You are currently browsing Per Holfve’s articles.
Situationen för asylsökande från Afghanistan som har fått avslag på sina ansökningar blir alltmer kritisk. I flertal fall rör det sig om sökande med ursprung i Afghanistan men som aldrig har satt sin fot i landet. Det rör sig också om nödlidande personer som Migrationsverket har hänvisat till så kallad interflykt i Afghanistan. Internflykt är ett alternativ som Migrationsverket är skyldig att utreda och bedöma enligt fastlagd praxis från Migrationsöverdomstolen.
Migrationsverket gjorde den 29 augusti i år en förnyad bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan. Det rättsliga ställningstagandet finns att läsa på Migrationsverkets hemsida och är föredömligt tydligt i sina resonemang. Därmed inte sagt att ställningstagandet är utan brister. Vad gäller internflykt har Migrationsverket att bedöma om det är ett relevant och rimligt alternativ. Migrationsverket gör för närvarande bedömningen att det inte är ett relevant alternativ för kvinnor, personer med särskilda behov och ensamkommande barn som saknar stöd från släkt och ett fungerande manligt nätverk. Det är dock enligt Migrationsverket ett relevant och rimligt alternativ för vuxna arbetsföra män och vuxna par bestående av en man och en kvinna utan funktionshinder eller medicinska problem. Migrationsverket betonar samtidigt att en individuell bedömning måste göras i varje enskilt fall. Så långt allt väl. Frågan man måste ställa sig är om det verkligen är rimligt att hänvisa till interflykt i ett land med hundratusentals internflyktingar.
Av praxis från Migrationsöverdomstolen framgår att det inte är rimligt att hänvisa till internflykt om den som återvänder ställs inför otillbörliga umbäranden ur humanitär synvinkel (se exempelvis MIG 2008:20 och 2009:4). Migrationsverket har bevisbördan för att ett internt flyktingalternativ föreligger. Låt oss därför titta närmare på vilka umbäranden som väntar den som återvänder till Afghanistan. Vi får tyvärr inte mycket ledning från Migrationsverket, eftersom det inte är brukligt att myndigheten följer upp vad som händer efter att ett utvisningsbeslut har verkställts.
FN:s flyktingorgan UNHCR förespråkar inte att låta flyktingar återvända till Afghanistan, beroende på det instabila läget i landet. Det stora antalet återvändande internflyktingar utsätter också Afghanistan för stora påfrestningar. UNHCR intervjuade 2016 några tusental afghaner som hade återvänt från Pakistan (efter att Pakistan hade tvingat fler än 600 000 tillbaka). De som återvände mottogs ofta välvilligt om de hade ett nätverk att återvända till men framtidsutsikterna var allt annat än ljusa. IMF rapporterade i januari 2017 att återvändande afghaner löper hög risk att drabbas av fattigdom. UNHCR bekräftar att arbetslösheten är skyhög och flyktingsituationen får den så kallade flyktingkrisen i Europa att likna en mild bris. Enligt Amnesty saknar internflyktingar i Afghanistan mat, vatten, hälsovård, skydd och möjligheter till utbildning och sysselsättning. Human Rights Watch och flera andra organisationer bekräftar denna bild och understryker vad de flesta borde känna till vid det här laget: återkommande attacker och självmordsbomber i Afghanistan skördar tusentals civila offer.
Sammantaget går det inte att komma till någon annan slutsats än att det är orimligt och inhumant att kräva att asylsökande från Afghanistan hänvisas till internflykt. Om inte Migrationsverket kan komma till denna rätt självklara slutsats så återstår det för våra folkvalda politiker att ingripa med lagstiftning. Tiden är knapp och för varje dag som går förvärras situationen för asylsökande från Afghanistan som har fått avslag. Internflykt är inte bara ett orimligt alternativ vad gäller Afghanistan, det är otillbörligt.
Den senaste veckans flyktingdebatt har väckt ett antal juridiska spörsmål till liv, av vilka jag nu tänkte behandla ett. För övriga juridiska knivigheter hänvisar jag hjärtans gärna till Louise Danes mycket läsvärda blogg.
Fråga har uppkommit om det är förbjudet att hjälpa någon att fly till Sverige. Att människosmuggling är otillåten känner de flesta till men vad gäller om hjälpen ges ideellt, utan att någon ersättning utgår? Enligt 20 kap 8 § utlänningslagen är människosmuggling som huvudregel förbjuden även i sådana fall. Noteras bör att detta både gäller hjälp att komma in i eller passera genom Sverige. Även om du bara har hjälpt någon att förflytta sig en kortare sträcka i Sverige så kan du alltså dömas för människosmuggling.
I rättsfallet NJA 2009 s 424 förde HD ett resonemang kring lagtextens innebörd och en invändning att det borde föreligga ett humanitärt undantag, även om det inte fanns uttryckt i lagen. Rättsfallet handlade om en person som utan vinstsyfte hade hjälpt tre nära släktingar att passera över så kallad inre gräns till Sverige. Syftet var att de skulle söka asyl i Sverige men det skedde inte direkt vid ankomsten till Sverige.
En av de rättsakter från EU som ligger till grund för utlänningslagen öppnade för en möjlighet att göra undantag för humanitära skäl. I domen tydliggör HD varför något humanitärt undantag vare sig föreslogs eller antogs. Det förefaller ha rört sig om ett förbiseende från lagstiftarens sida. Möjligheten att göra undantag tycks finnas kvar, såvida artikel 1.2 i nu nämnda direktiv fortfarande gäller utan förbehåll. Jag har inte hunnit gräva i den saken men den borde kunna utredas av lämplig instans, vink vink.
Åter till HD:s resonemang gällande möjligheten att göra humanitärt undantag utan direkt stöd i lagtexten. HD hittade stöd i direktivets franska, engelska och tyska lydelser att skapa ett sådant undantag i praxis. (Ni förstår, vi talar om lagtolkning i den högre skolan. HD vände upp och ner på varje argument för att kunna tillämpa lagen på ett humanitärt sätt. Betyget blir fem domarklubbor av fem möjliga.) HD bedömde därefter situationen utifrån Sveriges bundenhet till Dublinförordningen. Dublinförordningen innebär i korthet att en asylansökan ska prövas i det första land som den asylsökande anländer via en yttre gräns (det vill säga gräns till Schengenområdet). HD menade att Dublinförordningen garanterade en prövning i ett annat EU-land och att det därför i regel saknades anledning att öppna upp för ett humanitärt undantag gällande inpassering via en inre gräns (inom Schengenområdet, till exempel via Danmark). HD öppnade dock upp för att det kunde förekomma fall där ”omständigheterna är sådana att den som hjälpt en asylsökande att komma in i landet via en inre gräns för att vid ankomsten söka asyl inte skall ha ansetts ha begått brottslig handling”. I det aktuella fallet dömdes den åtalade för människosmuggling, ringa brott. Straffet blev 60 dagsböter å 50 kr. Påföljden ansågs förverkad genom den tid som den dömde hade varit berövad friheten.
Tilläggas bör att justitieråden Håstad och Thorsson var skiljaktiga. De argumenterade för en starkare möjlighet till ett humanitärt undantag och synes ha varit beredda att frikänna den åtalade, om denne bara hade hjälpt sina släktingar att söka asyl direkt vid ankomsten till Sverige.
Jag är öppen för invändningar men tolkar ovanstående rättsfall som att det finns en möjlighet till humanitärt undantag från förbudet mot människosmuggling, om det föreligger starka humanitära skäl. Det borde gälla även när Dublinförordningen kan tillämpas. Frågan aktualiseras av att det nu kan tänkas förekomma fall där flyktingar får hjälp att komma till Sverige från EU-länder där de inte behandlas väl. I Tyskland har nyligen ett antal domstolar kommit fram till att flyktingar inte ska skickas till Ungern, då risken är stor att asylsökande inte kan garanteras en rättssäker prövning där. Som bekant tillämpar Tyskland ett undantag i Dublinförordningen när det gäller asylsökande från Syrien och Angela Merkel anser också Dublinförordningen bör reformeras i sin helhet. Det återstår att se om Migrationsverket eller Sveriges migrationsdomstolar kommer att förklara Ungern osäkert för asylsökande. Jag hittar inga särskilt färska rapporter eller beslut via Migrationsverkets externa databas men det är möjligt att det pågår ett internt arbete som inte märks utåt.
Tills vidare skulle jag inte rekommendera någon att öppet hjälpa flyktingar till Sverige, såvida ni inte vill göra det av moraliska skäl och är beredda att dömas för människosmuggling. Se i alla händelser till att asylansökan görs direkt vid ankomsten till Sverige. Om ni åker fast är min förhoppning att ni endast döms för den ringa graden av brott. Jag hoppas också att ni i så fall kan åberopa starka humanitära skäl för ert agerande och kanske rentav blir frikända. Jag anser nämligen inte att det borde vara straffbart att utan vinstintresse hjälpa andra människor att fly för att söka asyl. Särskilt inte som det saknas legala vägar in i EU för att söka asyl. Det så kallade transportörsansvaret är bara ett av alla de hinder som EU och Sverige lagt i vägen för att liv ska kunna räddas. Moraliskt finns mycket att tillägga men det sparar jag till ett annat sammanhang.
Tillägg 14/9: Sedan detta inlägg postades har polisen i Skåne gått ut med information om att det kan vara olagligt att skjutsa någon i Sverige. Detta bestrids nu från kunnigt juridiskt håll. Utifrån lagtexten krävs uppsåt och det som är olagligt är att hjälpa någon att passera genom Sverige (även kortare sträckor). I det direktiv som ligger till grund för lagen står det på engelska transit across. Direktivet och dess ändamål bör i alla händelser tas med i bedömningen av sådana här ärenden. Min uppmaning är mycket enkel: vill du hjälpa någon på flykt, se till att den kommer i kontakt med Migrationsverket så fort som möjligt.
I torsdags överlämnade regeringen den svenska strategin mot terrorism till riksdagen. Det är ett dokument som redan har fått ta emot ris och ros. Jag tillhör en av dem som blev positivt överraskad – inte minst av avsnittet om förebyggande arbete – men tänker ändå lyfta ett varningens finger vad gäller några inslag. Detta eftersom det finns dåliga erfarenheter som är värda att ta med sig i det fortsatta arbetet. Jag tänker då på svenska klassiker som åsiktsregistreringen och snickaren Torsten Leanders öde men också på hur tre svenskars tillgångar frystes på ett rättsvidrigt sätt. Minnet är alltid förbluffande kort i sådana här sammanhang så jag tänkte ta tillfället i akt att påminna om några mindre kända risker än de uppenbara.
I strategin talas om utökade möjligheter att samla in och utbyta information för att förhindra terrorism. Det verkar inte röra sig om okontrollerad massövervakning men dåtidens åsiktsregistreringar gör sig påminda på ett obehagligt sätt. Hur mycket ska krävas för att hamna i Säpos och FRA:s hemliga och osynliga strålkastarljus? Är det månne tillräckligt att skriva kritiska inlägg av det här slaget? Kanske inte idag men hur blir det om ett sådant här inlägg kombineras med viss begränsad kontakt med en och annan person som myndigheterna redan har klassat som radikal? Räcker ett meningsutbyte över sociala medier för att bli av intresse för säkerhetstjänsten? Det är inte min mening att låta paranoid men det är svårt att känna fullt förtroende för en hemlig verksamhet som en inte har inblick i. Jag är inte dummare än att jag förstår att verksamheten måste vara hemlig men just därför kanske den också bör begränsas avseende informationsinhämtning och utbyte av information. Särskilt som möjligheterna till digital övervakning idag är så omfattande. Utan större ansträngning kan varje medborgares rörelsemönster och livsvanor kartläggas. Det som inte för länge sedan framstod som science fiction – minns ni filmen Enemy of the State? – är idag fullt möjligt. I den svenska debatten utgår man ofta från att staten är god och vill oss väl men det är ett väldigt kortsiktigt och ensidigt sätt att förhålla sig till övervakning. När din meningsmotståndare sitter vid makten är det klokt att dra åt sig öronen avseende de maktmedel som denne har till sitt förfogande. Det bör helst ske på ett tidigare stadium och därför är jag inte nöjd med ett pliktskyldigt omnämndande av personlig integritet i regeringens strategi.
Vad gäller finansiering av terrorism uttrycker sig strategins författare i positiva ordalag. ”Det är viktigt att alla rapporteringsskyldiga verksamhetsutövare uppfyller sin rapporteringsskyldighet och att informationen lämnas på ett ändamålsenligt sätt.” (Sid. 17-18). Glömd är den kritik som ha riktats mot regelverket och glömda är de ärenden som Diskrimineringsombudsmannen har fått på sitt bord. Idag är det svårt för vem som helst att sätta in kontanta medel på banken och frågan är om det inte svårare för den som har ett misstänkt namn eller ett utseende som uppfattas som suspekt. Regeringen får ursäkta men det är rätt långt från Finanspolisens och Säpos analyser och de insättningar av gåvor eller drickspengar som vanliga hederliga dödliga vill ägna sig åt. Det krävs med rätta bevisning för att få någon fälld för finansiering av terrorism. En misstanke ska inte vara tillräcklig men så fungerar inte regelverket om du besöker en svensk bank. Det hade varit smakfullt att åtminstone beröra de begränsningar av vår personliga frihet som kraven på kundkännedom innebär. Är det verkligen rimligt att den som har sålt en vara via nätet ska behöva bli förhörd av en banktjänsteman för att inte stoppa pengarna i madrassen? Är det inte troligt att de verkliga terroristerna har hittat vägar förbi sådana trubbiga metoder? Analysera misstänkta transaktioner för allt vad ni är värda men låtsas inte som om alla sätt att motverka terrorism är effektiva.
Ett av de inslag i strategin som har blivit mest omdebatterat rör kriminaliseringen av resor utomlands för terroristhandlingar eller terroristträning. Sverige är förbundet att leva upp till internationella åtaganden när det gäller att förbjuda sådana resor. Frågan är hur det ska gå till och vilka krav som ska ställas på bevisningen avseende någons intention med en resa. Även om någon är i full färd med att bege sig utomlands för att delta i terroristträning så kan det ju tänkas att hen ändrar sig i sista stund. Ska det då räcka att ha tänkt tanken för att kunna lagföras? Att förbjuda tankar brukar inte jurister vara särskilt bekväma med. För att nå upp till förberedelse i lagens mening brukar det krävas mer än inköp av biljetter till ett annat land. Jag har inte satt mig in i lagförslagen som nu är ute på remiss men rekommenderar er att ta del av Anne Rambergs resonemang avseende det straffrättsliga området. Risken finns att kontrollen på flygplatser kommer att drabba betydligt fler än de som redan idag höjer rösterna och som jag ibland kan undra om regeringen ens känner till. Säpo och Co bör nog se upp så att de inte medverkar till att få fler att vända samhället ryggen än vad som redan är fallet. Den som en gång har blivit stämplad som terrorist kan få svårt att tvätta bort den skymf som det innebär.
Borde kanske avsluta dessa funderingar med att understryka att jag sannerligen inte är någon vän av terrorism. Men det ska väl inte behövas, eller..?
Gjorde ordningsvakten i Malmö rätt eller fel? Diskussionen pågår för fullt i sociala medier och från norr till söder i vårt kyliga land och samhällsklimat. Alltifrån ryktesspridning till tvärsäkra uttalanden förekommer. Jag har läst allt från illa förtäckta dödshot mot ordningsvakten till upprörda försvar för hans agerande. Själv ställer jag mig utan tvivel kritisk till våldsutövningen men är långtifrån säker på att ordningsvaktens agerande gick emot gällande instruktioner och befogenheter. Jag vill också någonstans tro att ordningsvakten ifråga tagit illa vid sig av händelsens efterspel.
Några saker förtjänar att framhållas i detta känsliga läge. Händelsen väcker nämligen större frågor till liv än om ordningsvakten agerade korrekt eller inte. Om en utredning skulle visa att ordningsvakten agerade enligt konstens alla regler måste vi kanske fråga oss om det är själva reglerna det är fel på. Är det rimligt att ordningsvakter har befogenheter att gripa barn på detta sätt och i så fall i vilka situationer? För egen del anser jag att våldsutövning måste stå i proportion till de (nöd)situationer ordningsvakter ställs inför. Det förefaller också vara i linje med polisens gällande föreskrifter för ordningsvakter. Det är dock högst oklart på vilket sätt barns mognad och utveckling vägts in i ordningsvakters befogenheter. Att omhänderta ett barn om nio år är helt enkelt inte samma sak som att gripa en vuxen person och befogenheterna bör avspegla detta faktum.
En annan fråga som måste ställas är om ordningsvakter är tillräckligt väl tränade för att hantera situationer av det här slaget. De uppgifter som hittills kunnat bekräftas tyder på att den nioåring som omhändertogs är ett flyktingbarn som inte behärskar svenska språket. Är 80 timmars grundutbildning tillräcklig för att möta och omhänderta barn utifrån sådana förutsättningar? Inom polisen, socialtjänsten och Migrationsverket finns särskilda utredare och handläggare som är specialiserade på att hantera barnärenden och barn i utsatta situationer. Att ordningsvakter utan motsvarande kompetens med våld ska kunna omhänderta barn verkar minst sagt tvivelaktigt. Ingen kan klandra en uppdragstagare som inte getts tillräckliga förutsättningar att sköta sitt arbete.
Sist men inte minst måste vi fråga oss varför ett nioårigt barn hamnar i ett sådant här utsatt läge. Varje år försvinner hundratals ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Ensamkommande asylsökande barn ska av kommun ha fått en god man och de utgör en viktig resurs för att tillgodose barnets rättigheter. En god man kan inte likställas med att ha ett socialt nätverk eller att befinna sig i en trygg miljö. Åtskilliga barn gömmer sig och några utnyttjas hänsynslöst av samvetslösa figurer. För dessa barn är det långtifrån säkert att en ordningsvakts uniform och bricka representerar något gott. En bättre förståelse för barns utsatthet och mer konstruktiva sätt att tillgodose barns rättigheter är något att önska sig efter denna tragiska händelse. Vare sig barn eller ordningsvakter ska behöva uppleva otrygghet när barn omhändertas.
Under en tid har jag medverkat i projektet www.flyktingarna.se På hemsidan publicerar vi berättelser från asylsökande och flyktingar – berättelser från en annan del av verkligheten. Redaktionens mål är att lyfta problem som flyktingar själva beskriver och att aktivera politiker och allmänheten inför årets val. Genom att flyktingar själva berättar byts perspektivet från det prydligt tillrättalagda till det som beskriver hur politiken fungerar i praktiken. Det ger en stundtals skrämmande inblick i en bristande rättsosäkerhet inom asylprocessen. Trots att jag tidigare har arbetat inom Migrationsverket – och har en rätt nyanserad bild av personalens arbetsvillkor och förutsättningar – blir jag illa berörd av det som framkommer om bristfälliga tolkningar, språktester och summariska processer .
En av de saker som stör mig mest med dagens asylprocess är att asylsökande tas i förvar i väntan på att utvisas. Det är ett inhumant sätt att utsätta människor för tvång som inte frivilligt lämnar Sverige och vars enda ”brott” är att uppehålla sig i landet utan giltiga papper. Så här skriver Migrationsverket på sin hemsida.
Om Migrationsverket anser att du inte samarbetar för att återvända har verket rätt att minska din dagersättning, hålla dig under uppsikt eller ta dig i förvar tills resan kan genomföras. Uppsikt innebär att du måste anmäla dig regelbundet på vissa tider och platser. Det kan också innebära att du måste lämna ifrån dig ditt pass eller annan identitetshandling. Att bli tagen i förvar betyder att du får bo på en låst anläggning som du inte får lämna. Anläggningen drivs av Migrationsverket.
Röda Korset har i en läsvärd rapport från 2012 granskat hur Migrationsverket tar asylsökande i förvar. Rapporten lyfter flera brister utifrån en proportionalitetsprincip, där olägenheten med en tvångsåtgärd måste stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. En av de allvarligaste bristerna som konstateras i rapporten är att uppsikt inte används i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Förvarstagande används alldeles för lättvindigt och utan att den som tas i förvar fått tydlig information om vad vägran att lämna Sverige kan leda till. Röda Korset sammanfattar på följande sätt.
Den alternativa metoden till förvar som den svenska lagstiftningen ger möjlighet till, uppsikt, används inte i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Resultatet visar att det i den absoluta majoriteten av besluten inte görs någon individuell bedömning av om den, för den enskilde, lindrigaste åtgärden uppsikt kan användas i stället för förvar. I beslut och avgöranden från Migrationsverket och domstolarna förs sällan något resonemang om varför inte uppsikt kan anses tillräckligt. I beslut från Polisen refereras inte ens till lagstiftningen om uppsikt. Utan uttryckligt lagstöd om vilken åtgärd som ska övervägas initialt tycks det inte vara självklart för de tillämpande myndigheterna att först överväga om syftet med ett eventuellt förvarstagande kan uppnås genom att utlänningen ställs under uppsikt.
Varje år tas hundratals människor i förvar och siffran tycks bara öka. Detta samtidigt som Sveriges reportage om förvaren tyder på att det förekommer kränkningar av rätten till vård och att barn tas i förvar i avvaktan på att utvisas.
Oavsett vad en tycker om invandring och migrationspolitik kan vi inte ha ett rättssystem som spärrar in folk på lösa grunder och dessutom nekar dem grundläggande rättigheter. Jag anser att det är hög tid att genomföra de förbättringar som försvarsutredningen föreslog för några år sedan. Såvitt jag förstår vore det möjligt att genomföra sådana förbättringar inom ramen för den överenskommelse som regeringen och Miljöpartiet har ingått. Hamids berättelse är en av flera som visar att det brådskar.
– Per Holfve
För första gången känner jag mig föranledd att skriva en replik här på Juridikbloggen. Jacob Heidbrink har skrivit inte bara ett, utan två, inlägg som får blodet att koka inombords och som gör att jag bara måste få ge en annan syn på juridik än vad han förmedlar. Därmed inget ont om sagt om herr Heidbrink. Jag har länge vetat att vi tycker väldigt olika om såväl politiska som juridiska spörsmål. Vi har haft en del utbyte via sociala medier och alltid lyckats hålla oss på en saklig nivå. Tack för det och vi ses i nästa batalj.
Jag tänker här och nu fokusera på Jacob Heidbrinks inlägg om Juridikens gränser. Jag har en hel del att säga om historisk rättvisa med men tiden och utrymmet räcker inte riktigt till. Låt mig bara kort konstatera att det som Heidbrink avfärdar som fånigt har studerats rätt utförligt utomlands och i vissa fall gett positiv effekt. Det närmaste vi kommit i Sverige är kanske den kommission som granskade judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget. Kommissionen hade inte i uppdrag att undersöka en lämplig form av ekonomisk ersättning men jag anser att det hade varit fullt möjligt och kanske till och med lämpligt. Ersättningsnämnden är i full färd med att pröva rätten till ersättning för dom som i samband med samhällsvård utsattes för allvarliga övergrepp eller försummelse, så visst går det om den politiska viljan finns. Att det sedan uppstår besvärliga juridiska spörsmål i samband med retroaktiva åtgärder är en annan sak. Minnet av övergreppen och de sår de gett upphov till finns kvar, och väcker också juridiska frågor om rättvisa och ansvar.
Åter till ämnet för kvällen, nämligen juridikens gränser. Jacob Heidbrink underkänner tämligen hårdnackat att en kan komma till rätta med farliga samhällsfenomen genom juridik och reglering. Det är för mig ett märkligt synsätt och ett som i någon mening skulle ogiltigförklara en stor del av straffrätten. Heidbrink tycks inta ståndpunkten att om en inte helt kan komma till rätta med ett fenomen med hjälp av juridik så är juridikens inverkan begränsad. Jag finner detta påstående spekulativt och kan inte för mitt liv få det att överensstämma med det underkännande av hot och våld som väl ändå våra lagar får anses vara en garant för. Jag kommer att tänka på en föreläsning av Dennis Töllborg som han retorisk inledde med frågan: Varför ska avtal följas? Efter några mer eller mindre akademiska svar så konstaterade Töllborg att om du frågar en jurist så får du höra pacta sunt servanda eller nöja dig med en hänvisning till avtalslagen. Om du frågar en vanlig dödlig så svarar vederbörande att om du inte följer ett avtal så är du en dj-a skitstövel som inte går att lita på och inte håller vad du har lovat. (Fritt återgett ur minnet.) Juridikens funktion är att upprätthålla lag och ordning och se till att vi inte beter oss som skitstövlar och därmed förstör samhället för oss själva och andra. Juridiken, menade Töllborg, fungerar som teglet i samhällsbygget och vår benägenhet att följa lagarna och se till att de följs är murbruket som håller bygget uppe. Jacob Heidbrink anknyter också till anständighetens betydelse men för mig är det obegripligt att han därför betraktar juridikens sociala funktion som begränsad.
Det stora problemet för Heidbrink verkar vara begränsningar av yttrandefriheten i ljuset av den senaste tidens politiska våld. Det är en inte ovanlig inställning i dagens samhällsklimat men en som jag anser vara väldigt förenklad, ja snudd på banal. Jag har den största respekt för yttrandefriheten och anser den vara ett av de fundament på vilken vår demokratiska rättsordning vilar. Därmed inte sagt att yttrandefriheten kan eller ens bör vara absolut. En klassiskt liberal inställning brukar annars vara att individens frihet ska få råda så länge du inte skadar en annan människa. Nå, sanningen är att ord och yttringar kan skada andra människor och få de mest horribla konsekvenser. En absolut yttrandefrihet vore liktydig med ett samhällsklimat där vi tillåter hot och förtal utan några som helst begränsningar. De flesta kan nog hålla med om att det vore ett socialt experiment som inte skulle medföra ökad anständighet utan ett laglöst tillstånd där den starkes rätt skulle få råda. Juridikens funktion är att garantera var och en rättigheter ur vilka en också kan härleda skyldigheter gentemot våra medmänniskor. Denna aspekt av yttrandefriheten är något eftersatt i dagens debatt och får mig att undra om de som invänder mot exempelvis lagen om hets mot folkgrupp i själva verket hyser egoistiska skäl att kunna säga vad som helst till vem som helst.
Jag delar synsättet att en överdriven juridifiering kan vara skadlig och att vi inte ska förlita oss alltför mycket på juridiken för att komma tillrätta med oönskade politiska åsikter eller organisationer. Med oönskade menar jag då sådana som inte delar demokratiska grundvärderingar och är beredda att ta till våld för att kväsa sina meningsmotståndare. Det går att resonera kring denna inställning men är ändå en som jag tror att jag delar med de flesta läsare av denna blogg. Men det ifrågasättande av hetslagstiftning och hatbrott som en del ägnar sig åt är enligt min åsikt historielös och privilegierad. Historielös därför att vi sett exempel på vad propaganda om folkgrupper kan leda till i praktiken. Privilegierad därför att den vittnar om en tilltro till samhället som utgår från att det vi skapat med juridikens hjälp på något sätt är givet och för alltid rådande. En dagsfärsk nyhet vittnar tvärtom om vad som händer när rättsväsendet sviker och inte lagför misstänkta hatbrott. En del må rycka på axlarna åt denna och andra nyheter och vidhålla att vi lever i den bästa av världar. Jag är av åsikten att det är hög tid att sluta dividera om juridikens gränser och börja tänka lite mer på juridikens funktion. Upprätthållandet av lag och ordning är vad som står mellan oss och grova brott mot mänskligheten. De som menar att det aldrig kan hända här borde kanske påminna sig om bakgrunden till exempelvis folkmordet i Srebrenica. Det kan hända var som helst och den senaste tidens händelser är en isande påminnelse om det. Måtte rättsväsendet förhindra att så sker, med ditt och mitt benägna understöd.
– Per Holfve
I mellandagarna nåddes jag av ett domslut som gjorde mig nyfiken och till en början upprörd. Nyfiken därför att jag misstänker att brottet olaga förföljelse är ett omfattande samhällsproblem, upprörd därför att straffet tycktes mig för lågt. Men som ofta är fallet med domar från Högsta domstolen (HD) lönade det sig att läsa domen innan jag fällde mitt avgörande. Domen framstår vid en närmare genomläsning som väl avvägd. Domen innebär också ett erkännande av det psykiska lidande som förföljelse innebär för den som drabbas. Ett kort referat kan därför vara på sin plats, inte minst utifrån den debatt som för närvarande pågår om mäns attityder gentemot kvinnor.
AR hade haft ett förhållande med AP. AP har en dotter, EP, och hade efter förhållandet med AR blivit ihop med CB. Den 27 februari 2013 ålades AR kontaktförbud mot AP och EP i två år. Bara en dryg månad därefter bröt AR mot kontaktförbudet och hotade även AP. I juli, augusti och september 2012 kontaktade han AP, EP och CB på olika sätt. Han ska i samband med en av kontakterna ha uttalat att AP skulle brinna i helvetet. Vidare ska han ha ringt, skickat SMS och kört förbi AP:s bostad vid ett stort antal tillfällen, vissa dagar upp till tio gånger. Han ska ha kontrollerat bilar vid bostaden och även fotograferat.
HD konstaterar att huvudfrågan i målet är om olaga förföljelse har ägt rum. Med olaga förföljelse avses ett antal brottsliga gärningar, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, 4 kap. 4 b § brottsbalken. De gärningar som omfattas är misshandel, olaga tvång, olaga hot, hemfridsbrott eller olaga intrång, kränkande fotografering, ofredande, sexuellt ofredande, skadegörelse, åverkan eller överträdelse av kontaktförbud. Var och en av gärningarna (och i vissa fall försök) är straffbara i sig men också möjliga att bedöma som ingående i upprepade kränkningar. Med förfölja avses då när någon ”upprepat angriper, plågar, terroriserar eller utsätter en annan person för obehag”. Något särskilt syfte behöver inte föreligga och inte heller ett närmare samband mellan gärningarna. Det är inte heller preciserat hur många handlingar det ska vara fråga om. Istället framgår av förarbetena till lagen att det är själva sammanhanget som är avgörande. En passage ur prop. 2010/11:45 sid. 67 får illustrera lagstiftarens intention:
Inte sällan består brottsligheten av ett stort antal gärningar som var för sig är mindre allvarliga och där straffvärdet motsvarar böter. Det kan t.ex. röra sig om en mängd telefonpåringningar som är att anse som ofredande eller upprepade överträdelser av besöksförbud. De brottsliga gärningarna kan var för sig framstå som relativt lindriga men sedda i ett sammanhang vara påtagligt integritetskränkande.
HD finner att AR återigen har brutit mot kontaktförbudet mot AP. Vad gäller olaga förföljelse bedömer HD därpå att AR dels brutit mot kontaktförbudet vid flera tillfällen och dels utsatt AP för olaga hot vid ett tillfälle. Sett isolerat har brotten begåtts under begränsad tid och HD anser att det talar emot att det skulle röra sig om olaga förföljelse.
I punkt 17 i domen resonerar HD vidare och bedömer gärningarna ”i ljuset av de förhållanden under vilka de ägt rum”. AR har tidigare utsatt AP för kontakter i strid mot kontaktförbud, samt olaga hot. Han har i samband med de nu aktuella gärningarna i stort sett dagligen befunnit sig i närheten av AP:s bostad. AR har fotograferat och kontrollerat bilar. Han har dessutom kontaktat EP i strid mot kontaktförbud och ofredat AP:s nye pojkvän. Sammantaget gör detta att HD når slutsatsen att det rör sig om olaga förföljelse.
Vad gäller påföljden konstaterar HD att den under en dryg månad dagliga övervakningen har inneburit en stor påfrestning för AP. Straffvärdet motsvarar fängelse i fyra månader men eftersom AP suttit häktad i över fem månader stannar HD vid bötesstraff som i sig anses verkställt genom frihetsberövandet.
Straffvärdet fyra månaders fängelse för att förfölja någon och kontakta dennes anhöriga måste ses i ljuset av den påfrestning som förföljelsen innebär. Efter att ha tagit del av hur det är att vara förföljd anser jag att straffvärdet i vart fall inte är för högt. Olaga förföljelse kan maximalt ge fyra år i fängelse och de högsta straffen måste vikas åt förföljelse av särskilt allvarlig art. Förföljelse tenderar att bli allvarligare med tiden. (Olaga förföljelse påminner om brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, vars maximala straff är sex år.)
HD:s dom avsåg olaga förföljelse under en relativt kort tidsperiod och straffvärdet blev därefter. Återstår att se hur allvarligare former av förföljelse ska bedömas och om lagens straff är avskräckande nog.
Det här får blir kort för det är fredag och jag har trots allt ett liv utanför juridiken. Men idag beslutade Förvaltningsrätten i Stockholm att tillfälligt upphäva (inhibera på fikonspråk) Skolinspektionens omdiskuterade beslut att stänga Lundsbergs skola. En del hade tydligen kunnat sätta pengar på att Förvaltningsrätten skulle komma till denna slutsats men själv blev jag något överraskad. Jag har varit väldigt kritisk till inlägg om klasshat från vänster och höger och hävdat att barnens säkerhet måste sättas i första rummet. Något som jag också anser att Skolinspektionen gett uttryck för, även om beslutet att meddela verksamhetsförbud innebar ett kraftfullt ingripande. Jag har utgått från att Skolinspektionens uppgifter om missförhållanden på internatskolan har varit välgrundade. Jag har fortfarande svårt att tro att uppgifterna skulle vara så överdrivna som en del har påstått och ser dem som ett destruktivt uttryck för den speciella anda som åtminstone tidigare ska ha rått vid Lundsberg. Det hör lite till saken att samtliga elever inte behöver riskera att utsättas för allvarliga övergrepp för att några råkar mer illa ut. Våld och trakasserier riktar sig ofta mot elever i minoritet och det är ett misstag att vilja tro att sådana saker inte förekommer, hur fint rykte en skola än har i övrigt. Det relevanta måste vara att garantera säkerheten för samtliga elever och det tror jag inte att någon ansvarsfull person egentligen kan ha invändningar emot. Oavsett om Lundsbergs skola får fortsätta sin verksamhet eller inte är detta viktigt att bära med sig.
Det som främst fick mig att höja på ögonbrynen är att Förvaltningsrätten uttrycker tvivel angående Skolinspektionens tillsyn över Lundsbergs internatverksamhet. Förvaltningsrätten hänvisar till ett avsnitt i förarbetena till skollagen (prop 2008/09:165 sid 633) med följande innebörd.
Utbildning är det mest grundläggande begreppet i såväl 1985 års skollag som i denna skollag. Termen beskriver all den verksamhet som omfattas av de övergripande målen i skolförfattningarna. I 1985 års lag finns dock inte någon uttrycklig definition. Med utbildning avses i den nya skollagen utöver undervisningen i princip all verksamhet, både i den inre och yttre miljön, som anordnas av huvudmannen och vanligtvis äger rum under skoldagen. Härigenom kommer t.ex. den verksamhet som sker under skolmåltider och på skolgården under raster att omfattas av definitionen. Även ”externa” verksamheter som lägerskolor, studiebesök etc. innefattas i begreppet utbildning.
Juristen i mig fullkomligt gnuggar händerna när Skolinspektionen i en kommentar vidhåller att de har tillsyn över det som hör skolverksamheten till och därmed även boendet vid riksinternatet. Jag delar bedömningen att processen kan komma att gå ända upp till Högsta förvaltningsdomstolen och få betydelse inte bara för Lundsbergs öde utan även Skolinspektionens tillsynsverksamhet. Jag hoppas att Skolinspektionen gjort rätt men om så inte skulle vara fallet är jag förvissad om att saken får sin prövning enligt juridikens alla regler. Framför allt hoppas jag att Lundsbergs framtid inte kommer att bjuda på fler fall av pennalism utan att varje elev som går där får andra minnen och kunskaper med sig från sin skolgång. Oavsett klasstillhörighet finns det ingen som förtjänar att få ett hett strykjärn mot kroppen.
Igår den 7 augusti meddelade Åklagarmyndigheten att förundersökningen läggs ner angående det dödande skottet i Husby som väckt så mycket uppmärksamhet. Närmare bestämt var det en förundersökning angående vållande till annans död som lades ned. Som orsak angavs att den brottsmisstänkte polismannen hade handlat i nödvärn. Beslutet var väntat och motiveras kortfattat på Åklagarmyndighetens hemsida. Beslutet har redan väckt kritik från bland annat offrets anhöriga och chefsåklagaren har JO-anmälts. Jag har via sociala medier tagit del av upprörda kommentarer men också resonemang från bland annat poliser som har försökt att förklara hur svår en farlig situation kan vara att hantera.
Tre personer har dött hittills i år efter att ha blivit skjutna av poliser. Drastiskt uttryckt har staten dödat tre individer, i Södertälje, Varberg och Husby. Djupt tragiskt och något som väcker frågor om polisens våldsanvändning och den ammunition som polisen använder. I Polistidningen har vi kunnat läsa att elpistol diskuteras och att Rikspolisstyrelsen och Polisförbundet har olika uppfattning. Frågorna har fått ytterligare aktualitet genom uppmärksammade ingripanden under sommaren. Jag tänker på en vida spridd film som visade hur en polis piskade en berusad man med batong. Jag tänker också på när poliser häromveckan använde pepparsprej mot aktivister i samband med Pridetåget. Även i samband med dessa händelser har jag tagit del av upprörda reaktioner som tyder på ett bristande förtroende för polisen. Kommentarer om att polisen använder övervåld och att poliser alltid går fria, för att nämna ett par. Men också kommentarer om att polisen gjort rätt och att den som angriper polisen får skylla sig själv.
Jag är ingen expert på frågor om nödvärn och jag arbetar inte som polis. Jag skulle säga att jag har relativt högt förtroende för polisen som myndighet(er) men tror mig också veta att det finns poliser som är direkt olämpliga för yrket och som är alldeles för snara till att använda våld. Det senare baserar jag på uppgifter från poliser som kan sätta sitt yrke och sina befogenheter i relation till inte bara regelverk utan också etik och moral. Sådana poliser som jag vill ska vara poliser och som jag tror att de allra flesta skulle vilja kunna vända sig till i trångmål.
När jag läser åklagarens beslut angående dödskjutningen i Husby väcks en mängd frågor. Exempelvis: Hur uppträdde mannen? Hur såg lägenheten ut? Varför sköts mannen med två skott? Varför sköts han i huvudet? Varför backade inte poliserna? Hur kunde situationen överhuvudtaget uppstå? Ingen av dessa frågor finner sina svar i åklagarens beslut eller den kortfattade informationen på Åklagarmyndighetens hemsida. Inte heller på Polisens hemsida har jag kunnat hitta mer än ytterst sparsmakad information. Jag tror att det är hög tid för rättsväsendets myndigheter att inse att förtroende bygger på förståelse och att förståelse kräver att saker och ting förklaras och sätts i sitt sammanhang. I informationssamhällets tidevarv, där saker och ting ständigt ifrågasätts, duger det inte att utgå från att de flesta nog förstår att polisen gör sitt yttersta. I alla fall jag har sett lite för många fall av tvivelaktiga ageranden för att nöja mig med det. Jag VILL tro att polisen gjorde ett korrekt ingripande i Husby och jag vill INTE tro att det dödande skottet avlossades lättvindigt. Jag vill men det krävs mer än åklagarens beslut för att jag ska kunna veta. Det krävs mer för att jag ska förstå varför en människa fått sätta livet till och varför staten bär det yttersta ansvaret. Det krävs mer för att förtroendet för rättsväsendet ska vara intakt och för att inte spekulationer ska få teckna bilden av en polis som borde avväpna beväpnade personer med karateslag och jag vet inte allt. Låt mig därför rikta en vädjan till inblandade parter att inte bara dra öronen åt sig utan att försöka besvara mina och andras frågor. Ni kan börja med att förklara vad som är möjligt och inte när du ska avväpna någon med kniv. (Jag förutsätter nu att polisernas uppgifter angående händelseförloppet stämmer och att de inte diktat ihop något för att rädda sina skinn.) Varsågoda, ordet är fritt.
Soppkök Stockholm har varit aktiva i dagarna för att uppmärksamma hemlöshet och vad som kan göras för att komma till rätta med problemet. Jag tänkte ta tillfället i akt och infria ett löfte till nätverket, genom att kort beröra rätten till bostad som en mänsklig rättighet.
Rätten till bostad brukar anses ingå i den mer övergripande rätten till en tillfredsställande levnadsstandard. Den finns formulerad i artikel 25 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och mer preciserad i bland annat FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionen har blivit utsatt för kritik, inte minst eftersom den tillkom efter påtryckningar från dåvarande Sovjetunionen och östblocket. Det sticker i ögonen på en del att tala om ekonomiska rättigheter och konventionen är på många sätt mer lös i konturerna än den om civila och politiska rättigheter. Konventionens rättigheter är formulerade som ambitionsmål snarare än absoluta rättigheter och varje stat är skyldig att implementera rättigheterna så långt det är (ekonomiskt) möjligt. Jag anser att det finns flera argument som talar för att sociala rättigheter är minst lika centrala för oss människor som civila och politiska rättigheter. Rätten till arbete, hälsa och utbildning är ständigt aktuella och föremål för politisk debatt. Rätten för föräldrar att fritt välja skola för sina barn omnämns till exempel i artikel 13, vilket kanske kan få en del att höja på ögonbrynen. Invändningar om att rättigheterna kan tillgodoses på olika sätt är riktiga men det kan också sägas om en del civila och politiska rättigheter. Min största invänding mot konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är snarare att den stundtals har gruppfokus. Det har visat sig svårt att omsätta individuella rättigheter utifrån grupptillhörighet. Att avgränsa grupper och sätta upp kriterier för grupptillhörighet är ett känt problem och har skapat huvudbry för samer med flera.
Åter till rätten till bostad. I artikel 11 punkt 1 uttrycks följande: ”Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder, och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna rätt förverkligas och erkänner att internationellt samarbete på frivillig grund är av väsentlig betydelse i detta sammanhang.” Var och en har alltså rätt till en ”lämplig bostad”. Hur ska det förstås? I regeringsformens 1 kapitel 2 § uttrycks att det allmänna ska trygga rätten till bland annat bostad. Det kan tolkas som en skyldighet för staten att främja bostadsbyggande men också som en mer långtgående skyldighet att se till att var och en har en bostad. Paragrafen ger dock ingen rättighet för varje medborgare att luta sig mot utan ska snarare ses som en programförklaring för det allmänna.
Socialtjänstlagen är en ramlag men ger ändå vissa skyldigheter för kommunernas socialnämnder. I 3 kapitlet 2 § sägs i andra stycket att socialnämnden ska ”främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning”. Det får förstås som en villkorad skyldighet för kommuner utifrån faktorer som rådande samhällsekonomi och tillgång till bostäder. Samtidigt en skyldighet som inte upphör med enstaka insatser utan något som ständigt måste främjas. I de urprungliga förarbetena (prop 1979/80:1) till paragrafens lydelse förs ett intressant resonemang om individens personliga ansvar kontra socialnämndens ”fixarroll”. Risken för passivisering och beroende berörs men också bostadens avgörande betydelse för den enskildes sociala situation.
Noteras bör att den europeiska sociala stadgan ger en mer långtgående skyldighet än vad som nämnts hittills. I dess artikel 31 åtar sig faktiskt parterna att minska hemlöshet och rentav att göra bostäder ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga medel. Stadgan trädde i kraft den 1 juli 1999 och sist jag kollade så hade Sverige både undertecknat och ratificerat den. Som konstateras i en uppsats från Göteborgs Universitet har stadgan blivit förbisedd men borde om inte annat kunna användas som underlag för juridisk argumentation.
Blev vi så mycket klokare – finns det en rätt till bostad eller inte? Jo, det finns en sådan rätt men hur juridiskt fastlagd den är kan nog diskuteras. Jag delar Svenska brukarföreningens slutsats att det i praktiken handlar om att slåss för sin rätt, på olika sätt. Pengar har som alltid betydelse och även om du kan få stöd från det allmänna via bostadsbidrag måste du också accepteras som hyresgäst. Den juridiken får vi återkomma till en annan dag.
Juridikbloggen 