I ”Förtalsbonanza” här på Juridikbloggen, skriver Mårten Schultz följande: ”I mer eller mindre seriösa sammanhang har en massa andra förtalspåståenden florerat i kölvattnet av Quick-fallet. Kan inte Göranssons och Küttims brev i sig vara förtal? (Nej, det kan det inte.) Kan inte påståendena om att Stigson är en kriminell ärekränkare vara förtal? (Nej, det är det inte.) Kan Silberskys anklagelse om att Lambertz uttalanden utgör ansvarsgrundande förtal vara förtal? (Nej, knappast.)” Detta bör utvecklas.

Förtal enligt 5 kap. 1 § brottsbalken innebär att man ”utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning”. Brottet består således i att någon lämnar uppgifter (dvs. i regel inte värdeomdömen, som att någon är ful, dum etc.) som är ägnade att utsätta en fysisk person för andras missaktning; lagtexten ger exemplen att utpeka någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt.

Med ”är ägnade” menas att uppgifterna typiskt sett duger för att utsätta andra för missaktning – någon missaktning i det specifika fallet behöver inte bevisas. Även mindre konkretiserade påståenden och rykten, som att någon ”förmodligen” gjort sig skyldig till ett allvarligt brott, kan utgöra förtal – se t.ex. Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr. FT 2522-10, eller det mycket besynnerliga målet B 969/91 vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, där en åtalad hade fogat följande till sina påståenden om att en polisman knarkat i tjänsten: ”Detta är bara som folket i byn säger. Det är inte styrkt så det här vill författaren inte föra vidare”.

Idag används även förtalsbestämmelsen även för att skydda individers rätt till privatliv/att lämnas ifred. Exempelvis kan spridning av (smygtagna) naken- eller sexbilder eller -filmer på någon straffas som förtal (åtminstone om spridaren inte tillfogar ”Personen i filmen vet inte att detta material framställs eller sprids och har inte samtyckt till framställningen eller spridningen” eller dylikt), något som, ehuru månne lovvärt, sannerligen kan ifrågasättas och har ifrågasatts (se SOU 2008:3 s 288).

Klart är i varje fall att förtalsbrottet inte omfattar alla utpekanden av någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Det krävs ju att utpekandet kan leda till andras missaktning. Påståenden om obetydliga brott eller andra obetydliga gärningar, torde inte vara straffbara.

Ett påstående om att en person någon enstaka gång kört bil för fort, eller laddat ned en film eller en låt medelst bittorrent-protokoll – gärningar som i och för sig är kriminaliserade – torde i normalfallet knappast leda till att den utpekade utsattes för andras missaktning. Förr skulle ett påstående om att någon har en utomäktenskaplig sexuell förbindelse kunna leda till andras missaktning, men idag är sådana förbindelser så vanliga att det knappast skulle utgöra förtal att framföra sådana påståenden, även om somliga nog skulle anse utomäktenskapligt sex klandervärt.

Var gränsen går beror delvis på vem som har utpekats. Ett påstående om att någon är homosexuell skulle förmodligen vara menligare om det gällde en pingstpastor än om det gällde gemene man, för att ta ett exempel.

De fall som Mårten Schultz tar upp gäller bland annat huruvida påståenden om att någon gjort sig skyldig till just förtalsbrott, i sig skulle kunna utgöra förtal. Den första frågan bör vara: Kan de lämnade uppgifterna, typiskt sett, ge upphov till andras missaktning gentemot person X?

Påståenden om att en journalist – eller ett justitieråd – enligt ens egen mening har gjort sig skyldig till förtal genom att antyda att frikänd person är skyldig till brott, torde knappast vara sådana att journalisten – eller justitierådet – faktiskt lär utsättas för andras missaktning. I så fall föreligger inte förtal. Göransson och Küttim tycks för övrigt endast hävda att Gubb-Jan Stigson gör sig skyldig till förtal för att allt tyder på att Sture Bergwall snart är formellt sett frikänd för alla mord han dömts för (en i sig mycket tveksam förtalsbedömning), och de synes inte hävda att Stigson medvetet hittar på saker om Bergwall eller sprider grundlösa rykten om denne för att framställa honom som mördare.

Frågan är om det Göransson och Küttim skriver inte endast utgör en bedömning, dvs. ett värdeomdöme, om Stigsons skriverier, och därför överhuvudtaget inte uppgifter om Stigson. Förtalsansvar synes alltså uteslutet.

Gällande huruvida Stigson och Lambertz har gjort sig skyldig till förtal, kan det först och främst påpekas att det i samtliga fall då dessa har uttalat sig om Quickfallet torde vara ansvariga utgivare för olika tidningar och program som bär det straffrättsliga ansvaret för deras uttalanden. Stigson och Lambertz kan i sådant fall inte ha förtalat Sture Bergwall (och Küttims och Göranssons formulering om att ”Gubb Jan Stigson sedan ett långt tag tillbaka gör sig skyldig till grovt förtal [för vilket] du, som ansvarig utgivare, [är] ansvarig rent straffrättsligt” ter sig allt annat än juridisk).

Förutom rena faktauppgifter, som Lambertz och Stigson torde ha haft skälig grund för, torde även deras argumentation utgöra värdeomdömen och därför inte uppgifter om Bergwall. Även om det Lambertz och Stigson har skrivit skulle utgöra uppgifter om Bergwall, är Schultz uppfattning, att det inte kan vara ”yttrandefrihetsrättsligt oförsvarligt att driva linjen att den tidigare Quick hade rätt”, rimlig (jfr 5 kap. 1 § 2 st. brottsbalken och RH 2002:39).

Oavsett hur det ligger till med Bergwalls eventuella skuld, måste det vara tillåtet att diskutera de bevis som har framlagts i de olika rättsprocesserna, liksom det måste vara tillåtet att diskutera hovrätternas resningsbeslut (vilket jag gör här) och åklagarnas beslut att lägga ned åtalen mot Bergwall. Liksom den frikände Christer Petterssons eventuella skuld till Palmemordet har diskuterats av journalister, statsvetare, jurister och andra, även efter den frikändes död, måste den frikände Sture Bergwalls eventuella skuld kunna diskuteras i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Veritas liberabit nos.