Situationen för asylsökande från Afghanistan som har fått avslag på sina ansökningar blir alltmer kritisk. I flertal fall rör det sig om sökande med ursprung i Afghanistan men som aldrig har satt sin fot i landet. Det rör sig också om nödlidande personer som Migrationsverket har hänvisat till så kallad interflykt i Afghanistan. Internflykt är ett alternativ som Migrationsverket är skyldig att utreda och bedöma enligt fastlagd praxis från Migrationsöverdomstolen.

Migrationsverket gjorde den 29 augusti i år en förnyad bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan. Det rättsliga ställningstagandet finns att läsa på Migrationsverkets hemsida och är föredömligt tydligt i sina resonemang. Därmed inte sagt att ställningstagandet är utan brister. Vad gäller internflykt har Migrationsverket att bedöma om det är ett relevant och rimligt alternativ. Migrationsverket gör för närvarande bedömningen att det inte är ett relevant alternativ för kvinnor, personer med särskilda behov och ensamkommande barn som saknar stöd från släkt och ett fungerande manligt nätverk. Det är dock enligt Migrationsverket ett relevant och rimligt alternativ för vuxna arbetsföra män och vuxna par bestående av en man och en kvinna utan funktionshinder eller medicinska problem. Migrationsverket betonar samtidigt att en individuell bedömning måste göras i varje enskilt fall. Så långt allt väl. Frågan man måste ställa sig är om det verkligen är rimligt att hänvisa till interflykt i ett land med hundratusentals internflyktingar.

Av praxis från Migrationsöverdomstolen framgår att det inte är rimligt att hänvisa till internflykt om den som återvänder ställs inför otillbörliga umbäranden ur humanitär synvinkel (se exempelvis MIG 2008:20 och 2009:4). Migrationsverket har bevisbördan för att ett internt flyktingalternativ föreligger. Låt oss därför titta närmare på vilka umbäranden som väntar den som återvänder till Afghanistan. Vi får tyvärr inte mycket ledning från Migrationsverket, eftersom det inte är brukligt att myndigheten följer upp vad som händer efter att ett utvisningsbeslut har verkställts.

FN:s flyktingorgan UNHCR förespråkar inte att låta flyktingar återvända till Afghanistan, beroende på det instabila läget i landet. Det stora antalet återvändande internflyktingar utsätter också Afghanistan för stora påfrestningar. UNHCR intervjuade 2016 några tusental afghaner som hade återvänt från Pakistan (efter att Pakistan hade tvingat fler än 600 000 tillbaka). De som återvände mottogs ofta välvilligt om de hade ett nätverk att återvända till men framtidsutsikterna var allt annat än ljusa. IMF rapporterade i januari 2017 att återvändande afghaner löper hög risk att drabbas av fattigdom. UNHCR bekräftar att arbetslösheten är skyhög och flyktingsituationen får den så kallade flyktingkrisen i Europa att likna en mild bris. Enligt Amnesty saknar internflyktingar i Afghanistan mat, vatten, hälsovård, skydd och möjligheter till utbildning och sysselsättning. Human Rights Watch och flera andra organisationer bekräftar denna bild och understryker vad de flesta borde känna till vid det här laget: återkommande attacker och självmordsbomber i Afghanistan skördar tusentals civila offer.

Sammantaget går det inte att komma till någon annan slutsats än att det är orimligt och inhumant att kräva att asylsökande från Afghanistan hänvisas till internflykt. Om inte Migrationsverket kan komma till denna rätt självklara slutsats så återstår det för våra folkvalda politiker att ingripa med lagstiftning. Tiden är knapp och för varje dag som går förvärras situationen för asylsökande från Afghanistan som har fått avslag. Internflykt är inte bara ett orimligt alternativ vad gäller Afghanistan, det är otillbörligt.