För någon vecka sedan meddelades att HD beviljat prövningstillstånd i det s.k. Landskrona-fallet. Målet rör den principiellt men också praktiskt intressanta frågan om hur långt ansvaret kan sträcka sig för andra människors skadevållande. Mer precist tar Landskronafallet upp frågan om huruvida en kommun som LVU-placerat en flicka som led av pyromani hos flickans mamma kan hållas ansvarig för de stora skador som flickan orsakade genom att anlägga brand. En faktor i bedömningen har i underrätterna varit att kommunen kände till att mamman hade svårt att kontrollera sin dotters beteende och att hemmiljön inte var direkt harmonisk.

Målet aktualiserar emellertid även en annan fråga, nämligen om den s.k. novus actus-principen kan anses höra till svensk rätt. Jag tror att de flesta inte känner till principen och inte har funderat på den närmare. I tidigare svensk rätt behandlades den åtminstone av rättsvetenskapen som en självklar del av den skadeståndsrättsliga argumentationsfloran. Idag förekommer mig veterligen inte uttrycket i någon återkommande uppdaterad framställning.

Det fulla namnet på principen är ”novus actus interveniens”. Principen tar sikte på situationen där någon intervenerar i ett pågående skede och agerar på ett sätt som utlöser en risk för skada, eller påskyndar en skada eller på annat sätt omedelbart orsakar en skada som det fanns en risk för.

Principens huvudsyfte är att fungera som en ansvarsbegränsning för någon som givit upphov till en risk när det kommer uppsåtligt agerande personer in i händelserna därefter. För det fall principen anses tillämplig kan den innebära att enbart den senare aktören, den intervenerande, kan hållas ansvarig. Det sägs ibland att den senare personen ”bryter” orsakskedjan som den tidigare riskskaparen knyts till. Principen innebär således en form av ansvarallokering. I ett fall som Landskrona-fallet kan en tillämpning av principen innebära att enbart flickan själv kan hållas ansvarig, medan kommunen som gav upphov till en risk för skada av det aktuella slaget genom placeringen (flickans pyromani var känd) därmed skulle kunna undgå ansvar.

I de rättsordningar som erkänner principen betraktas den i allmänhet som en orsaksprincip, som ett element i läran om faktisk kausalitet. I denna kontext passar enligt min mening inte principen in särskilt väl (se däremot Michael Moores motstående inställning). Men kanske bör principen betraktas som ett lämpligt inslag i en kausalitetsvärderande lära, vare sig den kallas för en adekvanslära eller något annat? Det finns rättspolitiska skäl som talar för att avgränsningar bör göras i dessa fall. Det finns skäl som talar emot också för den delen.

Frågan är hur som helst intressant.

Annonser