Bakgrund

Den nionde juli i år avslutades, i någon mån, en rättsprocess som i någon form hade pågått sedan långlig tid. Här avses den s.k. styckmordsrättegången, vilken är alltför komplicerad för att här kunna sammanfattas på ett fullödigt sätt. En prostituerad kvinna påträffades i Solnatrakten, styckad i svarta sopsäckar, under sommaren 1984. Sedermera blir två läkare misstänkta för mord på kvinnan, och de anhölls och åtalades 1987/88. Efter flera vändor i de allmänna domstolarna blir tingsrättens slutliga dom friande, men det angavs att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel” att de båda läkarna hade begått ett preskriberat brott, brott mot griftefriden, genom styckningen av kvinnans kropp. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd återkallade läkarnas legitimationer, med hänvisning till tingsrättens påstående om styckningen, och efter flera vändor även i förvaltningsdomstolarna stod detta beslut fast genom en kammarrättsdom år 1991, däri kammarrätten efter en egen prövning delade tingsrättens bedömning. Läkarna, som vidhåller sin oskuld, har förgäves sökt angripa tingsrättens och kammarrättens domar genom bl.a. överklaganden och resningsansökningar. Flera böcker och andra framställningar om rättegångarna mot läkarna, har författats under åren. I vissa förfäktas läkarnas skuld och i andra deras oskuld. Inte sällan förekommer en analys av klass- och könsaspekter vid behandlingen av målet. I den uppmärksammade boken ”Döden är en man” (1999, med ny upplaga 2008) av Per Lindeberg, gjordes det gällande att läkarna blivit utsatta för ett rättsövergrepp, understött av tidens feminister, och att den s.k. indiciebevisningen i målet felbedömdes. Några andra verk som författats eller författas om målet är ”Catrine och rättvisan” (Hanna Olsson, 1990), ”Styckmordsmålet” (examensuppsats av Lena Styrlin och Eva Nyberg, 1999), ”Sanningen är en sällsynt gäst” (Lars Borgnäs, 2003) och ”Catrine och orättvisan” (Amanda Ekberg, 2012?). Förundersökningen återupptogs bl.a. år 1999, men ingen blev på sannolika skäl misstänkt för brottet. Ett eventuellt mord (dödsorsaken kunde inte fastställas) preskriberades år 2009.

Skadeståndsprocessen

År 2007 blev ”styckmordsmålet” ånyo uppmärksammat. Efter de misslyckade resningsprocesserna initierade läkarnas ombud, professor Anders Agell, då en civilrättslig process vid Attunda tingsrätt. Läkarna yrkade höga skadestånd av staten och gjorde gällande att läkarna orsakats ekonomiska och icke-ekonomiska skador genom fel och försummelser vid myndighetsutövning. Bland annat yrkades ersättning för förlorad arbetsförtjänst, och läkarna gjorde gällande att åtskilliga fel begåtts under rättsprocesserna – bl.a. att material slarvats bort och att jäviga personer författat olika intyg.

Staten, genom Justitiekanslern (JK), gjorde gällande att läkarnas anspråk var preskriberade. Läkarna hade först år 2005 formellt gjort preskriptionsavbrott genom att vända sig till JK med sina skadeståndskrav. Staten menade därför att den vanliga regeln i 2 § preskriptionslagen (1981:130), att en ”fordran preskriberas tio år efter tillkomsten”, innebar att alla anspråk som rörde påstådda fel och försummelser före år 1995 var preskriberade. I en kontroversiell mellandom den 22 april 2008 slog Attunda tingsrätt (en rådman) dock fast att anspråken inte var preskriberade. Tingsrätten menade att ”Justitiekanslerns åtgärd att göra preskriptionsinvändning i målet har karaktären av en myndighetsåtgärd riktad från staten mot läkarna i processen” och angav att ”[f]ör det fall att preskriptionsinvändningen godtas uppnår staten i realiteten även den effekten att läkarnas försök att visa att de är oskyldiga till anklagelserna definitivt hindras. Preskriptionsinvändningen saknar här stöd i de etiska och moraliska skäl som är själva grundvalen för regleringen om de mänskliga rättigheterna.”  Tingsrätten förklarade efter mellandomen den beslutande rådmannen jävig att delta i den fortsatta handläggningen av målet, men mellandomen kunde, enligt beslut i den, inte överklagas förrän i samband med målets slutliga avgörande.

Under processen avled professor Agell hastigt av en sjukdom, och läkarnas talan fördes fortsättningsvis av advokater. Attunda tingsrätt fann vid sin slutliga prövning att 27 (av påstådda 139) ”fel och/eller försummelser av olika myndigheter visats föreligga”. Tingsrätten ansåg att ”det inte är uteslutet att en i alla avseenden korrekt hantering av ärendet skulle ha lett till en annan utgång” i åtalsfrågan eller vid domstolsprövningarna, men att det inte hade visats att just de konstaterade felaktigheterna eller försumligheterna förorsakat eller bidragit till de påstådda skadorna, varför läkarnas talan ogillades. Denna bedömning har ifrågasatts av bl. a. Mårten Schultz.

Hovrätten beviljade inte läkarna prövningstillstånd. Högsta domstolen har nu fattat ett beslut som formellt rör huruvida läkarna borde ha fått prövningstillstånd i hovrätten. I praktiken innefattar HD:s beslut en prövning av målet i sak. HD viftar bort rådmannens mellandom med följande lakoniska konstaterande: ”Justitiekanslern har i Högsta domstolen förklarat att preskriptionsinvändningen kvarstår, om det meddelas tillstånd till målets prövning i hovrätten. Staten måste ha rätt att få invändningen prövad. En sådan prövning måste leda till att invändningen godtas.” Läkarnas talan skulle därför, såvitt avsåg 133 av de 139 påstådda felen eller försummelserna, ändå ogillas p. g. a. preskription, och beträffande övriga påstådda fel/försummelser delade HD tingsrättens bedömning, varför några skäl för prövningstillstånd i hovrätten inte fanns. Det sista ordet har sålunda sagts i skadeståndsfrågan, och med hänsyn till att de resningsansökningar läkarna har gjort har avslagits (sist med en mycket knapphändig motivering), kan det ifrågasättas om inte tingsrättsrådmannen hade rätt i att ”läkarnas försök att visa att de är oskyldiga till anklagelserna definitivt hindra[t]s” genom preskriptionsinvändningen.

Justitiekanslern och preskriptionsinvändningen

En part behöver inte invända att ett anspråk som motparten har gjort gällande är preskriberat, och preskription är ingenting domstolen ska beakta om parterna inte gjort gällande sådan. Det har alltså stått staten, som företrätts av Justitiekanslern, fritt att låta bli att invända att läkarnas skadeståndsanspråk skulle vara preskriberade.

Faktum är att den förre justitiekanslern Göran Lambertz vid flera tillfällen har fört på tal att preskriptionsinvändningen skulle slopas. I en debattartikel i Upsala Nya Tidning (”Fallet da Costa visar brist i lagen”, 2008-09-10) framförde Lambertz att han i och för sig bedömde att det fanns ”starka skäl att få sakfrågorna belysta i en rättegång”, vilket talade för att han skulle låta bli att invända preskription. Dock, anger Lambertz, ”ansåg jag mig dock böra kräva att rättegången verkligen skulle fylla sitt syfte. Detta skulle fordra mycket skicklig processföring, helst av en driven advokat”. Lambertz menade att han ”ansåg det övermäktigt för Anders Agell att sköta rättegången själv” och ställde ”villkoret att han åtminstone skulle ha någon vid sin sida som kunde styra processen”. Den advokat Agell sålunda anlitade var dock passiv under det förberedande sammanträdet, varför rättegången enligt Lambertz inte fyllde ”det syfte som skulle motivera att statens preskriptionsinvändning släpptes”.

Agell hade ställt sig mycket negativ till Lambertz krav på att någon annan skulle föra läkarnas talan. Efter att Agell insjuknat och läkarnas talan fortsättningsvis skulle föras av advokater, var Lambertz inställning till preskriptionsinvändningen en annan (eller densamma, om man så vill). Såhär skrev han i ett utgående e-brev i september 2008: ”Det är mycket ledsamt med Anders Agells sjukdom, och jag hoppas att någon kan ta över stafettpinnen och göra det på ett bra sätt. Jag kommer sannolikt att ta tillbaka preskriptionsinvändningen i en eventuell hovrättsprocess. Invändningen är ju redan överspelad i tingsrätten, mellandomen står fast. Sannolikt blir situationen sådan efter tingsrättens prövning att det skulle bli alltför olyckligt om hovrätten bara får pröva en mindre del materiellt.

Ett drygt år senare (oktober 2009) utsågs emellertid Göran Lambertz till justitieråd i Högsta domstolen, och Anna Skarhed tog över som justitiekansler tillika statens företrädare. Drygt ett kvartal därefter meddelade tingsrätten sin dom, däri alltså tingsrätten var bunden av den tidigare mellandomen. Hovrättens beslut i prövningstillståndsfrågan fattades inte förrän i oktober 2010, och Högsta domstolens beslut först nu i juli 2012, och i HD vidhöll staten genom JK sin preskriptionsinvändning. Det kan inte uteslutas att t.ex. s.k. granskningsdispens hade beviljats i hovrätten om JK hade släppt preskriptionsinvändningen.

Det är svårt att få något annat intryck än att statens benägenhet att invända att de framställda skadeståndsanspråken var preskriberade, var helt avhängig vem som innehade JK-ämbetet. Hade Göran Lambertz, som i sin debattartikel år 2008 framförde att ”det finns knappast någon jurist som har satt sig in i materialet och som i dag är beredd att säga – efter allt som nu har blivit känt – att bevisningen mot läkarna är övertygande”, kvarstått som justitiekansler, hade måhända någon preskriptionsinvändning inte vidhållits i HD, och målet kunde ha fått en annan utgång. Två människor som i över 25 års tid har vidhållit att de är oskyldiga till ett det avskyvärda brott de utpekats som skyldiga till, hade då fått ytterligare en chans att söka rentvå sig själva. Det är, oavsett vilken inställning man har i skuld-, skadestånds- eller preskriptionsfrågorna, beklagligt att rättvisan i så allvarliga mål förefaller beroende av en enda ämbetsmans godtycke.