Idag kom nyheten att Skistar i Sälen bränt ner några skjul som uppges ha rests av tiggare i området. Utvecklingen är farlig: när folk tar lagen i egna händer och tar till våld, har våldsmonopolet rämnat. Samtidigt är markägarens sits svår.

När markägaren begär avhysning, är faran att en mindre nogräknad ägare skulle kunna använda sig av avhysningsinstrumentet för att bli av med en fullt legitim arrendator genom att bara kasta ut den. Denna fara måste hanteras: befogenheten att bara kasta ut folk på gatan har historiskt utnyttjats av svenskar mot svenskar.

Lagtekniskt fungerar avhysning så att begäran om avhysning görs enligt lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Enligt den lagen ska Kronofogdemyndigheten fråga den mot vilken handräckning begärs hur denna ställer sig till kravet, och bestrids det, ska Kronofogdemyndigheten hänvisa målet till tingsrätten för förhandling: Kronofogdemyndigheten är ingen domstol och har inte rätt att auktoritativt avgöra civilrättsliga tvister. Därtill kommer problemet att den mot vilken avhysning begärs måste delges kravet, och delgivning är svårt också avseende andra grupper som exempelvis ekonomiska brottslingar. Samtidigt är delgivning ett grundläggande krav i en rättsstat: den vars rätt ifrågasätts, måste veta om kravet för att kunna försvara sig emot det.

Det hela drar alltså ut på tiden och landar alltför lätt i domstol, där tvistemål (den relevanta processkategorin) tar evigheter. Under tiden står markägaren med en illegal ockupation. En ytterst rimlig och viktig juridisk reglering leder alltså till markägarens rättslöshet.

Nu är det dock så att både hyres- och arrendeavtal enligt jordabalken måste var skriftliga. Det innebär att påståenden om muntliga löften att få vara på marken är juridiskt irrelevanta. Då illegala ockupanter sällan torde kunna förevisa ett skriftligt avtal, skulle alltså avhysningsprocessen kunna snabbas upp och göras billigare genom några få lagändringar.

Dels skulle man kunna minska ambitionerna med delgivning (en sådan åtgärd behövs enligt min mening över huvud taget). Kan den illegala ockupanten inte nås på bosättningen inom två veckor, bör avhysning kunna ske: missbruk av denna möjlighet från markägarens sida skulle kunna förebyggas genom en strikt skadeståndsskyldighet inklusive för ideell skada enligt en rundlig tilltagen tabell när avhysningen visar sig vara ogrundad.

Dels skulle man i lagen om betalningsföreläggande och handräckning kunna skapa en regel om att avhysning får ske genast om den delgivna ockupanten inte inom, säg, tre arbetsdagar kan visa upp ett skriftligt kontrakt som ger denna rätt att vistas på marken. I sådant fall skulle vid obefogade avhysningar det ligga på ockupanten att föra en skadeståndstalan enligt ovan angivna linjer.

Det skulle innebära att markägaren inom tre veckor kan bli av med ockupanter, vilket kraftigt torde minska suget efter att ta lagen i egna händer. Det som krävs, är politisk vilja.

Det kan härvid noteras att det enda jag egentligen kan uppleva som problematiskt i det förslaget, är den först delen om delgivning: som sagt är delgivning ett grundläggande rättsstatligt krav. Samtidigt är det också ett rättsstatligt krav att den som äger mark ska kunna få bort folk från denna som bosätter sig där, och är långtgående krav på delgivning redan i dagsläget ett problem. Mitt bestämda intryck är att vi i det avseendet måste minska våra ambitioner och göra det enklare att sätta igång en rättsprocess när delgivningen misslyckats.

Annonser