invandrare? Skulle det spela någon roll om jag hade tagit min mammas efternamn och försvenskat förnamnet (jag skulle då heta Filip Berg)? Jag vill försäkra dig om att jag inte skriver detta på grund av ilska eller ens irritation. Jag vill bara förstå vad du och SD tycker om frågan och om motionen möjligen var ett misstag. Jag hoppas på ett ärligt svar.
Med vänlig hälsning,
Filippo Valguarnera
Docent i rättsvetenskap
Göteborgs universitet

*

Hej,

Det handlar inte om vad SD betraktar någon som. Brottsförebyggande rådet gör ju själva sådan statistik (se BRÅ 2005:17). Varför hade du inga problem med dem då?

Varför har du ett problem med att man får information om mönster i samhället? SvD gjorde själv samma sak 2010: http://www.svd.se/…/statistik-doljer-betygsskillnader…

Har du ett problem med att de tog fram sådan statistik också? Varför isåfall?

Varför är du ens orolig? Är det för känsligt att ta fram fakta om verkligheten?

Första generationens invandrare = född utomlands, invandrad till Sverige

Andra generationen = född i Sverige av utländska föräldrar

Det är inte så svårt att förstå egentligen om man hade läst min motion (antar att du inte gjort?: http://www.riksdagen.se/…/Reformering-av-lag-om…/…): detta handlar om att samla in övergripande statistik av det slag som BRÅ redan gjort 2005 och 1996 utöver andra.

Problemet är att information inte alltid finns – varför inte eftersträva den? Det gör vi om alla andra; gamla, unga, sjuka, arbetande, kvinnor, män.

Var är problemet?

/kent

*

Hej Kent!

Jag uppskattar att du tar dig tid att svara.
Jag har läst din motion. Du skriver bland annat ”andra generationens invandrare, det vill säga de som kanske aldrig haft annat än svenskt medborgarskap, men som har en eller två föräldrar födda utomlands.” Detta innebär att alla vi som har en utländsk förälder (många väljare) är enligt din definition ”andra generationens invandrare”. Mina förfäder har byggt Sverige lika mycket som dina. Tycker du inte att det är märkligt att du betraktar mig som invandrare i landet där jag är född och där mina förfäder kommer ifrån?

Med vänlig hälsning,

Filippo

P.S. Jag håller med dig om att det inte är ett problem att samla in relevant information. Frågan är dock hur relevant det är att ens far eller mor råkar komma från ett annat land.

*

Hej igen,

Det har visat sig vara relevant.

I BRÅ:s rapporter 1996 och 2005 kvarstod överrepresentation av vissa grupper av invandrare (inte italienare).

I Kriminalvårdens långtidsrapport framgick att invandrare som fått svenskt medborgarskap tillsammans med utlänningar utgör en majoritet av de långtidsdömda.

I Skolverkets rapport från 2001 framgår att andra gen. Invandrare klarar sig sämre i skolan än snittet, något som framgick av SvD:s studie också.

Även studien The Economic Situation of First and Second-Generation Immigrants in France, Germany and the United Kingdom från 2010 visar på samma sak.

När vi ser detta och ser hur det går med invandringen I Sverige – varför inte undersöka det närmare? Genom att blunda för det löser vi ju inget.

Det kanske tom är så att det visar sig (som i BRÅ:s rapport) att visssa invandrargrupper (t.ex. italienare) klarar sig utmärkt (troligen så) medan andra klarar sig sämre. Då får man mer detaljerad information – och hur kan det skada?

/kent”

När jag var verksam i projektet med att ta fram ett underlag för en gemensam europeisk civilkodifikation, Study Group on a European Civil Code (eller von Bar-projektet) delade jag en tid rum med en trevlig kinesisk professor. Han arbetade bland annat med att ta fram en översättning av Study Groups komparativa resultat, som han trodde kunde ha intresse för en kommande kinesisk kodifikationsprocess.

Det här var år 2000. Nu läser jag ett spännande blogginlägg om hur det kinesiska kodifikationsarbetet har gått framåt, även om det fortfarande inte lyft helt. Det kan nog vara av intresse för den som vill veta med om utvecklingstendenser i den juridiska infrastrukturen för affärer i Kina. Inlägget hittar du här.

Vad är en nära och god relation? Som 17-åring hade den tilltalade sex med målsäganden några gånger. Målsäganden var då 14 år och 6-7 månader gammal och de hade sex vid ett flertal tillfällen under 1-2 månaders tid. Den tilltalade dömdes i tingsrätten för sexuellt utnyttjande av barn, men friades senare i hovrätten.

Huvudregeln är att personer under 15 år inte kan samtycka till sexuella handlingar.  Hovrätten prövade om ansvarsfrihetsregeln i 6 kap. 14 § BrB kunde tillämpas. Ansvarsfrihetsregeln ska tillämpas restriktivt enligt förarbetena (prop. 2004/05:45). Den kan bli aktuell när en person haft sex med någon under 15 år om de var jämngamla och jämnmogna, de sexuella handlingarna var önskade och ömsesidiga och personerna hade en nära och god relation. Om den yngre personen tog initiativ till de sexuella handlingarna kan det beaktas. För att domstolen ska kunna ta ställning i ansvarsfrihetsfrågan bör den göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter enligt förarbetena.

Hovrätten hänvisade till avgörandet NJA 2007 s. 201 där Högsta domstolen uttalade att det ”synes det vara rimligt att i fall där den yngre än mycket nära 15-årsgränsen godta en större åldersskillnad än när den yngre är just över 14 år”. Till exempel om den yngre personen är 14 år och 6-7 månader som målsäganden var i det aktuella fallet.

Mognaden då? Det kan vara nog så svårt att avgöra en persons ålder, men minst lika svårt kan det vara att avgöra någons mognad utifrån dennes ålder. Vad är mognad ens? Det finns inte någon självklar definition av mognad i förarbetena där vikten av att ta hänsyn till mognad och mogenhet upprepas.

Fysisk mognad är en sak, psykisk en annan. Den fysiska mognaden brukar framförallt beaktas i de fall där personerna inte haft en nära och god relation och den tilltalade påstår att hen trodde att målsäganden var över 15 år. Det skulle innebära att den tilltalade inte hade uppsåt att ha sex med någon under 15 år. Då kan domstolen göra en bedömning av målsägandens fysiska mognad, om det verkar sannolikt att personen skulle kunna passera som någon som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande.

”När det gäller de bådas utveckling och mognad finns det mycket knapphändiga uppgifter i målet. Som Högsta domstolen har framhållit är det ofta så att flickor har hunnit längre i utveckling och mognad än pojkar i samma ålder. Eftersom det knappast är möjligt att föra bevisning om parternas verkliga utveckling och mognad har det tillåtits en viss schablonisering i den bedömningen.”

Hovrätten prövade dels om den tilltalade och målsäganden hade haft en nära och god relation, men också när den var tvungen att vara det för att ansvarsfrihetsregeln skulle kunna tillämpas. Måste relationen vara nära och god vid den första sexuella förbindelsen? Kan personer ha sexuellt umgänge en viss tid innan relationen landar där?

Hovrätten konstaterade att personerna i målet hade haft kontakt på sociala medier, såsom Facebook, Instagram och Kik, innan de träffades. Det framgår inte hur länge den kontakten varade innan de träffades. I tider där personer umgås med varandra på sociala medier i stor utsträckning och till och med nätdejtar hade det varit intressant med ett resonemang om en relation som inleds och upprätthålls via sociala medier i sig skulle kunna anses nära och god. Den frågan berör emellertid inte hovrätten. Det måste dock inte vara en kärleksrelation för att relationen ska anses nära och god, en vänskapsrelation kan räcka. Det är rimligt då personer som varit vänner en längre tid kan stå varandra betydligt närmare än personer som haft en kortare kärleksrelation med eller utan sex.

Enligt hovrättens bedömning är det inte avgörande för ansvarsfrågan om relationen kunde anses nära och god när de hade sex med varandra första gången. Om relationen först senare utvecklades i den riktningen kan det ”läka” att den inte var det innan.

”Enligt hovrättens uppfattning kan det knappast vara avgörande för ansvarsfrågan om det varit fråga om sexuellt umgänge vid det första fysiska mötet eller inte om förhållandet senare utvecklas till en relation som kan jämställas med ett kärleksförhållande.” Det har inte heller kommit fram i målet att målsäganden skulle ha uppfattat händelserna negativt. Hovrätten anser därför att det handlade om ’en nära och god relation’.”

Hovrättens bedömning är rimlig. Alternativet skulle vara att det ställdes högre ”mognadskrav” på unga än på vuxna som vill inleda relationer. Det vore också problematiskt att utgå från att ungas sätt att inleda relationer skiljer sig från vuxnas sätt, att unga tidigare kan avgöra om de vill ha en nära och god relation med någon eller inte. För en del kan sex vara ett sätt att komma andra människor nära, för andra kan det vara en förutsättning för dem att kunna avgöra om de vill inleda en nära och god relation med någon.

Om inte ansvarsfrihetsregeln skulle kunna tillämpas när en relation blev nära och god först efter de inledande sexuella förbindelserna skulle det innebära att en av poängerna med den fick stryka på foten. Att undvika orimliga konsekvenser av lagstiftningen för ungdomar som är ungefär jämnåriga, som hovrätten uttrycker det.

Det här kan nog komma som en överraskning, särskilt för studenter på universitet. Uppsatser på högre utbildningar är inte en ansvarsfri zon. Förtal, i en studentuppsats, kan medföra ett ansvar för studenten. Det kan medföra straff.

Högsta domstolen har prövat ett fall som blivit uppmärksammat redan när det hanterades av underrätterna. Två studenter deltog i en fristående kurs på Linköpings universitet som behandlade finansiella kriser och ekonomisk  brottslighet utifrån ett samhällsekonomiskt och historiskt perspektiv.

Inom ramen för kursen skrev studenterna en uppsats, med titeln (anonymiserad): ”TJ, Ekobrottsling, ’Maffians bankir’ och en första klassens duperare”. Uppsatsen tog framför allt sitt avstamp i ett antal domar mot en person, TJ. Uppsatsen skulle behandlas på ett seminarium. Genom ett misstag från universitetet kom uppsatsen också att läggas ut på internet.

I uppsatsen görs ett antal uttalanden om TJ. Följande uppgifter var härvid föremål för HD:s prövning (och som jag förstår är samtliga dessa strecksatser citat):

”- Smeknamnet Maffians bankir fick han i samband med att en polisrazzia
mot hans hem ledde till en upptäckt av en resväska tillhörande TM, Hells
Angels före detta ledare.
– Han har blivit uppmärksammad i media bland annat för att en av
”investerarna” som har blivit bedragen av honom var ingen mindre än
programledaren LK.
– Utifrån alla utgångspunkter i teorin kan J inte sägas vara något annat än
kriminell sedan tidig ålder. Hans kriminella bana började i de sena
tonåren.
– Belief handlar bland annat om att visa respekt för lagen och tydligen har
J aldrig gjort det.
– Laglydighet är ett ord som inte existerar i hans vokabulär.”

TJ väckte enskilt åtal mot studenterna, som i tingsrätten fälldes avseende vissa av de citerade yttrandena men som därefter friades helt i hovrätten.

Högsta domstolen fann att uppgifterna i sig föll inom förtalsregeln – det var uppgifter som var ägnade att medföra att TJ skulle utsättas för andras missaktning. Att peka ut någon som brottslig är typiskt sett sådana uppgifter som omfattas av förtalsregeln.

I förtalsregeln finns en säkerhetsventil: Om det är försvarligt att lämna de i och för sig ärekränkande uppgifterna kan ansvar undgås. I förevarande fall fann HD att uppgiftslämnandet var försvarligt. HD betonade intresset av ett fritt meningsutbyte i akademiska sammanhang och att domarna mot TJ redan fått uppmärksamhet. Sammantaget fann HD att det var försvarligt att lämna uppgifterna.

Men det finns ett rekvisit till för ansvarsfrihet: Den kränkande uppgiften måste vara sann eller så måste den som lämnat uppgiften visa hen hade skälig grund. Skriver HD: ”De tilltalade har anfört att de hade skälig grund för uppgifterna, något som det ankommer på dem att visa. Kravet på skälig grund kan sägas innefatta ett slags undersökningsplikt rörande de lämnade uppgifternas riktighet. En allvarligare beskyllning och ett tydligare utpekande bör leda till ett strängare krav när det gäller underlaget för uttalandena.”

I uppsatsen förekom bland annat ett felaktigt påstående om att TJ dömts för ett brott som han friats från. Härvid framhöll HD att man generellt sett kan ställa krav på att studenter på universitetsnivå i rimlig grad kontrollerar det material som uppgifter i en uppsats bygger på när det framförs påståenden om att en utpekad person har begått brott. Avseende strecksatserna 2 och 3 ovan konstaterade HD att det inte fanns skälig grund. De andra påståendena medförde inget ansvar.

Slutligen tog HD upp den diffusa ansvarsfrihetsgrunden social adekvans, som innebär att ett i och för sig otillåtet agerande kan vara ansvarsfritt om det sett till kontexten och situationen vore orimligt att hålla den agerande ansvarig. Principen har bland annat aktualiserats i skolmiljöer. I det aktuella fallet kunde inte social adekvans medföra ansvarsfrihet, enligt domstolen. De åtalade dömdes således. Straffet blev 30 dagsböter för vardera student.

Två justitieråd var skiljaktiga. Minoriteten framhöll bland annat att det måste finnas utrymme för misstag i en uppsats av detta slag, eftersom ett av syftena med att uppsatsen skulle läggas fram vid ett seminarium var just att den skulle granskas och att bristande källkritik skulle påpekas i samband med behandlingen av uppsatsen. Minoriteten ansåg därför att uppgifterna var tolerabla.

Vad tycker jag själv? Jag är kluven och har sympati för minoritetens argument. Sammantaget anser jag dock liksom majoriteten att argumenten för ansvar väger över.

En presentation gjordes av mig, Sara, tidigare i år. Sen blev det dessvärre stiltje och tystnad men nu tar jag till orda här.

Till min hjälp har jag min kollega Michael Wigge, vi har diskuterat ”Jula fallet” som kom upp tidigare i år men som dessvärre inte har kommit vidare. Vi har i detta inlägg inte någon som helst avsikt att ge ett svar på hur utfallet blir. Det vi gör i detta inlägg är endast att ta upp en aspekt ur ett stort spektra och vi diskuterar, ibland raljerar, över det inträffade i fallet.

Men om det är något mitt arbete med familjerätt lärt mig är det att man aldrig vet vad som döljer sig under ytan i en familj och vad vissa avsikter i ett testamente egentligen handlar om. Det vet endast testatorn. Här försöker vi lyfta en aspekt och ett synsätt som känns aktuell.

Vi kommer att återkomma med den juridiska granskning när vi har ett underlag för detta.

I mars i år avled Julas grundare och lämnade efter sig tre bröstarvingar, ett företagsimperium med flerfaldig miljardomsättning och en splittrad familj. Man kan tycka vad man vill om att en förälder snedfördelar arvet efter sig, men den avlidnes yttersta vilja ska respekteras.

Det finns två sätt att fördela den avlidnes tillgångar. Det ena och primära sättet är arv genom den legala arvsordningen. När det finns tre bröstarvingar, tre syskon, delar de arvet efter den avlidne i tre lika delar. Det andra och övertrumfande sättet är fördelning efter förordnade i testamente. Den avlidne har i förväg bestämt hur stora delar de tre bröstarvingarna, de tre syskonen, ska få tilldelade. Dessa två varianter är två motpoler med motstående intressen. På ena sidan står barnens rätt att få del av de bortgångna föräldrarnas arv och på andra sidan arvlåtarens rättighet att fritt få förfoga över sin egendom i livet, så även efter sin bortgång. Arvlåtaren får dock inte fritt förfoga över sin egendom. Möjligheten att testamentera sin egendom begränsas av bröstarvingarnas rätt till laglott. Man kan i Sverige idag aldrig göra sina barn arvlösa. Åtminstone hälften av den avlidnes tillgångar kommer tillfalla bröstarvingarna, hur den avlidne än författat sitt testamente. Laglotten har kritiserats vid flertalet tillfällen men ett av de grundläggande motiven till laglottens existerande är att, i någon mån, skapa rättvisa bröstarvingarna sinsemellan. Detta motiv har starkt stöd hos lagstiftaren och är djupt förankrad i det svenska medvetandet och är därigenom en grundpelare i arvsrätten.

Det som hänt i ”Jula fallet” är att fadern tillika Julas grundare avled i våras efter en tids sjukdom. Genom testamente har han tilldelat stora delar av sina tillgångar till sin son. Inte minst tilldelas sonen faderns ägarandelar i Jula, ett företag som utsågs till nummer 2 av Sveriges mest framgångsrika företag när Veckans Affärer i tisdags gjorde sin årliga rankning av Sveriges superföretag. De övriga bröstarvingarna, de två döttrarna, ska enligt testamentet enbart få ut sin laglott och förlorar därmed en stor del av förmögenheten i dödsboet. En förmögenhet som alltså är bra mycket större än det genomsnittliga svenska dödsboet. Nu vill de två döttrarna att tingsrätten tar ställning till testamentets giltighet. Dels handlar det om de två personer som bevittnat testamentet haft laglig rätt till detta, men också om fadern var ”vid sina sinnes fulla bruk” när testamentet skrevs. Den verkliga anledningen tycks vara, och det framgår i stämningsansökan,(enl. Skaraborgs Läns Tidning) att döttrarna anser att de har missgynnats. Att döttrarna anser sig missgynnade trots att de tilldelas sin laglott, och att det i detta fall handlar om en stor förmögenhet saknar relevans för det rättsliga utfallet. Om inte döttrarna presenterar starka bevis för sina påståenden kommer de svårligen nå framgång med sin stämningsansökan.

Vi har institutet laglott för att säkerställa att inget barn särbehandlas och blir utan arv, med sina laglotter kan döttrarna i detta fall leva ett liv i bekvämlighet. Stämningsansökan kan givetvis ses som ett uttryck för girighet, men kan det inte också vara den självklara känslan av orättvisa som driver döttrarna. Har döttrarna drabbats av den patriarkala maktstrukturen? Det framgår en tydlig önskan i testamentet, och vi får anta att fadern har haft sina skäl till denna önskan, men fördelningen av arvet andas svunnen tid där sonen ärver gården och de inkomstbringande kreaturen. Men den här möjligheten finns. Man kan genom testamente styra fördelningen av sitt arv. Jag vill inte avfärda den avlidnes yttersta vilja, jag vill uppmärksamma er på att det är så här det kan gå till. Det är den här regleringen vi har att förhålla oss till inom arvsrätten. Frågan jag ställer mig är snarare om laglotten uppburit en så självklar plats i våra medvetanden att vi tagit den för given? Man nöjer sig inte längre med att ”enbart” få sin laglott. Ska den patriarkala maktstrukturen bekämpas genom att försvåra särbehandling av syskon, eller är det rätt att de sociala banden får större betydelse än blodsbanden? Och, när vi nu har en tid av mer individualistiskt tänk kring oss själva och våra egendomar, ska lagstiftaren begränsa oss?

Vill uppmärksamma den advokatjour som jag driver sedan några veckor tillbaka i Rinkeby.

Vi har nu tre tillfällen kvar, tisdagen den 18 nov, 2 dec och 16 dec. Plats: Bredbyplan 23. Tid: Kl. 18-20.

Advokatjouren riktar sig till boende i området som är i behov av juridisk rådgivning angående frågor som rör asyl, migration, brottmål (om du har/varit utsatt för brott eller behöver en försvarare), familjerätt, Försäkringskassan och Socialtjänsten.

Rådgivningen är gratis, cirka en halvtimme och generellt hållen.

Jag som håller i advokatjouren heter Emma Persson och arbetar som advokat på Advokatbyrån Thomas Bodström i Stockholm.

Välkomna!

/Emma

EU-domstolen avkunnade igår en dom som behandlar EU-medborgares rätt till sociala förmåner i andra medlemsstater än sina egna (pressmeddelandet finns här). Domen har bäring på den pågående svenska debatten om det sociala fenomen som fått epitetet ”de rumänska tiggarna” och det är därför jag skriver om detta här. Jag skulle sammanfatta domen på följande sätt.

När det gäller sociala förmåner som ska säkra existensminimum och som uteslutande är skattefinansierade, har medlemsstaterna betydande rätt att själva gestalta sina system.

Under de första tre månaderna av sin vistelse kan andra EU-medborgare än landets egna helt uteslutas från de sociala trygghetssystemen (domen, marginalsiffra 70). Under tre månaders tid har alla EU-medborgare rätt att vistas i andra EU-länder, och kan inte avvisas om de inte utgör något hot.

Därefter har EU-medborgare bara rätt att vistas i landet om de har arbete, är egna företagare eller har försörjning som täcker existensminimum. Existensminimum ska de ha själva: eventuella sociala förmåner som landet de vistas i kan tänkas erbjuda, ska inte beaktas. EU-medborgare som inte har förvärvsverksamhet (egen eller som anställd) kan alltså nekas existensminimumsäkrande sociala förmåner och får klara sig själva (marginalsiffra 71 till 78).

Efter fem års uppehåll i det mottagande landet har EU-medborgare rätt till permanent uppehållstillstånd (PUT) och efter det att PUT utfärdats, ska de behandlas precis som landets egna medborgare. EU-medborgare med PUT får alltså inte vägras sociala förmåner.

Stadgan om unionsmedborgarnas grundläggande rättigheter är inte tillämplig på resonemanget, eftersom den endast gäller de områden där EU-rätten är tillämplig och uttryckligen inte ska utvidga EU-rättens tillämpning. Eftersom EU-rätten inte är tillämplig på beviljande av sociala förmåner under de första fem åren av en EU-medborgares vistelse i ett annat EU-land, är stadgan inte tillämplig.

Det kan påpekas att domstolen betonar att avvisning av en EU-medborgare inte får ske med automatik när denna vänder sig till sociala myndigheter, utan att en prövning av utlänningens rätt att vistas i landet ska ske i varje enskilt fall. I detta ligger också det implicita beskedet att EU-medborgare får avvisas efter tre månader om de inte har förvärvsinkomst eller egen försörjning.

Av detta följer att Sverige enligt EU-rätten inte behöver bry sig om andra EU-medborgare än dem som har PUT under de första tre månaderna av deras vistelse. Efter dessa tre månaderna och upp till fem år är rätten till sociala förmåner beroende av att utlänningen förvärvsarbetar eller har egen försörjning: har hen inte det, tvingar inte EU-rätten Sverige att ge sociala förmåner (och torde dessutom ge rätt att avvisa personen i fråga: notera dock att en systematisk kontroll inte får förekomma – inget REVA eller Mos Maiorum här). Efter fem år har EU-utlänningen rätt till PUT, och har hen det, ska hen behandlas som landets egna medborgare. Jag drar slutsatsen att utlänningen, om hen inte har PUT, fortsatt ska behandlas som de som vistats i landet längre än tre månader, men mindre än fem år.

Med andra ord är frågan om hur vi ska hantera bland annat rumänska tiggare och andra EU-medborgare är en fråga för enbart oss själva.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 174 andra följare