You are currently browsing the tag archive for the ‘rättssäkerhet’ tag.
”Bara en jurist bryr sig om sånt”
”Bara en jurist kan bry sig om det där.” Pappan med barn i samma klass som min dotter vände sig mot mig och log. Han hade läst min artikel i gårdagens DN som handlar om att människor döms för brott som inte bevisats. ”Han var ju ändå skyldig, han du skrev om.”
Det där tycks vara sant. Han var ändå skyldig. Vad spelar det då för roll om man behandlar brottsmisstankar med svepande penseldrag. Hans skuld var redan klarlagd.
Det där är nackdelen med krönikeformen. I ett antal krönikor i DN har jag tänkt att ta upp vad jag menar är okända rättssäkerhetsproblem i svensk rätt. Till skillnad från kända fall av verklig eller påstådd s.k. rättsröta – Thoms Quick, Joy Rahman, Billy Butt – är de problem jag försöker påvisa mindre spektakulära.
Det gör att det kan vara svårt att få fram den principiella poängen och krönikeformen är begränsande i och med att det inte finns utrymme för att lägga ut texten. Det ställer således stora krav på pedagogisk förmåga.
I gårdagens krönika uppfyllde jag nog inte dessa krav fullt ut. Det är anledningen till denna text, Rättssäkerhet for dummies, som tar upp vissa förutsättningar för den rättssäkerhetsdiskussion som jag försöker föra.
Det är min uppfattning att det är i de små frågorna som de stora problem för rättsstaten riskerar att växa. Mordfall och terrordomar hårdbevakas av media, som ofta sätter sina skickligaste reportrar att nagelfara processerna.
I detaljerna av bygglovsärenden, felparkeringsdomar eller den sista lilla åtalspunkten i den långa listan av narkotikabrott sniffar däremot sällan skjutjärnsreportern runt. Mediernas granskning når sällan dit. Och det är även i dessa detaljer som det kan finnas risker för slentrian i rättsväsendets maskineri.
Krönikan
Jag vill därför mot bakgrund av gårdagens DN-krönika försöka att ge en litet djupare bild av det problem som jag tog upp. Jag klipper in några stycken ur krönikan nedan:
”Alla inser att det är fel att oskyldiga får livstids fängelse. Däremot är det inte lika lätt att se betydelsen av åsidosatta grundprinciper i fallen där varningsklockorna aldrig ringde. Det är i de undanskymda fallen rättssystemfel riskerar att frodas. Djävulen finns i detaljerna. Så låt oss titta på en sådan detalj. Fallet Habo Finans.
Habo Finans var det lilla finansbolaget som i investeringsfonden Diamanten lovade kunderna hög avkastning. Investeringarna skulle ske huvudsakligen i Ericssonaktier, informerades kunderna om, och de skulle vara säkra. Men informationen stämde inte. Fonden var egentligen ett pyramidspel.
VD:n för Habo Finans åtalades för bland annat grovt bedrägeri. Ungefär 780 personer var målsägande. För att kunna dömas för bedrägeri krävs det att man vilselett någon. Ett vilseledande hade tveklöst skett. Bolaget hade ljugit. Men för att kunna dömas för bedrägeri krävs det dessutom att vilseledandet orsakat att någon företagit en viss disposition. Det krävdes alltså att kunderna hade investerat i Diamanten just på grund av vilseledandet för att de i lagens mening skulle vara bedragna.
I målet hördes 23 målsägande. När det gäller åtalet avseende brott mot de övriga, fler än 750, målsägandena fördes ingen bevisning om varför de investerat i Habo Finans. Ingen alls. Trots detta fälldes VD:n till ansvar för alla dessa brott.
I klarspråk: VD:n dömdes för att ha bedragit över 750 personer utan att det förts bevisning om att brott faktiskt begåtts i dessa fall.
Vad som har hänt i fallet Habo Finans är att brottspåståenden masshanterats. I omfattande härvor blir det i praktiken omöjligt för rättsväsendet att gå till botten med varje enskild misstanke. Men praktiska problem rättfärdigar inte kompromisser med rättssäkerheten. Det är helt enkelt inte tillåtet. Och Habo Finans är knappast unikt.”
Utveckling
Vad som hände i Habo Finans-fallet var alltså att en person dömdes för grovt bedrägeri i en stor mängd fall. Att vilseledande faktiskt skett var klarlagt, men – som sagt – det räcker inte för att bedrägeri skall anses föreligga. Det krävs också att vilseledandet lett till en viss effekt hos den som är offer för brottet.
Här finns det ett pedagogiskt problem, har jag kunnat notera, i förhållande till den som inte redan har funderat närmare på rättssäkerhetsfrågor. Det pedagogiska problemet verkar framför allt bestå i att det är svårt att förstå varför det skulle vara så nödvändigt att, för att ta bedrägerifallet som tagits upp här, en viss effekt inträffat.
Direktören hade ju ljugit för kunderna. I vissa fall var det också klarlagt att detta hade medfört negativa ekonomiska effekter för kunderna.
Då spelar det väl inte så stor roll om man utgår från att sådana effekter också drabbar andra?
Inget brott utan lag
Denna invändning, som jag hört från väldigt många (och även många kloka) personer, uppmärksammade mig på att det verkar finnas en underskattning av hur rättssäkerhetsidealet uppställer formella krav.
Det är en grundbult i rättssäkerhetstanken att ingen ska dömas för ett brott utan lag. Utan en lagreglering, finns det inget brott. En lagreglering som innehåller ett förbud av något slag (”Du ska inte bedraga”) innehåller vissa rekvisit, eller vissa kriterier.
Det är enbart om dessa kriterier är uppfyllda som en misstänkt person kan dömas för brottet. Är inte dessa rekvisit eller kriterier uppfyllda så föreligger inget brott.
Låt mig upprepa detta för att nöta in poängen: Är inte samtliga rekvisit uppfyllda i en regel finns det inget brott enligt regeln. Finns det då ingen annan regel som aktualiserats finns det inget brott över huvud taget.
Inget straff utan bevis
Ovanpå dessa rekvisit ligger bevisregler. Det är åklagaren som har bevisbördan för att ett brott föreligger. Det innebär mer specifikt att åklagaren har bevisbördan för att samtliga de rekvisit som regeln ställer upp är uppfyllda.
Om åklagaren inte kan bevisa att samtliga rekvisit är uppfyllda så kan man inte heller döma för brott. Ingen ska straffas utan att ha blivit överbevisad om sin skuld.
Oskuldspresumtion
En annan rättssäkerhetstanke aktualiseras därvid, nämligen oskuldspresumtionen. Alla skall betraktras som oskyldiga om inte åklagaren lyckats bevisa, enligt de tuffa beviskrav som därvid gäller, att alla rekvisiten för brott är uppfyllda.
Med andra ord: Om åklagaren inte lyckas bevisa att ett brott föreligger enligt de kriterier som gäller för brottet så ska rättsordningen utgå från att den anklagade personen är oskyldig.
Tillbaks till fallet
Det här är basics, förstås. Men låt oss utgå från dessa basics och återvända till Habo Finans-fallet. I fallet dömdes alltså en person för bedrägeribrott mot en väldig massa personer. Avseende några av de misstänkta brott hade åklagaren fört bevisning. (Förhör som för övrigt visade att det fanns många olika anledningar till varför Habo Finans kunder valde att investera i Diamanten.)
Men avseende de allra flesta fördes ingen bevisning alls. VD:n dömdes för 750 obevisade brott.
Genom att döma VD:n för även dessa brott så har rättssäkerhetsprinciper alltså kränkts.
En jämförelse
Kanske blir det tydligare om man jämför med andra brott och andra rekvisit. Säg att jag åtalas för två fall av bestialiska mord. I ett av fallen förs bevisning om att jag faktiskt mördat en person som också är död. Mordet är dessutom, som sagt, bestialiskt. Straffet blir därför livstids fängelse. Lagens strängaste straff.
Men avseende det andra fallet förs det ingen bevisning. Notera: Det är inte som i vissa tidigare kända fall där bevisvärderingen gjorts på ett kontroversiellt fall. I mitt exempel är det istället så att domstolen bara konstaterar implicit att det inte finns anledning att göra en annan bedömning i det andra fallet än avseende det fall där det faktiskt förs bevisning.
Det påverkar i och för sig inte straffet – jag kan inte dömas till strängare straff än livstids fängelse. Men ur rättssäkerhetssynvinkel har något väldigt allvarligt hänt: Jag har felaktigt dömts för ett brott. (Vilket alltså inte är det samma som att jag är oskyldig till brottet. Däremot skall jag ur statens synvinkel betraktas som oskyldig för brott som det inte bevisats att jag begått.)
Samma med Habo Finans. I 750 fall dömdes en person felaktigt för bedrägeri. Pretty serious stuff.
En morot till konspirationsteoretikern
En annan litet ovanlig sak med hovrättsdomen är att det fanns en ledamot som var skiljaktig och som är den vars inställning jag bygger ovanstående på. Den skiljaktiga meningen är emellertid inte fogad till domskälen på det vanliga sättet. Den är istället placerad som en ”bilaga till anteckningar förda vid huvudförhandlingen”.
Konspirationsteoretiker kan kanske dra växlar på detta och fundera över om hovrätten ville gömma den skiljaktiga mening vari det framförs att en person döms felaktigt för 750 brott. Men jag är inte konspiratoriskt lagd. Det finns säkert goda skäl för hovrättens placering av den skiljaktiga meningen.
Ett avslutande litteraturtips
Habo Finans-domen är ett exempel på när masshantering utmanar rättssäkerhetsprinciperna. Det finns många andra fall som kan tas upp i sammanhanget. Man kan också läsa Suzanne Wennbergs uppfriskande artikel om medgärningsmannaskap och kollektivisering av ansvar: Från Malexander till Sambandscentralen – fördelar och farhågor med dömande i medgärningsmannaskap respektive medfrämjandeskap, JT 2002-03.
Nog misströstar man, när man läser mängden av märkliga uttalanden i samband med Wikileaks-läckan och gripandet av Assange. Det tycks för många helt omöjligt att hålla isär värderingen av Wikileaks verksamhet från uppfattningar om misstankarna om sexualbrott som riktats mot Assange. När det gäller den senare saken finns det ingen hejd på hur lågt svenska debattörer kan sjunka. Lasse Anrell på Aftonbladet har väl aldrig gjort sig känd för att vara nyanserad men när han i en krönika i Sveriges största tidning under rubriken ”Publicitetskåta åklagare ska skita i det här” uttrycker att saken över huvud taget inte borde utredas kan man inte annat än att känna ledsamhet. Ledsamhet över hur mediemakten fular ut anmälarna av brottet innan någon prövning gjorts, innan några bevis visats upp. Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.
Ser man på gripandet av Assange ur den tillämpade moral som är juridikens raster är saken i grund och botten enkel. Låt mig i översimplifierande pedagogisk nit försöka punkta upp argumentet.
1. Assange ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.
2. Assanges integritet ska respekteras.
3. Anmälarna bör betraktas som trovärdiga tills det finns en övertygande anledning att misstro dem.
4. Anmälarnas integritet ska respekteras.
5. Kända personer, för övrigt rent helgonlika personer, står inte över lagen.
6. Anklagelser om brott mot kända personer måste tas på allvar och processen bör vara i grund och botten den samma som gäller för andra misstänkta.
7. Om en person som misstänks för ett allvarligt brott befinner sig i ett annat EU-land är det rätt att försöka få honom eller henne överlämnad till den svenska rättvisan för utredning och eventuell prövning.
8. Domstolarna och rättsväsendet är inte politiska institutioner och bör ö.h.t. inte hantera misstankar om brott utifrån politiska bevekelsegrunder.
9: Frågan om en utlämning till USA är ännu så spekulativ att den inte går att diskutera på något rationellt sätt alls. Det finns ännu inga formella anklagelser i USA. Om det görs sådana anklagelser är fortfarande frågan om utlämning en komplicerad sak.
*
Det här är ju inga konstigheter. Men det har liksom slagit slint i huvudet även på en massa normalt sansade människor. Det har blivit ett skyttegravskrig där på ena sidan anmälarnas moraliska vandel ifrågasätts och på andra sidan Assanges moraliska vandel ifrågasätts. Där anmälarna målas ut som delaktiga i en komplott eller som hemliga agenter men där samtidigt andra anklagar misstankarna som ett utflöde ur en machokultur. Vi bevittnar en ovärdig karusell.
Sverige är en rättsstat. Vi ska inte glömma det. Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra. (Det betyder inte att det inte kan se. Vi vet att det kan ske, det kan ske över allt. Men jag är på riktigt övertygad om att det sker i lägre utsträckning i Skandinavien än i de flesta andra rättsordningar. Och ja, jag räknar med bashing för att vara blåögd eller naiv i kommentarsfältet nu.) Det finns ingen anledning att anta att inte Assange kommer att få en rättvis rättegång, för det fall det över huvud taget går till rättegång. Det finns därtill ingen anledning att anta att det kommer att behöva ta särskilt lång tid.
Inför en sådan prövning vill jag bara slänga fram en möjlighet, utifrån vad som upplysts i samband med prövningen i den engelska domstolen, som ingen tycks ha tänkt på: Det kan faktiskt vara möjligt att anmälarnas uppgifter är korrekta men att Assange ändå är oskyldig. Eller så kan det visa sig att saken ter sig helt annan när bevisningen är ute i ljuset. Vem vet. Men att saken inte skulle undersökas bara för att det är Time Magazines kommande Man of the Year är en rubbad tanke.
*
Uppdaterat: Sanna Rayman gör en liknande iakttagelse i dagens SvD.
I en kort notis på ledarsidan skriver idag Sanna Rayman – Sveriges bästa ledarskribent enligt min mening och förmodligen den enda ledarskribent som avslutar en mening med frågetecken följt av ett utropstecken, ”?!” – om historien med de beslagtagna klistermärkena i skolan som blev en sak för justitiekanslern. JK konstaterade att klistermärkena föll under tryckfrihetsrätten och att de därför skulle återlämnas. Sanna anser att själva prövningen av JK är fånig – inte behöver en sådan här sak juridifieras? Skriver Sanna: ”Varför inte bara konfiskera klistermärkena och kasta dem på grund av vandalisering?”
Jakob Heidbrink har diskuterat inlägget ur litet olika yttrandefrihetsvinklar här. Det finns emellertid en aspekt som Jakob inte tar upp, och som jag tror Sanna helt enkelt glömt bort. Ägandet.
Saken är ju egentligen väldigt enkel. Klistermärken kan användas för att vandalisera. Klistermärken kan också användas för andra ändamål. Innan klistermärkena använts för att vandalisera finns det en ägare. Vi kan naturligtvis inte ha en ordning där lärare kan ”konfiskera” elevers egendom för att de i framtiden kan användas för kriminell verksamhet. Om lärare skulle börja beslagta och slänga elevers egendom så är det ett tillgrepp, plain and simple. Och dessutom så blir gränsdragningarna svåra. Varför skall just skadegörelsebrott tillåtas medföra konfiskerande av annans egendom redan på riskstadiet? Det kan finnas många andra typer av ägodelar som en elev kan ha som också kan användas till brott.
”En I-pod? Framtida upphovsrättsintrång misstänker jag – jag konfiskerar.”
Själv vill jag inte att min dotter skall gå i en skola där lärare som misstänker att ett brott i framtiden kan begås skall ha rätten att knycka min dotters saker. Om sådant tillägnande skall göras så måste saken juridifieras. Det tror jag att Sanna egentligen också anser.
Som sagt. Rapporteringen om utredningen mot den f.d. polischef som misstänks för sexualbrott och de kommentarer som denna medfört har liksom släppt alla tyglar. Unisont talas det om vad expolischefen har gjort – inte vad han misstänks ha gjort. Effekterna beskrivs som förödande för kåren. Och dessa effekter bedöms utifrån den uttalade uppfattningen att expolischefen självklart är skyldig. Även justitieministern verkade av rubriken i SvD att döma ha fastnat i samma skuldpresumtionstänkande men citaten i artikeln ger glädjande nog en mer nyanserad bild där ministern vill ha fakta innan hon dömer. Bra så.
Nu har han häktats också för koppleri.
Kanske är han skyldig. Kanske är han skyldig till bara en del av vad han anklagats för. Kanske är han helt oskyldig. Rättegången får utvisa. Men fram tills dess finns det all anledning att ha is i magen och att hålla fast vid grundtanken att alla. även poliser, har rätt att betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats.
Men nu var det inte det envetna tjatandet om rättssäkerhetstänkande också i den allmänna debatten som detta inlägg var tänkt att behandla. Vad som fick mig att reagera var en rubrik morgonens SvD om kopplerimisstanken. Rubriken framhöll att expolischefen genom koppleribrottsmisstanken nu ”riskerar fyra års fängelse”. Samma påstående förekom sedan i artikeln: Nu riskerar han fyra års fängelse.
Va, tänker ni nu? Får man fyra års fängelse för koppleri? Och, nej, det får man naturligtvis inte. Vad påståendet utgår ifrån är att det i straffskalan för grovt koppleri anges att fyra år är maxstraff. Om expolischefen döms för grovt koppleri och till lagens strängaste straff så kan det bli fyra års fängelse. Men som alla vet så är det ytterst sällan som man döms till lagens strängaste straff med undantag för några, få, brottstyper.
Men det är egentligen inte heller det som jag reagerar mest på med rubriken – det finns ju trots allt en teoretisk möjlighet att han döms för grovt koppleri och att detta koppleribrott anses s.a.s. slå i taket och därför förtjäna fyra års fängelse. Vad som fick mig att reagera är att det straff han riskerar för koppleribrottet är en skitsak i förhållande till de riktigt allvarliga brott som han är misstänkt för. Expolischefen är ju misstänkt för bland annat våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Döms han för dessa brott så riskerar han ingalunda några fyra års fängelse utan då står betydligt hårdare straff till buds. I straffskalan.
Risken för fyra års fängelse för koppleri föreligger alltså enbart om expolischefen frias från alla anklagelser utom grovt koppleri och det grova koppleribrottet anses förtjäna den strängaste sanktion som brottet kan medföra.
För det utfallet finns det ganska så låg risk, tycks det mig.
Den 4 mars 2009 skrev jag om Internationella Brottmålsdomstolens arresteringsorder gentemot Sudans president al-Bashir för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i regionen Darfur.
Förundersökningskammarens beslut överklagades av åklagaren eftersom arresteringsordern ej omfattade folkmord, vilket åklagaren gjort gällande. Idag, kl. 10.30, ska domstolens överklagandekammare meddela beslut i frågan (pressmeddelande). Frågan är relevant för mitt avhandlingsarbete (bevisfrågor i internationell straffprocess) eftersom åklagaren anfört att domstolens förundersökningskammare tillämpat ett för högt beviskrav. Åklagaren menar att förundersökningskammaren tillämpat kravet ”bortom rimligt tvivel” som endast ska användas när skuldfrågan slutgiltigt prövas och inte när en arresteringsorder ska utfärdas.
Majoriteten i förundersökningskammaren motiverade sitt beslut den 4 mars 2009, (paras. 153,154 and 156) med att avsikt att begå folkmord kan härledas från all sammantagen bevisning även när varje bevisföremål var för sig inte kan motivera en sådan slutsats. För att nå en sådan slutsats måste förekomsten av avsikt för folkmord vara den enda rimliga slutsatsen som kan dras av bevisningen. Åklagaren menar att kravet ”den enda rimliga slutsatsen” är kopplat till beviskravet när skuldfrågan slutgiltigt prövas och inte när en arresteringsorder ska utfärdas. Det fanns en skiljaktig domare i förundersökningskammaren, Anita Ušacka. Hon ansåg i sin skiljaktiga mening att arresteringsordern även skulle omfatta folkmord. Som en anekdot kan nämnas att jag arbetade för domare Ušacka under 2006.
De aktuella bestämmelserna anger följande.
Arresteringsorder
Article 58 Issuance by the Pre-Trial Chamber of a warrant of arrest or a summons to appear
1. At any time after the initiation of an investigation, the Pre-Trial Chamber shall, on the application of the Prosecutor, issue a warrant of arrest of a person if, having examined the application and the evidence or other information submitted by the Prosecutor, it is satisfied that:
(a) There are reasonable grounds to believe that the person has committed a crime within the jurisdiction of the Court; and
/…/
Slutlig prövning i skuldfrågan
Article 66 Presumption of innocence
/…/
3. In order to convict the accused, the Court must be convinced of the guilt of the accused beyond reasonable doubt.
Överklagandekammarens beslut kommer garanterat att kommenteras i min avhandling, förundersökningskammarens beslut är redan med. Denna typ av beslut är guld värda. Jag menar att det finns brister i grunderna för förundersökningskammarens beslut och därmed är åklagarens kritik rimlig. Det är dock inte givet att slutsatsen om folkmord i sig är felaktig eller att överklagandekammaren på egen hand ändrar beslutet, det är möjligt att förundersökningskammaren istället beordras att överväga att omvärdera beslutet och dess grunder.
Varför är detta viktigt? Medan åklagaren påstår att Sudans regering och dess företrädare är ansvariga för ett folkmord menar regimen i Khartoum att människor förvisso dödats i Darfur men det är inget folkmord. Istället kan motiven för regeringens våldsanvändning förklaras som en kamp mot upprorsmakare (counter-insurgency campaign). Avsikten är inte att begå folkmord och därmed skulle åtalspunkterna avseende folkmord falla. Andra brott kan mycket väl ha begåtts, men inte nödvändigtvis folkmord. Detta synsätt har majoriteten i förundersökningskammaren anslutit sig till, se paras. 67, 74-78, 83, 94, 100, 104, 108-109, 149-156, 170-172 och särskilt 193-201: ”the Majority considers that the existence of reasonable grounds to believe that the GoS acted with genocidal intent is not the only reasonable conclusion of the alleged commission by GoS forces”. Med andra ord, åklagaren har inte lyckats eliminera alternativa förklaringar till sitt påstående att folkmord har begåtts. Frågan är alltså om åklagaren har en skyldighet att eliminera samtliga alternativa förklaringar när en arresteringsorder ska utfärdas.
Uppdatering. Jag har följt överklagandekammarens presentation av sitt beslut via webbsändning. Överklagandekammaren gick på åklagarens linje vilket innebär att förundersökningskammaren begått ett rättegångsfel (”error of law”) genom att använda ett för högt beviskrav. Överklagandekammaren följde min prognos och skickar tillbaka målet till förundersökningskammaren för att göra en ny bedömning med korrekt beviskrav. Överklagandekammaren har alltså inte utökat arresteringsordern att även omfatta folkmord, det ankommer på förundersökningskammaren att pröva denna fråga på nytt.
Media och bloggar
Varje termin så är jag med i en paneldebatt för nya studenter på juristlinjen. På debatten finns det företrädare för de flesta traditionella juristkategorier: Jag är (den för studenter svårfångade) forskaren, det finns en domare, en affärsjuridiskt orienterad advokat, en bolagsjurist, en åklagare och – inte minst! – Douglas Johnson-Roos. Och så finns det en försvarare, för det mesta Juridikbloggens Johan Åkermark.
En sak som Johan brukar framhålla under debatterna för studenter, som överlag tycker att Johan har det coolaste jobbet bland panelens ledamöter – det här är innan juristutbildningen hjärntvättat studenterna att anse att företagsöverlåtelser är intressantare – är hur viktig försvararen är för sin klient redan under förundersökningen och framåt.
Försvaren är ofta den enda som står på den misstänktas sida. Och mot sig står oerhört mäktiga krafter: Staten, genom åklagaren och det rättsväsende som kanske frihetsberövat den misstänkta personen. I uppmärksammade fall så har den misstänkta inte sällan också allmänheten och medierna mot sig. Tidningarna skriver om brottet – ett mord, ett sexualbrott, en omfattande narkotikahärva – och piskar upp stämningar. Idag spiller mediebevakningen ofta över i de sociala medierna: Det bildas hatgrupper och kampanjer mot den misstänkta personen, på Facebook, bloggar, och i andra fora. Oskuldspresumtionen omhuldas förhoppningsvis fortfarande av den domstol som senare eventuellt får i uppgift att döma i målet. Men i alla andra sammanhang är den misstänkta personen dömd – i en sådan situation kan det nog upplevas som att alla är emot en.
Utom en person. Försvaren. Den enda som tveklöst sitter i den misstänktas ringhörna.
Försvaren får ensam rollen av ett slags rättsstatens värn, mot prematurt skuldbeläggande, för den enskildas rätt till sin oskuldspresumtion.
Varifrån kommer denna gråtmilda panegyrik över försvarsadvokaten, tänker ni nu. Det är naturligtvis affären med den sexbrottsmisstänkte före detta polischefen som spökar. Sällan har väl en sådan mur av förakt och klander byggs upp på så kort tid. Media skriver om fallet, med namn och bild på den misstänkta. Detaljer ur polischefens sexliv, även detaljer som inte har med några brottsmisstankar att göra, fläks ut på löpsedlar. De sociala medierna mobiliserar sitt ogillande. Krönikörer tar fallet som utgångspunkt för svepande bedömningar av ”kvinnosynen” hos polisen. Polisens ledning går ut offentlig och kritiserar den misstänkta (häktade) personen och betecknar det som ett svek.
I allmänhetens, medias och polisorganisationens ögon är snuskgubben redan dömd. Och i det läget finns det bara en person som backar upp den misstänkta personen. Försvararen. Det skall de av oss, som värnar om oskuldspresumtionen och att även misstänkta personer skall ha rätt till sin integritet, vara tacksamma för.
Justitieminister Beatrice Ask uppger för TT att det svenska genomförandet av det s.k. datalagringsdirektivet försenas ytterligare. Regeringen har meddelat EU-kommissionen att frågornas komplexitet gör att det behövs mer tid. Samtidigt framgår tydligt av Asks uttalanden att det verkliga problemet är att direktivet i sig upplevs som politiskt känsligt.
Mark Klamberg har redan kommenterat här på Juridikbloggen, men jag vill gärna fylla på med några egna synpunkter.
Jag menar att det vore önskvärt att Sverige iställlet för att hänvisa till tekniska problem tog initativ till en prövning av direktivets förhållande till grundläggande regler om skydd för privatlivet t.ex. i Europakonventionen.
Att den datalagring som direktivet föreskriver innebär en begränsning i rätten till privatliv är uppenbart, likaså att en sådan begränsning kan vara tillåten om den sker för att bekämpa allvarlig brottslighet. Huvudfrågan är därmed om lagringsskyldigheten står i rimlig proportion till den aktuella begränsningen i rättet till privatliv.
Jag är personligen tveksam till om den masslagring av enskildas kommunikationsmönster som direktivet anvisar skulle klara ett proportionalitetstest i Europadomstolen eller EG-domstolen. Mot bakgrund av att direktivet är så i frågasatt på denna punkt bör vi avvakta med att genomföra fullt ut. Om en prövning slutligen skulle visa att lagringsskyldigheten i direktivet är förenlig med grundläggande fri- och rättigheter kan detta å andra sidan bidra till att den svenska implementeringen uppfattas som mer legitim.
Samtidigt kan emellertid dagens rättsläge, som innebär att det inte finns några lagringsskyldigheter över huvud taget, också framstå som otillfredsställande. Jag tänker främst på internetmiljön där många operatörer efter införandet av de nya reglerna om informationsföreläggande (”IPRED”) har börjat radera loggar över vilken abonnent som har tilldelats en bestämd IP-adress vid en viss tidpunkt. Saknas sådana loggar blir det i praktiken omöjligt att utreda de flesta brott och intrång som sker på nätet.
Givetvis är även uppgiften om vilken abonnent som tilldelats en viss IP-adress en integritetskänslig uppgift (jfr t.ex. vad jag själv skriver här på sidan 10 f.). Den kränkning som det innebär att lagra denna typ av uppgift under en begränsad tid är emellertid betydligt mindre än den kränkning som sker när en persons hela kommunikationsmönster lagras på det sätt som direktivet anvisar.
Jag menar att en skyldighet för operatörer att lagra uppgifter som möjliggör identifiering av en viss abonnent redan nu bör införas. Givietvis bör det finnas starka rättssäkerhetsgarantier för när och till vem dessa uppgifter får lämnas ut. Min tolkning av datalagringsdirektivet är att sådana uppgifter som tvångslagras bara får lämnas ut till behöriga nationella myndigheter, alltså inte direkt till t.ex. upphovsrättsinnehavare. (Hovrätten har har dock i det s.k. E-phone-målet funnit att datalagringsdirektivet inte begränsar utlämnandet av sådana uppgifter som inte har tvångslagras enligt direktivet.)
Att lagstiftningen ska försöka garantera att identifiering möjlig även vid brott på nätet följer också av internationella åtaganden. Medlemsstater kan enligt Europakonventionen ha skyldighet att aktivt agera för att skydda sina medborgares privatliv mot kränkningar som sker på nätet. Europadomstolen har t.ex. i ett relativt nytt fall (K.U. v. Finland, 2 decmber 2008) funnit att Finland inte skyddat en medborgares privatliv tillräckligt eftersom det enligt finsk rätt inte var möjligt att få ut uppgifter från en internetleverantör om vem som hade publicerat en kränkande annons på internet. Även internationella åtaganden på immaterialrättsområdet innebär att medlemsstater i EU är skyldiga att se till att det finns effektiva sanktioner vid intrång. Hur dessa ska vara utformade är dock i stor utsträckning upp till den enskilda medlemsstaten.
Mot denna bakgrund bör krav på datalagring för att möjliggöra identifiering av vilken abonnent som vid en specifik tidpunkt har tilldelats en viss adress eller ett visst nummer införas. Däremot bör direktivets mer omfattande skyldigheter att lagra medborgarnas kommunikationsmönster genomföras först när det är klarlagt att dessa krav är förenliga med grundläggande fri- och rättigheter.
Tidningarna tolkar den senaste utvecklingen i det fallet med den mordmisstänkta läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som att det ”troligen” blir åtal. En tragisk utveckling i en redan tragisk historia. Dessutom en utveckling som säkert kommer att generera än mer kritik mot rättsväsendet – en kritik som redan varit massiv (se mina tidigare synpunkter här – med fler länkar).
För rättssamhället är debatten viktigare än sakfrågan. Debatten har nämligen i hög grad handlat om att rättsväsendet inte på vanligt sätt borde utreda eller använda tvångsmedel vid brottsmisstankar som rör vårdpersonal, i alla fall inte om det rör misstankar av viss komplexitet. Men straffrättens ansvar – och de utredningsmetoder och -regler som hör till ansvarssystemet – kan inte exkludera någon bara för att hon har ett viktigt arbete eller för att hon arbetar med komplicerade saker. Ansvarsrätten måste vara neutral för vem det är som misstänks för brott.
Som det klumpigt brukar uttryckas: Ingen står över lagen. Och ingen bör heller särbehandlas i utredningar om lagbrott.
Det är fundamentala tankar i en rättsstat.
Juridikbloggen 