You are currently browsing the tag archive for the ‘integritetsskydd’ tag.

Svea hovrätt friade i en dom den 28 april 2016 en man som fört in sin mobiltelefonkamera under en kvinnas kjol och fotograferat hennes underliv. Frågan i målet var om det fanns förutsättningar för att gärningen skulle kunna föranleda straffansvar för sexuellt ofredande. Fotograferingen skedde i en rulltrappa i kollektivtrafiken. Målsäganden uppfattade inte fotograferingen vid fotograferingstillfället utan först efteråt.

Hovrätten skriver i sina domskäl:

”Även om det kan finnas goda sakskäl för den nu sagda uppfattningen finner hovrätten att den ännu så länge inte kan sägas utgöra något annat än en argumentation de lege ferenda. Hovrätten ansluter sig alltså till tingsrättens bedömning att det i nuläget saknas tydligt stöd i lag och praxis för att döma till straffansvar för sexuellt ofredande i dylika fall av smygfotografering, nämligen när offret är omedveten om att bilderna tas […].”

Tingsrätten nämner brottet kränkande fotografering i sina domskäl. Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, döms för kränkande fotografering till böter eller fängelse i högst två år.

Tingsrätten skriver:

”I fråga om andra utrymmen [än de som omfattas av förbudet mot kränkande fotografering] saknas ett generellt förbud mot att utan samtycke fotografera enskilda personer innebärandes att den nu aktuella fotograferingen i sig inte utgör något brott. Gärningen kan dock, under vissa förutsättningar, vara att bedöma som ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 § andra stycket brottsbalken. En förutsättning härför är dock att målsäganden uppfattat angreppet, i förekommande fall fotograferingen, när det företogs”.

Att tingsrätten nämner det nya brottet kränkande fotografering (infördes 1 juli 2013) är viktigt ur pedagogisk synpunkt men kan också förstås som en hälsning till lagstiftaren. Samma kategori av bilder hade kunnat grunda ansvar för kränkande fotografering om de hade tagits i hemlighet i exempelvis ett omklädningsrum. Är det rimligt att individens skydd mot den här sortens integritetskränkningar ska vara villkorat av i vilken miljö de företas?

Sexuellt ofredande, den som blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet. Som hovrätten skriver går det att de lege ferenda argumentera för att sexuellt ofredande också borde omfatta fall av smygfotografering då den fotograferade inte uppfattar när bilderna tas.

De lege ferenda syftar till ”vad lagen borde vara” i förhållande till de lege lata, ”vad lagen är”. Bör ansvar för sexuellt ofredande vara beroende av när gärningen, smygfotografering i det här fallet, upptäcks eller borde det räcka att personen uppfattar att den blivit fotograferad i nära anslutning till att bilderna togs? Rent språkligt kan det vara svårt att förstå ofredande som något annat än något man upptäcker när ofredandet så att säga äger rum. Jämför med blottning.

Brottet sexuellt ofredande infördes utan en tanke på att personer i framtiden skulle fotografera andras underliv i hemlighet. Kränkande fotografering är en mer träffande beskrivning för den sortens gärningar. Det är en modernare lagstiftning som svarar mot ett behov som finns men som var svårt att förutse innan alla tekniska hjälpmedel vid införandet av straffbestämmelserna om förtal och sexuellt ofredande.

När smygfotograferingen upptäcks eller var den äger rum, i en rulltrappa eller på en toalett, förändrar inte det faktum att bilderna har tagits, att de finns och kan komma att spridas vidare. Det man inte märker av där och då kan man komma att må dåligt av senare.

Hovrätten gör bedömningen att det inte finns tydligt stöd i lag eller praxis för att döma personer för ansvar för smygfotografering när offret upptäcker fotograferingen först efteråt. Högsta domstolen har i NJA 2008 s. 946 beskrivit det bristande skyddet för den personliga och sexuella integriteten och ifrågasatt om det är förenligt med Europakonventionens artikel 8 som ger en rätt till respekt för privat- och familjeliv. I målet hade en man sedan relationen med sin flickvän tagit slut installerat kameror och mikrofoner i deras tidigare gemensamma för att övervaka henne. Ljud- och bildinspelningarna pågick en längre tid utan den före detta flickvännens och dennes nya pojkväns kännedom, de fick kännedom om inspelningarna först efteråt av personer som hade fått ta del av dem.

I en passning till lagstiftaren skriver HD:

“En annan sak är att goda skäl kan anföras för att förfaranden av det slag som är föremål för HD:s bedömning i detta mål borde vara straffbara. Det får emellertid, oavsett det nuvarande rättslägets förenlighet med Europakonventionen, anses ankomma på lagstiftaren att ta ställning till om en sådan kriminalisering bör införas och i så fall till hur den bör utformas.”

Den som läser domen från Svea hovrätt kan få uppfattningen att det är fritt fram att smygfotografera personers underliv så länge det sker i miljöer som inte träffas av förbudet mot kränkande fotografering och man behärskar smygfotografering. Vill lagstiftaren ha det på detta viset?

Integritetskränkningar kan ge offret en rätt till ersättning. Hur stor ersättning beror på kränkningen. De mest omfattande fallen av s.k hämndporr kan medföra skadestånd över 100 000 kr. I mindre allvarliga fall är ersättningen ofta betydligt lägre.

Det är intressant att kontrastera de svenska ersättningarna med synen i andra länder. Från engelsk rätt hämtar vi ett färskt avgörande i det välkända fallet där engelska tidningar (Daily Mirror) ägnat sig åt telefonavlyssning av kändisar, inklusive Sadie Frost och Paul Gascoigne.

Domstolen beskriver bakgrunden:

This is a claim based fundamentally on infringements of privacy rights.   The defendant is the proprietor of three newspapers – the Daily Mirror, the Sunday Mirror and The People.  The claimants are persons in the public eye such as actors, sportsmen, or people with an association with such people.  In one case (Mr Yentob) he held important posts in the BBC.  In all cases the infringements of privacy rights were founded in what has become known as phone hacking, though there are also claims that confidential or private information was also obtained in other ways (principally from private investigators).  In all cases except [en av parterna] there is also a claim that infringements of privacy rights led to the publication of articles in the various newspapers just described, which articles were themselves said to be an invasion of privacy rights and which would not have been published but for the earlier invasions which provided material for them.

Avgörandet är, för en svensk betraktare, väldigt genomarbetat och genomtänkt. Men det som kanske mest sticker i ögonen är de belopp som domstolen till slut kommer fram till och som sammanfattas här:

  • Alan Yentob: One overall figure taking into account the extent and nature of the invasion of his privacy and modest aggravated damages, £85,000 [252].
  • Lauren Alcorn: Damages of £42,000 in relation to five articles, £3,000 in respect of the acquisition of information, £17,500 for invasions generally and a further £10,000 for upset and effect on relationships. This gave an overall total of £72,500 [283] to [292]
  • Robert Ashworth: Damages of £142,750 in relation to 19 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £30,000 for invasions generally, an additional £20,000 for distress and £3,500 for aggravated damages. This gave an overall total of £201,250 [293] to [364].
  • Lucy Taggart: Damages of £99,250 in relation to 19 articles, £3,000 in respect of the activities of private investigators, £15,000 for additional distress, £40,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £157,250 ([365] to [435]).
  • Shobna Gulati: Damages of £75,500 in relation to 8 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £15,000 for additional distress, £22,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £117,500 ([436] to [480]).
  • Shane Roche: Damages of £85,000 in relation to 13 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £25,000 for additional distress, £40,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £155,000 ([481] to [537]).
  • Paul Gascoigne: Damages of £78,250 in relation to 18 articles, £30,000 for distress caused by the general publicity, £10,000 in respect of the activities of private investigators, £20,000 for additional distress, £50,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £188,250 ([538] to [599]).
  • Sadie Frost: Damages of £182,750 in relation to 30 Articles, £10,000 in respect of the activities of private investigators, £30,000 for additional distress, £37,500 for the invasions generally with no further award of aggravated damages.  This gave an overall total of £260,250 ([600] to [701]).

Slutsats? Är du någorlunda välbeställd och har blivit utsatt för en integritetskränkning: Undersök först möjligheten att utkräva ansvar i engelsk domstol.

Det börjar bli närmast en egen måltyp, sexfilmerna och -bilderna som sprids på Internet. Spridandet av sådana filmer och bilder är förstås alltid, när det sker mot någons vilja, en allvarlig integritetskränkning. Alla har rätt att slippa behöva få sitt mest intima privatliv offentligt exponerat. Alla har rätt att slippa uppleva hur det mest privata sprids över hela världen på ett okontrollerbart sätt.

Internetförtalet kan skada, betydligt mycket mer än andra former av förtal. Information på Internet kan spridas globalt. Spridningen kan ske med en enorm hastighet. Och, som det i alla fall brukade sägas tidigare: Internet glömmer aldrig. Dessutom, när det gäller de sexuella filmerna och bilderna kommersialiseras ofta kränkningarna. Bildupptagningarna snappas ibland upp av pornografer som använder dem i reklamsammanhang eller för att på andra sätt tjäna pengar.

Juridiken har närmat sig internetkränkningar av detta slag på ett avigt sätt. Det är framför allt förtalet som fått stå för ansvarsregleringen i dessa fall. Regeln passar egentligen inte särskilt väl in, men i en väldigt ofta åberopad dom från 1992 lagade HD efter läget. Det är inte ägnat att utsätta någon för annans missaktning att ha sex, konstaterade HD i NJA 1992 s. 594. Däremot kan en film få det att framstå som att den som är med på filmen faktiskt ville vara med i en sexfilm och det är ägnat att ådra personen omgivningens klandrande blickar. Då framstår ju personen som en pornograf.  Eller, med HD:s ord:

Den videofilm som F.J. visat för andra personer lämnar uppgifter om att J.M. haft samlag med honom och om hur samlaget genomfördes. Dessa uppgifter kan inte i och för sig anses nedsättande för henne. Den som ser filmen får emellertid lätt det felaktiga intrycket att J. kände till att samlaget filmades. Slutsatsen ligger då också nära till hands att hon inte hade något emot att filmen visades för andra. Den bild av J. som filmen sålunda förmedlar måste anses nedsättande för henne, vilket bekräftas av de reaktioner och attityder som hon mött i sin omgivning sedan filmen vid olika tillfällen visats för andra. De uppgifter som genom visningen av filmen lämnats om J. har alltså varit ägnade att utsätta henne för andras missaktning. F. har därför gjort sig skyldig till förtal.

Idag uppmärksammade Dagens Juridik en ny förtalsdom från Göta hovrätt i ett sexfilmsfall. Domen rör skadeståndet. I tingsrätten utgick ett högt skadestånd för kränkning till offret, 130 000 kr. Det är ett högt skadestånd, men det är inte unikt med sexsiffriga ersättningsbelopp för denna form av kränkningar. Ur ett systematiskt perspektiv kan det framstå som konstigt. Normalbeloppet för kränkningsersättning vid våldtäkt (vuxen) är – numer – 100 000 kr. Samtidigt finns det en viktig faktor som talar för höga belopp vid internetförtalen av detta slag: Kränkningen riskerar att bli livslång. (En genomgång av praxis görs i vår bok Näthat: Rättigheter och möjligheter, som kom ut för någon månad sedan.)

Hovrätten sänkte skadeståndet till 25 000 kr. Det är ett lågt belopp för kränkningar av det här slaget och återspeglar knappast allvarligheten i handlingen eller offrets lidande. Vi vet att lidandet i dessa situationer kan vara stort. För några veckor sedan tog radioprogrammet Medierna upp fallet ”Natascha”. Natascha råkade ut för att en bild på henne, naken men inte i en sexuell situation, fick spridning. Intervjun visade hur Nataschas liv genom spridningen blev helt förändrat: Hon blev folkskygg, slutade att gå ut – hon slöt sig.

Dessutom. I det nu aktuella fallet har hovrätten en konstig, på gränsen till stötande, motivering.

”De uppgifter som X har lämnat har visserligen varit nedsättande för Y:s anseende. Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor. I linje med att härskande etiska och sociala värderingar ska utgöra utgångspunkten vid bedömningen av en kränkningsersättnings storlek bör detta förhållande ges ett inte obetydligt genomslag vid hovrättens prövning.”

Det här är mer än ett iakttagande av etiska och sociala värderingar. Det här är ett empiriskt påstående om hur synen på sexuallivet förändrats i samhället. Sådana domskäl borde inte få skrivas utan ett robust stöd i sociologiska källor, enligt min mening. Utan stöd i någon form av empiri blir det rena spekulationer. Stämmer hovrättens påstående? Vi kan ju fråga Natascha som inte längre vill gå ut.

Jag hoppas att det här målet kommer till Högsta domstolen. Och om det gör det hoppas jag att HD ändrar resonemanget kring förtal av det här slaget. Det borde inte vara nödvändigt att ta den omväg som HD tog 1992, Det är visst ägnat att utsätta någon för annans missaktning att bli exponerad naken, på toaletten, eller i sexuella situationer. Ingen klandrar någon för att hen har sex. Men den som fått sitt sexualliv publikt utfläkt kommer att möta flackande blickar, bortvända ansikten som fnissar, samtal som avstannar när hen kommer in i fikarummet.

När Nataschas nakenbild spreds började de som sett bilden se på henne på ett annat sätt. Så upplevde i alla fall Natascha det. De mötte henne med bilden av en naken människa på näthinnan. De såg en person vars innersta rum gjorts till underhållning. I brist på andra integritetsskyddsregler borde det inte vara omöjligt för HD att finna utrymme för ett sådant skydd under det nu existerande regelverket. Och på vägen kanske HD kan säga något om det där med att kränkningar av det här slaget ska betraktas som mindre allvarliga eftersom folk i allmänhet har börjat ha sex framför kameror.

Wolodarski skriver tankeväckande om lillasysterhotet mot integriteten idag. Några liknande tankar togs upp i ett långt inlägg – Googles ansvar – på min egen blogg tidigare, som klipps in nedan.

På torsdag skall jag hålla ett seminarium om integritetsskydd. Det var ett tag sedan jag hade tid att ägna mig åt ämnet så jag läste på litet. Jag hade tidigare inte uppmärksammat detta: I Italien (Milano) har ett antal chefer för Google dömts till straffansvar efter att en videosnutt lagts upp på Google video, en film som visade en funktionshindrad person som utsattes för övergrepp av några ungdomar samtidigt som en större grupp ungdomar stod vid sidan om och tittade på.  Google-cheferna undgick ansvar för förtal men fälldes för integritetsintrånget. Till fängelse, sex månader. (Om jag förstod det dock till villkorlig dom.) En kommentar till domen på engelska finns här.

Milano-fallet är ett av många. Google står inför ett antal ansvarsutmaningar idag. Don’t be evil, Googles motto, räcker bara så långt. Det kan måhända ge en indikation när det gäller att samarbeta med Kina. Men när de etiska avvägningarna rör yttrandefrihet i förhållande till integritetsskydd i ett fall rörande live-sända bilder från gator inom ramen för Google Street View blir man knappast hjälpt av truismen att man inte bör vara ond. Googles ansvarsutmaningar tycks mig här vara underskattade och diskuteras betydligt mycket mindre i Sverige än i andra länder. Det är dock inte så konstigt. I svensk rätt får integritetsskyddet ofta vika för yttrandefriheten (i vidast tänkbara mening) och Google kan räkna med att sitta betydligt säkrare i båten i svensk rätt. Det går dock att tänka sig att andra kan bli ansvariga för de integritetsintrång som Google kan göra sig skyldigt till. Det kan i förlängningen få betydligt större konsekvenser för företaget än om det funnits en fungerande integritetsdiskurs till förmån för de som anser sig drabbade även i svensk rätt.

Åtminstone tre integritetsproblem som hänger samman med Googles tjänster torde kunna få rättsliga implikationer.

Google searchs cachning av information. Google sparar enorma mängder privat data kopplade till våra sökningar. Denna datainsamling har av en privacy-forskare beskrivits som det största integritetshotet i världshistorien. (Se en artikel om detta här.)

Google Street View. I stora delar av Europa har Google Street givit upphov till hätska debatter. Google Street fungerar litet som hitta.se och lägger ut bilder på gator och annat. Bilder som delvis samlats in genom att Google skickat ut bilar som helt enkelt fotograferar. I förlängningen så antas Google Street också kunna användas till live feeds från olika platser som kan kombineras med möjligheten att göra historiska sökningar – att man skall kunna utifrån en rumsangivelse kunna söka efter bilder från olika tidpunkter. Det talas ibland om ”omniveillance” – det fullständiga övervakningssamhället.

Google Video. Rörliga bilder på Google Video kan, på samma sätt som Youtube, innebära betydande integritetsintrång. Särskilt påtagligt blir det när bilderna tagits olovligen eller utan den avbildades vetskap.

Det går att identifiera även andra integritetsproblem med Googles applikationer. Till viss del är problemen helt enkelt en effekt av att Google blivit så stort – själva omfattningen av Googles verksamhet genererar särskilda integritetsöverväganden. När data aggregeras skapas integritetsproblem som inte hade betraktats som sådana om informationen inte samlats ihop eller samordnats på det sätt som det till exempel görs i kartläggningen av våra Google-sökningar. Googles genomslag innebär i sig en utmaning för deras motto att inte vara ”evil” – går det att förbli det hyggliga företaget om det griper in i all vår kommunikation och påverkar själva uppfattningen om vad det innebär att kommunicera?

De rättsliga aspekterna av dessa integritetsproblem är svåra att fånga in, delvis eftersom integritetsskyddets reglering återfinns inom så olika rättsområden, delvis eftersom det först är under senare tid som en integritetsdiskussion på riktigt fått fart i svensk rätt genom Europakonventionens allt större betydelse. De tydligaste ansvarsriskerna när det gäller Google och dess företrädare torde utgöras av Google Street View, där det är företaget själv som står för integritetsproblemet – snarare än att fungera som verktyg för andra människors integritetsintrång. Men i realiteten så är även denna verksamhet svårfångad i svensk rätt.

Vilket ansvar kan då komma ifråga? Det är svårt att säga in abstracto – och det särskilt eftersom det inte finns någon konstitutionell grundbult som analysen kan ta avstamp i. Beroende på vad som konkret hänt kan ett antal regler kicka in. Under vissa omständigheter kan ansvar för ärekränkning, förtal närmare bestämt, kunna komma ifråga även om det sannolikt är sällan. Skadeståndsansvar för förmögenhetsskador kan under vissa omständigheter bli aktuellt.

Det mest intressanta är emellertid, som jag ser det, ansvaret för de integritetsproblem som Googles tjänster medför som kan drabba andra än Google självt, eller Googles företrädare själva. Genom Europakonventionen har även svensk rätt fått en allmän integritetsskyddsregel (art. 8) och genom NJA 2005 s. 462 har Högsta domstolen konstaterat att kränkningar av de rättigheter som vi genom konventionen åtnjuter kan bli ansvarsgrundande för staten även om det inte är staten som kränkt rättigheterna. Det hänger samman med art. 13 i Europakonventionen, som kräver av de nationella rättsordningarna att de skall tillhandahålla effektiva rättsmedel till förmån för den som kränkts.

Konkret innebär detta att den svenska lagstiftaren har en skyldighet att tillhandahålla ett juridiskt verktyg för att vi skall kunna få upprättelse eller kunna utkräva sanktioner.  Om användandet av Googles tjänster medför ett intrång i mitt privatliv så måste lagstiftaren ge mig ett verktyg som jag kan använda för kräva ut ansvar av Google. Gör inte lagstiftaren det blir staten ansvarig, skadeståndsskyldig. Saken är dock den att vi vet att det finns ett underskott på sådana verktyg i svensk rätt. Vi kan nog också anta att det kan finnas ett antal användningar av Googles tjänster som potentiellt kan innebära sådana integritetsintrång som art. 8 inte tillåter.

Konsekvensen kan alltså bli att staten får betala för Googles integritetsintrång.  Och i detta läge kan man skissera följande scenario. Ponera att ett antal personer upprörs av att Google spritt information om deras privatliv på något sätt och att de dessutom stört sig på att Google tjänar pengar på att sprida sådan privat information. (Vilket företaget ju gör, på sätt och vis.) Google är i Sverige, mer än i många andra länder, skyddade genom det svaga integritetsskyddsregelverket. Personerna beslutar sig därför för att gå samman och stämma staten genom en grupptalan. Staten blir ansvarig för bristerna när det gäller att tillhandahålla rättsliga verktyg för de som drabbats. Med tanke på Googles omfattande verksamhet och deras tjänsters inflytande i alla aspekter av våra digitala liv kan vi nog anta att om något sådant här mål får gehör så kommer andra mål följa efter. I ett sådant läge kommer lagstiftaren att behöva fundera över hur lagstiftningen skall ändras så att inte skattebetalarna blir ersättningsskyldiga för Googles integritetsintrång. Sådana lagstiftningsreformer skulle nog Google inte vilja se.

Det här kan låta litet spekulativt. Det är väl ännu något spekulativt. Men samma slags ansvarsfrågor som aktualiserats i många andra länder när det gäller Googles verksamhet kommer förr eller senare aktualiseras även här. I svensk rätt har Google i nuläget ett bättre skydd för sådana ansvarsutkrävanden än i andra rättsordningar. I förlängningen kan man dock fundera över om inte bristerna i det svenska integritetsskyddet dock snarast kommer att innebära en belastning för Google. Eftersom det inte idag finns möjligheter att utkräva ansvar från den som ansvarar för verksamheten som i sig medför integritetsproblemen på det litet mjuka, avvägande sätt som många andra rättsordningar tillhandahåller kommer nya ansvarsregler i sådana fall behöva skapas. Och sådana när nya ansvarsregler skapas kan det bli mer ingripande för ett företag som Google än om vi haft tillräckliga integritetsskyddsmöjligheter inom ramen för de traditionella ansvarssystemen (särskilt skadeståndsrätten).

Åtalet mot den f.d. polischefen som är misstänkt för allvarliga sexbrott har fått medierna att gå upp i limningen. ”En man fixerad vid förnedringssex”, beskrevs den misstänkta personen i en tidning förra veckan. Klart medierna vill rapportera om en sådan historia. Det här är just en sådan story där varje liten detalj står på Aftonbladets önskelista.

Förra veckan åtalades den f.d. polischefen som – och det kan väl vara särskilt nyttigt att påminna om det i det här fallet när åtalet redan vunnit fullt bifall i den allmänhet som tagit del av fallet i medierna – liksom alla andra ska betraktas som oskyldig tills han är dömd. Det kan dock konstateras att ett antal gärningar redan är erkända och verkar dessutom ha stöd i god bevisning, så det finns nog inte så stor anledning att anta att den åtalade kommer att bli fullt frikänd. Men de allvarliga brotten är inte erkända.

Tills någon fällts till ansvar finns det alltid anledning att slå ett slag för den rättsligt självklara men medialt så osexiga oskuldspresumtionen. Det finns dessutom en särskild anledning att upprepa oskuldspresumtionen i det här fallet, vilket jag strax återkommer till.

Eftersom inte ens den snaskigaste historia kan mjölkas hur mycket som helst har en spin-off-debatt nu formats i åtalets kölvatten. Vad kan och bör sekretessbeläggas? Utgångspunkten är att förundersökningar skall vara transparenta, men så finns det undantag. Och det blir så uppenbart i debatten om åtalet i detta fall att det finns en närmast kompakt brist på förståelse för dessa undantag bland många mediers företrädare. Annorlunda uttryckt: Det finns en kompakt brist på förtståelse för integritetsskyddsaspekter bland många journalister.

Innan integritetsfrågan kan det finnas anledning att skingra ett missförstånd. Det är domstol som fattar det slutliga beslutet om sekretess rörande de uppgifter som medierna vill åt. När tidningarna redan i förra veckan började skissera konspirationsteorier om hur polischefen skyddades av rättsväsendets hemlighållande så jagade man upp sig alldeles för tidigt. Tingsrätten har idag beslutat att delar av den omfattande förundersökningen inte skall omfattas av sekretessen men att uppgifter om målsägandena skall maskas. Det kommer att göra de många kritiska journalisterna glada. Tidningarna har redan börjat återge nya detaljer. Det gör dock ombuden för målsägandena – offren (om vi förutsätter att den åtalade fälls) – oroliga. Det är inte förvånande. Åklagaren motiverade sin inställning med just att målsägandena behövde skydd.  

Frågan om sekretess i sådana här fall måste förstås mot bakgrund av ett antal avvägningar mellan å ena sidan yttrandefriheten och den därmed sammanhängande offentlighetsprincipen och å andra sidan integritetsskyddet. I debatten efter att det blivit känt att åklagaren ville sekretessbelägga hela utredningen har integritetsfrågan varit som bortglömd. Det finns tre olika integritetsaspekter i detta mål som förtjänar att beaktas.

1: Först – vilket är viktigast i den rättsliga hanteringen av sekretessfrågan – så förtjänar målsägandenas integritet att skyddas. Denna integritetsaspekt kräver andra överväganden idag än tidigare. I samspelet mellan traditionell journalistik och de nya medierna skapas nya integritetshot. Ett maskat förundersökningsprotokoll kan idag bli föremål först för de etablerade mediernas granskning och där förväntar man sig nog fortfarande att tidningarna bibehåller något slags respekt för de som anser sig vara offer för brotten. (Även om jag vet att det är naivt att tro att medierna skulle respekter offren – jag minns med sorg hur Aftonbladet med lätt maskerad bild fläkte ut en trettonårig flicka som blivit våldtagen, utsatt för mordförsök och som sett sin vän mördas med motiveringen att ”hennes familj ville det”). Efter att de vanliga medierna skrivit om förundersökningen är det emellertid inte ovanligt att de nya medierna sätter tänderna i protokollet: Undersökningen skannas in och sedan är detektiverna på Flashback och andra ställen i gång. I en sådan process kan målsägandena bli exponerade på ett sätt, framför allt i en utsträckning, som tidigare inte förekom. Avvägningarna måste påverkas av denna verklighet.

2: Även den åtalade personens integritet förtjänar att skyddas. Ingen är dömd än. Ännu har vi bara en person som är misstänkt för brott, en person som kan ha familj och vänner som påverkas av det som nu sprids. Den åtalade f.d. polischefen namnges idag överallt (utom här). Till och med på domstolarnas egen hemsida är namnet på den åtalade personen med. När det gäller domstolarnas offentliggörande av namnet på den åtalade personen kan jag bara beklaga att även rättsväsendet medverkar till det personligiserade – japp, ”personligiserade”, det är ett ord som jag har hittat på – snaskandet i ett mål som detta. I åtminstone juridiska sammanhang borde oskuldspresumtionen genomsyra även informationspolicyn. När inte heller domstolarna har bättre omdöme i integritetsskyddsfrågor så blir det tydligt att integritetsskyddet stretar i en orkanstark motvind just nu. För övrigt – och det här blir jag inte populär bland alla haters där ute när jag säger – så försvinner inte den f.d. polischefens integritetsintresse även om han döms. (Däremot påverkas förstås avvägningen.) Även brottslingar har rätt till ett integritetsskydd, men de får naturligtvis räkna med att intresset kan få vika för andra intressen.     

3: Ett sidospår: Rättsväsendets aktörer har också rätt till sin integritet. Åklagaren i målet har uttalat att han inte vill låta sig intervjuas eftersom han arbetar mot den grova organiserade brottsligheten vilket gör att det finns risker med att förekomma i tidningarna. Tidningarna saknar förståelse för inställningen. DN skriver i en förstaledare att åklagarens beslut att inte svara på frågor inte är ”en försvarlig lösning”. Enligt DN så måste antingen åklagaren eller i alla fall någon annan från myndigheten svara på tidningens frågor. Nu har jag blivit ganska luttrad av hur förmätna och självupptagna journalister kan vara i diskussionen om offentighet. Men DN:s opinionsbildning mot en enskild tjänstemans som på grund av sitt uppdrag ansett att det kan vara riskabelt eller i alla fall konstrapdouktivt att delta i medierna slår ändå något slags rekord. DN: Åklagaren har inte fått i uppdrag av skattebetalarna att agera content provider åt pressen. Och att ställa upp på intervjuer omfattas inte av offentlighetsprincipen.

*

Ett beslut om att offentliggöra förundersökningen vilar på avvägningen mellan integritetsskydd och offentlighet/yttrandefrihet. Debatten om integritetsskydd kontra offentlighet/yttrandefrihet har fortfarande för få röster som talar för det förra intresset. Offentlighetsprincipens företrädare är många, starka och alltmer fyrkantiga. Faktum är att offentlighetstankens företrädare idag tycks ha glömt principens rötter i just avvägningar mellan olika intressen.

En alltmer tydlig tendens i den debatt som förs om offentlighet och yttrandefrihet är att mediernas företrädare anser att integritetsskyddet alltid skall vika i avvägningen med offentlighetsintresset. Allt skall vara offentligt. Den inställningen kombineras ofta med den arroganta inställningen att det bara är medierna som själva kan göra avvägningen av vad som skall kablas ut och vad som bör hemlighållas.

Lagstiftningen utgår från att medierna inte kan betros med den uppgiften fullt ut. Det är en helt självklar inställning. Medier är med några få undantag företag vars verksamheter präglas också av vinstintressen. Mediernas kultur skapar offer. Samhället blir knappast bättre för att medierna rapporterar om brottsmisstänkta kändisar med namn bara för att snabbt glömma nyheten när kändisen visar sig vara oskyldig. Samhället blir inte bättre av att Aftonbladet fyller hela sin löpsedel med en bild på ett våldtaget och traumatiserat barn. Samhället blir inte bättre av att uppgifterna från förhören med målsägandena i polischefsmålet i detalj förmedlas till kvällstidningspressens läsare.

Juridiken tillåter inte medierna att knäcka vilka ägg som helst för att göra en omelett som många vill köpa. I vissa fall måste integritetsskyddet väga över. I vilka fall så skall ske beror på omständigheterna – alla rättighetsavvägningar måste göras i det enskilda fallet, och inte på en abstrakt, kollektiv nivå. Inom ramen för ett rättighetssamtal är det inte acceptabelt att säga att A:s integritetsskydd skall vika för B:s yttrandefrihet eftersom yttrandefriheten i största allmänhet förtjänar skydd. En sådan inställning underminerar integritetsskyddet fullständigt – ett skydd som är en självklar del i alla rättighetskataloger. A:s integritetsskydd kan däremot få vika för att B:s yttrandefrihet i det enskilda fallet väger tyngre.

Integritetsskyddet dansade en sommar för två år sedan. Då vaknade det sovande integritetsintresset till liv i en FRA-lagsdebatt där även medierna eldade på. Strax innan hade integritetsskyddskommittén presenterat sitt stora slutbetänkande om hur integritetsskyddet skulle kunna stärkas. Det fanns tecken på att den bortglömda rättigheten skulle börja ta plats i det offentliga samtalet även i Sverige. Men så blev det inte. Medierna är inte ingritetsskyddets försvarare och kommer inte att bli det. Politikerna har gått vidare till utspel om gredelina kuvert och tvångslagstiftning om urinprov för barn. Och av integritetsskyddskommitténs lagförslag har det ännu blivit intet.  

Integritetsskyddet har aldrig varit så bortkollrat som just nu.

På torsdag skall jag hålla ett seminarium om integritetsskydd. Det var ett tag sedan jag hade tid att ägna mig åt ämnet så jag läste på litet. Jag hade tidigare inte uppmärksammat detta: I Italien (Milano) har ett antal chefer för Google dömts till straffansvar efter att en videosnutt lagts upp på Google video, en film som visade en funktionshindrad person som utsattes för övergrepp av några ungdomar samtidigt som en större grupp ungdomar stod vid sidan om och tittade på.  Google-cheferna undgick ansvar för förtal men fälldes för integritetsintrånget. Till fängelse, sex månader. (Om jag förstod det dock till villkorlig dom.) En kommentar till domen på engelska finns här.

Milano-fallet är ett av många. Google står inför ett antal ansvarsutmaningar idag. Don’t be evil, Googles motto, räcker bara så långt. Det kan måhända ge en indikation när det gäller att samarbeta med Kina. Men när de etiska avvägningarna rör yttrandefrihet i förhållande till integritetsskydd i ett fall rörande live-sända bilder från gator inom ramen för Google Street View blir man knappast hjälpt av truismen att man inte bör vara ond.

Googles ansvarsutmaningar tycks mig här vara underskattade och diskuteras betydligt mycket mindre i Sverige än i andra länder. Det är dock inte så konstigt. I svensk rätt får integritetsskyddet ofta vika för yttrandefriheten (i vidast tänkbara mening) och Google kan räkna med att sitta betydligt säkrare i båten i svensk rätt. Det går dock att tänka sig att andra kan bli ansvariga för de integritetsintrång som Google kan göra sig skyldigt till. Det kan i förlängningen få betydligt större konsekvenser för företaget än om det funnits en fungerande integritetsdiskurs till förmån för de som anser sig drabbade även i svensk rätt.

Åtminstone tre integritetsproblem som hänger samman med Googles tjänster torde kunna få rättsliga implikationer.

Google searchs cachning av information. Google sparar enorma mängder privat data kopplade till våra sökningar. Denna datainsamling har av en privacy-forskare beskrivits som det största integritetshotet i världshistorien. (Se en artikel om detta här.)

Google Street View. I stora delar av Europa har Google Street givit upphov till hätska debatter. Google Street fungerar litet som hitta.se och lägger ut bilder på gator och annat. Bilder som delvis samlats in genom att Google skickat ut bilar som helt enkelt fotograferar. I förlängningen så antas Google Street också kunna användas till live feeds från olika platser som kan kombineras med möjligheten att göra historiska sökningar – att man skall kunna utifrån en rumsangivelse kunna söka efter bilder från olika tidpunkter. Det talas ibland om ”omniveillance” – det fullständiga övervakningssamhället.

Google Video. Rörliga bilder på Google Video kan, på samma sätt som Youtube, innebära betydande integritetsintrång. Särskilt påtagligt blir det när bilderna tagits olovligen eller utan den avbildades vetskap.

Det går att identifiera även andra integritetsproblem med Googles applikationer. Till viss del är problemen helt enkelt en effekt av att Google blivit så stort – själva omfattningen av Googles verksamhet genererar särskilda integritetsöverväganden. När data aggregeras skapas integritetsproblem som inte hade betraktats som sådana om informationen inte samlats ihop eller samordnats på det sätt som det till exempel görs i kartläggningen av våra Google-sökningar. Googles genomslag innebär i sig en utmaning för deras motto att inte vara ”evil” – går det att förbli det hyggliga företaget om det griper in i all vår kommunikation och påverkar själva uppfattningen om vad det innebär att kommunicera?

De rättsliga aspekterna av dessa integritetsproblem är svåra att fånga in, delvis eftersom integritetsskyddets reglering återfinns inom så olika rättsområden, delvis eftersom det först är under senare tid som en integritetsdiskussion på riktigt fått fart i svensk rätt genom Europakonventionens allt större betydelse. De tydligaste ansvarsriskerna när det gäller Google och dess företrädare torde utgöras av Google Street View, där det är företaget själv som står för integritetsproblemet – snarare än att fungera som verktyg för andra människors integritetsintrång. Men i realiteten så är även denna verksamhet svårfångad i svensk rätt.

Vilket ansvar kan då komma ifråga? Det är svårt att säga in abstracto – och det särskilt eftersom det inte finns någon konstitutionell grundbult som analysen kan ta avstamp i. Beroende på vad som konkret hänt kan ett antal regler kicka in. Under vissa omständigheter kan ansvar för ärekränkning, förtal närmare bestämt, kunna komma ifråga även om det sannolikt är sällan. Skadeståndsansvar för förmögenhetsskador kan under vissa omständigheter bli aktuellt.

Det mest intressanta är emellertid, som jag ser det, ansvaret för de integritetsproblem som Googles tjänster medför som kan drabba andra än Google självt, eller Googles företrädare själva. Genom Europakonventionen har även svensk rätt fått en allmän integritetsskyddsregel (art. 8) och genom NJA 2005 s. 462 har Högsta domstolen konstaterat att kränkningar av de rättigheter som vi genom konventionen åtnjuter kan bli ansvarsgrundande för staten även om det inte är staten som kränkt rättigheterna. Det hänger samman med art. 13 i Europakonventionen, som kräver av de nationella rättsordningarna att de skall tillhandahålla effektiva rättsmedel till förmån för den som kränkts. 

Konkret innebär detta att den svenska lagstiftaren har en skyldighet att tillhandahålla ett juridiskt verktyg för att vi skall kunna få upprättelse eller kunna utkräva sanktioner.  Om användandet av Googles tjänster medför ett intrång i mitt privatliv så måste lagstiftaren ge mig ett verktyg som jag kan använda för kräva ut ansvar av Google. Gör inte lagstiftaren det blir staten ansvarig, skadeståndsskyldig. Saken är dock den att vi vet att det finns ett underskott på sådana verktyg i svensk rätt. Vi kan nog också anta att det kan finnas ett antal användningar av Googles tjänster som potentiellt kan innebära sådana integritetsintrång som art. 8 inte tillåter.

Konsekvensen kan alltså bli att staten får betala för Googles integritetsintrång.  Och i detta läge kan man skissera följande scenario. Ponera att ett antal personer upprörs av att Google spritt information om deras privatliv på något sätt och att de dessutom stört sig på att Google tjänar pengar på att sprida sådan privat information. (Vilket företaget ju gör, på sätt och vis.) Google är i Sverige, mer än i många andra länder, skyddade genom det svaga integritetsskyddsregelverket. Personerna beslutar sig därför för att gå samman och stämma staten genom en grupptalan. Staten blir ansvarig för bristerna när det gäller att tillhandahålla rättsliga verktyg för de som drabbats. Med tanke på Googles omfattande verksamhet och deras tjänsters inflytande i alla aspekter av våra digitala liv kan vi nog anta att om något sådant här mål får gehör så kommer andra mål följa efter. I ett sådant läge kommer lagstiftaren att behöva fundera över hur lagstiftningen skall ändras så att inte skattebetalarna blir ersättningsskyldiga för Googles integritetsintrång. Sådana lagstiftningsreformer skulle nog Google inte vilja se.

Det här kan låta litet spekulativt. Det är väl ännu något spekulativt. Men samma slags ansvarsfrågor som aktualiserats i många andra länder när det gäller Googles verksamhet kommer förr eller senare aktualiseras även här. I svensk rätt har Google i nuläget ett bättre skydd för sådana ansvarsutkrävanden än i andra rättsordningar. I förlängningen kan man dock fundera över om inte bristerna i det svenska integritetsskyddet dock snarast kommer att innebära en belastning för Google. Eftersom det inte idag finns möjligheter att utkräva ansvar från den som ansvarar för verksamheten som i sig medför integritetsproblemen på det litet mjuka, avvägande sätt som många andra rättsordningar tillhandahåller kommer nya ansvarsregler i sådana fall behöva skapas. Och sådana när nya ansvarsregler skapas kan det bli mer ingripande för ett företag som Google än om vi haft tillräckliga integritetsskyddsmöjligheter inom ramen för de traditionella ansvarssystemen (särskilt skadeståndsrätten).

Justitieministerns tankar om att skämma ut misstänkta genom offentliga skamaktioner har givit svallvågor. Men alldeles för litet egentligen. Även om det är förflugna ord – vilket det inte verkar vara att döma av hur Ask följt upp uttalandena med att tona ned förslaget, utan att ta avstånd från det – så ger det kalla kårar att justitieministern kan ens komma på tanken att vädra sådana här åsikter.

Allt fler har börjat tala om Asks avgång. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som menar att vi skall skämma ut personer som är misstänkta för brott. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte tydligt står upp för oskuldspresumtionen. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte i ryggmärgen har inpräntat att man aldrig får köpslå eller peta på rättsstatens fundamentala värderingar.

Nu har emellertid diskussionen hamnat i ett ifrågasättande av tanken på att redan misstänkta skall hängas ut. Men det är bara ett av två problem. Det andra problemet är att justitieministern över huvud taget vill föra in skammen i juridiken igen. Det är banne mig lika illa som den oförstående inställningen till oskuldspresumtionen – skampålen har hamnat på historiens sophög av en anledning.

För regeringen så är det särskilt besvärande att Asks okänslighet för rättstatliga grundtankar och rätten till en skydddad integritet kommer så snart efter att regeringen kört över lagrådets invändningar mot det bristande integritetsperspektivet i ett annat lagförslag, det rörande urinprover på barn ( och var finns ”barnets bästa”, och barnkonventionen, i den diskussionen?).

Regeringens rättspolitik är just nu i direkt kollissionskurs med rättighets- och rättsstatstanken. Märkligt få har reagerat. Det är som Sanna Rayman – som står som ett lysande och hoppingivande undantag av gott omdöme i den här debatten – antyder, att vargarna skulle kommit springande om Ask dömts för fortkörning, men få reagerar när hon tappat sitt rättsstatliga fotfäste.(Thomas Bodström ligger dock på och vinner i respekt – och drar sannolikt till sig röster en masse just nu; det här är ju en nyckelfråga för många.)

Och dessutom. Börjar inte det orwellska språkbruket kännas tjatigt. När man gör föräldrar, ofta i socialt utsatta situationer, strikt ansvariga för sina barns skadevållande i situationer som de inte kan kontrollera så görs det för att ”hjälpa föräldrarna” och ”stärka familjen”. När lagrådets invändningar om integritetsproblemet i förslaget om att kunna tvinga barn att urinera framför främlingar utan att ringa pappa kördes över, så var det för att ”rädda barn från missbruk”. Och i denna fråga säger Ask att ””Jag är den enda som tänker på flickorna som utnyttjas.”

Please.