Polanski, preskription och principlism

Roman Polanski kunde inte undkomma rättvisan längre. Efter att mer än trettio år hållit sig undan det amerikanska rättsväsendets tentaklar och kraven på att han skulle fullgöra sitt straff drogs han till slut inför skranket (om än inte bokstavligen).

Gripandet gav reaktioner. Polanski har mäktiga vänner. Framstående regissörer som kräver hans frisläppande och manar till aktioner. Kändisar som revisionistiskt hävdar att det säkert inte var någon riktig våldtäkt – trots att Polanski erkänt. Och ingen mindre än Frankrikes president har ägnat sig åt att försvara Polanski, och bidrar indirekt till fördomen om en fransk elit som ser människor som statister i kulturens tjänst.

Nu har även svenska media ställt sig bakom Polanski-försvaret. Expressen har således liksom många andra tidningar publicerat Polanskis debattartikel – ett förfärligt pekoral BTW – om varför det är synd om honom. Ett brev, som enligt Expressens kulturredaktör, handlar om varför Polanski ska sluta ”jagas” av amerikanskt rättsväsende. (Ordet ”jagas” i det sammanhanget är avslöjande – Polanski är villebrådet, offret.)

Isobel H-K , i samma tidning, reagerar på publiceringen av Polanskis brev. (Och får omedelbart mothugg av kulturredaktören.) Hon undrar varför ingen bryr sig om brottet. (Som behandlas i förhöret här.) Eller rättare sagt, varför har inte brottet fått alls den uppmärksamhet i diskussionen som frågan om varför en gammal man skall jagas för brott som ligger så långt tillbaka.

Det kan man verkligen undra. Debatten på kultursidorna illustrerar att många kulturskribenter verkar ha trampat sönder sina moraliska kompasser. I en text kan t.ex. man läsa insinuationer att processen mot Polanski är driven av åklagarens äregirighet eller fåfänga. Utan att över huvud taget relatera till brottet i sig.

Frågan här är egentligen den eviga som aktualiseras vid gamla brott där ingen tidigare lagförts: Skall de någonsin preskriberas? I sådana fall varför? Och när? Framför allt så aktualiserar Polanski-fallet alltså frågan om preskriptionens principer.

Vilka borde principerna vara enligt Polanskis apologeter? Det är i vart fall rimligt att avkräva den som nu hävdar att Polanskis brott borde ligga så långt tillbaka att straff inte borde utkrävas att de är konsekventa. Och är man konsekvent så måste man alltså anse att en grov våldtäkt av en trettonåring skall preskriberas inom trettio år, eller något åt det hållet. Jag har själv svårt att se skälen för en sådan allmän preskriptionstid. Särskilt inte när brottet är erkänt.

Det om juridiken. När det gäller debatten så kan man fundera över – som Isobel gör -varför så många tycks ha glömt bort brottet i sig. Och tanken på en för alla likvärdig rättvisa.

Kan KGB-agenten Jan Guillou hållas rättsligt ansvarig?

Jan Guillou tycks ha skaffat sig fiender genom åren. Framgångsrika människor gör nog ofta det. Och om man dessutom har en faiblesse för att behandla sina medmänniskor nedlåtande – något Guillou själv erkänt som en karaktärsbrist och som visade det sig så tydligt i relationen till Bratt nyligen – så blir det säkerligen fler som gläds åt ens olycka.

Det är kanske därför inte förvånande att så många vill tvåla till Guillou litet extra efter avslöjandet att han arbetat för KGB. I helgen fick jag påstötningar från åtminstone fem personer (jag minns inte riktigt om det var just fem  och tänker inte ta med siffran i mina memoarer eftersom det inte är viktigt – möjligen i pocketutgåvan bara) som frågade mig om Guillous rapporterande till KGB kunde vara brottsligt och om det fortfarande var brottsligt. ”Det är ju landsförräderi!”, framhöll en person. ”Är det inte fortfarande dödsstraff för spioneri?”, frågade en annan.

Nu vet jag inte riktigt varför de frågade mig. Jag är ingalunda någon expert på vare sig brott mot rikets säkerhet eller straffrättens preskriptionstider. Men intresset för den straffrättsliga sidan av Guillous agerande verkar stort och fortfarande, så här några dagar in på KGB-gate, fortfarande intensivt. I Expressen skriver en före detta chef för jättehemliga MUST att Guillous agerande ”förmodligen var brottslig”. Det är en spännande debattartikel. Det är dock inte så mycket juridisk argumentation i Expressens artikel utan mer John Le Carré-spekulatoner kring bevekelsegrunder och strategier.  

Det stora problemet med att bedöma Guillous agerande ur straffrättslig synvinkel är naturligtvis att det är svårt att veta vad som egentligen hänt. Om det gått till på det sätt som Guillou själv framfört när han nu ”lagt alla kort på bordet”  så kan det knappast vara fråga om någon allvarligare brottslighet. Det kan inte vara fråga om vare sig högförräderi eller grovt spioneri, som båda är brott med livstid i skalan. Möjligen kan det vara fråga om ett obehörigt befattande med hemlig uppgift, om det nu befordrades några hemliga uppgifter.

Men en sak kan vi vara säkra på: Om de beskrivningar av det inträffade som lämnats över huvud taget stämmer med verkligheten så har preskription inträtt för länge sedan. Och då går det inte länge att straffa någon hur mycket man än vill och hur mycket det än kliar i ansvarsutkrävarpekfingret.

I alla fall inte juridiskt.  

(Se de senaste förvecklingarna rörande IB-affärens upprinnelse här.)