You are currently browsing the category archive for the ‘offentlig rätt’ category.
Situationen för asylsökande från Afghanistan som har fått avslag på sina ansökningar blir alltmer kritisk. I flertal fall rör det sig om sökande med ursprung i Afghanistan men som aldrig har satt sin fot i landet. Det rör sig också om nödlidande personer som Migrationsverket har hänvisat till så kallad interflykt i Afghanistan. Internflykt är ett alternativ som Migrationsverket är skyldig att utreda och bedöma enligt fastlagd praxis från Migrationsöverdomstolen.
Migrationsverket gjorde den 29 augusti i år en förnyad bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan. Det rättsliga ställningstagandet finns att läsa på Migrationsverkets hemsida och är föredömligt tydligt i sina resonemang. Därmed inte sagt att ställningstagandet är utan brister. Vad gäller internflykt har Migrationsverket att bedöma om det är ett relevant och rimligt alternativ. Migrationsverket gör för närvarande bedömningen att det inte är ett relevant alternativ för kvinnor, personer med särskilda behov och ensamkommande barn som saknar stöd från släkt och ett fungerande manligt nätverk. Det är dock enligt Migrationsverket ett relevant och rimligt alternativ för vuxna arbetsföra män och vuxna par bestående av en man och en kvinna utan funktionshinder eller medicinska problem. Migrationsverket betonar samtidigt att en individuell bedömning måste göras i varje enskilt fall. Så långt allt väl. Frågan man måste ställa sig är om det verkligen är rimligt att hänvisa till interflykt i ett land med hundratusentals internflyktingar.
Av praxis från Migrationsöverdomstolen framgår att det inte är rimligt att hänvisa till internflykt om den som återvänder ställs inför otillbörliga umbäranden ur humanitär synvinkel (se exempelvis MIG 2008:20 och 2009:4). Migrationsverket har bevisbördan för att ett internt flyktingalternativ föreligger. Låt oss därför titta närmare på vilka umbäranden som väntar den som återvänder till Afghanistan. Vi får tyvärr inte mycket ledning från Migrationsverket, eftersom det inte är brukligt att myndigheten följer upp vad som händer efter att ett utvisningsbeslut har verkställts.
FN:s flyktingorgan UNHCR förespråkar inte att låta flyktingar återvända till Afghanistan, beroende på det instabila läget i landet. Det stora antalet återvändande internflyktingar utsätter också Afghanistan för stora påfrestningar. UNHCR intervjuade 2016 några tusental afghaner som hade återvänt från Pakistan (efter att Pakistan hade tvingat fler än 600 000 tillbaka). De som återvände mottogs ofta välvilligt om de hade ett nätverk att återvända till men framtidsutsikterna var allt annat än ljusa. IMF rapporterade i januari 2017 att återvändande afghaner löper hög risk att drabbas av fattigdom. UNHCR bekräftar att arbetslösheten är skyhög och flyktingsituationen får den så kallade flyktingkrisen i Europa att likna en mild bris. Enligt Amnesty saknar internflyktingar i Afghanistan mat, vatten, hälsovård, skydd och möjligheter till utbildning och sysselsättning. Human Rights Watch och flera andra organisationer bekräftar denna bild och understryker vad de flesta borde känna till vid det här laget: återkommande attacker och självmordsbomber i Afghanistan skördar tusentals civila offer.
Sammantaget går det inte att komma till någon annan slutsats än att det är orimligt och inhumant att kräva att asylsökande från Afghanistan hänvisas till internflykt. Om inte Migrationsverket kan komma till denna rätt självklara slutsats så återstår det för våra folkvalda politiker att ingripa med lagstiftning. Tiden är knapp och för varje dag som går förvärras situationen för asylsökande från Afghanistan som har fått avslag. Internflykt är inte bara ett orimligt alternativ vad gäller Afghanistan, det är otillbörligt.
Idag, den 13 juni 2014, kom Högsta förvaltningsrättens dom: datorer med internetuppkoppling kan inte anses utgöra sådana för mottagning av TV-sändningar avsedda apparater att TV-licensavgift ska betalas för dem (och dessutom kan tillhandahållande av TV-utbud på nätet inte anses utgöra TV-sändingar i lagens mening). Det här kan man ha olika synpunkter på: min egen åsikt är att det bästa skulle vara att göra Sveriges Television till en avgiftsbelagd kanal som den som vill titta måste betala för. Då slipper vi det ständiga bråket om licensavgiften, och om Sveriges Television verkligen är så värdefullt som bolaget hela tiden påstår, kommer det nog att finnas abonnenter nog för att verksamheten ska bära sig. Annars klarar vi oss tydligen utan kanalerna.
Men det är inte mitt ärende. Mitt ärende har sin upprinnelse i Radiotjänsten pressmeddelande idag, där det framgår att Radiotjänst tänker betala tillbaka avgifter som debiterats från idag och framgent: avgifter som redan uppburits för tiden före idag vill bolaget inte betala tillbaka. Anledningen till det, uppger bolaget, är att förvaltningsrätten och kammarrätten (instanserna under Högsta förvaltningsdomstolen) ju tidigare funnit att avgiften för datorer var lagenlig. Med andra ord anser Radiotjänst att Högsta förvaltningsdomstolen idag åstadkom en lagändring utan verkan bakåt i tiden (retroaktivt). Det är ungefär så fel som det kan bli.
Radiotjänst tar ut en tvångsavgift av den som innehar en TV-mottagare: det krävs inget avtal med Radiotjänst, utan avgiftsskyldigheten är ett utflöde av det statliga våldsmonopolet. Av detta följer att det krävs lagstöd för att Radiotjänst ska kunna utta avgiften. Frågan i det mål som slutligt avgjordes idag var huruvida Radiotjänst hade sådant lagstöd. Domen innebär ett konstaterande av att sådant stöd inte inns. Domen utgör alltså ingen ändring av lagen, utan ett auktoritativt uttalande om de regler som alltid gällt sedan lagen fick sitt nuvarande innehåll. Radiotjänst har alltså aldrig haft rätt att ta ut den omstridda avgiften.
Av avgiftslagen följer enligt Högsta förvaltningsdomstolen (s. 9 i domen) att:
Vad gäller återbetalning av radio- och tv-avgift anges i 16 § avgiftslagen att överstiger en inbetalad avgift vad som ska erläggas enligt beslut som har vunnit laga kraft, ska överskjutande belopp betalas tillbaka.
Detta är lite försåtligt. De beslut om TV-avgift för datorer som inte överklagats har vunnit laga kraft och lyder på ett visst belopp. Den som betalat just detta belopp har rätt att få tillbaka mellanskillnaden mellan det debiterade och det betalade beloppet, men det finns ju ingen differens! Beloppet stämmer ju med det som debiterats! Enligt avgiftslagen kan alltså betalningar enligt tidigare och lagakraftvunna beslut (alltså tidigare beslut som inte överklagats) inte krävas tillbaka.
Nice surprise: krona, Radiotjänst vinner; klave, du förlorar. Men det finns också allmänna civilrättsliga regler som kan hjälpa här.
När man debiterar någon för något denna inte är skyldig att utge, har den som betalat denna debitering rätt att kräva tillbaka det som betalats för mycket (det kallas på juridiska för condictio indebiti). Reglerna om condictio indebiti är allmänna och civilrättsliga: de gäller alla betalningar som saknar grund. Det finns undantag från reglerna om condictio indebiti, såsom att den som mottagit betalningen redan inrättat sin ekonomi efter betalningen eller att det förflutit mycket tid sedan betalningen gjordes eller att den som mottagit betalningen varit i god tro. Det verkar vara dessa undantag som Radiotjänst här åberopar.
Men om man tittar på saken, framstår detta som ganska hopplöst. Man kan knappast säga att Radiotjänst ”inrättat” sig efter betalningen: Radiotjänst ska ju inte få något, utan levererar bara pengarna vidare till Sveriges Television och Sveriges Radio. Man kan inte heller säga att det förflutit mycket tid sedan lagen instiftades och Högsta förvaltningsdomstolens dom idag, i synnerhet eftersom rättsprocessen pågick och fick ta sin tid. Att Radiotjänst skulle ha varit i god tro om dess rätt att erhålla betalning, kan man inte heller säga: bolaget visste hela tiden att frågan var åtminstone tveksam.
Nu skulle Radiotjänst kunna mena att eftersom den bara lyder under avgiftslagen och någon återbetalningsskyldighet inte framgår där, trots att den är reglerad, de civilrättsliga reglerna om condictio indebiti inte gäller. Den gubben går nog knappast. Dels skulle det innebära ett underminerande av grundläggande rättsstatliga principer (att tvångsavgift inte får uttas utan stöd i lag) om Radiotjänst fick behålla pengarna, dels är förhållandet mellan civilrätt och offentlig rätt komplicerat och det går knappast att av något litet stadgande i en offentligrättslig lag sluta sig till civilrättsliga reglers tillämpning, dels slutligen dömde de facto Högsta förvaltningsdomstolen idag Radiotjänst till att betala tillbaka pengarna, trots att det veterligen inte heller i det målet fanns någon skillnad mellan debitering och inbetalning. Högsta förvaltningsdomstolen har alltså redan tolkat avgiftslagen som innebärande att avgiftsdebiteringar som saknar täckning i lagstiftning inte får behållas av Radiotjänst, och de civilrättsliga reglerna säger samma sak.
Torsk på hela linjen för Radiotjänst, alltså. Frågan är vad som man bör göra nu om man vill ha tillbaka pengarna.
I mitt Facebook-flöde har föreslagits en begäran om omprövning, men med tanke på Radiotjänsts meddelande tror jag inte på det: det kommer att bli avslag. Den väg som finns att gå, är de allmänna domstolarna (tingsrätt – hovrätt – Högsta domstolen), och där kommer målet att få en annan utformning än i Högsta förvaltningsdomstolen.
I de allmänna domstolarna kommer målet att handla om condictio indebiti, och Högsta förvaltningsdomstolens dom kommer med intill visshet gränsande sannolikhet att läggas till grund för bedömningen. Det är alltså inte någon fråga om att det saknades lagstöd för avgiftsuttaget. Sedan kommer domstolarna att pröva huruvida något undantag från principen om condictio indebiti föreligger, och där är jag närmast tvärsäker att domstolarna kommer att dela min bedömning. Något undantag föreligger inte. Alltså kommer Radiotjänst att dömas till att återbetala alla för mycket uppburna avgifterna. Därtill kommer dock att komma ränta. I dagens mål kunde Högsta förvaltningsdomstolen inte utdöma ränta, för att räntelagen utgör civilrättslig lagstiftning som ligger utanför Högsta förvaltningsdomstolens domsrätt. I de allmänna domstolarna är inte det något problem, utan där kommer ränta med stor sannolikhet att utdömas.
Torsk på hela linjen för Radiotjänst.
Jag måste avsluta med en egen reflektion, som nog tyvärr måste bli lite skarpare än jag vanligen formulera mina reaktioner. Det jag skriver här uppe, är nämligen närmast uppenbart för vilken normalt färdigutbildad jurist som helt. Radiotjänst har rimligtvis haft jurister tillgängliga som varit med om att utforma dagens pressmeddelande. Att då låtsas som om man var en nybliven juridikstuderande på första terminen, är en skandal. Radiotjänst har idag i långt större utsträckning än vad gäller själva avgiftsbeslutet (där man ju bevisligen kunde se saker och ting på olika sätt) missbrukat sin maktställning gentemot enskilda och säkerställt, att den som inte är tillräckligt bevandrad i juridik och/eller intresserad av frågan kommer att låta pengarna stå kvar i bolaget.
Regeringen bör genast städa upp hos Radiotjänst och se till att detta bolag, som påstås vara i det allmännas tjänst, också beter sig därefter.
*****
Uppdatering: 1) Alltid pålitlige Erik Lakomaa påminner mig om att regeringen nog inte kan städa upp hos Radiotjänst, då vägen via stiftelsen och Sveriges Television (som äger Radiotjänst tillsammans med andra) nog är lite väl lång. Han har helt rätt. Med andra ord är detta ett närmast privaträttsligt maktmissbruk som faller direkt tillbaka på Sveriges Television (den ack! så oberoende televisionen) och de andra delägarna.
2) I Aftonbladet sägs ikväll (den 13 juni fortfarande) att det ”kan bli aktuellt” med återbetalningar. Den goda nyheten i det är att Radiotjänsten håller på att inse sitt groteska misstag och verkar ge vika i frågan. Den dåliga nyheten är att det krävdes massiv politisk och juridisk kritik (av bland annat – vilket är mycket ovanligt – en ledamot i Högsta förvaltningsdomstolen) för att bolaget skulle göra det. Vi får se i vilken utsträckning och hur licenssystemet överlever denna absurda historia.
3) Radiotjänst säger sig på morgonen den 15 juni 2014 ”bereda” frågan om återbetalning. Efter fredagens totala etiska och juridiska sammanbrott skulle det enda raka vara att självmant och utan att de enskilda behöver bli aktiva betala de olagligen påförda avgifterna. http://radiotjanst.se/Avgiften/Lagar-och-regler/Viktigt-meddelande/
4) (Efter det att seger redan deklarerats) Jag glömde att notera att Danni Efraim på Facebook påpekade för mig det som också framgår av Radiotjänsts meddelande på sin hemsida nedan, att nämligen bolaget saknar möjlighet att fastställa vem som anmält mottagarinnehav enbart på grund av innehav av dator. Här ser man hur moraliska ställningstaganden från magen kan gå snett: det jag tyckte borde göras – att regeringen tar Radiotjänst i örat, att bolaget betalar pengarna tillbaka utan föregående ansökan om det – är inte möjligt. Det är en viktig påminnelse till mig själv om att man vid varje tveksamhet ska låta intellektet gå före magkänslan.
*****
Slutpunkt för debatten
Under en tid har jag medverkat i projektet www.flyktingarna.se På hemsidan publicerar vi berättelser från asylsökande och flyktingar – berättelser från en annan del av verkligheten. Redaktionens mål är att lyfta problem som flyktingar själva beskriver och att aktivera politiker och allmänheten inför årets val. Genom att flyktingar själva berättar byts perspektivet från det prydligt tillrättalagda till det som beskriver hur politiken fungerar i praktiken. Det ger en stundtals skrämmande inblick i en bristande rättsosäkerhet inom asylprocessen. Trots att jag tidigare har arbetat inom Migrationsverket – och har en rätt nyanserad bild av personalens arbetsvillkor och förutsättningar – blir jag illa berörd av det som framkommer om bristfälliga tolkningar, språktester och summariska processer .
En av de saker som stör mig mest med dagens asylprocess är att asylsökande tas i förvar i väntan på att utvisas. Det är ett inhumant sätt att utsätta människor för tvång som inte frivilligt lämnar Sverige och vars enda ”brott” är att uppehålla sig i landet utan giltiga papper. Så här skriver Migrationsverket på sin hemsida.
Om Migrationsverket anser att du inte samarbetar för att återvända har verket rätt att minska din dagersättning, hålla dig under uppsikt eller ta dig i förvar tills resan kan genomföras. Uppsikt innebär att du måste anmäla dig regelbundet på vissa tider och platser. Det kan också innebära att du måste lämna ifrån dig ditt pass eller annan identitetshandling. Att bli tagen i förvar betyder att du får bo på en låst anläggning som du inte får lämna. Anläggningen drivs av Migrationsverket.
Röda Korset har i en läsvärd rapport från 2012 granskat hur Migrationsverket tar asylsökande i förvar. Rapporten lyfter flera brister utifrån en proportionalitetsprincip, där olägenheten med en tvångsåtgärd måste stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. En av de allvarligaste bristerna som konstateras i rapporten är att uppsikt inte används i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Förvarstagande används alldeles för lättvindigt och utan att den som tas i förvar fått tydlig information om vad vägran att lämna Sverige kan leda till. Röda Korset sammanfattar på följande sätt.
Den alternativa metoden till förvar som den svenska lagstiftningen ger möjlighet till, uppsikt, används inte i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Resultatet visar att det i den absoluta majoriteten av besluten inte görs någon individuell bedömning av om den, för den enskilde, lindrigaste åtgärden uppsikt kan användas i stället för förvar. I beslut och avgöranden från Migrationsverket och domstolarna förs sällan något resonemang om varför inte uppsikt kan anses tillräckligt. I beslut från Polisen refereras inte ens till lagstiftningen om uppsikt. Utan uttryckligt lagstöd om vilken åtgärd som ska övervägas initialt tycks det inte vara självklart för de tillämpande myndigheterna att först överväga om syftet med ett eventuellt förvarstagande kan uppnås genom att utlänningen ställs under uppsikt.
Varje år tas hundratals människor i förvar och siffran tycks bara öka. Detta samtidigt som Sveriges reportage om förvaren tyder på att det förekommer kränkningar av rätten till vård och att barn tas i förvar i avvaktan på att utvisas.
Oavsett vad en tycker om invandring och migrationspolitik kan vi inte ha ett rättssystem som spärrar in folk på lösa grunder och dessutom nekar dem grundläggande rättigheter. Jag anser att det är hög tid att genomföra de förbättringar som försvarsutredningen föreslog för några år sedan. Såvitt jag förstår vore det möjligt att genomföra sådana förbättringar inom ramen för den överenskommelse som regeringen och Miljöpartiet har ingått. Hamids berättelse är en av flera som visar att det brådskar.
– Per Holfve
Hovrättsbeslut: Utebliven förhandsgranskning av läsarkommentarer = uteblivet grundlagsskydd för redaktionellt material
Jur. kand. Benjamin O J Boman går igenom rättsläget beträffande läsarkommentarer på grundlagsskyddade webbplatser, med utgångspunkt i ett hovrättsavgörande från i april.
Idag går tidningar på webben inte sällan över från att ha förhandsgranskat alla läsarkommentarer till att endast efterhandsmoderera dem. Exempelvis har två extremnationalistiska webbtidningar på grund av domar eller åtal för hets mot folkgrupp gått över till omodererade kommentarer. Den juridiska skillnaden är enorm. En omodererad kommentar ansvarar kommentatorn själv – inte den ansvarige utgivaren – för, straff- och skadeståndsrättsligt, och vederbörande åtnjuter inget källskydd. Privilegiet att få brottsmisstankar bedömda av Justitiekanslern, som exklusiv åklagare, och av en jury, finns inte för den som avger omodererade läsarkommentarer. I praktiken kan emellertid ljusskygga element tjäna på att kommentarfälten är fria – det är nämligen sällan någon kan knytas till en anonym eller pseudonym kommentar. Den ansvarige utgivaren för en webbplats med omodererade delar ansvarar beträffande dessa delar bara för att hindra spridning av vissa brott, såsom uppenbara fall av hets mot folkgrupp (se Utgivaransvaret och BBS-lagen). De ljusskygga elementen tycker att detta främjar en fri debatt, men det främjar definitivt inte en hövlig och civiliserad ton, beivrandet av brott eller upprättelse för brottsoffer.
Kan frånvaron av förhandsgranskning få några andra konsekvenser? Ett JK-beslut fick mig att undra om inte grundlagsskyddet bortfaller om läsarkommentarerna inte granskas före publicering. Enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ska en databas, för att kunna vara grundlagsskyddad, endast kunna ändras av ”den som driver verksamheten”. Jag ansåg i ett tidigare inlägg på Juridikbloggen att läsarkommentarer på webbplatser som sökt frivilligt grundlagsskydd enligt paragrafen, måste vara förhandsgranskade. Gällande sådant som publicerats utan godkännande från redaktionen, fann jag att ”sådant material omfattas inte av grundlagen, och förekommer det innebär detta att utgivningsbeviset kan dras tillbaka”. Jag fick mothugg av Tidningsutgivarnas chefsjurist Per Hultengård, som framförde att min inställning var för strikt, och att ”Radio- & TV-myndigheten hade till en början en väldigt strikt hållning och krävde att omodererade kommentarer skulle avskiljas i ett eget fönster, i annat fall fick man avslag på en ansökan om utgivningsbevis. I dag uppfattar jag att man har en något mera flexibel inställning. Jag tycker att det viktiga är att man tydligt ska kunna avskilja vad som kommer från redaktionen och vad som är omodererade kommentarer – sättet på vilket det sker bör vara upp till sajtinnehavaren att bestämma”.
Justitiekanslerns praxis har varit att kommentarerna ses som en egen databas, skild från den redaktionella delen av webbplatsen. Att besökare kan ”ändra webbplatsernas innehåll genom att skicka en kommentar dit” innebär att ”kommentarerna inte omfattas av det grundlagsskydd som tillkommer vissa databaser”. Enligt JK är det viktigt att det framgår ”vilka regler som gäller för kommentering av artiklar som publiceras på webbplatsen” (se JK:s beslut 2011-09-26 i ärende 5589-11-31; se även JK-handläggaren Peter Lindströms uppgifter till Medievärlden). Myndigheten för radio och tv anger att ”Om man har en omodererad tjänst och vill ha ett utgivningsbevis så måste den omodererade tjänsten skiljas av så att den för användaren framstår som en egen databas. Det kan t.ex. ske genom avvikande formgivning. Det är också viktigt att det både i användarvillkoren och i anslutning till de omodererade kommentarerna tydligt framgår att den som skriver ett inlägg själv ansvarar för detta.” Man menar alltså att det på samma webbplats – ja, rentav på samma webbsida – kan förekomma material som den ansvarige utgivaren ansvarar för, och material som skribenterna själva ansvarar för. Det förhandsgranskade materialet skulle omfattas av YGL, medan det omodererade skulle omfattas av vanliga regler. I min artikel om förtal från 2011 menade jag att det istället kunde ”ifrågasättas om omodererade kommentarer i direkt anslutning till en artikel, på samma webbsida, inte istället borde leda till att hela webbplatsen (eller i vart fall artikeln) förlorar sitt grundlagsskydd”; se även mitt inlägg Journalisters kommentarer är inte grundlagsskyddade, med kommentarer, ochUtgivaransvaret och BBS-lagen.
Nu har saken äntligen prövats i domstol. Linköpings tingsrätt hade i det första avgörandet i sitt slag funnit att förekomsten av läsarkommentarer i anslutning till inläggen på en nyhetsblogg som drevs av en tidskriftsredaktion, inte uteslöt grundlagsskydd för det redaktionella materialet på bloggen. Bloggen drevs från Helsingborg, men skadeståndstalan hade väckts i Linköping. Den juridiska person som drev nyhetsbloggen yrkade därför att tingsrätten skulle avvisa talan, eftersom den egentligen borde ha väckts i den i yttrandefrihetsgrundlagen stadgade ordningen. Tingsrätten avvisade käromålet och skrev: ”Ovanför det textinmatningsfält där besökare kunde skriva sina kommentarer stod tydligt angivet att ‘Kommentarerna förhandsgranskas ej; kommentatorer ansvarar för sina egna inlägg. Håll därför god ton och följ lagen!’. När kommentarer var lämnade avgränsades det redaktionella materialet från kommentarerna av en bård i avvikande färg, i vilken det angavs att det skett en reaktion på artikeln. Det får mot denna bakgrund anses att för besökare måste besökarkommentarerna och det redaktionella materialet ha framstått som två från varandra skilda delar.” Detta beslut har nu överprövats av Göta hovrätt, som gick på ”min” linje och kom till ett annat slut.
Med hovrättspresidenten i täten beslutade hovrätten att undanröja tingsrättens avvisningsbeslut och återförvisa målet till tingsrätten. Hovrätten delade tingsrättens uppfattning att nyhetsbloggen ”drivs av en redaktion för periodisk tidskrift och att innehållet därför på den grunden kan omfattas av grundlagsskyddet i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen”. Emellertid fanns det möjlighet för kommentatorer att få kommentarer publicerade i anslutning till det redaktionella materialet, så ”[d]et är alltså klart att innehållet på webbplatsen kan ändras även av andra än de som driver verksamheten”. Vid bedömningen huruvida kommentarerna utgör en egen databas, konstaterar hovrätten att Yttrandefrihetskommittén (YFK) framfört att den nuvarande regleringen kan ”uppfattas som att grundlagsskyddet för hela databasen faller bort om någon del av den kan påverkas av någon annan än den som driver verksamheten”, varför YFK föreslog en lagändring. ”Syftet med den föreslagna ändringen är, enligt kommittén, att klargöra att grundlagsskyddet inte faller bort för hela databasen bara för att den i vissa delar innehåller material som kan påverkas av någon annan än den som driver verksamheten”. Se SOU 2012:55, s 25 f och 630.
Hovrätten noterar därefter att den bård, som tingsrätten fäst sin uppmärksamhet vid, ”är inbyggd i bloggverktyget och alltså hade funnits där även om alla kommentarer hade förhandsgranskats”. Hovrättens bedömning därefter är följande:
”Mot bakgrund av hur 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen är avfattad och den utredning som finns om hur den aktuella webbplatsen är utformad finns det enligt hovrättens mening inte underlag för att se kommentarerna som en egen databas skild från det redaktionella materialet på bloggen.
Hovrättens synsätt innebär att det varit fråga om en enda databas och att innehållet i denna har kunnat ändras även av utomstående. Enligt hovrätten har det således inte varit möjligt att släppa in omodererade kommentatorer på webbplatsen och ändå bibehålla grundlagsskyddet för det redaktionella materialet på bloggen. Inlägget på bloggen omfattas enligt hovrätten alltså inte av yttrandefrihetsgrundlagens regelverk.”
Hovrätten fann därför att Linköpings tingsrätt hade varit behörig att pröva käromålet och inte borde ha avvisat det (se Göta hovrätts beslut 2013-04-09 i mål nr. Ö 2830-12). Beslutet överklagades inte och har vunnit laga kraft.
Hovrättens synsätt får till följd att Justitiekanslerns och Myndighetens för radio och tv inställning torde vara överspelad, i vart fall i brist på den av YFK föreslagna lagändringen. Huvudsaken för hovrätten förefaller ha varit att någon annan än redaktionen kunde påverka bloggens innehåll – inte kommentarfältets utseende. På den ifrågavarande bloggen framgick det tydligt att redaktionen inte förhandsgranskade kommentarerna utan ansåg att kommentatorerna ansvarade för sina egna inlägg, men detta påverkade uppenbarligen inte hovrätten. Inte heller den bård som var inbyggd i bloggverktyget spelade någon roll. Vid användning av Disqus eller i bloggverktyg inbyggda kommenteringssystem, ser kommentarerna i regel likadana ut oavsett om de har förhandsgranskats eller inte (jfr Medievärlden 1 och se även 2). Man kan alltså inte se på en kommentar om den är förhandsmodererad eller ej, och läsarna kan, enligt min mening, inte förväntas läsa några finstilta ”disclaimers” angående ansvaret för kommentarerna. Det rimligaste sättet att tolka ordet ”databas” är att samma webbsida inte innehåller flera databaser. I ett beslut 2004-01-19 i ärende 1192/2003 konstaterade Radio- och TV-verket att ”något som publiceras i en s.k. ram normalt s[e]tt inte [kan] skiljas från det som publiceras i andra ramar på samma webbsida”, och rekommenderade ”att omodererade tjänster öppnas upp i ett eget fönster”. Denna rekommendation framstår, med hänsyn till hovrättens beslut, alltjämt som vederhäftig.
Konsekvensen av hovrättens beslut torde vara att även större mediewebbplatser där kommentarfälten är fria, inte kan betraktas som grundlagsskyddade enligt 1:9 YGL. Detta kan förstås vara förödande för massmedierna, men det bästa sättet att råda bot på situationen är rimligen att förhandsgranska samtliga kommentarer i samtliga grundlagsskyddade medier (eller ta bort möjligheten att kommentera). Då står det också klart vem som ansvarar för allt tillgängligt innehåll, och devisen om frihet under ansvar förblir inte en chimär.
Soppkök Stockholm har varit aktiva i dagarna för att uppmärksamma hemlöshet och vad som kan göras för att komma till rätta med problemet. Jag tänkte ta tillfället i akt och infria ett löfte till nätverket, genom att kort beröra rätten till bostad som en mänsklig rättighet.
Rätten till bostad brukar anses ingå i den mer övergripande rätten till en tillfredsställande levnadsstandard. Den finns formulerad i artikel 25 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och mer preciserad i bland annat FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionen har blivit utsatt för kritik, inte minst eftersom den tillkom efter påtryckningar från dåvarande Sovjetunionen och östblocket. Det sticker i ögonen på en del att tala om ekonomiska rättigheter och konventionen är på många sätt mer lös i konturerna än den om civila och politiska rättigheter. Konventionens rättigheter är formulerade som ambitionsmål snarare än absoluta rättigheter och varje stat är skyldig att implementera rättigheterna så långt det är (ekonomiskt) möjligt. Jag anser att det finns flera argument som talar för att sociala rättigheter är minst lika centrala för oss människor som civila och politiska rättigheter. Rätten till arbete, hälsa och utbildning är ständigt aktuella och föremål för politisk debatt. Rätten för föräldrar att fritt välja skola för sina barn omnämns till exempel i artikel 13, vilket kanske kan få en del att höja på ögonbrynen. Invändningar om att rättigheterna kan tillgodoses på olika sätt är riktiga men det kan också sägas om en del civila och politiska rättigheter. Min största invänding mot konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är snarare att den stundtals har gruppfokus. Det har visat sig svårt att omsätta individuella rättigheter utifrån grupptillhörighet. Att avgränsa grupper och sätta upp kriterier för grupptillhörighet är ett känt problem och har skapat huvudbry för samer med flera.
Åter till rätten till bostad. I artikel 11 punkt 1 uttrycks följande: ”Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder, och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna rätt förverkligas och erkänner att internationellt samarbete på frivillig grund är av väsentlig betydelse i detta sammanhang.” Var och en har alltså rätt till en ”lämplig bostad”. Hur ska det förstås? I regeringsformens 1 kapitel 2 § uttrycks att det allmänna ska trygga rätten till bland annat bostad. Det kan tolkas som en skyldighet för staten att främja bostadsbyggande men också som en mer långtgående skyldighet att se till att var och en har en bostad. Paragrafen ger dock ingen rättighet för varje medborgare att luta sig mot utan ska snarare ses som en programförklaring för det allmänna.
Socialtjänstlagen är en ramlag men ger ändå vissa skyldigheter för kommunernas socialnämnder. I 3 kapitlet 2 § sägs i andra stycket att socialnämnden ska ”främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning”. Det får förstås som en villkorad skyldighet för kommuner utifrån faktorer som rådande samhällsekonomi och tillgång till bostäder. Samtidigt en skyldighet som inte upphör med enstaka insatser utan något som ständigt måste främjas. I de urprungliga förarbetena (prop 1979/80:1) till paragrafens lydelse förs ett intressant resonemang om individens personliga ansvar kontra socialnämndens ”fixarroll”. Risken för passivisering och beroende berörs men också bostadens avgörande betydelse för den enskildes sociala situation.
Noteras bör att den europeiska sociala stadgan ger en mer långtgående skyldighet än vad som nämnts hittills. I dess artikel 31 åtar sig faktiskt parterna att minska hemlöshet och rentav att göra bostäder ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga medel. Stadgan trädde i kraft den 1 juli 1999 och sist jag kollade så hade Sverige både undertecknat och ratificerat den. Som konstateras i en uppsats från Göteborgs Universitet har stadgan blivit förbisedd men borde om inte annat kunna användas som underlag för juridisk argumentation.
Blev vi så mycket klokare – finns det en rätt till bostad eller inte? Jo, det finns en sådan rätt men hur juridiskt fastlagd den är kan nog diskuteras. Jag delar Svenska brukarföreningens slutsats att det i praktiken handlar om att slåss för sin rätt, på olika sätt. Pengar har som alltid betydelse och även om du kan få stöd från det allmänna via bostadsbidrag måste du också accepteras som hyresgäst. Den juridiken får vi återkomma till en annan dag.
Denna morgon uppmärksammades jag av Sveriges Radio P4 Kalmar på denna artikel i Östran om det kontantlösa samhället. Eftersom jag tidigare bloggat om frågan och också tagit upp den i min lärobok om skuldebrevsrätt, tycker jag att den är spännande. Artikeln lärde mig något: jag visste om Svea hovrätts dom om landstinget skyldighet att ta emot kontanter, men jag visste inte att ett liknande mål avgjorts av förvaltningsrätten i Härnösand, som förpliktade landstinget i Jämtland att ta emot kontanter. Det här börjar bli material för en ny upplaga av läroboken.
Jag tror dock att artikeln (helt ursäktligt) villat bort sig på detta inte helt okomplicerade område. Det som för mig genast lyser i ögonen är nämligen att både Svea hovrätts och förvaltningsrättens i Härnösand domar avser det allmänna, alltså myndigheter. För det allmänna och för privata aktörer gäller olika regler på detta område.
Grunden för hela frågan om det kontantlösa samhället är 5 kap. 1 § andra stycket lagen om Sveriges riksbank. Enligt denna bestämmelse är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel, vilket enligt förarbetena innebär att man principiellt alltid kan betala sina skulder med svenska sedlar och mynt. Men…
Denna bestämmelse är dispositiv, med vilket menas att parterna kan komma överens om annat. Detta följer av 7 § första stycket skuldebrevslagen där det sägs att man i Sverige alltid får betala med svenska sedlar och mynt, även om skulden egentligen lyder i någon annan valuta (man får alltså betala en skuld i Sverige som beräknas i euro med kronor enligt den kurs som gäller på betalningsdagen). Detta gäller dock bara om inte något ”förbehåll om annat” träffats, det vill säga om parterna inte slutat avtal om annat. Om parterna slutit avtal om att den skuld som beräknas i euro också skall betalas i euro, måste skulden betalas i euro. Detsamma gäller om parterna träffat avtal om att skulden skall betalas med kreditkort och inte kontant: då måste skulden betalas med kreditkort.
Rätten att betala med sedlar och mynt hänger alltså på om det finns avtal eller inte. De flesta avtal sluts på grundval av något avtalsformulär, alltså det finstilta som man som konsument normalt antingen får i handen eller får en hänvisning till när man ingår avtal. Står det i dessa finstilta villkor att betalningen skall ske med kreditkort, måste den ske med kreditkort.
Och det är nu alltså det här med avtal som strular till det. Det allmänna gör ganska mycket, allt från att betala ut barnbidrag till att se till att det körs bussar. Vissa av dessa verksamheter är offentligrättsliga, vissa privaträttsliga. Skillnaden är inte alltid helt klar, men det viktiga här är att i verksamheter som är offentligrättsliga det inte finns något avtal: man har inte avtal med Försäkringskassan om att få ut barnbidrag, utan Försäkringskassan är en myndighet som enligt myndighetsregler (offentligrättsliga regler) beslutar om barnbidrag skall betalas ut eller inte. Detsamma gäller för sjukhusverksamheten, fast där är det lite mera oklart: i grunden utgör dock sjukvård en myndighetsorganisation som beslutar enligt myndighetsregler och inte enligt avtal vad som skall göras, vilken vård som skall ges och så vidare. När dock det allmänna gör saker som i princip vem som helst kan göra – som att köra buss – är det inte myndighetsregler som tillämpas, utan där sluter man avtal. Man sluter med andra ord avtal om att få åka med på bussen, men inte om att få vård på sjukhuset.
När myndighetsregler är tillämpliga, finns som sagt inget avtal (eller endast mycket små inslag av avtal). Det innebär att myndigheter inte på samma sätt som verksamheter där avtal sluts kan sätta lagen om Sveriges riksbank ur spel. Myndigheter måste i verksamhet där myndighetsregler är tillämpliga ta emot sedlar och mynt. I verksamheter där avtal sluts, kan man dock baka in en bestämmelse om att betalning skall ske genom kreditkort. Exakt vilken verksamhet som är sådan att myndighetsregler tillämpas och vilken som är sådan att det finns inslag av avtal är inte helt klart ens för jurister och följer inte någon uppenbar logik. Med andra ord kan man inte helt klart säga var det kontantlösa samhället kan införas och var det inte kan införas, i alla fall inte när det handlar om det allmänna.
I privat verksamhet är det dock helt fritt fram för parterna eller den som genom sina avtalsformulär bestämmer över avtalet att införa kontantfrihet. Där kan man i praktiken inte värja sig, eftersom avtalen så gott som aldrig är förhandlingsbara. När banken inför kontantlösa kontor, kan man alltså inte klaga, utan bara byta bank.
Det kontantlösa samhället är alltså något som det allmänna – Riksdagen – på ganska många områden måste ändra lagstiftningen för att kunna införa, medan privata aktörer kan på sina områden kan tvinga fram kontantlösheten redan nu.
Jag är republikan. Jag är republikan till den milda grad att jag är medlem i Republikanska föreningen. Samtidigt undviker jag gärna diskussioner om huruvida vi skall ha republik eller bör fortsätta med att ha en monarki. Diskussionen är så enormt fruktlös: lika fruktlös ungefär som diskussioner mellan ateister och gudstroende. Jag misstänker dock att vi på något konstigt sätt talar förbi varandra och att diskussionen skulle kunna vara långt mera givande om vi var eniga om vilken fråga vi diskuterar.
Martin Loughlins briljanta och mästerliga Foundations of Public Law får mig tro att vi faktiskt skulle kunna uppnå enighet i vad det är vi diskuterar. Jag skall alltså här försöka att formulera frågan på ett sådant sätt att det är klart varför åtminstone jag anser att vi bör ha republik. Jag hoppas dels att många republikaner kan känna igen sig i problemformuleringen, dels att många monarkister kan känna igen frågan och framföra förnuftiga svar.
Frågan om monarki eller republik är en fråga om legitimitet. Frågan är vilken legitimitet vi menar, och där tror jag det centrala missförståndet ligger. Den offentliga rättens legitimitet kan nämligen analytiskt uppdelas i två olika sorters legitimitet. Dels har vi frågan om regeringsmaktens legitimitet: varför är det legitimt att regeringen utöver makt över medborgarna? Dels har vi dock också frågan om själva statens legitimitet: varför är det legitimt att det finns en inom folkrätten suverän enhet som kallas Sverige, vars makt utövas av en regering? Medan alltså de två sakerna hänger ihop, är de olika. Regeringen och den offentliga förvaltningen utövar den makt som är Sveriges; detta måste ske på ett legitimt sätt. Frågan är dock också varifrån staten Sveriges makt kommer, vad som gör dess makt (sådan den är) legitim.
Nu är det så att i Sverige båda former av legitimitet delvis har sin ideologiska grund i demokratin (hur man nu förstår detta luddiga begrepp). Staten Sverige anses legitim för att den är uttryck för svenska folkets implicita eller explicita solidaritet med varandra och dess identifiering med det territorium som utgör Sverige. Den regeringsmakt som utövas i Sverige är legitim eftersom de ämbeten som förvaltar regeringsmakten tillsätts genom demokratiska val. (Notera att den legitimitet som uppbär staten Sverige är långt mera metafysisk och kvasireligiös än den legitimitet som uppbär regeringsmakten i Sverige.) När alltså monarkister och republikaner tvistar om huruvida Sverige kan betecknas som demokratiskt givet att vi har ett monarkiskt statsskick är det viktigt att klargöra huruvida vi talar om den demokrati som legitimerar staten Sverige eller den demokrati som legitimerar regeringsmakten. Det sker dock sällan.
På republikanernas klagan att Sverige inte är demokratiskt svarar nämligen monarkister ofta att kungen ju inte har någon politisk makt. Eftersom republikanerna själva inte är säkra på vad de pratar om, hänvisar de då gärna till den informella makt som kungen har, vilket förstås är ett rätt hopplöst argument, på samma sätt kan hänvisas till Wallenbergarnas informella makt för att avskaffa stiftelser och bolag som juridisk form. Varken det ena eller det andra kommer att fungera: informell makt kan sällan avskaffas genom förändringar i formell juridik.
Jag tror dock att republikanernas poäng egentligen är en annan. Problemet för republikanerna är inte att regeringsmakten i Sverige inte skulle vara demokratiskt legitimerad – det är den – utan att själva staten Sverige inte är enbart demokratiskt legitimerad. I själva verket har vi för republikaner irriterande rester av monarkisk legitimitet kvar. Att staten delvis är monarkiskt legitimerad innebär att monarkens person åtminstone delvis är källan och ursprunget för själva statens suveränitet och makt (jämför Republikanska föreningens kampanjbild hur en statschef utses här i landet).
Här tror jag att republikanerna har ett argument som inte är helt enkelt att bemöta för monarkisterna, även om den monarkiska principen numera inte längre är helt ensam rådande som legitimerande princip för staten. Den monarkiska principen uttrycks i att monarken står över lagarna (jämför 5 kap. regeringsformen): detta kan bara förklaras med en kvarvarande rest av föreställningen att monarken är själva källan till lagarnas legitimitet och alltså står över lagarna. Även de särskilda högmålsbrott som framgår av 18 kap. brottsbalken (och som för närvarande diskuteras i juristkretsar) kan bara förklaras genom att monarken anses vara själva personifieringen av Sverige. Båda innebär att folket, medborgarna, i själva verket inte är den legitima källan för lagarnas bindande kraft och att folket inte är suveränen. Sverige och dess legitimitet som en fokus för politisk makt har med monarkin som system sitt ursprung i monarken och dess blodslinje, inte i folkets sammanslutning.
Denna monarkiska princip krockar alltså skarpt med den legitimitet som härleds från folket och dess frivilliga sammanslutning. Drastiskt uttryckt är vi medborgare när det gäller att utse den regering som utövar den statliga makten, men undersåtar när det gäller frågan var den makt som regeringen utövar har sitt ursprung.
Det kanske är ”osvenskt” eller till och med ”icke-nordiskt” att ställa en politisk och juridisk fråga på det principiella sätt som jag gör här. Jag tror dock att frågan, ställd så här principiellt, kanske kan diskuteras på ett något mera givande sätt än som sker för närvarande. Frågan är mycket fundamentalt huruvida vi vill helt igenom vara medborgare eller om vi tycker att det är ok att vara medborgare i den dagliga politiska processen, men att i sista förlängningen förbli undersåtar.
Och nu ser jag fram emot svaret från monarkisternas sida.
Göran Lambertz får löpa gatlopp i pressen. Igen. Det är delvis hans eget fel. Lambertz har engagerat sig i Tomas Quick-fallet, vilket i sig är som flugpapper för konflikter just nu, och han har dessutom gjort det på ett sätt som upprör.
Lambertz har uppenbarligen uppfattningen att de tidigare domarna är korrekta och framhärdar med att försvara dessa domar. Det är en svårförsvarad position. Efter Hannes Råstams övertygande genomgång i boken Fallet Tomas Quick är idag en stor majoritet till synes övertygad om att Quick är oskyldig. Att Quick är oskyldig betyder inte att domarna var felaktiga, lika litet som att Quick kan ha dömts felaktigt även om han är skyldig – men det där ju poänger som pedagogiskt är svårt att föra fram. Särskilt idag när hela diskussionen präglas av ett hetsigt tonfall, som knappast främjar ett gott samtal om rättsstaten. Det blir mest som SVT Debatt allting: Gapigt, polariserat och skäligen meningslöst.
Lambertz uttalanden och agerande i Tomas Quick-affären kan man ha åsikter om. De e-mail som Lambertz självmant lämnar ut till Expressen har underblåst intrycket att Lambertz är en trosviss apologet. Att som debattör ta in uppgifter från de som utfört utredningarna är inte i sig så konstigt – det är ju uppgifter som är helt centrala för att kunna utvärdera om det är en rättsskandal eller inte. Men det finns snygga och osnygga sätt att hantera en sådan informationsinhämtning på.
Själv får jag kalla kårar när Lambertz i sin mejlkorrespondens med de som tidigare arbetat med Quick-fallen talar om ”våra obestridliga fakta”. Det ger ett ofräscht Groucho Marxi-iskt intryck: Om du inte gillar dessa fakta så får jag leta fram andra. Samtidigt har jag respekt för att Lambertz står upp för vad han uppenbarligen menar är det rätta när han vet att det har ett sådant högt pris. Som t.ex. kraven på hans avgång.
Borde då Lambertz avgå? Självklart inte. Hans agerande här, vad man än tycker om det, är inte ett utflöde ur hans gärning som justitieråd. Även justitieråd har rätt att yttra sig. Att domare deltar i diskussioner är något som allmänt sett borde uppmuntras.
Lambertz riskerar heller inte att jäva ut sig från några fall genom sitt agerande. Han var jävig redan innan efter att ha utövat tillsyn över Quick-utredningarna i sin dåvarande roll som JK. Att, som har påståtts tidigare, säga att Lambertz med sitt agerande skulle jäva ut hela HD är naturligvis helt orimligt. En domares åsikter i ett enskilt fall som hon inte har någon direkt kontakt med kan inte smitta av sig på en massa andra domare.
”Avgå, alla!” Skränandet är så frekvent förekommande att det blivit ett skämt. Men trots det komiska i avgångskraven är det deprimerande. De ständiga kraven på att någon skall avgå, eller till och med straffas, så snart hon sagt något som man inte gillar är ett nedslående drag i dagens samhällsdebatt. Här är ett tips: Det går att ogilla uttalanden, till och med hata dem, utan att för den skull gå mot strupen på den som säger det.
Avgångskraven i detta fall är inte bara en fråga om förutsättningarna för en schyst debatt. I detta fall står centrala rättsstatliga värden på spel. Det är ett centralt rättsstatligt värde att domare inte kan förmås avgå för att de uttryckt åsikter, eller för att de är med i ett visst parti, eller för att de umgås i vissa kretsar. Oavsättligheten är essentiell. (Jmf. diskussionen om kungens position här.) Det betyder inte att den är absolut. En domare som begår brott eller på annat sätt uppenbart misskött sitt uppdrag måste förstås kunna avpolleteras. Men icke-brottsliga uttalanden som saknar samband med tjänsteutövandet kan aldrig vara en tillräcklig grund för ett avsättande av en domare.
Lambertz skadar förtroendet för rättsväsendet, säger hans kritiker. Det kanske är sant, jag vet inte och har inte sett några empiriska undersökningar som stödjer påståendet. Jag vet däremot detta: Om de avgångskrav som nu reses medför att Lambertz faktiskt avgår är det inte bara förtroendet för rättsväsendet som skadats, utan rättsstatens grunder: Principen att domare ska sitta säkert, oavsett opinioner och mediestormar.
*
Blir efter att denna gått ut påmind om en gammal debattartikel som säger nästan samma sak som ovanstående inlägg. Författare då var Göran Lambertz.
Ironin ger upphov till munterhet. I flera blogginlägg har nu Expressens chefredaktör Thomas Mattson delat ut tjuvnyp mot mig, om än utan att nämna mig vid namn. Senast var det några kommentarer från mig med anledning av News of the Worldwide-skandalen. Jag framhöll problemet med den korruptionskultur som utvecklats mellan vissa journalister och vissa poliser, som yttrar sig i att medierna betalar poliser för att skvallra om t.ex. gripna kändisar eller spektakulära mordfall. I England är det uppgifter om sådana mutor – det ord som används även av det officiella Englands företrädare – som lett till allmänhetens ramaskri och att huvuden rullat inom polisen.
I Sverige finns det inte mycket till insikt om att polisersättningarna ens är ett problem. Mattson själv ser ett stort värde i att kunna fortsätta muta poliser, det är ju en av de metoder som Expressen använder sig av för att få underlag för sitt alltmer aggressiva uthängande av misstänkta och brottsoffer. Mattson gör små piruetter för att skymma sina ofräscha värderingar. Han påstår dels att frågan om vederlag till de skvallrande poliserna är en fråga om tryckfrihet. Och så kör han ett högstadiemässigt personangrepp som går på ständig repeat, nämligen att mina inlägg i yttrandefrihetsdebatten motiveras av en vilja att synas i media. Däri ligger ironin. Mattson gör det nämligen under bildbyline i Sveriges näst största tabloid. Vem exponerar sig själv mest?
Bortom humorn finns det något litet sorgligt över Mattsons förhållningssätt. Och det är potentiellt farligt. Det sorgliga visar sig i hur tydligt det är att vissa av de medieföreträdare som som säger sig ta ställning för tryckfriheten saknar förmågan att se bortom sitt egenintresse. Mattson verkar helt oförmögen att inse att vissa faktiskt kan engagera sig i tryckfrihetsfrågor av principiellt intresse, utan personlig agenda.
Alla Mattsons brandtal om yttrandefrihet handlar om en enda sak, att främja tidningen Expressens intressen. Egenintresset framträder med generande klarhet när man ser vilka tryckfrihetsfrågor som Expressens chefredaktör kämpar för. Rätten att namnge kändisar misstänkta för ringa narkotikabrott innan utandningsprovet ens hunnit svalna. Rätten att kunna betala poliser för att förmå dem att missköta sitt uppdrag genom att berätta om misstankar mot enskilda personer. Rätten att kunna peka ut oskyldiga människor som mördare utan några sanktioner.
Kort sagt: Vad Mattson tar strid för är hela tiden rätten att kunna förstöra människors liv utan att det ska kosta något. Aldrig har jag hört Expressens högsta företrädare uppriktigt uttrycka medkänsla med de offer som tidningens journalistik skapar. Inga ursäkter. Aldrig någon ånger. En märklig empatilöshet präglar tidningens kommunikation.
Jag tror inte att det beror på att personer som arbetar på Expressen, eller dess chefredaktör, är onda människor. Jag tror att det beror på att det utvecklats en kultur på tidningen, som innebär att uppgiften att sälja så många tidningar som möjligt tillåts övertrumfa i princip alla individuella intresse. Just en sådan kultur som uppstått på News of the World. En kultur som dessutom svensk rätt ger alltför stort utrymme för.
Om dessa frågor har jag skrivit och talat i över tio år, i alltifrån kioskvältare som Förvaltningsrättslig tidskrift till populistiska tidningar som – faktiskt – Expressen. Mina inlägg i debatten handlar naturligtvis inte om att synas. Jag har till skillnad från Mattson inga bildbylines på de publikationskanaler jag själv kontrollerar och Förvaltningsrättslig tidskrift väljer man knappast att skriva långa texter i om man har kändisambitioner.
Mina inlägg motiveras till skillnad från Mattsons av ett genuint principiellt engagemang. Det är principiellt fel att den person som oskyldig pekades ut som mördare av Sveriges utrikesminister lämnas utan möjlighet till upprättelse. Det är fel att Thomas Mattson kan köpa snaskiga sekretssbelagda uppgifter från en polisman som inte har andra motiv än att tjäna pengar. Det är fel att kvällspressen kan göra oskuldspresumtionen illusorisk genom att hänga ut personer med namn långt innan man ens vet om det blir något åtal. Allt det här är fel. Och genom att kämpa för dessa etiskt oförsvarliga ståndpunkter förlorar man trovärdighet i tryckfrihetsdebatten.
Det är synd. Det finns nämligen många viktiga tryck- och yttrandefrihetsbegränsningar där det verkligen behövs kamp. Idag är meddelarfriheten, som Mattson påstår sig värna om, orimligt inskränkt i situationer där den behövs som mest, nämligen avseende de hemligaste uppgifterna. När det gäller t.ex. uppgifter om hemlig telefonavlyssning finns det ingen meddelarfrihet alls. Inte ens om det finns tecken på rättsröta eller korruption. Få av pressens självutnämnda tryckfrihetsförespråkare har tagit strid mot denna alltför oflexibla inskränkning – kanske för att meddelarfrihetens grundtanke, att skapa möjligheten för offentliganställda att kunna avslöja missförhållanden i den offentliga verksamheten – glömts bort bland allt skvallrande om tv-programledare och halvkändisar.
En annan strid rör de hål som finns i grundlagens skydd, där t.ex. barnpornografi och upphovsrättsbrott helt faller utanför skyddet. Det kan i allmänhet vara rimligt men i enskilda fall ger ohållbara resultat, vilket den s.k. mangadomen visar.
En tredje fundamental yttrandefrihetsdiskussion rör skyddet för de nya medierna och hur balansen mellan yttrandefriheten och integritetsskyddet ska dras i digitala sammanhang.
Dessa frågor förtjänar djupare diskussion av de som månar om yttrandefriheten på riktigt, av principiell övertygelse och inte för att tjäna pengar på den. Istället läggs krutet på att försvara det oförsvarliga, att försöka skymma övertrampen bakom tryckfrihetens slöja. Yttrandefriheten måste alltid vägas mot andra intressen, som integritetsskyddet. När det glöms undermineras yttrandefrihetens legitimitet.
Expressenredaktörens strategi användes också av News of the World. Den strategin har lett till lödderattacker, gripanden, parlamentsutfrågningar, propåer om statliga ingrepp i tidningarnas verksamhet och till och med krav, bl.a. av Labourledaren Milliband, på att staten borde med tvång bryta upp det mediehus som gav ut tidningen. Farliga tendenser, men reaktioner som News of the World och dess likar bäddat för genom ett exploaterande av yttrandefrihetens retorik för att dölja en cynisk, integritetsfientlig och empatilös verksamhet.
Själv anser jag inte att poliser borde förbjudas att läcka viktig information till media. Inte heller tror jag att ett fullständigt förbud mot tipspengar vore rätt väg att slå in på. Dessa positioner försvagas emellertid oerhört när de framförs i ett sammanhang där dagens uppenbara brister i systemet försvaras som handlade det om ett skydd för rätten att slippa tortyr. Det är allvarligt. För en sak står helt klar.
En News of the World-skandal kan hända även i Sverige.
*
Mattsons inlägg, inklusive kommentarer på denna bloggpost, finns här.
Juridikbloggen 