Pengar – det som inte finns, fast bara lite

Bankkris samt kontantfria bankkontor och kollektivtrafik har tydligen lett till ett ganska yrvaket allmänt intresse av vad pengar är och hur de funkar. Av min tråd på Facebook och kommentarer på mina inlägg här på bloggen att döma (se här och här samt även här och här) finns ganska många missförstånd på området. Jag kan inte hoppas att jag skall kunna undanröja dem alla (och vissa missförstånd gör jag mig säkerligen också skyldig till), men jag vill försöka att förklara åtminstone några grundläggande saker. Eftersom ämnet är svårt, innebär det att detta inlägg är långt: jag hoppas att det skall vara värt den tid det tar att läsa det.

Pengar i sig har inget värde: deras värde ligger i det man kan byta till sig med pengar. Det man kan byta till sig måste skapas genom arbete, och i slutändan är alltså pengar en värdemätare på arbete (vilket förklaras utmärkt av Adam Smith – samma Adam Smith som han med den osynliga handen – i The Wealth of Nations, kap. I.4 och framåt). Pengar är i detta sammanhang endast en värdemätare, en måttstock, som man likt en tumstock kan lägga på alla andra varor. Denna värdemätare kan vara vad som helst: historiskt har till och med snäckor varit pengar. Pengar har alltså i sig inget med mynt och sedlar att göra. Inte ens guld och silver har, förutom för juvelerare och i vissa tekniska processer som råmaterial, något värde i sig. Strängt taget behöver pengar inte ens finnas i fysisk form, utan det räcker med att man skapar en mätenhet på samma sätt som man en gång i tiden definierat en meter. Pengar är i grunden en abstraktion av värde.

Denna abstraktion kan dock omvandlas till något konkret genom att man utser något visst (och ofta svåråtkomligt) fysiskt föremål till konkreta pengar, till exempel genom att man säger att en viss mängd guld eller silver representerar den grundläggande mätenheten. Detta är alltså i grunden samma sak som det platinamått för metern som finns i Paris: ett i grunden godtyckligt valt föremål utnämns till den grundläggande värdeenheten. Som just meterns historia visar, kan dock samma sak definieras på många olika sätt och ändå i grunden förbli samma sak, nämligen en godtyckligt vald och abstrakt måttenhet.

Historiskt sett har de flesta samhällen som haft pengar baserat sitt system på något fysiskt föremål. Det hos oss mest välkända systemet är det som baserats på antingen en viss mängd silver (den i Västvärlden historiskt oftast förekommande enheten) eller guld (som utgjorde internationell standard från c:a mitten av 1800-talet och fram till Första världskriget samt i olika former därefter fram till 1971). Redan under medeltiden fanns dock sedeln. Ursprunget till sedeln var en skuldförskrivning: ett handelshus eller en bank utfärdade en urkund över att någon hade rätt att få ut en viss mängd guld eller silver från urkundens utställare. Detta var helt enkelt mera praktiskt än att skeppa runt stora mängder metall mellan olika banker, handelshus och deras kunder. Guldet eller silvret kunde ligga kvar i sitt valv, men var så att säga intecknade genom att någon hade en skriftlig urkund som intygade att hen hade rätt till en viss mängd av metallen.

När dessa skuldförskrivningar blir allmänt accepterade, händer något lustigt. Det är nämligen högst osannolikt att alla som har en skuldsedel i handen kommer att kräva ut sin del av metallen samtidigt. Det vanliga är att olika personer använder sina skuldsedlar till att betala andra – istället för en ”riktig” betalning lämnar man alltså sitt intyg på att en bank kommer att utge en viss mängd metall till den som har intyget i handen -, och guldet ligger hela tiden kvar i valvet. När banken inser detta, ligger det nära till hands att utfärda fler skuldförskrivningar än det finns metall i valvet. Man behöver ju bara så mycket guld och silver som normalt krävs ut av olika kunder: eftersom kraven på metall nästan alltid kommer att vara mindre än alla skuldförskrivningars sammanlagda värde, kan banken därför acceptera risken att skuldsätta sig till ett högre belopp än den är god för. Bluffen kommer fram när ovanligt många kunder samtidigt vill få ut sina pengar: då kommer det inte att finnas tillräckligt mycket metall och banken går i konkurs, eftersom den inte kan infria sina löften att lämna ut metall. Detta är en såkallad bank rush.

Med andra ord skapar i ett sådant system bankerna pengar. En bank har 100 guldmynt i valvet och vet att en normal, men hektisk, dag maximalt 100 guldmynt kommer att krävas ut av olika kunder. När någon vill ta ett lån hos banken, kan banken därför i princip utfärda en skuldsedel till vilket belopp som helst, förutsatt att den kan vara något så när säker på att skuldsedeln inte kommer att behöva infrias genast. Banken ger alltså mera lån än den är god för, och dessa lån blir, genom skuldsedeln som byter hand mellan olika personer, i praktiken ”nya pengar”. När många banker och privatpersoner gör så, är mängden pengar i ekonomin mycket större än det finns metall i bankvalven.

Sedan 1971 har vi drivit systemet ännu längre genom att koppla loss värdemätaren pengar från alla fysiska föremål. Det året övergav nämligen USA det såkallade Bretton Wood-systemet, den sista kvarvarande resten av guldsystemet, vilket ledde till att detta system bröt ihop. Sedan dess lever vi med såkallade fiat pengar (av latinets ord för varda, tillbliva). Dessa pengar skapas genom att centralbankerna säger att de finns. Centralbankerna säger alltså: ”Nu finns det X miljarder mer pengar” och då är det så. Alla sedlar och mynt som finns i omlopp är alltså inte längre något för vilket man får något, utan är endast en kognitiv hjälp för folk att förstå vad pengar är. I grunden behövs dock inga sedlar och mynt, utan pengar är bara en beräkningsenhet. Förutom centralbankernas meddelande om att det nu finns X antal pengar, skapas dessutom fortsatt ytterligare pengar genom utlåning. Hela penningekonomin har därmed blivit en fråga om renodlade föreställningar: vi föreställer oss att A:s arbete är värt 25 000 kr. i månaden, men det finns ingen som helst fysisk realitet bakom denna föreställning.

Det enda som begränsar denna föreställning är inflationen. Inflation uppstår när vi föreställer oss att det finns fler värdeenheter (alltså pengar) i ekonomin än det finns varor (som har ett verkligt värde). I en sådan situation kommer folk att vara beredda att erbjuda fler värdeenheter per vara än tidigare – eftersom de ju har ett överflöd av sådana enheter – vilket innebär att priserna stiger. Detta kan begränsas genom att centralbankerna höjer värdet på värdeenheterna, alltså genom att höja räntan eller genom att förklara att det nu finns mindre pengar i ekonomin: då kan folk inte skuldsätta sig lika enkelt längre – de måste åtminstone genom en höjd ränta ge tillbaka fler värdeenheter än de fått – och den i princip okontrollerade ökningen av värdeenheter som sker genom privat utlåning mattas av. Men det finns fortsatt ingen som helst realitet bakom pengarna: de är lika overkliga som ett kilo eller en meter. Det finns ingen som helst teoretisk gräns för hur mycket pengar som kan skapas, annat än rädslan för inflation.

Det innebär att det lagliga betalningsmedlet – nämligen i Sverige svenska sedlar och mynt – egentligen inte behövs, och inte har behövts sedan 1971. Rent praktiskt märker vi detta dock först nu, när det inte längre är bökigt att få banken att intyga att den kommer att ge vår motpart så mycket värdeenheter som vi accepterat att hen ska få av oss, utan vi kan sköta kontakten mellan de olika inblandade parterna i realtid genom elektronisk kommunikation. Lagliga betalningsmedel i form av sedlar och mynt är en kvarleva från den tiden då mynten själva bestod av den fysiska representationen av värdeenheten (guld eller silver) och sedlar var skuldförskrivningar för vilka man (såvida ingen bank rush hände) fick guld och silver i banken.

Fiat-pengarna har möjliggjort den kreditekonomi på vilken vårt välstånd vilar. Skulle vi gå tillbaka till guldmyntfoten (eller någon annan representation av värde), skulle mängden pengar genast minska genom att folk skulle inse att det inte finns lika många guldmynt som det finns skuldförskrivningar. Det skulle fortfarande finnas virtuella pengar genom att de flesta skulle tro på sin bank att de får ut guld och silver när de behöver, men banken skulle inte kunna riskera lika mycket, då den alltid skulle behöva ha en del guld i banken för de dagliga uttagen, och eftersom mängden guld i världen är begränsad. Det skulle finnas en långt mera uppenbar gräns för vilka risker som en bank kan ta.

En återgång till fysiska värdemätare skulle med andra ord kanske kunna skapa ett mera stabilt finansiellt system, men det skulle komma till priset av en välståndsminskning. Staten skulle inte kunna skapa pengar mera, utan de som har guld och silver skulle kunna bjuda högt för åtråvärda tillgångar och den stora massan av befolkningen skulle ha svårt att komma över guld och silver. En penningekonomi som baseras på verkliga föremål som endast finns i begränsad omfattning har svårare att jämna ut tillgångarna över befolkningen än en kreditekonomi har. Därtill kommer alla värdetransporter av tungt och utrymmeskrävande metall, som också de skulle innebära en välståndsminskning.

Pengar är alltså konstiga, men det har de alltid varit. Vårt nuvarande system – som alltså inte är särskilt gammalt – visar för närvarande sina begränsningar. Samtidigt var det inte nödvändigtvis bättre förr. Även under guldmyntfotens tid fanns banker som tog för stora risker, men de kunde inte räddas genom att staten bara sade att banken hade mer pengar än alla trodde att den hade. En bankkonkurs drar dock alltid med sig ganska stora delar av den verkliga ekonomin, och det finns ett värde i att de kan undvikas. Hade bankkrisen skett för 60 år sedan, hade staterna inte kunnat rädda bankerna. Dessutom har det åtminstone historiskt visat sig vara svårare att ha en relativt jämställd ekonomi som den svenska under guldmyntfotens än under fiat-pengarnas tid.

Det är alltså med andra ord fullt möjligt att gå tillbaka till ett kontantsamhälle som ytterst baseras på någon form av fysisk tillgång. Det samhället kommer dock inte med nödvändighet att vara bättre eller stabilare än det samhälle vi har.

Frågan är i slutändan bara vilken form av osäkerhet vi vill leva med.

Det kontantlösa samhället

Denna morgon uppmärksammades jag av Sveriges Radio P4 Kalmar på denna artikel i Östran om det kontantlösa samhället. Eftersom jag tidigare bloggat om frågan och också tagit upp den i min lärobok om skuldebrevsrätt, tycker jag att den är spännande. Artikeln lärde mig något: jag visste om Svea hovrätts dom om landstinget skyldighet att ta emot kontanter, men jag visste inte att ett liknande mål avgjorts av förvaltningsrätten i Härnösand, som förpliktade landstinget i Jämtland att ta emot kontanter. Det här börjar bli material för en ny upplaga av läroboken.

Jag tror dock att artikeln (helt ursäktligt) villat bort sig på detta inte helt okomplicerade område. Det som för mig genast lyser i ögonen är nämligen att både Svea hovrätts och förvaltningsrättens i Härnösand domar avser det allmänna, alltså myndigheter. För det allmänna och för privata aktörer gäller olika regler på detta område.

Grunden för hela frågan om det kontantlösa samhället är 5 kap. 1 § andra stycket lagen om Sveriges riksbank. Enligt denna bestämmelse är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel, vilket enligt förarbetena innebär att man principiellt alltid kan betala sina skulder med svenska sedlar och mynt. Men…

Denna bestämmelse är dispositiv, med vilket menas att parterna kan komma överens om annat. Detta följer av 7 § första stycket skuldebrevslagen där det sägs att man i Sverige alltid får betala med svenska sedlar och mynt, även om skulden egentligen lyder i någon annan valuta (man får alltså betala en skuld i Sverige som beräknas i euro med kronor enligt den kurs som gäller på betalningsdagen). Detta gäller dock bara om inte något ”förbehåll om annat” träffats, det vill säga om parterna inte slutat avtal om annat. Om parterna slutit avtal om att den skuld som beräknas i euro också skall betalas i euro, måste skulden betalas i euro. Detsamma gäller om parterna träffat avtal om att skulden skall betalas med kreditkort och inte kontant: då måste skulden betalas med kreditkort.

Rätten att betala med sedlar och mynt hänger alltså på om det finns avtal eller inte. De flesta avtal sluts på grundval av något avtalsformulär, alltså det finstilta som man som konsument normalt antingen får i handen eller får en hänvisning till när man ingår avtal. Står det i dessa finstilta villkor att betalningen skall ske med kreditkort, måste den ske med kreditkort.

Och det är nu alltså det här med avtal som strular till det. Det allmänna gör ganska mycket, allt från att betala ut barnbidrag till att se till att det körs bussar. Vissa av dessa verksamheter är offentligrättsliga, vissa privaträttsliga. Skillnaden är inte alltid helt klar, men det viktiga här är att i verksamheter som är offentligrättsliga det inte finns något avtal: man har inte avtal med Försäkringskassan om att få ut barnbidrag, utan Försäkringskassan är en myndighet som enligt myndighetsregler (offentligrättsliga regler) beslutar om barnbidrag skall betalas ut eller inte. Detsamma gäller för sjukhusverksamheten, fast där är det lite mera oklart: i grunden utgör dock sjukvård en myndighetsorganisation som beslutar enligt myndighetsregler och inte enligt avtal vad som skall göras, vilken vård som skall ges och så vidare. När dock det allmänna gör saker som i princip vem som helst kan göra – som att köra buss – är det inte myndighetsregler som tillämpas, utan där sluter man avtal. Man sluter med andra ord avtal om att få åka med på bussen, men inte om att få vård på sjukhuset.

När myndighetsregler är tillämpliga, finns som sagt inget avtal (eller endast mycket små inslag av avtal). Det innebär att myndigheter inte på samma sätt som verksamheter där avtal sluts kan sätta lagen om Sveriges riksbank ur spel. Myndigheter måste i verksamhet där myndighetsregler är tillämpliga ta emot sedlar och mynt. I verksamheter där avtal sluts, kan man dock baka in en bestämmelse om att betalning skall ske genom kreditkort. Exakt vilken verksamhet som är sådan att myndighetsregler tillämpas och vilken som är sådan att det finns inslag av avtal är inte helt klart ens för jurister och följer inte någon uppenbar logik. Med andra ord kan man inte helt klart säga var det kontantlösa samhället kan införas och var det inte kan införas, i alla fall inte när det handlar om det allmänna.

I privat verksamhet är det dock helt fritt fram för parterna eller den som genom sina avtalsformulär bestämmer över avtalet att införa kontantfrihet. Där kan man i praktiken inte värja sig, eftersom avtalen så gott som aldrig är förhandlingsbara. När banken inför kontantlösa kontor, kan man alltså inte klaga, utan bara byta bank.

Det kontantlösa samhället är alltså något som det allmänna – Riksdagen – på ganska många områden måste ändra lagstiftningen för att kunna införa, medan privata aktörer kan på sina områden kan tvinga fram kontantlösheten redan nu.

Straffrättsligt skydd för elektroniska urkunder – och sedan?

Svenska dagbladet rapporterar att regeringen avser att ge ”digitala kontrakt” ”höjd status”. Läser man artikeln ser det ut som att man nu avser att genomföra de förslag som lades fram i SOU:n Urkunden i tiden – en straffrättslig anpassning från 2007. Det kan absolut vara vettigt att anpassa straffrätten till ny teknik, men för mig känns anpassningen ganska isolerad.

För det första undrar jag alltid om det där med ”skydd” när straffrätten kommer på tal. Det sägs faktiskt ganska ofta att straffrätten skall ”skydda” olika personer mot än det ena, än det andra. Frågan är i vilken utsträckning straffrätten kan prestera detta. Tekniskt uttryckt är frågan vilken prevention som ligger i straffrätten, otekniskt uttryckt är frågan huruvida straffrätten verkligen kan anses få någon att avhålla sig från ett brott eller från en tidigare allmänt omoralisk gärning som plötsligt anses utgöra ett brott. Jag är ganska skeptisk.

Om straffrätten skall ha preventiv verkan – om alltså straffrätten skall avhålla någon från brott – måste den dels vara känd, dels måste det finnas en risk att det straff som lagstiftningen hotar med faktiskt döms ut. Jag tror inte att straffrätten är så där jättevälkänd precis. I synnerhet när lagstiftaren laborerar med strängare straff, tror jag att det tänkta budskapet helt går eventuella brottslingar förbi: ingen som tänker sig begå ett brott kommer att först slå upp lagboken och förvissa sig om huruvida brottet bestraffas med ett, två eller fem års fängelse. Jag tror inte heller att risken att upptäckas när man begått ett brott allmänt är så stor att straffrätten verkligen har någon större verkan. Även om risken objektivt skulle vara hög, tror nog de flesta brottslingar att just de skall komma undan (ungefär som 64 procent av alla bilförare tror att de kör bättre än genomsnittet). Denna optimism innebär nog att det krävs att nästan alla brott blir lagförda för att straffrätten skall få någon preventiv verkan.

Däremot kan straffrätten eventuellt ha en vedergällningsfunktion (eller, vilket jag sist och slutligen ändå anser vara detsamma, en retributiv funktion) i det att brottslingen får det straff ”hen förtjänar”. Den funktionen tycks vara viktig för människor och vara viktig för att upprätthålla vissa kollektiva värden som inte nödvändigtvis är förankrade hos individen. Det är dock något annat än att skydda oss mot brottslingar, eftersom denna aspekt av straffet lägger tonvikten på själva den rättsliga reaktionen, inte på chansen att avhålla någon från brott.

Nog om detta. Det är säkert bra att lagstiftningen uppdateras och jag gnäller egentligen mera allmänt på straffrätten. Min centrala poäng är dock en annan. Om nu tanken med reformen – vilket antyds i artikeln – är att öka frekvensen av elektroniska kontrakt, innebär det att några följdändringar behövs som jag inte ser skymten av.

Den viktigaste av dessa är enligt min mening nödvändig i skuldebrevslagen, min favoritlag, höjden av svensk lagstiftningskonst. Lagen är tyvärr i många avseenden kraftigt föråldrad: den är från 1936. Den saknar således regler om betalning genom banköverföring och annat. Den viktigaste bristen vad gäller elektroniska kontrakt är dock att sådana kontrakt skulle kasta omkull den grundläggande indelningen av olika handlingar som är förutsatt i skuldebrevslagen.

Lagen räknar med löpande och enkla skuldebrev. Löpande skuldebrev är sådana skuldebrev som är avsedda att omsättas på en massmarknad, alltså obligationer och dylikt. Här kräver några av lagens regler att den som vill driva in en fordran med stöd av ett sådant skuldebrev måste ”inneha” skuldebrevet och i vissa fall också att (i princip) samtliga tidigare innehavare har skrivit under skuldebrevet när detta såldes. Det leder vid elektroniska dokument dels till frågan om det tekniskt går att lösa att man lägger till elektroniska underskrifter till ett sådant dokument (jag antar att det går, men har egentligen ingen aning), dels till frågan vad i så fall ”att inneha” betyder. Som en hovrättsdom i ett annat sammanhang (nämligen vid pant) konstaterade betyder ”att inneha” rent språkligt någon form av besittning, och besittning torde förutsätta att det man besitter har fysisk existens. Det har inte elektroniska dokument.

Men även när man har att göra med enkla skuldebrev uppstår problem. Enkla skuldebrev är papper som inte är avsedda att omsättas, och reglerna används analogt (alltså utan att egentligen vara skrivna för just detta) på avtalsformulär och dylikt. Sådana skuldebrev har i stort sett ingen annan betydelse än att vara bevis för att det finns ett krav mot den som skrivit under skuldebrevet: det viktiga är själva kravet, och det kan gott göras gällande utan att man håller pappret i handen. Vid enkla skuldebrev finns alltså inte det problem som finns vid löpande skuldebrev, att man nämligen skulle vara tvungen att ”inneha” brevet.

Däremot får jag ett annat problem. Om avtalsformuläret anses vara så viktigt att man gör sig mödan att skapa en elektronisk form av det som ändå något omständligt måste skrivas under elektroniskt, skulle jag tro att parterna anser dokumentet vara rätt så viktigt. Jag tror inte att de skulle acceptera att dokumentet endast utgör ett bevis för avtalet, utan tanken är nog att det skall ha lite större betydelse. Frågan är om inte lagstiftningen riskerar att bli vilseledande om den å ena sidan ”skyddar” elektroniska dokument på det mest kraftfulla sätt vi har, nämligen genom straffrätt, och å andra sidan civilrättsligt endast anser att dessa dokument utgör bevismedel. (Jag är fullt medveten om att jag är lite självmotsägande, med tanke på att jag ovan sagt att de flesta inte har någon aning om lagens innehåll: jag tror dock att elektroniska dokument skulle upplevas som ganska högtidliga och därför viktiga och att parterna därför, när de väl tvistar om dokumentet, skulle bli rätt så förvånade över att domstolen i princip rycker på axlarna åt det.)

Jag tror alltså att regeringen, när den nu tycks vilja genomföra det gamla förslaget, bör ta tillfället i akt att också reformera skuldebrevslagen, eftersom skuldebrevslagen hanterar en stor del av den civilrättsliga sidan av elektroniska dokument. Jag är tyvärr pessimistisk avseende vad en sådan översyn av skuldebrevslagen skulle innebära: lagen kan i princip bara bli sämre. Samtidigt är det dock som sagt antagligen på tiden att den ändras. I vilket fall som helst är det konstigt att endast fläckvis anpassa lagstiftningen till nya omständigheter och att då börja med det som åtminstone jag – som ändå är rätt nära den verklighet som hanterar urkunder med mera – inte upplever som det mest trängande.

Så: ”skydda” elektroniska dokument, för all del, men glöm inte att de skall användas också, och se till att uppdatera civilrätten så att vi inte får ett onödigt logiskt brott mellan straff- och civilrätt.

Den grekiska skuldavskrivningen

Det pågår ett spel med mycket höga insatser i förhandlingarna om nedskrivningen av den grekiska statsskulden, rapporterar Svenska dagbladet. Bakgrunden är att i det räddningspaket som skall förhindra en grekisk statskonkurs ingår en ”frivillig” nedskrivning av de privata borgenärernas krav. Försöken att rädda Grekland undan totalkollaps (ordet är ett försök från min sida att stegra ordet ”kollaps”, för där är Grekland redan) bygger alltså på två bärande pelare: dels finansiella tillskott från EU-ländernas skattebetalare, dels en nedskrivning av själva skulden, inklusive den skuld som privata investerare köpt.

Det ser av rapporteringen att döma ut som om alla investerare är med på att en avskrivning skall ske. Den centrala frågan är nu tydligen bland annat med vilken ränta den efter avskrivning kvarvarande skulden skall löpa. Det rör sig om till synes fjuttiga tiondels procentenheter, men som varje bostadsköpare vet, känns de där tiondelarna i plånboken –  både hos den som skall betala och förstås hos den som tar emot pengarna. Några av de privat investerarna uppges vara skyddade genom försäkringar (credit default swaps) och därför kunna tvärvägra att gå med på avskrivningen om inte deras räntekrav tillgodoses.

Där står vi och tiden börjar bli knapp: Grekland står en hårsmån ifrån konkurs och avföringen är med hög hastighet på väg mot fläkten. Hur kunde det bli så?

Det antyds i rapporteringen lite dunkelt att ett problem skulle ligga i att några av de privata investerare som nu vägrar gå med på skuldavskrivningen – hedgefonderna – är oreglerade. Det tror jag inte är problemet. Även genomreglerade verksamheter kan köpa försäkringar mot sina kreditrisker, och är man försäkrad, gör det en inget om Grekland går i konkurs: de drabbar andra, inte mig. Problemet ligger alltså snarare i försäkringen. Samtidigt är dock försäkring under normala tider ett sätt att ”pulverisera” förluster, och det är bra. Om jag tar ut en försäkring hos något bolag och en försäkringsskada inträffar, är det bolaget och dess andra kunder som tillsammans bär förlusten utöver min självrisk. Med andra ord bär var och en av oss en försumbar liten förlust, istället för att en skall bära hela förlusten. På detta sätt skyddas enskilda och enskilda verksamheter mot att gå i konkurs när en skada inträffar, och det tjänar åter hela kollektivet på. Med andra ord bör vi inte förbjuda försäkring mot kreditrisker, och då sitter vi även nästa gång i samma situation som nu, att somliga vinner på krona och förlorar inget på klave.

Men skall inte bankerna ta smällen för att de varit så oförsiktiga att låna pengar till Grekland? Nja, trots all min kritik mot finansbranschen måste jag just i det här avseendet säga att det inte riktigt är bara bankernas och andra finansiella instituts fel att de nu sitter med Svarte Petter.  Som Andreas Cervenka skrev i en krönika, riggades regelverket på ett sådant sätt att statspapper ansågs vara helt ofarliga att äga. Med andra ord kunde finansvärlden räkna sina statspapper fullt ut mot sitt kapitaltäckningskrav (alltså mot de pengar som ett finansiellt institut måste äga – de mesta av finansbolagens tillgångar är luftpengar). Politikerna såg alltså till att kunna finansiera sina välfärdslöften till en billig peng genom att definiera sin egen kreditvärdighet till excellent. Med andra ord hade finansbranschen inte större val annat än att köpa bland annat grekiska papper. Nu är det hela en soppa som politikerna själva kokat och i vilken de börjar snart bli möra.

Ett alternativ till en framförhandlad lösning på skuldavskrivningsproblemet skulle förstås vara att använda lagstiftningsmakt och helt enkelt förkunna för de privata investerarna att deras krav nu är värda enbart 40 procent av sitt nominella värde och att på resterande skuld en viss procentsats ränta utgår. Visst, det är möjligt, och tydligen leker också Grekland med tanken på en variant av detta (som enbart kommer att träffa de grupper som ännu sätter sig emot en förhandlad lösning). Problemet är bara – vad exakt är skillnaden mellan en konkurs och en tvångsmässig skuldnedsättning? Om man tillgriper lagstiftningsvapnet, kan man lika gärna låta Grekland gå i konkurs.

Med kan inte Grekland gå i konkurs, då? Jo, det kan det, men man bör nog tänka lite längre än till konkursen – det lär finnas ett liv efter också. Hotet om en process i Europadomstolen är tomt: denna process må ta tid, men skulderna är då redan avskrivna (konkursen skulle knappast skjutas upp av en sådan process). Det är föga troligt ens att domstolen skulle finna något anmärkningsvärt i en sådan tvångsskuldsanering, så i slutändan skulle antagligen finansbranschen kasta pengar efter mina praktiserande kolleger, inget annat.

Om Grekland dock helt enkelt konfiskerar de pengar som man tidigare uppgivit sig ha lånat (för det skulle en konkurs i praktiken innebära), kommer för lång tid framöver ingen att vara beredd att låna ett öre till Grekland. Det innebär att Grekland måste leva på precis det som skattebetalarna betalar in. Det är inte mycket, i synnerhet inte i ett land där skattefusk verkar vara nationalsport (här och här). Det i sin tur innebär att Grekland kommer att behöva göra allt det som man nu värjer sig emot – avskeda statsanställda, skära ned välfärdsstaten, sälja offentlig egendom med mera -, bara att det kommer att behöva ske mycket, mycket snabbt och kaotiskt. Det är bättre när man kan vidta alla dessa åtgärder stegvis, om än så fort som möjligt, än att en konkurs tvingar en till att mer eller mindre stänga butiken omedelbart. En konkurs är alltså verkligen – och trots alla tyskar och finnar som tycker att idén är intressant, eftersom de förståeligt nog är trötta på att betala grekernas skattesmiteri – det sämsta tänkbara alternativet.

I just det grekiska fallet är mitt bestämda intryck att denna kris är från början till slut hemmasnickrad. De grekiska politikerna har – med befolkningens åtminstone halvgoda minne – låtit den statliga byråkratin svälla över alla förnuftiga gränser, har – på befolkningen uttryckliga krav – byggt upp en välfärdsstat som förvisso ur vårt perspektiv ter sig liten, men som landet inte hade råd med, och har tillåtit att befolkningen använt de av euron givna låga räntorna till en lånefest som heter duga, samtidigt som alla smiter undan skatter och förvaltningen är genomkorrupt. Att Grekland får det mycket, mycket tufft framöver, är inget som jag kan känna så där överväldigande mycket medlidande för.

Problemet är bara att grekerna genom politikernas förtjusning i sina egna skulder och genom eurosamarbetet lyckats ta hela kontinentens ekonomi och därmed hela världsekonomin till gisslan. När hela bygget rasar, tror jag inte ens hedgefonderna kommer att lyckas tjäna på det.

Vi får hoppas att de inser det själva.

Condictio indebiti

Häromdagen kom en ny dom om misstagsbetalningar och återkravsrätt, condictio indebiti, från HD. Domskälen undviker att ta upp den motivering till återkravsrätten vid misstagsbetalningar som är vanligast runt om i världen, nämligen den rättspolitiska principen om obehörig vinst (som alltså inte är det samma som rättsregeln obehörig vinst).

Samtidigt använder sig HD av det av Jan Hellner så ogillade obehörig vinst-resonemang som härstammar från BGB, nämligen att misstagsbetalningen ”saknar rättsgrund”. Man får således litet BGB-vinsttankar ändå. Och knappast de mest attraktiva tankarna därvidlag.

Lagliga betalningsmedel

Det har varit skralt med nya inlägg här på bloggen nu en tid: även bloggförfattare tycks ha ett liv IRL. Idag fick jag dock ett e-postmeddelande som ger mig anledning att rida käpphäst, vilket jag mer än gärna gör.

Jag har tidigare bloggat om lagliga betalningsmedel och om det enligt min mening något besynnerliga i att Arbetsmiljöverket förelägger företag att för personalens säkerhet inte hantera kontanter. Nu får jag i viss mån medhåll av Svea hovrätt i dess beslut ÖÄ 1269-11.

Bakgrunden till tvisten är inte noggrant beskriven i beslutet, men tycks vara att en privatperson ville nedsätta pengar hos Länsstyrelsen i Stockholms län. Nedsättning av pengar har enligt lagen om nedsättning av pengar hos myndighet i vissa speciella situationer den verkan att en gäldenär åtminstone temporärt befrias från sin skyldighet att betala sin skuld till borgenären: länsstyrelsen blir ett slags tvångsombud för borgenären och tar emot pengarna å dennas vägnar. I det aktuella fallet tycks Länsstyrelsen i Stockholms län ha krävt att pengarna som skulle nedsättas skulle inbetalas till dess postgirokonto, medan gäldenären ville betala in pengarna i kontanter. Länsstyrelsen vägrade att ta emot kontanterna och avvisade därför gäldenärens ansökan om att få nedsätta pengar. Gäldenären överklagade avvisningsbeslutet och fick medhåll av tingsrätten, varefter Länsstyrelsen överklagade till Svea hovrätt.

Jag vill inte lägga ut beslutet här (trots att det är offentligt, framgår personuppgifter av det som jag inte vill – eller, såvitt jag vet, får – sprida på nätet). Jag citerar istället ur beslutet.

Hovrätten – som fann att gäldenären principiellt har rätt att erbjuda kontanter till nedsättning – inleder sin motivering så här:

Enligt 5 kap. 1 § andra stycket lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel. I förarbetena till lagen anges
att detta innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning (prop. 1986/87:143 s. 64).

Länsstyrelsen argumenterade tydligen att förarbetsuttalandet var oriktigt eller missvisande: enligt dess mening har uttrycket ”lagligt betalningsmedel” endast den innebörden att om betalning med borgenärens godkännande sker i sedlar och mynt, denna betalning har befriande verkan. Hovrätten avvisar bestämt denna tolkning av uttrycket:

Betydelsen av uttrycket kan emellertid inte vara så begränsad att en betalning anses gjord med befriande verkan endast för det fall borgenären godtar betalningen. Att en godtagen betalning har skett med befriande verkan gäller nämligen oberoende av vilket betalningsmedel som har använts och någon särställning för lagliga betalningsmedel blir det därmed inte fråga om. Betydelsen av uttrycket lagliga betalningsmedel får anses vara den som framgår av förarbetena. En annan sak är att
avtal kan träffas beträffande vilket betalningsmedel som ska användas och att en part för att ingå avtal kan ställa villkoret att betalning ska ske på annat sätt än med sedlar
och mynt (jfr 7 § lagen [1936:81] om skuldebrev).

Med andra ord är det enligt hovrätten självklart att en betalning som sker med borgenärens medverkan är befriande – det spelar i så fall ingen som helst roll vilket betalningsmedel (insättning på konto, kontokort, sedlar och mynt, eller vad det nu vara månde) som parterna valt. Poängen med lagliga betalningmedel är att alla är skyldiga att acceptera sedlar och mynt som betalning. Däremot kan man före betalningen, när skulden uppkommer eller på annat sätt innan den betalas, genom avtal komma överens om att betalning skall ske på ett annat sätt, men då behöver man båda parters medverkan (eftersom det ju rör sig om ett avtal).

Intressant nog hade länsstyrelsen också anfört de risker med kontanthantering som Arbetsmiljöverket pekar på i sina förelägganden. Om detta säger hovrätten:

Länsstyrelsen har anfört att kontanthantering medför risk för tillgrepp och administrativa fel samt att myndigheten riskerar att användas för penningtvätt. Vad
länsstyrelsen anfört om svårigheterna med en kontanthantering kan inte medföra en rätt för länsstyrelsen att utan lagstöd neka en nedsättning. Länsstyrelsen förefaller inte heller ha utrett möjligheten att komma till rätta med dessa svårigheter genom att låta ett ombud ta emot kontanter för myndighetens räkning.

Den gubben gick alltså inte heller.

Det leder till intressanta frågor avseende Arbetsmiljöverkets förelägganden. Dessa förelägganden kan alltså inte avse annat än att föreläggandets adressater tvingas till att av arbetsmiljöhänsyn kräva vissa villkor i sina avtal med kunderna. Ett bussföretag som fått ett föreläggande av Arbetsmiljöverket måste med andra ord införa ett villkor i sina standardavtalsbestämmelser om att bolaget inte accepterar andra betalningar än sådana som sker genom sms eller kort. Denna bestämmelse i standardavtalet är inte förhandlingsbar, eftersom företaget annars får problem med myndigheten. Detta innebär att Arbetsmiljöverket ingriper i parternas frihet att själva gestalta sina avtal. Detta kan en myndighet förvisso ofta göra, men det normala är att det krävs lagstöd för sådana ingrepp, och jag är inte säker på att Arbetsmiljöverket har sådant lagstöd. Frågan blir alltså ganska trängande: har Arbetsmiljöverket laglig rätt att underminera sedlars och mynts ställning som lagligt betalningsmedel genom att ingripa i privata subjekts avtalsfrihet?

Spännande, tycker jag.