I ”Förtalsbonanza” här på Juridikbloggen, skriver Mårten Schultz följande: ”I mer eller mindre seriösa sammanhang har en massa andra förtalspåståenden florerat i kölvattnet av Quick-fallet. Kan inte Göranssons och Küttims brev i sig vara förtal? (Nej, det kan det inte.) Kan inte påståendena om att Stigson är en kriminell ärekränkare vara förtal? (Nej, det är det inte.) Kan Silberskys anklagelse om att Lambertz uttalanden utgör ansvarsgrundande förtal vara förtal? (Nej, knappast.)” Detta bör utvecklas.
Förtal enligt 5 kap. 1 § brottsbalken innebär att man ”utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning”. Brottet består således i att någon lämnar uppgifter (dvs. i regel inte värdeomdömen, som att någon är ful, dum etc.) som är ägnade att utsätta en fysisk person för andras missaktning; lagtexten ger exemplen att utpeka någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt.
Med ”är ägnade” menas att uppgifterna typiskt sett duger för att utsätta andra för missaktning – någon missaktning i det specifika fallet behöver inte bevisas. Även mindre konkretiserade påståenden och rykten, som att någon ”förmodligen” gjort sig skyldig till ett allvarligt brott, kan utgöra förtal – se t.ex. Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr. FT 2522-10, eller det mycket besynnerliga målet B 969/91 vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, där en åtalad hade fogat följande till sina påståenden om att en polisman knarkat i tjänsten: ”Detta är bara som folket i byn säger. Det är inte styrkt så det här vill författaren inte föra vidare”.
Idag används även förtalsbestämmelsen även för att skydda individers rätt till privatliv/att lämnas ifred. Exempelvis kan spridning av (smygtagna) naken- eller sexbilder eller -filmer på någon straffas som förtal (åtminstone om spridaren inte tillfogar ”Personen i filmen vet inte att detta material framställs eller sprids och har inte samtyckt till framställningen eller spridningen” eller dylikt), något som, ehuru månne lovvärt, sannerligen kan ifrågasättas och har ifrågasatts (se SOU 2008:3 s 288).
Klart är i varje fall att förtalsbrottet inte omfattar alla utpekanden av någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Det krävs ju att utpekandet kan leda till andras missaktning. Påståenden om obetydliga brott eller andra obetydliga gärningar, torde inte vara straffbara.
Ett påstående om att en person någon enstaka gång kört bil för fort, eller laddat ned en film eller en låt medelst bittorrent-protokoll – gärningar som i och för sig är kriminaliserade – torde i normalfallet knappast leda till att den utpekade utsattes för andras missaktning. Förr skulle ett påstående om att någon har en utomäktenskaplig sexuell förbindelse kunna leda till andras missaktning, men idag är sådana förbindelser så vanliga att det knappast skulle utgöra förtal att framföra sådana påståenden, även om somliga nog skulle anse utomäktenskapligt sex klandervärt.
Var gränsen går beror delvis på vem som har utpekats. Ett påstående om att någon är homosexuell skulle förmodligen vara menligare om det gällde en pingstpastor än om det gällde gemene man, för att ta ett exempel.
De fall som Mårten Schultz tar upp gäller bland annat huruvida påståenden om att någon gjort sig skyldig till just förtalsbrott, i sig skulle kunna utgöra förtal. Den första frågan bör vara: Kan de lämnade uppgifterna, typiskt sett, ge upphov till andras missaktning gentemot person X?
Påståenden om att en journalist – eller ett justitieråd – enligt ens egen mening har gjort sig skyldig till förtal genom att antyda att frikänd person är skyldig till brott, torde knappast vara sådana att journalisten – eller justitierådet – faktiskt lär utsättas för andras missaktning. I så fall föreligger inte förtal. Göransson och Küttim tycks för övrigt endast hävda att Gubb-Jan Stigson gör sig skyldig till förtal för att allt tyder på att Sture Bergwall snart är formellt sett frikänd för alla mord han dömts för (en i sig mycket tveksam förtalsbedömning), och de synes inte hävda att Stigson medvetet hittar på saker om Bergwall eller sprider grundlösa rykten om denne för att framställa honom som mördare.
Frågan är om det Göransson och Küttim skriver inte endast utgör en bedömning, dvs. ett värdeomdöme, om Stigsons skriverier, och därför överhuvudtaget inte uppgifter om Stigson. Förtalsansvar synes alltså uteslutet.
Gällande huruvida Stigson och Lambertz har gjort sig skyldig till förtal, kan det först och främst påpekas att det i samtliga fall då dessa har uttalat sig om Quickfallet torde vara ansvariga utgivare för olika tidningar och program som bär det straffrättsliga ansvaret för deras uttalanden. Stigson och Lambertz kan i sådant fall inte ha förtalat Sture Bergwall (och Küttims och Göranssons formulering om att ”Gubb Jan Stigson sedan ett långt tag tillbaka gör sig skyldig till grovt förtal [för vilket] du, som ansvarig utgivare, [är] ansvarig rent straffrättsligt” ter sig allt annat än juridisk).
Förutom rena faktauppgifter, som Lambertz och Stigson torde ha haft skälig grund för, torde även deras argumentation utgöra värdeomdömen och därför inte uppgifter om Bergwall. Även om det Lambertz och Stigson har skrivit skulle utgöra uppgifter om Bergwall, är Schultz uppfattning, att det inte kan vara ”yttrandefrihetsrättsligt oförsvarligt att driva linjen att den tidigare Quick hade rätt”, rimlig (jfr 5 kap. 1 § 2 st. brottsbalken och RH 2002:39).
Oavsett hur det ligger till med Bergwalls eventuella skuld, måste det vara tillåtet att diskutera de bevis som har framlagts i de olika rättsprocesserna, liksom det måste vara tillåtet att diskutera hovrätternas resningsbeslut (vilket jag gör här) och åklagarnas beslut att lägga ned åtalen mot Bergwall. Liksom den frikände Christer Petterssons eventuella skuld till Palmemordet har diskuterats av journalister, statsvetare, jurister och andra, även efter den frikändes död, måste den frikände Sture Bergwalls eventuella skuld kunna diskuteras i ett fritt och demokratiskt samhälle.
Veritas liberabit nos.
Juridikbloggen 
15 kommentarer
Comments feed for this article
september 6, 2012 den 9:48 f m
Max
Men jag hänger inte riktigt med på det slutliga ”frikännandet” av Lambertz och Stigsson. Visst bör man kunna diskutera rättsfall, men det gör man ju normalt sett utan att namnge personerna som figurerar i dem. Dessutom är ju detta bara halvvägs i bedömningen, alltså frågan om Lambertz och Stigsson (jag hoppar här över att det skett i pressen) haft befogad anledning att uttala sig.
Om vi kommer fram till att det är förtalande uppgifter att påstå att det finns starka bevis för att en angiven person är mördare och också räkna upp dessa bevis.
så går vi vidare:
Hade de anledning att lämna uppgiften? – Ja det är ett uppmärksammat fall som just nu är ett hett debattämne och uppgifterna lämnades i den debatten.
så går vi vidare:
Hade de fog för uppgifterna? – Nej, uppgifterna är nästan samtliga sakligt felaktiga och detta känner de två debattörerna mycket väl till.
Borde det då inte vara fråga om förtal?
september 9, 2012 den 10:19 f m
Benjamin O J Boman, jur kand
Jag kom inte fram till att det rörde sig om förtalande uppgifter om Bergwall. Uppgiften ”Bergwall kände till att vägbommen var öppen” är knappast sådan att den utpekar Bergwall som mördare eller ger upphov till missaktning i och för sig. Att sedan Lambertz själv gör bedömningen att detta är ett beaktansvärt indicium för skuld, måste rimligen vara att betrakta som framförande av ett straffritt värdeomdöme om bevisningens styrka. Ingenstans har jag sett Stigson och Lambertz hitta på bevis, sprida grundlösa rykten eller slå fast något om skuld utan att tydligt redovisa sina skäl. Att andra kan ha synpunkter på vederhäftigheten i de skäl som de framfört innebär för övrigt inte att de uppgifter som förts fram inte har skäligt fog för sig och uppsåtligen framförts mot bättre vetande. Det ingår i den fria debatten att man måste få diskutera vederhäftigheten i bevisning, även om man så har helt fel och drar helt felaktiga slutsatser.
september 9, 2012 den 10:09 e m
MJ
Fast vad han säger är ju att det skulle finnas starka bevis för att han är skyldig till flera mord. Hur kan man få det till annat än att han utpekas som brottslig eller iaf att det är uppgifter som är ägnade att få honom missaktad?
Om jag går ut i media och hävdar att det finns starka bevis för att Lambertz är serievåldtäktsman, skulle inte det vara förtalande uppgifter?
Men det har jag, nästa varenda én av Lambertz 10 punkter t.ex. Det är inte fråga om värderingar eller bedömningar. T.ex. påståendet att Quick hade beskrivit ett födelsemärke på en försvunnen pojke. Det är lögn, han beskrev ett operationsärr (efter att han fått veta att pojken hade haft pungbråck), det är sedan pojkens mamma som beskriver födelsemärket. Samma sak är det med nästan alltihop. Resten är ju dumheter, men de framförs för att förleda folk att tro att det finns bevis mot Quick. Vägbommen t.ex. den har inget samband med något brott, men när den påstås ha ett högt bevisvärde avseende ett brott så förleds folk att tro att den har samband med brottet.
september 11, 2012 den 8:20 f m
Sune
Om du går ut i media och hävdar att det finns starka bevis för att Lambertz är serievåldtäktsmanm, och då diskuterar olika indicier för detta, borde det rymmas inom den fria debatten. Andra debattörer kan då göra andra bedömningar och bemöta dig. Så har också skett i fallet Quick.
september 13, 2012 den 2:42 e m
MJ
Sune:
Kan man kanske få se en lagtolkning som utmynnar i detta? ”Den fria debatten” finns ju inte angiven som begränsning av förtalsbrottet.
september 11, 2012 den 5:18 f m
Max
Lambertz hävdar ju att den öppna vägbommen innebär att det är troligt att Quick är skyldig. Skulle man alltså kunna räkna upp bevis på att någon är skyldig till brott om inte vart och ett av de påstådda bevisen var förtalande? Kan jag, som MJ föreslår, skriva en debattartikel där jag räknar upp bevis för att Lambertz skulle vara våldtäktsman utan att samtidigt utpeka honom som våldtäktsman??
Vad de framför är ju rena lögner och påhitt. Det kanske man inte förstår utan att vara insatt i Quick-fallen, men det måste ju ändå vara där bedömningen hamnar. Inte om ifall det är förtalande uppgifter att påstå att det finns starka bevis för att någon är mördare (och dessutom samtidigt utan anledning påpeka att denne begått sexbrott mot barn och en allvarlig misshandel.)
september 10, 2012 den 1:35 f m
Alexander
Dalademokraten, via Stigson, tillskriver Quick en diagnos som ställts 1970 och som socialstyrelsen senare upphävde. Kan det vara förtal?
google ”quick sadismus site:dalademokraten.se”
t.ex.:faktaruta
http://www.dalademokraten.se/Dalarna/2009/11/05/Fortsatt-vard-for-Bergwall–hog-risk-for-nytt-aterfall/?print=true
PS För övrigt gillar jag formuleringen ”beaktansvärt indicium för skuld” jag önskar jag skrivit så i mitt förra inlägg. Det låter så bra … och dumt när man inser att sagda kännedom är av noll och intet värde. DS
september 11, 2012 den 8:17 f m
Sune
Det där med att socialstyrelsen ”upphävde” diagnosen, kan väl ifrågasättas. Man ifrågasatte huruvida det rörde sig om ett ”lustmordsförsök” och att Bergwall skulle vara mer sadistisk än andra. ”Trots lite divergerande diagnoser har grundproblematiken som visat sig i alla diagnoserna varit ett sexuellt avvikande beteende i form av pedofili med sadomasochistiska drag, samt massiva personlighetsmässiga problem med impulskontrollstörning och ett omoget sätt att hantera stress” uppgav chefsöverläkare Kall på Säters sjukhus, om Quicks diagnoser, år 2010
september 10, 2012 den 10:31 f m
Captivo Insight (@GWiktorsson)
Det förefaller som om debattörerna har glömt bort att förtal är ett målsägandebrott. Förutom undantagsfall är det endast målsäganden som kan åtala.
Sture Bergwall skulle alltså åtala, säg Stigsson, och hävda att visserligen har han tidigare utpekat sig själv som både brottslig och klandervärd på samma grund, men nu har han ändrat sig, och domstol har fastslagit att han hade fel i sitt utpekande. Nu skulle han således i stället hävda att det är förtal att säga det han själv tidigare uttalat om sig själv.
september 10, 2012 den 2:16 e m
MJ
Det är ju bara en praktisk omständighet, det blir inte mindre brottsligt.
Man kan inte förtala sig själv.
september 10, 2012 den 8:33 e m
Captivo Insight (@GWiktorsson)
Det är inte bara en praktisk omständighet, det är ett uttryck för rättsordningen. Rättssamhället skall enligt den rådande rättsordningen inte bry sig om förtal inte målsäganden bryr sig.
Ibland är det nämligen tvärt om. Ett rättsområde som jag råka kunna mycket om är s.k. allemansrätt. För tagande av olovlig väg (BrB 12 kap. 4 §) har målsäganden inget att säga till om. Det får bara åtalas av allmän åklagare om det är påkallat ur allmän synpunkt. Jag kan tillägga att när man hittade på allemansrätten på 1940-talet var det inte så.
Nej, just det. Man kan inte förtala sig själv, men om andra säger samma sak som man själv är det förtal.
september 13, 2012 den 2:41 e m
MJ
Cptivo Insight
Men det är brottsligt helt oavsett i vilken ordning det ska åtalas.
Målsäganden har ju samma möjlighet att ”säga till” under allmänt åtal. Målsäganden kan ju väcka enskilt åtal. Men det blir inte mer eller mindre brottsligt för det.
Det är en myt att man hittade på allemansrätten. Vad man gjorde var att man lagstadgade den i positiv ordning. Allemansrättens gränser har ”hela tiden” varit stadgade i lag, se t.ex. byggningabalken.
september 17, 2012 den 2:25 e m
Captivo Insight (@GWiktorsson)
MJ
Det är den typen av inskränkta resonemang som har gjort att man lyckats slå blå dunster i ögonen på folk om s.k. allemansrätt.
Man kan inte se lagstiftning i byggningabalk eller strafflag isolerat, utan man måste se till hela rättsordningen vid olika tidpunkter.
Doktrinen säger att det faktum att 1864 år strafflag inte räknade upp bär eller svamp som straffbart eller gjorde det generellt sett straffbart att beträda någon annans mark innebar inte att det vid den tiden var en rätt för ”löske män”.
Av allt att döma beror lagens tystnad på att plockande av bär och svamp ansågs vara kvinnogöra och kvinnan, liksom tjänstehjonen, stod under husbondens förmyndarskap. Att göra sådant straffbart vid tinget skulle i så fall uppgradera kvinnors och tjänstehjons ställning i samhället och själv ansvara för sina handlingar inom rättsområdet. Det var i stället målsmännen som hade på sitt ansvar att se till att de som stod under hans förmyndarskap inte gjorde något som inte var önskvärt och hade rätt att utdela bestraffningar för den saken.
Man kan jämföra med diplomater, som inte kan åtalas för brott. Det betyder inte att rättsordningen tillåter envar diplomat att utföra de brottsliga handlingar denne finner gott, utan har andra orsaker och hanteras i särskild ordning. En brottslig diplomat klan i stället förklaras ”persona non grata” i landet.
Enligt allmänna rättsgrundsatser innebär det faktum att en handling inte är straffbar inte automatiskt att det är en rättighet gentemot en annan. I stället träder civilrätten in.
I Finland, där byggningabalken i 1734 års lag även gällde, och på 1800-talet införde en strafflag med nästan exakt samma ordalydelse som i Sverige tolkades lagen i slutet på 1800-talet så. En löskeman som tog för sig alltför vidlyftigt kunde alltså i Finland vid den tiden i stället utkrävas skadestånd.
september 19, 2012 den 2:44 e m
MJ
Nu är vi lite OT, men det är ändå intressant.
Byggningabalken tillkom ju på frihetstiden då kvinnor bland annat hade rösträtt. Att de samtidigt inte skulle kunna begå brott eller att deras män skulle ansvara civilrättsligt för deras brott verkar konstigt.
Dessutom verkar det väl märkligt att inte alls reglera att kvinnors och hjons handlingar i vissa fall är otillåtna och medför civilrättsligt ansvar för deras förmyndare?
september 20, 2012 den 5:23 e m
Captivo Insight (@GWiktorsson)
1734 års lag hade fortfarande medeltida drag. Rösträtt för kvinnor förekom under viss tid under speciella omständigheter (borgerliga änkor). Kom ihåg att det var en ståndsriksdag. Inte heller alla bönder hade rösträtt. Brukare av frälsegårdar hade ingen rösträtt. Ägande adelsman ansågs ta tillvara deras intressen i riksdagen.
Enligt giftermålsbalken gällde att ”Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte målsman och eger söka och svara för henne”. Naturligtvis var kvinnan inte straffri, men hela 24 kap. 1864 års strafflag om åverkan mm avsåg uteslutande målsägandebrott.
Det är egentligen inte så konstigt. Idag är arbetsgivare ansvariga för anställdas gärningar i tjänsten.