You are currently browsing the category archive for the ‘Civilrätt’ category.

De senaste månaderna har visat att slaget om yttrandefriheten inte är avgjort. Det visar sig genom dåd, diskussioner och inte minst genom avgöranden i domstol. En fråga som då kommit upp är frågan om relationen mellan yttrandefrihet och upphovsrätt. Är det rätt att fälla någon för upphovsrättsintrång när det handlar om publicering av bilder med stor betydelse från publicistisk synvinkel?

Grundproblemet kan sägas vara att upphovsrätten innebär en ensamrätt, i princip ett monopol, medan yttrandefriheten förutsätter att vi har rätt att sprida egna och andras tankar. Båda har sin bakgrund i tankegods från upplysningen och båda har en ställning som mänskliga rättigheter, vilket manifesteras i såväl FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som i svensk grundlag. Detta gör att båda, samtidigt, är bland det viktigaste vi har.

Det finns flera exempel när kollisioner har hamnat i domstol och som ofta med frågor om mål som rör yttrandefrihet handlar många av dem om situationer som väcker många känslor. Vi har exempelvis målet om Hitlers Mein Kampf, NJA 1998 s. 838 och målet om Sveriges Flagga, NJA 1975 s. 679.

De potentiella kollisionerna mellan upphovsrätten och yttrandefriheten har identifierats av lagstiftaren, som gjort en del avvägningar mellan de båda för att minska risken för långtgående konsekvenser.

Bland de viktigaste åtgärderna är att upphovsrätten konstruerats till att inte omfatta idéer och tankeinnehåll som sådana. Det upphovsrätten skyddar är hur idéer och tankeinnehåll uttryckts. Den som vill sprida vidare själva idén kan alltså göra det, om denne bara ändrar hur idén är uttryckt. Ensamrätten, monopolet, gäller alltså inte informationen som sådan, vilket öppnar för att sprida den vidare.

En annan åtgärd är att upphovsrättslagstiftningen innehåller flera inskränkningar. Hit hör exempelvis citaträtten, vilket gör att vi kan citera ur offentliggjorda verk. Vi kan alltså ta fragment ur andras texter och använda dem ordagrant, för att exempelvis gå i polemik med någon.

Ett annat exempel på hur upphovsrätten förhåller sig till yttrandefriheten är frågan om parodier. Det anses generellt vara så att parodier är tillåtna, något som också varit föremål för prövning i EU-domstolen nyligen (EUD C-201/13).

Om nu lagstiftaren tänkt på allt detta borde väl problemen vara ur världen? Riktigt så är det dock inte. Och det är här som bilderna som Ekeroth tagit kommer in.

För den publicist som fick bilderna i sin hand var förmodligen det publicistiska beslutet enkelt. Det handlar om bilder med nyhetsvärde, som kunde belägga ett händelseförlopp som det måste anses vara av allmänintresse att vi diskuterar. Frågan är om de som fattade det publicistiska beslutet om att publicera ens tänkte på den upphovsrättsliga dimensionen.

Rent upphovsrättsligt, enligt svensk upphovsrätt, är det dock inte särskilt svårt att se att det är fråga inte riktigt passar in i de åtgärderna som lagstiftaren vidtagit för att minska kollisionerna mellan upphovsrätt och yttrandefrihet. Det går inte att ”ta om” bilden på ett annat sätt för att undgå upphovsrättsintrång, att använda bilder i sin helhet kan inte ses som ett citat och det går inte att se det som en parodi på ursprungsverket. Det är således ett intrång i upphovsrätten.

Hur ska denna konflikt lösas? En lösning är att låta allt vara som det är och att låta de som fattar de publicistiska beslutet helt enkelt bestämma sig för om det är värt att göra ett intrång i upphovsrätten. Det uppkommer då ett ansvar, men att betala någon tusenlapp i skadestånd får kanske anses vara värt det i vissa fall. En annan lösning skulle vara att införa det som kallas för ”fair use”. Denna, amerikanska, lösning har många gånger framhållits som nyckeln till lösningen på alla upphovsrättens problem. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Christina Wainikka

På konsumentdagarna i Örebro talade jag den 14 maj 2014 om ”Den rättsligt värdelösa konsumenträtten”. Titeln och mitt efterföljande Facebook-inlägg har tydligen väckt nyfikenhet, varför jag lägger ut mina slajds till allmän beskådan här.

Konsumentdagarna Örebro 2014 – Föredraget Jakob Heidbrink

I gårdagens DN fanns en intressant artikel om 3D-skrivare och hur de kan användas inom skolan. Tyvärr hittar jag den inte på nätet, men ett citat är lite tankeväckande. En person i artikeln säger: ”3D-skrivare är en ny teknik. Det intressanta är också hur de kommer påverka copyright och upphovsrätt i framtiden när en person själv kan tillverka reservdelar med skrivaren.”

Detta citat finns med i artikeln, som ett stilla konstaterande. Det är dock några problem med uttalandet. För det första. På engelska heter upphovsrätt copyright. Det är ungefär som att säga att mjölk kommer från cows och kor.

För det andra. Reservdelar omfattas sällan av upphovsrättsligt skydd, eftersom de ofta ser ut som de gör för att möta ett funktionellt behov. Frågan om funktion i upphovsrätten har hanterats i flera rättsfall, så vi kan vara tämligen säkra på att länkarmsbussningar och liknande inte omfattas av det upphovsrättsliga skyddet. De skydd som istället kan aktualiseras är det mönster- och patenträttsliga. Mönsterrätten kan, enligt vissa länders rätt, skydda reservdelar som är synliga. Hit hör exempelvis framskärmar och backspeglar. Reservdelar som är tekniska lösningar kan, om de registrerats, skyddas av patenträtten. En rättighet som ser ut på ett helt annat sätt än upphovsrätten.

I artikeln kommer alltså konstaterandet om att upphovsrätten är ett problem, något som journalisten inte i övrigt utvecklar eller diskuterar. Det lite sorgliga är att 3D-skrivare leder till många rättsliga frågeställningar som borde diskuteras mer, men med artiklar som denna riskerar diskussionen hamna helt fel. Här är några exempel på frågor att diskutera:

  1. Hur fungerar regler om produktansvar i relation till sådant som är utskrivet med en 3D-skrivare? Låt säga att en familj skriver ut en leksak på sin skrivare. Leksaken går sönder och ett barn sätter en bit i halsen och dör. Vem är ansvarig? Den som tillverkade skrivaren? Den som gjorde ritningen? Den som tillhandahöll materialet? Familjen?
  2. Patent- och mönsterrätten innebär att det är, i princip, fritt att framställa kopior privat. Det kan på sätt och vis liknas vid den kopiering för privat bruk som upphovsrätten öppnar för. I upphovsrätten finns dock en privatkopieringsersättning (det som tidigare kallades kassettersättning). Om 3D-skrivarna blir populära – ska liknande system införas även i patent- och mönsterrätten?
  3. Om reservdelar skrivs ut, hur ska kunderna få information om hur reservdelarna ska monteras? Det har diskuterats i flera artiklar utomlands att kunderna har svårt att få tag i manualerna eftersom företagen, med stöd av upphovsrätten, inte släpper dem. Det gör att även om kunderna faktiskt får skriva ut olika reservdelar kan de kanske inte montera dem.

Det var bara några exempel på vad artikeln i DN hade kunnat ta upp. För den som vill veta mer har både Netopia och Entreprenörskapsforum publicerat rapporter, som även tar upp rättsliga aspekter.

Christina Wainikka

På allt fler områden dyker det upp nya uttryck. Det anordnas kurser och skrivs böcker i medierätt, transportjuridik, konstjuridik och idrottsjuridik för att nämna några.

En fråga är om detta bara är en form av ”kejsarens nya kläder” (det vill säga bara är trams) eller om det som dessa uttryck står för faktiskt inte kan uttryckas på bättre sätt.

Klart är att vi är vana att dela upp rätten i olika rättsområden, som faktiskt delvis fungerar olika. Redan tidigt på juristutbildningen får vi lära oss att ordentligt skilja på offentlig rätt, civilrätt och straffrätt. Det blir helt självklart för oss att ta till oss att med olika rättsområden följer olika tolkningsregler, olika processregler med mera.
Det som är nytt är att juridik från olika områden slås ihop, med det gemensamt att reglerna kan komma att tillämpas i vissa situationer.

Idrottsjuridik är inte ett rättsområde av samma slag som exempelvis familjerätt. Istället handlar det om allt från associationsrätt till straffrätt, från avtalsrätt till skadeståndsrätt, från arbetsrätt till konkurrensrätt. Allt med det gemensamt att de som ägnar sig åt idrottsjuridik bara ser på alla dessa rättsregler med ”särskilda glasögon”. För idrottsjuridikens perspektiv handlar det mycket om att ställa rättsregler i relation till idrottens egna normer.

Konstjuridik är inte heller ett rättsområde av samma slag som exempelvis sakrätt. Här handlar det om en mängd rättsregler som alla har det gemensamt att de kan komma att ställas i relation till konst och olika konstnärliga uttryck. Det handlar om allt från konst och yttrandefrihet till upphovsrättens inverkan på den konstnärliga friheten.

Hur ska vi jurister då förhålla sig till alla dessa olika områden som växer fram? Ska vi fnysa och säga att de minsann inte omfattas av balkarna i 1734 års lag?

Från mitt perspektiv tror jag det är helt nödvändigt att ibland ”skära” i rätten på nya sätt och med nyvässade knivar. Det som vid en tidpunkt kan te sig otroligt konstigt, såsom miljörätt, kan växa fram till egna rättsområden. Det ställer nya krav på hur vi tar oss an rättsliga frågeställningar. Inte minst ställer det krav på att vi som jurister förstår att vi genom detta sätt att strukturera frågor faktiskt kan komma att behöva hantera det som rätten betraktar som skilda rättsområden och som därmed har olika särdrag.

Christina Wainikka

Bankkris samt kontantfria bankkontor och kollektivtrafik har tydligen lett till ett ganska yrvaket allmänt intresse av vad pengar är och hur de funkar. Av min tråd på Facebook och kommentarer på mina inlägg här på bloggen att döma (se här och här samt även här och här) finns ganska många missförstånd på området. Jag kan inte hoppas att jag skall kunna undanröja dem alla (och vissa missförstånd gör jag mig säkerligen också skyldig till), men jag vill försöka att förklara åtminstone några grundläggande saker. Eftersom ämnet är svårt, innebär det att detta inlägg är långt: jag hoppas att det skall vara värt den tid det tar att läsa det.

Pengar i sig har inget värde: deras värde ligger i det man kan byta till sig med pengar. Det man kan byta till sig måste skapas genom arbete, och i slutändan är alltså pengar en värdemätare på arbete (vilket förklaras utmärkt av Adam Smith – samma Adam Smith som han med den osynliga handen – i The Wealth of Nations, kap. I.4 och framåt). Pengar är i detta sammanhang endast en värdemätare, en måttstock, som man likt en tumstock kan lägga på alla andra varor. Denna värdemätare kan vara vad som helst: historiskt har till och med snäckor varit pengar. Pengar har alltså i sig inget med mynt och sedlar att göra. Inte ens guld och silver har, förutom för juvelerare och i vissa tekniska processer som råmaterial, något värde i sig. Strängt taget behöver pengar inte ens finnas i fysisk form, utan det räcker med att man skapar en mätenhet på samma sätt som man en gång i tiden definierat en meter. Pengar är i grunden en abstraktion av värde.

Denna abstraktion kan dock omvandlas till något konkret genom att man utser något visst (och ofta svåråtkomligt) fysiskt föremål till konkreta pengar, till exempel genom att man säger att en viss mängd guld eller silver representerar den grundläggande mätenheten. Detta är alltså i grunden samma sak som det platinamått för metern som finns i Paris: ett i grunden godtyckligt valt föremål utnämns till den grundläggande värdeenheten. Som just meterns historia visar, kan dock samma sak definieras på många olika sätt och ändå i grunden förbli samma sak, nämligen en godtyckligt vald och abstrakt måttenhet.

Historiskt sett har de flesta samhällen som haft pengar baserat sitt system på något fysiskt föremål. Det hos oss mest välkända systemet är det som baserats på antingen en viss mängd silver (den i Västvärlden historiskt oftast förekommande enheten) eller guld (som utgjorde internationell standard från c:a mitten av 1800-talet och fram till Första världskriget samt i olika former därefter fram till 1971). Redan under medeltiden fanns dock sedeln. Ursprunget till sedeln var en skuldförskrivning: ett handelshus eller en bank utfärdade en urkund över att någon hade rätt att få ut en viss mängd guld eller silver från urkundens utställare. Detta var helt enkelt mera praktiskt än att skeppa runt stora mängder metall mellan olika banker, handelshus och deras kunder. Guldet eller silvret kunde ligga kvar i sitt valv, men var så att säga intecknade genom att någon hade en skriftlig urkund som intygade att hen hade rätt till en viss mängd av metallen.

När dessa skuldförskrivningar blir allmänt accepterade, händer något lustigt. Det är nämligen högst osannolikt att alla som har en skuldsedel i handen kommer att kräva ut sin del av metallen samtidigt. Det vanliga är att olika personer använder sina skuldsedlar till att betala andra – istället för en ”riktig” betalning lämnar man alltså sitt intyg på att en bank kommer att utge en viss mängd metall till den som har intyget i handen -, och guldet ligger hela tiden kvar i valvet. När banken inser detta, ligger det nära till hands att utfärda fler skuldförskrivningar än det finns metall i valvet. Man behöver ju bara så mycket guld och silver som normalt krävs ut av olika kunder: eftersom kraven på metall nästan alltid kommer att vara mindre än alla skuldförskrivningars sammanlagda värde, kan banken därför acceptera risken att skuldsätta sig till ett högre belopp än den är god för. Bluffen kommer fram när ovanligt många kunder samtidigt vill få ut sina pengar: då kommer det inte att finnas tillräckligt mycket metall och banken går i konkurs, eftersom den inte kan infria sina löften att lämna ut metall. Detta är en såkallad bank rush.

Med andra ord skapar i ett sådant system bankerna pengar. En bank har 100 guldmynt i valvet och vet att en normal, men hektisk, dag maximalt 100 guldmynt kommer att krävas ut av olika kunder. När någon vill ta ett lån hos banken, kan banken därför i princip utfärda en skuldsedel till vilket belopp som helst, förutsatt att den kan vara något så när säker på att skuldsedeln inte kommer att behöva infrias genast. Banken ger alltså mera lån än den är god för, och dessa lån blir, genom skuldsedeln som byter hand mellan olika personer, i praktiken ”nya pengar”. När många banker och privatpersoner gör så, är mängden pengar i ekonomin mycket större än det finns metall i bankvalven.

Sedan 1971 har vi drivit systemet ännu längre genom att koppla loss värdemätaren pengar från alla fysiska föremål. Det året övergav nämligen USA det såkallade Bretton Wood-systemet, den sista kvarvarande resten av guldsystemet, vilket ledde till att detta system bröt ihop. Sedan dess lever vi med såkallade fiat pengar (av latinets ord för varda, tillbliva). Dessa pengar skapas genom att centralbankerna säger att de finns. Centralbankerna säger alltså: ”Nu finns det X miljarder mer pengar” och då är det så. Alla sedlar och mynt som finns i omlopp är alltså inte längre något för vilket man får något, utan är endast en kognitiv hjälp för folk att förstå vad pengar är. I grunden behövs dock inga sedlar och mynt, utan pengar är bara en beräkningsenhet. Förutom centralbankernas meddelande om att det nu finns X antal pengar, skapas dessutom fortsatt ytterligare pengar genom utlåning. Hela penningekonomin har därmed blivit en fråga om renodlade föreställningar: vi föreställer oss att A:s arbete är värt 25 000 kr. i månaden, men det finns ingen som helst fysisk realitet bakom denna föreställning.

Det enda som begränsar denna föreställning är inflationen. Inflation uppstår när vi föreställer oss att det finns fler värdeenheter (alltså pengar) i ekonomin än det finns varor (som har ett verkligt värde). I en sådan situation kommer folk att vara beredda att erbjuda fler värdeenheter per vara än tidigare – eftersom de ju har ett överflöd av sådana enheter – vilket innebär att priserna stiger. Detta kan begränsas genom att centralbankerna höjer värdet på värdeenheterna, alltså genom att höja räntan eller genom att förklara att det nu finns mindre pengar i ekonomin: då kan folk inte skuldsätta sig lika enkelt längre – de måste åtminstone genom en höjd ränta ge tillbaka fler värdeenheter än de fått – och den i princip okontrollerade ökningen av värdeenheter som sker genom privat utlåning mattas av. Men det finns fortsatt ingen som helst realitet bakom pengarna: de är lika overkliga som ett kilo eller en meter. Det finns ingen som helst teoretisk gräns för hur mycket pengar som kan skapas, annat än rädslan för inflation.

Det innebär att det lagliga betalningsmedlet – nämligen i Sverige svenska sedlar och mynt – egentligen inte behövs, och inte har behövts sedan 1971. Rent praktiskt märker vi detta dock först nu, när det inte längre är bökigt att få banken att intyga att den kommer att ge vår motpart så mycket värdeenheter som vi accepterat att hen ska få av oss, utan vi kan sköta kontakten mellan de olika inblandade parterna i realtid genom elektronisk kommunikation. Lagliga betalningsmedel i form av sedlar och mynt är en kvarleva från den tiden då mynten själva bestod av den fysiska representationen av värdeenheten (guld eller silver) och sedlar var skuldförskrivningar för vilka man (såvida ingen bank rush hände) fick guld och silver i banken.

Fiat-pengarna har möjliggjort den kreditekonomi på vilken vårt välstånd vilar. Skulle vi gå tillbaka till guldmyntfoten (eller någon annan representation av värde), skulle mängden pengar genast minska genom att folk skulle inse att det inte finns lika många guldmynt som det finns skuldförskrivningar. Det skulle fortfarande finnas virtuella pengar genom att de flesta skulle tro på sin bank att de får ut guld och silver när de behöver, men banken skulle inte kunna riskera lika mycket, då den alltid skulle behöva ha en del guld i banken för de dagliga uttagen, och eftersom mängden guld i världen är begränsad. Det skulle finnas en långt mera uppenbar gräns för vilka risker som en bank kan ta.

En återgång till fysiska värdemätare skulle med andra ord kanske kunna skapa ett mera stabilt finansiellt system, men det skulle komma till priset av en välståndsminskning. Staten skulle inte kunna skapa pengar mera, utan de som har guld och silver skulle kunna bjuda högt för åtråvärda tillgångar och den stora massan av befolkningen skulle ha svårt att komma över guld och silver. En penningekonomi som baseras på verkliga föremål som endast finns i begränsad omfattning har svårare att jämna ut tillgångarna över befolkningen än en kreditekonomi har. Därtill kommer alla värdetransporter av tungt och utrymmeskrävande metall, som också de skulle innebära en välståndsminskning.

Pengar är alltså konstiga, men det har de alltid varit. Vårt nuvarande system – som alltså inte är särskilt gammalt – visar för närvarande sina begränsningar. Samtidigt var det inte nödvändigtvis bättre förr. Även under guldmyntfotens tid fanns banker som tog för stora risker, men de kunde inte räddas genom att staten bara sade att banken hade mer pengar än alla trodde att den hade. En bankkonkurs drar dock alltid med sig ganska stora delar av den verkliga ekonomin, och det finns ett värde i att de kan undvikas. Hade bankkrisen skett för 60 år sedan, hade staterna inte kunnat rädda bankerna. Dessutom har det åtminstone historiskt visat sig vara svårare att ha en relativt jämställd ekonomi som den svenska under guldmyntfotens än under fiat-pengarnas tid.

Det är alltså med andra ord fullt möjligt att gå tillbaka till ett kontantsamhälle som ytterst baseras på någon form av fysisk tillgång. Det samhället kommer dock inte med nödvändighet att vara bättre eller stabilare än det samhälle vi har.

Frågan är i slutändan bara vilken form av osäkerhet vi vill leva med.

Denna morgon uppmärksammades jag av Sveriges Radio P4 Kalmar på denna artikel i Östran om det kontantlösa samhället. Eftersom jag tidigare bloggat om frågan och också tagit upp den i min lärobok om skuldebrevsrätt, tycker jag att den är spännande. Artikeln lärde mig något: jag visste om Svea hovrätts dom om landstinget skyldighet att ta emot kontanter, men jag visste inte att ett liknande mål avgjorts av förvaltningsrätten i Härnösand, som förpliktade landstinget i Jämtland att ta emot kontanter. Det här börjar bli material för en ny upplaga av läroboken.

Jag tror dock att artikeln (helt ursäktligt) villat bort sig på detta inte helt okomplicerade område. Det som för mig genast lyser i ögonen är nämligen att både Svea hovrätts och förvaltningsrättens i Härnösand domar avser det allmänna, alltså myndigheter. För det allmänna och för privata aktörer gäller olika regler på detta område.

Grunden för hela frågan om det kontantlösa samhället är 5 kap. 1 § andra stycket lagen om Sveriges riksbank. Enligt denna bestämmelse är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel, vilket enligt förarbetena innebär att man principiellt alltid kan betala sina skulder med svenska sedlar och mynt. Men…

Denna bestämmelse är dispositiv, med vilket menas att parterna kan komma överens om annat. Detta följer av 7 § första stycket skuldebrevslagen där det sägs att man i Sverige alltid får betala med svenska sedlar och mynt, även om skulden egentligen lyder i någon annan valuta (man får alltså betala en skuld i Sverige som beräknas i euro med kronor enligt den kurs som gäller på betalningsdagen). Detta gäller dock bara om inte något ”förbehåll om annat” träffats, det vill säga om parterna inte slutat avtal om annat. Om parterna slutit avtal om att den skuld som beräknas i euro också skall betalas i euro, måste skulden betalas i euro. Detsamma gäller om parterna träffat avtal om att skulden skall betalas med kreditkort och inte kontant: då måste skulden betalas med kreditkort.

Rätten att betala med sedlar och mynt hänger alltså på om det finns avtal eller inte. De flesta avtal sluts på grundval av något avtalsformulär, alltså det finstilta som man som konsument normalt antingen får i handen eller får en hänvisning till när man ingår avtal. Står det i dessa finstilta villkor att betalningen skall ske med kreditkort, måste den ske med kreditkort.

Och det är nu alltså det här med avtal som strular till det. Det allmänna gör ganska mycket, allt från att betala ut barnbidrag till att se till att det körs bussar. Vissa av dessa verksamheter är offentligrättsliga, vissa privaträttsliga. Skillnaden är inte alltid helt klar, men det viktiga här är att i verksamheter som är offentligrättsliga det inte finns något avtal: man har inte avtal med Försäkringskassan om att få ut barnbidrag, utan Försäkringskassan är en myndighet som enligt myndighetsregler (offentligrättsliga regler) beslutar om barnbidrag skall betalas ut eller inte. Detsamma gäller för sjukhusverksamheten, fast där är det lite mera oklart: i grunden utgör dock sjukvård en myndighetsorganisation som beslutar enligt myndighetsregler och inte enligt avtal vad som skall göras, vilken vård som skall ges och så vidare. När dock det allmänna gör saker som i princip vem som helst kan göra – som att köra buss – är det inte myndighetsregler som tillämpas, utan där sluter man avtal. Man sluter med andra ord avtal om att få åka med på bussen, men inte om att få vård på sjukhuset.

När myndighetsregler är tillämpliga, finns som sagt inget avtal (eller endast mycket små inslag av avtal). Det innebär att myndigheter inte på samma sätt som verksamheter där avtal sluts kan sätta lagen om Sveriges riksbank ur spel. Myndigheter måste i verksamhet där myndighetsregler är tillämpliga ta emot sedlar och mynt. I verksamheter där avtal sluts, kan man dock baka in en bestämmelse om att betalning skall ske genom kreditkort. Exakt vilken verksamhet som är sådan att myndighetsregler tillämpas och vilken som är sådan att det finns inslag av avtal är inte helt klart ens för jurister och följer inte någon uppenbar logik. Med andra ord kan man inte helt klart säga var det kontantlösa samhället kan införas och var det inte kan införas, i alla fall inte när det handlar om det allmänna.

I privat verksamhet är det dock helt fritt fram för parterna eller den som genom sina avtalsformulär bestämmer över avtalet att införa kontantfrihet. Där kan man i praktiken inte värja sig, eftersom avtalen så gott som aldrig är förhandlingsbara. När banken inför kontantlösa kontor, kan man alltså inte klaga, utan bara byta bank.

Det kontantlösa samhället är alltså något som det allmänna – Riksdagen – på ganska många områden måste ändra lagstiftningen för att kunna införa, medan privata aktörer kan på sina områden kan tvinga fram kontantlösheten redan nu.

Häromdagen skrev vanligtvis utmärkta Erik Helmersson i Dagens Nyheter en klassisk typ av ledare. Ledaren som instämmer i den kör som är opinionsjournalisters förhållningssätt till yttrandefriheten: ”Lagstiftaren ska hålla sig borta från yttrandefriheten”, sjunger kören. ”Vi har det pressetiska systemet istället – frivillighet är bättre än tvång”, sjunger kören.

Kören framstår alltmer framstår som orkestern på Titanic. DN själv har hoppat av det pressetiska systemet och de mest framträdande yttrandefrihetsdebattörerna bland de stora tidningarnas redaktörer ägnar många tecken åt att försöka skadeskjuta pressetikens institutioner. Förtroendet för Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd (PON) tycks vara lågt även internt.

Men nu var det inte det jag ville tala om. Jag ville tala om det konstiga i att yttrandefrihetsdiskussionen i Sverige ofta helt missar frågan om hur människor som kränks kan få upprättelse, om hur brottsoffer kan bli kompenserade. Jag vill tala om det konstiga i att så stor del av debatten om information och ansvar fokuserar ensidigt på straff och abstrakta diskussioner om yttrandefrihetens särställning i rättighetshänseende, och så lite möda ägnas åt vad man kan göra för att hjälpa offer i de konkreta situationer där övergrepp skett.

Ett citat från Helmersson, som rör en anmälan till PON och den fällning en sådan kan innebära: ”Detta kan man tycka är ett mesigt straff för en publicering som kan vara oerhört sårande för den drabbade. Men alternativet, att stat och/eller domstol börjar gripa in med sitt våldsmonopol, är att ge yttrandefriheten rullskridskor och placera den på ett sluttande plan.” Jag tycker dessa formuleringar är konstiga på flera sätt.

Till att börja med faller den tidning som Helmersson själv skriver för utanför systemet. Det formella pressetiska systemet är en ickefråga när det gäller Helmerssons egen text, t.ex. Så mycket för pressetiska alternativet i detta fall.

För egen del har jag vidare t.ex. svårt att se att en fällning i PON är ett straff över huvud taget. För vissa kan det nog vara något besvärande att bli fälld. För andra kan det nog vara en merit, ungefär som när den äldre domaren förklarade för mig att ”man är inte en riktig domare förrän man prickats av JO”. Något straff i mer normal bemärkelse är det knappast.

Jag har vidare svårt för sluttande plan-argumentet i yttrandefrihetsfrågor. Har ni tänkt på att ingen journalist någonsin talar om sluttande plan för integritetsskyddet när det finns en konflikt med yttrandefriheten? Helmersson skulle knappast komma på tanken att nämna det nuvarande systemet, som i praktiken innebär att integritetsintressen ges ett sämre skydd av lagen än andra rättigheter, innebär ett sluttande plan för privatlivsskyddet. Det är bara vissa rättigheter som kan hamna på sluttande plan. Det återspeglar en skev syn på rättigheter.

Men jag stör mig framför allt på hur medier konsekvent undviker eller tonar ned offerperspektivet. De människor som faktiskt får sina rättigheter kränkta av yttrandefrihetens missbruk. De som utsätts för hat, de som får sina liv förstörda av hot, de som hängs ut. Deras berättelser får aldrig plats i den abstrakta yttrandefrihetsdiskussionen.

Det är till och med så illa att de som engagerar sig i denna diskussion över huvud taget inte registrerar att det finns ett helt juridiskt system som har till syfte att verka för upprättelse, nämligen skadeståndsrätten. Skadeståndsrättens syfte är inte att samhället ska utkräva straff. Skadeståndsrätten är det rättsliga verktyg som rättsordningen tillhandahåller för att någon som har fått sina rättigheter kränkta ska kunna få upprättelse. Förvisso bara i pengar, men det är nu den måttstock de flesta rättsordningar har valt att använda för att verka för upprättelse av kränkningar.

När någon missbrukar sin yttrandefrihet, till att hota eller förtala eller för att planera ett mord eller för att övertyga någon om att hon inte borde vittna i en förestående rättegång, så kan det leda till straff. Men det kan också leda till att en domstol tvingar den som missbrukat yttrandefriheten att kompensera den som faller offer för yttrandet. Det här är inte något futtigt. Det är kanske inte lika spännande som blåljus och fängelser och försvarsadvokater. Men det är centralt för brottsoffret. Det är ersättningen och bara ersättningen som har till syfte att ge upprättelse åt offret.

Det är här som Helmersson och många andra hamnar fel i yttrandefrihetsdebatten. Det är inte så att det enda alternativet till att låta det pressetiska systemet ta hand om kränkningar är att statens våldsmonopol sätter på sig skinnstövlar och drar ut böcker på gatan som sedan tänds på. Det går att utveckla civilrättsliga ansvarslösningar, på olika sätt, som kan möjliggöra individuellt ansvarsutkrävande av en tidning, en bloggare eller ett radioprogram, som kränkt något. Det finns visst utrymme för det redan idag. Men det glöms ständigt bort. I senaste numret av Advokaten går tryckfrihetsexperten Nils Funcke igenom olika åtgärder mot integritetskränkningar. Det civilrättsliga ansvarssystemet nämns över huvud taget inte som en av flera möjligheter. Det förvånar. I praktiken är det ofta enbart i civilrätten, med de särskilda processregler och materiella regler som gäller där, som ett reellt ansvarsutkrävande kan komma till stånd.

 

 

Svenska dagbladet rapporterar att regeringen avser att ge ”digitala kontrakt” ”höjd status”. Läser man artikeln ser det ut som att man nu avser att genomföra de förslag som lades fram i SOU:n Urkunden i tiden – en straffrättslig anpassning från 2007. Det kan absolut vara vettigt att anpassa straffrätten till ny teknik, men för mig känns anpassningen ganska isolerad.

För det första undrar jag alltid om det där med ”skydd” när straffrätten kommer på tal. Det sägs faktiskt ganska ofta att straffrätten skall ”skydda” olika personer mot än det ena, än det andra. Frågan är i vilken utsträckning straffrätten kan prestera detta. Tekniskt uttryckt är frågan vilken prevention som ligger i straffrätten, otekniskt uttryckt är frågan huruvida straffrätten verkligen kan anses få någon att avhålla sig från ett brott eller från en tidigare allmänt omoralisk gärning som plötsligt anses utgöra ett brott. Jag är ganska skeptisk.

Om straffrätten skall ha preventiv verkan – om alltså straffrätten skall avhålla någon från brott – måste den dels vara känd, dels måste det finnas en risk att det straff som lagstiftningen hotar med faktiskt döms ut. Jag tror inte att straffrätten är så där jättevälkänd precis. I synnerhet när lagstiftaren laborerar med strängare straff, tror jag att det tänkta budskapet helt går eventuella brottslingar förbi: ingen som tänker sig begå ett brott kommer att först slå upp lagboken och förvissa sig om huruvida brottet bestraffas med ett, två eller fem års fängelse. Jag tror inte heller att risken att upptäckas när man begått ett brott allmänt är så stor att straffrätten verkligen har någon större verkan. Även om risken objektivt skulle vara hög, tror nog de flesta brottslingar att just de skall komma undan (ungefär som 64 procent av alla bilförare tror att de kör bättre än genomsnittet). Denna optimism innebär nog att det krävs att nästan alla brott blir lagförda för att straffrätten skall få någon preventiv verkan.

Däremot kan straffrätten eventuellt ha en vedergällningsfunktion (eller, vilket jag sist och slutligen ändå anser vara detsamma, en retributiv funktion) i det att brottslingen får det straff ”hen förtjänar”. Den funktionen tycks vara viktig för människor och vara viktig för att upprätthålla vissa kollektiva värden som inte nödvändigtvis är förankrade hos individen. Det är dock något annat än att skydda oss mot brottslingar, eftersom denna aspekt av straffet lägger tonvikten på själva den rättsliga reaktionen, inte på chansen att avhålla någon från brott.

Nog om detta. Det är säkert bra att lagstiftningen uppdateras och jag gnäller egentligen mera allmänt på straffrätten. Min centrala poäng är dock en annan. Om nu tanken med reformen – vilket antyds i artikeln – är att öka frekvensen av elektroniska kontrakt, innebär det att några följdändringar behövs som jag inte ser skymten av.

Den viktigaste av dessa är enligt min mening nödvändig i skuldebrevslagen, min favoritlag, höjden av svensk lagstiftningskonst. Lagen är tyvärr i många avseenden kraftigt föråldrad: den är från 1936. Den saknar således regler om betalning genom banköverföring och annat. Den viktigaste bristen vad gäller elektroniska kontrakt är dock att sådana kontrakt skulle kasta omkull den grundläggande indelningen av olika handlingar som är förutsatt i skuldebrevslagen.

Lagen räknar med löpande och enkla skuldebrev. Löpande skuldebrev är sådana skuldebrev som är avsedda att omsättas på en massmarknad, alltså obligationer och dylikt. Här kräver några av lagens regler att den som vill driva in en fordran med stöd av ett sådant skuldebrev måste ”inneha” skuldebrevet och i vissa fall också att (i princip) samtliga tidigare innehavare har skrivit under skuldebrevet när detta såldes. Det leder vid elektroniska dokument dels till frågan om det tekniskt går att lösa att man lägger till elektroniska underskrifter till ett sådant dokument (jag antar att det går, men har egentligen ingen aning), dels till frågan vad i så fall ”att inneha” betyder. Som en hovrättsdom i ett annat sammanhang (nämligen vid pant) konstaterade betyder ”att inneha” rent språkligt någon form av besittning, och besittning torde förutsätta att det man besitter har fysisk existens. Det har inte elektroniska dokument.

Men även när man har att göra med enkla skuldebrev uppstår problem. Enkla skuldebrev är papper som inte är avsedda att omsättas, och reglerna används analogt (alltså utan att egentligen vara skrivna för just detta) på avtalsformulär och dylikt. Sådana skuldebrev har i stort sett ingen annan betydelse än att vara bevis för att det finns ett krav mot den som skrivit under skuldebrevet: det viktiga är själva kravet, och det kan gott göras gällande utan att man håller pappret i handen. Vid enkla skuldebrev finns alltså inte det problem som finns vid löpande skuldebrev, att man nämligen skulle vara tvungen att ”inneha” brevet.

Däremot får jag ett annat problem. Om avtalsformuläret anses vara så viktigt att man gör sig mödan att skapa en elektronisk form av det som ändå något omständligt måste skrivas under elektroniskt, skulle jag tro att parterna anser dokumentet vara rätt så viktigt. Jag tror inte att de skulle acceptera att dokumentet endast utgör ett bevis för avtalet, utan tanken är nog att det skall ha lite större betydelse. Frågan är om inte lagstiftningen riskerar att bli vilseledande om den å ena sidan ”skyddar” elektroniska dokument på det mest kraftfulla sätt vi har, nämligen genom straffrätt, och å andra sidan civilrättsligt endast anser att dessa dokument utgör bevismedel. (Jag är fullt medveten om att jag är lite självmotsägande, med tanke på att jag ovan sagt att de flesta inte har någon aning om lagens innehåll: jag tror dock att elektroniska dokument skulle upplevas som ganska högtidliga och därför viktiga och att parterna därför, när de väl tvistar om dokumentet, skulle bli rätt så förvånade över att domstolen i princip rycker på axlarna åt det.)

Jag tror alltså att regeringen, när den nu tycks vilja genomföra det gamla förslaget, bör ta tillfället i akt att också reformera skuldebrevslagen, eftersom skuldebrevslagen hanterar en stor del av den civilrättsliga sidan av elektroniska dokument. Jag är tyvärr pessimistisk avseende vad en sådan översyn av skuldebrevslagen skulle innebära: lagen kan i princip bara bli sämre. Samtidigt är det dock som sagt antagligen på tiden att den ändras. I vilket fall som helst är det konstigt att endast fläckvis anpassa lagstiftningen till nya omständigheter och att då börja med det som åtminstone jag – som ändå är rätt nära den verklighet som hanterar urkunder med mera – inte upplever som det mest trängande.

Så: ”skydda” elektroniska dokument, för all del, men glöm inte att de skall användas också, och se till att uppdatera civilrätten så att vi inte får ett onödigt logiskt brott mellan straff- och civilrätt.

Jag arbetar inte med brottmål, men har handlagt ett antal civilrättsliga tvister mellan resenärer och västtrafik.

 

Nu kokar det i Göteborg igen, se t.ex. här.

 

Den viktiga, juridiska frågan har dock inte adresserats: Har kontrollanten rätt att göra envarsgripande och i så fall när och med vilka begränsningar?

 

Först skall det konstateras att ”tjuvåkning” i normalfallet anses vara en civilrättslig förseelse och den regleras i den korta och enkla lagen Lag (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik.

 

Denna lag har endast 6 §§ och det – i vart fall för resenäern – väsentliga fins i 2 §. Den lyder:

 

2 § Tilläggsavgift får ej tagas ut om avsaknaden av giltig biljett får anses vara ursäktlig med hänsyn till den resandes ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller annan omständighet.

 

Jag tolkar denna reglering som att det inte är helt självklart när tilläggsavgift kan tas ut.

 

I allvarliga fall kan ”tjuvåkningen” även utgöra bedrägligt beteende. Förekomsten av den citerade lagen leder dock till det rimliga antagandet att handlingen endast är brottslig i de svårare fallen. Och för brottslig handling krävs uppsåt.

 

I Göteborg finns inte som i Stockholm spärrar. Den som hoppar över en spärr får anses ha brottsligt uppsåt, men den som går tankspridd på en buss, eller som missar tekniken i biljettsystemet, eller inte stämplar byte med mer begår knappast brott.

 

Kontrollanterna griper resenärer med stöd av reglerna för envarsgripande, RB 24:7. Jag tolkar denna regel att man måste se någon begå brott för att kunna gripa någon. Endast polis kan gripa någon på endast misstanke.

 

Med denna bakgrund kan det konstateras att Västtrafiks kontrollanter nog balanserar på slak lina och ofta har ramlat av. I det nu aktuella fallet hade resenären, som för övrigt har månadskort på vintern och cyklar på sommarhalvåret om det inte regnar – då använder hon kontantkort, gått ombord och satt sig, varit morgontrött och stressad. Efter en stund kom hon på att hon inte längre hade månadskort och att hon glömt stämpla. Hon reste sig och gick mot maskinen. Efter att ha stämplat konfronterades hon av kontrollanterna. De ansåg att hon börjat gå mot maskinen först efter att hon sett dem. Resten finns på YouTube.

 

Hade hon kvalificerat sig för tilläggsavgift? Sannolikt inte. Hade hon begått brott? Mycket osannolikt. Hade kontrollanterna sett henne begå brott? Nej, jag tycker inte det. Och i och med det finns ingen solid grund för envarsgripande.

 

Med tanke på att Västtrafik tills helt nyligen försökt hindra dem som fotograferat, men nu slutat med det, kan man fråga sig om hur stor lagkunnighet Västtrafik har.

 

Svenska dagbladet granskar pensionsreformen och visar att de enda som hittills klart vunnit på reformen är mäklarbolag som sätter den egna vinningen högre än kundernas framtida pension. Tidningen pekar på kognitionsvetenskaplig forskning som visar att vi människor inte alltid – ganska sällan, faktiskt – förmår fatta i strikt mening rationella beslut. Med andra ord är valet av ”rätt” pensionstillgång individen övermäktig, vilket innebär att man lätt faller för reklam och köper dyra förmedlingstjänster som inte levererar något mervärde. Såvitt jag kan bedöma, är detta allvarlig och fullt korrekt kritik. Frågan är vad man skall göra åt saken.

En sak är glasklar: vi kan inte återgå till någon form av garanterade pensioner. Pensionsåtaganden har blivit en skuldfälla för både företag och stater i takt med att en minskande andel av befolkningen i arbetsför ålder skall finansiera en ökande andel icke-produktiva medborgare (barn, sjuka, pensionärer). Ekvationen går inte ihop.

Alltså måste vi hitta ett regelsystem som tar hänsyn till vad vi som kollektiv har råd med (och det kommer alltid också att vara beroende av de önskemål som vi vill finansiera kollektivt, från den Heliga Treenigheten vård-skola-omsorg, via försvar till kulturpolitik). Tanken med pensionsreformen var att undgå garantiåtaganden från statens sida genom att låta individen själv sköta sitt pensionssparande, vilket alltså innebär att individen själv avsätter pengar till sin framtida pension. Somliga tar risker och vinner eller förlorar stort på dem, andra spelar försiktigt och får mindre i pension än de kunde ha fått om de vågat mera, åter andra engagerar sig inte alls eftersom den kortsiktiga alternativkostnaden i form av förlorad fritid att sätta sig in i olika fonders aktuella prestation väger tyngre än den långsiktiga kostnaden i form av minskad pension (jag själv hör till den gruppen och är därmed bara mänsklig – kognitionsvetenskapen visar nämligen att vi tenderar att väga vinster på kort sikt tyngre än vinster på lång sikt), och den sista gruppen betalar andra för att göra valet. Inte lyckat.

Vad är alternativet? Man skulle kunna kasta ut samtliga privata bolag och låta alla pengar förvaltas av statliga fonder (som förr i tiden). Dessa fonder skulle kunna hålla koll på varje individs bidrag och endast betala ut det som individen sparat ihop. Skillnaden mot förr skulle vara att det inte finns någon garanterad pension. Problemet med den lösningen är att den inte är politiskt hållbar.

Ett kollektiv är nämligen inte nödvändigtvis bättre på att fatta rationella beslut än en individ. Kognitionsvetenskapliga studier har visat att grupper lätt domineras av någon eller några och att det är helt fruktansvärt svårt att stå emot en grupp när man har en avvikande minoritetsuppfattning. Grupptryck funkar, helt enkelt. Vill det sig illa, gör en statlig pensionsfond dåliga investeringar under något år, men påföljd att alla medborgares pension sjunker. Hur skulle man få medborgarna att acceptera detta? Det politiska trycket att ersätta den olyckliga investeringen genom ett skatteuttag – alltså genom att låta den arbetsföra befolkningen betala för den icke-arbetsföra – skulle bli övermäktigt. Med andra ord innebär nuvarande pensionssystem också att man i systemet byggt in spärrar mot att en del av befolkningen idkar självbetjäning i den andra delens plånböcker. Den spärren är måhända en förklaring att demokratin inte alltid är pålitlig, men med tanke på att vi alltför ofta faller för frestelsen att skjuta problemet (miljöproblemet, skuldsättningsproblemet, överbefolkningsproblemet) på någon annan som inte kan värja sig – som exempelvis ännu ofödda generationer av arbetsföra människor – är denna omyndigförklaring av demokratin kanske inte helt utan skäl.

En annan möjlighet skulle kanske vara att införa en prisreglering, ett maxtak på avgiftsnivån. Problemet här är kanske att maxtaket i praktiken skulle kunna tänkas innebära att avgiftsnivån sätts, eftersom de flesta bolag skulle lägga sig på denna maximala nivå. Om dock antagandet om konkurrensens välgörande effekter är riktigt – och det är åtminstone inte helt fel, det har vi empiriska belägg för – kommer det att finnas bolag som av konkurrensskäl lägger sig under maximinivån och marknadsför sig med sina billiga avgifter. Man skulle också som en informationsskyldighet kunna kräva att bolagen anger den pension som faller bort vid olika avgiftsnivåer på ett framträdande ställe och i absoluta tal för, säg, tre olika inkomstnivåer. En sådan regel skulle hantera informationsassymetrin mellan bolaget och kunden. Med tanke på att människor endast är förmögna att ta till sig en begränsad mängd information, är dock frågan i vilken utsträckning som folk skulle ta till sig dessa uppgifter när de samtidigt skall ha koll på så många andra faktorer.

Den perfekta lösningen finns inte. Jag har på sistone i olika Facebook-diskussioner och här på bloggen försvarat marknaden och konkurrensen, och jag fortsätter att göra det. Jag tycker i de flesta fall inte att någon kollektiv lösning är uppenbart överlägsen individualiserade lösningar. Jag har heller inte något alltför stort problem med att låta folk hantera ansvar och att acceptera att några gör dåliga val och råkar illa ut: det hör enligt min mening livet till. Men när en bransch som tydligen inte själv begriper vad den håller på med – de olika derivatprodukter som hjälpte att sprida den amerikanska bolånekrisen runt globen är ett bra exempel – använder sitt informationsövertag till att göda sig själv på sina kunders bekostnad, har vi utan tvivel med ett marknadsmisslyckande att göra. Att sådana kräver lagstiftningsåtgärder, går till och med mera extrema libertarianer med på.

Finansbranschen som sådan måste fås att bete sig på ett socialt godtagbart sätt och måste förhindras övervältra sina förluster på skattebetalaren medan man håller vinsterna inom verksamheten. Som en aspekt av detta måste försäkrings- och fondmäklarna fås att spela med kort som kunden kan förstå. Jag tycker inte att fler regleringar och högre informationskrav är att mål i sig: de är ofta dåliga eller kontraproduktiva. Men i detta fall måste vi ta oss en funderare hur vi kan få ihop ett hållbart pensionssystem på ett sådant sätt att inte mellanhänder får en licens att trycka sina egna pengar.

Hur man än vänder sig, så har man ändan bak.