Det har varit skralt med nya inlägg här på bloggen nu en tid: även bloggförfattare tycks ha ett liv IRL. Idag fick jag dock ett e-postmeddelande som ger mig anledning att rida käpphäst, vilket jag mer än gärna gör.

Jag har tidigare bloggat om lagliga betalningsmedel och om det enligt min mening något besynnerliga i att Arbetsmiljöverket förelägger företag att för personalens säkerhet inte hantera kontanter. Nu får jag i viss mån medhåll av Svea hovrätt i dess beslut ÖÄ 1269-11.

Bakgrunden till tvisten är inte noggrant beskriven i beslutet, men tycks vara att en privatperson ville nedsätta pengar hos Länsstyrelsen i Stockholms län. Nedsättning av pengar har enligt lagen om nedsättning av pengar hos myndighet i vissa speciella situationer den verkan att en gäldenär åtminstone temporärt befrias från sin skyldighet att betala sin skuld till borgenären: länsstyrelsen blir ett slags tvångsombud för borgenären och tar emot pengarna å dennas vägnar. I det aktuella fallet tycks Länsstyrelsen i Stockholms län ha krävt att pengarna som skulle nedsättas skulle inbetalas till dess postgirokonto, medan gäldenären ville betala in pengarna i kontanter. Länsstyrelsen vägrade att ta emot kontanterna och avvisade därför gäldenärens ansökan om att få nedsätta pengar. Gäldenären överklagade avvisningsbeslutet och fick medhåll av tingsrätten, varefter Länsstyrelsen överklagade till Svea hovrätt.

Jag vill inte lägga ut beslutet här (trots att det är offentligt, framgår personuppgifter av det som jag inte vill – eller, såvitt jag vet, får – sprida på nätet). Jag citerar istället ur beslutet.

Hovrätten – som fann att gäldenären principiellt har rätt att erbjuda kontanter till nedsättning – inleder sin motivering så här:

Enligt 5 kap. 1 § andra stycket lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel. I förarbetena till lagen anges
att detta innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning (prop. 1986/87:143 s. 64).

Länsstyrelsen argumenterade tydligen att förarbetsuttalandet var oriktigt eller missvisande: enligt dess mening har uttrycket ”lagligt betalningsmedel” endast den innebörden att om betalning med borgenärens godkännande sker i sedlar och mynt, denna betalning har befriande verkan. Hovrätten avvisar bestämt denna tolkning av uttrycket:

Betydelsen av uttrycket kan emellertid inte vara så begränsad att en betalning anses gjord med befriande verkan endast för det fall borgenären godtar betalningen. Att en godtagen betalning har skett med befriande verkan gäller nämligen oberoende av vilket betalningsmedel som har använts och någon särställning för lagliga betalningsmedel blir det därmed inte fråga om. Betydelsen av uttrycket lagliga betalningsmedel får anses vara den som framgår av förarbetena. En annan sak är att
avtal kan träffas beträffande vilket betalningsmedel som ska användas och att en part för att ingå avtal kan ställa villkoret att betalning ska ske på annat sätt än med sedlar
och mynt (jfr 7 § lagen [1936:81] om skuldebrev).

Med andra ord är det enligt hovrätten självklart att en betalning som sker med borgenärens medverkan är befriande – det spelar i så fall ingen som helst roll vilket betalningsmedel (insättning på konto, kontokort, sedlar och mynt, eller vad det nu vara månde) som parterna valt. Poängen med lagliga betalningmedel är att alla är skyldiga att acceptera sedlar och mynt som betalning. Däremot kan man före betalningen, när skulden uppkommer eller på annat sätt innan den betalas, genom avtal komma överens om att betalning skall ske på ett annat sätt, men då behöver man båda parters medverkan (eftersom det ju rör sig om ett avtal).

Intressant nog hade länsstyrelsen också anfört de risker med kontanthantering som Arbetsmiljöverket pekar på i sina förelägganden. Om detta säger hovrätten:

Länsstyrelsen har anfört att kontanthantering medför risk för tillgrepp och administrativa fel samt att myndigheten riskerar att användas för penningtvätt. Vad
länsstyrelsen anfört om svårigheterna med en kontanthantering kan inte medföra en rätt för länsstyrelsen att utan lagstöd neka en nedsättning. Länsstyrelsen förefaller inte heller ha utrett möjligheten att komma till rätta med dessa svårigheter genom att låta ett ombud ta emot kontanter för myndighetens räkning.

Den gubben gick alltså inte heller.

Det leder till intressanta frågor avseende Arbetsmiljöverkets förelägganden. Dessa förelägganden kan alltså inte avse annat än att föreläggandets adressater tvingas till att av arbetsmiljöhänsyn kräva vissa villkor i sina avtal med kunderna. Ett bussföretag som fått ett föreläggande av Arbetsmiljöverket måste med andra ord införa ett villkor i sina standardavtalsbestämmelser om att bolaget inte accepterar andra betalningar än sådana som sker genom sms eller kort. Denna bestämmelse i standardavtalet är inte förhandlingsbar, eftersom företaget annars får problem med myndigheten. Detta innebär att Arbetsmiljöverket ingriper i parternas frihet att själva gestalta sina avtal. Detta kan en myndighet förvisso ofta göra, men det normala är att det krävs lagstöd för sådana ingrepp, och jag är inte säker på att Arbetsmiljöverket har sådant lagstöd. Frågan blir alltså ganska trängande: har Arbetsmiljöverket laglig rätt att underminera sedlars och mynts ställning som lagligt betalningsmedel genom att ingripa i privata subjekts avtalsfrihet?

Spännande, tycker jag.

Advertisements