You are currently browsing the category archive for the ‘Yttrandefihet’ category.

De senaste månaderna har visat att slaget om yttrandefriheten inte är avgjort. Det visar sig genom dåd, diskussioner och inte minst genom avgöranden i domstol. En fråga som då kommit upp är frågan om relationen mellan yttrandefrihet och upphovsrätt. Är det rätt att fälla någon för upphovsrättsintrång när det handlar om publicering av bilder med stor betydelse från publicistisk synvinkel?

Grundproblemet kan sägas vara att upphovsrätten innebär en ensamrätt, i princip ett monopol, medan yttrandefriheten förutsätter att vi har rätt att sprida egna och andras tankar. Båda har sin bakgrund i tankegods från upplysningen och båda har en ställning som mänskliga rättigheter, vilket manifesteras i såväl FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som i svensk grundlag. Detta gör att båda, samtidigt, är bland det viktigaste vi har.

Det finns flera exempel när kollisioner har hamnat i domstol och som ofta med frågor om mål som rör yttrandefrihet handlar många av dem om situationer som väcker många känslor. Vi har exempelvis målet om Hitlers Mein Kampf, NJA 1998 s. 838 och målet om Sveriges Flagga, NJA 1975 s. 679.

De potentiella kollisionerna mellan upphovsrätten och yttrandefriheten har identifierats av lagstiftaren, som gjort en del avvägningar mellan de båda för att minska risken för långtgående konsekvenser.

Bland de viktigaste åtgärderna är att upphovsrätten konstruerats till att inte omfatta idéer och tankeinnehåll som sådana. Det upphovsrätten skyddar är hur idéer och tankeinnehåll uttryckts. Den som vill sprida vidare själva idén kan alltså göra det, om denne bara ändrar hur idén är uttryckt. Ensamrätten, monopolet, gäller alltså inte informationen som sådan, vilket öppnar för att sprida den vidare.

En annan åtgärd är att upphovsrättslagstiftningen innehåller flera inskränkningar. Hit hör exempelvis citaträtten, vilket gör att vi kan citera ur offentliggjorda verk. Vi kan alltså ta fragment ur andras texter och använda dem ordagrant, för att exempelvis gå i polemik med någon.

Ett annat exempel på hur upphovsrätten förhåller sig till yttrandefriheten är frågan om parodier. Det anses generellt vara så att parodier är tillåtna, något som också varit föremål för prövning i EU-domstolen nyligen (EUD C-201/13).

Om nu lagstiftaren tänkt på allt detta borde väl problemen vara ur världen? Riktigt så är det dock inte. Och det är här som bilderna som Ekeroth tagit kommer in.

För den publicist som fick bilderna i sin hand var förmodligen det publicistiska beslutet enkelt. Det handlar om bilder med nyhetsvärde, som kunde belägga ett händelseförlopp som det måste anses vara av allmänintresse att vi diskuterar. Frågan är om de som fattade det publicistiska beslutet om att publicera ens tänkte på den upphovsrättsliga dimensionen.

Rent upphovsrättsligt, enligt svensk upphovsrätt, är det dock inte särskilt svårt att se att det är fråga inte riktigt passar in i de åtgärderna som lagstiftaren vidtagit för att minska kollisionerna mellan upphovsrätt och yttrandefrihet. Det går inte att ”ta om” bilden på ett annat sätt för att undgå upphovsrättsintrång, att använda bilder i sin helhet kan inte ses som ett citat och det går inte att se det som en parodi på ursprungsverket. Det är således ett intrång i upphovsrätten.

Hur ska denna konflikt lösas? En lösning är att låta allt vara som det är och att låta de som fattar de publicistiska beslutet helt enkelt bestämma sig för om det är värt att göra ett intrång i upphovsrätten. Det uppkommer då ett ansvar, men att betala någon tusenlapp i skadestånd får kanske anses vara värt det i vissa fall. En annan lösning skulle vara att införa det som kallas för ”fair use”. Denna, amerikanska, lösning har många gånger framhållits som nyckeln till lösningen på alla upphovsrättens problem. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Christina Wainikka

Om en webbplats är grundlagsskyddad men har omodererade läsarkommentarer, gäller då BBS-lagen för kommentarerna? Denna fråga försöker jur. kand. Benjamin O J Boman besvara.Aftonbladet granskade nyligen vissa webbplatser med koppling till den s k nationella rörelsen. Man lät jurister bedöma huruvida bl.a. läsarkommentarer innefattade hets mot folkgrupp eller andra brott. I fråga om flera av de bedömda kommentarerna har nu Justitiekanslern (2013-01-08) inlett förundersökning om hets mot folkgrupp. I en artikel 2012-12-18 framförde Aftonbladets kulturchef, att innehavarna av de s k nationella webbplatserna, enligt 5 § lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen), var tvungna att ta bort uppenbara fall av hets mot folkgrupp i läsarkommentarerna. En juridikstuderande som driver en av de granskade webbplatserna uppgav samma dag följande, om en annan av webbplatserna, vilken i det följande kallas N: ”BBS-lagen gäller inte gäller [sic] för [N], eftersom sajten har ett utgivningsbevis. Detta står att läsa i lagens 2 § tredje punkten”. I det följande ska det utredas huruvida juridikstuderanden har rätt beträffande detta. Orden modererad, förhandsmodererad och förhandsgranskad betyder i sammanhanget läsarkommentarer samma sak, nämligen att en redaktion har granskat läsarkommentarerna och aktivt godkänt publicering av dem. På samma sätt betyder omodererad, efterhandsmodererad och icke förhandsgranskad, att kommentarerna har publicerats direkt genom kommentatorns eget agerande, utan föregående redaktionell granskning.

BBS-lagen gäller enligt huvudregeln i 1 § varje ”tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden”. En webblogg (”blogg”) med läsarkommentarer tillhandahåller onekligen möjlighet för olika ”användare”, dvs. kommentatorer, att reagera och interagera, med varandra och blogginnehavaren, och utgör en ”elektronisk anslagstavla” enligt lagen. Lagen omfattar, enligt huvudregeln, även de bloggar vars kommentarer förhandsgranskas av blogginnehavaren; interaktionen mellan olika ”användare” kan ju ske även om allt innehåll ”filtreras” av blogginnehavaren. Detta framgår av Göta hovrätts dom 2011-04-19 i mål nr. FT 2010-10 och Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2011-06-01 i mål nr. FT 1346-10 (inga prövningstillstånd beviljade i Högsta domstolen). Av 2 § framgår vissa undantag från lagens tillämpningsområde. I 2 § andra punkten står mycket riktigt att lagen inte gäller för ”tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen”.

Webbplatser är i regel inte skyddade av de nämnda grundlagarna. Enligt 1 kap. 9 § YGL kan dock en webbplats erhålla frivilligt skydd som ”databas”, så länge dess ”innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten”. Material som kan läggas till eller ändras fritt av användarna omfattas alltså inte av grundlagens skydd; innehåller en webbplats både redaktionens artiklar och ett fristående diskussionsforum som användarna fritt kan lägga till och ändra inlägg i, kan artikeldelen skyddas men inte diskussionsforumet. Bland annat webbplatser som det finns utgivningsbevis för, omfattas av YGL:s reglering. Webbplatsen N är en sådan grundlagsskyddad databas.

Att förhandsgranskade läsarkommentarer omfattas av samma databas som det redaktionella materialet (bl.a. artiklarna) är oproblematiskt och självklart. Den ansvarige utgivaren för webbplatsen ansvarar fullt ut för det material som vederbörande har godkänt. Se även min tidigare artikel Vem ansvarar för förtal på Internet? (2011). Webbplatsen N:s redaktion har sedan den 30 juni 2012 upphört att förhandsgranska läsarkommentarer till artiklarna – detta med anledning av att den (förre) ansvarige utgivaren flera gånger fällts till ansvar för hets mot folkgrupp på grund av kommentarernas innehåll. Hur påverkar detta beslut av N:s redaktion tillämpligheten av BBS-lagen?

I dagsläget anser Myndigheten för radio och tv och Justitiekanslern – som backas upp av Linköpings tingsrätt i beslut 2012-10-01 i mål nr. FT 2486-12 – att det på samma webbsida (såsom gemene användare ser det; att det rent tekniskt må vara fråga om olika webbsidor som visas på samma huvudwebbsida, är här inte praktiskt relevant) kan förekomma både förhandsgranskat redaktionellt material som skyddas av YGL, och omodererat material som användarna själva lagt till, och som därför inte omfattas av grundlagsskyddet. En artikel på en skyddad webbplats skulle då vara grundlagsskyddad, men de omodererade läsarkommentarerna till den inte vara det. Det ifrågasättas om en sådan ordning är rimlig, bl a med hänsyn till lagtextens utformning (jfr Radio- och TV-verkets beslut 2004-01-19 i ärende med dnr. 1192/2003). ”Den nuvarande lagtexten kan uppfattas som att grundlagsskyddet för hela databasen faller bort om någon del av den kan påverkas av någon annan än den som driver verksamheten. Vi föreslår en uttrycklig bestämmelse om att grundlagen inte ska gälla för just de delar av databasen som kan ändras av någon annan än den som driver verksamheten” framför Yttrandefrihetskommittén i SOU 2012:55, s 26. Idag betraktar myndigheterna de förhandsmodererade och efterhandsmodererade delarna som olika ”databaser” i lagens mening. Linköpings tingsrätt fann det avgörande att en i övrigt grundlagsskyddad webbplats uppgett att läsarkommentarerna inte förhandsgranskas samt att ”det redaktionella materialet [avgränsades] från kommentarerna av en bård i avvikande färg, i vilken det angavs att det skett en reaktion på artikeln”. Genom detta ”måste besökarkommentarerna och det redaktionella materialet ha framstått som två från varandra skilda delar”, menade tingsrätten. Sista ordet har dock näppeligen sagts i denna fråga, men i det följande antas det att Justitiekanslerns och tingsrättens inställning är skälig. (Även om den inte hade varit skälig, och omodererade läsarkommentarer hade fått hela databasen, eller i vart fall den artikel de avgetts med anledning av, att sluta omfattas av YGL, hade resultatet blivit detsamma nedan.)

Om nu icke förhandsgranskade kommentarer ska ses som en egen databas, skild från det redaktionella materialet, som inte åtnjuter grundlagsskydd, blir det lätt att avgöra huruvida den ovan nämnde juridikstuderanden har fog för sin inställning. ”För det omodererade forumet blir då BBS-lagen tillämplig”, skriver Malin Forsman (se Internetpublicering och sociala medier – En juridisk vägledning, Norstedts 2011, s 61f), och detta måste även gälla det ”forum” som de omodererade läsarkommentarerna utgör. I och med att läsarkommentarerna ska betraktas som fristående från det redaktionella materialet är de ju inte en ”tjänst[] som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen”, oaktat att (den förhandsmodererade delen av) webbplatsen är grundlagsskyddad. Följaktligen har den juridikstuderande fel, och läsarkommentarerna på webbplatsen N omfattas av BBS-lagen. Det innebär för den som driver webbplatsen N bl a en ständig uppsiktsplikt beträffande kommentarerna och en skyldighet att ta bort en kommentar som uppenbart innefattar hets mot folkgrupp, så snart vederbörande får kännedom om kommentaren (prop. 1997/98:15, s 20).

Förra veckan skrev jag en krönika i Dagens Nyheter om korruption i svenska företag. Bakgrunden var de avslöjanden om stora mutor som betalats ut från svenska börsjättar till diktaturer eller deras anförvanter. Jag tog därvid upp en dom från Eskilstuna tingsrätt vari personer som varit högt uppsatta direktörer dömts för det kanske värsta korruptionsbrott, om man ser till omfattningen, som medfört fällande dom i en svensk domstol.

Min pappa var åklagare i målet i Eskilstuna – vilket jag också i en anda av full disclosure nämnde – men krönikan byggde enbart på uppgifter från domen och vad jag kunnat läsa i tidningarnas näringslivssidor.

Bland de uppgifter som jag hämtade ur medierna rörde vissa den förlängning på Volvomålet som det sedan länge framstått som klart skulle komma. Jag noterade därvid att fler mål var i pipeline, d.v.s. rörande Scanias inblandning i affärerna med Saddam Hussein-regeringen och de stora utbetalningar som misstänks ha gjorts från Scania till den diktatur som förknippas med några av de värsta människorättskränkningarna i modern tid. Vi talar alltså om misstankar om att pengar betalats under bordet till den diktator som lät gasa ihjäl sin egen befolkning. Pretty serious stuff.

Idag kom också åtalet i Scaniamålet. Om åtalet skriver SvD följande: ”I åtalet listas 24 kontrakt med ett sammanlagt värde på över en miljard kronor. Scania ska enligt Schultz ha anlitat utländska bulvanföretag – från Ryssland, Förenade arabemiraten, Jordanien och Sudan – för att kunna förse den irakiska regeringen med utländsk valuta i strid med de då gällande FN-sanktionerna mot landet.”

Scanias folk försöker sig på litet olika metoder för att ge en motbild. Kommunikationschefen säger således i SvD att det är fel att kalla det för ett mutbrott, misstankarna rör ju sanktionsbrott. Och det är sant. Att kalla dessa misstankar för mutbrott är litet som att kalla en grov misshandel för ett ofredande. Grovt sanktionsbrott handlar nämligen om korruption i en helt annan skala, med helt andra risker, som är i strid inte bara med svensk lagstiftning utan världssamfundets normer. Pretty serious stuff.

Scania har prövat även andra metoder. Det kom nämligen ett brev från ingen mindre än börsjättens presschef efter min krönika. Så här skrev presschefen Hans-Åke Danielsson:

Som du förmodligen känner till, så har din far prickats av Justitiekanslern för sitt agerande i media med anledning av den pågående utredningen av huruvida Scania har brutit mot FN-sanktionsbestämmelser vid leveranser till Irak.

Såvitt Scania känner till, har statsåklagaren ännu inte har fattat beslut om att väcka åtal. Mot den bakgrunden är det en smula besynnerligt att du i din krönika påstår att åtal kommer att väckas mot Scania. Detta påstående för osökt tanken till att statsåklagaren återigen agerat på ett sätt som ogillas av JK.”

Det där med prickningen av JK stämmer. Jag har inte full koll på omständigheterna men som jag förstår bakgrunden hade han i en intervju framhållit att Scanias högsta chef riskerade att åtalas. Detta menade JK var olämpligt. Det var dock inte i formell mening otillåtet: Tjänstemän har en långtgående yttrandefrihet, och det gäller särskilt i situationer som denna – där det finns ett mycket stort allmänt intresse av information rörande misstankarna mot direktörer på ett av landets viktigaste företag. Men JK – inte bara nuvarande JK alltså, utan ämbetet i stort – har tagit på sig rollen att fungera som en form av allmän lämplighetstyckare i situationer som dessa. Det kan man ifrågasätta det lämpliga i. Men så är det i alla fall.

Det är dock helt ovidkommande. Presschefens ord innebär någon form av inlindat hot om rättsliga åtgärder, möjligen om en anmälan till JK, mot bagkrund av den tidigare prickningen. Men denna har inget med det det som sägs i min krönika att göra.

Även om de uppgifter som förekom i texten hade härstammat från pappa (vilket de inte gjorde, om än möjligen indirekt i fall någon tidning haft pappa som anonym källa utan min vetskap) hade nämligen solklart sådana uppgifter fallit under meddelarfriheten och skyddade av tryckfrihetsförordningen. Även om jag hade haft tillgång till en särskild läcka i min egen familj hade det alltså läckandet varit fullt lagligt. Ja, det hade väl ur något slags samhällsperspektiv varit önskvärt att uppgifter om grova korruptionsmisstankar rörande Scanias direktörer vidarebefordrades till personer som skriver i tidningar, så länge uppgifterna var sanna och korrekta.

Men jag skriver ”även om”. Några särskilda uppgifter har jag inte haft tillgång till. Jag har en dom, ett antal artiklar från DN och SVD, och en FN-rapport. Vad jag också har tillgång till är ett mejl från Scanias presschef, som en reaktion på att jag i Dagens Nyheter upprepat de kända misstankarna om att hans bolag smörjer diktatorer, i vilket presschefen insinuerar att min pappa som åklagare i målet ägnat sig åt oegentligheter.

Jag kan säga hur jag uppfattade det: Som ett hot. Ett hot med innebörden att om du inte slutar skriva om de brott som vi misstänks ha begått så kommer vi att göra livet surt för din pappa. Trots att det alltså inte fanns något rättsligt stöd för det. Så uppfattade jag det. Och det tycker jag är pretty serious stuff.

Kulturhuset i Stockholm rensar ut Tintin-böckerna för att de har ett ”kolonialt perspektiv”, rapporterar Svenska dagbladet. Inte bara det, chefen för utvecklingen av barn- och ungdomsverksamheten har också anvisat sin personal att jaga i hyllorna efter andra böcker som ”inte borde vara där”.

Vem har givit denna människa rätt att avgöra vad som borde finnas på bibliotekets hyllor? Ingen annan än hon själv, misstänker jag. Nästa gång är det någon självsvåldig person som anser att böcker som ”hånar profeten” inte ”borde finnas” på bibliotekets hyllor. Eller att böcker som gör narr av den kristna skapelseberättelsen inte ”borde finnas”. Eller böcker som kritiserar fackföreningsrörelsen. Eller böcker som ”förolämpar nationen”.

Det här, mina vänner, är exakt och utan minsta skillnad samma fasoner som leder till att kritiker av det sekulära Turkiet sätts bakom lås och bom, som för närvarande leder till att hus bränns ner och folk mördas i muslimska länder, som är grunden till att Pussy Riots medlemmar dömts. Det är diktatoriska fasoner.

Tintin är inte oproblematiskt. Men att ett kommunalt organs företrädare bestämmer att böckerna – som för övrigt anses utgöra en av comic-kulturens absoluta höjdpunkter och är konstnärligt extremet värdefulla – inte ”borde finnas” och plockar bort dem är en skandal: personen bakom detta borde genast skiljas från sin tjänst, då ett bibliotek inte kan anförtros någon som inte förstått yttrandefrihetens grund.

Yttrandefriheten är rätten att få säga och skriva det som andra tycker är anstötligt, smaklöst och vidrigt. Inget mindre. Om inte makten själv förstått det, måste vi lära makten detta om och om och om igen.

*****

Uppdatering: Se där, makten lär sig.

Pressdrakarna mobiliserar igen. I bombastiska termer skåpas åtalet mot de Expressenmedarbetare som köpt ett vapen ut fullständigt. En juridisk pinsamhet, säger Martin Jönsson på SvD. Sveriges dummaste rättegång, säger Aftonbladets ledarblogg. Expressens Thomas Mattson, bless his soul, skriver på sin blogg att ”Journalistiken står inför rätta”.

Journalister försvarar sina kollegor och Mattson försvarar sig själv. Det är psykologiskt inte så förvånande. Men det förvånande är hur de försvarar sina kollegor.

Att Expressens medarbetare objektivt sett begått brottet är klart. Själva poängen  var att utföra en handling som är kriminaliserad.

Det fanns goda syften bakom handlandet. Det finns ofta goda syften bakom brottsligt handlande. Men goda syften gör inte i och för sig kriminella handlingar straffria.

Expressens påhejare menar emellertid att det goda syftet borde påverka uppsåtsbedömningen. Anders Lindberg på Aftonbladet har t.o.m. lanserat en innovativ uppsåtslära: ”Uppsåtet var att genom normal granskande journalistik kontrollera om det stämde att vapen var lätt tillgängliga på Malmös gator.”

Jag kan inte tro att det är normal granskande journalistik att begå brottsliga handlingar, men det vet förstås Lindberg mer om än jag. Men det är en orimlig inställning. Jag kan inte stjäla något, för att sedan lämna tillbaka det, och hävda straffrihet för att jag tänkt skriva om det i DN.

Om man tittar litet mer nyktert på åtalet framstår uppsåtet som uppenbart. Uppsåtet var just att köpa ett vapen. Det var en medveten handling. Uppsåt föreligger således.

Men, som jag framhållit många gånger tidigare. Att en handling är brottslig betyder inte alltid att den är moraliskt klandervärd. Ibland finns det goda skäl att bryta mot lagen. Genom sitt reportage har Expressen gjort en viktig journalistisk insats. Det kan vara berömvärt alldeles oavsett vad som händer i brottmålet.

(Addendum: Det är inte den juridiska personen Expressen som åtalats. Jag har nu sett ett flertal krav på att ”Expressen borde frias”, men i Sverige kan inte t.ex. en tidning åtalas utan enbart människor. Straffansvar gäller bara för människor. Till skillnad från skadeståndsansvar som också kan drabba företag eller föreningar.)

*

Domen kommer dröja, rapporterar nu DN.

”Ahh… Derek, I don’t know if you’re familiar with the belief that some aboriginal tribes hold… It’s the concept that a photo might steal a part of your soul. I mean what are your thoughts on that, as someone who gets his picture taken for a living?”

”Well, I guess I have to answer your question, with another question… How many abadigitals do you see modeling!?”

Ur filmen Zoolander.

På Kungsgatan i Stockholm ligger ett klassiskt konditori som heter Vetekatten. På Vetekatten kan man avnjuta några av Sveriges bästa bakverk. Deras bakelser är utsökta.

Vetekatten blev emellertid känt även av en annan, mindre smaklig anledning, nyligen. En 41-årig person från Värmdö hade placerat kameror inne på toaletten på kaféet. Över hundra kvinnor blev i smyg filmade. Mannen som placerat ut kameran åtalades för sexuellt ofredande. Men mannen friades. Att smygfilma någon på toaletten var nämligen inte kriminaliserat. Det fanns inget förbud mot att göra smygporr på kaféer.

Högsta domstolen hade strax innan Vetekatten-fallet konstaterat att det inte finns något förbud mot bildupptagning ens i de mest privata sammanhang. I HD:s fall var det fråga om en man som hade låtit installera en videokamera i en lägenhet som han tidigare bott i med sin dåvarande sambo. Videokameran, som var försedd med rörelsedetektor, filmade den tidigare sambon när hon hade intimt umgänge med sin nya partner. En uppgiven Högsta domstol tvingades att frikänna mannen från ofredandeåtalet, eftersom brottet ofredande inte kunde anses täcka smygfilmningar. Inte heller fanns det något annat lagrum som kunde medföra straffansvar.

HD uttryckte stark kritik mot lagstiftaren för bristerna i strafflagstiftningen. Sådan kritik är ovanlig, men så är också lagstiftningens skydd för rätten att få vara ifred den kanske största svagheten i det svenska rättighetsskyddet. Sedan 1960-talet hade behovet av ett skydd för rätten att få vara i fred från uppmärksamhet på platser som sängkammaren, omklädningsrummet eller badrummet, varit känt. Domstolarna har sedan länge beklagat sig över det hål i lagstiftningen som gör det möjligt att installera kameror på insidan av toalettstolar på kaféer.
Att det är ett hål i svensk rätt är uppenbart. I avvägningen mellan Värmdöbons intresse av att få filma främmande personers underliv, och dessa personers intresse av att få slippa bli smygfilmade i underlivet, är det självklart att Värmdöbons intresse väger lätt. Det är dessutom så att svensk rätt har en skyldighet att tillhandahålla rättsliga regler för att skydda varje människas rätt till en privat sfär, en sfär där man kan räkna med att få vara ifred. Det är en skyldighet som den svenska lagstiftaren har tagit alltför lätt på tidigare.

Från senare tid kan påminnas om FRA-lagsdebatten, lagen om urinprovtagning på barn och effekterna av IPRED som exempel på hur det svenska integritetsskyddet ansetts svagt. För några år sedan presenterades i rapporten Privacy and Human Rights en värdering av integritetsskyddet i olika europeiska länder. Sverige kom på näst sista plats; enbart Storbritannien hindrade oss från att knipa jumboplatsen.

Det har alltså tagit tid. Men till slut har regeringen lagt ett lagförslag som kriminaliserar smygfotografering i privata sammanhang. I framtiden kommer det alltså inte vara tillåtet att fotografera människors toalettbesök med dold kamera på kaféet Vetekatten eller att rigga rörelsedetektorstyrda filmkameror i sängkammaren hos ex-sambon.

Lagförslaget gäller även integritetskränkningar på andra platser än toaletter och omklädningsrum. För att fotografering på allmän plats ska vara straffbar krävs dock att det sker på ett sätt som är ”påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka den enskildes personliga integritet som privatperson”. Här krävs det att handlingen förutom att vara integritetskränkande också är allvarligt integritetskränkande, samt att agerandet är påträngande eller liknande. För båda formerna av fotografering gäller att ansvar inte föreligger om agerandet var försvarligt.

Få lagförslag framstår som så självklart rimliga som detta. Det enda konstiga är att det tagit sådan tid. Den första regeln innebär att oförsvarliga smygfotograferingar på toaletten kriminaliseras. Den andra regeln innebär att oförsvarliga smygfotograferingar på allmän plats kriminaliseras om de skett på ett påträngande sätt och det dessutom finns en särskild risk för att integritetsskadan blir allvarlig.

Det är mot denna bakgrund förvånande att se den kritikstorm som förslaget drabbats av. I diskussionen om förslaget har det talats om att journalister borde vara undantagna förbudet. Ett sådant undantag är naturligtvis orimligt. Journalister kan inte ges särskilda privilegier att kränka människor.

Däremot kan ett journalistiskt ändamål göra att en integritetskränkning ska anses försvarlig. Den typen av försvarliga integritetskränkningar lämnar lagförslaget också öppningar för. Smygfotograferingar är således straffria om de är försvarliga, och ett granskande syfte kan vara en faktor som gör fotografering försvarlig. Men om en fotografering inte är försvarlig och om den skett på ett påträngande sätt som medför en risk för allvarlig integritetsskada ska även journalisten fällas till ansvar.

En särskild invändning är att fotografer ”på fältet” kan få svårt att göra bedömningen av om ett fotograferande är tillåtet eller inte. Det kan finnas en risk för självcensur i det läget, har det sagts. Men när är det egentligen den självcensuren kan bli aktuell?

Bara när fotografen själv upplever att hennes agerande är påträngande, närgånget eller dolt, ägnat att orsaka offret en särskilt allvarlig kränkning och det dessutom kan betraktas som oförsvarligt. Om journalister behöver en lagstiftning för att fundera över om det är rimligt att fotografera någon under sådana omständigheter är det uppenbart att etiken behöver få litet hjälp på traven av juridiken.

Det är viktigt att komma ihåg är dock att lagförslaget inte i sig tar sikte på journalister. Det tar sikte på alla slags oönskade kränkningar. Den fråga som vi bör ställa till de journalister som vill förhindra lagförslaget från att bli verklighet är därför denna: Är det verkligen rimligt att just deras oförsvarliga integritetskränkningar ska förhindra upprättelse för alla de människor som kränkts av andra än journalister? Det kanske journalisterna skulle vilja förklara för de kvinnor som blev smygfilmade på Vetekatten.

Nils Funcke har sent omsider kommit med ett motförslag. Under den lovande rubriken ”Så kommer vi åt kränkningarna” skriver Funcke att en alternativ reglering skulle kunna vara att ändra i brottsbalkens regel om olovlig avlyssning, i 4 kap.9 a §. Regeln förbjuder ljudupptagning i privata sammanhang men har lämnat fotograferingen utanför. Kan man inte bara stoppa in fotograferingen också i regeln?, funderar Funcke. Han tycks oroas något av hur även en sådan åtgärd kan påverka journalister negativt men landar i slutsatsen att det i sådana fall är den oseriösa journalistiken som drabbas.

Funcke oroar sig däremot inte för att hans förslag inte gör något åt de intgritetskränkningar som vi behöver reglera. I publika eller allmänna miljöer anses 9 a § inte kunna tillämpas. Den gäller enbart i det privata sammanhanget.

Vetekatten-fallet faller alltså utanför Funckes förslag. Personen som filmar under kjolar i rulltrappan likaså. Hatbrottsliknande bevakning, för att ta upp ett tidigare omdiskuterat fall där två kvinnor som kysstes i tunnelbanan uppfattade en ganska närgånget filmande (utan att filmandet verkar ha varit ett brottsligt ofredande) man som obehaglig, fångas inte heller in. Den Jönköpingskvinna som i helgen blev överraskad av att en man lutade sig över toalettbåsets väggar för att filma henne sittandes på toaletten med sin mobiltelefon hamnar också utanför.

Fotoförbudsdebatten har präglats av samma dimmighet som råder i Derek Zoolanders hjärna i citatet ovan. I grund och botten handlar det om att tillåta avvägningar i det enskilda fallet av om en behovet av att kunna förhindra en integritetskränkning väger än behovet av att skydda den handling som uppfattas som kränkande. Regeringens förslag ger en bra grund för dessa bedömningar. Nils Funckes förslag kan i den debatt som präglas av journalister och publicister som till varje pris vill försvara den rådande ordningen ses som ett fall framåt.

Men även ett fall framåt är ett fall.

(Delar av texten om lagförslaget har tidigare varit med i en artikel i Newsmill.)

Med anledning av den diskussion som inletts genom att Pressombudsmannen framhållit att de pressetiska institutionerna kan omfatta även journalisters deltagande i sociala media bad jag Benjamin O. J. Boman följa upp sitt inlägg om ansvaret för kommentarsfält med ett inlägg om huruvida PO:s inställning också kan knyta an till det tryckfrihetsrättsliga maskineriet.

Utgivaransvaret på sociala medier

Pressombudsmannen (PO) Ola Sigvardsson uttalade på onsdagen till tidningen Journalisten, att ”inlägg som svenska journalister som gör i sin yrkesroll på privata konton i sociala medier, ska kunna prövas” av PO och Pressens Opinionsnämnd.

Pressombudsmannens uttalande innebär att han gärna skulle se att sådana uttalanden kunde prövas, ehuru han medger att det saknas regelverk och praxis för en sådan prövning. På frågan om huruvida ansvariga utgivare ”kan hållas ansvariga för innehållet på anställdas privata Facebookkonton” svarade PO ja, och motiverade: ”Om journalister använder sociala medier för att diskutera eller upplysa om saker som rör till exempel det redaktionella arbetet, faller det under utgivaransvaret” (Johannes Nesser, PO vill kunna pröva journalisters Facebookinlägg, Journalisten 2011-09-07).

Av naturliga skäl har detta uttalande kritiserats av vissa utgivare. ”Är jag ansvarig för vad [medarbetaren] Andreas Ekström säger på en fest?” undrar Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström, enligt Journalisten.

Jag har blivit ombedd att utreda huruvida journalisters uttalanden på sociala medier omfattas av de yttrandefrihetsrättsliga regleringarna. Det kan konstateras att de sociala medierna som sådana inte anses omfattas av tryckfrihetsförordningen, TF, eller yttrandefrihetsgrundlagen, YGL (se t.ex. Justitiekanslerns skrivelse 2011-09-06 i ärende med dnr. 5506-11-31, om http://www.facebook.com).

Detta är ju i enlighet med huvudregeln, att webbplatser inte automatiskt har något grundlagsskydd (och därmed inte heller någon skyldighet att utse utgivare eller uppge vem som ligger bakom webbplatsen). Tryckfrihetsförordningen torde inte kunna vara tillämplig på sådana sociala medier som utgörs av webbplatser. Enligt databasregeln i 1:9 YGL, kan ”en databas, vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten”, omfattas av YGL:s skydd, bl.a. om den drivs av redaktion för en periodisk skrift, eller om utgivningsbevis har sökts för verksamheten.

Vad som avses med begreppet ”redaktion” har behandlats av Högsta förvaltningsdomstolen i RÅ 2003 ref. 30. Domstolen fann att begreppet inte kunde ges en annan och vidare innebörd än att det ”innefattar de personer som har hand om ordnandet och utgivningen av tryckta skrifter”, tillsammans, och att YGL 1:9 inte fordrar att tillhandahållandet av databasen måste ske ”som ett led i att förmedla nyheter eller att skapa opinion”.

Innebär detta att enskilda redaktionsmedlemmars bloggar och Facebook- och Twitterkonton omfattas av databasregeln och således av den ansvarige utgivarens ansvar? Rimligen inte, då den enskilde redaktionsmedlemmen inte själv utgör redaktion för den tryckta skriften, och syftet med regleringen i databasregeln var att skydda även ”medier som kan användas för informationsförmedling i former som gör det möjligt för en ensam utgivare att råda över innehållet på ett sätt som är likvärdigt med vad som gäller tryckta skrifter” (prop. 1990/91:64, s 112).

Såvida inte journalisten inhämtar den övriga redaktionens och den ansvarige utgivarens samtycke inför publicering av varenda Facebook-, Twitter- eller blogginlägg, och det även i övrigt tydligt framgår att det sociala mediekontot är kopplat till den tryckta periodiska skriften, torde inläggen falla utanför grundlagens reglering. Nu bortser jag från sådana (förmodat förhandsgranskade) bloggar – t.ex. redaktionsbloggar – som finns direkt på en grundlagsskyddad webbplats och därför omfattas av databasskyddet och utgivarens ensamansvar. (Jag bortser även från olika typer av webbsändningar, som kan vara skyddade enligt 1:6 YGL, och från e-postutskick som skulle kunna anses vara radiosändningar.)

Hur kan då PO hävda att ansvarig utgivare har ansvar för journalisters uttalanden i sociala medier? Svaret är enkelt: uttalandet är inte av juridisk karaktär. PO kan inte avse att utgivarna har något tryck- eller yttrandefrihetsrättsligt ansvar för innehållet, utan blott ett slags pressetiskt ansvar.

Även om pressetiken och juridiken stundom sammanblandas, är detta vanskligt onekligen (se Anders R Olsson, Farligt blanda ihop pressetik och juridik, Dagensjuridik.se, 2010-06-22). Syftet med PO och PON är inte att genom rättstillämpning reglera medierna, utan rimligen att utforma etiska riktlinjer för en ansvarsfull publicism. På PO:s webbplats kan man, i ingressen till de etiska reglerna för press, TV och radio, läsa följande: ”Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen.”

Jag har inga synpunkter på hur mediesektorn självsanerar, och kan således inte kritisera PO:s inställning. PO har för övrigt utvecklat sin ståndpunkt, enligt följande (Johannes Nesser, Tweet PO-anmäld, Journalisten 2011-09-08): ”Konton som är direkt kopplade till en tidning bör kunna prövas av PO och Pressens Opinionsnämnd. Rent privata inlägg på journalisters egna konton ska givetvis inte prövas. Det intressanta och svåra är det du själv tar upp; gråzonen med privata konton som används i det journalistiska arbetet. Här konstaterar den norska kommittén, vars utredning jag kommenterade på Journalistens hemsida, att man får bedöma från fall till fall. Och det kanske är så långt man kan komma för tillfället.”

I förra veckan publicerade vi på juridikbloggen en sammanställning av jur kand Benjamin OJ Boman rörande ansvaret för kränkningar i kommentarsfält. Sammanställningen finns här. Sedan dess har flera nya aspekter kommit till, bland annat rörande utgivningsbeviset för sajten Realisten som JK reagerat på. Rättsläget tycks delvis oklart, vilket är särskilt besvärande eftersom det rör grundläggande yttrandefrihetsfrågor. Därtill är rättsläget delvis otillfredställande.
 
Jag bad några särskilt kunniga jurister kommentera Bomans inlägg. Först in med intressanta synpunkter är Per Hultengård, chefsjurist på Tidningsutgivarna och expert på tryckfrihetsfrågor. Tack för det, Per!
 
Nedan följer de frågor jag ställde till Per med anledning av Bomans inlägg och de svar som Per skickade in.
 
*
Mårten:  Min första fråga är om du delar de bedömningar av rättsläget som Boman gör.
 
Per: Ja, jag delar i allt väsentligt den bedömning som görs i Bomans inlägg – med det påpekande som Martin Brinnen gjort i en kommentar ang. bilageregeln. Sedan är det ju viktigt att understryka att många frågeställningar på det här området är oprövade och därför bara kan bli föremål för just bedömningar.
 
Mårten: Boman framhåller att en webbtidning som frivilligt sökt skydd under grundlagarna inte får innehålla inlägg som inte godkänts av redaktionen. Det innebär att ett öppet kommentarsfält inte är tillåtet för dessa tidningar. För det fall sådana kommentarer ändå tillåts kan det vara en anledning att dra in utgivningsbeviset. Således kan inte renodlade webbpublikationer som sökt skydd under grundlagarna tillåta användargenererat innehåll utan förhandsgranskning. Anser du att detta stämmer och är det i s f en lämplig lösning?
 
Per: Riktigt så strikt så att webbplatser med utgivningsbevis ö h t inte skulle få innehålla inlägg som inte godkänts av redaktionen är det ju inte (det framgår också av kommentarerna på juridikbloggen. Radio- & TV-myndigheten hade till en början en väldigt strikt hållning och krävde att omodererade kommentarer skulle avskiljas i ett eget fönster, i annat fall fick man avslag på en ansökan om utgivningsbevis. I dag uppfattar jag att man har en något mera flexibel inställning. Jag tycker att det viktiga är att man tydligt ska kunna avskilja vad som kommer från redaktionen och vad som är omodererade kommentarer – sättet på vilket det sker bör vara upp till sajtinnehavaren att bestämma.
 
Mårten: Är det en brist att inte den s.k. BBS-lagen tar upp ärekränkning?
 
Per: Jag tycker snarare att den stora bristen är att ärekränkningar utanför det grundlagsskyddade området så sällan lagförs. Frågan är dock – med tanke på hur vanliga ärekränkningar här är  – om det är rimligt att lägga även detta ansvar på budbäraren, d v s tjänsttillhandahållaren?
 
Mårten: Hovrätterna har bedömt att den som godkänner förtalande kommentarer i ett förhandsmodererat kommentarsfält svarar för den ärekränkning som därmed uppstår. Det är genom att man trycker på ”godkänn” som uppgiften sprids. Är det rimligt att ett ansvar också bör föreligga när innehavaren eller moderatorn underlåter att ta bort en kränkande kommentar som hon blivit uppmärksammad på? Det skulle i s f innebära ett ansvar även för efterhandsmodererade (eller för den delen inte alls modererade) bloggars eller andra webbpublikationers innehavare/moderatorer.
 
Per: Nej, jag tycker inte att man kan gå längre än det ansvar som BBS-lagen ålägger tjänsttillhandahållaren, d v s en tillsynsplikt och en skyldighet att plocka bort. Väljer man att förhandsgranska, vilket ju nu allt fler återgår till, får man däremot ta ansvaret för vad man då faktiskt väljer att publicerar – antingen som utgivare under YGL, eller om man nu verjkar utanför YGL-området som ansvarig för den blogg man driver.
 
Mårten: Min femte fråga är denna: Boman menar att om tidningar inte förhandsmodererar kommentarer i sina kommentarsfält så omfattas det inte av grundlagen. Är det, om du inte gör en annan tolkning, inte märkligt? Hela TF:s maskineri sätts i så fall ur spel, trots att kommentarerna görs inom webbpublikationens ram.
 
Per: Jag delar Bomans bedömning som du återger den i fråga fem. Sedan kan man förstås tycka att det blir lite konstigt – sajten blir ett lapptäcke där du som utgivare svarar för vissa delar och inte för andra – men principen om ensamansvar förutsätter ju att den som nu bär detta ansvar har en rimlig möjlighet att kontrollera vad som publiceras eftersom denne bär straffansvaret. Då kan inte grundlagsskyddet – och därmed utgivaransvaret – utsträckas till att också omfatta icke förhandsgranskade kommentarer, menar jag.
 
Per fortsätter: I övrigt kan jag tillägga att det vi nu ser på tidningssajterna är en pendelrörelse som går tillbaka till vad som praktiskt tillämpades från början. För tio år sedan tillämpade så gott som alla tidningssajter förhandsgranskning. Sedan har allt fler övergått till efterhandsmoderring – ofta med extern hjälp – i takt med att kommentarsvolymerna ökat. Och nu återgår man till förhandsgranskningen. Det är också en återgång till det klassiska TF & YGL-utgivarkonceptet, d v s att man som utgivare tar ett helhetsansvar för vad som publiceras. 
 
 
 

Ironin ger upphov till munterhet. I flera blogginlägg har nu Expressens chefredaktör Thomas Mattson delat ut tjuvnyp mot mig, om än utan att nämna mig vid namn. Senast var det några kommentarer från mig med anledning av News of the Worldwide-skandalen. Jag framhöll problemet med den korruptionskultur som utvecklats mellan vissa journalister och vissa poliser, som yttrar sig i att medierna betalar poliser för att skvallra om t.ex. gripna kändisar eller spektakulära mordfall. I England är det uppgifter om sådana mutor – det ord som används även av det officiella Englands företrädare – som lett till allmänhetens ramaskri och att huvuden rullat inom polisen.

I Sverige finns det inte mycket till insikt om att polisersättningarna ens är ett problem. Mattson själv ser ett stort värde i att kunna fortsätta muta poliser, det är ju en av de metoder som Expressen använder sig av för att få underlag för sitt alltmer aggressiva uthängande av misstänkta och brottsoffer. Mattson gör små piruetter för att skymma sina ofräscha värderingar. Han påstår dels att frågan om vederlag till de skvallrande poliserna är en fråga om tryckfrihet. Och så kör han ett högstadiemässigt personangrepp som går på ständig repeat, nämligen att mina inlägg i yttrandefrihetsdebatten motiveras av en vilja att synas i media. Däri ligger ironin. Mattson gör det nämligen under bildbyline i Sveriges näst största tabloid. Vem exponerar sig själv mest?

Bortom humorn finns det något litet sorgligt över Mattsons förhållningssätt. Och det är potentiellt farligt. Det sorgliga visar sig i hur tydligt det är att vissa av de medieföreträdare som som säger sig ta ställning för tryckfriheten saknar förmågan att se bortom sitt egenintresse. Mattson verkar helt oförmögen att inse att vissa faktiskt kan engagera sig i tryckfrihetsfrågor av principiellt intresse, utan personlig agenda.

Alla Mattsons brandtal om yttrandefrihet handlar om en enda sak, att främja tidningen Expressens intressen. Egenintresset framträder med generande klarhet när man ser vilka tryckfrihetsfrågor som Expressens chefredaktör kämpar för. Rätten att namnge kändisar misstänkta för ringa narkotikabrott innan utandningsprovet ens hunnit svalna. Rätten att kunna betala poliser för att förmå dem att missköta sitt uppdrag genom att berätta om misstankar mot enskilda personer. Rätten att kunna peka ut oskyldiga människor som mördare utan några sanktioner.

Kort sagt: Vad Mattson tar strid för är hela tiden rätten att kunna förstöra människors liv utan att det ska kosta något. Aldrig har jag hört Expressens högsta företrädare uppriktigt uttrycka medkänsla med de offer som tidningens journalistik skapar. Inga ursäkter. Aldrig någon ånger. En märklig empatilöshet präglar tidningens kommunikation.

Jag tror inte att det beror på att personer som arbetar på Expressen, eller dess chefredaktör, är onda människor. Jag tror att det beror på att det utvecklats en kultur på tidningen, som innebär att uppgiften att sälja så många tidningar som möjligt tillåts övertrumfa i princip alla individuella intresse. Just en sådan kultur som uppstått på News of the World. En kultur som dessutom svensk rätt ger alltför stort utrymme för.

Om dessa frågor har jag skrivit och talat i över tio år, i alltifrån kioskvältare som Förvaltningsrättslig tidskrift till populistiska tidningar som – faktiskt – Expressen. Mina inlägg i debatten handlar naturligtvis inte om att synas. Jag har till skillnad från Mattson inga bildbylines på de publikationskanaler jag själv kontrollerar och Förvaltningsrättslig tidskrift väljer man knappast att skriva långa texter i om man har kändisambitioner.

Mina inlägg motiveras till skillnad från Mattsons av ett genuint principiellt engagemang. Det är principiellt fel att den person som oskyldig pekades ut som mördare av Sveriges utrikesminister lämnas utan möjlighet till upprättelse. Det är fel att Thomas Mattson kan köpa snaskiga sekretssbelagda uppgifter från en polisman som inte har andra motiv än att tjäna pengar. Det är fel att kvällspressen kan göra oskuldspresumtionen illusorisk genom att hänga ut personer med namn långt innan man ens vet om det blir något åtal. Allt det här är fel. Och genom att kämpa för dessa etiskt oförsvarliga ståndpunkter förlorar man trovärdighet i tryckfrihetsdebatten.

Det är synd. Det finns nämligen många viktiga tryck- och yttrandefrihetsbegränsningar där det verkligen behövs kamp. Idag är meddelarfriheten, som Mattson påstår sig värna om, orimligt inskränkt i situationer där den behövs som mest, nämligen avseende de hemligaste uppgifterna. När det gäller t.ex. uppgifter om hemlig telefonavlyssning finns det ingen meddelarfrihet alls. Inte ens om det finns tecken på rättsröta eller korruption. Få av pressens självutnämnda tryckfrihetsförespråkare har tagit strid mot denna alltför oflexibla inskränkning – kanske för att meddelarfrihetens grundtanke, att skapa möjligheten för offentliganställda att kunna avslöja missförhållanden i den offentliga verksamheten – glömts bort bland allt skvallrande om tv-programledare och halvkändisar.

En annan strid rör de hål som finns i grundlagens skydd, där t.ex. barnpornografi och upphovsrättsbrott helt faller utanför skyddet. Det kan i allmänhet vara rimligt men i enskilda fall ger ohållbara resultat, vilket den s.k. mangadomen visar.

En tredje fundamental yttrandefrihetsdiskussion rör skyddet för de nya medierna och hur balansen mellan yttrandefriheten och integritetsskyddet ska dras i digitala sammanhang.

Dessa frågor förtjänar djupare diskussion av de som månar om yttrandefriheten på riktigt, av principiell övertygelse och inte för att tjäna pengar på den. Istället läggs krutet på att försvara det oförsvarliga, att försöka skymma övertrampen bakom tryckfrihetens slöja. Yttrandefriheten måste alltid vägas mot andra intressen, som integritetsskyddet. När det glöms undermineras yttrandefrihetens legitimitet.

Expressenredaktörens strategi användes också av News of the World. Den strategin har lett till lödderattacker, gripanden, parlamentsutfrågningar, propåer om statliga ingrepp i tidningarnas verksamhet och till och med krav, bl.a. av Labourledaren Milliband, på att staten borde med tvång bryta upp det mediehus som gav ut tidningen. Farliga tendenser, men reaktioner som News of the World och dess likar bäddat för genom ett exploaterande av yttrandefrihetens retorik för att dölja en cynisk, integritetsfientlig och empatilös verksamhet.

Själv anser jag inte att poliser borde förbjudas att läcka viktig information till media. Inte heller tror jag att ett fullständigt förbud mot tipspengar vore rätt väg att slå in på. Dessa positioner försvagas emellertid oerhört när de framförs i ett sammanhang där dagens uppenbara brister i systemet försvaras som handlade det om ett skydd för rätten att slippa tortyr. Det är allvarligt. För en sak står helt klar.

En News of the World-skandal kan hända även i Sverige.

*

Mattsons inlägg, inklusive kommentarer på denna bloggpost, finns här.

Upprördheten är stor över Frälsningsarméns inställning till homosexualitet. Jag är lite förvånad över förvåningen: såvitt jag vet, har alla de tre stora abrahamistiska religionerna en rätt så ogin inställning till homosexualitet. Det som kanske kan göra saken lite mera delikat, är att Frälsningsarmén – liksom flertalet trossamfund – tar emot statligt stöd, och att statens officiella inställning till homosexualitet är att det är en sexualitetsform bland andra. Frågan är alltså om och i så fall hur den officiella statliga inställning skall påverka stödet.

Två utgångspunkter förefaller mig vara tämligen givna. Å ena sidan har vi yttrandefrihet och därmed åsiktsfrihet i Sverige. Så länge ingen uppmanar någon annan till fysiska övergrepp, bör alla meningar – alldeles oavsett hur korkade de är, eller kanske just i synnerhet sådana yttranden som uppfattas som korkade, trångsynta och fördomsfulla – få yttras. Självklart får det privata samfundet Frälsningsarmén hålla sig med vilka stenåldersfördomar som helst utan att straffas för det. Å andra sidan har ingen ”rätt” till statliga pengar: den som utan krav på vederlag ger någon annan en present, måste ha rätten att låta bli att ge en present (eller ”bidrag”, som det i sammanhanget kallas). Om Frälsningsarméns fördomar inte passar staten, har staten prima facie ingen skyldighet att finansiera Frälsningsarmén, inte ens delvis.

Men det är bara utgångspunkterna. Problemet är att de krockar, och därför måste fler argument anföras och vägas mot varandra för att konflikten skall kunna lösas upp. Jag tror att några av dessa argument kan vara följande.

Frälsningsarmén – vars världssyn jag på intet sätt delar och är beredd att bekämpa med alla till buds stående argument – gör ett beundransvärt jobb. Frälsningssoldaterna går dit ingen annan går: de finns där längst ner på samhällets botten och gör en viktig och central social insats. De insatser som Frälsningsarmén gör – även om jag tycker att de förtecken under vilka de görs är ganska oattraktiva – komplementerar statens insatser, och statens pengar betalas alltså för verksamhet som någon måste göra.

Vidare skall staten vara neutral, det vill säga staten skall inte blanda sig i trosuppfattningar: att den officiella statliga inställningen är att homosexualitet är en sexualitet bland andra, skall inte spela någon roll när statens pengar delas ut. Staten har helt enkelt inte till uppgift att uppfostra medborgarna. Om staten skulle ta sig sådan frihet, skulle staten bli ett tvångsmedel för åsikter i den rådande majoritetens hand. Tanken med demokratin är att alla åsikter skall ha möjlighet att fredligt verka för att få en majoritet på sin sida. Detta förutsätter att den för tillfället rådande majoriteten inte med tvång eller genom att dra undan förmåner som majoriteten får
från andra åsiktsriktningar omöjliggör för någon åsiktsriktning att så småningom bli majoriteten. Delas pengar ut till en grupp, måste motsvarande andra grupper också få pengar. Det är olämpligt att knyta den statliga penningpåsen till någon viss materiell åsikt i någon fråga, utan kriterierna bör vara utformade så att den politiska eller sociala åsikten hos de olika grupperna inte spelar någon roll.

Med andra ord skall nazister få pengar om kommunister får dem, och kommunister skall få pengar om liberala får dem. Om Svenska kyrkan får pengar av staten, skall också de judiska samfunden, moskéerna, buddhisterna och Frälsningsarmén få pengar. Att sålla mellan grupperna på grundval av deras åsikter, är inget annat än åsiktsdiktatur.

För mig framstår alltså frågan som svart-vit. Antingen säger vi att religiösa samfund kan få pengar på ett liknande sätt som andra föreningar: då skall alla religiösa samfund få dessa pengar, alldeles oavsett om de tillbeder någon gud, några gudar, djur, sex eller någon entitet som andra uppfattar som djävulen. Eller så säger vi att inget religiöst samfund skall få pengar, i vart fall inte i denna egenskap. Då skall inte heller Svenska kyrkan eller katolska kyrkan eller någon annan få pengar.

Väljer man det senare alternativet, kan man fortfarande stödja verksamhet av allmännyttig karaktär. Man kan alltså ge Frälsningsarmén öronmärkta pengar för dess sociala verksamhet, utan att för den skull ge den pengar för sin religiösa verksamhet (såvida dessa två sidor av myntet nu går att skiljas åt i just Frälsningsarméns speciella fall). Man kan också kräva att den sociala verksamheten skall vara fri från åsiktspropaganda. Men man kan inte kräva att Frälsningsarmén ändrar sin inställning i sociala eller politiska frågor: gör man det, måste man också acceptera att även Saudi Arabien kräver av sina medborgare att de skall dela och följa just Saudi Arabiens speciella inställning till sociala och politiska frågor. Det finns helt enkelt ingen principiell skillnad mellan staten Sveriges inställning till Frälsningsarmén och det wahabbistiska Saudi Arabiens inställning till kvinnor som kör bil.

Med andra ord: argumentera mot Frälsningsarmén, men undandra inte just Frälsningsarmén det stöd som andra trossamfund får. Om vår demokrati inte är starkare än att den tål att ett gäng homofober som ändå lyckas göra ett bra socialt jobb får använda sig av sin yttrandefrihet, är den ändå inte mycket värd.

*****

Jag vill i sammanhanget gärna tipsa om Chandran Kukathas utmärkta bok The Liberal Archipelago, där författaren visar hur man kan få ihop en liberal stat med illiberala samfund inom dess ram.

*****

Uppdatering: Se också Sanna Raymans ledare idag.