Juridikpodden S02E04: Är det kul att jobba i Högsta domstolen?

I säsongens fjärde avsnitt av Juridikpodden sitter vi utomhus och pratar om den kontroversiella domen från Svea hovrätt i ett våldtäktsmål, om den allmännaste rättsprincipen (är den det?) och om juridikböcker på Bokmässan.

 

Här kan en lyssna. Eller ladda ned på ITunes.

Assange och rättvisan

Nog misströstar man, när man läser mängden av märkliga uttalanden i samband med Wikileaks-läckan och gripandet av Assange. Det tycks för många helt omöjligt att hålla isär värderingen av Wikileaks verksamhet från uppfattningar om misstankarna om sexualbrott som riktats mot Assange. När det gäller den senare saken finns det ingen hejd på hur lågt svenska debattörer kan sjunka. Lasse Anrell på Aftonbladet har väl aldrig gjort sig känd för att vara nyanserad men när han i en krönika i Sveriges största tidning under rubriken ”Publicitetskåta åklagare ska skita i det här” uttrycker att saken över huvud taget inte borde utredas kan man inte annat än att känna ledsamhet. Ledsamhet över hur mediemakten fular ut anmälarna av brottet innan någon prövning gjorts, innan några bevis visats upp. Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.

Ser man på gripandet av Assange ur den tillämpade moral som är juridikens raster är saken i grund och botten enkel. Låt mig i översimplifierande pedagogisk nit försöka punkta upp argumentet.

1. Assange ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.

2. Assanges integritet ska respekteras.

3. Anmälarna bör betraktas som trovärdiga tills det finns en övertygande anledning att misstro dem.

4. Anmälarnas integritet ska respekteras.

5. Kända personer, för övrigt rent helgonlika personer, står inte över lagen.

6. Anklagelser om brott mot kända personer måste tas på allvar och processen bör vara i grund och botten den samma som gäller för andra misstänkta.

7. Om en person som misstänks för ett allvarligt brott befinner sig i ett annat EU-land är det rätt att försöka få honom eller henne överlämnad till den svenska rättvisan för utredning och eventuell prövning.

8. Domstolarna och rättsväsendet är inte politiska institutioner och bör ö.h.t. inte hantera misstankar om brott utifrån politiska bevekelsegrunder.

9: Frågan om en utlämning till USA är ännu så spekulativ att den inte går att diskutera på något rationellt sätt alls. Det finns ännu inga formella anklagelser i USA. Om det görs sådana anklagelser är fortfarande frågan om utlämning en komplicerad sak.

*

Det här är ju inga konstigheter. Men det har liksom slagit slint i huvudet även på en massa normalt sansade människor. Det har blivit ett skyttegravskrig där på ena sidan anmälarnas moraliska vandel ifrågasätts och på andra sidan Assanges moraliska vandel ifrågasätts. Där anmälarna målas ut som delaktiga i en komplott eller som hemliga agenter men där samtidigt andra anklagar misstankarna som ett utflöde ur en machokultur. Vi bevittnar en ovärdig karusell.

Sverige är en rättsstat. Vi ska inte glömma det. Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra. (Det betyder inte att det inte kan se. Vi vet att det kan ske, det kan ske över allt. Men jag är på riktigt övertygad om att det sker i lägre utsträckning i Skandinavien än i de flesta andra rättsordningar. Och ja, jag räknar med bashing för att vara blåögd eller naiv i kommentarsfältet nu.) Det finns ingen anledning att anta att inte Assange kommer att få en rättvis rättegång, för det fall det över huvud taget går till rättegång. Det finns därtill ingen anledning att anta att det kommer att behöva ta särskilt lång tid.

Inför en sådan prövning vill jag bara slänga fram en möjlighet, utifrån vad som upplysts i samband med prövningen i den engelska domstolen, som ingen tycks ha tänkt på: Det kan faktiskt vara möjligt att anmälarnas uppgifter är korrekta men att Assange ändå är oskyldig. Eller så kan det visa sig att saken ter sig helt annan när bevisningen är ute i ljuset. Vem vet. Men att saken inte skulle undersökas bara för att det är Time Magazines kommande Man of the Year är en rubbad tanke.

*

Uppdaterat: Sanna Rayman gör en liknande iakttagelse i dagens SvD.

Polanski, preskription och principlism

Roman Polanski kunde inte undkomma rättvisan längre. Efter att mer än trettio år hållit sig undan det amerikanska rättsväsendets tentaklar och kraven på att han skulle fullgöra sitt straff drogs han till slut inför skranket (om än inte bokstavligen).

Gripandet gav reaktioner. Polanski har mäktiga vänner. Framstående regissörer som kräver hans frisläppande och manar till aktioner. Kändisar som revisionistiskt hävdar att det säkert inte var någon riktig våldtäkt – trots att Polanski erkänt. Och ingen mindre än Frankrikes president har ägnat sig åt att försvara Polanski, och bidrar indirekt till fördomen om en fransk elit som ser människor som statister i kulturens tjänst.

Nu har även svenska media ställt sig bakom Polanski-försvaret. Expressen har således liksom många andra tidningar publicerat Polanskis debattartikel – ett förfärligt pekoral BTW – om varför det är synd om honom. Ett brev, som enligt Expressens kulturredaktör, handlar om varför Polanski ska sluta ”jagas” av amerikanskt rättsväsende. (Ordet ”jagas” i det sammanhanget är avslöjande – Polanski är villebrådet, offret.)

Isobel H-K , i samma tidning, reagerar på publiceringen av Polanskis brev. (Och får omedelbart mothugg av kulturredaktören.) Hon undrar varför ingen bryr sig om brottet. (Som behandlas i förhöret här.) Eller rättare sagt, varför har inte brottet fått alls den uppmärksamhet i diskussionen som frågan om varför en gammal man skall jagas för brott som ligger så långt tillbaka.

Det kan man verkligen undra. Debatten på kultursidorna illustrerar att många kulturskribenter verkar ha trampat sönder sina moraliska kompasser. I en text kan t.ex. man läsa insinuationer att processen mot Polanski är driven av åklagarens äregirighet eller fåfänga. Utan att över huvud taget relatera till brottet i sig.

Frågan här är egentligen den eviga som aktualiseras vid gamla brott där ingen tidigare lagförts: Skall de någonsin preskriberas? I sådana fall varför? Och när? Framför allt så aktualiserar Polanski-fallet alltså frågan om preskriptionens principer.

Vilka borde principerna vara enligt Polanskis apologeter? Det är i vart fall rimligt att avkräva den som nu hävdar att Polanskis brott borde ligga så långt tillbaka att straff inte borde utkrävas att de är konsekventa. Och är man konsekvent så måste man alltså anse att en grov våldtäkt av en trettonåring skall preskriberas inom trettio år, eller något åt det hållet. Jag har själv svårt att se skälen för en sådan allmän preskriptionstid. Särskilt inte när brottet är erkänt.

Det om juridiken. När det gäller debatten så kan man fundera över – som Isobel gör -varför så många tycks ha glömt bort brottet i sig. Och tanken på en för alla likvärdig rättvisa.