Frukt är kanske inte godis men godis är livsmedel

I en debattartikel i Dagens samhälle uppmanas folkhälsominister Gabriel Wikström att slopa momsen på frukt och grönt. Kan riksdagen besluta att undanta frukt och grönt från mervärdesskatt? Mervärdesskatten är harmoniserad inom EU genom mervärdesskattedirektivet (Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt). Direktivet är implementerat i svensk rätt genom mervärdesskattelagen (ML). Motsäger de nationella reglerna och EU-rätten varandra gäller EU-rätten enligt principen om dess företräde (Costa mot Enel, Internationale Handelsgesellschaft och Simmenthal II).

Mervärdesskatten, eller momsen, är en generell konsumtionsskatt som ska tas ut vid omsättning av skattepliktiga varor och tjänster inom Sverige. Tanken är att skatten ska belasta konsumenterna. För att den inte ska belasta näringsidkarna är det upp till dem att justera sina priser så att de inkluderar mervärdeskatten på varans eller tjänstens pris exklusive mervärdesskatt.

I artiklarna 96-101 regleras vilka skattesatser medlemsstaterna får ha. Normalskattesatsen får inte vara lägre än 15 procent. Medlemsstaterna får ha en eller två reducerade skattesatser varav den lägre inte får understiga 5 procent. Sverige använder tre skattesatser, 25 procent, 12 procent och 6 procent. Den högre skattesatsen gäller om inget annat är föreskrivet, vilket framgår av 7 kap. 1 § andra stycket mervärdesskattelagen.

Utgångspunkten är att moms ska betalas för varje tillhandahållande som utförs av en skattskyldig person mot betalning. Undantagen från skatteplikt framgår av artiklarna 131-137 i mervärdesskattedirektivet. Att sänka momsen från dagens 12 procent till 0 procent på frukt och grönt skulle ge mindre skatteintäkter, skriver debattörerna. Det är otvivelaktigt så, men en viktigare fråga än skattebortfall är kanske om det är förenligt med EU-rätten. Det finns inget i stöd för att undanta ”frukt och grönt” från moms i artiklarna 131-137 om undantag från skatteplikt.

Medlemsstaterna får ha reducerade skattesatser, vilket inte ska förväxlas med undantag från skatteplikt, men de får inte tillämpas på vilka varor och tjänster som helst. Hur de reducerade skattesatserna får användas framgår av artikel 98.2 samt direktivets bilaga III.

Sverige har i dag den högre reducerade skattesatsen på livsmedel. Det är i och för sig möjligt att använda den lägre reducerade momssatsen för livsmedel, 6 procent, men frågan är om de som vill se en högre konsumtion av frukt och grönt kan leva med en generell sänkning av momsen på livsmedel. Det har jag svårt att föreställa mig då även godis klassificeras som livsmedel. I sådana fall uppnår man inte den effekt de som föreslår slopad ”fruktmoms” är ute efter, att valet av frukt med beaktande av skattesatsen framstår som rimligare än – allt annat lika – valet av godis.

Frågan är om man kan ”bryta ut” frukt och grönt ur livsmedel och använda den högre reducerade momssatsen på annat livsmedel? Bortsett från alla gränsdragningsproblem som går att förställa sig – färdiga fruktsallader, smoothies och päron konserverade i sockerlag – är det tveksamt om det är går. Något som talar emot är neutralitetsprincipen. En princip enligt vilken skattereglerna ska vara neutrala. Beskattningen ska påverka människors val mellan olika alternativ, i exempelvis en matvarubutik, så lite som möjligt. De handlingsalternativ som är ekonomiskt likvärda före skatt bör också vara det efter skatt. En princip som svårligen går att förena med argumenten för att stimulera ett visst beteende som brukar anföras för att undanta frukt och grönt från mervärdesskatt.

Debattörerna skriver att slopad moms på frukt och grönt framförallt skulle gynna låginkomsttagare, men det är inte säkert att det skulle leda till lägre priser på de varor man undantar från moms. Avgörande är om handeln sänker sina priser. Det kan vara bra att ha i åtanke när man föreslår undantag från moms eller sänkt moms på vissa varor eller tjänster. Något annat som kan vara bra att ha i åtanke är att de förändringar man föreslår bör vara förenliga med EU-rätten. Det räcker inte att övertyga folkhälsoministern.

Paragrafriddarna: Mikael Kindbom intervjuar Petter Asp.

I nya avsnittet av Paragrafriddarna, som presenteras i samband med Juridikbloggen och Juridikpodden, intervjuar Mikael Kindbom blivande justitierådet, professor Petter Asp. Intervjun hittar du här.

Ur podden:

Varför sökte du jobbet som justitieråd?

”Det var väl framför allt beroende på att jag varit i det akademiska så länge som jag varit, trots att jag är så ung så har jag varit där i 20 år drygt som forskare o lärare och då kan man känna att man vill prova på något nytt.

Den allmänna opinionen har blivit mer uppskruvad i till exempel våldtäktsmål.

”Ja, där kan jag känna att man saknar bra fora för seriös diskussion i Sverige. Det är just den där allmänna debatten som ska föras i kortformat och gärna i tillspetsade former som är svår att föra på ett bra sätt. Där blir det mera debatt än samtal.”

Varför valde du straffrätt?

”Dels för att jag tyckte att jag tyckte straffrätten var det roligaste ämnet under grundutbildningen och dels att jag stötte på professor Nils Jareborg. Han hade en extra dimension i den meningen att här var det saker jag inte bara inte begrep utan jag hade inte ens nosat på dem vilket lockade mig väldigt mycket. Här öppnades det nya världar”.

Kan vi se beteenden framöver som inte är straffbelagda i dag men som kommer bli det?

”Ja, en sak som det pratats mycket om är att vi fortfarande har en bra bit kvar när det gäller spridning av integritetskänsliga uppgifter och kanske framför allt om man tänker sig bilder på folk i sexuella situationer, nakenbilder och så vidare är ju fortfarande svårt att komma åt med nuvarande lagstiftning. Det finns reella luckor helt enkelt.

Skulle du också se behov av att ändra på det?

”Ja, det är väl en rätt tydlig lucka att brottet kränkande fotografering egentligen bara täcker upp en liten del av den lucka som har funnits. Sedan är det ju alltid en avvägning hur långt man ska gå. Det förslag som ligger nu kan man i vissa avseenden diskutera om inte det är väl långtgående eftersom det innefattar både uppgifter och bilder och dessutom har en ganska lång lista med uppgifter som ska omfattas”.

Du själv har uttryckt viss skepsis mot att införa samtyckeskrav men hur ser du nu på att det tycks komma?

– Jag är glad att du ställer den frågan. Min slutsats i min bok Sex och samtycke är att i de fall man sagt ja till någonting eller deltagit i någonting så handlar det om att ett samtycke inte föreligger därför att det har funnits någonting som gör att vi inte uppfattar ditt ja eller ditt deltagande som ett uttryck för självbestämmande. Min slutsats i boken var att en ren samtyckesreglering där man bara hänvisar till ordet samtycke räcker inte eftersom samtycke är ett normativt begrepp så lämnar det helt öppet vilka beteenden som faller innanför eller utanför. Där bör lagstiftare ta ansvar och ange vilka faktorer som ska negera samtycke. En sådan lagstiftning är jag skeptisk till. Man kan naturligtvis kombinera det här och ange att sex utan samtycke är förbjudet och i lag klargöra vad som är samtycke och inte. Det är väl en sådan lösning som finns i det här betänkandet. Jag står fullt bakom förslaget och tycker att det är en klok lösning som förenar intresset av att skapa ett heltäckande skydd för den sexuella självbestämmanderätten och intresset av tydlighet i lagstiftningen”.

Men det finns kritiker som frågar sig om man ska behöva signera avtal om sex.

”Jag ser det som vulgärargument. Det är ingen som föreställt sig något sådant. Enligt utredningen ska samtycke visserligen kommuniceras enligt utredningen men vi kan inte bortse från att samtycke kommuniceras på ganska subtila sätt när det gäller sex samtidigt som det för parterna väldigt sällan torde råda något tvivel om att sex är frivilligt eller inte. Men det behöver inte ske genom ett tydligt ja utan genom kroppsliga åtbörder och så vidare”.

Hur ser du på att Europakonventionen och EU-rätten vinner mark inom straffrätten och tycker du att vi ska lämna ifrån oss viss makt på det området så som skett i några fall?

”Om man börjar med Europakonventionen kan jag tycka att där finns det ett väldigt stort värde av att det finns en gemensam miniminivå dels i Sverige men också att man visar att vi håller oss till det härpå ett bredare plan”.

Det var därför dubbelbestraffningen inom skatteområdet stoppades i HD.

”Ja, och det tror jag är bra att det finns ett sådant skydd. Men de fall som diskuteras mest och som leder till att vi får ändra oss är fall där kränkningarna inte framstår som allra mest anmärkningsvärd. Och det kan möjligen göra att folk tycker det är märkligt att det får så stora konsekvenser, samtidigt tror jag att det är viktigt att vi upprätthåller gränserna för att undvika allvarligare kränkningar och det olägenheterna som vi fick till exempel i skattetilläggsfallet är ett pris vi kanske får betala”.

Finns det ett tryck från folket som börjar slå igenom när det gäller synens på våldtäktslagstiftningen och straffen för våldsbrott och liknande?

”Jo, det finns det nog i viss utsträckning. Det finns få saker att vinna bifall på så enkelt som att föreslå skärpta straff. Men där tycker jag man ska ha respekt för att politikerna är folkvalda och de bestämmer straffnivåerna. Samtidigt är det viktigt att föra det här lite mer långsamma samtalet i dessa frågor för vi vet att det här trycket på skärpta straff är något som ligger på ytan och inte alls motsvaras av en önskan om förändring i konkreta fall i den utsträckning som finns på ytan. Det har gjorts undersökningar både i Danmark och Sverige och andra länder som visar att om du frågar människor om de vill ha strängare straff för brott så vill de ha det. Men det är lika mycket ett uttryck för att säga att jag tycker illa om ett brott som att säga att jag vill ha strängare straff. Vill man inte ha strängare straff uppfattas det som att du ställer dig bakom brottet. Men om du förser folk med mer kunskap om konkreta fall så avtar deras vilja att bestraffa strängare. Får de lika mycket information som en domstol som har dömt kan folk till och med vilja vara mindre sträng än domstolen. Jag kan som forskare ibland tycka att politiker är mer lyssnande än ledande i sådana här frågor. Samtidigt måste jag säga att det fungerar väldigt bra i Sverige. Utredningsväsendet fyller en väldigt bra funktion. Det som sker sker på ett rimligt sätt”

Nu kommer du som domare i HD att behöva bekanta dig med helt nya områden än du hittills har gjort, hela stora civilrätten till exempel. Hur går det till att komma till landets högsta instans med den kunskapsluckan?

”Ha, ha, det blir naturligtvis en utmaning och jag räknar med att behöva jobba en del naturligtvis för att ta igen det som jag har missat där. Min erfarenhet är lite att man när det gäller juridik måste du alltid göra jobbet, det vill säga gräva sig ned i det material som finns i det du håller på med även om man kan det ganska bra. Men det är klart att det grävjobbet kan bli mycket lättare om man har en gedigen bakgrund i det ämne man gräver i. Men det här att man alltid måste göra jobbet gör att det också finns möjlighet att gräva i områden där man inte har varit. Men jag har väldigt stor respekt för mina kunskapsluckor. Jag behöver jobba med den biten. Men jag inbillar mig att det finns å andra sidan folk som kommit från andra hållet som har behövt jobba med straffrätten så det är ömsesidigt. Jag räknar också med att det är en kollegial domstol där man kan ha nytta av de andra ledamöterna.”

Finns det några särskilda områden som du ser fram emot att ta tag i?

”Ja, jag måste säga att det ska bli väldigt roligt att på nytt få närma sig den centrala civilrätten, alltså avtalsrätten och få göra det med ganska mycket erfarenhet men med lite erfarenhet från det området. Jag ser väldigt mycket fram emot att få göra det. Jag trodde inte att jag skulle känna så men nu känner jag att det ska bli väldigt väldigt roligt.

Juridiken kring dickpics

”Är det tillåtet att skicka oönskade dickpics till folk?” Det var en fråga som jag nog inte tänkte mig att jag skulle ägna mig åt när jag tog emot doktorshatten i Stadshuset. But here we are.

Vad vi talar om är alltså bilder på manliga könsorgan. Dessa bilder har i vissa kretsar, har jag förstått, blivit lika populära att dela med sig av som katt-gifar på Twitter. Vad säger då juridiken om detta? Här är några reflektioner.

(Det som nedan sägs gäller inte bara för bilder utan även filmer.)

Bildupptagning

Till att börja med görs det rättsligt en skarp distinktion mellan upptagningen av bilden och distributionen av den samma. De vanligaste frågorna rör spridandet av bilderna men något kort om bildupptagningen kan nämnas.

Utgångspunkten är att man får fotografera andra människor. Det gäller faktiskt även nakna människor. Men det finns undantag. När det gäller nakna människor är undantagen viktigare än huvudregeln.

Man får således inte fotografera eller filma människor i smyg i vissa privata situationer, t.ex. i omklädningsrummet eller på toaletten. Det kriminaliserades för några år sedan och kallas för kränkande fotografering.

Man får inte heller fotografera eller filma människor i t.ex. duschrummet på ett sätt som inte är i smyg. Ett vanligt förekommande exempel är att någon filmar eller fotograferar med mobilen i skolans duschrum. Det kan vara ett ofredandebrott. Här skriver jag ”kan vara”. Det har nämligen förekommit att domstolar inte dömt för ofredandebrott när en person öppet gjort en bildupptagning i ett sådant privat sammanhang. (Jag orkar nu inte leta upp domen, men jag tror det var ett duschrum.)

Tillsammans ger dessa regler ett ganska bra skydd mot bildupptagning av nakna kroppar och således även av manliga könsorgan. Nu tror jag i och för sig att de flesta dickpics som sprids är bilder på den spridande personens eget organ, men det finns säkert exempel på att oönskade bildupptagningar spridits också. Internet tillhandahåller exempel på allt möjligt i dessa avseenden.

Förutom dessa två regelverk bör det nämnas att bildupptagning kan vara otillåten även av andra skäl. Ett viktigt exempel är barnpornografibrott, som träffar även på bildupptagningar av barn. Ytterligare andra regler kan aktualiseras, om än på ett lite mer långsökt sätt. Fotograferande av andras bilder kan således utgöra ett upphovsrättsbrott.

Spridandet

Det mest intressanta är emellertid spridandet av bilder föreställande manliga genitalier, dickpics. Om bilderna är efterfrågade eller önskade har vi inget rättsligt problem. Det är oönskade bilder som jag intresserar mig för och då framför allt i vilken mån sådana oönskade bilder kan utgöra ett brott mot en mottagande person. (Det kan ju därtill utgöra ett brott mot den avbildade personen om det är en annan än den som sprider bilden, men det ligger utanför mitt fokus.)

Det mest närliggande för många jurister torde härvid vara ofredanderegeln eller regeln om sexuellt ofredande, beroende på situationen.

Den ”vanliga” ofredanderegeln i 4 kap. 7 § brottsbalken ser ut så här:

Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, döms för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.

Regeln om sexuellt ofredande i 6 kap. 10 § BrB har följande lydelse.

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör ett barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet.

Ofredanderegeln har tidigare använts på situationer där någon beställt tidningar eller skickat obehagliga saker till någon. Samma regel – och inte regeln om sexuellt ofredande – användes för att döma till straffansvar i det uppmärksammade fallet där en student vid Teaterhögskolan läste upp sexberättelser för barn. Regeln om sexuellt ofredande har f.ö. understundom använts på ett vad som idag får betraktas som ett långtgående vis när det gäller kränkningar på nätet.

 

Det finns vissa begränsningar i hur ofredandereglerna används. Till att börja med kan konstateras att båda ofredandebrotten har de fysiska kränkningarna som utgångspunkt. De är skrivna med oönskade handgripliga gärningar i åtanke.

Andra stycket i regeln om sexuellt ofredande fångar dock in även blottning. Regeln kan alltså användas även på situationer där det inte finns någon fysisk kontakt mellan gärningspersonen och offret. Å andra sidan, som fallet med Teaterhögskolan visar, anses regeln om sexuellt ofredande vara inskränkt ”till att träffa handlingar som har sexuell inriktning på så sätt att de syftar till att reta eller tillfredsställa gärningsmannens sexualdrift”.

Regeln om sexuellt ofredande kan synbarligen användas på situationen där någon sänder dickpics med ett sådant sexuellt syfte som citatet tar sikte på. Om situationen istället är att gärningspersonen bara vill ”jävlas” är det mindre säkert att det kan utgöra ett sexuellt ofredande.

Kan det då vara fråga om vanligt ofredande? Det är onekligen hänsynslöst att skicka penisbilder till människor till höger och vänster. Ofredanderegeln brukar dock, när det gäller oönskade försändelser i den fysiska världen, anses inskränkt till återkommande beteenden. Det är ett ofredande att skicka 30 tidningar om dagen till sin expartner. Däremot inte att skicka en tidning en gång. Och i dickpicsfallen är det inte sällan bara en bild en gång. Kan ofredanderegeln användas då? Kanske. Ibland. Som vanligt med ofredandeparagrafen är det svårt att veta.

Det finns emellertid ytterligare möjligheter. Jag uppmärksammades nyligen på den sista meningen i 16 kap. 11 § BrB, som jag inte tänkt på i dessa sammanhang.

Den som på eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande förevisar pornografisk bild på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt dömes för otillåtet förfarande med pornografisk bild till böter eller fängelse i högst sex månader. Det samma gäller den som med posten sänder eller på annat sätt tillställer någon pornografisk bild utan föregående beställning.

Den sista meningen träffar åtminstone på sådana dickpics som är pornografiska. Den juridiska definitionen av pornografisk bild är snäv men omfattar ändå många av de situationer som förekommer när män skickar bilder på sina könsorgan till andra med sexuella avsikter.

Slutsatsen

En massa ord. Vad är då slutsatsen? Skickar du dickpics till någon som inte vill ha dem så är det ofta brottsligt. Mitt råd som jurist är därför att du bör låta bli.

 

 

 

 

 

Post-Brexit: Making the EU a Free Trade Zone, Means Having Less Free Trade

Before you shoot me, hear me out. This is a long post, and – unusually for me – in English, but hear me out.

In the aftermath of the decision of the citizens of the United Kingdom on 23 June 2016, that their country should no longer be a member of the European Union, many people on the Right of the political spectrum (to which I belong) argue, that the European Union (EU) had been able to avert what is thought to be a damning verdict, if it had confined itself to being a free trade area. The problem is, so the critics argue, the element of supranationality in the EU, the fact that rules can be made on the supranational level: if the European Union merely guaranteed free trade and otherwise kept out of the Member States’ domestic hair, it wouldn’t have such a problem.

Well, I do think the critics have a valid point about the EU having over-reached itself, but what those critics don’t see, is that less supranationality actually may mean less free trade, at least on some definitions of what free trade is. Over the days since the referendum, it has become increasingly clear to me that all too many people who complain about “Eurocrats”, but claim to love free trade, don’t even realise that they, to some extent, are self-contradictory. This post is an attempt to explain this self-contradiction without taking a stance in the political debate as to whether we ought to have the EU, or not.

First I believe I need to do away with a misconception: nowadays, free trade is not about tariffs anymore. It was when the EU was started back in the 1950s, but tariffs are, in most sectors that matter to European economies (it’s a different matter when it comes to the economies of developing countries), not a problem anymore, as they are negligible as a part of a product’s cost to the consumer. Tariffs are regulated, not only by the EU (which, as a free trading area, by definition has not tariffs between its members), but, crucially, also by the WTO, and they are very often nil already. If free trade were about lowering tariffs, we could basically do away with all free trade agreements but the WTO agreement.

But the bigger problem for modern economies in the Western World are regulations, and, in this area, the WTO is nowhere close to what the EU has achieved. The EU is, today, about removing internal barriers to trade, and, in this aspect, there is no organisation as successful as the EU – which basically is the EU’s political tragedy. Here is how that goes.

If I make, say, bicycles to sell for a living, those bicycles, obviously, must be safe for my being allowed to sell them, and what is deemed safe will be defined in some regulation or another. So, if I’m a Swedish bicycle manufacturer, – we take the EU out of the equation for a while – I will manufacture my bicycles according to some Swedish regulation as to the minimum safety requirements for bicycles on the Swedish market. Suppose now I think my bicycles are good and cheap enough to be interesting also to Polish consumers: in other words, I’d like to export my bicycles to Poland. Without the EU, and with only WTO rules applying, there may be some slight tariff, but I produce bicycles of such quality that there still may be a market for them in Poland, even given that my bicycles will have to bear a cost (the tariff) that Polish bicycles will not. No problem: I export to Poland, and I export even more if there is no tariff (the traditional definition of a free trade area).

But suppose, too, that Poland has its own regulation as to what bicycles are deemed safe, and that those regulations are incompatible with those of Sweden. That means that my bicycles will not be deemed safe in Poland, which means that I cannot sell them there, even though there is a negligible or no tariff, and even though there may be a market for my bicycles. Then I have a choice: either I need two different production lines (one for Sweden, one for Poland), or I won’t sell in Poland. Free trade in theory, in practice, two separated markets: either I bear a considerable cost for making two sorts of bicycles (which will put me at a disadvantage in Poland and Sweden), or I confine myself to the Swedish market.

Now, an alternative solution would be if there were some entity to which both Sweden and Poland delegate the power to make bicycle safety regulations. That entity would promulgate but one set of regulations, and I would be able to sell my bicycles, without any alterations, in both Sweden and Poland (and so would Polish manufacturers of bicycles). That would, however, also mean that neither Swedish, nor Polish, ideas about what is required of safe bicycles could be implemented without compromise: either one of the countries would think that the bicycles now on the market aren’t safe, or they would both think that bicycles are over-regulated. If both Sweden and Poland can veto the supranational entity’s regulations, and thus impose their views on the joint regulation, then the supranational entity would have no choice but to over-regulate bicycles in order to make the core of the regulation acceptable to both countries. The perverse consequence of free trade in the sense that neither tariffs, nor internal regulation are obstacles to trading over borders, would be a heavy regulatory burden on producers everywhere.

If you think that this sounds like the EU, then, of course, you’re right. The length and detail of EU regulations about which in particular the Right tends to laugh so loudly are the effect of efforts to promote free trade.

The regulatory show in the EU is run by the Member States: they decide, not some fictional “Eurocrats”. As, in most cases, new regulation needs to be accepted by a majority of Member States, and sometimes even by a unanimous decision of the Member States, the EU cannot regulate lightly: the regulation will always have to be the lowest common denominator of all the divergent ideas about the proper level of regulation, which always will make it complex and over-detailed from some point of view. It is the very fact that the EU is a Member State-driven organisation that tries to promote free trade in a democratic environment that makes its law so alienating, if one thinks (as I do) that regulation ought to be light and abstract, instead of heavy and detailed.

And, from a Leftish point of view, the problem is that free trade in the sense of removing internal barriers to trade, rather than merely tariffs, doesn’t just mean safety regulations. If a normal working day in my country means that my employees work six hours a day, whereas they work nine hours a day in another Member State, I’m at a competitive disadvantage, even if the salaries are the same in both countries. If there is a supranational regulator that says itself to promote free trade, I will have every incentive to lobby that regulator to either impose longer working hours on my employees, or shorter working hours on the employers of that other country. Either way, somebody will be unhappy – either my employees, or the employers of that other country.

And the list goes on: taxes are, of course, an obstacle to free trade in the sense here discussed, as are rules for environmental protection, and several other areas of regulation, including who may obtain licenses to provide services (on which the United Kingdom heavily relies). Every change in any regulation will either be deplored somewhere as a betrayal of workers’, the environments’, or some other worthy cause’s interests, or somewhere else as a setting of a burdensome standard that will make it more difficult for domestic industry to compete. The more free trade (in the sense of removing internal barriers to trade) a supranational regulator tries to achieve, the more everybody will be unhappy about the supranational regulator in some question.

But that doesn’t alter the fact that the supranational regulator promotes free trade, and that the promotion of free trade creates a lot of winners, too. Many on the Left now fear for the EU Working Hours Directive’s fate in the United Kingdom after Brexit, and many on the Right appear to hope this Directive finally may be repealed. Both should note that this regulation is the result of free trade efforts, the Left because it would serve to remove their misconception that free trade regulation is for the benefit of “capitalists” only, the Right because they should note that removing the Working Hours Directive effectively means making the playing field between European producers more uneven. The basic problem is the same in the EU as it is in domestic politics: all regulations, or their absence, make someone unhappy.

The EU’s specific problem is that national governments blame “Brussels” when they have failed to secure a regulation that makes a majority of domestic opinion happy, and praise their own efforts when they have got what they wanted, and that this works – the governments are believed. As the EU still is no State, but a framework for co-operation between democratic and sovereign Member States, negotiations between governments are diplomatic events in the international sphere, and that traditionally means secrecy and backroom dealing, simply so as not to embarrass foreign powers. No-one knows how deals are hammered out behind closed doors. So the EU is opaque to the citizens of the Member States, which makes possible the various governments’ stunt of blaming everything domestic opinion thinks is bad on the non-existing powers of the EU’s officials, and taking the praise for all that went their particular way.

And note that those domestic opinions, of course, are not all the same: in some question, Swedes will love the EU, because it makes their industry freer without imposing any considerable price on the enlargement of freedom, or, in the name of free trade, promotes some other cause Swedes tend to find worthy, while Bulgarians will hate the EU for the very same regulation; in other questions, it will be the other way round. But Swedes will be proud, in the first case, not of the EU, but of their government’s dexterity in safeguarding Swedish interests, and, in the second case, be angry at the “Eurocrats” of Brussels; and Bulgarians will feel the other way round as regards the second question. The EU will end up always being hated, in all of its Member States.

In short, the EU is, and remains, an international organisation in which its Member States have pooled parts of their sovereignty in order to promote free trade between them. Everything else, all the dreams about a United States of Europe and all that, are, as yet, a sideshow, to a very large extent mere rhetoric. What people hate about the EU is the consequence of efforts to promote free trade (that goes, by the way, also for the Euro, as it was conceived, too, as a means to take out currency fluctuations out of the competitive equation). It is precisely the attempt to achieve a maximum of free trade that leads to all the perceived failures of the EU. Free trade, on the definition here discussed, does mean one-size-fits-all.

Both sides of the post-Brexit debate, therefore, need to reconsider their stance. The Left ought to think very deeply about why it, after Brexit, in its majority appears to defend the EU, and to ascribe the result of the Brexit referendum to short-sighted nationalistic tendencies, and at the same time claims proposed USA-EU trade agreement TTIP is the spawn of the devil: they both are the same thing, you just happen to think the EU defends Leftist projects, whereas TTIP doesn’t.

And the Right, including Libertarian circles, should think very hard whether a demise of the EU really is compatible with the cause of free trade. The result of such demise may very well be to reduce freedom of trade in Europe, and we may end up in a situation in which we realise that we will have to replace the EU with something basically similar – minus possibly the federalist rhetoric that, in actual fact, has yielded very few results indeed.

None of this means that Brexit shouldn’t take place (although I deplore it, I think the referendum was clear enough to have to be respected), nor that the EU is the answer to all free-trade prayers (it obviously isn’t). It merely means, that, if you happen to think free trade is important, you also need to know how you want to define free trade, and that all definitions of free trade will entail consequences that maybe are not very desirable. The EU has many flaws and failings, and maybe the price in democratic accountability we pay for this amount of free trade is not worth paying, but the EU is a free trade project, and, in this aspect, it has succeeded remarkably well.

Now you may shoot me.

HD sätter ned foten: det går inte att döma till straff för handlingar som är tillåtna

Ett återkommande samtalsämne har under senare år varit HD:s ökade ”aktivism”. Till denna aktivism har hänförts utvecklingen av ett ansvar för överträdelser av mänskliga rättigheter, domstolens underkännande av tydligt uttryckta politiska önskemål i straffrätten och vissa allmänna uttalanden som gjorts av bl.a. HD:s nuvarande ordförande Stefan Lindskog.

En kanske tydligare men också möjligen sammanhängande tendens är att HD:s domskäl under en period blivit alltmer principiellt hållna. Det tycker jag själv är en önskvärd utveckling. Högsta domstolens huvuduppgift är att producera prejudikat och ju mer principiellt hållna dessa prejudikat är desto bredare genomslag kan de få för rättstillämpningen. Och ibland blir det litet roligt.

Bakgrunden. Ett redskap som användes för att fånga vildsvin levande godkändes av Naturvårdsverket 2007. Efter en utvärdering återkallades godkännandet. Redskapet ansågs innebära en fara för att vildsvinen skulle utsättas för lidande.

Företaget som konstruerade redskapet klagade över Naturvårdsverkets nya beslut. Förvaltningsrätten gick på verkets linje. Kammarrätten gick i ett avgörande hösten 2014 på företagets linje. Redskapet fick användas igen.

Under tiden som frågan om redskapets användning prövades i domstolarna hade det använts av en jägare, G. Såvitt framgår visste G inte om att redskapet under en period hamnat på listan över otillåtna redskap. Han åtalades. Tingsrätten friade men hovrätten dömde honom för oaktsamt jaktbrott.

Hovrättens dom kom innan Kammarrätten klarlagt att redskapet fick användas. Under denna period var redskapet i en mening ”förbjudet”. Å andra sidan hade förbudet inte blivit slutligt prövat. Frågan i HD var om G:s dom om jaktbrott skulle upprätthållas trots att de rättsliga förutsättningarna för att hålla honom ansvarig – tillståndsfrågan rörande redskapet – inte hade avgjorts när han fälldes.

HD konstaterade följande (referenser borttagna, kursivering tillagd): ”Enligt fast praxis tillämpas grunderna för 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken även utanför brottsbalkens område. Dessa principer bör tillämpas även när det straffbara området inskränks genom att domstol upphäver ett myndighetsbeslut som gällt mot var och en. I de fall en sådan dom innebär att ett handlande är straffritt, är alltså huvudregeln att den tilltalade ska frikännas.”

Det kursiverade uttalandet känns betryggande. Följdfrågan som omedelbart infinner sig är dock i vilka situationer det finns undantag från denna huvudregel.

 

Paragrafriddarna: Mikael Kindbom intervjuar Per Karlsson (Konkurrensverket)

I det nya avsnittet av podden Paragrafriddarna, som presenteras i samarbete med Juridikpodden, samtalar Mikael Kindbom med Konkurrensverkets chefsjurist Per Karlsson. De diskuterar hur det var att gå över från Vinge till andra sidan, hur verksjuristerna lyckades vinna i det första företagsförvärvsmålet på 18 år mot tunga affärsjuristen i Swedbank/Svensk Fastighetsförmedling och hur de sistnämnda nu kan stoppas på nytt i avyttringen av Hemnet till Schipstedt. Samt mycket mer.

Lyssna på Soundcloud här.

Smygfotografering som uppdagas först efteråt

Svea hovrätt friade i en dom den 28 april 2016 en man som fört in sin mobiltelefonkamera under en kvinnas kjol och fotograferat hennes underliv. Frågan i målet var om det fanns förutsättningar för att gärningen skulle kunna föranleda straffansvar för sexuellt ofredande. Fotograferingen skedde i en rulltrappa i kollektivtrafiken. Målsäganden uppfattade inte fotograferingen vid fotograferingstillfället utan först efteråt.

Hovrätten skriver i sina domskäl:

”Även om det kan finnas goda sakskäl för den nu sagda uppfattningen finner hovrätten att den ännu så länge inte kan sägas utgöra något annat än en argumentation de lege ferenda. Hovrätten ansluter sig alltså till tingsrättens bedömning att det i nuläget saknas tydligt stöd i lag och praxis för att döma till straffansvar för sexuellt ofredande i dylika fall av smygfotografering, nämligen när offret är omedveten om att bilderna tas […].”

Tingsrätten nämner brottet kränkande fotografering i sina domskäl. Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, döms för kränkande fotografering till böter eller fängelse i högst två år.

Tingsrätten skriver:

”I fråga om andra utrymmen [än de som omfattas av förbudet mot kränkande fotografering] saknas ett generellt förbud mot att utan samtycke fotografera enskilda personer innebärandes att den nu aktuella fotograferingen i sig inte utgör något brott. Gärningen kan dock, under vissa förutsättningar, vara att bedöma som ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 § andra stycket brottsbalken. En förutsättning härför är dock att målsäganden uppfattat angreppet, i förekommande fall fotograferingen, när det företogs”.

Att tingsrätten nämner det nya brottet kränkande fotografering (infördes 1 juli 2013) är viktigt ur pedagogisk synpunkt men kan också förstås som en hälsning till lagstiftaren. Samma kategori av bilder hade kunnat grunda ansvar för kränkande fotografering om de hade tagits i hemlighet i exempelvis ett omklädningsrum. Är det rimligt att individens skydd mot den här sortens integritetskränkningar ska vara villkorat av i vilken miljö de företas?

Sexuellt ofredande, den som blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet. Som hovrätten skriver går det att de lege ferenda argumentera för att sexuellt ofredande också borde omfatta fall av smygfotografering då den fotograferade inte uppfattar när bilderna tas.

De lege ferenda syftar till ”vad lagen borde vara” i förhållande till de lege lata, ”vad lagen är”. Bör ansvar för sexuellt ofredande vara beroende av när gärningen, smygfotografering i det här fallet, upptäcks eller borde det räcka att personen uppfattar att den blivit fotograferad i nära anslutning till att bilderna togs? Rent språkligt kan det vara svårt att förstå ofredande som något annat än något man upptäcker när ofredandet så att säga äger rum. Jämför med blottning.

Brottet sexuellt ofredande infördes utan en tanke på att personer i framtiden skulle fotografera andras underliv i hemlighet. Kränkande fotografering är en mer träffande beskrivning för den sortens gärningar. Det är en modernare lagstiftning som svarar mot ett behov som finns men som var svårt att förutse innan alla tekniska hjälpmedel vid införandet av straffbestämmelserna om förtal och sexuellt ofredande.

När smygfotograferingen upptäcks eller var den äger rum, i en rulltrappa eller på en toalett, förändrar inte det faktum att bilderna har tagits, att de finns och kan komma att spridas vidare. Det man inte märker av där och då kan man komma att må dåligt av senare.

Hovrätten gör bedömningen att det inte finns tydligt stöd i lag eller praxis för att döma personer för ansvar för smygfotografering när offret upptäcker fotograferingen först efteråt. Högsta domstolen har i NJA 2008 s. 946 beskrivit det bristande skyddet för den personliga och sexuella integriteten och ifrågasatt om det är förenligt med Europakonventionens artikel 8 som ger en rätt till respekt för privat- och familjeliv. I målet hade en man sedan relationen med sin flickvän tagit slut installerat kameror och mikrofoner i deras tidigare gemensamma för att övervaka henne. Ljud- och bildinspelningarna pågick en längre tid utan den före detta flickvännens och dennes nya pojkväns kännedom, de fick kännedom om inspelningarna först efteråt av personer som hade fått ta del av dem.

I en passning till lagstiftaren skriver HD:

“En annan sak är att goda skäl kan anföras för att förfaranden av det slag som är föremål för HD:s bedömning i detta mål borde vara straffbara. Det får emellertid, oavsett det nuvarande rättslägets förenlighet med Europakonventionen, anses ankomma på lagstiftaren att ta ställning till om en sådan kriminalisering bör införas och i så fall till hur den bör utformas.”

Den som läser domen från Svea hovrätt kan få uppfattningen att det är fritt fram att smygfotografera personers underliv så länge det sker i miljöer som inte träffas av förbudet mot kränkande fotografering och man behärskar smygfotografering. Vill lagstiftaren ha det på detta viset?

Överklagandeförbud och effektiva rättsmedel

Inom förvaltningsrätten är frågan om överklagandeförbud en fråga för diskussion. Förvaltningslagen är subsidiär. Lagens bestämmelser ska med ett undantag inte tillämpas om det finns avvikande bestämmelser i annan lag eller förordning. Finns speciallagstiftning med avvikande bestämmelser ska FL ändå tillämpas om det behövs för att tillgodose rätten till domstolsprövning av civila rättigheter eller skyldigheter enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Det har inte alltid varit så. 3 § FL som anger att förvaltningslagens överklagandebestämmelser ska tillämpas om det behövs för att uppfylla villkoren enligt artikel 6.1 infördes efter att Sverige vid ett flertal tillfällen fällts av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Professor Torbjörn Andersson har beskrivit ett Sverige med överklagandeförbud och förvaltningsmyndigheter som sista instans:

”Förvaltningsbeslut över vilka förvaltningsdomstolar saknade uttrycklig behörighet kunde i allmänhet överklagas, men endast till ett överordnat administrativt organ, inte sällan med regeringen som sista instans. Förvaltningsdomstolarnas brist på behörighet kunde i relevanta författningar ta sig uttryck i antingen ett explicit förbud mot överklagande eller i avsaknad av behörighetsbestämmelser. Det faktum att en stor del av den svenska förvaltningens beslut inte kunde överklagas till och prövas av någon domstol motiverades med den historiska kompetensfördelningen mellan kungen och förvaltningsdomstolarna. Ett mer aktuellt skäl till uppdelningen var att förvaltningen ansågs bättre skickad än domstolarna att avgöra lämplighetsfrågor; de senare borde vara hänvisade till att pröva förvaltningsbeslutens rättsenlighet och andra förekommande rättsfrågor.” (SvJT 2001 s. 863)

Det finns fortfarande några överklagandeförbud enligt lag. Steriliseringslagen innehåller ett sådant bara för att ta ett exempel: ”4 § Socialstyrelsens beslut i ärende om tillstånd till sterilisering får inte överklagas”. Den som har fyllt 25 år och som är bosatt i Sverige får på egen begäran steriliseras. Den som har fyllt 18 men inte 25 år kan under vissa förutsättningar få tillstånd till sterilisering av Socialstyrelsen. Sådana tillståndsärenden får inte överklagas.

Sverige ratificerade Europakonventionen tidigt 1950-tal. Sedan 2009 är den svensk lag. För att säkerställa konventionens skydd för de mänskliga rättigheterna ska var och en, vid prövningen av hens civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot hen för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, artikel 6.1 Europakonventionen.

En förutsättning för att en enskild ska vara berättigad till domstolsprövning är att det föreligger en reell och seriös tvist om en civil rättighet som har sin grund i nationell rätten. Nationella domstolar och myndigheter ska tillämpa konventionen, men vad som utgör en civil rättighet är ytterst en fråga för Europadomstolen som har tolkningsföreträde (Karin Andersson m.fl. mot Sverige 29878/09, Mendel mot Sverige 28426/06 och Pudas mot Sverige 10426/83).

I NJA 2013 s. 813 tolkade Högsta domstolen innebörden av reell och seriös tvist:

”Begränsningen till sådana tvister ska tolkas restriktivt. Bedömningen av om en tvist är reell och seriös ska göras mot bakgrund av de regler som enligt nationell rätt gäller för den rättighet som tvisten avser. Prövningen måste göras också med beaktande av vad som kan förekomma under en normal handläggning av målet efter att stämning utfärdats. Europadomstolen har framhållit att en tvist kan antas vara reell och seriös, om det inte finns klara indikationer på att så inte är fallet. Det föreligger alltså en presumtion för att tvister om civila rättigheter är reella och seriösa.” [Kursivering tillagd.]

Rätten till domstolsprövning har inneburit vissa genomslagssvårigheter då konventionsstaternas tolkning av domstolsprövning och civila rättigheter inte sällan avvikit från Europadomstolens.

”När artikel 6:1 anses tillämplig på frågor som i nationell rätt brukat hänföras till det förvaltningsrättsliga området, visar det sig ofta att staterna inte uppfyller de stränga kraven i artikel 6:1. Se t ex Sporrong och Lönnroth mot Sverige. Svårigheterna sammanhänger med att regeringen varit sista och ibland enda instans i många förvaltningsrättsliga tvister och att all domstolskontroll, med undantag för det mycket begränsade resningsförfarandet, varit utesluten i sådana fall.” skriver Hans Danelius i Mänskliga rättigheter i europeisk praxis.

Vid sidan av Europakonventionen innehåller den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bestämmelser om mänskliga rättigheten. Europakonventionen är generellt tillämplig. Lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med konventionen, 2 kap. 19 § regeringsformen. EU-stadgan gäller endast när domstolar och myndigheter tillämpar unionsrätt. Artikel 47 i stadgan tillförsäkrar var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol.

Högsta förvaltningsdomstolen tillämpande artikel 47 i ett vargjaktsmål från 2015 (mål 312-15). Rättsfrågan i målet var om ett beslut om licensjakt på varg som fattats av Naturvårdsverket efter överklagande av länsstyrelsens beslut kunde överklagas till domstol trots ett överklagandeförbud i jaktförordningen.

”Överklagandeförbudet i 58 § 1 jaktförordningen står därmed enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening i strid med unionsrätten såvitt gäller beslut om jakt efter en art som skyddas av livsmiljödirektivet. Förbudet skulle således inte ha beaktats av kammarrätten när den tog ställning till överklagandet av förvaltningsrättens beslut.”

Möjligheten att överklaga länsstyrelsens beslut till Naturvårdsverket som sista instans var inte tillräcklig för att tillgodose unionsrättens krav på effektiva rättsmedel och rätt till domstolsprövning, enligt HFD.

”Enligt artikel 19.1 andra stycket EU-fördraget ska medlemsstaterna fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten. Artikel 47 första stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna anger att var och en vars
unionsrättsliga rättigheter kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol.”

Artikel 6 tillämpades inte i målet, men EU-stadgan ska tolkas i ljuset av Europakonventionen. I den mån stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av konventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen, enligt artikel 52.3 i stadgan.

Steriliseringslagen ändrades 2012 i samband med att steriliseringskravet för byte av juridiskt kön avskaffades. Även vissa språkliga ändringar gjordes. Aderton havandeskap ströks, överklagandeförbudet fick vara krav med några smärre språkliga förändringar som inte förändrade något i sak.

Intressant nog valde lagstiftaren att behålla överklagandeförbudet trots den kritik Sverige fått för bristen på effektiva rättsmedel. I frågan om sterilisering är Socialstyrelsen sista besvärsinstans, vilket är ett exempel på den svenska traditionen med förvaltningsmyndigheter som sista instans vid prövning av förvaltningsbeslut och tillståndsfrågor. Särskilt intressant i det här fallet, då det finns en europarättslig förklaring till att steriliseringskravet avskaffades. Det stred mot regeringsformen och Europakonventionen (mål nr 1968-12).

Varför lagstiftaren valde att behålla överklagandeförbudet i steriliseringslagen är oklart. Det framgår inte av förarbetena. Kanske kom de frivilliga steriliseringarna helt att hamna i skymundan då de ofrivilliga – med all rätt – var i fokus. Det är möjligt att lagstiftaren inte ens reflekterade över om frivillig sterilisering utgör en civil rättighet. Det är i så fall anmärkningsvärt, då Sverige vid flera tillfällen fått kritik just för att inte ta tillräcklig hänsyn till europarätten som en del av gällande rätt.

Skyddet för civila rättigheter ska inte enbart fungera som ett verktyg att korrigera den nationella rättens brister i efterhand, sedan Europadomstolen sagt sitt. Europarättens försvar av våra civila rättigheter syftar också till att förmå lagstiftarna att via den nationella rätten ge våra civila rättigheter det skydd vi enligt konventionen och EU -stadgan har rätt till.

Några nya texter i pressen etc

Jag blev tillfrågad om varför jag inte lade ut länkar till mina texter i media här. Det enkla svaret är att det tar rätt mycket tid med tanke på frekvensen just nu. Mina texter i SvD kan man ta del av på den här länken där man också kan prenumerera om man vill det.

Här är de senaste dagarnas texter:

Om det s.k. bunkermålet

Om tryckfrihetsförordningens brister 

Om en omdiskuterad gruppvåldtäktsdom (Bråvalladomen) och medierna

Jag vad vidare med i Sveriges Radio häromdagen och talade om civilkuragelagstiftning

Nya Juridikpodden ute nu!

Nya Juridikpodden S07E02 är ute nu: ”Det duger inte”. I podden talar vi om rättvisan Scalia, affärerna kring våningar, integritet och mycket annat.

Podden finns som vanligt på iTunes eller Soundcloud.