Det verkar vara säsongen för att diskutera juridikens roll i de stora frågorna. Bara för några dagar sedan skrev jag ett inlägg om juridikens enligt min mening mycket begränsade förmåga att komma till rätta med nazistiska eller andra extremistiska strömningar, och idag uppmärksammas jag av advokaten Claude Zacharias i mitt Facebook-flöde på denna artikel enligt vilken bland annat Sverige skall stämmas. För vad? För att ha underlättat slavhandeln och därmed ha traumatiserat hela den karibiska befolkningen. När? För 136 år sedan.

Det finns mycket att säga om denna stämning (förutsatt att den verkligen materialiseras). Bland annat kan man påpeka att många av de karibiska staterna är hyggligt korrupta, och att det verkar vara konstigt att vilja läka historiska sår genom att kasta pengar i gapet på oärliga politiska eliter. Men en sådan invändning är sekundär i förhållande till den primära invändningen att det kanske över huvud taget är befängt att stämma ett land för brott som upphörde för 136 år sedan. Det är denna primära invändning som är mitt tema här.

Utgångspunkten för en juridisk bedömning måste nog vara att grova brott mot mänskligheten enligt en majoritetsmening som tycks bli starkare över tid inte kan preskriberas. Det är inget snack om saken att slavhandeln, kanske ännu mer än själva slaveriet, var ett gigantiskt brott mot mänskligheten och alltså därför utgör ett brott som inte kan preskriberas.

Man kan också säga att förövaren fortfarande finns. Förövaren är nämligen den juridiska personen Konungariket Sverige. Den juridiska personen fanns då och finns nu. På samma sätt som vi gör företag ansvariga för föroreningar som de ställt till med för ganska länge sedan och för brott och skadeståndsgrundande handlingar som begåtts av någon av deras företrädare, kan vi hålla staten Sverige ansvarig för brott som begåtts i dess namn. Det är ju Sverige, inte tulltjänstemannen Bengtsson när det begav sig, som så att säga är gärningsmannen här.

Då är väl saken biff? Sverige finns kvar, brott mot mänskligheten preskriberas inte – alltså ska Sverige betala, på samma sätt som Tyskland betalat till staten Israel för de brott som begicks mot det judiska folket under Tredje rikets tid.

Jag håller inte med. Jag tycker att det här är tämligen barockt.

Mina argument är följande.

Slavhandeln var ett brott mot mänskligheten, den saken kan som sagt inte diskuteras med någon form av allvar. Däremot undrar jag över preskriptionsfrågan. Om sådana brott mot mänskligheten inte kan preskriberas, borde väl invånarna i staden Rom vara ansvariga för de folkmord som det antika Rom gjorde sig skyldigt till under antiken? I så fall borde väl också Mongoliet betala till Ryssland för de århundraden av brutal kolonisering som Gyllene horden gjorde sig skyldig till? Då måste väl Algeriet betala för den slavhandel med européer som under tidigmodern tid och fram till 1800-talet ägde rum på dess territorium? Vi har att göra med klara brott mot mänskligheten, staterna eller staden finns kvar och brott mot mänskligheten preskriberas inte – eller kanske ändå, eftersom det tycks vara så uppenbart absurt att vilja på något sätt oskadliggöra den mänskliga historien genom skadeståndsbetalningar mellan stater där vare sig något levande offer eller någon levande förövare finns.

Det finns också det lilla problemet att de mänskliga rättigheterna och med dem brott mot mänskligheten är ett ganska nytt påfund. De uppfanns under 1940-talet när segermakterna funderade på hur de skulle hantera det besegrade Nazityskland och dess brott. Dessförinnan fanns förvisso några förklaringar om mänskliga och medborgerliga rättigheter, men ingen skulle ha kommit på att applicerade dem utanför det område där de gällde, att låta människor i kolonierna ha del av dem eller att av dem härleda brott mot mänskligheten. Ska de här aktuella staterna kunna stämmas för ett brott som inte ens var uppfunnet när det begav sig? Ska Storbritannien i förekommande fall hållas till godo att landet gjorde mycket för att få slavhandeln att upphöra? Kan USA räkna av sitt eget lidande under inbördeskriget?

Också det där med den juridiska personens identitet vållar bekymmer. Sverige är Sverige, ok. Men vad händer med de delar av dåvarande Sverige som inte längre är Sverige, eller de delar av landet som inte var Sverige när den svenska slavhandeln började, men var i en personalunion med Sverige när handeln slutade? Vad händer med andra ord med Finland och Norge? Är de solidariskt ansvariga för Sveriges illgärningar? Hur är det med staden Rom? Den miste sin suveränitet senast 1861 vid Italiens enande. Kan man säga att Rom inte längre finns? Försvinner då kravet mot det antika Rom? Och hur är det med katolska kyrkan, som ju länge härskade i Rom? Tog den så att säga över det antika Roms skuld under den tid då Rom var en del av Påvestaten? Kan då Frankrike hålla katolska kyrkan ansvarig för massmorden av galler när Julius Caesar erövrade det område som idag är Frankrike? Frågorna, märk väl, är exakt parallella med det karibiska kravet, eftersom de karibiska staterna inte heller fanns i sin nuvarande form när slaveriet ägde rum, och eftersom så lång tid förflutit sedan slaveriet förbjöds.

Min slutsats av allt detta är att det krav som nu sägs förberedas är absurt, att jag hoppas att ingen skiljedomstol i världen lånar sig till ett godkännande av något sådant krav och att staten Sverige (och de andra inblandade staterna) vägrar godkänna betalningar till någon på grund av att dennas förfader eller –moder varit slav. Det är en sak att ersätta lidandet eller i vart fall lindra det genom en betalning till den som faktiskt upplevt något själv. Skulle det ännu leva någon som varit slav i något av de omtalade länderna, skulle jag tycka att denna person åtminstone har ett bra prima facie-krav på någon form av ersättning. Jag kan kanske också sträcka mig så långt att en sådan persons barn kan ha ett legitimt krav. Men att dagens karibiska befolkning skulle ha ett krav mot dagens svenska befolkning (som til syvende og sidst får betala staten Sveriges skulder) för saker som staten gjorde sig skyldig till för 136 år sedan? Det är enligt min mening absurt och påståendet inte så lite upprörande.

Det som kanske är mest upprörande är att det inte ens känns helt uteslutet att detta faktiskt fåniga krav får framgång.

Jakob Heidbrink