(Av Jakob Heidbrink)

De direkta konsekvenserna av Transportstyrelse-skandalen har hittills (den 29 juli 2017) i huvudsak varit formalpolitiska. Löfven har ombildat sin regering, och oppositionen funderar på om den ska eller inte ska genomföra ett misstroendevotum mot försvarsminister Hultkvist. Sociala medier är fulla av taktiska analyser, spekulationer och rop på hela det politiska systemets reform, dock i ganska ospecificerad form.

Jag tror inte på något av detta, inte just nu. Ja, formellt politiskt ansvar kommer att behöva utkrävas, och forne inrikesminister Ygeman och infrastrukturminister Johansson bör inte vara de enda och sista som får betala någon sorts pris för det som hänt. Jag håller med om att Sverige behöver reform, men…

Faktum är att jag inte vet. Ingen vet.

Det vi har, är alltmer frekventa stora och små skandaler i förvaltningen. Göteborgs universitets tjänstetillsättningar, Post- och telestyrelsens insisterande på datalagringsbestämmelser vars grund ogiltigförklarats av EU-domstolen, polisens hantering av vapenlicenser, lokala skandaler om välfärdstjänster och bygglov och vad mera det är. Men vi vet inte huruvida detta är systematiskt. Mycket – väldigt mycket – tyder på det, men vi vet inte.

Att reformera ett politiskt system, och att utkräva politiskt ansvar, är alltid svårt. För att det ska lyckas, behövs starka, mycket starka, argument. Sådana argument har vi trots Transportstyrelse-skandalen inte än, eftersom vi bara har anekdoter att tillgå.

Men det flagranta, protokollförda lagbrott som skett hos Transportstyrelsen ger oss, tillsammans med de andra skandalerna, kanske ett unikt – eller i vart fall mycket bra – tillfälle att systematiskt granska hela den svenska förvaltningen. Hur lagtrogen är den? I vad mån förekommer systematisk godtycklighet? Hur klämda är kommunala tjänstemän mellan statens order och kommunala budgetar? Hur benägna att följa statens beställningar är kommunerna? Hur ofta förekommande är domstolstrots? Är det ens teoretiskt möjligt för oss att uppfylla alla de fagra löften som vi över åren givit oss själva? En sådan undersökning skulle behöva vara mycket stor, ha mycket tid och pengar till sitt förfogande och behöva drivas av utan tvivel oberoende personer.

Och där kom jag på en tanke när jag läste Svend Dahl jämföra situationen i Sverige nu med den i Italien efter Rena Händer-utredningen: kanske behöver vi en i vart fall till sin ansats liknande utredning. Jag föreslår därför följande:

Tillsätt en kommission av högt kvalificerade pensionerade jurister från våra nordiska grannländer (pensionerade för att de ska vara oberoende också av eventuella påtryckningar från sina egna regeringar). Ge den i uppdrag att förutsättningslöst granska laglydigheten i den svenska förvaltningen, inklusive förekomst av korruption och svågerpolitik. Betala kommissionen väl och ge den en stor stab av utredare, också dessa helst från våra nordiska grannländer. Låt den rapportera en gång om året och slutrapportera när den tycker att den är klar.

När en sådan kommission slutrapporterat, vet vi, och kan upphöra spekulera. Med delrapporterna i handen kan vi löpande utkräva politiskt ansvar och reformera på det sätt som behövs. Eftersom medborgare från de andra nordiska länderna skulle sköta utredningen, skulle de av oss som är kvalificerade att göra reformarbetet inte behöva lägga sin tid på att försöka förstå vad i hela friden som hänt och hur illa det är ställt.

Visar sig kommissionens rapport innehålla det jag misstänker – att den svenska förvaltningen har grava och systematiska problem – är det ett mycket gott och starkt argument för att reformera Sverige från grunden. Skulle kommissionens rapport visa att problem förekommer, men dessa är knutna till personer (och således inte systematiska), kan vi plocka bort de personer som är ansvariga för missförhållandena. Skulle det mot min förmodan visa sig att allt är i huvudsak väl, trots att det förekommer problem (som i alla storskaliga system), kan vi fokusera vår politiska energi på annat.

Jag tycker själv – och har redan argumenterat för det – att det är i denna ända vi måste börja: en reform av det politiska systemet utan vetskap om vilka problem vi har och hur systematiska de är, är ett skott i blindo. Reformer bör man genomföra på basis av kunskap, inte på basis av känslor.

Det innebär att jag tycker att jakten på ministrar just nu är kontraproduktiv. En situation riskerar uppstå i vilken några ministers avgång anses vara gott nog, i vilken Transportstyrelsen anses vara ensam om sitt lagbrott utan att vi egentligen vet något om andra myndigheter (Emanuel Karlsten gav idag uttryck för en sådan uppfattning) och i vilken vi förbrukar vår politiska kraft för något som i längden inte kommer att förändra de strukturer som just nu ser ut att vara gravt angripna av röta.

*****

En slutanmärkning: jag orkar fortsatt inte hantera kommentarer här, då Facebook tar all min uppmärksamhet. För diskussioner hänvisar jag dit: mitt konto är publikt.