You are currently browsing the tag archive for the ‘integritet’ tag.

”Kanske Mårten Schultz och hans legal clinic kan bidra med något konstruktivt?” frågade tryckfrihetsexperten Nils Funcke nyligen (Sveriges Radio 31/1 – 2014). Bakgrunden var Lexbase-affären, kanske det historiskt mest omfattande fall av förtal som Sverige upplevt.

Det säger något om hur situationen ser ut. Ett företag har av rent kommersiella intressen byggt upp en enorm databas med integritetskänslig information, som till sitt innehåll går stick i stäv med två integritetsskyddande lagar. Men i praktiken så är de utsattas bästa chans att hoppas på bistånd av en ideell förening. I detta fall min ”legal clinic”, Institutet för Juridik och Internet (www.juridikinstitutet.se) – som försöker rädda det svenska integritetsskyddets sjunkande Titanic genom att så gott det går sätta plåster på hålen – genom folkbildning, rådgivning och i några få fall genom att agera som ombud åt brottsoffer när samhällets normala skyddsnät fallerar.

Svaret på frågan är: Nej, min legal clinic kan inte göra något – i alla fall inte mycket – för att hjälpa alla de människor som fått sin integritet spottad på av några cyniska människor och deras opportunistiska finansiärer. Riskerna är för stora, möjligheterna för kringskurna. Det svenska rättssystemet är riggat till fördel för de som vill utnyttja andra människors namn, personuppgifter och privata sorger för att tjäna pengar eller för att kränka. Vi kan inte spela fotboll med fotboja.

Så här ser juridiken ut:

Det finns två lagstiftningar som skyddar människor från att få sina liv exploaterade på det sätt som Lexbase gör. Det ena är skyddet för personuppgifter. Detta skydd, som bygger på EU-rätt, är uttryckt i Personuppgiftslagen, PUL. Personuppgiftslagen är välkänt svår att tränga sig in i och det skydd lagen innebär stannar i praktiken ofta på papperet eftersom rättsväsendet inte tycks ha tillräcklig insikt i hur lagen ska användas. Skyddet är ineffektivt.

I fallet med Lexbase är det emellertid inte bara ineffektivt. Det är helt satt åt sidan. Anledningen till det är att Lexbase använt sig av ett undantag som finns i personuppgiftsskyddet, till fördel för journalister.

Det är viktigt, ja – helt centralt, att journalister och medier kan hantera personuppgifter inom ramen för deras granskande funktion. Men det undantag som finns för journalister kan utnyttjas. Så har skett tidigare och så har skett med Lexbase. Lexbase ägnar sig inte åt publicistik. Det finns ingen journalistisk idé bakom att bygga upp en enorm databas med domar där vem som helst kan söka på sin granne, på en adress, på kändisar. Men Lexbase har, genom att söka och få ett s.k. utgivningsbevis, erhållit det särskilda skyddet för som medier bör åtnjuta för sin kommersiella skvallersida. Personuppgiftslagens grundläggande skydd gäller således inte här, trots att databasen är ett typexempel på den typ av personuppgiftshantering som borde vara förbjuden.

Den andra lagstiftningen som kan bli aktuell rör förtal. Det är förtal att sprida uppgifter om att andra är brottsliga eller klandervärda. Förbudet gäller även om uppgifterna är sanna. Förtalsreglerna är så till vida lyhörda för att det är viktigt att människor inte ska slås ut från samhället för all framtid på grund av brottsliga dumheter i ungdomen t.ex. Förtalsreglerna är inte stumma för yttrandefrihetens intresse: Det kan vara tillåtligt att sprida i och för sig förtalande uppgifter men bara om det är försvarligt.

I fallet med Lexbase vet vi inte hur en bedömning av försvarlighet skulle falla ut – det beror på varje enskilt falls omständigheter – men det kan i vart fall konstateras att Lexbases intresse av att få massprida uppgifter av det här slaget inte framstår som särskilt skyddsvärt. Särskilt inte i de fall där den som pekats ut är fel person, d.v.s. någon annan än den dömda person som Lexbase avsett att markerat i sin sökmotor.

Det sist nämnda kan ju få det att se ut som att det finns goda chanser att inom ramen för förtalslagstiftningen få upprättelse mot Lexbase. I praktiken är dessa chanser däremot inte särskilt goda. Tvärtom.

Vid brottet förtal reagerar inte samhället på det sätt som det gör vid andra brott. När någon misstänks begå brott – kriminella handlingar – som misshandel, ofredande eller bedrägeri, så ingriper rättsväsendet och om det finns tillräckligt med bevisning så åtalas normalt den brottsmisstänkta. Så är det inte vid förtal, trots att det är ett brott. Vid denna form av brottslighet är det normala istället att rättsväsendet står och ser på och låter brottsoffret själv ta hand om det arbete som normalt anses höra till en stats kärnuppgift: att utreda och beivra brott. Det är en uppgift som de flesta vanliga människor som utsätts för brott inte har vare sig kunskapen, ekonomi eller kraft att ta tag i.

Det finns ett halmstrå. Justitiekanslern (JK). Eftersom Lexbase ansökt om utgivningsbevis så har sajten lyckats hamna i samma priviligierade position som etablerade medier. Det innebär att det är JK och bara JK som kan väcka talan vid misstanke om brott för statens räkning. För att JK ska göra det krävs det emellertid exceptionella omständigheter. Nuvarande JK har inte gjort det en enda gång och i modern tid har det över huvud taget bara skett en enda gång. (Förra JK väckte talen i det kända Mikael Persbrant-fallet.) Lexbase kanske kan utgöra ett undantag – om det över huvud taget ska finnas någon poäng med att JK kan väcka talan för förtal så är det väl i ett fall där det finns misstankar om massiva kränkningar av det nu aktualiserade slaget. Men hade jag varit brottsoffer – vilket jag kanske är för resten, jag har inte kontrollerat – så hade jag inte räknat med att få något stöd av JK.

Vad kan brottsoffret göra då? Jo, hen kan väcka talan själv. Men för att göra det måste offret ha en advokat, pengar, och en hel massa is i magen. Hela processystemet är nämligen inordnat på ett sätt som gör att brottsoffret i dessa fall i praktiken börjar på minus. Till skillnad från förtalsmål som inte rör företag som inordnat sig i systemet för medierna så är reglerna om rättegångskostnader utformade utifrån premissen att det är kapitalstarka personer som är i tvist med varandra – inte vanliga privatpersoner. Det finns närmare bestämt inte någon möjlighet för ett brottsoffer att driva ett mål enligt de förenklade regler som vänder sig till vanligt folk, som inte är vana vid att vända sig till advokater. Risken att förlora är till följd av hur reglerna är utformade stor och förlorar offret så kan det bli dyrt. Väldigt dyrt. I realiteten är skyddet inom ramen för förtalsreglerna alltså en papperstiger, med undantag för människor har mycket pengar.

Integritetsskyddet är en klassfråga.

Återstår då att sätta sin förhoppning till ideella organisationer som den jag har startat. Det är i sig naturligtvis en sorglig sak att människors integritetsskydd ska vara beroende av att det finns frivilligorganisationer som kan ta sig an deras ärenden, men nu är det i praktiken ofta så. Det finns några stycken sådana organisationer – min, Diskrimineringsbyrån i Uppsala och någon till – men inte många. Vi får in mängder med frågor från uppgivna brottsoffer som vill ha hjälp, sargade av brotten och desillusionerade efter kontakter med myndigheter.

Problemet är att en ideell organisation inte heller, om det inte finns en väldigt välfylld kassakista, vågar ge sig på ett företag av det här slaget. För Lexbase finns det stora ekonomiska intressen bakom. Det går att tjäna pengar på att exploatera människors privatliv och integritet. Deras verksamhet backas upp av ryska riskkapitalister, berättar tidningarna. Få ideella organisationer har dessa förutsättningar.

Så. Nej, Nils Funcke. Vi som arbetar ideellt med att göra Internet till ett bättre ställe kan inte göra så mycket åt masskränkningar av det här slaget. Rättssystemet är riggat till fördel för personer och företag som ser en möjlighet att tjäna pengar på att överträda tankarna bakom de brott som tagits upp i personuppgiftslagen och i förtalsregeln. Och samtidigt går människor i kras – oskyldiga människor, brottsoffer och brottslingar som förtjänar på en andra chans. Det ser jag, Datainspektionen, Advokatsamfundet och många av de politiker som uttalat sig under den senaste veckan som ett problem. Det mest konstruktiva vi kan åstadkomma är därför att vädja till lagstiftaren.

Gör något åt kränkningarna. Vi volontärer mäktar inte med.

Annonser

Skriver i Medievärlden om de märkliga reaktionerna på smygfotoförbudsförslaget.

Nog misströstar man, när man läser mängden av märkliga uttalanden i samband med Wikileaks-läckan och gripandet av Assange. Det tycks för många helt omöjligt att hålla isär värderingen av Wikileaks verksamhet från uppfattningar om misstankarna om sexualbrott som riktats mot Assange. När det gäller den senare saken finns det ingen hejd på hur lågt svenska debattörer kan sjunka. Lasse Anrell på Aftonbladet har väl aldrig gjort sig känd för att vara nyanserad men när han i en krönika i Sveriges största tidning under rubriken ”Publicitetskåta åklagare ska skita i det här” uttrycker att saken över huvud taget inte borde utredas kan man inte annat än att känna ledsamhet. Ledsamhet över hur mediemakten fular ut anmälarna av brottet innan någon prövning gjorts, innan några bevis visats upp. Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.

Ser man på gripandet av Assange ur den tillämpade moral som är juridikens raster är saken i grund och botten enkel. Låt mig i översimplifierande pedagogisk nit försöka punkta upp argumentet.

1. Assange ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.

2. Assanges integritet ska respekteras.

3. Anmälarna bör betraktas som trovärdiga tills det finns en övertygande anledning att misstro dem.

4. Anmälarnas integritet ska respekteras.

5. Kända personer, för övrigt rent helgonlika personer, står inte över lagen.

6. Anklagelser om brott mot kända personer måste tas på allvar och processen bör vara i grund och botten den samma som gäller för andra misstänkta.

7. Om en person som misstänks för ett allvarligt brott befinner sig i ett annat EU-land är det rätt att försöka få honom eller henne överlämnad till den svenska rättvisan för utredning och eventuell prövning.

8. Domstolarna och rättsväsendet är inte politiska institutioner och bör ö.h.t. inte hantera misstankar om brott utifrån politiska bevekelsegrunder.

9: Frågan om en utlämning till USA är ännu så spekulativ att den inte går att diskutera på något rationellt sätt alls. Det finns ännu inga formella anklagelser i USA. Om det görs sådana anklagelser är fortfarande frågan om utlämning en komplicerad sak.

*

Det här är ju inga konstigheter. Men det har liksom slagit slint i huvudet även på en massa normalt sansade människor. Det har blivit ett skyttegravskrig där på ena sidan anmälarnas moraliska vandel ifrågasätts och på andra sidan Assanges moraliska vandel ifrågasätts. Där anmälarna målas ut som delaktiga i en komplott eller som hemliga agenter men där samtidigt andra anklagar misstankarna som ett utflöde ur en machokultur. Vi bevittnar en ovärdig karusell.

Sverige är en rättsstat. Vi ska inte glömma det. Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra. (Det betyder inte att det inte kan se. Vi vet att det kan ske, det kan ske över allt. Men jag är på riktigt övertygad om att det sker i lägre utsträckning i Skandinavien än i de flesta andra rättsordningar. Och ja, jag räknar med bashing för att vara blåögd eller naiv i kommentarsfältet nu.) Det finns ingen anledning att anta att inte Assange kommer att få en rättvis rättegång, för det fall det över huvud taget går till rättegång. Det finns därtill ingen anledning att anta att det kommer att behöva ta särskilt lång tid.

Inför en sådan prövning vill jag bara slänga fram en möjlighet, utifrån vad som upplysts i samband med prövningen i den engelska domstolen, som ingen tycks ha tänkt på: Det kan faktiskt vara möjligt att anmälarnas uppgifter är korrekta men att Assange ändå är oskyldig. Eller så kan det visa sig att saken ter sig helt annan när bevisningen är ute i ljuset. Vem vet. Men att saken inte skulle undersökas bara för att det är Time Magazines kommande Man of the Year är en rubbad tanke.

*

Uppdaterat: Sanna Rayman gör en liknande iakttagelse i dagens SvD.

Wolodarski skriver tankeväckande om lillasysterhotet mot integriteten idag. Några liknande tankar togs upp i ett långt inlägg – Googles ansvar – på min egen blogg tidigare, som klipps in nedan.

På torsdag skall jag hålla ett seminarium om integritetsskydd. Det var ett tag sedan jag hade tid att ägna mig åt ämnet så jag läste på litet. Jag hade tidigare inte uppmärksammat detta: I Italien (Milano) har ett antal chefer för Google dömts till straffansvar efter att en videosnutt lagts upp på Google video, en film som visade en funktionshindrad person som utsattes för övergrepp av några ungdomar samtidigt som en större grupp ungdomar stod vid sidan om och tittade på.  Google-cheferna undgick ansvar för förtal men fälldes för integritetsintrånget. Till fängelse, sex månader. (Om jag förstod det dock till villkorlig dom.) En kommentar till domen på engelska finns här.

Milano-fallet är ett av många. Google står inför ett antal ansvarsutmaningar idag. Don’t be evil, Googles motto, räcker bara så långt. Det kan måhända ge en indikation när det gäller att samarbeta med Kina. Men när de etiska avvägningarna rör yttrandefrihet i förhållande till integritetsskydd i ett fall rörande live-sända bilder från gator inom ramen för Google Street View blir man knappast hjälpt av truismen att man inte bör vara ond. Googles ansvarsutmaningar tycks mig här vara underskattade och diskuteras betydligt mycket mindre i Sverige än i andra länder. Det är dock inte så konstigt. I svensk rätt får integritetsskyddet ofta vika för yttrandefriheten (i vidast tänkbara mening) och Google kan räkna med att sitta betydligt säkrare i båten i svensk rätt. Det går dock att tänka sig att andra kan bli ansvariga för de integritetsintrång som Google kan göra sig skyldigt till. Det kan i förlängningen få betydligt större konsekvenser för företaget än om det funnits en fungerande integritetsdiskurs till förmån för de som anser sig drabbade även i svensk rätt.

Åtminstone tre integritetsproblem som hänger samman med Googles tjänster torde kunna få rättsliga implikationer.

Google searchs cachning av information. Google sparar enorma mängder privat data kopplade till våra sökningar. Denna datainsamling har av en privacy-forskare beskrivits som det största integritetshotet i världshistorien. (Se en artikel om detta här.)

Google Street View. I stora delar av Europa har Google Street givit upphov till hätska debatter. Google Street fungerar litet som hitta.se och lägger ut bilder på gator och annat. Bilder som delvis samlats in genom att Google skickat ut bilar som helt enkelt fotograferar. I förlängningen så antas Google Street också kunna användas till live feeds från olika platser som kan kombineras med möjligheten att göra historiska sökningar – att man skall kunna utifrån en rumsangivelse kunna söka efter bilder från olika tidpunkter. Det talas ibland om ”omniveillance” – det fullständiga övervakningssamhället.

Google Video. Rörliga bilder på Google Video kan, på samma sätt som Youtube, innebära betydande integritetsintrång. Särskilt påtagligt blir det när bilderna tagits olovligen eller utan den avbildades vetskap.

Det går att identifiera även andra integritetsproblem med Googles applikationer. Till viss del är problemen helt enkelt en effekt av att Google blivit så stort – själva omfattningen av Googles verksamhet genererar särskilda integritetsöverväganden. När data aggregeras skapas integritetsproblem som inte hade betraktats som sådana om informationen inte samlats ihop eller samordnats på det sätt som det till exempel görs i kartläggningen av våra Google-sökningar. Googles genomslag innebär i sig en utmaning för deras motto att inte vara ”evil” – går det att förbli det hyggliga företaget om det griper in i all vår kommunikation och påverkar själva uppfattningen om vad det innebär att kommunicera?

De rättsliga aspekterna av dessa integritetsproblem är svåra att fånga in, delvis eftersom integritetsskyddets reglering återfinns inom så olika rättsområden, delvis eftersom det först är under senare tid som en integritetsdiskussion på riktigt fått fart i svensk rätt genom Europakonventionens allt större betydelse. De tydligaste ansvarsriskerna när det gäller Google och dess företrädare torde utgöras av Google Street View, där det är företaget själv som står för integritetsproblemet – snarare än att fungera som verktyg för andra människors integritetsintrång. Men i realiteten så är även denna verksamhet svårfångad i svensk rätt.

Vilket ansvar kan då komma ifråga? Det är svårt att säga in abstracto – och det särskilt eftersom det inte finns någon konstitutionell grundbult som analysen kan ta avstamp i. Beroende på vad som konkret hänt kan ett antal regler kicka in. Under vissa omständigheter kan ansvar för ärekränkning, förtal närmare bestämt, kunna komma ifråga även om det sannolikt är sällan. Skadeståndsansvar för förmögenhetsskador kan under vissa omständigheter bli aktuellt.

Det mest intressanta är emellertid, som jag ser det, ansvaret för de integritetsproblem som Googles tjänster medför som kan drabba andra än Google självt, eller Googles företrädare själva. Genom Europakonventionen har även svensk rätt fått en allmän integritetsskyddsregel (art. 8) och genom NJA 2005 s. 462 har Högsta domstolen konstaterat att kränkningar av de rättigheter som vi genom konventionen åtnjuter kan bli ansvarsgrundande för staten även om det inte är staten som kränkt rättigheterna. Det hänger samman med art. 13 i Europakonventionen, som kräver av de nationella rättsordningarna att de skall tillhandahålla effektiva rättsmedel till förmån för den som kränkts.

Konkret innebär detta att den svenska lagstiftaren har en skyldighet att tillhandahålla ett juridiskt verktyg för att vi skall kunna få upprättelse eller kunna utkräva sanktioner.  Om användandet av Googles tjänster medför ett intrång i mitt privatliv så måste lagstiftaren ge mig ett verktyg som jag kan använda för kräva ut ansvar av Google. Gör inte lagstiftaren det blir staten ansvarig, skadeståndsskyldig. Saken är dock den att vi vet att det finns ett underskott på sådana verktyg i svensk rätt. Vi kan nog också anta att det kan finnas ett antal användningar av Googles tjänster som potentiellt kan innebära sådana integritetsintrång som art. 8 inte tillåter.

Konsekvensen kan alltså bli att staten får betala för Googles integritetsintrång.  Och i detta läge kan man skissera följande scenario. Ponera att ett antal personer upprörs av att Google spritt information om deras privatliv på något sätt och att de dessutom stört sig på att Google tjänar pengar på att sprida sådan privat information. (Vilket företaget ju gör, på sätt och vis.) Google är i Sverige, mer än i många andra länder, skyddade genom det svaga integritetsskyddsregelverket. Personerna beslutar sig därför för att gå samman och stämma staten genom en grupptalan. Staten blir ansvarig för bristerna när det gäller att tillhandahålla rättsliga verktyg för de som drabbats. Med tanke på Googles omfattande verksamhet och deras tjänsters inflytande i alla aspekter av våra digitala liv kan vi nog anta att om något sådant här mål får gehör så kommer andra mål följa efter. I ett sådant läge kommer lagstiftaren att behöva fundera över hur lagstiftningen skall ändras så att inte skattebetalarna blir ersättningsskyldiga för Googles integritetsintrång. Sådana lagstiftningsreformer skulle nog Google inte vilja se.

Det här kan låta litet spekulativt. Det är väl ännu något spekulativt. Men samma slags ansvarsfrågor som aktualiserats i många andra länder när det gäller Googles verksamhet kommer förr eller senare aktualiseras även här. I svensk rätt har Google i nuläget ett bättre skydd för sådana ansvarsutkrävanden än i andra rättsordningar. I förlängningen kan man dock fundera över om inte bristerna i det svenska integritetsskyddet dock snarast kommer att innebära en belastning för Google. Eftersom det inte idag finns möjligheter att utkräva ansvar från den som ansvarar för verksamheten som i sig medför integritetsproblemen på det litet mjuka, avvägande sätt som många andra rättsordningar tillhandahåller kommer nya ansvarsregler i sådana fall behöva skapas. Och sådana när nya ansvarsregler skapas kan det bli mer ingripande för ett företag som Google än om vi haft tillräckliga integritetsskyddsmöjligheter inom ramen för de traditionella ansvarssystemen (särskilt skadeståndsrätten).

Det finns bara förlorare i Littorin-affären, skriver Thomas Mattson på sin Expressenblogg. Det stämmer inte. Jag tror inte att Aftonbladets ägare betraktar sig som förlorare. Jag tror än mindre Lena Mellin eller övriga i ledargarnityret betraktar sig som förlorare. Aftonbladet är affärens vinnare. I alla fall ännu.

Stämmer det att statsrådet begått det brott han nu anklagas för har Aftonbladet gjort en insats. Insatsen är inte att påvisa att ett statsråd begått brott. Vi begår alla brott ibland – vi främjar andras skattebrott, vi kör för fort, vi låter bli att lämna tillbaka leksaken som vi hittar bakom den långfingrade lillen i barnvagnen efter att vi kommit hem från affären. Det är ju till brott av denna dignitet som sexköpet hör. Småbrott. Enligt lagen är sexköp ännu jämställt med trafikförseelser och det är denna värdering som bedömningen av själva gärningen skall utgå från. Dessutom – nota bene – så är brottet ifråga sannolikt preskriberat. Det finns alltså inte något som Littorin kan hållas ansvarig för i en domstol idag.

Nu borde statsråd inte begå små brott heller, men det är nog svårt att hitta människor med någon social kompetens som inte begått något brott innan de hamnar i ledarskiktet. Det intressanta i Littorinaffären är det värderingsmässiga.

Om historien är sann så har Aftonbladet gjort en viktig insats för att avslöja att en företrädare för Moderaterna inte lever efter de värderingar som partiet starkt tagit ställning för – nämligen att sexköpet borde uppgraderas straffrättsligt till ett allvarligare brott. Själv anser jag inte att sexköpet borde uppgraderas. Frivilliga sexsäljare skall inte betraktas som brottsoffer i lagens mening. Det är nyspråk. Frivilligt överenskomna sexköp borde inte vara kriminaliserade över huvud taget. Men det är nu regeringens linje att det skall vara så och då är det inte acceptabelt om dess företrädare begår just det brottet. 

Samtidigt så lämnar Littorinaffären en taskig eftersmak. En eftersmak av mediemaktens arrogans. Affären har präglats av rykten. Aftonbladet har själv ägnat sig åt en exempellös ryktesspridning innan storyn släpptes helt. I ett svårslaget bottennapp när det gäller insinuant journalistik skrev Eva Franchell på AB:s ledare flera dagar innan nyheten släpptes att tidningen minsann i framtiden skulle skriva vad den visste. Och lämnade effektivt ett rykte omkring Littorins person utan att säga något om sexköpet i sig.

Ett annat rykte som jag hört från flera källor är detta. Aftonbladet har haft uppslaget till denna story länge. Väldigt länge. Men att man sparat storyn till någon månad innan valet.

Om man tittar på rubrikerna från AB:s mest lästa opinionsstycken på hemsidan  just nu så handlar det bara om Littorinaffären. Med avstamp i anklagelserna mobiliserar nu Sveriges största tidning, tillika S-märkt, ett generalangrepp på regeringen. Ledarredaktionens kommentarer innan det fulla avslöjandet om att tidningen i framtiden skulle kunna komma att avslöja mer vittnar om att tidningens opinionsjournalister samspelat med nyhetsjournalister i uppbyggnaden av kampanjen mot statsrådet och regeringen. För de av oss som föredrar en granskande press framför medieimperium som använder sin mediemakt till att försöka påverka politiken är det demoraliserande.  

Och återigen slås jag av hur integritetsfrågan är helt bortglömd. Integritetsaspekterna kring att avslöja påståenden om ett preskriberat småbrott för en person som redan är indragen i en vårdnadstvist verkar över huvud taget inte betraktats som intressanta för medierna. Alltmer framträder vissa opinionsbildare som närmast integritetsfientliga – aggressivt ointresserade av att ta hänsyn till intresset för ett skyddat privatliv när det finns en snaskig historia att berätta. Aftonbladets Franchell är en sådan opinionsbildare. Förre PO Jigenius framstår alltmer som lika integritetstondöv. När det dessutom från flera håll påstås att Littorin enbart använt sig av sina barn som ett svepskäl för att kunna gömma sig framträder cynismen i all sin tydlighet: Vi skiter i dig och din familj, säger Aftonbladet.

Med blodet droppandes från mungipan.

*

Uppföljning: Aftonbladets kampanj verkar redan ha burit frukt.

Åtalet mot den f.d. polischefen som är misstänkt för allvarliga sexbrott har fått medierna att gå upp i limningen. ”En man fixerad vid förnedringssex”, beskrevs den misstänkta personen i en tidning förra veckan. Klart medierna vill rapportera om en sådan historia. Det här är just en sådan story där varje liten detalj står på Aftonbladets önskelista.

Förra veckan åtalades den f.d. polischefen som – och det kan väl vara särskilt nyttigt att påminna om det i det här fallet när åtalet redan vunnit fullt bifall i den allmänhet som tagit del av fallet i medierna – liksom alla andra ska betraktas som oskyldig tills han är dömd. Det kan dock konstateras att ett antal gärningar redan är erkända och verkar dessutom ha stöd i god bevisning, så det finns nog inte så stor anledning att anta att den åtalade kommer att bli fullt frikänd. Men de allvarliga brotten är inte erkända.

Tills någon fällts till ansvar finns det alltid anledning att slå ett slag för den rättsligt självklara men medialt så osexiga oskuldspresumtionen. Det finns dessutom en särskild anledning att upprepa oskuldspresumtionen i det här fallet, vilket jag strax återkommer till.

Eftersom inte ens den snaskigaste historia kan mjölkas hur mycket som helst har en spin-off-debatt nu formats i åtalets kölvatten. Vad kan och bör sekretessbeläggas? Utgångspunkten är att förundersökningar skall vara transparenta, men så finns det undantag. Och det blir så uppenbart i debatten om åtalet i detta fall att det finns en närmast kompakt brist på förståelse för dessa undantag bland många mediers företrädare. Annorlunda uttryckt: Det finns en kompakt brist på förtståelse för integritetsskyddsaspekter bland många journalister.

Innan integritetsfrågan kan det finnas anledning att skingra ett missförstånd. Det är domstol som fattar det slutliga beslutet om sekretess rörande de uppgifter som medierna vill åt. När tidningarna redan i förra veckan började skissera konspirationsteorier om hur polischefen skyddades av rättsväsendets hemlighållande så jagade man upp sig alldeles för tidigt. Tingsrätten har idag beslutat att delar av den omfattande förundersökningen inte skall omfattas av sekretessen men att uppgifter om målsägandena skall maskas. Det kommer att göra de många kritiska journalisterna glada. Tidningarna har redan börjat återge nya detaljer. Det gör dock ombuden för målsägandena – offren (om vi förutsätter att den åtalade fälls) – oroliga. Det är inte förvånande. Åklagaren motiverade sin inställning med just att målsägandena behövde skydd.  

Frågan om sekretess i sådana här fall måste förstås mot bakgrund av ett antal avvägningar mellan å ena sidan yttrandefriheten och den därmed sammanhängande offentlighetsprincipen och å andra sidan integritetsskyddet. I debatten efter att det blivit känt att åklagaren ville sekretessbelägga hela utredningen har integritetsfrågan varit som bortglömd. Det finns tre olika integritetsaspekter i detta mål som förtjänar att beaktas.

1: Först – vilket är viktigast i den rättsliga hanteringen av sekretessfrågan – så förtjänar målsägandenas integritet att skyddas. Denna integritetsaspekt kräver andra överväganden idag än tidigare. I samspelet mellan traditionell journalistik och de nya medierna skapas nya integritetshot. Ett maskat förundersökningsprotokoll kan idag bli föremål först för de etablerade mediernas granskning och där förväntar man sig nog fortfarande att tidningarna bibehåller något slags respekt för de som anser sig vara offer för brotten. (Även om jag vet att det är naivt att tro att medierna skulle respekter offren – jag minns med sorg hur Aftonbladet med lätt maskerad bild fläkte ut en trettonårig flicka som blivit våldtagen, utsatt för mordförsök och som sett sin vän mördas med motiveringen att ”hennes familj ville det”). Efter att de vanliga medierna skrivit om förundersökningen är det emellertid inte ovanligt att de nya medierna sätter tänderna i protokollet: Undersökningen skannas in och sedan är detektiverna på Flashback och andra ställen i gång. I en sådan process kan målsägandena bli exponerade på ett sätt, framför allt i en utsträckning, som tidigare inte förekom. Avvägningarna måste påverkas av denna verklighet.

2: Även den åtalade personens integritet förtjänar att skyddas. Ingen är dömd än. Ännu har vi bara en person som är misstänkt för brott, en person som kan ha familj och vänner som påverkas av det som nu sprids. Den åtalade f.d. polischefen namnges idag överallt (utom här). Till och med på domstolarnas egen hemsida är namnet på den åtalade personen med. När det gäller domstolarnas offentliggörande av namnet på den åtalade personen kan jag bara beklaga att även rättsväsendet medverkar till det personligiserade – japp, ”personligiserade”, det är ett ord som jag har hittat på – snaskandet i ett mål som detta. I åtminstone juridiska sammanhang borde oskuldspresumtionen genomsyra även informationspolicyn. När inte heller domstolarna har bättre omdöme i integritetsskyddsfrågor så blir det tydligt att integritetsskyddet stretar i en orkanstark motvind just nu. För övrigt – och det här blir jag inte populär bland alla haters där ute när jag säger – så försvinner inte den f.d. polischefens integritetsintresse även om han döms. (Däremot påverkas förstås avvägningen.) Även brottslingar har rätt till ett integritetsskydd, men de får naturligtvis räkna med att intresset kan få vika för andra intressen.     

3: Ett sidospår: Rättsväsendets aktörer har också rätt till sin integritet. Åklagaren i målet har uttalat att han inte vill låta sig intervjuas eftersom han arbetar mot den grova organiserade brottsligheten vilket gör att det finns risker med att förekomma i tidningarna. Tidningarna saknar förståelse för inställningen. DN skriver i en förstaledare att åklagarens beslut att inte svara på frågor inte är ”en försvarlig lösning”. Enligt DN så måste antingen åklagaren eller i alla fall någon annan från myndigheten svara på tidningens frågor. Nu har jag blivit ganska luttrad av hur förmätna och självupptagna journalister kan vara i diskussionen om offentighet. Men DN:s opinionsbildning mot en enskild tjänstemans som på grund av sitt uppdrag ansett att det kan vara riskabelt eller i alla fall konstrapdouktivt att delta i medierna slår ändå något slags rekord. DN: Åklagaren har inte fått i uppdrag av skattebetalarna att agera content provider åt pressen. Och att ställa upp på intervjuer omfattas inte av offentlighetsprincipen.

*

Ett beslut om att offentliggöra förundersökningen vilar på avvägningen mellan integritetsskydd och offentlighet/yttrandefrihet. Debatten om integritetsskydd kontra offentlighet/yttrandefrihet har fortfarande för få röster som talar för det förra intresset. Offentlighetsprincipens företrädare är många, starka och alltmer fyrkantiga. Faktum är att offentlighetstankens företrädare idag tycks ha glömt principens rötter i just avvägningar mellan olika intressen.

En alltmer tydlig tendens i den debatt som förs om offentlighet och yttrandefrihet är att mediernas företrädare anser att integritetsskyddet alltid skall vika i avvägningen med offentlighetsintresset. Allt skall vara offentligt. Den inställningen kombineras ofta med den arroganta inställningen att det bara är medierna som själva kan göra avvägningen av vad som skall kablas ut och vad som bör hemlighållas.

Lagstiftningen utgår från att medierna inte kan betros med den uppgiften fullt ut. Det är en helt självklar inställning. Medier är med några få undantag företag vars verksamheter präglas också av vinstintressen. Mediernas kultur skapar offer. Samhället blir knappast bättre för att medierna rapporterar om brottsmisstänkta kändisar med namn bara för att snabbt glömma nyheten när kändisen visar sig vara oskyldig. Samhället blir inte bättre av att Aftonbladet fyller hela sin löpsedel med en bild på ett våldtaget och traumatiserat barn. Samhället blir inte bättre av att uppgifterna från förhören med målsägandena i polischefsmålet i detalj förmedlas till kvällstidningspressens läsare.

Juridiken tillåter inte medierna att knäcka vilka ägg som helst för att göra en omelett som många vill köpa. I vissa fall måste integritetsskyddet väga över. I vilka fall så skall ske beror på omständigheterna – alla rättighetsavvägningar måste göras i det enskilda fallet, och inte på en abstrakt, kollektiv nivå. Inom ramen för ett rättighetssamtal är det inte acceptabelt att säga att A:s integritetsskydd skall vika för B:s yttrandefrihet eftersom yttrandefriheten i största allmänhet förtjänar skydd. En sådan inställning underminerar integritetsskyddet fullständigt – ett skydd som är en självklar del i alla rättighetskataloger. A:s integritetsskydd kan däremot få vika för att B:s yttrandefrihet i det enskilda fallet väger tyngre.

Integritetsskyddet dansade en sommar för två år sedan. Då vaknade det sovande integritetsintresset till liv i en FRA-lagsdebatt där även medierna eldade på. Strax innan hade integritetsskyddskommittén presenterat sitt stora slutbetänkande om hur integritetsskyddet skulle kunna stärkas. Det fanns tecken på att den bortglömda rättigheten skulle börja ta plats i det offentliga samtalet även i Sverige. Men så blev det inte. Medierna är inte ingritetsskyddets försvarare och kommer inte att bli det. Politikerna har gått vidare till utspel om gredelina kuvert och tvångslagstiftning om urinprov för barn. Och av integritetsskyddskommitténs lagförslag har det ännu blivit intet.  

Integritetsskyddet har aldrig varit så bortkollrat som just nu.

På torsdag skall jag hålla ett seminarium om integritetsskydd. Det var ett tag sedan jag hade tid att ägna mig åt ämnet så jag läste på litet. Jag hade tidigare inte uppmärksammat detta: I Italien (Milano) har ett antal chefer för Google dömts till straffansvar efter att en videosnutt lagts upp på Google video, en film som visade en funktionshindrad person som utsattes för övergrepp av några ungdomar samtidigt som en större grupp ungdomar stod vid sidan om och tittade på.  Google-cheferna undgick ansvar för förtal men fälldes för integritetsintrånget. Till fängelse, sex månader. (Om jag förstod det dock till villkorlig dom.) En kommentar till domen på engelska finns här.

Milano-fallet är ett av många. Google står inför ett antal ansvarsutmaningar idag. Don’t be evil, Googles motto, räcker bara så långt. Det kan måhända ge en indikation när det gäller att samarbeta med Kina. Men när de etiska avvägningarna rör yttrandefrihet i förhållande till integritetsskydd i ett fall rörande live-sända bilder från gator inom ramen för Google Street View blir man knappast hjälpt av truismen att man inte bör vara ond.

Googles ansvarsutmaningar tycks mig här vara underskattade och diskuteras betydligt mycket mindre i Sverige än i andra länder. Det är dock inte så konstigt. I svensk rätt får integritetsskyddet ofta vika för yttrandefriheten (i vidast tänkbara mening) och Google kan räkna med att sitta betydligt säkrare i båten i svensk rätt. Det går dock att tänka sig att andra kan bli ansvariga för de integritetsintrång som Google kan göra sig skyldigt till. Det kan i förlängningen få betydligt större konsekvenser för företaget än om det funnits en fungerande integritetsdiskurs till förmån för de som anser sig drabbade även i svensk rätt.

Åtminstone tre integritetsproblem som hänger samman med Googles tjänster torde kunna få rättsliga implikationer.

Google searchs cachning av information. Google sparar enorma mängder privat data kopplade till våra sökningar. Denna datainsamling har av en privacy-forskare beskrivits som det största integritetshotet i världshistorien. (Se en artikel om detta här.)

Google Street View. I stora delar av Europa har Google Street givit upphov till hätska debatter. Google Street fungerar litet som hitta.se och lägger ut bilder på gator och annat. Bilder som delvis samlats in genom att Google skickat ut bilar som helt enkelt fotograferar. I förlängningen så antas Google Street också kunna användas till live feeds från olika platser som kan kombineras med möjligheten att göra historiska sökningar – att man skall kunna utifrån en rumsangivelse kunna söka efter bilder från olika tidpunkter. Det talas ibland om ”omniveillance” – det fullständiga övervakningssamhället.

Google Video. Rörliga bilder på Google Video kan, på samma sätt som Youtube, innebära betydande integritetsintrång. Särskilt påtagligt blir det när bilderna tagits olovligen eller utan den avbildades vetskap.

Det går att identifiera även andra integritetsproblem med Googles applikationer. Till viss del är problemen helt enkelt en effekt av att Google blivit så stort – själva omfattningen av Googles verksamhet genererar särskilda integritetsöverväganden. När data aggregeras skapas integritetsproblem som inte hade betraktats som sådana om informationen inte samlats ihop eller samordnats på det sätt som det till exempel görs i kartläggningen av våra Google-sökningar. Googles genomslag innebär i sig en utmaning för deras motto att inte vara ”evil” – går det att förbli det hyggliga företaget om det griper in i all vår kommunikation och påverkar själva uppfattningen om vad det innebär att kommunicera?

De rättsliga aspekterna av dessa integritetsproblem är svåra att fånga in, delvis eftersom integritetsskyddets reglering återfinns inom så olika rättsområden, delvis eftersom det först är under senare tid som en integritetsdiskussion på riktigt fått fart i svensk rätt genom Europakonventionens allt större betydelse. De tydligaste ansvarsriskerna när det gäller Google och dess företrädare torde utgöras av Google Street View, där det är företaget själv som står för integritetsproblemet – snarare än att fungera som verktyg för andra människors integritetsintrång. Men i realiteten så är även denna verksamhet svårfångad i svensk rätt.

Vilket ansvar kan då komma ifråga? Det är svårt att säga in abstracto – och det särskilt eftersom det inte finns någon konstitutionell grundbult som analysen kan ta avstamp i. Beroende på vad som konkret hänt kan ett antal regler kicka in. Under vissa omständigheter kan ansvar för ärekränkning, förtal närmare bestämt, kunna komma ifråga även om det sannolikt är sällan. Skadeståndsansvar för förmögenhetsskador kan under vissa omständigheter bli aktuellt.

Det mest intressanta är emellertid, som jag ser det, ansvaret för de integritetsproblem som Googles tjänster medför som kan drabba andra än Google självt, eller Googles företrädare själva. Genom Europakonventionen har även svensk rätt fått en allmän integritetsskyddsregel (art. 8) och genom NJA 2005 s. 462 har Högsta domstolen konstaterat att kränkningar av de rättigheter som vi genom konventionen åtnjuter kan bli ansvarsgrundande för staten även om det inte är staten som kränkt rättigheterna. Det hänger samman med art. 13 i Europakonventionen, som kräver av de nationella rättsordningarna att de skall tillhandahålla effektiva rättsmedel till förmån för den som kränkts. 

Konkret innebär detta att den svenska lagstiftaren har en skyldighet att tillhandahålla ett juridiskt verktyg för att vi skall kunna få upprättelse eller kunna utkräva sanktioner.  Om användandet av Googles tjänster medför ett intrång i mitt privatliv så måste lagstiftaren ge mig ett verktyg som jag kan använda för kräva ut ansvar av Google. Gör inte lagstiftaren det blir staten ansvarig, skadeståndsskyldig. Saken är dock den att vi vet att det finns ett underskott på sådana verktyg i svensk rätt. Vi kan nog också anta att det kan finnas ett antal användningar av Googles tjänster som potentiellt kan innebära sådana integritetsintrång som art. 8 inte tillåter.

Konsekvensen kan alltså bli att staten får betala för Googles integritetsintrång.  Och i detta läge kan man skissera följande scenario. Ponera att ett antal personer upprörs av att Google spritt information om deras privatliv på något sätt och att de dessutom stört sig på att Google tjänar pengar på att sprida sådan privat information. (Vilket företaget ju gör, på sätt och vis.) Google är i Sverige, mer än i många andra länder, skyddade genom det svaga integritetsskyddsregelverket. Personerna beslutar sig därför för att gå samman och stämma staten genom en grupptalan. Staten blir ansvarig för bristerna när det gäller att tillhandahålla rättsliga verktyg för de som drabbats. Med tanke på Googles omfattande verksamhet och deras tjänsters inflytande i alla aspekter av våra digitala liv kan vi nog anta att om något sådant här mål får gehör så kommer andra mål följa efter. I ett sådant läge kommer lagstiftaren att behöva fundera över hur lagstiftningen skall ändras så att inte skattebetalarna blir ersättningsskyldiga för Googles integritetsintrång. Sådana lagstiftningsreformer skulle nog Google inte vilja se.

Det här kan låta litet spekulativt. Det är väl ännu något spekulativt. Men samma slags ansvarsfrågor som aktualiserats i många andra länder när det gäller Googles verksamhet kommer förr eller senare aktualiseras även här. I svensk rätt har Google i nuläget ett bättre skydd för sådana ansvarsutkrävanden än i andra rättsordningar. I förlängningen kan man dock fundera över om inte bristerna i det svenska integritetsskyddet dock snarast kommer att innebära en belastning för Google. Eftersom det inte idag finns möjligheter att utkräva ansvar från den som ansvarar för verksamheten som i sig medför integritetsproblemen på det litet mjuka, avvägande sätt som många andra rättsordningar tillhandahåller kommer nya ansvarsregler i sådana fall behöva skapas. Och sådana när nya ansvarsregler skapas kan det bli mer ingripande för ett företag som Google än om vi haft tillräckliga integritetsskyddsmöjligheter inom ramen för de traditionella ansvarssystemen (särskilt skadeståndsrätten).

Alliansen kampanjar för att återta initiativet i integritetsdiskussionen. Litet i elfte timmen, kan tyckas. Mandatperioden har inneburit svåra samtal för alliansföreträdarna när det gäller integritetsskyddet. Drogtestningslagen rörande barn, FRA-lagen och de där lila kuverten fladdrar förbi minnets inre tv.

Och om man skall vara krass: Det har under mandatperioden inte gjorts så mycket till positivt för att förbättra integritetsskyddet. Tidigare har det väl inte uppfattats som någon opinionsvinnare att satse på integritetsskyddsfrågor. Litet märkligt. Initiativen fanns där. Integritetsskyddskommittén föreslog några goda saker men dessa förslag, som alliansen ställer sig bakom såvitt jag vet, har istället för att jagas på hamnat på efterkälken, efter mer akuta saker som föräldraansvaret.

Men nu presenteras några idéer. Bra idéer överlag. Det skall bli tuffare registerlagstiftning, t.ex. Men så var det där med Europakonventionen.

Europakonventionens inträde i skadeståndsrätten är en veritabel rättighetsrevolution. Genom domstolarnas rakryggade agerande har mänskliga rättigheter nu blivit en självklar sak i svenska tingsrätter, genom att Europakonventionen fått ett skydd i civilrätten.

Regeringen har tillsatt en utredning om hur denna utveckling skall kunna inkluderas i lagstiftningen. Idag har utvecklingen skett utanför den skrivna lagens råmärken. Utredningen presenteras av alliansföreträdare som ett steg framåt för rättighetsskyddet. Det kan jag inte se att det kommer att bli. Utvecklingen finns där redan. Oavsett hur lagregleringen kommer att se ut är det åtminstone för mig omöjligt att tänka sig att den kan öppna upp rättighetsskyddet mer.

Snarare finns det en uppenbar risk för motsatsen: Att en lag – även en lag som bara sätter i text den utveckling som redan skett – hindrar utvecklingen. Kodifieras det existerande rättsläget så innebär det alltid en risk för att fortsatt utveckling hindras. Det måste alliansföreträdararna känna till. Å andra sidan: När ingen ifrågasätter så förstår jag att dessa inte missar chansen att ta credd för en utveckling som egentligen domstolarna givit upphov till och som lagstiftaren nu riskerar hindra.  

Se även Klamberg.

Justitieministerns tankar om att skämma ut misstänkta genom offentliga skamaktioner har givit svallvågor. Men alldeles för litet egentligen. Även om det är förflugna ord – vilket det inte verkar vara att döma av hur Ask följt upp uttalandena med att tona ned förslaget, utan att ta avstånd från det – så ger det kalla kårar att justitieministern kan ens komma på tanken att vädra sådana här åsikter.

Allt fler har börjat tala om Asks avgång. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som menar att vi skall skämma ut personer som är misstänkta för brott. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte tydligt står upp för oskuldspresumtionen. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte i ryggmärgen har inpräntat att man aldrig får köpslå eller peta på rättsstatens fundamentala värderingar.

Nu har emellertid diskussionen hamnat i ett ifrågasättande av tanken på att redan misstänkta skall hängas ut. Men det är bara ett av två problem. Det andra problemet är att justitieministern över huvud taget vill föra in skammen i juridiken igen. Det är banne mig lika illa som den oförstående inställningen till oskuldspresumtionen – skampålen har hamnat på historiens sophög av en anledning.

För regeringen så är det särskilt besvärande att Asks okänslighet för rättstatliga grundtankar och rätten till en skydddad integritet kommer så snart efter att regeringen kört över lagrådets invändningar mot det bristande integritetsperspektivet i ett annat lagförslag, det rörande urinprover på barn ( och var finns ”barnets bästa”, och barnkonventionen, i den diskussionen?).

Regeringens rättspolitik är just nu i direkt kollissionskurs med rättighets- och rättsstatstanken. Märkligt få har reagerat. Det är som Sanna Rayman – som står som ett lysande och hoppingivande undantag av gott omdöme i den här debatten – antyder, att vargarna skulle kommit springande om Ask dömts för fortkörning, men få reagerar när hon tappat sitt rättsstatliga fotfäste.(Thomas Bodström ligger dock på och vinner i respekt – och drar sannolikt till sig röster en masse just nu; det här är ju en nyckelfråga för många.)

Och dessutom. Börjar inte det orwellska språkbruket kännas tjatigt. När man gör föräldrar, ofta i socialt utsatta situationer, strikt ansvariga för sina barns skadevållande i situationer som de inte kan kontrollera så görs det för att ”hjälpa föräldrarna” och ”stärka familjen”. När lagrådets invändningar om integritetsproblemet i förslaget om att kunna tvinga barn att urinera framför främlingar utan att ringa pappa kördes över, så var det för att ”rädda barn från missbruk”. Och i denna fråga säger Ask att ””Jag är den enda som tänker på flickorna som utnyttjas.”

Please.

Annonser