På torsdag skall jag hålla ett seminarium om integritetsskydd. Det var ett tag sedan jag hade tid att ägna mig åt ämnet så jag läste på litet. Jag hade tidigare inte uppmärksammat detta: I Italien (Milano) har ett antal chefer för Google dömts till straffansvar efter att en videosnutt lagts upp på Google video, en film som visade en funktionshindrad person som utsattes för övergrepp av några ungdomar samtidigt som en större grupp ungdomar stod vid sidan om och tittade på. Google-cheferna undgick ansvar för förtal men fälldes för integritetsintrånget. Till fängelse, sex månader. (Om jag förstod det dock till villkorlig dom.) En kommentar till domen på engelska finns här.
Milano-fallet är ett av många. Google står inför ett antal ansvarsutmaningar idag. Don’t be evil, Googles motto, räcker bara så långt. Det kan måhända ge en indikation när det gäller att samarbeta med Kina. Men när de etiska avvägningarna rör yttrandefrihet i förhållande till integritetsskydd i ett fall rörande live-sända bilder från gator inom ramen för Google Street View blir man knappast hjälpt av truismen att man inte bör vara ond.
Googles ansvarsutmaningar tycks mig här vara underskattade och diskuteras betydligt mycket mindre i Sverige än i andra länder. Det är dock inte så konstigt. I svensk rätt får integritetsskyddet ofta vika för yttrandefriheten (i vidast tänkbara mening) och Google kan räkna med att sitta betydligt säkrare i båten i svensk rätt. Det går dock att tänka sig att andra kan bli ansvariga för de integritetsintrång som Google kan göra sig skyldigt till. Det kan i förlängningen få betydligt större konsekvenser för företaget än om det funnits en fungerande integritetsdiskurs till förmån för de som anser sig drabbade även i svensk rätt.
Åtminstone tre integritetsproblem som hänger samman med Googles tjänster torde kunna få rättsliga implikationer.
Google searchs cachning av information. Google sparar enorma mängder privat data kopplade till våra sökningar. Denna datainsamling har av en privacy-forskare beskrivits som det största integritetshotet i världshistorien. (Se en artikel om detta här.)
Google Street View. I stora delar av Europa har Google Street givit upphov till hätska debatter. Google Street fungerar litet som hitta.se och lägger ut bilder på gator och annat. Bilder som delvis samlats in genom att Google skickat ut bilar som helt enkelt fotograferar. I förlängningen så antas Google Street också kunna användas till live feeds från olika platser som kan kombineras med möjligheten att göra historiska sökningar – att man skall kunna utifrån en rumsangivelse kunna söka efter bilder från olika tidpunkter. Det talas ibland om ”omniveillance” – det fullständiga övervakningssamhället.
Google Video. Rörliga bilder på Google Video kan, på samma sätt som Youtube, innebära betydande integritetsintrång. Särskilt påtagligt blir det när bilderna tagits olovligen eller utan den avbildades vetskap.
Det går att identifiera även andra integritetsproblem med Googles applikationer. Till viss del är problemen helt enkelt en effekt av att Google blivit så stort – själva omfattningen av Googles verksamhet genererar särskilda integritetsöverväganden. När data aggregeras skapas integritetsproblem som inte hade betraktats som sådana om informationen inte samlats ihop eller samordnats på det sätt som det till exempel görs i kartläggningen av våra Google-sökningar. Googles genomslag innebär i sig en utmaning för deras motto att inte vara ”evil” – går det att förbli det hyggliga företaget om det griper in i all vår kommunikation och påverkar själva uppfattningen om vad det innebär att kommunicera?
De rättsliga aspekterna av dessa integritetsproblem är svåra att fånga in, delvis eftersom integritetsskyddets reglering återfinns inom så olika rättsområden, delvis eftersom det först är under senare tid som en integritetsdiskussion på riktigt fått fart i svensk rätt genom Europakonventionens allt större betydelse. De tydligaste ansvarsriskerna när det gäller Google och dess företrädare torde utgöras av Google Street View, där det är företaget själv som står för integritetsproblemet – snarare än att fungera som verktyg för andra människors integritetsintrång. Men i realiteten så är även denna verksamhet svårfångad i svensk rätt.
Vilket ansvar kan då komma ifråga? Det är svårt att säga in abstracto – och det särskilt eftersom det inte finns någon konstitutionell grundbult som analysen kan ta avstamp i. Beroende på vad som konkret hänt kan ett antal regler kicka in. Under vissa omständigheter kan ansvar för ärekränkning, förtal närmare bestämt, kunna komma ifråga även om det sannolikt är sällan. Skadeståndsansvar för förmögenhetsskador kan under vissa omständigheter bli aktuellt.
Det mest intressanta är emellertid, som jag ser det, ansvaret för de integritetsproblem som Googles tjänster medför som kan drabba andra än Google självt, eller Googles företrädare själva. Genom Europakonventionen har även svensk rätt fått en allmän integritetsskyddsregel (art. 8) och genom NJA 2005 s. 462 har Högsta domstolen konstaterat att kränkningar av de rättigheter som vi genom konventionen åtnjuter kan bli ansvarsgrundande för staten även om det inte är staten som kränkt rättigheterna. Det hänger samman med art. 13 i Europakonventionen, som kräver av de nationella rättsordningarna att de skall tillhandahålla effektiva rättsmedel till förmån för den som kränkts.
Konkret innebär detta att den svenska lagstiftaren har en skyldighet att tillhandahålla ett juridiskt verktyg för att vi skall kunna få upprättelse eller kunna utkräva sanktioner. Om användandet av Googles tjänster medför ett intrång i mitt privatliv så måste lagstiftaren ge mig ett verktyg som jag kan använda för kräva ut ansvar av Google. Gör inte lagstiftaren det blir staten ansvarig, skadeståndsskyldig. Saken är dock den att vi vet att det finns ett underskott på sådana verktyg i svensk rätt. Vi kan nog också anta att det kan finnas ett antal användningar av Googles tjänster som potentiellt kan innebära sådana integritetsintrång som art. 8 inte tillåter.
Konsekvensen kan alltså bli att staten får betala för Googles integritetsintrång. Och i detta läge kan man skissera följande scenario. Ponera att ett antal personer upprörs av att Google spritt information om deras privatliv på något sätt och att de dessutom stört sig på att Google tjänar pengar på att sprida sådan privat information. (Vilket företaget ju gör, på sätt och vis.) Google är i Sverige, mer än i många andra länder, skyddade genom det svaga integritetsskyddsregelverket. Personerna beslutar sig därför för att gå samman och stämma staten genom en grupptalan. Staten blir ansvarig för bristerna när det gäller att tillhandahålla rättsliga verktyg för de som drabbats. Med tanke på Googles omfattande verksamhet och deras tjänsters inflytande i alla aspekter av våra digitala liv kan vi nog anta att om något sådant här mål får gehör så kommer andra mål följa efter. I ett sådant läge kommer lagstiftaren att behöva fundera över hur lagstiftningen skall ändras så att inte skattebetalarna blir ersättningsskyldiga för Googles integritetsintrång. Sådana lagstiftningsreformer skulle nog Google inte vilja se.
Det här kan låta litet spekulativt. Det är väl ännu något spekulativt. Men samma slags ansvarsfrågor som aktualiserats i många andra länder när det gäller Googles verksamhet kommer förr eller senare aktualiseras även här. I svensk rätt har Google i nuläget ett bättre skydd för sådana ansvarsutkrävanden än i andra rättsordningar. I förlängningen kan man dock fundera över om inte bristerna i det svenska integritetsskyddet dock snarast kommer att innebära en belastning för Google. Eftersom det inte idag finns möjligheter att utkräva ansvar från den som ansvarar för verksamheten som i sig medför integritetsproblemen på det litet mjuka, avvägande sätt som många andra rättsordningar tillhandahåller kommer nya ansvarsregler i sådana fall behöva skapas. Och sådana när nya ansvarsregler skapas kan det bli mer ingripande för ett företag som Google än om vi haft tillräckliga integritetsskyddsmöjligheter inom ramen för de traditionella ansvarssystemen (särskilt skadeståndsrätten).
Juridikbloggen 
23 kommentarer
Comments feed for this article
maj 25, 2010 den 3:16 e m
Kurt
Som vanligt väl genomtänkt och lite före alla andra. Verkligheten kommer förmodligen att ge dig rätt, innan Google hinner ändra kurs.
Men Varje Gång Någon Säger DISKURS, Osäkrar Jag Min Revolver.
(Jag vet. Det är en ordlek.)
maj 25, 2010 den 5:16 e m
jheidbrink
Mårten: Jag är en av dem som försvara yttrandefriheten i dess vidaste bemärkelse. Samtidigt har jag förståelse för integritetsskyddet. I avvägningen tycks mig dock yttrandefriheten väga tyngre än integriteten. Du antyder – och tycks av reklamen ha sagt det i radio också, men jag har ännu inte hunnit lyssna – att du menar att det förhåller sig tvärtom.
Kan du utveckla det?
maj 25, 2010 den 6:38 e m
Feuervogel
Mårten:
”Genom Europakonventionen har även svensk rätt fått en allmän integritetsskyddsregel (art. 8) och genom NJA 2005 s. 462 har Högsta domstolen konstaterat att kränkningar av de rättigheter som vi genom konventionen åtnjuter kan bli ansvarsgrundande för staten även om det inte är staten som kränkt rättigheterna. Det hänger samman med art. 13 i Europakonventionen, som kräver av de nationella rättsordningarna att de skall tillhandahålla effektiva rättsmedel till förmån för den som kränkts.”
Jag har inte tid att kolla upp det här så noga, men jag har fått uppfattningen att Europakonventionen bara binder stater (och kommuner och landsting). Jag har för mig att NJA 2007 s. 747 handlar om just detta: Ett försäkringsbolag filmade en försäkringstagare, vars skadeståndstalan ogillades därför att Europakonventionen bara var bindande för staterna. NJA 2005 s. 462 gällde ju också en typiskt statlig konventionskränkning (rätten till rättegång i skälig tid) och som jag förstått det var poängen med art. 13 att den tvingade staten att tillhandahålla en rätt till skadestånd även där explicit lagstöd saknades (i strid med svensk tradition). ”Effektivt rättsmedel” enligt art. 13 kan jag inte få till en skadeståndsskyldighet, bara till att möjlighet ska finnas att få sin talan prövad och skadestånd utdömt (även) i det fall ”kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet.”
Så här skrev HD i NJA 2007 s. 747:
” I fråga om skadeståndsansvar för enskilda ställer sig saken annorlunda. Särskild vikt måste då fästas vid att enskilda skall kunna förutse de rättsliga följderna av sitt handlande. Europakonventionens innehåll har i väsentliga delar skapats genom Europadomstolens praxis. Europadomstolens tolkning är dynamisk och konventionen tolkas i ljuset av den allmänna utvecklingen och rådande samhällsförhållanden. Det kan då vara förenat med svårigheter för enskilda att förutse vad som kan strida mot art. 8 Europakonventionen. Än mer överraskande blir det om den enskilde åläggs en skadeståndsskyldighet som inte framgår vare sig av konventionens text eller av Europadomstolens praxis.
Vid en samlad bedömning, och då förutsebarhet har ett centralt rättsstatligt värde, får övervägande skäl anses tala mot att en enskild skall kunna åläggas att betala skadestånd på grund av en handling eller underlåtenhet som innebär överträdelse av art. 8 Europakonventionen i fall där skadeståndsskyldighet på grund av handlingen eller underlåtenheten inte följer av gällande svensk skadeståndsrätt ens inom ramen för en fördragskonform tillämpning.”
Jag kan ha blandat ihop det rejält och har som sagt inte tid att leta igenom papperen så här i tentapluggtider.
maj 25, 2010 den 6:44 e m
Feuervogel
Ehum, ovanstående bör alltså ses som en önskan om ett klargörande (gärna med praxistips) av nämnda frågeställning, eftersom jag inser att det finns en lucka (som jag alltså vill skylla på förestående tentamen) i mitt resonemang. 🙂
maj 25, 2010 den 6:47 e m
Mårten Schultz
Eldfågel: Du har helt rätt. Sista ordet är inte sagt än dock – och det finns möjligen vägar för att ibland åstadkomma en indirekt horisontell effekt. Poängen i ovanstående inlägg var hur som helst främst att just eftersom det inte finns några möjligheter att kräva ut ansvar från andra privaträttsliga subjekt, t.ex. Google eller dess anställda, enligt en allmän norm så kan det vara så att det enbart är staten som enligt art. 13 – för underlåtenheten att skapa rättsmedel för personer som vill kräva ersättning eller upprättelse från den som kränker deras integritet – som kan hållas ansvarig. Och slutklämmen avsåg mena att om staten hålls ansvarig på denna grund, och särskilt om det sker i stor skala, så kommer lagstiftningen att anpassas så att ansvaret allokeras till ”rätt” ansvarssubjekt, vilket inte är staten utan den som kränker integriteten. Eller så kan man i alla fall hävda.
Jakob: Nej, jag menar ingalunda att integritetsskydd i allmänhet är viktigare än yttrandefrihet. Vad jag menar är att ibland så är integritetsskyddet viktigare än yttrandefriheten och då måste yttrandefriheten vika. Framför allt menar jag att sådana bedömningar inte kan göras med att man generellt graderar yttrandefriheten högre än integritetsskyddet – eller för den delen vice versa – utan det måste finns möjligheter till avvägningar. Som det ju gör till exempel vid förtal. Min egen uppfattning är också att integritetsskyddet många gånger är för svagt – dels enligt min egen uppfattning, men dels också i förhållande till EKMR. Caroline-fallet illustrerar ju detta. Den diskussion som jag haft med Tomas Mattson nu några gånger rör missbruk av meddelarfriheten, som är viktigt, men som i sin svenska tappning inte är någon självklar del av yttrandefriheten utan snarare en egen form av skyddsregel som av historiska och andra skäl kommit att inordnas i TF-skyddet.
maj 25, 2010 den 7:07 e m
Feuervogel
Aha, då läste jag nog lite för selektivt, även om det var de lege ferenda på en ganska hög nivå. 😉
maj 25, 2010 den 7:12 e m
Mårten Schultz
Felet är helt mitt: Det var alldeles för långt för att någon vettig person skulle kunna upprätthålla intresset ända till slutet.
maj 25, 2010 den 7:18 e m
Feuervogel
Nej nej, det här är synnerligen intressant! Om någon ska lastas är det väl snarare HD, som verkligen inte ger intryck av att stå i begrepp att börja lätta på plånboken. Det vore kul om Hirschfeldts utredning kunde förespråka något radikalt, men det kanske är att hoppas på för mycket.
maj 26, 2010 den 5:10 f m
jheidbrink
Mårten: Jag kan nog i stort hålla med dig, även om jag anser att man principiellt måste göra en förhandsavvägning – krävs det mycket för att slå ut yttrandefriheten i ett individuellt fall, eller krävs det mycket för att slå ut integritetsskyddet i individuella fall? Men även där verkar vi ju vara på samma linje.
Ett av mina problem med integritetsskyddet är att det är så vansinnigt svårt att tillfredsställande definiera vad integritetsskydd är, medan det är ganska lätt att säga vad yttrandefrihet är. Jag har i vissa individuella fall svårt med både förtals- och förolämpningsbrottet, men det är egentligen inte det huvudsakliga problemet. Det huvudsakliga problemet för mig är att jag befarar att vi kastar ut barnet med badvattnet när vi inte konkretiserar mera vad integritet skall anses vara. ”Rätten av lämnas ifred” är lite väl grovkornigt: det gör i princip varje oönskat brev till en integritetskränkning. Riktigt så brett kan det ju inte vara.
Den engelska erfarenheten med förtalsbrottet – där det utvecklats en besvärlig rättegångsturism till engelska domstolar, i många fall på mer än bräckliga grunder – är en varningssignal att vi måste fundera igenom väldigt noga vad det är vi vill skydda. Därmed inte sagt att du har fel, bara att jag saknar en viss konkretisering i debatten.
maj 26, 2010 den 6:40 f m
jardenberg kommenterar – 26 May, 2010 | jardenberg unedited
[…] Googles ansvar « Juridikbloggen […]
maj 26, 2010 den 7:24 f m
REx
Hjärtligt välkommen till en värld där inte nationella gränser och domstolar längre sätter gränserna, på gott och ont. Lika lite som svenska lagstiftare och domstolar kan förbjuda dåligt väder så kan de göra något mot företag som Google om dessa beslutar sig för att strunta i ett obetydligt pytteland vid utkanten på civilisationen. Jurister, politiker och andra som inte förstått vad internet innebär kan naturligtvis låtsas som om att de kan kontrollera vädret och skapa den ena sinnesslöa lagen efter den andra och domstolarna kan döma precis vad de vill medan motparten sitter utanför ankdammen och småskrattar åt det tragiska skådespelet som utspelar sig framför deras ögon, precis som Spamhaus räckte Illinois och e360 fingret.
maj 26, 2010 den 7:28 f m
Mårten Schultz
Jakob: Jag tror att vi har i grund och botten samma rättspolitiska instinkter men i några detaljer skiljer vi oss åt. Yttrandefriheten är inte så mycket lättare att definiera – eller snarare att fånga in i ett tillräckligt poröst men ändå informativt begrepp – än rätten att få vara ifred. Meddelarfriheten är ett gott exempel på det. För att inte tala om källefterforskningsförbudet som har väldigt litet med själva yttrandefriheten att göra men som ändå inordnats i systemet i svensk rätt.
I svensk rätt och även i andra system ligger mycket av tyngden i det praktiska integritetsskyddet på ärekränkningsbrotten (ink. förtal). Det är egentligen en felsyn: Integritetsskyddet syftar till värna om individens rätt till självbestämmande i sin egen sfär. Typ. Ärekränkningsbrottet har egentligen inget sådant syfte alls utan skyddar individens rykte hos omgivningen. Annorlunda uttryckt (och med fokus på informationsintegriteten): integritetsskyddet har ögonen på individens frihet från insyn medan ärekränkningsskyddet har ögonen på vilka uppfattningar som andra har om individen. Ett av de stora problemen med det svenska integritetsskyddet tror jag står att finna i att vi använt oss av fel verktyg och de hål som därmed uppstått, till exempel vid smygfilmningarna, beror på att verktygen inte är anpassade till problemen.
Det där med ”förtalsturism” som exempelvis Tomas Mattson talar om är ett ganska nedlåtande och föraktfull uttryck. Det engelska förtalssystemet må vara oförutsebart i vissa fall, men det har också stora fördelar: Det kan ge ett betydligt bättre skydd än de svenska reglerna. Det svenska systemet tycks liksom präglas av tanken att man kan inte göra en omelett (åstadkomma ett fritt meningsutbyte) utan att knäcka några ägg (människor som krossas av mediemakten).
Det är för mig som rättighetsliberal en främmande inställning.
maj 26, 2010 den 7:40 f m
Mårten Schultz
REx: Det där hör man ju rätt ofta, att juridiken inte når företag som Google och att det därför är lika bra att luta sig tillbaka och låta tekniken styra utvecklingen. Men det är ju inte sant. Historiskt så vet vi att rättsliga ingripanden kan både påverka och fungera omvälvande i en teknisk utveckling. En europeisk nation inom ramen för det europeiska samarbetet som anser att Google utgör ett allvarligt hot mot människors frihet skulle kunna åstadkomma förödande skada för företaget om det drev på.
Det sagt: Jag anser inte att de integritetsproblem som jag tillskrivit Google ovan borde leda till några sådana sanktioner och jag är inte alls övertygad om att integritetsintrången är så allvarliga. Dessutom har Google i många avseenden varit övertygande i sin ambition med att försöka skapa mekanismer för att stärka integritetsskyddet. Här finns det olika strategier som står till buds.
Till viss del kan man bygga in sådana safeguards i tekniken, till viss del kan man lösa det med överenskommelser med användarna, till viss del får man lösa det med en medvetandehöjning hos allmänheten och till viss del får man helt enkelt acceptera att vi lever i ett mer transparent samhälle än tidigare.
Men det räcker inte med att bara luta sig tillbaka och peka på den sista strategin: ”Alla kan idag veta allt om alla – gilla läget!” Rättsordningen kommer inte att gilla läget. Den kommer att reagera. Dessa reaktioner kan leda till utvecklingar som är alltför ingripande i informationsfriheten. Bättre då att förebygga genom en preventiv diskussion och genom att undersöka också de andra strategierna som ovan nämndes. Både för oss som anvädare, och för företag som Google.
Dessutom: Själv vill jag inte ha ett Internet där man som du känner att informationsutbyte måste ske bakom en anonymitetens slöja. Jag vill att även min öppna digitala kommunikation skall kunna ha en tydlig avsändare och en identifierbar fysisk människa bakom budskapet. Det är en smaksak förstås. Men ett internet som fordrar anonymitet för att någon skall våga öppna munnen, eller, well, tangentbordet, skulle vara fattigare.
maj 26, 2010 den 8:21 f m
Waldemar Ingdahl
Lagstiftningen mot Google riskerar att bli en digital brända jordens taktik. Hur går man runt det?
Nyckeln till att lösa Google-koden heter affärsmodellen. Företagets affärsmodell är helt enkelt beroende av det fria flödet av information. Gott? Ont? Det beror på hur vi ställer oss till den visionen av hur nätet skall fungera.
Tveklöst är Googles datainsamling vad många skulle kalla ett stort integritetsintrång. Skälet till att det fungerar, än så länge, är att de allra flesta inte bryr sig, och snarast förändrat sin syn på vad som är integritet. Fast det är ju inte Googles fel. Google gillar bara läget.
Nätjuridiken tangerar ju nätpolitiken, och inom nätpolitiken uppfattar jag att det inte riktigt finns en tydlig vision av vilken struktur som efterfrågas. Då är det svårt att diskutera enhetligt vad man avser med integritet, och får kollisioner i lagstiftningen.
maj 26, 2010 den 2:18 e m
jheidbrink
Mårten: Ja, jag tror också att vi ligger på samma rättspolitiska linje i stort. Jag tror dock du undervärderar problemen i England. Simon Singh-fallet är ett ganska tydligt exempel på hur snett det kan gå: skulle Singh inte haft de stora resurser han har (och fick av sympatisörer), hade han lika gärna kunnat lägga sig platt. Det engelska systemet har – och det är många engelska juristers, inte bara min, åsikt – lett till att befogade meningsutbyten och åsikter förtryckts av folk med mycket pengar som med en löslig anknytning och på ganska svajiga grunder påstått sig ha varit förtalda. Det är ett exempel där gränsdragningen gått snett, och det är inte fullt så enkelt att man kan avfärda det med att kränkta personer utnyttjar sina rättigheter.
När integritetsskyddet leder så långt att en befogad hållning – att vetenskapligt ogrundade behandlingsmetoder är ”humbug”, exempelvis – inte längre kan framföras utan hot om långa och dyra processer, har yttrandefrihetens barn kastats ut med badvattnet, vilket knappast är lyckat. Jag är rädd att vi i vår begeistring över ett gryende integritetsskydd i Sverige är i farozonen att begå samma misstag.
maj 26, 2010 den 5:17 e m
Mårten Schultz
Alltså: Singh-målet rörde inte integritetsskydd utan ärekränkning. Och det är ju olika saker. Dessutom så vann Singh. Att någon med ekonomiska resurser använder domstolarna för att sätta press på någon annan kan ju hända i alla system. Om något visar väl Singh att systemet fungerar. Den här gången i alla fall.
maj 26, 2010 den 5:22 e m
Mårten Schultz
Fast det är klart – risken för legal blackmail ökar ju med ett system där inte den förlorande parten får ta rättegångskostnaderna för den vinnande. Jag vet dock inte hur det ligger till med den saken i England.
maj 26, 2010 den 6:18 e m
jheidbrink
Mårten: Men omfattas inte ärekränkning av integritetsskyddet?
England har en loser pays-regel, men den är starkt kringskuren: det är inte automatiskt så att du får ersättning för allt du lägger ut. Vilket det förresten väl inte heller är i det svenska systemet, eller? I England finns i vart fall en egen tidskrift som heter Costs Law, vilket nog säger allt.
Visst är det så att den ekonomiskt starkare parten kan utpressa den ekonomiskt svagare, och det är nog inte lätt att komma ifrån. Just därför måste man dock enligt min mening vara försiktig med rättigheter som skall väga tyngre än yttrandefriheten, eftersom detta måhända – i vart fall i min världsbild – är ett område där det är särskilt känsligt om inskränkningar i yttrandefriheten kan köpas.
maj 26, 2010 den 6:23 e m
jheidbrink
Mårten: Ett tillägg till integritetsskyddet, bara för att förtydliga vad du menar. Jag förstår att du anser den begränsade synen som likställer integritetsskyddet med ärekränkning vara en felsyn, men en bredare definition måste väl ändå omfatta även ärekränkning?
maj 26, 2010 den 6:45 e m
Mårten Schultz
”men en bredare definition måste väl ändå omfatta även ärekränkning?”
Det beror på vad man menar. Ära är ju inte samma som integritet och reglernas funktion skiljer sig åt teoretiskt, om än det i praktiken finns överlappningar. Det är knepigt att förklara tankegången just eftersom förtalsregeln kommit att betraktas med så instrumentella ögon i svensk rätt. Men låt mig uttrycka det så här då:
Din ära är något som jag och Profanum Vulgus (jag beklagar) och din hustru äger. Integriteten äger du själv.
maj 26, 2010 den 7:38 e m
Dan
Mårten, jag väntar spänt på din nästa bloggning som jag hoppas kommer att handla om Facebook…..integritet och yttrandefrihet…
:o)
maj 27, 2010 den 11:19 f m
Popjuristen » Blog Archive » Facebooks nya (?) inställning
[…] till sekretess/privacy-frågor. Kan för övrigt rekommendera Mårten Schultz inlägg på juridikbloggen om Google, integritet och […]
maj 27, 2010 den 4:45 e m
erikholmberg81
Jag måste kommentera det ni skriver angående Storbritanniens ärekränkningslagar. För ett tag sedan såg lyssnade jag till en intervju med Leif GW Person i vilken han hävdade att en utav anledningarna till att de sände efterlyst från Storbritannien är att det där är så dyrt att driva förtalsmål. Vad vill jag säga med detta jo att det inte bara är rika som kan kväsa rättmätig kritig fattiga har ingen möjlighet att komma åt verkligt förtal.