You are currently browsing the category archive for the ‘Förvaltningsrätt’ category.

Under en tid har jag medverkat i projektet www.flyktingarna.se På hemsidan publicerar vi berättelser från asylsökande och flyktingar – berättelser från en annan del av verkligheten. Redaktionens mål är att lyfta problem som flyktingar själva beskriver och att aktivera politiker och allmänheten inför årets val. Genom att flyktingar själva berättar byts perspektivet från det prydligt tillrättalagda till det som beskriver hur politiken fungerar i praktiken. Det ger en stundtals skrämmande inblick i en bristande rättsosäkerhet inom asylprocessen. Trots att jag tidigare har arbetat inom Migrationsverket – och har en rätt nyanserad bild av personalens arbetsvillkor och förutsättningar – blir jag illa berörd av det som framkommer om bristfälliga tolkningar, språktester och summariska processer .

En av de saker som stör mig mest med dagens asylprocess är att asylsökande tas i förvar i väntan på att utvisas. Det är ett inhumant sätt att utsätta människor för tvång som inte frivilligt lämnar Sverige och vars enda ”brott” är att uppehålla sig i landet utan giltiga papper. Så här skriver Migrationsverket på sin hemsida.

Om Migrationsverket anser att du inte samarbetar för att återvända har verket rätt att minska din dagersättning, hålla dig under uppsikt eller ta dig i förvar tills resan kan genomföras. Uppsikt innebär att du måste anmäla dig regelbundet på vissa tider och platser. Det kan också innebära att du måste lämna ifrån dig ditt pass eller annan identitetshandling. Att bli tagen i förvar betyder att du får bo på en låst anläggning som du inte får lämna. Anläggningen drivs av Migrationsverket.

Röda Korset har i en läsvärd rapport från 2012 granskat hur Migrationsverket tar asylsökande i förvar. Rapporten lyfter flera brister utifrån en proportionalitetsprincip, där olägenheten med en tvångsåtgärd måste stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. En av de allvarligaste bristerna som konstateras i rapporten är att uppsikt inte används i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Förvarstagande används alldeles för lättvindigt och utan att den som tas i förvar fått tydlig information om vad vägran att lämna Sverige kan leda till.  Röda Korset sammanfattar på följande sätt.

Den alternativa metoden till förvar som den svenska lagstiftningen ger möjlighet till, uppsikt, används inte i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Resultatet visar att det i den absoluta majoriteten av besluten inte görs någon individuell bedömning av om den, för den enskilde, lindrigaste åtgärden uppsikt kan användas i stället för förvar. I beslut och avgöranden från Migrationsverket och domstolarna förs sällan något resonemang om varför inte uppsikt kan anses tillräckligt. I beslut från Polisen refereras inte ens till lagstiftningen om uppsikt. Utan uttryckligt lagstöd om vilken åtgärd som ska övervägas initialt tycks det inte vara självklart för de tillämpande myndigheterna att först överväga om syftet med ett eventuellt förvarstagande kan uppnås genom att utlänningen ställs under uppsikt.

Varje år tas hundratals människor i förvar och siffran tycks bara öka. Detta samtidigt som Sveriges reportage om förvaren tyder på att det förekommer kränkningar av rätten till vård och att barn tas i förvar i avvaktan på att utvisas.

Oavsett vad en tycker om invandring och migrationspolitik kan vi inte ha ett rättssystem som spärrar in folk på lösa grunder och dessutom nekar dem grundläggande rättigheter. Jag anser att det är hög tid att genomföra de förbättringar som försvarsutredningen föreslog för några år sedan. Såvitt jag förstår vore det möjligt att genomföra sådana förbättringar inom ramen för den överenskommelse som regeringen och Miljöpartiet har ingått. Hamids berättelse är en av flera som visar att det brådskar.

– Per Holfve

 

Det här får blir kort för det är fredag och jag har trots allt ett liv utanför juridiken. Men idag beslutade Förvaltningsrätten i Stockholm att tillfälligt upphäva (inhibera på fikonspråk) Skolinspektionens omdiskuterade beslut att stänga Lundsbergs skola. En del hade tydligen kunnat sätta pengar på att Förvaltningsrätten skulle komma till denna slutsats men själv blev jag något överraskad. Jag har varit väldigt kritisk till inlägg om klasshat från vänster och höger och hävdat att barnens säkerhet måste sättas i första rummet. Något som jag också anser att Skolinspektionen gett uttryck för, även om beslutet att meddela verksamhetsförbud innebar ett kraftfullt ingripande. Jag har utgått från att Skolinspektionens uppgifter om missförhållanden på internatskolan har varit välgrundade. Jag har fortfarande svårt att tro att uppgifterna skulle vara så överdrivna som en del har påstått och ser dem som ett destruktivt uttryck för den speciella anda som åtminstone tidigare ska ha rått vid Lundsberg. Det hör lite till saken att samtliga elever inte behöver riskera att utsättas för allvarliga övergrepp för att några råkar mer illa ut. Våld och trakasserier riktar sig ofta mot elever i minoritet och det är ett misstag att vilja tro att sådana saker inte förekommer, hur fint rykte en skola än har i övrigt. Det relevanta måste vara att garantera säkerheten för samtliga elever och det tror jag inte att någon ansvarsfull person egentligen kan ha invändningar emot. Oavsett om Lundsbergs skola får fortsätta sin verksamhet eller inte är detta viktigt att bära med sig.

Det som främst fick mig att höja på ögonbrynen är att Förvaltningsrätten uttrycker tvivel angående Skolinspektionens tillsyn över Lundsbergs internatverksamhet. Förvaltningsrätten hänvisar till ett avsnitt i förarbetena till skollagen (prop 2008/09:165 sid 633) med följande innebörd.

Utbildning är det mest grundläggande begreppet i såväl 1985 års skollag som i denna skollag. Termen beskriver all den verksamhet som omfattas av de övergripande målen i skolförfattningarna. I 1985 års lag finns dock inte någon uttrycklig definition. Med utbildning avses i den nya skollagen utöver undervisningen i princip all verksamhet, både i den inre och yttre miljön, som anordnas av huvudmannen och vanligtvis äger rum under skoldagen. Härigenom kommer t.ex. den verksamhet som sker under skolmåltider och på skolgården under raster att omfattas av definitionen. Även ”externa” verksamheter som lägerskolor, studiebesök etc. innefattas i begreppet utbildning.

Juristen i mig fullkomligt gnuggar händerna när Skolinspektionen i en kommentar vidhåller att de har tillsyn över det som hör skolverksamheten till och därmed även boendet vid riksinternatet. Jag delar bedömningen att processen kan komma att gå ända upp till Högsta förvaltningsdomstolen och få betydelse inte bara för Lundsbergs öde utan även Skolinspektionens tillsynsverksamhet. Jag hoppas att Skolinspektionen gjort rätt men om så inte skulle vara fallet är jag förvissad om att saken får sin prövning enligt juridikens alla regler. Framför allt hoppas jag att Lundsbergs framtid inte kommer att bjuda på fler fall av pennalism utan att varje elev som går där får andra minnen och kunskaper med sig från sin skolgång. Oavsett klasstillhörighet finns det ingen som förtjänar att få ett hett strykjärn mot kroppen.

I en (ganska rörigt formulerad, tycker jag) debattartikel i Svenska dagbladet ondgör sig KTH-doktoranden Rickard Engström över det som han uppfattar som brister i det svenska konsumentskyddet på finans- och telekommarknaderna. Artikelns budskap och rubriken (som författaren inte nödvändigtvis svarar för) går något isär, eftersom Engström inte tycks klaga över själva de regler som utgör konsumentskyddet, utan över de institutioner hos vilka man kan klaga när man känner sig illa behandlad som konsument. Det är alltså inte konsumentskyddet, utan tillsynen och processen som Engström tycks mena brister.

Problemet är enligt Engström att de statliga myndigheter som är satta att vaka över marknaderna – tillsynsmyndigheterna – inte fullgör sin uppgift, utan hänvisar till organ som Konsumenternas bank- och finansbyrå och Telekområdgivarna när konsumenter klagar. Dessa organ finansieras huvudsakligen av branschen själv, och medan Engström inte visar på något fall över huvud taget där de de facto behandlat konsumenter illa, tycks han mena att båda institutionerna är så uppenbart jäviga att de inte kan behandla konsumenterna korrekt. Det är lite mycket att påstå utan att man kan visa på konkreta missförhållanden, men det finns helt tydligt ett rättsstatligt problem i att de potentiella syndarna indirekt övervakar sig själva. Så långt, så riktigt – något bör göras, kan man mena.

Frågan är vad detta ”något” skulle vara. Det som Engström tycks mena är att det krävs mera tillsyn, alltså att myndigheterna aktivt övervakar marknaden och dess funktionssätt. Ok, det är ganska traditionellt och således knappast någon bomb han släpper. Det som dock förvånar med tanke på att Engström har sin bakgrund inom ekonomi (han doktorerar i bygg- och fastighetsekonomi) är att han inte verkar ha givit någon tanke åt hur det skall gå till.

Finans och telekommunikation är massmarknader, vilket innebär att klagomålen i absoluta tal är många (även om de i förhållande till hela marknadens omfattning skulle vara få, vilket jag dock inte vet). För att utreda och övervaka denna marknad och enskilda klagomål krävs en hel del resurser. Standardavtal skall inhämtas, läsas, förstås och eventuellt reageras på. Bankernas, försäkringsbolagens, andra finansiella institutioners och telekombolagens handläggare och försäljare skall bevakas, deras utbildningsnivå och förhållningssätt gentemot kund fastställas. Tillsynsrapporter skall skrivas. Påpekanden skall framföras till de berörda, bevakas och eventuellt följas upp genom vitesförelägganden, som sedan i sin tur måste bevakas och eventuellt fullföljas genom processer. Inbegriper man också enskilda klagomål skall dessa tas emot och utredas samt motparten ges möjlighet att svara på klagomålen. Bevisning skall inhämtas och tas emot, värderas, jämföras med den rättsliga regleringen och ett beslut fattas och formuleras, samt – igen – eventuellt följas upp genom vitesförelägganden och processer i domstol. Upplysningsarbete behövs gentemot allmänheten och utbildningar för branschen, liksom även andra kontakter för att följa marknadens utveckling.

Jag hoppas att detta ger en känsla för vilken enorm byråkrati såkallad effektiv tillsyn medför. Det krävs anställda och resurser, och tillsynen är störande för de tillsedda och kostar dem pengar i form av arbetstid för att svara på myndighetens förfrågningar, för dokumentframtagning och för förhandlingar med den klagande eller myndighetens handläggare. Detta kostar, och det kostar inte lite heller, utan ganska mycket. Både Finansinspektionen och Post- och telestyrelsen (som är de myndigheter som närmast berörs av Engströms klagomål) skulle behöva växa, och alltså behöva ha större budget.

Vill Engström ha den stora byråkrati som skulle krävas för den tillsyn han förespråkar? Om inte, hur har han tänkt sig att tillsynen skulle gå till? Om ja, är han beredd att acceptera att statens budget växer, eller varifrån vill han ta de resurser som krävs för att öka byråkratin inom just finans- och telekomtillsynen? Det är lätt att klaga på att konsumenträtten brister, det är långt svårare att ge realistiska förslag på hur det skall funka bättre. De organ som Engström nämner avlastar myndigheter som redan idag inte alltid klarar sina utgifter utanför konsumentområdet och som garanterat inte skulle bli bättre på sitt jobb om de skulle ta konsumentskyddet på det allvar som Engström tycks kräva.

Och det är ju faktiskt inte heller så att enskilda som känner sig illa behandlade endast kan vända sig till de institutioner som Engström skriver om. Det finns Allmänna reklamationsnämnden (ARN) också, som dock inte prövar fastighetsrättsliga tvister, vilken kanske är anledningen till att Engström inte tänker på nämnden. Den vars ärende är värt mer än några tusenlappar (för annars lönar det sig inte), kan faktiskt också vända sig till tingsrätten och få sin tvist prövad.

I båda ARN och tingsrätten kommer konsumentskyddande regler att tillämpas. I ett fall 2010 som rörde pantsättning av en bostadsrätt för en försträckning (en kredit, i vardagstal) gick Högsta domstolen i anledning av en konsumenttvist till och med så långt att hela det fordringsrättsliga systemet ändrades radikalt (om vilket jag bloggat här). Vi har konsumentskyddande regler så att det räcker.

Jag har alltså lite svårt att förstå vad exakt det är som Engström vill ändra. Visst, somliga konsumenter kommer att råka illa ut, och deras ärende – så viktigt det kan vara för dem själva – kanske inte är värt så mycket att myndigheterna skall bry sig eller att det skall vara värt besväret och tiden att gå till ARN eller domstol. Men om Engströms ärende är att på rättslig väg skapa en värld där ingen någonsin råkar illa ut, ingen någonsin bemöts av en inkompetent, girig eller oärlig försäljare, är han ute i ett ärende som han aldrig kommer att lyckas med. Inte bara för att livet och människan är som de är, utan också för att det är högst osannolikt att vi är beredda att betala för den övervakning som skulle krävas för att skydda alla alltid.

Helt bortsett ifrån att jag misstänker att vi alla ganska snart skulle bli duktigt trötta på påträngande myndigheter.

Inlägget nedan postade jag tidigare på min egen blogg, men efter anmodan blir den nu dubbelpostad även hit.

Idag gavs Bo Svenssons utredning Ersättning för polisbevakning ut. Jag har inte hunnit läsa den i sin helhet, men tänkte iallafall försöka dela med mig av mina första reflektioner.

Jag har sett det kommenteras att Svenssons utredning är ett ”beställningsuppdrag”. Det är ett ganska nedlåtande uttryck, men samtidigt var direktiven till utredningen väldigt strama. Han skulle lämna ett förslag som gör att idrottsaktiebolag även i fortsättningen får betala för polisbevakning, men att kostnaderna för dessa ska minskas. Det är också ett sådant förslag som lämnas, kostnaderna ska minskas med hälften.

Anledningen till att kostnadsansvaret ska finnas kvar, enligt Svensson, är ganska häpnadsväckande. Det är för att idrottsaktiebolagen annars inte skulle ta sitt ansvar. Samtidigt konstateras i andra delar av utredningen att de flesta ordningsstörningarna sker på områden där klubbarna inte har möjlighet att påverka. Han skriver också att om klubbarna inte får betala så kan de välja att inte ta dit tillräckligt med ordningsvakter. Det är ett konstigt argument, för i tillstånden kan ju polisen ange hur många ordningsvakter klubben ska ha vid tillställningen.

Bo Svensson skriver i utredningen att den rättsliga regleringen kring betalningsansvaret enligt ordningslagen är juridiskt oklanderlig. Det är en anmärkningsvärd skrivning, särskilt med tanke på att dessa mål fortfarande ligger hos domstol. Det finns, som jag ser det, framför allt två juridiska frågor som inte ännu fått sin lösning. Den första är om avgifterna egentligen är att betrakta som en skatt. Om det har jag tidigare skrivit här på Juridikbloggen. Mer om det nedan. Den andra frågan är om poliskostnaderna är att se som ett olaga statsstöd (till de klubbar som inte debiteras). Den första frågan väntar fortfarande på prövningstillstånd hos Högsta förvaltningsdomstolen, den andra frågan har ingen domstol ens berört hittills. Frågan om det är ett olaga statsstöd har dessutom väckt EU-kommissionens intresse, som ställt frågor till regeringen för att kunna avgöra det. Att då säga att regleringen är oklanderlig är närmast häpnadsväckande.

Bo Svensson försöker sig också på att själv försöka avgöra om kostnaderna är en skatt eller en avgift. Försöket imponerar dock inte. Vad Svensson, förvaltningsrätten och kammarrätten verkar ha missat är att frågan måste besvaras ur ett konstitutionellt perspektiv, dvs. hur ska begreppen skatt och avgift definieras utifrån grundlagarna (varför detta är viktigt att definiera beskrev jag som sagt tidigare här på Juridikbloggen). Hur begreppet avgift definierats i en avgiftsförordning är således betydelselöst. Att hänvisa till avgiftsförordningen är i stället att göra sig skyldig till ett cirkelresonemang – för en sådan är ju också beslutad av regeringen. Regeringen kan väl aldrig ”rädda” en grundlagsvidrig förordning genom ett beslut i en annan förordning!

Bo Svensson vill försöka få en bred acceptans för sitt förslag. Så står det i utredningen. Det är i och för sig en fin ambition, men jag anmäler redan nu min avvikande åsikt.

Denna morgon uppmärksammades jag av Sveriges Radio P4 Kalmar på denna artikel i Östran om det kontantlösa samhället. Eftersom jag tidigare bloggat om frågan och också tagit upp den i min lärobok om skuldebrevsrätt, tycker jag att den är spännande. Artikeln lärde mig något: jag visste om Svea hovrätts dom om landstinget skyldighet att ta emot kontanter, men jag visste inte att ett liknande mål avgjorts av förvaltningsrätten i Härnösand, som förpliktade landstinget i Jämtland att ta emot kontanter. Det här börjar bli material för en ny upplaga av läroboken.

Jag tror dock att artikeln (helt ursäktligt) villat bort sig på detta inte helt okomplicerade område. Det som för mig genast lyser i ögonen är nämligen att både Svea hovrätts och förvaltningsrättens i Härnösand domar avser det allmänna, alltså myndigheter. För det allmänna och för privata aktörer gäller olika regler på detta område.

Grunden för hela frågan om det kontantlösa samhället är 5 kap. 1 § andra stycket lagen om Sveriges riksbank. Enligt denna bestämmelse är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel, vilket enligt förarbetena innebär att man principiellt alltid kan betala sina skulder med svenska sedlar och mynt. Men…

Denna bestämmelse är dispositiv, med vilket menas att parterna kan komma överens om annat. Detta följer av 7 § första stycket skuldebrevslagen där det sägs att man i Sverige alltid får betala med svenska sedlar och mynt, även om skulden egentligen lyder i någon annan valuta (man får alltså betala en skuld i Sverige som beräknas i euro med kronor enligt den kurs som gäller på betalningsdagen). Detta gäller dock bara om inte något ”förbehåll om annat” träffats, det vill säga om parterna inte slutat avtal om annat. Om parterna slutit avtal om att den skuld som beräknas i euro också skall betalas i euro, måste skulden betalas i euro. Detsamma gäller om parterna träffat avtal om att skulden skall betalas med kreditkort och inte kontant: då måste skulden betalas med kreditkort.

Rätten att betala med sedlar och mynt hänger alltså på om det finns avtal eller inte. De flesta avtal sluts på grundval av något avtalsformulär, alltså det finstilta som man som konsument normalt antingen får i handen eller får en hänvisning till när man ingår avtal. Står det i dessa finstilta villkor att betalningen skall ske med kreditkort, måste den ske med kreditkort.

Och det är nu alltså det här med avtal som strular till det. Det allmänna gör ganska mycket, allt från att betala ut barnbidrag till att se till att det körs bussar. Vissa av dessa verksamheter är offentligrättsliga, vissa privaträttsliga. Skillnaden är inte alltid helt klar, men det viktiga här är att i verksamheter som är offentligrättsliga det inte finns något avtal: man har inte avtal med Försäkringskassan om att få ut barnbidrag, utan Försäkringskassan är en myndighet som enligt myndighetsregler (offentligrättsliga regler) beslutar om barnbidrag skall betalas ut eller inte. Detsamma gäller för sjukhusverksamheten, fast där är det lite mera oklart: i grunden utgör dock sjukvård en myndighetsorganisation som beslutar enligt myndighetsregler och inte enligt avtal vad som skall göras, vilken vård som skall ges och så vidare. När dock det allmänna gör saker som i princip vem som helst kan göra – som att köra buss – är det inte myndighetsregler som tillämpas, utan där sluter man avtal. Man sluter med andra ord avtal om att få åka med på bussen, men inte om att få vård på sjukhuset.

När myndighetsregler är tillämpliga, finns som sagt inget avtal (eller endast mycket små inslag av avtal). Det innebär att myndigheter inte på samma sätt som verksamheter där avtal sluts kan sätta lagen om Sveriges riksbank ur spel. Myndigheter måste i verksamhet där myndighetsregler är tillämpliga ta emot sedlar och mynt. I verksamheter där avtal sluts, kan man dock baka in en bestämmelse om att betalning skall ske genom kreditkort. Exakt vilken verksamhet som är sådan att myndighetsregler tillämpas och vilken som är sådan att det finns inslag av avtal är inte helt klart ens för jurister och följer inte någon uppenbar logik. Med andra ord kan man inte helt klart säga var det kontantlösa samhället kan införas och var det inte kan införas, i alla fall inte när det handlar om det allmänna.

I privat verksamhet är det dock helt fritt fram för parterna eller den som genom sina avtalsformulär bestämmer över avtalet att införa kontantfrihet. Där kan man i praktiken inte värja sig, eftersom avtalen så gott som aldrig är förhandlingsbara. När banken inför kontantlösa kontor, kan man alltså inte klaga, utan bara byta bank.

Det kontantlösa samhället är alltså något som det allmänna – Riksdagen – på ganska många områden måste ändra lagstiftningen för att kunna införa, medan privata aktörer kan på sina områden kan tvinga fram kontantlösheten redan nu.

Genom den excellenta sajten infrastrukturnyheter.se uppmärksammas jag på att Konkurrensverket stämt SJ för att bolaget inte upphandlat städtjänster för sina tåg enligt de regler som framgår av lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (LUF). Konkurrensverkets och SJ:s tvist avser främst två frågor, nämligen dels huruvida SJ driver ett nät för att tillhandahålla allmänheten järnvägstransporttjänster, dels frågan huruvida SJ – om det driver ett sådant nät – gör det på villkor som fastställs av behörig myndighet (jfr 1 kap. 8 § LUF). På den första punkten skulle jag ge Konkurrensverket, på den andra SJ rätt, vilket sammantaget innebär att jag anser att Konkurrensverket bör förlora målet.

Jag börjar med tillhandahållande av ett nät. Begreppet är olyckligt valt, eftersom det lätt kan leda tankarna till själva spårnätet, alltså infrastrukturen. SJ argumenterar också att bolaget ingenting har med infrastrukturen att göra: sedan 1988 är i Sverige trafiken skild från förvaltningen av nätet. Ett nät kan dock också vara något annat än ett fysiskt nät: ett socialt nät är exempelvis en grupp personer som genom ömsesidig bekantskap är länkade till varandra; ett nät av busstjänster har ingen underliggande fysisk infrastruktur, utan utgörs av den sträckning som bussbolaget väljer för sina transporttjänster. På samma sätt som ett bussbolag har ett linjenät, har SJ ett linjenät, och detta linjenät kan principiellt omfattas av LUF. SJ:s argumentation såsom den framställs av Konkurrensverket i dess stämningsansökan ser ut att vara präglad av viss desparation och jag har svårt att tro att ens de jurister som står bakom den argumentationen tror på sina egna ord. Halva inne för Konkurrensverket, alltså.

Men på den andra punkten som också måste vara uppfylld för att LUF skall bli tillämplig, nämligen frågan om huruvida trafiken tillhandahålls enligt villkor som fastställs av behörig myndighet, är enligt min mening Konkurrensverket ute och cyklar. Verket avslöjar här en med tanke på att målet ändå måste ha förberetts ganska förbluffande okunnighet om hur järnvägstrafik i allmänhet och i synnerhet i Sverige fungerar. Villkoren SJ:s trafik ”fastställs” inte av någon myndighet i LUF:s bemärkelse, och SJ är därför inte skyldigt att enligt lagen lägga ut sina städavtal till anbudsgivning.

En lämplig bakgrund här är frågan om vilket syfte som bestämmelsen kan tänkas vilja åstadkomma, alltså – tekniskt uttryckt – frågan om bestämmelsen teleologi (inte teologi, som är något helt annat). Bestämmelsen avser enligt min mening ganska tydligt situationer i vilka exempelvis en lokal kollektivtrafiknämnd bestämmer linjer och turtäthet och sedan uppdrar åt det lokala trafikbolaget att verkställa planen. Bestämmelsen ganska uppenbara syfte är att myndigheten kollektivtrafiknämnden inte skall få gömma sig bakom trafikbolagets privaträttsliga organisation. Det allmänna skall inte komma undan sin skyldighet att gömma sig bakom privaträttsliga organisationer som det allmänna äger för att komma undan sin skyldighet att upphandla.

Det är mot denna bakgrund bestämmelsen i 1 kap. 8 § LUF skall ses. Frågan är alltså nu huruvida SJ såsom helägt statligt bolag utgör någon möjlighet att gömma sig för att kunna spendera skattemedel utan upphandlingsförfarande.

Konkurrensverkets argumentation är följande. Tågplanen (alltså, kan man säga, tidtabellen för alla järnvägsförflyttningar på ett nät inom ett år) för det statliga nätet – som utgör cirka nio tiondelar av Sveriges hela järnvägsnät – fastställs av Trafikverket, en statlig myndighet. För att SJ skall få åka krävs dessutom att det finns ett såkallat trafikeringsavtal mellan SJ och Trafikverket i vilket de närmare villkoren för att få åka tåg på statens spårnät fastställs. Voilá, en statlig myndighet bestämmer villkoren för SJ:s trafik!

Med förlov: strunt! Trafikverket bestämmer inte villkoren för SJ:s trafik.

Konkurrensverket missar redan i början av sin argumentation. Det är inte Trafikverket som bestämmer vilka tåglägen som är intressanta. Det är operatörsbolagen (begreppet är lite oprecis, men jag struntar i det nu) som söker rätten att få åka tåg på de tider som operatörerna anser vara attraktiva. Att operatörerna måste söka beror på att järnvägsnätet är en naturligt begränsad tillgång: skulle det finnas teknisk möjlighet att låta folk åka på eget bevåg, skulle man kunna låta tåg gå som man låter bilar gå på vägbanan. På grund av järnvägens tekniska egenskaper och de säkerhetskrav som måste gälla, kan man dock inte göra så, utan man måste samordna tågtrafiken. Med andra ord har ansökningsförfarandet inget att göra med att myndigheten Trafikverket har någon diskretionär (skönsmässig, eller – lite felaktigt – godtycklig) makt över vem som skall få tillgång till en statlig ägd tillgång, utan med att någon måste samordna alla tågrörelser så att tåg inte kolliderar med varandra. Initiativrätten ligger alltså helt på operatörerna, däribland SJ, inte Trafikverket. Redan här blir det tveksamt huruvida detta passar in under det syfte som ligger bakom 1 kap. 8 § LUF.

Men det blir värre. När nämligen ett bolag söker ett tågläge som inte påverkas av eller påverkar något annat tågläge – exempelvis rätten att få köra sitt tåg nattetid mellan Ingenstans och Bushen – måste Trafikverket ge denna rätt, 6 kap. 9 § andra stycket järnvägslagen. Trafikverket har ingen rätt att inte tillmötesgå ansökan. Även vad gäller priser är Trafikverket bundet: finns ingen konkurrens, får verket enligt 7 kap. 2 § järnvägslagen inte ta ut högre banavgifter än som motsvarar marginalkostnaden. Med andra ord bestämmer i dessa lägen Trafikverket ingenting, utan tillhandahåller bara spåren till marginalkostnadspris.

Inte heller när det finns flera sökanden som konkurrerar om ett tågläge bestämmer Trafikverket något. Trafikverket måste enligt 6 kap. 10 § järnvägslagen försöka samordna de sökande så att var och en av dem får ett tågläge. Är inte detta möjligt, får förvisso Trafikverket i yttersta fall bestämma med som skall få tågläget (det finns några steg före detta), men därvid är Trafikverket enligt 6 kap. 15 § järnvägslagen bundet av prioriteringskriterier som stipulerats innan ansökningsförfarandet ens börjat. Att säga att Trafikverket bestämmer villkoren för SJ:s trafik, är att sträcka betydelsen av att bestämma lite väl långt.

Inte heller det trafikeringsavtal som Konkurrensverket försöker göra ett större nummer av kan anses innebära att Trafikverket ”bestämmer” villkoren för trafiken. Dels skall enligt 6 kap. 22 § järnvägslagen villkoren i trafikeringsavtalet vara ”konkurrensneutrala och icke-diskriminerande”, så att Trafikverket inte har någon möjlighet att genomdriva sina önskemål med trafiken (om verket nu skulle ha några över huvud taget). Dels kan var och en av parterna, om de inte kan komma överens om villkoren i avtalet, enligt 8 kap. 9 § tredje stycket järnvägslagen vända sig till tillsynsmyndigheten Transportstyrelsen som har rätt att i nödvändig utsträckning bestämma villkoren i avtalet. Trafikverket har ingen möjlighet att gestalta avtalet enligt egna önskemål, och något hierarkiskt förhållande mellan Trafikverket och Transportstyrelsen som skulle innebära att staten kan driva igenom ett enhetligt ”myndighetssysnsätt” avseende SJ:s trafik finns inte heller.

Kort och gott: på denna punkt är Konkurrensverket enligt min mening helt ute och cyklar. LUF är inte tillämplig på SJ och SJ är alltså ingen upphandlande enhet.

Nu är det bara att hoppas att förvaltningsrätten eller i förekommande fall överinstanserna gör sitt jobb bättre än Konkurrensverket.

Den offentliga upphandlingen är emellanåt föremål för kritik: det är inte alltid upphandlarna förstår den bransch inom vilken de upphandlar och alltför många gånger tycks priset vara mera avgörande än kvalitetsaspekter. Också kontrollen och uppföljningen av upphandlingen brister med jämna mellanrum. Det är omstritt huruvida något är fel med systemet i sig (en statlig utredning tycks tyda på att det finns sådana fel), men idag läser jag en (gammal) artikel som kan kasta något ljus över den grundläggande problemställningen.

Poängen med den offentliga upphandlingen är att bredda marknaden för offentliga tjänster, och dess yttersta syfte är att få fram den leverantör som till billigaste peng kan leverera den bästa tjänsten. Istället för att låta ett offentligt monopol eller ett företag med goda politiska förbindelser sköta leveransen av offentliga tjänster skall uppdraget utannonseras och alla intresserade inbjudas att komma med anbud. För att detta skall fungera och alla intresserade skall ha samma fakta att förhålla sig till, krävs att annonseringen av tjänsten är rätt så konkret och i detalj specificerar vad som förväntas av leverantören. Detta förutsätter god branschkunskap och åtskilligt förutseende: skall man beställa ett dataprogram, måste man alltså veta exakt vad programmet skall kunna göra och man måste också förutse tillkommande behov. Med andra ord måste man ta sig en mycket ordentligt funderare och helst ta in många olika synpunkter innan man ens kan skriva specifikationen. Sedan är det bara att hoppas att någon tror att hon kan skriva ett program av den förväntade kvaliteten också. Problemet är detsamma med i stort sett alla upphandlingar: man måste veta mycket väl vad man behöver för att kunna göra en bra upphandling.

Detta leder till att det är svårt att i samspråk med leverantören komma fram till specifikationer allt eftersom arbetet med att ta fram tjänsten fortskrider. Leverantören förväntas veta vad som gäller redan innan något avtal över huvud taget blir aktuellt, och villkoren skall vara desamma för alla potentiella leverantörer. Den offentliga upphandlingen – som ju genom att bredda marknaden bland annat skall spara pengar – kostar alltså, dels för att man mycket tidigt i processen måste veta vad man vill ha (vilket kräver interna utredningar och alltså arbetstid redan innan något avtal över huvud taget blir aktuellt), dels för att man låser sig till den specifikation som man en gång publicerat och därmed i värsta fall nödvändiggör ytterligare en upphandling om specifikationerna skulle behöva ändras eller tillägg till tjänsten så småningom visa sig vara önskvärda eller nödvändiga.

Denna effekt kan förklaras med teorin om Relational Contract Law. I sin ursprungliga version gör Relational Contract Law en distinktion mellan diskreta och relationära avtal. Diskreta avtal är sådana där avtalet koncentreras till en viss punkt och avtalsparternas identitet är tämligen likgiltig. Ett exempel på ett sådant diskret avtal skulle kunna vara ett köp av en påse tuggummi: köparens och säljarens identitet är rätt så egal för motparten, och i många fall behöver köparen och säljaren aldrig mera träffas. Hela relationen är slut inom en kort tid. Denna modell bygger mycket av den traditionella avtalsläran på, med dess betoning av att positionerna är låsta när avtalet är slutet och dess insisterande på avtalets lydelse som den viktigaste faktorn i avtalsrelationen.

Relationära avtal är annorlunda. Här är avtalet ett moment i en koordineringsstrategi mellan parterna, där deras förhållande påverkas till endast ringa del av själva avtalet och långt mer av förtroendet och tilliten mellan parterna. Relationära avtal behöver inte vara långvariga avtal, utan de kan också vara i grunden diskreta avtal som är inbäddade i återkommande affärsrelationer, som till exempel leveransen av kontorsmaterial från en pappershandel till en revisionsbyrå. Det är själva relationen som är långvarig, och avtalet utgör då en del av denna relation, som är långt mera komplex än som låter sig fångas av juridiska regler som betonar förutsebarhet och kontroll.

Mot denna bakgrund framstår den offentliga upphandlingen i många fall som ett försök att göra relationära avtal diskreta. En offentlig upphandling gäller i många fall en viss period, som leverans av kollektivtrafiktjänster över de närmaste tre eller fem åren eller leverans av mat till kommunens storkök över det närmaste året. Eftersom antalet potentiella leverantörer är begränsat, är det inte heller uteslutet och i vissa fall inte ens sällsynt att den som vunnit ett offentligt uppdrag vinner igen när uppdraget läggs ut på offentlig upphandling för nästkommande period. Avtal för offentliga tjänster uppvisar alltså många drag som är typiska för relationära avtal.

Lagen om offentlig upphandling och dess föreställningsvärld kräver dock att hela relationen packas in i specifikationerna. Utrymmet för justeringar, för diskussioner som leder till en pragmatisk hantering av lokala problem är litet. Denna begränsning innebär att leverantören ställer in sig på en konkret målbeskrivning av vad som skall åstadkommas med tjänsten och att köparen ser sig förhindrad att i efterhand justera villkoren för avtalet. Detta i sin tur bäddar för katastrofer som konkurser under pågående avtalsperiod eller bortglömda specifikationer som i efterhand inte kan föras in i avtalsförhållandet.

Den nordiska avtalsrätten med dess – enligt min mening i vissa fall alltför långtgående – acceptans av relationära drag (i form av den kontraktuella lojalitetsplikten, skälighetsprincipen och andra grepp som tillåter justeringar efter det att avtalet kommit till stånd) är i grunden rätt väl lämpad att hantera relationära avtal. Problemet är att denna avtalsrätt inte riktigt får komma till uttryck i den förvaltningsrättsligt betonade upphandlingsrätten. Helt bortsett från katastrofer som Carema, Trafikverkets utköp av Balfour Beatty Rail eller DSBFirsts problem är en fråga på vilken jag faktiskt inte lyckats hitta något entydigt svar också vad det egentligen kostar att ta fram upphandlingsspecifikationer, och hur denna kostnad förhåller sig till de besparingar som gjorts genom att bredda marknaden för offentliga tjänster. Det finns utan tvivel en transaktionskostnad i ett omvandla ett relationärt avtal till ett diskret sådant.

Frågan förefaller alltså vara om och i så fall hur man kan göra den offentliga upphandlingen relationär.

Sveriges Radio Ekot rapporterar om säkerheten på svenska tåg. Den är tydligen dålig, vilket jag kan inse att den är: inga säkerhetsbälten, öppen bagageförvaring, bord framför folk… Tvärstannar tåget, är det mycket som flyger och far, och det blir helt utan tvivel en större del olyckor än som skulle behövas. Det här måste regleras bort, är ganska säkert den intuitiva reaktionen hos många i likhet med mig själv. Men måste det?

Enligt den officiella statistiken (all statistik härefter kommer från myndigheten Trafikanalys) inträffade år 2010 sammanlagt 73 olyckor i järnvägssystemet, en ökning med c:a 50 procent från antalet 49 året dessförinnan. 45 personer dog och 25 skadades. En imponerande och måhända skrämmande ökning, men den måste sättas i relation till andra siffor. År 1991 (det första året i statistiken) inträffade 176 olyckor och de senaste årens ”normalnivå” tycks ligga någonstans runt 60 inträffade olyckor. Förra året företogs sammantaget 180 miljoner resor inom järnvägssystemet, vilket inalles ledde till att järnvägssektorn utförde ett transportarbete på 11 219 miljoner personkilometer. Inom detta antal ryms alltså 79 olyckor: risken att något skulle hända en under någon individuell resa går inte ens att uttrycka på något rimligt sätt i procentsiffror längre och är knappast skrämmande. Risken är så liten att den – kanske lite cyniskt, men tanke på att det handlar om att människor dör – kan och bör betecknas som försumbar.

De åtgärder som föreslås av Rebecca Forsberg som intervjuas i programmet handlar om säkerhetsbälte och sluten bagageförvaring. Rimligt och relativt billigt, kan man tycka. Men ändå kostnadskrävande. Är det verkligen rimligt att man med tanke på den försvinnande lilla risk som finns att skadas inom tågtrafiken skall lägga resurser på att bygga om alla järnvägsfordon för personbefordran som finns i Sverige? På sin höjd kanske det är rimligt att kräva att nya fordon som tas i bruk har sluten bagageförvaring och säkerhetsbälten, men även detta ökar priset på ett järnvägsfordon och innebär alltså en resursallokering som kanske inte är särskilt trängande.

Rebecca Forsberg klagade också på att tågoperatörerna i säkerhetsfrågan hänvisar till Transportstyrelsen, som dock inte har mandat att utfärda sådana bestämmelser som efterfrågas och därför hänvisar tillbaka till operatörerna. Hon tog A-Train (som trafikerar Arlandabanan) som positivt exempel på en operatör som tagit säkerhetsåtgärder på eget bevåg.

Detta är dock lite missvisande. Den övervägande delen passagerartrafik som bedrivs i Sverige är upphandlad trafik, det vill säga kollektivtrafik som tidigare länstrafikhuvudmännen och numera kollektivtrafikmyndigheterna i länen beställer. Inom denna trafik är det vanligt att det är beställaren som äger vagnarna vilka operatören sedan använder för trafiken. Med andra ord är det i dessa – och alltså ganska många – sammanhang myndigheten, inte operatören, som skulle ha ansvaret för att bygga om vagnarna. A-Train är ett bolag med egna vagnar som opererar på spår som är stängda för annan persontrafik (A-Train har monopol på Arlandabanan), och kan därför vidta andra åtgärder än transportörer i gemen.

Det som här tycks vara i verkan är människans djupt inbyggda riskaversion: vi har en mycket stor naturlig tendens att övervärdera risker och att därför investera alltför många resurser för att skapa total säkerhet (Kahneman: Thinking, Fast and Slow). Som vilken grundkursare i nationalekonomi som helst dock vet, är resurserna begränsade: det går inte att tillfredsställa alla önskemål. Frågan vid varje resurskrävande åtgärd är alltså – eller borde i vart fall vara – om man inte kan investera de resurser som skulle krävas för åtgärden på ett annat och bättre eller i vart fall mera önskvärt sätt.

Järnvägssystemet i Sverige är, i likhet med de flesta järnvägssystem i Europa, gammalt, dåligt underhållet och överbelastat. Denna milda vinter har vi inte märkt mycket av det, men de flesta torde fortfarande ha de gångna två vintrarna i livligt minne. Om vi antar att de pengar det rör sig om måste hittas inom järnvägssystemet, och att nya pengar knappast kommer att tillskjutas, givet den något märkliga inställningen som finansministern visat till infrastrukturpolitik, är alltså frågan vad som är viktigare: underhåll och såvitt möjligt uppgradering av infrastrukturen, eller ombyggnad eller nya säkerhetsspecifikationer för järnvägsfordon där risken att skadas är försumbar.

Jag röstar för infrastrukturen.

Privata apotekskedjor är sura på staten och dess Apoteket AB, rapporterar Svenska dagbladet (nyheten är gammal, vilket framgår av länkarna som följer nedan: Dagens Apotek rapporterade redan i slutet av november om samma fråga). Det statliga Apoteket får enligt statens ägardirektiv inte ha mer än 35 procent av marknaden. Det är oklart hur detta skall räknas, men Apoteket utgår ifrån att marknadsandelen skall räknas i antal apotek. De privata bolagen däremot tycker att detta skall uttryckas i andel av omsättningen. Regeringen har tillsatt en utredning om frågan, liksom om frågan huruvida någon begränsning alls skall finnas. Rapporten är försenad och beräknas komma i mitten av januari. Jag själv tycker att hela frågan är besynnerlig.

Det kan finnas skäl att begränsa en tidigare monopolists rörelsefrihet för att andra aktörer skall kunna släppas in på marknaden. Men rörelsefriheten för alla som har en dominerande ställning på en marknad är redan beskuren: det är bland annat det vi har konkurrenslagen till. Med andra ord är det besynnerligt att staten – om den nu skall sälja läkemedel över huvud taget – sätter en begränsning på sig själv.

Om staten uppträder på en marknad där andra aktörer finns, bör staten agera marknadsmässigt: annars kan man lika gärna behålla monopolet. Om statens bolag agerar marknadsmässigt, skall det bland annat ha som målsättning att växa. Hur och hur mycket det växer skall sedan avgöras av det statliga bolagets ledning, som därvid skall hålla sig inom konkurrenslagstiftningens ramar. Jag förstår inte varför politiken skall sätta en gräns för hur mycket ett bolag som förväntas agera marknadsmässigt skall få växa. Att skydda de privata nykomlingarna är inget skäl: de privata nykomlingarna skall helt enkelt inte finnas på marknaden om de inte kan stå sig i marknadsmässig och juste konkurrens. Om konkurrenter till Apoteket AB behöver mer skydd än vad som framgår av konkurrenslagstiftningen, och det trots att Apoteket AB sålt av en försvarlig del av sina butiker, är detta en tydlig indikation på att apoteksmarknaden är ett naturligt monopol (vilket den knappast är). Det finns ingen anledning att erbjuda valfrihet på konstgjorda premisser.

Men även de privata apoteksbolagens gnäll om att Apoteket AB:s begränsning skall räknas i omsättning är besynnerlig. Översätt! De privata apoteksbolagen kräver alltså 65 procent av den omsättning som sker på apoteksmarknaden. Vem har givit dem rätt till det? Varför skall vi på detta sätt subventionera privata bolag, i all synnerhet när dessa bolag i normalfallet utgörs av stora internationella kedjor? Det är svårt att hitta något annat ord än ”trams” för den begäran.

Att butiker tvingats stänga, är väl knappast konstigt: om Skövde – där jag bor – är representativ, har en enorm överetablering skett genom att alla bolag smällt upp butiker lite varstans (vilket jag påpekade redan i fjol vintras). I centrum i Skövde finns nu åtminstone tre apoteksbutiker som jag är medveten om och som inte ligger mer än fem minuters gångavstånd från varandra. Är det någon som tror att de alla i längden kommer att kunna överleva? Att misslyckas hör kapitalismen till, och de kapitalistiska privata bolagen bör ha anständigheten att spela på kapitalistiska villkor.

Om vi skall ha en marknad, skall vi ha en marknad och inte något konstgjort fördelningssystem av pengar till olika aktörer.

 

Svenska dagbladet granskar pensionsreformen och visar att de enda som hittills klart vunnit på reformen är mäklarbolag som sätter den egna vinningen högre än kundernas framtida pension. Tidningen pekar på kognitionsvetenskaplig forskning som visar att vi människor inte alltid – ganska sällan, faktiskt – förmår fatta i strikt mening rationella beslut. Med andra ord är valet av ”rätt” pensionstillgång individen övermäktig, vilket innebär att man lätt faller för reklam och köper dyra förmedlingstjänster som inte levererar något mervärde. Såvitt jag kan bedöma, är detta allvarlig och fullt korrekt kritik. Frågan är vad man skall göra åt saken.

En sak är glasklar: vi kan inte återgå till någon form av garanterade pensioner. Pensionsåtaganden har blivit en skuldfälla för både företag och stater i takt med att en minskande andel av befolkningen i arbetsför ålder skall finansiera en ökande andel icke-produktiva medborgare (barn, sjuka, pensionärer). Ekvationen går inte ihop.

Alltså måste vi hitta ett regelsystem som tar hänsyn till vad vi som kollektiv har råd med (och det kommer alltid också att vara beroende av de önskemål som vi vill finansiera kollektivt, från den Heliga Treenigheten vård-skola-omsorg, via försvar till kulturpolitik). Tanken med pensionsreformen var att undgå garantiåtaganden från statens sida genom att låta individen själv sköta sitt pensionssparande, vilket alltså innebär att individen själv avsätter pengar till sin framtida pension. Somliga tar risker och vinner eller förlorar stort på dem, andra spelar försiktigt och får mindre i pension än de kunde ha fått om de vågat mera, åter andra engagerar sig inte alls eftersom den kortsiktiga alternativkostnaden i form av förlorad fritid att sätta sig in i olika fonders aktuella prestation väger tyngre än den långsiktiga kostnaden i form av minskad pension (jag själv hör till den gruppen och är därmed bara mänsklig – kognitionsvetenskapen visar nämligen att vi tenderar att väga vinster på kort sikt tyngre än vinster på lång sikt), och den sista gruppen betalar andra för att göra valet. Inte lyckat.

Vad är alternativet? Man skulle kunna kasta ut samtliga privata bolag och låta alla pengar förvaltas av statliga fonder (som förr i tiden). Dessa fonder skulle kunna hålla koll på varje individs bidrag och endast betala ut det som individen sparat ihop. Skillnaden mot förr skulle vara att det inte finns någon garanterad pension. Problemet med den lösningen är att den inte är politiskt hållbar.

Ett kollektiv är nämligen inte nödvändigtvis bättre på att fatta rationella beslut än en individ. Kognitionsvetenskapliga studier har visat att grupper lätt domineras av någon eller några och att det är helt fruktansvärt svårt att stå emot en grupp när man har en avvikande minoritetsuppfattning. Grupptryck funkar, helt enkelt. Vill det sig illa, gör en statlig pensionsfond dåliga investeringar under något år, men påföljd att alla medborgares pension sjunker. Hur skulle man få medborgarna att acceptera detta? Det politiska trycket att ersätta den olyckliga investeringen genom ett skatteuttag – alltså genom att låta den arbetsföra befolkningen betala för den icke-arbetsföra – skulle bli övermäktigt. Med andra ord innebär nuvarande pensionssystem också att man i systemet byggt in spärrar mot att en del av befolkningen idkar självbetjäning i den andra delens plånböcker. Den spärren är måhända en förklaring att demokratin inte alltid är pålitlig, men med tanke på att vi alltför ofta faller för frestelsen att skjuta problemet (miljöproblemet, skuldsättningsproblemet, överbefolkningsproblemet) på någon annan som inte kan värja sig – som exempelvis ännu ofödda generationer av arbetsföra människor – är denna omyndigförklaring av demokratin kanske inte helt utan skäl.

En annan möjlighet skulle kanske vara att införa en prisreglering, ett maxtak på avgiftsnivån. Problemet här är kanske att maxtaket i praktiken skulle kunna tänkas innebära att avgiftsnivån sätts, eftersom de flesta bolag skulle lägga sig på denna maximala nivå. Om dock antagandet om konkurrensens välgörande effekter är riktigt – och det är åtminstone inte helt fel, det har vi empiriska belägg för – kommer det att finnas bolag som av konkurrensskäl lägger sig under maximinivån och marknadsför sig med sina billiga avgifter. Man skulle också som en informationsskyldighet kunna kräva att bolagen anger den pension som faller bort vid olika avgiftsnivåer på ett framträdande ställe och i absoluta tal för, säg, tre olika inkomstnivåer. En sådan regel skulle hantera informationsassymetrin mellan bolaget och kunden. Med tanke på att människor endast är förmögna att ta till sig en begränsad mängd information, är dock frågan i vilken utsträckning som folk skulle ta till sig dessa uppgifter när de samtidigt skall ha koll på så många andra faktorer.

Den perfekta lösningen finns inte. Jag har på sistone i olika Facebook-diskussioner och här på bloggen försvarat marknaden och konkurrensen, och jag fortsätter att göra det. Jag tycker i de flesta fall inte att någon kollektiv lösning är uppenbart överlägsen individualiserade lösningar. Jag har heller inte något alltför stort problem med att låta folk hantera ansvar och att acceptera att några gör dåliga val och råkar illa ut: det hör enligt min mening livet till. Men när en bransch som tydligen inte själv begriper vad den håller på med – de olika derivatprodukter som hjälpte att sprida den amerikanska bolånekrisen runt globen är ett bra exempel – använder sitt informationsövertag till att göda sig själv på sina kunders bekostnad, har vi utan tvivel med ett marknadsmisslyckande att göra. Att sådana kräver lagstiftningsåtgärder, går till och med mera extrema libertarianer med på.

Finansbranschen som sådan måste fås att bete sig på ett socialt godtagbart sätt och måste förhindras övervältra sina förluster på skattebetalaren medan man håller vinsterna inom verksamheten. Som en aspekt av detta måste försäkrings- och fondmäklarna fås att spela med kort som kunden kan förstå. Jag tycker inte att fler regleringar och högre informationskrav är att mål i sig: de är ofta dåliga eller kontraproduktiva. Men i detta fall måste vi ta oss en funderare hur vi kan få ihop ett hållbart pensionssystem på ett sådant sätt att inte mellanhänder får en licens att trycka sina egna pengar.

Hur man än vänder sig, så har man ändan bak.