I Dagens Nyheter finns idag en liten notis om en händelse där det rättsliga efterspelet nog måste te sig ganska besynnerlig för icke-juristerna. Notisen är väldigt kort och jag hittar ingen annan notis på nätet. Det här verkar ha hänt.

En man tar sig in i en lägenhet via balkongen och påbörjar då ett sexuellt övergrepp som klassas som våldtäkt mot en kvinna som befinner sig i lägenheten. När övergreppet väl påbörjats, flyger dörren till lägenheten upp, kvinnans ”man” (om det nu är äkta make, pojkvän eller sambo, spelar väl knappast någon roll) kommer in och ger inkräktaren en omgång som heter duga.

Resultatet: två brottsutredningar, en för försök till våldtäkt och en för – grov misshandel.

Av blogglänkarna under artikeln att döma, är stämningen mäkta upprörd. Jag har viss förståelse för det på moraliska grunder, men inte som jurist. Även vad gäller själva moralen, är det väl läge att stanna upp ett ögonblick.

Rent moraliskt, nämligen. En utomstående ingriper för att förhindra ett brott. Bra! Mer av detta! En utomstående delar ut ett spöstraff för en brottsling som gripits på bar gärning. Vänta… Är det inte polis och åklagare som skall lagföra brottslingen och domstolen som skall bestämma straffet? Går inte den utomstående in och idkar pöbeljustis? Skall enskilda få ta lagen i egna händer?

Juridiken försöker – som alltid ofullkomligt, men det ligger en gång för alla i juridikens natur – att efterlikna denna moraliska gränsdragning mellan förhindrande av brott och lynchjustis genom utformningen av nödvärnsbestämmelsen i 24 kap. 1 § brottsbalken. Denna lyder:

En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.

Rätt till nödvärn föreligger mot

1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.

Poängen är här att en handling som annars skulle utgöra ett brott – exempelvis en misshandel – inte skall anses vara ett brott om den begicks i en nödvärnssituation. Det är därför jurister talar om ansvarsfrihet: brottet ter sig fortsatt som ett brott – misshandeln ter sig som en misshandel – men den som misshandlat fälls inte till ansvar om hon varit i en nödvärnssituation.

Det innebär att det är en domstol som måste pröva huruvida nödvärn förelåg. En domstol kommer alltså att konstatera att ett brott i och för sig ser ut att ha begåtts, men att det just i det här fallet inte skall anses vara ett brott och därför inte leda till ansvar, då det omfattades av nödvärnsrätten. För att en domstol skall kunna komma fram till detta, krävs en förundersökning och ett åtal, så saken kommer upp i domstol.

Sedan måste också uppmärksammas att nödvärnsrätten är villkorad. För det första skall angreppet bara påbörjat eller överhängande. När brottet upphört, har också nödvärnsrätten upphört. När våldtäktsmannen flytt undan knytnävarna och hukar i ett hörn, har nödvärnsrätten (senast) upphört.

Vidare får nödvärnet inte vara uppenbart oförsvarligt. Man får inte skjuta den som håller på att snatta en godispåse för 10 kr. Man får över huvud taget i princip inte skjuta i nödvärn, annat måhända än när man själv blir beskjuten. Man får i princip inte använda huggvapen när angreppet pågår med knytnävar. Och så vidare. Nödvärnet skall verkställas genom det medel som med de lindrigaste konsekvenserna för motparten åstadkommer det som nödvärnet skall åstadkomma, nämligen ett upphörande av det brottsliga angreppet.

Jag tror att det är i båda dessa led som missförstånden uppstår. Dels måste ofta en domstolsprövning till för att konstatera att nödvärnsrätt förelåg, dels är nödvärnsrätten mycket begränsad, just för att vi så lätt korsar gränsen mellan nödvärn och lynchjustis. Allmänheten (åtminstone dess bloggande del) har en tendens att förväxla en förundersökning och ett väckande av åtal med en fällande dom och vidare en tendens att anse att vilka nödvärnsmedel som helst är tillåtna under den tidsrymd då angreppet ”känns” aktuellt.

För övrigt kan nödvärnsrätten i vissa fall – som kanske omfattar det i notisen aktuella – utsträckas. Enligt 24 kap. 6 § brottsbalken kan nämligen en såkallad nödvärnsexcess – alltså ett överskridande av det tillåtna, såsom användning av ett huggvapen när angreppet bestod i snatteri – också vara ansvarsbefriad. Paragrafen lyder:

Om någon i fall där 1 – 5 §§ detta kapitel eller 10 § polislagen (1984:387) är tillämplig har gjort mer än vad som är medgivet, skall han ändå vara fri från ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.

Detta ”svårligen kunnat besinna sig” är en hög tröskel, och ansvarsbefriad nödvärnsexcess anförs nog oftare av de tilltalade än det får framgång. [Uppdatering: Nu följande text är tillagd på uppmaning av signaturen Profanum Vulgus; se nedan i kommentarerna.] I ett pm från åklagarmyndigheten avseende ett fall där nödvärnsexcess blev aktuellt, sammanfattas rättsläget så här:

Högsta domstolen har i sina avgöranden lagt vikt vid om den angripne plötsligt har försatts i ett trängt läge och således inte haft något större tidsutrymme för övervägande. Av betydelse har också varit om den angripne varit rädd eller av andra skäl haft svårt att närmare tänka efter hur han eller hon skulle handla.

Det handlar alltså inte om att man med rätta blivit flyförbannad eller av någon annan anledning varit väldigt ilsken: det handlar om att det inte funnits utrymme att kunna stanna upp och reflektera över vad man håller på att göra.  [Uppdatering: Här börjar den ursprungliga texten igen.] Huruvida en viss situation faller under nödvärnsexcess eller ej, är dock i alla fall återigen en fråga som domstolen måste avgöra, vilket förutsätter förundersökning, åtal och process.

Med andra ord: var försiktiga med skriken innan dom har fallit. Över huvud taget kan vad som helst hända på vägen mot dom, men först i och med en dom har vi rättsväsendets preliminära ställningstagande i handen. För i och med en lagakraftvunnen dom (en dom som inte längre kan överklagas) har vi rättsväsendets slutliga ställningstagande i handen. Det skulle vara bra om vi alla kunde minnas det.

Även när det handlar om så till synes svåra fall som det i notisen. Kanske i synnerhet då.

Annonser