Obehörig vinst-principen tar sikte på situationer där någon obehörigen, eller utan rättsgrund, berikas på någon annans bekostnad. När principen används så innebär den att rättsordningen korrigerar en i rättslig mening obehörig förmögenhetsöverföring mellan två (eller ibland flera) personer. Det krav som den förfördelade kan ställa på den person som berikats kan kallas för olika saker, vinstersättning eller obehörig vinstersättning. I vissa sammanhang används istället termen ”restitution”.

Obehörig vinst är alltså rättsgrunden och ett vinstkrav eller krav på restitution är rättsföljden. I vissa common law-rättsordningar, främst England, användes tidigare uttrycket the ”law of restitution” för att beteckna rättsområdet, medan ”unjust enrichment law” undveks eftersom det fanns en misstänksamhet mot att beskriva rättsgrunden för restitutionsfallen på ett enhetligt sätt. Det fanns inte en princip, utan många olika, som kunde leda till en fordran på restitution. Synsättet har emellertid förändrats och nu används obehörig vinst-terminologin även i England, även om relationen mellan begreppen fortfarande ger upphov till frågeställningar.

Svensk rätt har haft en skeptisk inställning till obehörig vinst, men det finns tendenser på att skepsisen luckras upp. I övriga nordiska länder har obehörig vinst-argument betraktats på ett liknande sätt, även om finsk och norsk rätt inte varit fullt lika avvisande som Sverige tidigare varit. Det är därför intressant att notera att det finns en förhållandevis färsk dom om restitution från norska Høyesterett.[1]

Bakgrunden till det norska fallet var att ett flertal kvinnor utnyttjats för prostitution av tre åtalade personer. De åtalade dömdes för brott. I samband med brottmålet framställdes krav på ersättning. Dessa krav formulerades dels på skadeståndsrättslig grund, dels på restitutionsrättslig. Det senare byggde på att de utnyttjade kvinnorna hade förmåtts lämna över intäkterna från prostitutionen till några av de dömda personerna. Domstolen gick på restitutionslinjen.

Domare Ringnes som var förstevoterande uttryckte sig på följande sätt. ”Etter mitt syn er det mest nærliggende å basere kravene på ulovfestede obligasjonsrettslige prinsipper om restitusjon av ytelser som er gitt uten å være forpliktet til det. I motsetning til erstatningsansvaret, som skal dekke skadelidtes økonomiske tap, eller – i noen tilfelle – skadevolders berikelse, dreier det seg her om tilbakeføring av verdier som mottakeren ikke var berettiget til.” (St. 80.)

Det rättsliga stödet fann Ringnes i 31 § avtaleloven, som närmast motsvaras av vår ockerregel och i läran om restitutionsförpliktelser vid condictio indebiti. Det noterades att det i och för sig fanns svårigheter med att använda avtalsrättsliga regler på situationen, men han resonerade runt detta på följande sätt:

”Riktignok er det lite naturlig å si at betalingen fra de fornærmede var uttrykk for noen viljeserklæring. De har vært i en tvangssituasjon, og pengene ble tatt fra dem. Men jeg ser det slik at bestemmelsen i § 31 gir uttrykk for et prinsipp som må få anvendelse i en situasjon som vår sak gjelder, selv om forholdet ikke direkte omfattes av bestemmelsen.”

En invändning om pactum turpe underkändes, liksom att ersättningen skulle sättas ned med stöd av principen compensatio lucri cum damno. Det senare tog sikte på en invändning om att avdrag skulle göras för de skadelidandes levnadskostnader (logi, mat och kläder etc.) som hade betalats av de dömda. I denna del konstaterades att det skulle vara stötande att göra ett avdrag för de fördelar brottsoffren erhållit i samband med utnyttjandet.

Den norska domen är mig veterligen unik i modern nordisk förmögenhetsrätt. Domstolen har här valt att inte ”stretcha” den skadeståndsrättsliga begreppsapparaten utan använder ett renodlat restitutionsresonemang. Det har i den rättsvetenskapliga litteraturen framförts att vid just människohandel så borde en ersättning av detta slag kunna utgå, även om det därvid har hävdats att det i första hand skulle kunna hanteras inom ramen för en kränkningsersättning.[2]

[1] Dom den 8 december 2016, i HR-2016-2491-A (sak nr. 2016/1334 och sak nr. 2016/1681).

[2] Det var min tidigare uppfattning, Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008, kap. 4. Jag föredrar den norska lösningen men såg inte utrymme för den i svensk rätt när min bok skrevs för snart tio år sedan.