Smygfotografering som uppdagas först efteråt

Svea hovrätt friade i en dom den 28 april 2016 en man som fört in sin mobiltelefonkamera under en kvinnas kjol och fotograferat hennes underliv. Frågan i målet var om det fanns förutsättningar för att gärningen skulle kunna föranleda straffansvar för sexuellt ofredande. Fotograferingen skedde i en rulltrappa i kollektivtrafiken. Målsäganden uppfattade inte fotograferingen vid fotograferingstillfället utan först efteråt.

Hovrätten skriver i sina domskäl:

”Även om det kan finnas goda sakskäl för den nu sagda uppfattningen finner hovrätten att den ännu så länge inte kan sägas utgöra något annat än en argumentation de lege ferenda. Hovrätten ansluter sig alltså till tingsrättens bedömning att det i nuläget saknas tydligt stöd i lag och praxis för att döma till straffansvar för sexuellt ofredande i dylika fall av smygfotografering, nämligen när offret är omedveten om att bilderna tas […].”

Tingsrätten nämner brottet kränkande fotografering i sina domskäl. Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, döms för kränkande fotografering till böter eller fängelse i högst två år.

Tingsrätten skriver:

”I fråga om andra utrymmen [än de som omfattas av förbudet mot kränkande fotografering] saknas ett generellt förbud mot att utan samtycke fotografera enskilda personer innebärandes att den nu aktuella fotograferingen i sig inte utgör något brott. Gärningen kan dock, under vissa förutsättningar, vara att bedöma som ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 § andra stycket brottsbalken. En förutsättning härför är dock att målsäganden uppfattat angreppet, i förekommande fall fotograferingen, när det företogs”.

Att tingsrätten nämner det nya brottet kränkande fotografering (infördes 1 juli 2013) är viktigt ur pedagogisk synpunkt men kan också förstås som en hälsning till lagstiftaren. Samma kategori av bilder hade kunnat grunda ansvar för kränkande fotografering om de hade tagits i hemlighet i exempelvis ett omklädningsrum. Är det rimligt att individens skydd mot den här sortens integritetskränkningar ska vara villkorat av i vilken miljö de företas?

Sexuellt ofredande, den som blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet. Som hovrätten skriver går det att de lege ferenda argumentera för att sexuellt ofredande också borde omfatta fall av smygfotografering då den fotograferade inte uppfattar när bilderna tas.

De lege ferenda syftar till ”vad lagen borde vara” i förhållande till de lege lata, ”vad lagen är”. Bör ansvar för sexuellt ofredande vara beroende av när gärningen, smygfotografering i det här fallet, upptäcks eller borde det räcka att personen uppfattar att den blivit fotograferad i nära anslutning till att bilderna togs? Rent språkligt kan det vara svårt att förstå ofredande som något annat än något man upptäcker när ofredandet så att säga äger rum. Jämför med blottning.

Brottet sexuellt ofredande infördes utan en tanke på att personer i framtiden skulle fotografera andras underliv i hemlighet. Kränkande fotografering är en mer träffande beskrivning för den sortens gärningar. Det är en modernare lagstiftning som svarar mot ett behov som finns men som var svårt att förutse innan alla tekniska hjälpmedel vid införandet av straffbestämmelserna om förtal och sexuellt ofredande.

När smygfotograferingen upptäcks eller var den äger rum, i en rulltrappa eller på en toalett, förändrar inte det faktum att bilderna har tagits, att de finns och kan komma att spridas vidare. Det man inte märker av där och då kan man komma att må dåligt av senare.

Hovrätten gör bedömningen att det inte finns tydligt stöd i lag eller praxis för att döma personer för ansvar för smygfotografering när offret upptäcker fotograferingen först efteråt. Högsta domstolen har i NJA 2008 s. 946 beskrivit det bristande skyddet för den personliga och sexuella integriteten och ifrågasatt om det är förenligt med Europakonventionens artikel 8 som ger en rätt till respekt för privat- och familjeliv. I målet hade en man sedan relationen med sin flickvän tagit slut installerat kameror och mikrofoner i deras tidigare gemensamma för att övervaka henne. Ljud- och bildinspelningarna pågick en längre tid utan den före detta flickvännens och dennes nya pojkväns kännedom, de fick kännedom om inspelningarna först efteråt av personer som hade fått ta del av dem.

I en passning till lagstiftaren skriver HD:

“En annan sak är att goda skäl kan anföras för att förfaranden av det slag som är föremål för HD:s bedömning i detta mål borde vara straffbara. Det får emellertid, oavsett det nuvarande rättslägets förenlighet med Europakonventionen, anses ankomma på lagstiftaren att ta ställning till om en sådan kriminalisering bör införas och i så fall till hur den bör utformas.”

Den som läser domen från Svea hovrätt kan få uppfattningen att det är fritt fram att smygfotografera personers underliv så länge det sker i miljöer som inte träffas av förbudet mot kränkande fotografering och man behärskar smygfotografering. Vill lagstiftaren ha det på detta viset?

Felaktiga intryck och allvarliga kränkningar

En 15-åring som för några skolkamrater visat en film där han har sex med en jämnårig person har dömts för förtal av Kalmars tingsrätt.

”Tingsrätten har funnit det utrett att den nu aktuella filmen spelats in utan B:s vetskap. Det har varit fråga om en inte helt kortvarig film där B både deltar i ett vaginalt samlag samt utför oralsex. […] Visningen av filmen har inneburit en mycket allvarlig kränkning av B:s personliga integritet och medfört betydande negativa konsekvenser för henne. Tingsrätten bedömer ett skäligt skadestånd avseende kränkning till 30 000 kr.”

Förtal är den bestämmelse som ligger närmast till hands när någon delat sex- och nakenbilder utan samtycke. Bestämmelsen är för den sakens skull inte oproblematisk, särskilt inte den argumentation den ger upphov till.

Förtalsbestämmelsen är endast tillämplig om bilderna lämnat en uppgift om den dokumenterade personen som varit ägnad att utsätta denne för andras missaktning.

I lagkommentarerna kan man läsa:

”Frågan om det kan vara förtal att lägga ut en nakenbild på en person på t.ex. en hemsida besvaras vanligen med nej. För att en sådan gärning ska innebära förtal måste något ytterligare läggas till så att en nedsättande uppgift kan anses lämnad. Ett exempel skulle kunna vara lägga ut en bild på en person, som inte vet om det, på en sida där sexuella tjänster mot ersättning bjuds ut. Den nedsättande uppgiften som förmedlas skulle i ett sådant fall vara att denna person prostituerar sig.”

I en dom om grovt förtal uttalade HD: ”X:s brottsliga gärning består i att han, genom att lägga ut filmen på porrsajterna, har förmedlat det felaktiga intrycket att Y har velat göra inspelningen av deras samlag tillgänglig för andra, och härtill som pornografi. Det innebär att han har lämnat en uppgift om Y som har varit ägnad att utsätta henne för andras missaktning”.

Hade det framgått av filmen att den hade spelats in och spridits utan Y:s samtycke hade ett sådant ”felaktigt intryck” varit uteslutet, liksom tillämpningen av förtalsbestämmelsen.

Mer intressant är att HD konstaterar att ”X:s handling har inneburit en allvarlig kränkning inte bara av Y:s anseende och självkänsla utan även av hennes privatliv genom att filmen avser en rent privat angelägenhet, nämligen ett samlag mellan henne och X:s i hans hem”.

Förtalsbestämmelsen bidrar till krystade resonemang om missaktning. Av dem kan man få intrycket av att ”uppgiften” om den drabbades inställning skulle vara avgörande för om ett spridande är ägnat att utsätta någon för andras missaktning. Diskussionerna efter de uppmärksammade fallen av sex- och nakenbilder som delats utan samtycke visar snarare att även en person som smygfilmats riskerar sitt anseende.

Grundproblemet är inte att spridande av sex- och nakenbilder kan förmedla det måhända felaktiga intrycket att någon är en person som kan tänkas gå med på att bli fotograferad naken i sexuella situationer. Problemet är den allvarliga kränkningen av personens integritet spridandet innebär.

JK är statens advokat

Justitiekanslern (JK) har kommit med besked: de som tvångssteriliserats i samband med ett könsbyte kommer inte att erhålla skadestånd av staten. Mot bakgrund av den vanligtvis inte precis lugna tonen i debatten runt frågor om sexualitet och/eller identitet kan man redan tänka sig vilken storm som kommer att blåsa nu.

Jag vill därför påminna om att JK är statens advokat. Det innebär att JK:s besked är ett partsbesked, ett uttalande från den som påstås vara skadeståndsskyldig att den inte känner sig skadeståndsskyldig. Det är inte rättsordningens sista ord: man kan vända sig med en stämningsansökan till tingsrätten och därefter kommer domstolarna att pröva frågan. JK:s besked är alltså inte rättsordningens sista ord.

Vad gäller själva frågan, är den inte så enkel att besvara: JK:s argumentation är inte helt utan poänger. Det är inte självklart att förändrade samhällsattityder – såsom de bland annat kommer till uttryck i lagstiftningen – ska kunna leda till att det uppstår en skadeståndsskyldighet i efterhand, att det som någon en gång i tiden gjorde i trygg förvissning om att det var ett acceptabelt handlande i efterhand ska anses vara vårdslöst och leda till skadeståndsskyldighet. Härvid spelar också roll att syftet med tvångssteriliseringen inte var att bestraffa eller skada den som genomgick en könsomvandling, utan att skydda barnen.

Att vissa – däribland jag – alltid tyckt att det var en befängd inställning, ändrar inte det faktum att det där och då var en form av statligt sanktionerad uppfattning. Det är inte uteslutet att någon form av ersättning ska utgå, men frågan – och det är endast den frågan som JK har att pröva – är om detta följer av juridiska regler, eller om det följer av politisk anständighet. I det senare fallet är det inte någon fråga för vare sig JK eller domstolarna, utan för politiken.

Därmed inte sagt att det skulle vara omöjligt att finna staten enligt juridiska regler skadeståndsskyldig. Därmed bara sagt att alla som nu frestas att spy galla över JK bör lugna sig.

Det kom ett läsarbrev om Lexbase

För någon vecka sedan beslutade Justitiekanslern att inte inleda förundersökning med anledning av anmälningarna rörande sajten Lexbase, som väl alla känner till vid det här laget. Det är inte så förvånande. JK skall bara åtala om det är särskilt påkallat ur allmän synpunkt. Det är en kraftig inskränkning i statens uppgift att utreda och lagföra brott. Denna begränsning har dessutom tolkats väldigt strikt av JK under senare tid – med undantag för Expressens etiska kollaps i fallet Mikael Persbrandt har JK inte åtalat i något fall under det senaste decenniet.

För egen del tycker jag ändå att JK:s beslut är beklagligt. Om det finns något fall som borde anses ha uppfyllt kriterierna i åtalsregeln är det Lexbase.

I Lexbase-fallet ställs juridiken på sin spets: De domar som sidan sprider är offentliga och de finns redan idag tillgängliga i databaser som InfoTorg. Samtidigt finns det stora skillnader i tillgängligheten och sättet som informationen sprids på i Lexbase. Dessutom finns det ett cyniskt inslag i Lexbase som saknas med InfoTorg etc: Snaskandet i andras olycka och misär är själva affärsidén. Om inte detta fall uppfyller förutsättningarna för åtal verkar det meningslöst att överhuvudtaget ge JK mandatet att kunna åtala. Åtalsregeln blir en papperstiger.

JK:s beslut applåderas av Expressens chefredaktör i en bloggtext som blandar ihop offentlighetsprincipargument med förtalsargument i en enda sörja. Lexbase skriver själva att JK:s beslut ”styrker tjänstens juridiska legitimitet”.

Själv blir jag bara deppig. JK:s beslut illustrerar det som vi tidigare kunnat notera: Integritetsskyddet är idag en klassfråga.

Rika människor eller människor med rika företag i ryggen kan kräva upprättelse om de anser sig förtalade av företag som Lexbase. Genomsnittsinkomstagaren vågar knappast ta risken, med tanke på hur rättssystemet är riggat till fördel för medierna och sådana företag som likt Lexbase parasiterar på mediernas förmånliga regelverk. Fattiga personer, t.ex. många gånger personer som redan är socialt utsatta efter att dömts för brott, saknar ofta helt möjligheter att ta tillvara sina rättigheter.

Hur påverkar en integritetskränkande tjänst som Lexbase de människor som genom sidan exponeras? Det kom ett brev till Juridikbloggen, från början en skrivelse till JK,  som illustrerar detta på ett bra sätt. Jag har fått tillåtelse att publicera det i sin helhet.

Jag har till JK skickat in ett Bestridande av Huvudbeslut gällande Lexbase.se. 

Men jag vill även dela mina synpunkter med Er, 

För mig är det svårt att förstå vilka rekvisit som krävs för att man skall se det som ett undantagsfall. 

Är det inte en när en betydande del av svenska folket hämningslöst hängs ut i en databas på nätet som marknadsför sig som ett nytt Eniro eller Hitta.se.  Detta möjliggörs av att YGL missbrukas för att förtala enskilda individer. 
Rätten att sona sitt brott och återanpassa sig i samhället är för den som återfinns i databasen helt förverkad. Det påverkar inte bara den lagförde, det påverkar familjer.    Barn till lagförda kommer att hamna i utanförskap.

Jag, som skriver detta, är ostraffad. Men min man fälldes under hösten i Tingsrätt för ett offerlöst bötesbrott.  Han har betalt sina dagsböter och lever såväl då som nu ett ordnat liv under ordnade former.  Staten anser brottet vara sonat.

Vi är en helt vanlig familj, vi är två heltidsarbetande, skattebetalande vuxna. Vi har bolån, vi pensionssparar, vi har två barn inskrivna i kommunal förskola.  Vi bedriver vid sidan av våra heltidsarbeten som anställda en bisyssla i form av eget företag.  Som enskilda näringsidkare är vi hårt utsatta för så kallade due dilligencetjänster.  

Att förekomma hos en Tingsrätt är givetvis inte fördelaktigt, ens för ett bötesbrott. Men det blir en helt annan sak när eventuella domar, förekomster och tvister görs sökbara likt telefonnummer i en digital version av gula sidorna.

Min man har sedan Lexbase startade i slutet av januari mått otroligt dåligt pga det som hänt, han begick mot sin vetskap ett misstag, åtalades, erkände, blev dömd samt betalade sina böter. Han klarar idag inte av att sköta arbetsuppgifter eller familjeåtaganden. Han är helt klart suicidal pga detta,  kön till öppenpsykatrin tänker jag inte ens diskutera här. 

Att bli uthängd på nätet som stämplad kriminell, urskiljningslöst tillsammans med alla lagförda personer oavsett lagöverträdelse är ett oerhört angrepp på den personliga integriteten. Det finns inget uppsåt bakom det begångna brottet, inget brottsoffer, ingen skada, och brottet är enligt staten sonat.   Men konsekvenserna av Lexbase blir för oss, på individnivå, monumentala.  Vi kommer bli uthängda i samhället, vi kommer behöva avveckla företaget. Andra föräldrar kommer hålla sina barn från att umgås med våra.

Att från samhällets håll få höra att det som Lexbase ägnar sig åt inte påverkar allmänheten nog för att allmänt åtal ska vara påkallat är ett slag i ansiktet.  Vi är många som lider och påverkas av detta.  Jag tror tyvärr även att vi i jämförelse med andra kommer lindrigt undan.

Den 29 januari i år fick vi i brevlådan en utskriven dom från en Tingsrätt. Utan att bli för specifik och nämna detaljer gällde domen brott mot Brottsbalkens 6 kap 4§. 
Den lagförde bor, inte i vårt område, men i närheten av mina barns förskola.  Med domen kom ett anonymt följebrev som varnade oss som föräldrar för detta vidunder som förmodligen väntade på att sätta tänderna i våra barn.   Att förtalsbrottet är begått står utom allt tvivel. Denna samhällsunderstödda pennalism är förödande för såväl rättsamhälle som demokrati. 

Men vart kan den utsatte vända sig, samhället sviker. JK anser ej det finns skäl att åtala. Enskilt åtal är den utväg som JK lämnar den drabbade med.  Det är en orealistisk möjlighet för den som inte är osedvanligt kapitalstark, samt många gånger ett juridiskt självmord.

Det höjs i debatten kring Lexbase röster från folk som anser att den som begår ett brott får ta konsekvenserna, det kan vara avskräckande och därmed nyttigt att bli uthängd som kriminell och har man rent mjöl i påsen har man inget att frukta.

Min skrivelse syftar inte till att diskutera skuldfråga eller rättsprocess fram till domslut.  Jag har fullt förtroende för det svenska rättsväsendet, men jag menar att det är anmärkningsvärt att högre röster inte hörs för att motverka att staten helt förlorat möjligheten att besluta om påföljd för lagförda personer.  Jag har i drygt 30 år levt i tron om att den som begår ett brott, dömes av staten till lämplig påföljd och sonar därefter sitt brott.  Ett bötesbrott anses sonat när boten till Rikspolisstyrelsen samt Brottsofferfonden är avlagd.  Ett brott där påföljden bestäms till fängelse, kontraktsvård eller villkorlig dom är sonat när tiden löper ut.   Kvar i belastningsregistret finns man i 5 eller 10år såvida man inte återfaller i ny brottslighet men belastningsregistret är slutet.  Det har i och med Lexbase spelat ut sin roll. Med Lexbase så blir resultatet det att privata aktörer beslutar den faktiska påföljden.

Tanken om att man ska kunna sona sitt brott och återanpassa sig i samhället är som bortblåst.  I och med Lexbase blir minsta lilla förseelse en livstidsdom.  I och med Lexbase skapas en ny samhällsgrupp, paria, de oönskade som ingen vill veta av.  Här kommer alla som förekommer i Lexbase arkiv samlas, fortkörare, snattare, bedragare och den som brukat våld mot person eller egendom.

Det kommer bli omöjligt för dem att få anställning, att få banklån, att få bostad.  De kommer helt enkelt att marginaliseras från samhället. 

I och med att samhället väljer att stödja Lexbase och dess verksamhet väcks ett antal frågor. 
Vem tar konsekvensen och även i förlängningen kostnaden av att en ofantligt stor grupp människor straffas ut från arbetsmarknad samt bostadsmarknad?

Vad ska Frivården syssla med nu, när den som lagförts för ett brott kan ge upp alla tankar på återanpassning efter avtjänat straff?
Men kanske, framförallt; Vem, förutom staten, skall ha en brottsbeivrande funktion? Vem förutom staten skall ha rätt att påföljdsbestämma straff, samt avgöra när ett brott sonats? 

Jag ropar inte högt och ljudligt om en grundlagsändring, då jag vet hur svår en sådan är att få till. Jag är även för offentlighetsprincipen, är beredd att gå långt för att försvara den och andra demokratiska rättigheter .  Men jag tror inte det var lagstiftarens tanke att den skulle utnyttjas såhär. En modifiering och uppdatering av tillämpning för anpassning till rådande digitala informationssamhälle vore på plats. 
Att domar är offentliga handlingar och att allmänheten ska få ta del av dem är bra, men det ska ske via den domstol där domen föll.  
Att det skall ske skyndsamt och att myndigheter ska vara behjälpliga är inte automatiskt lika med att myndigheter ska hjälpa individer att bygga upp sina egna brottsregister. 
Att ändra gällande regler för vem som får ta del av vad är bevisligen och med rätta krångligt, för att inte säga i praktiken omöjligt.  Vad som däremot inte är krångligt är att med några penndrag ändra prissättningen. 
Vore det inte rimligt att ta några kronor betalt per domslut?  Den som vill granska makten, den som vill kontrollera en näringsidkare eller kontrollera en privatperson kan enkelt göra det utan att det grävs djupa hål i dennes fickor.   Att begära ut 5 domar för 5kr styck skulle kosta 25kr.  Förmodligen billigare än resan till domstolen i sig. 

Rent populistiskt frågar jag mig, vem tar ansvar för vilken form av register som skapas i Lexbases kölvatten?  Som vi alla vet är det för personer födda före 1991 oerhört lätt att med hjälp av endast personnummer sortera ut utlandsfödda  svenskar, invandrare, adoptivbarn samt människor som beviljats politisk asyl.

Är det rimligt att företag får använda och hantera uppgifter på ett vis som inte ens berörda myndigheter får?   Att de sedan även kan hantera datauppgifterna i en så undermålig IT-lösning som Lexbase bevisligen tillhandahåller gör det än mer skrämmande. 

Jag har en polisman som nära bekant, han ser Lexbase som ett oerhört användbart instrument i sitt yrkesutövande.  Han menar att han inte längre kommer behöva följa de regler kring belastningsregistret som gäller idag.  Att polismän på fält idag med en mobil och internetuppslutning kommer kunna göra användbara slagningar i arkivet direkt på en brottsplats.

Här har vi en samling opportunister, som helt godtyckligt snickrat ihop sin databas.
 De uppger att de har samtliga domar från landets samtliga domstolar, upp till 5 år tillbaka i tiden.   Men vid sökning i databasen förekommer domar som är betydligt äldre än 5år, det förekommer minderåriga, det förekommer brottsoffer, vittnen, sakkunniga. 
Domar på lagförda som mig veterligen lagförts de senaste 5 åren saknas.  Databasen tillhandahålls som sagt på en plattform så undermålig att det tog en hobbyprogrammera blott 15minuter att hacka den. 
Vill vi leva i ett samhälle med all den här informationen i fel händer? 
Jag ber om krafttag, för att sätta stopp för detta vansinne.  För allas vår skull

Vänligen,

Sandra Cavallin

 

Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor

Det börjar bli närmast en egen måltyp, sexfilmerna och -bilderna som sprids på Internet. Spridandet av sådana filmer och bilder är förstås alltid, när det sker mot någons vilja, en allvarlig integritetskränkning. Alla har rätt att slippa behöva få sitt mest intima privatliv offentligt exponerat. Alla har rätt att slippa uppleva hur det mest privata sprids över hela världen på ett okontrollerbart sätt.

Internetförtalet kan skada, betydligt mycket mer än andra former av förtal. Information på Internet kan spridas globalt. Spridningen kan ske med en enorm hastighet. Och, som det i alla fall brukade sägas tidigare: Internet glömmer aldrig. Dessutom, när det gäller de sexuella filmerna och bilderna kommersialiseras ofta kränkningarna. Bildupptagningarna snappas ibland upp av pornografer som använder dem i reklamsammanhang eller för att på andra sätt tjäna pengar.

Juridiken har närmat sig internetkränkningar av detta slag på ett avigt sätt. Det är framför allt förtalet som fått stå för ansvarsregleringen i dessa fall. Regeln passar egentligen inte särskilt väl in, men i en väldigt ofta åberopad dom från 1992 lagade HD efter läget. Det är inte ägnat att utsätta någon för annans missaktning att ha sex, konstaterade HD i NJA 1992 s. 594. Däremot kan en film få det att framstå som att den som är med på filmen faktiskt ville vara med i en sexfilm och det är ägnat att ådra personen omgivningens klandrande blickar. Då framstår ju personen som en pornograf.  Eller, med HD:s ord:

Den videofilm som F.J. visat för andra personer lämnar uppgifter om att J.M. haft samlag med honom och om hur samlaget genomfördes. Dessa uppgifter kan inte i och för sig anses nedsättande för henne. Den som ser filmen får emellertid lätt det felaktiga intrycket att J. kände till att samlaget filmades. Slutsatsen ligger då också nära till hands att hon inte hade något emot att filmen visades för andra. Den bild av J. som filmen sålunda förmedlar måste anses nedsättande för henne, vilket bekräftas av de reaktioner och attityder som hon mött i sin omgivning sedan filmen vid olika tillfällen visats för andra. De uppgifter som genom visningen av filmen lämnats om J. har alltså varit ägnade att utsätta henne för andras missaktning. F. har därför gjort sig skyldig till förtal.

Idag uppmärksammade Dagens Juridik en ny förtalsdom från Göta hovrätt i ett sexfilmsfall. Domen rör skadeståndet. I tingsrätten utgick ett högt skadestånd för kränkning till offret, 130 000 kr. Det är ett högt skadestånd, men det är inte unikt med sexsiffriga ersättningsbelopp för denna form av kränkningar. Ur ett systematiskt perspektiv kan det framstå som konstigt. Normalbeloppet för kränkningsersättning vid våldtäkt (vuxen) är – numer – 100 000 kr. Samtidigt finns det en viktig faktor som talar för höga belopp vid internetförtalen av detta slag: Kränkningen riskerar att bli livslång. (En genomgång av praxis görs i vår bok Näthat: Rättigheter och möjligheter, som kom ut för någon månad sedan.)

Hovrätten sänkte skadeståndet till 25 000 kr. Det är ett lågt belopp för kränkningar av det här slaget och återspeglar knappast allvarligheten i handlingen eller offrets lidande. Vi vet att lidandet i dessa situationer kan vara stort. För några veckor sedan tog radioprogrammet Medierna upp fallet ”Natascha”. Natascha råkade ut för att en bild på henne, naken men inte i en sexuell situation, fick spridning. Intervjun visade hur Nataschas liv genom spridningen blev helt förändrat: Hon blev folkskygg, slutade att gå ut – hon slöt sig.

Dessutom. I det nu aktuella fallet har hovrätten en konstig, på gränsen till stötande, motivering.

”De uppgifter som X har lämnat har visserligen varit nedsättande för Y:s anseende. Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor. I linje med att härskande etiska och sociala värderingar ska utgöra utgångspunkten vid bedömningen av en kränkningsersättnings storlek bör detta förhållande ges ett inte obetydligt genomslag vid hovrättens prövning.”

Det här är mer än ett iakttagande av etiska och sociala värderingar. Det här är ett empiriskt påstående om hur synen på sexuallivet förändrats i samhället. Sådana domskäl borde inte få skrivas utan ett robust stöd i sociologiska källor, enligt min mening. Utan stöd i någon form av empiri blir det rena spekulationer. Stämmer hovrättens påstående? Vi kan ju fråga Natascha som inte längre vill gå ut.

Jag hoppas att det här målet kommer till Högsta domstolen. Och om det gör det hoppas jag att HD ändrar resonemanget kring förtal av det här slaget. Det borde inte vara nödvändigt att ta den omväg som HD tog 1992, Det är visst ägnat att utsätta någon för annans missaktning att bli exponerad naken, på toaletten, eller i sexuella situationer. Ingen klandrar någon för att hen har sex. Men den som fått sitt sexualliv publikt utfläkt kommer att möta flackande blickar, bortvända ansikten som fnissar, samtal som avstannar när hen kommer in i fikarummet.

När Nataschas nakenbild spreds började de som sett bilden se på henne på ett annat sätt. Så upplevde i alla fall Natascha det. De mötte henne med bilden av en naken människa på näthinnan. De såg en person vars innersta rum gjorts till underhållning. I brist på andra integritetsskyddsregler borde det inte vara omöjligt för HD att finna utrymme för ett sådant skydd under det nu existerande regelverket. Och på vägen kanske HD kan säga något om det där med att kränkningar av det här slaget ska betraktas som mindre allvarliga eftersom folk i allmänhet har börjat ha sex framför kameror.

Instagram-målet: Gästinlägg av Benjamin OJ Boman

Benjamin O J Boman har en gedigen erfarenhet från tvister rörande s.k. näthat. Han har nu skrivit något så ovanligt som ett (en?) amicus brief med anledning av det s.k. Instagram-målet. Min egen uppfattning är en helt annan än Benjamins, vill jag tillägga eftersom det ser ut som att jag är avsändare, men uppskattar – som alltid – denna diskussion.

*

Rättsutlåtande i Göteborgs tingsrätts mål nr. B 705-13

Med anledning av det s.k. ”Instagrammålet” vill jag självmant anföra följande. Jag tar, skall påpekas, inte ställning i skuldfrågan i det aktuella målet, utan mitt utlåtande innehåller generella betraktelser.

Legalitetshänsyn motiverar en restriktiv tillämpning av förtalsstadgandet

På senare tid har tendensen i rättspraxis varit, att till skydd för den personliga integriteten utvidga tillämpningsområdet för 5 kap. 1 § brottsbalken, så att paragrafen omfattar även gärningar som näppeligen initialt får anses ha varit avsedda att kriminaliseras genom den (jfr t.ex. NJA 1992 s 594 och NJA 1994 s 637). Detta är självfallet vanskligt ur legalitetssynpunkt (jfr SOU 2008:3 s 288). Det måste vara påräkneligt för den enskilde att denne kan bli bestraffad för en viss gärning. Även om det är lovvärt att skydda den personliga integriteten, kan man inte därför göra våld på lagen på ett sätt som gör den oigenkännlig. Det måste beaktas att förtal inte fordrar annat uppsåt än att gärningsmannen förstått de uppgifter han förmedlat och medvetet förmedlade dem – någon egentlig avsikt att genom spridning av uppgifterna ge upphov till andras missaktning fordras inte (se NJA 1966 s 565 och NJA 1990 s 231; se även Göta hovrätts dom 2011-04-19 i mål nr. FT 2010-10 om spridning genom s.k. bloggkommentar). Det är således förhållandevis lätt att styrka det subjektiva rekvisitet i förtalsbrottet. Tonvikten synes således ligga på den objektiva delen – själva uppgifternas karaktär. Detta tör motivera att domstolen iakttar påtaglig försiktighet då den bedömer huruvida en uppgift som sådan är förtalande eller ej. Noteras kan, att värdeomdömen i gemen inte skall anses straffbara. I praxis har vissa uttalanden avgivna i vissa situationer legat i gränslandet mellan uppgifter och värdeomdömen – t.ex. ett påstående om att en person är rasist eller nazist – och då har man valt att hellre fria än fälla (Svea hovrätts dom 2011-10-12 i mål nr. FT 3777-11, Justitiekanslerns beslut 1992-02-06 i ärende 470-92-30 och 2010-11-25 i ärende 6319-10-31, samt RH 2009:40 [om ”snuthora” som värdeomdöme]; se dock Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr. FT 2522-10, där påståendet om att en person ”förmodligen” deltagit i ett illdåd, ansågs utgöra en förtalande uppgift). Detta sammanhänger, förutom med den för förtal anklagades möjlighet att åberopa sanningsbevisning, skäligen med det som tas upp under sista rubriken nedan.

En förtalsdom kan ha samhällsmoraliska konsekvenser som bör beaktas

Vidare bör en ansvarskännande domstol beakta vilka moraliska implikationer ett tillämpande av förtalsstadgandet kan få. Att spridande av en uppgift anses förtalande i teknisk mening, dvs. enligt 5 kap. 1 § 1 st. brottsbalken, innebär att uppgiften anses ”ägnad att utsätta [den utpekade] för andras missaktning”. I bestämmelsen tas som exempel upp att man ”utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt”. Även om man vid bedömningen ska beakta vilka sociala kretsar den utpekade rör sig i (det anses ”tillräckligt att en uppgift är nedsättande för en persons anseende i de särskilda kretsar som han tillhör”), värderingar på gärningsorten etc. (NJA 2003 s 567), kan det dock antas att ett stämplande av en uppgift som förtalande ses som samhällsnormerande; om en domstol uttalar att uppgiften X är att bedöma förtal in casu, lär det häri implicit ligga en uppmaning till allmänheten om att undvika att sprida uppgifter lika X. Så är särskilt fallet i känsliga ”pilotmål”, som väl det nu aktuella får anses vara. Domstolarna må avgöra enskilda fall, men även underrätters bedömningar har inte sällan påverkan på kommande rättsfall och den allmänna rättsuppfattningen. När en domstol fäster avgörande betydelse vid omständigheterna i det särskilda fallet – t.ex. värderingarna i en utpekad persons särskilda kretsar – bör detta därför särskilt påpekas i domen.

När en uppgifts andemening exempelvis är att en kvinna är sexuellt lössläppt, kan det, med beaktande av det ovansagda, ifrågasättas om domstolen verkligen indirekt, genom tillämpning av förtalsstadgandet, bör stämpla en kvinnas bejakande av sin sexualdrift som ‘ägnat att utsätta henne för andras missaktning’. Att människor idag har sexuella relationer även med många andra människor, måste betraktas som i huvudsak accepterat, även om vissa grupper inte tillstyrker beteendet. Om en domstol, för att skydda enskilda mot angrepp, såsom brottsliga förklarar även uttalanden som inte i egentlig mening kan misstänkas rendera andras missaktning, har man tänjt förtalsstadgandet för mycket (vide supra). Om domstolen istället gör en in casu-bedömning där den utpekades bakgrund ges stor betydelse, är risken att avgörandet antingen blir meningslöst ur normgivningssynpunkt, eller att det får den besynnerliga konsekvensen (sannolikt grundad på en välment men olyckligt grov generalisering), att vissa grupper anses mer skyddsvärda än andra. Exempelvis vore det vanskligt om en domstols bedömning i ett förtalsmål ledde till den allmänna uppfattningen, att en flicka eller kvinna med invandrarbakgrund finge vara beredd att utstå mindre vad gäller angrepp mot sin sexuella ”hedervärdhet”, än en flicka/kvinna med svenskfödda föräldrar.

En uppgift måste kunna tas på allvar för att vara straffbar som förtal

Vidare kan det konstateras att en uppgift, för att kunna bestraffas som förtal, måste kunna tas på allvar av läsaren. Uppgifterna skall ju typiskt sett kunna ge upphov till andras missaktning mot den utpekade. Om en uppgift förefaller så överdriven eller eljest icke sannolik, att den näppeligen tarvar gendrivande, är den knappast typiskt sett sådan, att den utgör förtal. Från rättspraxis kan noteras ett fall, där den för förtal åtalade, enligt hovrätten ”gjort sig känd för att genom kränkande tillmälen och grundlösa beskyllningar gissla befattningshavare i offentlig verksamhet”, och genom sin klädnad ”uppenbarligen med avsikt spridit ett löjets skimmer kring sin person”. Trots att de skrifter som personen författat ”till ordalagen innehåller förtal” ansåg hovrättens majoritet det ”ytterst osannolikt att någon skulle kunna ta hans alster på allvar”, och således att de måtte ”inte anses ägnade att utsätta [den utpekade] för andras missaktning”. Åtalet ogillades (se hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1993-03-16 i mål nr. B 969/91). Justitiekanslern har i ett fall om publicering på Internet konstaterat att ”det allmänna intryck som [den aktuella] webbplatsen ger” var ”sådant att det kan ifrågasättas om någon som tar del av innehållet där verkligen kan förledas att tro på alla de uppgifter som publiceras. Till skillnad från vad som är fallet när det gäller mer traditionella medier kan det alltså hävdas att risken för att de publiceringar som skettt på [webbplatsen] ska leda till andras ‘missaktning’ i straffbestämmelsens mening rent faktiskt framstår som förhållandevis liten.” (Justitiekanslerns beslut 2012-06-20 i ärenden 3113-12-31 och 3474-12-31) Härvid kan det konstateras att uppgifter utan angiven källa av gemene man torde betraktas med högre grad av skepsis än källbelagda påståenden (jfr Helsingborgs tingsrätts dom 2009-04-21 i mål nr. FT 31-09).

Linköping den 4 juni 2013,

Benjamin O J Boman, jur. kand.

Smygfotograferingsförbudet

Det tog tid men till slut presenterade regeringen ett lagförslag om en kriminalisering av smygfotografering i privata sammanhang. I framtiden kommer det alltså inte vara tillåtet att fotografera människors toalettbesök med dold kamera på kaféet Vetekatten, vilket idag är tillåtet. Om nu lagförslaget går igenom och det finns det inget som tyder på att det inte skulle göra.

Förslaget är en  självklarhet. Det enda konstiga med det är att det tog sådan tid. Genom förbudet mot smygfotografering så tar vi åtminstone ett litet steg närmare att uppfylla våra skyldigheter enligt Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, vars integritetsskyddsregel Sverige idag inte når upp till.

I diskussionen om förslaget har det redan talats om att journalister borde vara undantagna förbudet. Ett sådant undantag är naturligtvis helt orimligt. Journalister kan inte ges särskilda privilegier att kränka människor. Däremot kan ett journalistiskt ändamål göra att en integritetskränkning ska anses försvarlig. Uppdrag gransknings dolda kameror är ett exempel. Den typen av försvarliga integritetskränkningar lämnar lagförslaget också öppningar för. Smygfotograferingar är således straffria om de är försvarliga, och ett granskande syfte kan vara en faktor som gör fotografering försvarlig.

Smygfotograferingsförbudet är dock inte tillräckligt. Även på allmänna platser kan vår integritet förtjäna ett rättsligt skydd. Lagförslaget kriminaliserar även sådan fotografering men är härvid alltför försiktigt. Men det är en bra början.

Se för ett längre inlägg om rätten att få vara ifred här. Departementspromemorian med lagförslag finns här. Klamberg skriver bra och här på bloggen även Jakob.

Etnicitet och allmänintresse

Redan någon timme efter att den s.k. 38-åringen gripits misstänkt för skotten i Malmö skrev jag på Twitter ”38-åringen, snart med ett namn på allas läppar.” Senare tillade jag ”Tack vare Expressen”. Och så blev det naturligtvis. Expressen blev igen först ut att lämna ut uppgifter om den misstänkta, nu häktade, personens namn.

Det har fått polisen att reagera. Mediernas namngivning, med bild, stör utredningen, framhåller de utredningsansvariga. Fotokonfrontationer blir genom Expressens åtgärd i det närmaste meningslösa.

Historien känns igen. Mediernas allt tidigare namngivanden och bildpubliceringar stör utredningar. Publiceringen av sekretessbelagd information ur förundersökningen likaså.

Dessutom finns det enorma integritetsrisker för den  misstänkta. Den misstänka personen har rätt att betraktas som oskyldig och det särskilt på ett sådant här tidigt stadium i förundersökningen. 38-åringen nekar till brotten.

Detta bryr sig nu förstås inte Expressen om. Expressen har andra intressen. Och nej, jag tror inte att det bland redaktörer närmast religiöst anstrukna begreppet allmänintresset är det som bäst förklarar den eskalerande utvecklingen mot att namnge tidigt i utredningen. Expressens Thomas Mattson har dock lanserat en ny förklaring. Han namnger och bildpublicerar för att, öhm, motverka rasism? Så här skriver Mattson, vilket förtjänar att citeras in extenso eftersom det är den mest fantastiska motivering av tidningens moraliska kollaps som jag hitintills hört:

”Expressen är normalt mycket restriktiv med att publicera namn och bild på misstänkta eller dömda brottslingar, och undantag görs endast då det föreligger ett uppenbart allmänintresse.
   Men den här restriktivitetsprincipen är kontroversiell, jag har många gånger bloggat om att inte minst identifiering av brottsmisstänkta eller dömda personer som en del läsare definierar som ”etniska svenskar” kritiseras hårt. Det sprids en myt i artikelkommentarer och forum om att medierna är särskilt benägna att publicera namn och bild på så kallade ”etniska svenskar”, samtidigt som de etablerade redaktionerna påstås vilja tysta ner invandrarrelaterad kriminalitet – allt i syfte att försköna den svenska integrationspolitiken. Ja, ni fattar.
   Expressens publicering i dag, när vi berättar mer om den misstänkte Lasermannen och identifierar honom med namn och bild, kommer alldeles säkert att kritiseras av anonyma mejlare som hänvisar till ”pressetik” och ”förtal” och ”flyttade gränser”… men som egentligen vill säga något annat. Och det är just de stämningarna, den tidsandan, som gör skottlossningarna i Malmö så relevanta att skildra.
   Vi vet ännu inte allt om attentaten mot malmöborna, ett mord och sju mordförsök, men en sak vet vi: det är viktigt att så konkrekt som möjligt rapportera om det oprovocerade våld som, enligt polisen, riktats mot personer som inte ser ut som ”etniska svenskar”.”

Namn och bild för att motverka rasismen alltså. Trovärdigt? Inte för ett ögonblick. Men låt oss anta att Mattson menar allvar. Då är det alltså den misstänktas etnicitet som kan fälla avgörandet om namn och bild skall ut, eller inte.  

Fräscht.

BEO och Bergström

Hans Bergströms hatchet-job över svenska jurister har redan kommenterats av bloggkollega Jakob Heidbrink, här. När nu Bergströms artikel hunnit bli några dagar gammal känns det dessutom överspelat att kommentera alla de sätt på vilka hans inlägg är insinuant och missvisande. Men jag kan inte helt låta bli.

Bergström spyr sin galla över två svenska myndigheter i artikeln, Diskrimineringsombudsmannen och Barn och Elevombudet (BEO). Begrström menar att dessa myndigheter är ”idelogiproducerande”. Med det skulle man kunna tro att Bergström menar att myndigheterna producerar ideologi, eller idelogiskt material, men det är inte det som han i första hand menar. Vad han tar sikte på är att myndigheterna besjälas av en egen ideologi och att de har en egen agenda baserad på denna ideologi. Denna agenda driver myndigheterna utan att låta sig påverkas av den demokratiska makten utanför myndigheterna: De ”producerar själva sin idéhållning”, menar Bergström.

Det är en förbluffande kritik. Den är dessutom förvirrad och okunnig.

Kritiken är okunnig eftersom Bergström i sin iver att argumentera för att juristerna tagit makten över staten helt missar de supranationella normer som alltmer styr myndigheternas verksamhet. DO arbetar således mot bakgrund av bl.a. det europeiska likabehandlingsdirektivet.  EU-rätten hamnar som alla vet ibland i konflikt med den svenska lagstiftningen och då viker svensk lagstiftning. På diskrimineringsrättens område finns det konflikter av det slaget som är välkända: Uppnår de svenska ersättningsnivåerna, som de lagts ned av domstolarna, de krav som direktivet ställer på svensk rätt? DO har ifrågasatt detta. Gör det DO till en ideologisk institution. Inte alls. När det gäller DO så är mitt intryck att den hemproducerade ideologi som Bergström menar präglar myndighetens verksamhet inte alls är hemsnickrad utan ett utflöde ur de idéer som EU producerat och som vi i Sverige sagt oss vilja följa. I ett val.

Kritiken är förvirrad eftersom Bergström blandar ihop en hel massa saker för att skapa bilden av juristernas makt som inte alls har att göra med någon makt och dessutom serverar han rena felaktigheter. Att BEO får ta emot många anmälningar tas således upp som ett problem eftersom – och smaka på orden – ”Alltmer av skolledningars tid upptas av att svara på juridiska rättsfall”. Nej, Hans. Skolledningar behöver inte svara på ”rättsfall”. (Däremot hade det nog varit bra om de understundom läste några rättsfall.) Däremot kan de behöva svara på frågor som hänger samman med att barn kan fara illa i skolan.

Påhoppet på BEO irriterar mig något oerhört, eftersom det kan påverka personer som inte vet vad det ägnar sig åt att få för sig att verksamheten består i att skicka rättsfall till skolor. Så är det inte. BEO ägnar sig åt att hjälpa samhällets mest utsatta individer i situationer där tidigare ingen brydde sig.

Bakgrunden står att finna i att många elever lider i skolan. De utsätts för mobbning, kränkningar, misshandel, utfrysningar, hot, sexuella trakasserier och gliringar. För att ta några exempel. Tidigare så har rättssamhället inte gjort så stort nummer av detta. De har intagit den inställning som Bergström verkar inta, nämligen att detta är en sak för skolan men inte något som samhällets institutioner behöver bry sig om. Den inställningen har medfört, och det vet vi, att väldigt många barn som utsatts för mobbning, kränkningar, misshandel, utfrysningar, hot, sexuella trakasserier och gliringar inte har fått det stöd de förtjänar av det omgivande samhället eftersom skolor och deras personal ibland  inte har kompetens att hantera problemen, att de inte har tillräckligt med anställda för att kunna hantera problemen, eller helt enkelt inte bryr sig, eller inte bryr sig tillräckligt.

I ett känt rättsfall från 2001 fann Högsta domstolen  att en flicka som blivit utsatt för återkommande mobbning i skolan utan att skolan vidtagit rimliga åtgärder inte kunde räkna med att få ersättning för sin skada eftersom skolans personal inte kunde anses oaktsam i lagens mening – personalen hade gjort så gott den kunde. (Se för en rättsfallsanalys, pdf-format: mobbning.) Fallet som härstammade från värmländska Grums gav upphov till mycket kritik, en kritik som underblåstes av ett antal andra fall där barn utsatts för kränkningar i skolor som inte reagerade tillräckligt. Bjästa-fallet ledde till en liknande diskussion nyligen.

Det handlar alltså om barn. Barn som far illa i skolan. Dessutom barn som far illa i en skola som de tvingas att gå till.

Som vuxen kan man knappt föreställa sig vanmakten att behöva gå till en arbetsplats under hot om offentliga sanktioner där man vet att man riskerar att utsättas för kränkningar, våld kanske. Den vanmakten kan för barn förstärkas av att skolans företrädare – lärare och ledning – inte agerar när kränkningarna pågår.  

Det är här BEO kommer in. BEO är en ny institution, som formellt ligger under Skolinspektionen. Uppdraget är att bistå barn som utsätts för mobbning och kränkningar i skolan gentemot den skola som inte gjort tillräckligt för att skydda barnen. Det är BEO:s viktigaste uppgift. BEO hjälper alltså barn som upplever sig kränkta i skolan. Det är ett uppdrag som BEO fått av lagstiftaren.

Någon ideologiproduktion från BEO:s sida har i alla fall inte jag sett till. Vad jag har sett är en mängd fall där BEO till skillnad från de skolor det handlar om engagerat sig till stöd för barn som mår dåligt. Om det svenska samhället tidigare lämnade dessa barn åt deras öden så försöker man idag alltså göra åtminstone något för att hjälpa dem till upprättelse.

Att  med stöd i flummiga associationer och oförklarade insinuationer angripa den enda myndighet som försöker hjälpa barn som utsätts för mobbning och utmåla ombudet som någon form av libertariansk revolutionär gränsar till det rent diaboliska.

Publicitetsskada vid frihetsberövande

Det måste vara medial rötmånad, med hänsyn till vilka märkliga debattartiklar som tidningarna tar in. Som denna i dagens SvD. Eller som debattartikeln  från Anders Ahlberg och Anette Novak (redaktörer för två olika tidningar) i DN häromdagen om justitiekanslerns praxis när det gäller ersättning till personer som varit frihetsberövade. Ahlbergs och Novaks artikel har idag fått gehör hos JK, som glatt säger sig välkomna den debatt som redaktörerna öppnar för. Det är synd. Redaktörernas debattartikel borde nämligen helst glömmas fort eller avskrivas som ett sådant feltänk som kan uppstå i tropisk hetta.

Redaktörernas poäng är att JK:s praxis att betala ut högre ersättningar till de frihetsberövade som skadats särskilt mycket efter att medieexponerats i samband med frihetsberövandet är fel. Det är fel eftersom bara medierna själva skall ta ansvar för publiceringarna.  

Redaktörerna berör inte skälen bakom lagstiftningen. JK betalar ut ersättningar till den som skadats genom att ha suttit frihetsberövad utan tillräckliga skäl: Personer som häktas men frias, personer som häktas men inte åtalas, personer som frias efter resning. Tanken bakom ersättningen är att om rättsväsendet kränker en människas frihet genom att låsa in henne utan skäl så skall rättsväsendet, staten alltså, ersätta den skada som därmed orsakats.  Och den skadan blir förstås större om medierna bidragit till att göra den som skall betraktas som oskyldig allmänt känd som misstänkt för brott: Påverkandet av den personliga integriteten blir större. Publicitetsskadan kvarstår ofta(st?) även om medierna också redogör för frisläppandet. Ingen rök utan eld.  

Redaktörerna redogör inte över huvud taget för hur en skadeståndsbestämning skall göras om man inte få beakta den faktiska skadan. Nu är i och för sig kränkningsskadeståndet en speciell form av skadeståndet – men även kränkningar bedöms utifrån antaganden om en faktisk skada, om än på ett abstrakt sätt (vilket jag beskriver i min bok Kränkning, 2008, kap. 2). Om staten på ett ansvarsgrundande sätt orsakar någon en skada, som sedan förvärras av andra aktörer (medier), så är det självklart att staten skall ersätta skadan.

Redaktörerna menar att det bara är medierna själva som skall ta ansvar för publicitetsskadorna. Den åsikten, måste man komma ihåg, framförs mot en bakgrund av ett rättssystem som i hög grad gör medier immuna för just det ansvaret. Det finns brister i tryckfrihetsrättens integritetsskydd. Stora hål.

Det visade sig nyligen tydligt i avgörandet rörande den helt oskyldiga person som begärt ersättning för förtal efter att med namn hängts ut som misstänkt för mordet på Anna Lindh – ingen ersättning utgick. Avgörandet visar på hur svagt integritetsskyddet vid publicitetsskador ofta är, vilket delvis är en följd av att svensk rätt låter ärekränkningsreglerna bära bördan för att skydda integriteten. Den bördan klarar inte ärekränkningsreglerna av. Det finns enligt min mening inget tvivel om att svensk rätt inte uppfyller de krav som Europakonventionen härvid ställer upp.

Redaktörerna nämnet inte ordet integritet i sin artikel. Deras uppfattning är att oskyldiga människor som frihetsberövas får räkna med att kränkas av tidningar utan att i realiteten ha någon möjlighet till upprättelse annat än i de extrema fallen – vare från medierna eller från staten.

Denna inställning bör vi ta med oss som en påminnelse om hur integritetsskyddet värderas i dagens svenska medielandskap. Om det nu är så att det bara är medierna som skall ta ansvar för publiceringarna så måste vi öppna upp för ökade möjligheter att få upprättelse från medierna. I andra rättsordningar diskuteras om Europakonventionens integritetsskyddsregel skall kunna ha direkt tillämpning mot medier (och andra). På sikt bör kanske vi överväga en sådan utveckling – eller andra former av ett starkare skydd mot medierna – även i svensk rätt.

En sådan reflektionsprocess skyndas på av det underliggande budskapet i JK:s svar till redaktörerna idag. Anna Skarhed säger att hon vill se över skadeståndsbedömningen i dessa fall och säger att ”[m]an kan diskutera om det allmänna ska bära det ekonomiska ansvaret för en publicitetsskada, men det har alltså lagstiftaren ansett.” Det kan man i och för sig diskutera. Men en sådan diskussion bör inte föras utan att samtidigt frågan om hur offrens upprättelse från medierna skall kunna stärkas. 

Integritetsskyddet stretar i motvind. Det underliggande budskapet i Ahlbergs, Novaks och Skarheds debattartiklar hintar om att den motvinden är på väg att tillta ytterligare.