You are currently browsing the category archive for the ‘Internationell rätt’ category.

För första gången känner jag mig föranledd att skriva en replik här på Juridikbloggen. Jacob Heidbrink har skrivit inte bara ett, utan två, inlägg som får blodet att koka inombords och som gör att jag bara måste få ge en annan syn på juridik än vad han förmedlar. Därmed inget ont om sagt om herr Heidbrink. Jag har länge vetat att vi tycker väldigt olika om såväl politiska som juridiska spörsmål. Vi har haft en del utbyte via sociala medier och alltid lyckats hålla oss på en saklig nivå. Tack för det och vi ses i nästa batalj.

Jag tänker här och nu fokusera på Jacob Heidbrinks inlägg om Juridikens gränser. Jag har en hel del att säga om historisk rättvisa med men tiden och utrymmet räcker inte riktigt till. Låt mig bara kort konstatera att det som Heidbrink avfärdar som fånigt har studerats rätt utförligt utomlands och i vissa fall gett positiv effekt. Det närmaste vi kommit i Sverige är kanske den kommission som granskade judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget. Kommissionen hade inte i uppdrag att undersöka en lämplig form av ekonomisk ersättning men jag anser att det hade varit fullt möjligt och kanske till och med lämpligt. Ersättningsnämnden är i full färd med att pröva rätten till ersättning för dom som i samband med samhällsvård utsattes för allvarliga övergrepp eller försummelse, så visst går det om den politiska viljan finns. Att det sedan uppstår besvärliga juridiska spörsmål i samband med retroaktiva åtgärder är en annan sak. Minnet av övergreppen och de sår de gett upphov till finns kvar, och väcker också juridiska frågor om rättvisa och ansvar.

Åter till ämnet för kvällen, nämligen juridikens gränser. Jacob Heidbrink underkänner tämligen hårdnackat att en kan komma till rätta med farliga samhällsfenomen genom juridik och reglering. Det är för mig ett märkligt synsätt och ett som i någon mening skulle ogiltigförklara en stor del av straffrätten. Heidbrink tycks inta ståndpunkten att om en inte helt kan komma till rätta med ett fenomen med hjälp av juridik så är juridikens inverkan begränsad. Jag finner detta påstående spekulativt och kan inte för mitt liv få det att överensstämma med det underkännande av hot och våld som väl ändå våra lagar får anses vara en garant för. Jag kommer att tänka på en föreläsning av Dennis Töllborg som han retorisk inledde med frågan: Varför ska avtal följas? Efter några mer eller mindre akademiska svar så konstaterade Töllborg att om du frågar en jurist så får du höra pacta sunt servanda eller nöja dig med en hänvisning till avtalslagen. Om du frågar en vanlig dödlig så svarar vederbörande att om du inte följer ett avtal så är du en dj-a skitstövel som inte går att lita på och inte håller vad du har lovat. (Fritt återgett ur minnet.) Juridikens funktion är att upprätthålla lag och ordning och se till att vi inte beter oss som skitstövlar och därmed förstör samhället för oss själva och andra. Juridiken, menade Töllborg, fungerar som teglet i samhällsbygget och vår benägenhet att följa lagarna och se till att de följs är murbruket som håller bygget uppe. Jacob Heidbrink anknyter också till anständighetens betydelse men för mig är det obegripligt att han därför betraktar juridikens sociala funktion som begränsad.

Det stora problemet för Heidbrink verkar vara begränsningar av yttrandefriheten i ljuset av den senaste tidens politiska våld. Det är en inte ovanlig inställning i dagens samhällsklimat men en som jag anser vara väldigt förenklad, ja snudd på banal. Jag har den största respekt för yttrandefriheten och anser den vara ett av de fundament på vilken vår demokratiska rättsordning vilar. Därmed inte sagt att yttrandefriheten kan eller ens bör vara absolut. En klassiskt liberal inställning brukar annars vara att individens frihet ska få råda så länge du inte skadar en annan människa. Nå, sanningen är att ord och yttringar kan skada andra människor och få de mest horribla konsekvenser. En absolut yttrandefrihet vore liktydig med ett samhällsklimat där vi tillåter hot och förtal utan några som helst begränsningar. De flesta kan nog hålla med om att det vore ett socialt experiment som inte skulle medföra ökad anständighet utan ett laglöst tillstånd där den starkes rätt skulle få råda. Juridikens funktion är att garantera var och en rättigheter ur vilka en också kan härleda skyldigheter gentemot våra medmänniskor. Denna aspekt av yttrandefriheten är något eftersatt i dagens debatt och får mig att undra om de som invänder mot exempelvis lagen om hets mot folkgrupp i själva verket hyser egoistiska skäl att kunna säga vad som helst till vem som helst.

Jag delar synsättet att en överdriven juridifiering kan vara skadlig och att vi inte ska förlita oss alltför mycket på juridiken för att komma tillrätta med oönskade politiska åsikter eller organisationer. Med oönskade menar jag då sådana som inte delar demokratiska grundvärderingar och är beredda att ta till våld för att kväsa sina meningsmotståndare. Det går att resonera kring denna inställning men är ändå en som jag tror att jag delar med de flesta läsare av denna blogg. Men det ifrågasättande av hetslagstiftning och hatbrott som en del ägnar sig åt är enligt min åsikt historielös och privilegierad. Historielös därför att vi sett exempel på vad propaganda om folkgrupper kan leda till i praktiken. Privilegierad därför att den vittnar om en tilltro till samhället som utgår från att det vi skapat med juridikens hjälp på något sätt är givet och för alltid rådande. En dagsfärsk nyhet vittnar tvärtom om vad som händer när rättsväsendet sviker och inte lagför misstänkta hatbrott. En del må rycka på axlarna åt denna och andra nyheter och vidhålla att vi lever i den bästa av världar. Jag är av åsikten att det är hög tid att sluta dividera om juridikens gränser och börja tänka lite mer på juridikens funktion. Upprätthållandet av lag och ordning är vad som står mellan oss och grova brott mot mänskligheten. De som menar att det aldrig kan hända här borde kanske påminna sig om bakgrunden till exempelvis folkmordet i Srebrenica. Det kan hända var som helst och den senaste tidens händelser är en isande påminnelse om det. Måtte rättsväsendet förhindra att så sker, med ditt och mitt benägna understöd.

– Per Holfve

Annonser

Soppkök Stockholm har varit aktiva i dagarna för att uppmärksamma hemlöshet och vad som kan göras för att komma till rätta med problemet. Jag tänkte ta tillfället i akt och infria ett löfte till nätverket, genom att kort beröra rätten till bostad som en mänsklig rättighet.

Rätten till bostad brukar anses ingå i den mer övergripande rätten till en tillfredsställande levnadsstandard. Den finns formulerad i artikel 25 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och mer preciserad i bland annat FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionen har blivit utsatt för kritik, inte minst eftersom den tillkom efter påtryckningar från dåvarande Sovjetunionen och östblocket. Det sticker i ögonen på en del att tala om ekonomiska rättigheter och konventionen är på många sätt mer lös i konturerna än den om civila och politiska rättigheter. Konventionens rättigheter är formulerade som ambitionsmål snarare än absoluta rättigheter och varje stat är skyldig att implementera rättigheterna så långt det är (ekonomiskt) möjligt. Jag anser att det finns flera argument som talar för att sociala rättigheter är minst lika centrala för oss människor som civila och politiska rättigheter. Rätten till arbete, hälsa och utbildning är ständigt aktuella och föremål för politisk debatt. Rätten för föräldrar att fritt välja skola för sina barn omnämns till exempel i artikel 13, vilket kanske kan få en del att höja på ögonbrynen. Invändningar om att rättigheterna kan tillgodoses på olika sätt är riktiga men det kan också sägas om en del civila och politiska rättigheter. Min största invänding mot konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är snarare att den stundtals har gruppfokus. Det har visat sig svårt att omsätta individuella rättigheter utifrån grupptillhörighet. Att avgränsa grupper och sätta upp kriterier för grupptillhörighet är ett känt problem och har skapat huvudbry för samer med flera.

Åter till rätten till bostad. I artikel 11 punkt 1 uttrycks följande: ”Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder, och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna rätt förverkligas och erkänner att internationellt samarbete på frivillig grund är av väsentlig betydelse i detta sammanhang.” Var och en har alltså rätt till en ”lämplig bostad”. Hur ska det förstås? I regeringsformens 1 kapitel 2 § uttrycks att det allmänna ska trygga rätten till bland annat bostad. Det kan tolkas som en skyldighet för staten att främja bostadsbyggande men också som en mer långtgående skyldighet att se till att var och en har en bostad. Paragrafen ger dock ingen rättighet för varje medborgare att luta sig mot utan ska snarare ses som en programförklaring för det allmänna.

Socialtjänstlagen är en ramlag men ger ändå vissa skyldigheter för kommunernas socialnämnder. I 3 kapitlet 2 § sägs i andra stycket att socialnämnden ska ”främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning”. Det får förstås som en villkorad skyldighet för kommuner utifrån faktorer som rådande samhällsekonomi och tillgång till bostäder. Samtidigt en skyldighet som inte upphör med enstaka insatser utan något som ständigt måste främjas. I de urprungliga förarbetena (prop 1979/80:1) till paragrafens lydelse förs ett intressant resonemang om individens personliga ansvar kontra socialnämndens ”fixarroll”. Risken för passivisering och beroende berörs men också bostadens avgörande betydelse för den enskildes sociala situation.

Noteras bör att den europeiska sociala stadgan ger en mer långtgående skyldighet än vad som nämnts hittills. I dess artikel 31 åtar sig faktiskt parterna att minska hemlöshet och rentav att göra bostäder ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga medel.  Stadgan trädde i kraft den 1 juli 1999 och sist jag kollade så hade Sverige både undertecknat och ratificerat den. Som konstateras i en uppsats från Göteborgs Universitet har stadgan blivit förbisedd men borde om inte annat kunna användas som underlag för juridisk argumentation.

Blev vi så mycket klokare – finns det en rätt till bostad eller inte? Jo, det finns en sådan rätt men hur juridiskt fastlagd den är kan nog diskuteras. Jag delar Svenska brukarföreningens slutsats att det i praktiken handlar om att slåss för sin rätt, på olika sätt. Pengar har som alltid betydelse och även om du kan få stöd från det allmänna via bostadsbidrag måste du också accepteras som hyresgäst. Den juridiken får vi återkomma till en annan dag.

Det pågår ett spel med mycket höga insatser i förhandlingarna om nedskrivningen av den grekiska statsskulden, rapporterar Svenska dagbladet. Bakgrunden är att i det räddningspaket som skall förhindra en grekisk statskonkurs ingår en ”frivillig” nedskrivning av de privata borgenärernas krav. Försöken att rädda Grekland undan totalkollaps (ordet är ett försök från min sida att stegra ordet ”kollaps”, för där är Grekland redan) bygger alltså på två bärande pelare: dels finansiella tillskott från EU-ländernas skattebetalare, dels en nedskrivning av själva skulden, inklusive den skuld som privata investerare köpt.

Det ser av rapporteringen att döma ut som om alla investerare är med på att en avskrivning skall ske. Den centrala frågan är nu tydligen bland annat med vilken ränta den efter avskrivning kvarvarande skulden skall löpa. Det rör sig om till synes fjuttiga tiondels procentenheter, men som varje bostadsköpare vet, känns de där tiondelarna i plånboken –  både hos den som skall betala och förstås hos den som tar emot pengarna. Några av de privat investerarna uppges vara skyddade genom försäkringar (credit default swaps) och därför kunna tvärvägra att gå med på avskrivningen om inte deras räntekrav tillgodoses.

Där står vi och tiden börjar bli knapp: Grekland står en hårsmån ifrån konkurs och avföringen är med hög hastighet på väg mot fläkten. Hur kunde det bli så?

Det antyds i rapporteringen lite dunkelt att ett problem skulle ligga i att några av de privata investerare som nu vägrar gå med på skuldavskrivningen – hedgefonderna – är oreglerade. Det tror jag inte är problemet. Även genomreglerade verksamheter kan köpa försäkringar mot sina kreditrisker, och är man försäkrad, gör det en inget om Grekland går i konkurs: de drabbar andra, inte mig. Problemet ligger alltså snarare i försäkringen. Samtidigt är dock försäkring under normala tider ett sätt att ”pulverisera” förluster, och det är bra. Om jag tar ut en försäkring hos något bolag och en försäkringsskada inträffar, är det bolaget och dess andra kunder som tillsammans bär förlusten utöver min självrisk. Med andra ord bär var och en av oss en försumbar liten förlust, istället för att en skall bära hela förlusten. På detta sätt skyddas enskilda och enskilda verksamheter mot att gå i konkurs när en skada inträffar, och det tjänar åter hela kollektivet på. Med andra ord bör vi inte förbjuda försäkring mot kreditrisker, och då sitter vi även nästa gång i samma situation som nu, att somliga vinner på krona och förlorar inget på klave.

Men skall inte bankerna ta smällen för att de varit så oförsiktiga att låna pengar till Grekland? Nja, trots all min kritik mot finansbranschen måste jag just i det här avseendet säga att det inte riktigt är bara bankernas och andra finansiella instituts fel att de nu sitter med Svarte Petter.  Som Andreas Cervenka skrev i en krönika, riggades regelverket på ett sådant sätt att statspapper ansågs vara helt ofarliga att äga. Med andra ord kunde finansvärlden räkna sina statspapper fullt ut mot sitt kapitaltäckningskrav (alltså mot de pengar som ett finansiellt institut måste äga – de mesta av finansbolagens tillgångar är luftpengar). Politikerna såg alltså till att kunna finansiera sina välfärdslöften till en billig peng genom att definiera sin egen kreditvärdighet till excellent. Med andra ord hade finansbranschen inte större val annat än att köpa bland annat grekiska papper. Nu är det hela en soppa som politikerna själva kokat och i vilken de börjar snart bli möra.

Ett alternativ till en framförhandlad lösning på skuldavskrivningsproblemet skulle förstås vara att använda lagstiftningsmakt och helt enkelt förkunna för de privata investerarna att deras krav nu är värda enbart 40 procent av sitt nominella värde och att på resterande skuld en viss procentsats ränta utgår. Visst, det är möjligt, och tydligen leker också Grekland med tanken på en variant av detta (som enbart kommer att träffa de grupper som ännu sätter sig emot en förhandlad lösning). Problemet är bara – vad exakt är skillnaden mellan en konkurs och en tvångsmässig skuldnedsättning? Om man tillgriper lagstiftningsvapnet, kan man lika gärna låta Grekland gå i konkurs.

Med kan inte Grekland gå i konkurs, då? Jo, det kan det, men man bör nog tänka lite längre än till konkursen – det lär finnas ett liv efter också. Hotet om en process i Europadomstolen är tomt: denna process må ta tid, men skulderna är då redan avskrivna (konkursen skulle knappast skjutas upp av en sådan process). Det är föga troligt ens att domstolen skulle finna något anmärkningsvärt i en sådan tvångsskuldsanering, så i slutändan skulle antagligen finansbranschen kasta pengar efter mina praktiserande kolleger, inget annat.

Om Grekland dock helt enkelt konfiskerar de pengar som man tidigare uppgivit sig ha lånat (för det skulle en konkurs i praktiken innebära), kommer för lång tid framöver ingen att vara beredd att låna ett öre till Grekland. Det innebär att Grekland måste leva på precis det som skattebetalarna betalar in. Det är inte mycket, i synnerhet inte i ett land där skattefusk verkar vara nationalsport (här och här). Det i sin tur innebär att Grekland kommer att behöva göra allt det som man nu värjer sig emot – avskeda statsanställda, skära ned välfärdsstaten, sälja offentlig egendom med mera -, bara att det kommer att behöva ske mycket, mycket snabbt och kaotiskt. Det är bättre när man kan vidta alla dessa åtgärder stegvis, om än så fort som möjligt, än att en konkurs tvingar en till att mer eller mindre stänga butiken omedelbart. En konkurs är alltså verkligen – och trots alla tyskar och finnar som tycker att idén är intressant, eftersom de förståeligt nog är trötta på att betala grekernas skattesmiteri – det sämsta tänkbara alternativet.

I just det grekiska fallet är mitt bestämda intryck att denna kris är från början till slut hemmasnickrad. De grekiska politikerna har – med befolkningens åtminstone halvgoda minne – låtit den statliga byråkratin svälla över alla förnuftiga gränser, har – på befolkningen uttryckliga krav – byggt upp en välfärdsstat som förvisso ur vårt perspektiv ter sig liten, men som landet inte hade råd med, och har tillåtit att befolkningen använt de av euron givna låga räntorna till en lånefest som heter duga, samtidigt som alla smiter undan skatter och förvaltningen är genomkorrupt. Att Grekland får det mycket, mycket tufft framöver, är inget som jag kan känna så där överväldigande mycket medlidande för.

Problemet är bara att grekerna genom politikernas förtjusning i sina egna skulder och genom eurosamarbetet lyckats ta hela kontinentens ekonomi och därmed hela världsekonomin till gisslan. När hela bygget rasar, tror jag inte ens hedgefonderna kommer att lyckas tjäna på det.

Vi får hoppas att de inser det själva.

Via alltid läsvärda ECHR Blog hittar jag nedanstående fantastiska citat från Europadomare Bonello efter att Europadomstolen blivit anklagade för att ägna sig åt rättighetsimperialism om den skulle fälla svarandestaten i två mål. Målen, Al Skeini och Al Jedda mot Förenade kungadömena, rörde tillämpligheten av Europakonventionen under Irakkriget. Närmare bestämt: ”The first case concerned civilians killed during British security operations in Iraq. The second case was about the the internment of an Iraqi for more than three years in a detention centre in Basrah which was run by British forces. ” Bonello skriver (och jag kursiverar några meningar som jag gillar särskilt).

 

37. I confess to be quite unimpressed by the pleadings of the United Kingdom Government to the effect that exporting the European Convention on Human Rights to Iraq would have amounted to “human rights imperialism”. It ill behoves a State that imposed its military imperialism over another sovereign State without the frailest imprimatur from the international community, to resent the charge of having exported human rights imperialism to the vanquished enemy. It is like wearing with conceit your badge of international law banditry, but then recoiling in shock at being suspected of human rights promotion.

38. Personally, I would have respected better these virginal blushes of some statesmen had they worn them the other way round. Being bountiful with military imperialism but bashful of the stigma of human rights imperialism, sounds to me like not resisting sufficiently the urge to frequent the lower neighbourhoods of political inconstancy. For my part, I believe that those who export war ought to see to the parallel export of guarantees against the atrocities of war. And then, if necessary, bear with some fortitude the opprobrium of being labelled human rights imperialists.

39. I, for one, advertise my diversity. At my age, it may no longer be elegant to have dreams. But that of being branded in perpetuity a human rights imperialist, I acknowledge sounds to me particularly seductive. 

Den krisfinansiella grytan kokar vidare. Svenska dagbladet rapporterar om de sydeuropeiska ländernas problem och om att Greklands ekonomiska sjuka nu åter hotar Spanien och Italien. Om Spanien och Italien skulle dras med i fallet, får de tyska och franska bankerna ta sig en rejäl smäll, vilket i sin tur kan tänkas leda till konsekvenser för andra, inklusive Sverige. Det ser helt enkelt inte särskilt bra ut. Frågan är vad som skall eller ens kan göras. Jag vill idag spåna lite om det, vilket medför att detta inlägg kommer att ha många starkt politiska inslag, även fast det enligt min mening finns en juridisk grundsyn bakom inlägget: ibland är det svårt eller omöjligt att skilja mellan juridik och politik.

Det finns några hörnpelare här som man måste ha i minnet, alldeles oavsett hur man sedan värderar händelserna. De flesta av dessa pelare är byggda av insikten att man visst politiskt kan göra som man vill, men att inget handlingsalternativ är utan pris.

Den första pelaren utgörs av bankerna. Jag är själv mäkta irriterad på denna sektor, som på något förunderligt sätt lyckats styra skutan så att vinsterna tillfaller privata företag och alltså i förlängningen individer, medan förlusterna bärs av skattebetalarna. Vi har som samhälle betraktat blivit den finansiella sektorns gisslan.

Problemet är att det är sant och inte bara något som vi kan ändra på i en handvändning. Den finansiella sektorn har en mycket viktig samordningsfunktion (helt bortsett ifrån betalningsförmedlingsfunktionen) i det att den kopplar ihop folk som har pengar med folk som behöver pengar. När jag skriver ”folk”, går säkerligen mångas tankar till individer, men det handlar för all del om företag också: investeringskostnaderna är numera så stora att nästan varje företag som vill expandera, och för all del även företag som skall grundas, behöver krediter. Förr i världen vände man sig ofta till någon rik person som hade så mycket pengar att han (nästan alltid ”han”) kunde låna ut en del till någon annan. Numera är pengarna mera spridda och de koncentreras därför i den finansiella institutionerna, genom våra konton eller våra investeringar genom bankernas förmedling. Bankerna och andra finansiella institut samlar alltså ihop de överskott av pengar som finns i ekonomin och slussar vidare dem till sådana personer som behöver mer pengar än de för närvarande har.

Faller den finansiella sektorn bort, får alltså personer som vill grunda företag eller som vill expandera sitt företag svårt att få ihop medel för att göra det. Med andra ord skadar problem i den finansiella sektorn också den reella ekonomin. Alternativet till krediter skulle förstås vara att spara ihop pengarna, men om pengarna inte investeras någonstans – vilket åter sker genom de finansiella institutionernas förmedling – utan stoppas i madrassen, urholkas deras värde genom inflation, och man måste alltså spara länge och idogt till dess man kan investera i ett företag. Denna fördröjning riskerar att medföra att det, när pengarna väl är ihopsparade, inte längre är aktuellt att investera, och investeringen riskerar då att inte bli av. Vi behöver den finansiella sektorn.

En finansiell institution är också motpart i en mängd avtal, både som inlånare och som utlånare. När en finansiell institution faller bort genom konkurs, skadas alltså inte bara institutionens ägare, utan också alla andra som har fordringar mot institutionen, det vill säga kontohavare och andra investerare. Att låta en bank eller ett försäkringsbolag gå i konkurs kommer alltså att sprida förluster som ringar på vattnet – en kontohavare som förlorar pengar genom en banks konkurs kan ju i sin tur vara skyldig pengar och därför gå i konkurs när hon inte får tillbaka sina pengar av banken. Åter är det i slutändan den reella ekonomin som skadas.

Vi har alltså som skattebetalare all anledning att gå in och rädda bankerna, helt enkelt för att det är så många andra som hotas av bankens konkurs att vi i praktiken räddar många fler än bara bankerna. Problemet är bara att bankerna blivit så stora att knappt någon skattebetalare har råd med sådana räddningsaktioner, vilket exemplen Island och Irland tydligt illustrerar. Vi måste alltså försöka att få bankerna och andra finansiella institut att bli mindre, så att en banks fall inte drar med alltför många andra: vi måste åtgärda too big to fail-problemet. Innan vi gjort det, är och förblir vi dock den finansiella sektorns gisslan, alldeles oavsett vad vi tycker om det.

Nästa hörnpelare är att stater lånar av bland annat banker. När alltså en stat inte längre kan betala sina skulder, riskerar detta att utgöra en rejäl smäll för en bank. Handlar det om en liten stat som Grekland, är detta land som gäldenär betraktat tillräckligt litet för att det skall gå att smälta förlusterna inom banksektorn, men dras andra med i fallet, aktualiseras gisslanproblemet igen: om den finansiella sektorn tar sig en smäll, tar vi alla en smäll. Genom att tyska och franska banker friskt lånat till Grekland och andra – och därmed bland annat finansierat dessa staters sjukvård, utbildning och annat -, och genom att de tyska och franska bankerna förstås står i nära kontakt med den svenska finansiella sektorn, får vi plötsligt ett intresse av att rädda Grekland för att vi själva inte skall ta skada. Om dock flera länder samtidigt faller, blir problemet så stort att inte ens skattebetalarna kan åtgärda det.

I privata sammanhang finns regler om skuldnedskrivning och konkurs för sådana lägen som de i vilka många stater just nu befinner sig. När vi kommer till den offentliga sfären, saknas dock klara sådana regler, vilket utgör nästa hörnpelare. Ett land kan ställa in betalningarna eller förklara bankrutt, visst: med det är ju just då som gisslanproblematiken blir akut. Ett alternativ är att försöka pressa investerarna att ”frivilligt” minska skulderna. Frågan är hur man gör det: investerarna är så många att man inte rimligen kan få samtycke av var och en av dem. Alltså måste man ha något kollektivt system, men ett sådant saknas. Ingen stat skulle dessutom frivilligt gå med på att ställas under ett internationellt organs myndighet: statssuveräniteten är en helig ko som ingen får röra. Det är alltså lätt att säga att de privata investerarna skall ta smällen, det är mycket svårare att genomföra det.

När en stat ställt in betalningarna, är det dessutom svårt att komma igen (ännu en hörnpelare). En investerare som en gång bränt fingrarna i ett land kommer nog att vara tveksam till att återvända. Med andra ord riskerar en statsbankrutt att lösa det akuta problemet, men att låta det långsiktiga problemet kvarstå, nämligen att tillgångarna inte räcker för allt som ett land vill göra.

Den viktiga insikten här är kanske att vi befinner oss på ett område där regler inte längre hjälper så mycket. Det hjälper inte heller att peka fingret på ”kapitalisterna” eller ”gräshopporna”, utan det här är ett politiskt problem. Västvärlden har på länge inte varit rik nog att finansiera alla de förmåner som vi kollektivt unnar oss, utan vi har lånefinansierat vår konsumtion. Vi har med andra ord intecknat framtida intäkter. Vi börjar komma till en punkt där våra pensionsfonder och vi själva inte längre tror att vi vill låna till kollektiv vars framtida betalningsförmåga är tveksam.

Nu krävs bara insikten om att vi själva är del av det kollektiv som inte längre kan betala för sig.

För tre dagar sedan avkunnade WTO:s Appellate Body sitt avgörande i processen mellan USA och EU om otillåtet stöd till Airbus (ett sammandrag finns här, hela avgörandet här – observera att det senare dokumentet omfattar 669 sidor). Även om Appellate Body ändrade panelens avgörande i några viktiga avseenden (framför allt avseende den emfas med vilken EU åläggs att åtgärda stödåtgärderna för att få de att stämma överens med WTO-rätten), kan – föga förvånande – konstateras att de medlemsstater som står bakom Airbus ägnat sig åt otillåtna stödåtgärder. Första rundan går till USA, med andra ord.

EU har dock en egen process mot USA om otillåtna stödåtgärder till Boeing som ännu inte är avgjort (se slutet av sammandraget). Det blir intressant att se hur det målet går: den internationella flygplansindustrin är så liten att dessa avgöranden har mycket stor vikt för företagens kommersiella framgång.

Man kan reflektera att målet återigen visar att politikernas fagra ord om frihandel just inte är mycket mer än fagra ord. När konkurrensen hettar till, är frihandeln inte längre så viktig, utan då är det ”våra” arbetsplatser, ”vår” industri och ”vår” kunskap som trumfar alla andra hänsyn, och det även när det finns förhållandevis klara folkrättsliga regler i bakgrunden. Det unika med WTO och de traktat som organisationen förvaltar är att det åtminstone finns ett kompetent domstolsliknande organ som kan avgöra tvisterna och dessutom några embryon till sanktioner. Den internationella handeln är ett område där regler inte lika lätt som på andra politiska områden kan köras över av politiska hänsyn, vilket i längden tenderar till att gagna de politiskt svaga.

Det bör vi kanske minnas när vi anklagar WTO för allsköns elände: utan WTO skulle det antagligen vara ännu värre.

Frankfurter Allgemeine Zeitung skrev i förrgår om att Tyskland kommer att återlämna en sfinxskulptur till Turkiet. Inget av länderna kan visa att skulpturen ägs av det, och Tyskland har nu – enligt tidningens åsikt – låtit sig utpressas att lämna tillbaka föremålet. Det finns andra infekterade strider om kulturföremål som hålls av framförallt Västvärldens olika muséer: Grekland vill ha tillbaka Parthenonfrisen, Egypten Nofretetebysten. Jag funderar lite på tänkandet som ligger bakom dessa tvister.

I grunden ligger tydligen någon föreställning om äganderätt: Parthenonfrisen ägdes av Aten, alltså Grekland, och stals av av britterna. Nu skall det stulna lämnas tillbaka. Det verkar ju på något sätt intuitivt rimligt, men jag undrar huruvida det håller för intellektuell granskning och hur de närmare gränserna skall dras.

Om vi nämligen menar allvar med argumentationen måste allt som någonsin stulits någonstans ifrån lämnas tillbaka och alla föremål vars proveniens inte kan ledas i bevis bör då anses vara stulna. Med andra ord bör Sverige lämna tillbaka Silverbibeln, som stals när Prag plundrades av svenska trupper år 1648.  Italienarna bör genast lämna till Grekland alla antika statyer av grekisk härkomst som hittas på arkeologiska utgrävningar i Italien, då dessa numera inte kan bevisas vara köpta från Grekland, och därför måste anses vara stulna. Det låter väl absurd? Alltså kan vi inte riktigt mena allvar med de olika kraven som för närvarande förs fram kors och tvärs.

Frågan är vad vi menar istället. Tydligen anses det vara stötande även efter flera hundra år att någon nation innehar något som en annan nation anser vara viktigt för den och som togs under en tid då den tidigare ägaren inte hade möjlighet att fritt bestämma över föremålet eller under omständigheter som kan anses utgöra stöld. Men det lämnar ju en hel drös med frågor öppna.

Vad kvalificerar som viktiga föremål? Är Parthenonfrisen viktig för Grekland, som formligen svämmar över av antika föremål? Är Nofretetebysten viktig för Egypten? Vad kvalificerar som illegitima omständigheter? Grekland hade varit ottomanskt sedan flera hundra år tillbaka när Lord Elgin tog föremål från Akropolis i Aten: kan man verkligen säga att Grekland på den tiden var ockuperat ännu? Var då Finland ockuperat av svenskarna fram till 1809? Vad räknas som icke-ockuperat område? Är Skåne ockuperat (det togs ju med våld från Danmark efter att tidigare alltid ha varit danskt)? Skulle det innebära att Skåne måste återlämnas till Danmark och skånska kulturföremål som finns i Stockholm till Malmö?

En annan fråga är tidsaspekten. Den sfinx som Tyskland nu skall ge till Turkiet togs 1906 under oklara omständigheter. Parthenonfrisen togs med tillåtelse av de ottomanska myndigheterna i början av 1800-talet av Lord Elgin. Är det verkligen rimligt att anspråk skall kunna framföras sent och vidmakthållas under flera hundra år? Finns någon preskription? När inträder den? Kan den avbrytas?

Fråga är också vad som händer när föremålet inte kan lämnas tillbaka. Skall ersättning betalas? Skulle det innebära att Italien idag är i princip skadeståndsskyldigt mot Frankrike och andra länder i det antika romerska imperiet för skatter och plundrade föremål som togs av Caesar?

Jag tycker att det här är en sörja. Det verkar inte finnas någon bortre gräns för vilka anspråk som framförs och vad de får avse. Taget till sin absurda slutpunkt borde vi försöka följa tillbaka mänsklighetens historia fram till dess homo sapiens uppstod i östra Afrika och ”lämna tillbaka” alla föremål som någonsin tagits med våld. Om vi vill undvika denna absurda slutpunkt, måste vi fundera på någon begränsning, någon avvägning mellan den ursprungliga ägarens anspråk och anspråket hos den som nu har ett föremål i sin besittning.

Ett förslag skulle kunna vara att införa en preskriptionsfrist, säg – för att täcka ett mycket långt mänskligt liv – 100 år. Det skulle innebära att Parthenonfrisen förblir där den är, liksom Silverbibeln. Om man tillämpade denna preskriptionsfrist även på privata anspråk, skulle det också innebära att det börjar bli bråttom för dem som vill få tillbaka föremål som stulits eller plundrats under och strax efter Andra världskriget. Effekten av en preskription skulle vara att orätt efter 100 år blir rätt, att den som lyckas hålla ett tidigare stulet föremål tillräckligt länge skulle få behålla det. Kanske skulle man behöva göra undantag för processer som börjas före fristens utgång, men när den relevanta processen är avslutad genom en lagakraftvunnen dom, skulle äganderättsanspråket upphöra.

Som det är nu, lämnar vi inte det förflutna i fred. Vi är upptagna med oförrätter som ägt rum för mycket länge sedan och inbillar oss att vi kan lösa de problem som historiska händelser givit upphov till med juridikens hjälp. Men, som sagt, om vi menar allvar med det, skulle vi behöva återställa väldigt mycket och det utan bortre gräns, då lösningen av en oförrätt ju inte påverkar andra, tidigare oförrätter.

Låt det förflutna vara det förflutna. Det smärtar kanske någon att Königsberg numera är Kaliningrad, att Parthenonfrisen hänger i London, att en indianmumie finns på något museum i Chicago.

Det är dock ogörligt att vrida klockan tillbaka och vi bör enligt min mening inte ens försöka.

Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver mycket intressant om Libyenkriget. Alla kan inte tyska, men för dem som kan är detta närmast obligatorisk läsning.

*****

Kort sammanfattning: Vi har i Libyen att göra med ett inbördeskrig. Båda sidor är beväpnade och genomför militära aktioner. Det finns inget annat än medierapporteringar att gå på vad gäller påståendena om att Gaddafi skulle ha gjort civilister till måltavla för sina styrkors insatser: det som vi vet är att båda sidorna för krig mot varandra.

De breda formuleringarna i säkerhetsrådets resolution tillåter tolkningar som går långt utöver skyddet av civila, och dessa tolkningar var avsiktliga. Mycket riktigt har också Västmakterna tagit resolutionen till intäkt för att genomföra militära aktioner i sådan omfattning att det enda rimliga syftet bakom dessa aktioner måste antas vara att få bort Gaddafi. Med andra ord tillåter sig världssamfundet att ingripa till den ena sidan förmån i ett pågående inbördeskrig.

Gaddafi är utan tvekan en avskyvärd diktator. Det har han dock varit sedan över 40 år tillbaka. Gaddafi har tillåtits att företräda Libyen och måste – alldeles oavsett hans legitimitet inåt mot den egna befolkningen – anses förestå Libyens folkrättsligt lagliga regering. Med andra ord upprepar säkerhetsrådet genom sin resolution amerikanernas misstag från 2003 att tro att man genom militärt våld kan åstadkomma ett regimskifte i önskad riktning.

Detta underminerar folkrättsliga fundamenta. Man kan eventuellt tala om en gryende konsensus – helt klart är det ännu inte – att främmande makter har en plikt att ingripa mot folkmord. Gaddafis handlande uppfyller dock inte kraven på folkmord, utan trots den brutalitet som han i vanlig ordning ådagalägger handlar det folkrättsligt om den lagliga regeringens obestridda rätt att med våld skydda sig mot de som med våld vill störta regeringen. Säkerhetsrådet har i sin resolution skapat ett farligt prejudikat att det är godtagbart att utifrån ingripa i inbördeskrig: helt bortsett ifrån att detta ifrågasätter själva den grund på vilken det westfaliska systemet vilar – att stater även i extreme situationer har rätt att reglera sina interna förhållanden själva, bortsett måhända folkmord – öppnar den för en ovälkommen beskäftig interventionism med politiska, snarare än juridiska, förtecken.

Det var rätt av Tyskland att lägga ned sin röst i säkerhetsrådet.

En personlig anmärkning: Jag anser att artikeln är obligatorisk läsning då den ger ett perspektiv som inte kommer till sin rätt i den upprörda debatten. Alldeles oavsett de moraliska ställningstagandena anser jag att författaren har sina poänger. Det skall också påpekas att Frankfurter Allgemeine Zeitung är den ledande konservativa tidningen i Tyskland.

Nog misströstar man, när man läser mängden av märkliga uttalanden i samband med Wikileaks-läckan och gripandet av Assange. Det tycks för många helt omöjligt att hålla isär värderingen av Wikileaks verksamhet från uppfattningar om misstankarna om sexualbrott som riktats mot Assange. När det gäller den senare saken finns det ingen hejd på hur lågt svenska debattörer kan sjunka. Lasse Anrell på Aftonbladet har väl aldrig gjort sig känd för att vara nyanserad men när han i en krönika i Sveriges största tidning under rubriken ”Publicitetskåta åklagare ska skita i det här” uttrycker att saken över huvud taget inte borde utredas kan man inte annat än att känna ledsamhet. Ledsamhet över hur mediemakten fular ut anmälarna av brottet innan någon prövning gjorts, innan några bevis visats upp. Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.

Ser man på gripandet av Assange ur den tillämpade moral som är juridikens raster är saken i grund och botten enkel. Låt mig i översimplifierande pedagogisk nit försöka punkta upp argumentet.

1. Assange ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.

2. Assanges integritet ska respekteras.

3. Anmälarna bör betraktas som trovärdiga tills det finns en övertygande anledning att misstro dem.

4. Anmälarnas integritet ska respekteras.

5. Kända personer, för övrigt rent helgonlika personer, står inte över lagen.

6. Anklagelser om brott mot kända personer måste tas på allvar och processen bör vara i grund och botten den samma som gäller för andra misstänkta.

7. Om en person som misstänks för ett allvarligt brott befinner sig i ett annat EU-land är det rätt att försöka få honom eller henne överlämnad till den svenska rättvisan för utredning och eventuell prövning.

8. Domstolarna och rättsväsendet är inte politiska institutioner och bör ö.h.t. inte hantera misstankar om brott utifrån politiska bevekelsegrunder.

9: Frågan om en utlämning till USA är ännu så spekulativ att den inte går att diskutera på något rationellt sätt alls. Det finns ännu inga formella anklagelser i USA. Om det görs sådana anklagelser är fortfarande frågan om utlämning en komplicerad sak.

*

Det här är ju inga konstigheter. Men det har liksom slagit slint i huvudet även på en massa normalt sansade människor. Det har blivit ett skyttegravskrig där på ena sidan anmälarnas moraliska vandel ifrågasätts och på andra sidan Assanges moraliska vandel ifrågasätts. Där anmälarna målas ut som delaktiga i en komplott eller som hemliga agenter men där samtidigt andra anklagar misstankarna som ett utflöde ur en machokultur. Vi bevittnar en ovärdig karusell.

Sverige är en rättsstat. Vi ska inte glömma det. Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra. (Det betyder inte att det inte kan se. Vi vet att det kan ske, det kan ske över allt. Men jag är på riktigt övertygad om att det sker i lägre utsträckning i Skandinavien än i de flesta andra rättsordningar. Och ja, jag räknar med bashing för att vara blåögd eller naiv i kommentarsfältet nu.) Det finns ingen anledning att anta att inte Assange kommer att få en rättvis rättegång, för det fall det över huvud taget går till rättegång. Det finns därtill ingen anledning att anta att det kommer att behöva ta särskilt lång tid.

Inför en sådan prövning vill jag bara slänga fram en möjlighet, utifrån vad som upplysts i samband med prövningen i den engelska domstolen, som ingen tycks ha tänkt på: Det kan faktiskt vara möjligt att anmälarnas uppgifter är korrekta men att Assange ändå är oskyldig. Eller så kan det visa sig att saken ter sig helt annan när bevisningen är ute i ljuset. Vem vet. Men att saken inte skulle undersökas bara för att det är Time Magazines kommande Man of the Year är en rubbad tanke.

*

Uppdaterat: Sanna Rayman gör en liknande iakttagelse i dagens SvD.

DN, Expressen, SvD och GP rapporterar att kammaråklagaren Elving vid Internationella Åklagarkammaren inlett förundersökning mot Lundin Oil beträffande folkrättsbrott (krigsförbrytelser) i Sudan. Eftersom utrikesminister Carl Bildt suttit i Lundins Oils styrelse under den aktuella perioden får frågan en politisk dimension.

I grunden anser jag det är bra att europeiska företags och dess företrädares ansvar för brott i konflikter i och utanför Europa kan prövas. Det gäller även svenska företag och dess representanter.

Av GPs uppgifter framfår att förundersökningen precis har inletts. Utifrån detta uppfattar jag att åklagaren ännu inte har riktat misstanke mot och underrättat någon som skäligen misstänkt. Om detta skulle hända beträffande Carl Bildt bör han överväga de politiska konsekvenserna. Än mer allvarligt vore det om åklagare i ett senare skede skulle finna tillräckliga skäl för att väcka åtal.

Kommentar. Jag har tidigare skrivit om detta på min blogg. Följande kan läggas till. En utredning avseende folkrättsbrott är naturligtvis mycket allvarlig. Det kan dock finnas anledning att hålla begreppsapparaten i ordning. I ett tidigare inlägg kommenterade jag att flera förväntar sig att ett eventuellt åtal ska omfatta brott mot mänskligheten, en brottsrubricering som (tyvärr) saknas i svensk lagstiftning. Idag talar Peter Eriksson (mp) om folkmord, ett brott som förvisso finns i svensk lagstiftning, men åklagarens utredning avser inte folkmord. Åklagarens utredning avser folkrättsbrott. Om man inte vill använda den rubricering som följer av lagstiftningen så är det ändå korrekt att som Hans Linde (v) gör, kalla det krigsbrott eller krigsförbrytelser. Folkrättsbrott definieras i lagtexten som en svår överträdelse av avtal eller allmänt erkänd grundsats (sedvana) som rör den internationella humanitära rätten (krigets lagar). I andra sammanhang benämns det som krigsförbrytelser, t.ex. i Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, vilket naturligtvis är allvarlig brottslighet.