Denna morgon uppmärksammades jag av Sveriges Radio P4 Kalmar på denna artikel i Östran om det kontantlösa samhället. Eftersom jag tidigare bloggat om frågan och också tagit upp den i min lärobok om skuldebrevsrätt, tycker jag att den är spännande. Artikeln lärde mig något: jag visste om Svea hovrätts dom om landstinget skyldighet att ta emot kontanter, men jag visste inte att ett liknande mål avgjorts av förvaltningsrätten i Härnösand, som förpliktade landstinget i Jämtland att ta emot kontanter. Det här börjar bli material för en ny upplaga av läroboken.
Jag tror dock att artikeln (helt ursäktligt) villat bort sig på detta inte helt okomplicerade område. Det som för mig genast lyser i ögonen är nämligen att både Svea hovrätts och förvaltningsrättens i Härnösand domar avser det allmänna, alltså myndigheter. För det allmänna och för privata aktörer gäller olika regler på detta område.
Grunden för hela frågan om det kontantlösa samhället är 5 kap. 1 § andra stycket lagen om Sveriges riksbank. Enligt denna bestämmelse är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel, vilket enligt förarbetena innebär att man principiellt alltid kan betala sina skulder med svenska sedlar och mynt. Men…
Denna bestämmelse är dispositiv, med vilket menas att parterna kan komma överens om annat. Detta följer av 7 § första stycket skuldebrevslagen där det sägs att man i Sverige alltid får betala med svenska sedlar och mynt, även om skulden egentligen lyder i någon annan valuta (man får alltså betala en skuld i Sverige som beräknas i euro med kronor enligt den kurs som gäller på betalningsdagen). Detta gäller dock bara om inte något ”förbehåll om annat” träffats, det vill säga om parterna inte slutat avtal om annat. Om parterna slutit avtal om att den skuld som beräknas i euro också skall betalas i euro, måste skulden betalas i euro. Detsamma gäller om parterna träffat avtal om att skulden skall betalas med kreditkort och inte kontant: då måste skulden betalas med kreditkort.
Rätten att betala med sedlar och mynt hänger alltså på om det finns avtal eller inte. De flesta avtal sluts på grundval av något avtalsformulär, alltså det finstilta som man som konsument normalt antingen får i handen eller får en hänvisning till när man ingår avtal. Står det i dessa finstilta villkor att betalningen skall ske med kreditkort, måste den ske med kreditkort.
Och det är nu alltså det här med avtal som strular till det. Det allmänna gör ganska mycket, allt från att betala ut barnbidrag till att se till att det körs bussar. Vissa av dessa verksamheter är offentligrättsliga, vissa privaträttsliga. Skillnaden är inte alltid helt klar, men det viktiga här är att i verksamheter som är offentligrättsliga det inte finns något avtal: man har inte avtal med Försäkringskassan om att få ut barnbidrag, utan Försäkringskassan är en myndighet som enligt myndighetsregler (offentligrättsliga regler) beslutar om barnbidrag skall betalas ut eller inte. Detsamma gäller för sjukhusverksamheten, fast där är det lite mera oklart: i grunden utgör dock sjukvård en myndighetsorganisation som beslutar enligt myndighetsregler och inte enligt avtal vad som skall göras, vilken vård som skall ges och så vidare. När dock det allmänna gör saker som i princip vem som helst kan göra – som att köra buss – är det inte myndighetsregler som tillämpas, utan där sluter man avtal. Man sluter med andra ord avtal om att få åka med på bussen, men inte om att få vård på sjukhuset.
När myndighetsregler är tillämpliga, finns som sagt inget avtal (eller endast mycket små inslag av avtal). Det innebär att myndigheter inte på samma sätt som verksamheter där avtal sluts kan sätta lagen om Sveriges riksbank ur spel. Myndigheter måste i verksamhet där myndighetsregler är tillämpliga ta emot sedlar och mynt. I verksamheter där avtal sluts, kan man dock baka in en bestämmelse om att betalning skall ske genom kreditkort. Exakt vilken verksamhet som är sådan att myndighetsregler tillämpas och vilken som är sådan att det finns inslag av avtal är inte helt klart ens för jurister och följer inte någon uppenbar logik. Med andra ord kan man inte helt klart säga var det kontantlösa samhället kan införas och var det inte kan införas, i alla fall inte när det handlar om det allmänna.
I privat verksamhet är det dock helt fritt fram för parterna eller den som genom sina avtalsformulär bestämmer över avtalet att införa kontantfrihet. Där kan man i praktiken inte värja sig, eftersom avtalen så gott som aldrig är förhandlingsbara. När banken inför kontantlösa kontor, kan man alltså inte klaga, utan bara byta bank.
Det kontantlösa samhället är alltså något som det allmänna – Riksdagen – på ganska många områden måste ändra lagstiftningen för att kunna införa, medan privata aktörer kan på sina områden kan tvinga fram kontantlösheten redan nu.
34 kommentarer
Comments feed for this article
april 9, 2013 den 1:28 e m
Johan Tisell
”De flesta avtal sluts med avtalsformulär…” Nja, bussresor och liknade avtalas väl normalt konkludent. Men vad gäller om jag i tron att jag kan betala med sedlar och mynt går på färdmedel och först när fordonet satts i rörelse försöker betala med kontanter? Då är vi inne på mina tidigare områden om ”tjuvåkning” och envarsgripanden. Det kan bli intressanta konflikter.
Sedan, även om inte en regiontrafik är myndighetsutövning så är den dels delvis skattefinansierad och dels ett monopol som endast kan fungera med det allmännas stöd och politiska beslut. Får sådan verksamhet skapa avtal som är diskriminerande och utestängande? Kolla gärna toaletten på stationen i Lidköping (tror jag) som endast skulle betalas med smartphone. Västtrafik ändrade sig strax därefter.
Jakob; kan du utreda den andra frågan?
april 9, 2013 den 1:36 e m
Jakob Heidbrink
Ad 1) Avtals tillkomst är en öppen fråga, men bussbolagens standardbestämmelser utgör avtalsinnehåll – du får nog ingen domstol i landet och knappt ens någon akademiker att säga något annat.
Ad 2) Regiontrafik är INTE myndighetsutövning, så mycket är klart. Att sedan trafiken till övervägande del är subventionerad, är en annan femma. I grunden drivs dock trafiken – och skall drivas – enligt kommersiellt grundmönster, och sättet att betala anses inte vara diskriminerande. Tvärtom: Arbetsmiljöverket har, såvitt jag vet, utfärdat förelägganden att åtminstone vissa linjer där problem förekommit måste vara kontantfria. En utredning skulle nog ta ganska mycket tid i anspråk och skulle egentligen inte vara någon utredning, utan endast en argumentation för en förutfattad mening. Faktum är att kollektivtrafik förutom färdtjänst anses vara privaträttslig verksamhet, att därför avtal får förekomma, att bolagen därför kan betinga sig kreditkortsbetalning och att det skulle vara en ytterst tuff match att få det förklarat av något kompetent organ till att vara diskriminerande när du kan köpa biljetter per sms eller genom att ladda ett kort på ett ställe där kontanter emottages.
april 9, 2013 den 2:20 e m
Johan Tisell
Tack!
Vi missförstår varandra i 1)
Jag inser att avtalsVILLKOREN sätts av bussbolagets standardvillkor. Men avtalet INGÅS konkludent först när jag stiger på. Om jag då kommer från annan region där kontanter accepteras har jag rimliga förväntningar att det nya avtalet skall vara lika på den punkten. Fordonet startar och sedan vill jag betala. Jmf med konsumentlagstiftning och även köplag där kundens rimliga förväntningar tillmäts (stor) betydelse.
Har då bussbolaget rätt att gripa mig som misstänkt förbedrägligt beteende? Kan de kräva tilläggsavgift?
april 10, 2013 den 6:48 f m
Jakob Heidbrink
Gripande är väl knappast aktuellt. Däremot kan de kräva tilläggsavgift. Du har ju inte heller rätt att förvänta dig att du möter samma avtalsvillkor hos olika försäkringsbolag: varför skulle du ha rätt att förvänta dig samma betalningssätt hos olika bussbolag? Argumentet: ”jag visste inte” funkar sällan, även om det emellanåt kan vara helt sant. Inom avtalsrätten är fiktionen att parterna vet vilka avtalsvillkor de samtycker till ganska central, eftersom tvister annars skulle bli närmast ohanterliga eller vi helt skulle behöva överge idealet att parterna råder över avtalsinnehållet.
april 9, 2013 den 3:42 e m
viktualiebroder
Skatteuppbördens kontantlöshet är en fråga för sig.Kan Skatteverket verkligen ensidigt hänvisa till bankskuldsedlar via bankgirot (SEB närmare bestämt) som enda betalningsmedel som godtas för skattebetalning? Uppenbarligen är det så, även om skatteförfarandelagen inte säger något om betalningsmedel, bara allmänt om ”skattekonto”.
För kollektivtrafiklagen föreslår jag en lagändring i servicedelen att godta kontanter ”i nära anslutning till påstigning” som villkor för att få trafiktillstånd.
Sedan kan för formens skull mest en ändring av förvaltningslagen om myndigheters serviceskyldighet också vara på sin plats.
Men att godta statens egna skuldsedlar i skatteuppbörden, själva definitionen av fiatpengar, är kanske den viktigaste ändringen av lagen som måste till.
april 9, 2013 den 3:43 e m
viktualiebroder
AMV kan förstås inte förelägga något som strider mot lag, så det är skälet till att kollektivtrafiklagen måste ändras.
april 9, 2013 den 5:14 e m
Jakob Heidbrink
Men ett föreläggande att använda sig av ett visst avtalsvillkor strider inte mot lag.
april 24, 2013 den 1:42 e m
viktualiebroder
Avtalsvillkor som strider mot lagen är per definition oskäliga.
Om möjlighet till kontantbetalning finns uppräknat bland serviceskyldigheter i Kollektivtrafiklagen, kan AMV inte förelägga om ett avtalsvillkor som strider däremot.
maj 8, 2013 den 7:57 e m
Jakob Heidbrink
Avtalsvillkoren strider inte mot lagen: de stämmer helt överens med 7 paragrafen skuldebrevlagen som här är relevant. Lagen om Sveriges riksbank stadgar endast en regel för det fall att parterna INTE kommit överens om annat.
maj 8, 2013 den 1:45 e m
Esmald
”Står det i dessa finstilta villkor att betalningen skall ske med kreditkort, måste den ske med kreditkort.”
KREDITKORT är ej betalningsmedel, kreditkortet används för att flytta kontanter/SEK från köparen till säljaren. Det som förflyttas mellan dessa parter är betalningsmedlet, inte plastkortet.
Ser du att hela ditt resonemang fallerar här? En näringsidkare som valt att ta betalt i betalningsmedlet kontanter/SEK kan inte sätta upp ett avtal om att bara ta emot kreditkort. De är skyldiga att ta emot kontanter. ALLA näringsidkare som i Sverige tar betalt i SEK måste också ta emot dem som betalning.
maj 8, 2013 den 7:54 e m
Jakob Heidbrink
Fel. Det här handlar om frågan om huruvida man får betala i fysiska sedlar och mynt. Har det avtalats om att betalning ska ske genom elektronisk överföring, finns ingen rätt att betala kontant.
maj 8, 2013 den 8:36 e m
Esmald
Nej det handlar om vilket betalningsmedel som används, vad som förflyttas från köparen till säljaren. När en svensk näringsidkare tar betalt med hjälp av en kortläsare så kommer kontanterna flyttas i Riksbankens betalningssystem.
Notera återigen att varken kortläsaren eller plastkortet betalningsmedel, men de används för att ta emot betalningen i kontanter. Betalningsmedlet är fortfarande SEK/kontanter.
Vad Svea Hovrätt säger är att det går att avtala om vilket BETALNINGSMEDEL som ska användas, inte vad som ska användas för att genomföra betalningen. Det går alltså inte att ta betalt i SEK och samtidigt neka kontanter som betalning, dvs bara ta betalt i SEK/kontanter med hjälp av kortläsare och neka kontanter på samma gång.
Om du anser att ovanstående är fel, vad tror du då poängen med lagligt betalningsmedel är? Om näringsidkaren som tar betalt i SEK kan neka kontanter när de erbjuds så fyller lagen uppenbarligen ingen funktion alls. Svea Hovrätt kom fram till samma slutsats här:
”Att en godtagen betalning har skett med befriande verkan gäller nämligen oberoende av vilket betalningsmedel som har använts och någon särställning för lagliga betalningsmedel blir det därmed inte fråga om. Betydelsen av uttrycket lagliga betalningsmedel får anses vara den som framgår av förarbetena.”
I förarbetena till lagen anges
att detta innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning (prop. 1986/87:143 s. 64).
maj 10, 2013 den 6:19 f m
Jakob Heidbrink
Jag tror inte att du vill ta emot upplysningar, men låt mig försäkra dig att lagen visst har en funktion i de många fall då parterna inte avtalat om sättet att betala: i detta fall är var och en skyldig att ta emot svenska sedlar och mynt som betalning. Parterna har dock rätt att genom avtal komma överens om att betalning ska ske på annat sätt, till exempel genom kort. Då sker betalning fortfarande i svensk valuta, men inte i sedlar och mynt. Lagen om Sveriges riksbank stadgar alltså bara en såkallad dispositiv regel som parterna kan avvika ifrån. Sådana regler finns det hur många av som helst och tekniken med en lagstiftning som endast gäller när parterna inte kommit överens om annat är helt vanlig.
maj 10, 2013 den 9:32 f m
Esmald
@Jakob
Ok, jag förstår vad du menar men problemet i det resonemanget är att kontanter används även i det fall när kortet är inblandat. När någon betalar med hjälp av ett kort kommer det att förflyttas kontanter i Riksbankens betalningssystem från köparens bank till säljarens banks konto hos Riksbanken. Alla betalningar som görs med hjälp av kort går genom betalningssystemet där endast kontanter godtas.
Oavsett om kortet är inblandat eller ej är betalningsmedlet kontanter, sedlar och mynt. De kontanter som används i betalningssystemet är ej i fysisk form för tillfället (av praktiska skäl), fysiska sedlar och mynt, men de kan när som helst omvandlas till dessa så fort banken ta ut dem från Riksbanken.
Detta är helt logiskt, butiken tar antingen kontanter direkt i kassan eller så accepterar dem att kontanterna skickas till dem genom betalningssystemet med hjälp av ett kort och en kortläsare. Det är inte flera olika betalningsmedel inblandade här, det finns inte olika typer av svenska kronor, bara en. Sker betalningen i svensk valuta så sker den i sedlar och mynt. Men du anser att det finns olika typer av svensk valuta? Vad grundar du isf det på?
Hovrätten säger är att: ”avtal kan träffas beträffande vilket betalningsmedel som ska användas”. Betalningsmedel, inte hur betalningen ska ske. Så länge det inte finns olika typer av svenska kronor så utgår jag från att Hovrätten har rätt, dvs att de som tar betalt i svenska kronor måste acceptera dem om jag erbjuder det betalningsmedlet.
maj 10, 2013 den 10:12 f m
Jakob Heidbrink
Det stämmer inte. Det överförs inga kontanter mellan banker, utan alla pengar är elektroniska konton hos riksbanken. De kontanta medlen i omlopp utgör ingen större bråkdel av de pengar som finns i den svenska ekonomin.
maj 11, 2013 den 8:37 f m
Esmald
Det överförs kontanter mellan banker i betalningssystemet, inget annat än kontanter accepteras där. Kontanterna är i digital form endast av praktiska skäl. Dessa digitala kontanter kan bankerna när som helst ta ut från i Riksbanken i fysisk form dvs sedlar och mynt av samma anledning du när som helst kan plocka ut det som du förvarar i ditt bankfack. Bankerna förvarar kontanter hos Riksbanken.
Du har rätt i att kontanter skapade av Riksbanken (lagliga betalningsmedel) endast utgör en bråkdel av penningmängden. Mängden kontanter (fysiska och icke-fysiska i betalningssystemet) är endast ca 130 miljarder (se monetära basen/M0 här: http://www.riksbank.se/svenskstat/). Samtidigt är mängden fordringar på kontanter hos banker 2250 miljarder (se m3 i länken och dra bort M0).
Fodringar på kontanter är dock inte lagliga betalningsmedel, det är fodringar på lagliga betalningsmedel. Enda anledningen till att banker godtar betalningar mellan varandra är för att det slussas kontanter i betalningssystemet mellan bankernas konton hos Riksbanken när betalningar görs, t.ex med hjälp av kortläsaren.
Vad är det du anser inte stämmer i min beskrivning av systemet? Anser du fortfarande att det finns olika typer av svenska kronor?
maj 11, 2013 den 10:16 f m
Jakob Heidbrink
Jag har uppriktigt svårt att förstå på vilken punkt du inte hänger med i min argumentation. Allt du säger stämmer och har samtidigt inget som helst att göra med det jag säger. Om säljare A och köpare B kommer överens om att avvecklingen av deras fordringsförhållande skall ske genom att köparens bank X anvisas att i den dagliga avräkningen mellan bankerna ta upp säljarens fordran på köparen som en minuspost, överförs en del av köparens fordran på X till säljaren, som – efter att alla fordringsforhållandena avräknats mot varandra – har en ökad fordran mot sin bank Y. Dessa fordringar kan teoretisk omvandlas till konkreta krav på sedlar och mynt, men detta sker i praktiken aldrig, utan hela mekanism vilkar på en avancerad avräkning av olika fordringsförhållanden mot varandra. Skulle någon större aktör komma på den vanvettiga idén att kräva kontanter, skulle systemet snabbt bryta ihop.
Med andra ord har säljaren och köparen i mitt exempel kommit överens om att, istället för att avveckla sitt förhållande genom kontant betalning, sköta betalningen genom att olika fordringar räknas av mot varandra. Det förhållande att någon aktör längre ned i kedjan har den teoretiska möjligheten att kräva kontanter spelar ingen som helst roll i förhållandet mellan köparen och säljaren: man ser inte hela kedjan av olika krav och framför allt inte kedjan teoretiska slut i ett krav på kontant betalning, utan man ser endast till förhållandet mellan köparen och säljaren. I detta förhållande har parterna kommut överens om att betalning INTE skall ske kontant, och ingen av parterna har därför rätt ett vare sig kräva eller erbjuda kontant betalning.
maj 12, 2013 den 9:12 f m
Esmald
Ok jag tror du missförstod mig, du skriver att aktörer längre ner i kedjan KAN komma att kräva kontanter, det var inte vad jag skrev. Bankerna kräver ALLTID kontanter mellan varandra, de skickas ej fodringar på kontanter mellan bankerna. Varje gång en betalning görs i betalningssystemet så slussas kontanter från den ena banken till den andra. Det är först efter att mottagarbanken fått kontanterna i betalningssystemet som mottagarbanken faktiskt ställer ut en fordran på kontanter hos säljarens konto. Så länge flödena i betalningssystemet är jämna mellan bankerna så bryter systemet inte ihop. Det är pga att flödena faktiskt är jämna som möjliggör att så lite kontanter (någon miljard) kan användas till alla betalningar i betalningssystemet per dag.
Punkten jag inte hänger med på i din argumentation är det faktum att om betalningsmedlet som används är kontanter och det är vad säljaren tar betalt i så kan inte säljaren samtidigt neka kontanter om de erbjuds i form av sedlar och mynt. Antingen är säljaren skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning eller så är de inte det.
Svea Hovrätts undantag gäller betalningsmedel, från din blogg (https://juridikbloggen.wordpress.com/2011/04/12/lagliga-betalningsmedel/): ”En annan sak är att avtal kan träffas beträffande vilket betalningsmedel som ska användas och att en part för att ingå avtal kan ställa villkoret att betalning ska ske på annat sätt än med sedlar och mynt”
Avtalet som kan ställas på hur betalningen ska ske handlar om vilket betalningsmedel (pund, euro, kronor, dollar) som ska användas, inte vilket betalningssätt (t.ex kort) som ska användas. I de fall där kontanter (kronor) används skriver Svea Hovrätt att: ”Betydelsen av uttrycket lagliga betalningsmedel får anses vara den som framgår av förarbetena. I förarbetena till lagen anges att detta innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning”
Det är därför Länsstyrelsen Stockholms län INTE kunde ställa krav på hur betalningen skulle ske, de var tvungna att ta emot kontanterna som erbjöds. Likaså är näringsidkaren som tar betalt i kontanter skyldig att ta emot kontanter när det erbjuds som betalning.
maj 12, 2013 den 12:26 e m
Jakob Heidbrink
Banker kräver INTE kontanter av varandra: värdetransporterna skulle vara obetalbara. Det finns inga fulla bankvalv längre.
Du läser domen från Svea hovrätt utan kontext. Länsstyrelsen har inte, och kan av formalistiska skäl inte ha, något formellt avtal med den som vill deponera pengar. Därför kan den inte avtala bort rätten till kontant betalning och därmed har folk rätt att nedsätta kontanter. I alla fall där avtal kan slutas, kan rätten till kontant betalning avtalas bort.
maj 13, 2013 den 8:45 e m
Esmald
Det är pga det vi sedan flera 100 år tillbaka har ett betalningssystem, Riksbanken har hand om betalningssystemet och bankerna förvarar kontanter hos Riksbaken som används för att genomföra betalningarna som görs varje dag.
http://www.riksbank.se/sv/Finansiell-stabilitet/Betalningssystemet-RIX/
”Riksbanken som bankernas bank vid genomförandet av betalningar i svenska kronor.”
Betalningarna genomförs alltså i svenska kronor, INTE fordringar på svenska kronor. Svenska kronor är sedlar och mynt, inget annat. Det finns inte flera olika typer av svenska kronor. De är i digital form av praktiska skäl, de kan när som helst tas ut från Rikbanken och Riksbanken måste då betala ge dem i form av sedlar och mynt eftersom de digitala siffrorna motsvarar den mängd sedlar och mynt som bankerna satt in hos Riksbanken.
Så nu har jag visat att betalningarna görs i svenska kronor i betalningssystemet. Du skrev tidigare att
”Parterna har dock rätt att genom avtal komma överens om att betalning ska ske på annat sätt, till exempel genom kort.Då sker betalning fortfarande i svensk valuta, men inte i sedlar och mynt”
Det stämmer inte, betalningen kan antingen ske med svenska kronor, som per definition är sedlar och mynt eller så sker den med andra betalningsmedel. Då andra betalningsmedel inte är lagliga betalningsmedel i Sverige behöver säljaren inte acceptera dem. De som tar betalt i svenska kronor måste acceptera sedlar och mynt om dem erbjuds, det är vad som skiljer lagliga betalningsmedel från andra betalningsmedel.
maj 14, 2013 den 5:21 f m
Jakob Heidbrink
Esmald: Det här är min slutreplik, eftersom jag inte lyckas nå fram till dig. Du har inte visat något: en betalning som sker genom avräkning där enheten är svenska kronor är en betalning i svenska kronor även när den inte sker i sedlar och mynt. Du tycks likställa begreppet svenska kronor med begreppet sedlar och mynt, och det är fel. En betalning där en fordran som A har mot B och som lyder på amerikanska dollars sker genom att en del av B:s fordan mot sin bank skrivs över på A och den fordrans storlek beräknas i enheten svenska kronor till ett belopp som motsvarar A:s fordran i amerikanska dollars, är en betalning i svenska kronor. Betalning i svenska kronor har inget nödvändigt med betalning i svenska kronor och mynt att göra.
Den punkt där du har rätt och där systemet är enormt sårbart, är att i slutändan den som har en fordran på svenska kronor har rätt att utfå sedlar och mynt. Detta sker dock så gott som aldrig i några större belopp, vilket bland annat visas genom att större uttag måste anmälas i förväg: ingen bank har sedlar och mynt hemma i någon större utsträckning. Det farliga med en såkallad ”run on the banks” är att just att banken inte har tillräckligt med kontanter, och att det i hela ekonomin inte finns tillräckligt med kontanter. Om en bank balanserar mot randen av en konkurs och alla dess kunder vill plocka ut sina fordringar i kontanter samtidigt, tar kontanterna slut och den som kommer sist i kön får inga kontanta pengar. Därav också åtgärden att förbjuda folk på Cypern att ta ut större belopp från bankerna när straffskatten lanserades. En av poängerna som de har som kräver att guldmyntfoten skall återinföras är just att alla fordringar skall vara uppbackade av kontanter i ekonomin: det skall finnas något fysiskt att plocka ut för fordringarna. Så är det inte idag.
Pengar är en fråga om förtroende. Tittar man noga, finns så gott som ingenting. Vi har sedan 1970-talet (när USA lämnade det såkallade Bretton Woods-systemet, där dollarn var den enda valutan i världen som var så gott som helt täckt av guldinnehav hos USA och alla andra valutor hade fasta växelkurser mot dollarn) inte haft något konkret att plocka ut för våra fordringar (det kallas för fiat-pengar, av latinets ”varde gjort”). Sedan den digitala revolutionens genombrott har också mängden kontanter sjunkit i förhållande till alla pengar som finns i ekonomin. Kontanter är relativt oviktiga när man talar om pengar, också när man talar om svenska kronor. Och allt detta är möjligt just för att parterna med bindande verkan kan avtala bort rätten till kontant betalning.
Jag har antagligen ännu inte övertygad dig, men om du verkligen är intresserad, rekommenderar jag att du läser lite tyngre litteratur än det du hittar på nätet. För svensk rätts del finns Walin/Herre: Kommentar till skuldebrevslagen och vad gäller mera allmänt, finns David Fox, Property Rights in Money, där också pengars karakteristika förklaras. Jag orkar inte mera förklara här, så detta är som sagt min slutreplik.
maj 14, 2013 den 9:16 f m
Esmald
När lagen om lagligt betalningsmedel infördes var alla pengar fysiska i form av sedlar och mynt. Svenska kronor = sedlar och mynt. Senare, när tekniken utvecklades ersattes sedlar och mynt i betalningssystemet med digitala sedlar och mynt, i den formen är det uppenbarligen smidigare att sköta betalningarna mellan bankernas konton. Så länge bankerna inte ville ta ut pengarna från Riksbanken behövde Riksbanken aldrig omvandla dem till sedlar och mynt. Dessa digitala siffror är fortfarande sedlar och mynt, men det verkar vara extremt få som förstår det. Denna digitala motsvarighet till sedlar och mynt är vad som förflyttas mellan kontona i betalningssystemet, jag är helt säker på att så är fallet.
Ska se om jag förstått din tolkning av lagen korrekt:
Det räcker att en säljare som tar betalt i svenska kronor säger att de inte vill ta emot sedlar och mynt som betalning så gäller inte lagen längre, detta trots att de fortfarande tar betalt i pengar som är lagligt betalningsmedel i Sverige genom betalningssystemet. I slutändan har inte sedlar och mynt någon särställning eftersom det handlar om avtal här. Kontenta verkar vara: Säljaren är aldrig skyldig att ta emot några sedlar och mynt eftersom den i kassan när som helst kan säga ”vi tar bara kort här”, vi är därför inte skyldiga att ta emot sedlar och mynt som betalning.
Jag tycker denna tolkning av lagen är mycket märklig.
maj 14, 2013 den 10:52 f m
Jakob Heidbrink
Så länge säljaren vägrar att ta emot kontanter, kommer inget avtal till stånd i vilket det INTE sägs att betalning skall ske genom kort. Går tillräckligt många köpare med på det (istället för att gå någon annanstans), är det inget problem. Effekten blir att det finns en risk att kontanter så småningom avskaffar sig själva, ja. Detta är ingen märklig tolkning, utan en effekt av lagen som man inte kunde förutse: sådana förekommer. Tanken har alltid varit att lagen endast fångar sådana situationer i vilka parterna inte träffat eller inte kunnat träffa avtal – i alla andra situationer får folk göra som de vill, och om de inte vill att betalning skall ske kontant, är det inget som statsmakterna lägger sig i.
maj 15, 2013 den 5:07 e m
Esmald
Intressant, det betyder i sin tur att så fort säljaren säger att den inte tar emot sedlar och mynt så är sedlar och mynt inte längre lagligt betalningsmedel? Blir lite konstigt då säljaren fortfarande hävdar att h*n tar betalt i svenska kronor (som per definition är sedlar och mynt, inget annat). Men bortsett från det är jag med på vad du menar. Säljaren kan magiskt omvandla vad som tidigare hade särställning som lagligt betalningsmedel som alla är tvungna att acceptera som betalning till något som ingen behöver ta emot, inte ens i de fall där de faktiskt tar betalt i svenska kronor.
Gäller detta även andra lagar? Är det lagligt för mig att misshandla någon om vi har avtalat att det är ok. Gäller inte den lagen längre då? Avtalet står över svensk lag.
Det svenska rättssystemet är mer märkligt än jag någonsin kunde anat. Tack för hjälpen.
maj 16, 2013 den 12:00 e m
Jakob Heidbrink
Esmald: Ännu en gång. Det är felaktigt – helt och hållet felaktigt – att anta att det faktum att svenska sedlar och mynt utgör lagligt betalningsmedel betyder att man alltid och under alla omständigheter kan betala i sedlar och mynt. Om det finns ett föregående avtal mellan parterna, kan parterna gemensamt i det avtal som båda gått med på skriva bort rätten att betala i sedlar och mynt. Där inget avtal finns – som till exempel i sjukvården eller när man skall nedsätta pengar – måste alla acceptera att en betalning görs genom sedlar och mynt (inom rimliga gränser: dyker du upp med enkronorsmynt för att betala ett skadestånd på några tiotusen kronor, får antagligen fordringsägaren vägra att ta emot betalning). Ens om många skulle vägra sluta avtal om de inte får bort motpartens rätt att betala i sedlar och mynt i det avtalet, påverkar det inte sedlars och mynts ställning som lagligt betalningsmedel, med vilket man alltså får betala alla fordringar där rätten till sådan kontant betalning inte tidigare skrivits bort genom avtal.
Du får samtycka – vilket strängt taget är något annat än att avtala, men praktiskt sett väldigt lika – till viss misshandel. Det finns gränser där (du kan inte samtycka till att mördas), men exakt var gränserna går, är ganska oklart.
maj 29, 2013 den 8:55 f m
Esmald
Jakob
Finner det mycket märkligt att du fortfarande tror att jag tror att lagligt betalningsmedel betyder att man alltid har rätt att betala med det. Var påstod jag att man i Sverige alltid har rätt att betala med svenska kronor? Jag har hela tiden tvärtom skrivit att det går att ta betalt i andra betalningsmedel, det är även vad Svea Hovrätt säger. Det förändrar dock inte det faktum att de som tar betalt i svenska kronor måste acceptera sedlar och mynt (då sedlar och mynt är svenska kronor, i digital hos Riksbanken eller i fysisk form).
Kan du förklara för mig hur det där avtalet skulle se ut? Kan näringsidkare ta betalt i svenska kronor och samtidigt vägra ta emot svenska kronor? Isf har avtalet gjort att svenska kronor inte längre än lagligt betalningsmedel.
Är det isf också lagligt att mörda någon om man har ett avtal med person som mördas som säger att det är ok? Försvann lagen som säger att man inte får mörda personer pga avtalet?
maj 29, 2013 den 9:01 f m
Jakob Heidbrink
Esmald: Du skriver helt enkelt in i avtalet: ”Betalning skall ske genom insättning på postgiro/banköverföring/betalningsanvisning genom kreditkort”. Detta behöver, märk väl, inte stå på ett papper, utan kan också vara underförstått i avtalet eller överenskommas muntligen. Det valda betalningssättet är då det som gäller, och rätten att betala i kontanter har avtalats bort. Jag förstår inte vad som är så svårt att förstå med detta. Kontant betalning och sedlars och mynts funktion som lagligt betalningsmedel är en säkerhetsregel som bestämmer vad som gäller när parterna inte tänkt på frågan eller inte lyckats komma överens. Det är allt: begreppet ”lagligt betalningsmedel” betyder inte mer än så, att det nämligen rör sig om ett säkerhetsnät.
maj 8, 2013 den 9:22 e m
viktualiebroder
Jag talar om en reglerad kontraheringsplikt, införd i åtminstone kollektivtrafiklagen, förvaltningslagen och i skatteförfarandelagen, att godta kontanter som betalningsmedel. Att införas efter ett framgångsrikt val till den lagstiftande församlingen, Riksdagen.
Det är förstås ett osannolikt scenario. Men jag inser naturligtvis att du har rätt i att skrivningen i lagen om sveriges riksbank inget betyder för den som är i ett avtalmässigt underläge, och därmed får sig villkoren för betalning dikterad enligt skuldebrevslagen.
Men det avtalsmässiga underläget är skäl för att rimliga omständigheter för en kontraheringsplikt föreligger.
Tillkommer ytterligare skäl som att stabilisera betalningssystemet genom att ha fler olika typer av betalningsmedel, inklusive fysiska kontanter, istället för dagens närmast monokultur (ca 89-95% av penningmängden) av privata elektroniska banksskuldsedlar.
Det är bara en åsikt förstås. Men en sådan åsikt som kallas politisk vilja.
maj 10, 2013 den 11:01 f m
Lincoln
@ Jakob Heidbrink
Centralbankspengar innefattar både fysiska kontanter och storbankernas kontoinnehav hos Riksbanken. De har mao ord samma status och nomineras i svenska kronor. Det är således rätt att säga att storbankernas kontoinnehav på Riksbanken är digitala kontanter. Enbart storbankerna har monopol på dessa digitala kontanter då endast de har konton på Riksbanken.
Det som finns på ett kundkonto är bankens skuld till kontoinnehavaren på Svenska kronor (som kunden kan kräva ut genom t.ex bankomaten. De är således skulder nominerade i svenska kronor precis såsom din elräkning är en skuld nominerad i svenska kronor. Kontoinnehav är mao INTE Svenska kronor i sig lika lite som din elräkning är Svenska kronor i sig själv.
När en kontoöverföring sker från bank1 till bank2 kommer bank2 mao öka sin skuld till sin kontoinnehavare. För att acceptera att ta över skulden från bank1 kräver därför bank2 att bank1 överför lika mycket i som kompensation i centralbankspengar genom kontosystemet som finns på Riksbanken (RIX). Bank2 accepterar således INTE bank1:s konton såsom om de vore Svenska kronor – bank2 ser bank1:s konton för vad de är – kontoskulder till kontoinnehavare nominerade i svenska kronor.
Finns en rad följdfrågor här
1) går det att hävda att bankernas skulder (dvs kundernas kontoinnehav) är Svenska kronor när bankerna internt inte ens själva ser dem som Svenska kronor?
2) Om medel på bankkonton inte ens enligt bankerna själva är giltiga betalmedel eller Svenska kronor hur kan de då vara lagliga då endast svenska kronor får användas som betalmedel i Sverige?
3) Varför har ett storbanksoligopol monopol på de digitala centralbankspengarna (digitala kontanterna)? Varför får inte alla ha tillgång till dessa centralbankspengar genom att alla tillåts ha ett konto på centralbanken där de kan förvara centralbankspengar?
Den tredje frågan är ju ganska uppenbart besvarad. Om alla fick ha digitala konton på centralbanken skulle det bli en digital bankrusning från bankernas konton. Och då bankerna nästintill inga centralbankspengar har skulle de sänkas tämligen omgående.
Så summa summarum:
Systemet är uppbyggt för att bankerna inte ska behöva betala sina skulder till kontoinnehavarna – varken i form att fysiska eller digitala centralbankspengar (=svenska kronor). Hur mycket man än gör juridiska piruetter kring detta faktum kvarstår det dock att det är djupt omoraliskt att en grupp i samhället tilldelas privilegiet att aldrig behöva betala sina skulder.
november 9, 2013 den 6:50 e m
Lelle
Tycker att det är ett svek mot vara gamla människor …känns att man springer ”bankernas ärenden
de har tillräckligt stora vinster …hur är det i hella Europa nu ? I vilket land har man kontantlöst NU ?
Sveriges Rikets lag talar tydligt om :
Lag (1988:1385) om Sveriges riksbank
5 kap. Sedlar och mynt
1 § Enligt 9 kap. 14 § regeringsformen har Riksbanken ensamrätt att ge ut sedlar och mynt. Fullmäktige skall bestämma utformningen av de sedlar och mynt som banken ger ut.
Sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel.
Penningenheten i Sverige kallas krona. Kronan delas i etthundra öre. Lag (2003:840).
3 § Riksbanken skall svara för landets försörjning med sedlar och mynt.
Verksamhet som avses i första stycket får Riksbanken bedriva i samarbete med annan.
I syfte att effektivisera kontantcirkulationen får Riksbanken utge ersättning eller ge räntefri kredit till företag som avskilt och lagrat sedlar och mynt enligt Riksbankens anvisningar. Lag (2004:1303).
april 22, 2015 den 9:21 f m
carlnorberg
Reblogga detta på Palanthir och kommenterade:
Angående det kontantlösa samhället och den juridiska grunden.
april 22, 2015 den 9:24 f m
Jakob Heidbrink
Tack för den komplimangen!
april 30, 2015 den 5:16 e m
Erik Johansson
Jag tycker att det är en välskriven artikel, men det saknas enligt min uppfattning en väsentlig del om fiat pengar.
Grunden för Fiat valutor är i grunden följande (valutan kallas Kronor).:
1) Kronor kan bara utfärdas (som kontanter eller som lån till banker) av en Centralbank, låt oss kalla det Riksbanken.
2) priser måste sättas i Kronor (dvs en del av att Kronor är lagligt betalningsmedel).
3) ingen kan vägra att ta emot Kronor.
1) innebär att det finns en begränsad mängd av penningmedlet. Precis som guld eller silver eller något annat.
2) innebär att valutan med tvingande verkan blir användbar i ett visst land.
3) innebär också att valutan får ett värde, då man måste acceptera den
Om 1) tas bort blir inflationen helt okontrollerbar och valutan får inte något värde som värdebevarare.
Om 2) tas bort, saknar valutan värde, eftersom man inte får ett värde på valutan.
Om 3) togs bort så saknar valutan värde. Vem vill ha något som ska utgöra ett effektivt substitut till byteshandel, om man inte kan använda den? Och var finns värdebevarande om man inte kan använda valutan?
Om 2) och 3) inte upprätthålls, innebär det på sikt att valutan blir utan värde. Då valutan är en helt central del i ett lands styrande och kontroll, bland annat över inflation och penningpolitik mm, måste 2) och 3) försvaras, vilket synes försvinna i debatten.
Den som vill ha betalt och tar emot betalning via kort accepterar att istället för att få en valuta, så får man en fordran på en bank. Detta är tänkvärt mot bakgrund av vad som hände med de Isländska och Cypriotiska bankerna. Om deras kunder haft pengar i kontanter, så hade de inte drabbats på samma sätt. När bankräntan börjar närma sig noll kan man kraftigt ifrågasätta värdet av att ha pengarna som en fordran på banken jämfört med att bara låsa in kontanter i ett bankfack eller annat säkert sätt. Risken att kontanterna blir värdelösa torde vara avsevärt lägre än att fordran på banken blir värdelös eller vart fall minskar i värde. Än mer så när man som idag har en fastighetsbubbla som skapats av historiskt sett synnerligen låga räntor. Visserligen ger historisk statistik vid handen att räntorna i snitt får ner under 17 år efter en kris av det slag som vi hade 2007 till 2008, men det finns inte några garantier. Särskilt inte när vi vet att inflationen är en funktion av hur mycket pengar som Riksbanken (eller Fedral Reserve) gett ut och hur snabbt de omsätts. Varför det inte blivit någon inflation är sannolikt helt beroende på den låga omsättningen på pengarna. Om det skulle ändra sig, säg då någon inte längre tror att inflationen är så låg att det inte spelar någon roll att man bara sitter på kontanter (eller fordran på banken) så ökar omsättningen och då kan inflationen sätta fart synnerligen snabbt, med resultat att räntorna sticker i höjden.
Min fråga blir, om räntorna skulle skjuta i höjden till, med historiskt sett inte orealistiska, 7 procent från dagens 2, hur många skulle då många klara av att bo kvar? Hur många lägenheter och hus skulle då tas in av bankerna och behöva säljas och vad skulle som en konsekvens hända med bankernas kreditvärdighet?
Och vad skulle hända med butikskedjor, som kanske skulle frångått kontanter, när deras bankmedel (något som inte finns i realiteten), dvs fordran på banken, skulle visa sig mindre värd än vad som anges i Kronor på kontoutdraget?
maj 1, 2015 den 6:22 f m
Jakob Heidbrink
I fiatvalutor är valutan i och för sig en beräkningsenhet, vilket innebär att även bankfordringar räknas i kronor och ören. Själve begreppet kronor och ören har inget med sedlar och mynt att göra. Där någonstans tror jag att ditt resonemang trasslar in sig.