I efterdyningarna efter måndagens vidriga nazistiska mordförsök i Malmö ser jag i mitt Facebook-flöde en del inlägg och kommentarer som mer eller mindre allvarligt förespråkar att den ena eller andra åsiktsriktningen (allt från renodlad nazism till Sverigedemokraterna, emellanåt alla former av extremism till både höger och vänster) eller åtminstone dess yttringar ska förbjudas. Tillsammans med andra inlägg som länkar till den femtielfte debatten om förment rasistiska eller på andra sätt smaklösa böcker som borde rensas från bokhyllorna i de allmänna biblioteken (vilket inte helt är ett rop på förbud mot någon viss åsiktsriktning, men åtminstone förbaskat nära) signalerar dylika rop efter förbud en ganska stark tro att man kan komma till rätta med obehagliga, vidriga eller farliga samhällsfenomen genom juridik och reglering. Jag anser att en sådan tro är farlig, eftersom den dels riskerar att frammana bristande vaksamhet efter det att ett juridiskt förbud sjösatts, dels hotar tilltron till juridiken när (inte om) förbudet inte kommer till rätta med problemet.

Övertygelser och åsikter försvinner inte genom att man förbjuder dem. För att ha en hygglig chans att komma åt övertygelser och åsikter med juridiska medel, måste man kontrollera alla tre av regleringens enheter: man måste (i) ha ett förbud eller någon annan regel (exempelvis om tillåtna åsikter, av vilken en regel om förbjudna åsikter kan härledes), (ii) ett system för övervakning för att kunna konstatera avvikelser från regeln under (i) och slutligen (iii) en uppsättning sanktioner som säkerställer att den som ertappas med att bryta mot (i) upphör med detta. Man behöver alltså (i) förbud, (ii) övervakning och (iii) sanktioner.

Om vi verkligen vill bli av med åsikter eller deras yttringar, måste vi alltså (i) förbjuda att sådana åsikter hyses eller yttras, ens i privata sammanhang, (ii) övervaka att ingen har åsikten i fråga eller yttrar den och (iii) förfoga över sanktioner som leder till att den som bryter mot förbudet under (i) upphör att göra det. Inte ens teoretiskt är det särskilt sannolikt att i har någon sådan uppsättning verktyg.

Jag ska göra det svårt för min argumentation och förutsätta att vi (i) har ett förbud exempelvis mot åsikten att någon ”ras” bland människor är överlägsen någon annan och att vi (ii) har ett övervakningssystem på plats som säkerställer att vi uppmärksammar en åtminstone försvarlig del av alla brott mot förbudet. (Redan detta antagande är för övrigt inte oskyldigt: ett fungerande övervakningssystem torde förutsätta antingen en stor teknisk övervakningsapparat som till och med går längre än det vi redan lever med eller ett system av angivare likt det i forna DDR. Någon som frivilligt ställer upp på det?) Det riktigt stora problemet är nämligen (iii): med vilken sanktion får man någon sluta att tycka som hen gör? Till och med världens mest slutna land, där all information kontrolleras och indoktrineringen, angiveriet och övervakningen är total – Nordkorea – har dissidenter. Någon som tror att vi blir av med de åsikter som bär upp nazismen eller så bara Sverigedemokraterna genom att förbjuda dem eller deras yttringar? Jag kan inte förmå mig att tro det.

Man skulle kunna tänka sig att man genom ett förbud mot åsiktsyttringar förhindrar eller försvårar att vissa grupper organiserar sig, och att man därigenom gör vårt statsskick mindre sårbart för angrepp från extremisthåll: kan de inte bedriva propaganda för sin sak, kan de inte organisera sig, inte bilda politiska partier och inte få någon majoritet. Helt bortsett ifrån att det ligger något konstigt i den demokratiska övertygelse som måste lita till förbud för att det oupplysta folket ska rösta som man anser är lämpligt (det ligger ett visst släktskap med diktaturer i denna övertygelse), indikerar historien att det inte fungerar. Weimarrepubliken hade åtskilliga förbud mot extremister (i olika omgångar) och hotades ändå av såväl kommunister som nazister. Den västtyska staten har allt sedan sin tillkomst med förbud, övervakning och repression försökt hålla koll på extremister på både höger och vänster sida av det politiska spektrum (och därvid varit mera skarpsynt på vänster än på höger öga, som man så vackert uttrycker det på tyska), men inte har man kunnat förhindra vare sig extremistiska sammanslutningar eller våldsdåd. Man kan förstås alltid argumentera att det skulle vara ännu värre om förbud, övervakning och repression inte fanns, men jag måste erkänna att jag aldrig sett något annat eller bättre argument som stödjer denna tes än att folket är dumt och behöver sanna demokrater i ledningen som med straffrättens hjälp ser till att väljarna inte lämnar den tillåtna demokratiska stigen. Jag har som redan antytt svårt att acceptera det argumentet som ett argument baserat på en demokratisk övertygelse.

Den trista sanningen verkar vara att juridikens makt över kollektivet har sina begränsningar. Vi kan inte ersätta sociala reaktioners eller sociala konflikters potential att påverka opinion genom juridiska regler. Medborgarrörelsen i USA under 1960-talet står enligt min fasta övertygelse mera i tacksamhetsskuld till modiga studenter som lät sig pryglas av en diskriminerande statsmakt och modiga präster som vågade predika medborgerlig jämställdhet än till den lagstiftning som så småningom lät påskina att allt stod väl till i USA. De homosexuella står mera i tacksamhetsskuld till de modiga människor som kom ut ur garderoben och som vågade visa vem de är än till den majoritet bland 349 personer i riksdagen som tryckte på en knapp.

Juridiska regler kan kanske stödja sociala processer. Juridiska regler kan ge den råg i ryggen som försöker agera socialt. Men juridiska regler kan inte initiera sociala förändringar. Juridiska regler kan inte förhindra sociala förändringar. De kan måhända fördröja eller i några få fall kanske till och med påskynda sociala skeenden som skulle äga rum i alla fall, men de kan aldrig förhindra dessa skeenden eller ge upphov till dem. Det kan bara de som med tålamod och mod orkar föra samma gamla konfliktfyllda debatt en gång till, de som vågar göra det rätta även när det kostar i grannars anseende och man riskerar att få glåpord på sig, de som vågar vara anständiga när alla andra beter sig som svin. Om vi verkligen vill rädda judar i Malmö, om vi verkligen vill förhindra nazister på våra gator, om vi verkligen vill förhindra rasism, homofobi och andra vidriga sociala fenomen, är det varken tillräckligt eller ens särskilt smart att ropa på pappa Staten, på polis och domstolar.

Då är det enda som verkligen hjälper i längden eget mod och egen anständighet.

Annonser