I Dagens Nyheter finns idag en liten notis om en händelse där det rättsliga efterspelet nog måste te sig ganska besynnerlig för icke-juristerna. Notisen är väldigt kort och jag hittar ingen annan notis på nätet. Det här verkar ha hänt.
En man tar sig in i en lägenhet via balkongen och påbörjar då ett sexuellt övergrepp som klassas som våldtäkt mot en kvinna som befinner sig i lägenheten. När övergreppet väl påbörjats, flyger dörren till lägenheten upp, kvinnans ”man” (om det nu är äkta make, pojkvän eller sambo, spelar väl knappast någon roll) kommer in och ger inkräktaren en omgång som heter duga.
Resultatet: två brottsutredningar, en för försök till våldtäkt och en för – grov misshandel.
Av blogglänkarna under artikeln att döma, är stämningen mäkta upprörd. Jag har viss förståelse för det på moraliska grunder, men inte som jurist. Även vad gäller själva moralen, är det väl läge att stanna upp ett ögonblick.
Rent moraliskt, nämligen. En utomstående ingriper för att förhindra ett brott. Bra! Mer av detta! En utomstående delar ut ett spöstraff för en brottsling som gripits på bar gärning. Vänta… Är det inte polis och åklagare som skall lagföra brottslingen och domstolen som skall bestämma straffet? Går inte den utomstående in och idkar pöbeljustis? Skall enskilda få ta lagen i egna händer?
Juridiken försöker – som alltid ofullkomligt, men det ligger en gång för alla i juridikens natur – att efterlikna denna moraliska gränsdragning mellan förhindrande av brott och lynchjustis genom utformningen av nödvärnsbestämmelsen i 24 kap. 1 § brottsbalken. Denna lyder:
1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.
Poängen är här att en handling som annars skulle utgöra ett brott – exempelvis en misshandel – inte skall anses vara ett brott om den begicks i en nödvärnssituation. Det är därför jurister talar om ansvarsfrihet: brottet ter sig fortsatt som ett brott – misshandeln ter sig som en misshandel – men den som misshandlat fälls inte till ansvar om hon varit i en nödvärnssituation.
Det innebär att det är en domstol som måste pröva huruvida nödvärn förelåg. En domstol kommer alltså att konstatera att ett brott i och för sig ser ut att ha begåtts, men att det just i det här fallet inte skall anses vara ett brott och därför inte leda till ansvar, då det omfattades av nödvärnsrätten. För att en domstol skall kunna komma fram till detta, krävs en förundersökning och ett åtal, så saken kommer upp i domstol.
Sedan måste också uppmärksammas att nödvärnsrätten är villkorad. För det första skall angreppet bara påbörjat eller överhängande. När brottet upphört, har också nödvärnsrätten upphört. När våldtäktsmannen flytt undan knytnävarna och hukar i ett hörn, har nödvärnsrätten (senast) upphört.
Vidare får nödvärnet inte vara uppenbart oförsvarligt. Man får inte skjuta den som håller på att snatta en godispåse för 10 kr. Man får över huvud taget i princip inte skjuta i nödvärn, annat måhända än när man själv blir beskjuten. Man får i princip inte använda huggvapen när angreppet pågår med knytnävar. Och så vidare. Nödvärnet skall verkställas genom det medel som med de lindrigaste konsekvenserna för motparten åstadkommer det som nödvärnet skall åstadkomma, nämligen ett upphörande av det brottsliga angreppet.
Jag tror att det är i båda dessa led som missförstånden uppstår. Dels måste ofta en domstolsprövning till för att konstatera att nödvärnsrätt förelåg, dels är nödvärnsrätten mycket begränsad, just för att vi så lätt korsar gränsen mellan nödvärn och lynchjustis. Allmänheten (åtminstone dess bloggande del) har en tendens att förväxla en förundersökning och ett väckande av åtal med en fällande dom och vidare en tendens att anse att vilka nödvärnsmedel som helst är tillåtna under den tidsrymd då angreppet ”känns” aktuellt.
För övrigt kan nödvärnsrätten i vissa fall – som kanske omfattar det i notisen aktuella – utsträckas. Enligt 24 kap. 6 § brottsbalken kan nämligen en såkallad nödvärnsexcess – alltså ett överskridande av det tillåtna, såsom användning av ett huggvapen när angreppet bestod i snatteri – också vara ansvarsbefriad. Paragrafen lyder:
Om någon i fall där 1 – 5 §§ detta kapitel eller 10 § polislagen (1984:387) är tillämplig har gjort mer än vad som är medgivet, skall han ändå vara fri från ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.
Detta ”svårligen kunnat besinna sig” är en hög tröskel, och ansvarsbefriad nödvärnsexcess anförs nog oftare av de tilltalade än det får framgång. [Uppdatering: Nu följande text är tillagd på uppmaning av signaturen Profanum Vulgus; se nedan i kommentarerna.] I ett pm från åklagarmyndigheten avseende ett fall där nödvärnsexcess blev aktuellt, sammanfattas rättsläget så här:
Högsta domstolen har i sina avgöranden lagt vikt vid om den angripne plötsligt har försatts i ett trängt läge och således inte haft något större tidsutrymme för övervägande. Av betydelse har också varit om den angripne varit rädd eller av andra skäl haft svårt att närmare tänka efter hur han eller hon skulle handla.
Det handlar alltså inte om att man med rätta blivit flyförbannad eller av någon annan anledning varit väldigt ilsken: det handlar om att det inte funnits utrymme att kunna stanna upp och reflektera över vad man håller på att göra. [Uppdatering: Här börjar den ursprungliga texten igen.] Huruvida en viss situation faller under nödvärnsexcess eller ej, är dock i alla fall återigen en fråga som domstolen måste avgöra, vilket förutsätter förundersökning, åtal och process.
Med andra ord: var försiktiga med skriken innan dom har fallit. Över huvud taget kan vad som helst hända på vägen mot dom, men först i och med en dom har vi rättsväsendets preliminära ställningstagande i handen. För i och med en lagakraftvunnen dom (en dom som inte längre kan överklagas) har vi rättsväsendets slutliga ställningstagande i handen. Det skulle vara bra om vi alla kunde minnas det.
Även när det handlar om så till synes svåra fall som det i notisen. Kanske i synnerhet då.
Juridikbloggen 
39 kommentarer
Comments feed for this article
maj 25, 2010 den 7:52 f m
profanum_vulgus
Sen är det konstigt att folk vet att media har fel om allt de kan något om, men samtidigt räknar med att medias beskrivningar av allt de inte vet något om stämmer.
Vi vet ju inte alls vad som har hänt.
Det kan ju vara en älskare som kommits på och kvinnan skyllde på övergrepp.
Det kan vara en älskare som kommits på och mannen skyller på övergrepp, kanske med motsvarande hot mot kvinnan.
Det kan vara en inbrottstjuv och mannen skyller på övergrepp för att det är en bättre ursäkt.
Det kan vara vad som helst.
Hur som helst så måste jag säga att jag är en behärskad person och jag skulle ha haft svårt att besinna mig.
maj 25, 2010 den 7:54 f m
jheidbrink
PV: Jag hade kanske också haft svårt att besinna mig, men jag har rätt långt till fysisk våldsamhet. Innebär din kommentar att du tycker att jag skall utveckla harangen om 24 kap. 6 § brottsbalken? Eller vad innebär den?
maj 25, 2010 den 7:58 f m
Mårten Schultz
Det finns, tycks det som, en utbredd oro och missförstånd om hur nödvärnsregleringen fungerar. Media har varit instrumentella i att spä på bilden att domstolarna inte förstår vad en nödsituation kräver och att om man bara knuffar på inbrottstjuven så riskerar man ett straff. Men så är det ju inte. Domstolarna – åtminstone HD – har tvärtom varit väldigt förstående för att det kan vara svårt att använda exakt rätt mått av våld.
En bra analys av det senaste HD-avgörandet görs av Martin Borgeke i senaste JT.
maj 25, 2010 den 9:08 f m
profanum_vulgus
jheidbrink:
Jag har också långt till fysiskt våld, men jag har använt det ganska många gånger. Dock har jag aldrig (som jag kommer på nu) haft problem att besinna mig. Däremot så kan jag tänka mig situationer där jag skulle ha svårt att besinna mig, och där det är typiskt sett svårt att besinna sig.
Ja, jag upplever det väl som att excess är det folk tänker på i sådana här fall, även om de kanske inte uttrycker det. Men folk pratar ju om att man ska ha förståelse för att han blir förbannad, eller att det i situationen är förståeligt att han klappar på honom extra.
En viktig skiljelinje är väl att det inte enligt lagstiftningen är fråga om moraliskt riktig våldsanvändning, utan att det är fråga om en ursäktlig omständighet för omoralisk våldsanvändning (brottet subjektiva sida, inte dess objektiva).
maj 25, 2010 den 9:21 f m
jheidbrink
PV: Du har en viktig poäng och jag har lagt till något förtydligande i inlägget. I övrigt kommer det väl (tyvärr) att finnas anledning att återkomma till frågan.
maj 25, 2010 den 9:45 f m
David
Citat: ”Man får över huvud taget i princip inte skjuta i nödvärn, annat måhända än när man själv blir beskjuten.” Jag har ofta funderat på det där, därför att det indikerar att något är allvarligt fel med nödvärnslagstiftningen. Anta att jag har en pistol och att en galen mördare angriper mig med kniv. Jag själv har ingen kniv, och jag har ingen möjlighet att fly. Jag tar upp pistolen, hotar angriparen med den och skjuter ett varningsskott (detta måste väl ändå vara tillåtet?), men det får ingen effekt. Till slut, när angriparen är precis på väg att sticka kniven i mig, så skjuter jag min angripare i benet eller axeln, och ringer därefter omedelbart ambulans.
Det är förvisso sant att jag i detta fall kanske befinner mig i ett trängt läge och inte haft något större tidsutrymme för övervägande. Men det som gör att jag känner att det måste vara befogat att få skjuta mannen i detta fall är en annan anledning, nämligen att jag med största sannolikhet kommer att dö om jag inte gör det. Vi kan ju också tänka oss att jag har haft tidsutrymme för övervägande: jag visste att det fanns en risk att jag skulle bli angripen av mördaren på det här stället, så därför tog jag med mig min pistol (någon kniv fanns inte tillhanda), tänkte noga igenom hur jag skulle agera (varna först, skjut om absolut nödvändigt) och handlade sedan som jag tänkt.
Däremot känns det ju givet att man inte kan skjuta någon som stjäl en godispåse. Men jag tror att många är oroliga för att lagen inte ger dem möjlighet att använda de nödvärnsmöjligheter som de råkar besitta om de blir utsatta för livshotande eller annars extremt allvarliga angrepp, och att försvaret att man svårligen kunde besinna sig inte riktigt täcker vad som avses. Därmed riskerar man att hamna i ett läge där de handlingsalternativ man har antingen är otillräckliga för att avvärja angreppet eller olagliga eftersom de innebär övervåld.
Har jag rätt eller fel? Skulle man i en situation som den ovan kunna riskera att fällas till ansvar för misshandel även om alternativet annars hade varit att dö, eftersom användning av skjutvapen alltid är övervåld mot en knivman? Eller har jag missuppfattat situationen?
maj 25, 2010 den 7:27 e m
Amatören
Polisens skjutvapenanvändning lutar sig som regel mot nödvärnsrätten snarare än polislagens bestämmelser om tjänsteåtgärd. De senaste åren har poliser avlossat skott mot hotfulla individer beväpnade med knivar, yxor och gatustenar och det har i efterhand konstaterats vara nödvärn.
Inom försvaret utbildas personalen på att med nödvärn som grund kunna använda skjutvapen mot knivbeväpnade personer, och jag förutsätter att FM:s jurister har studerat frågan.
Jag har svårt att se att det skulle vara speciellt annorlunda för en privatperson, åtminstone under förutsättning att man har ett lagligt skäl att vara beväpnad i nödvärnssituationen. Vad jag, med mitt juridiskt otränade öga, kunnat se i avgjorda rättsfall, är att det inte är acceptabelt att planera nödvärn. Tar du med dig ett skjutvapen för att försvara dig mot en person som du misstänker kommer attackera dig med en kniv så är det sannolikt brottsligt, men om någon rusar mot dig med dragen kniv när du står på skjutbanan bör det landa i nödvärn.
maj 25, 2010 den 9:50 f m
Feuervogel
http://norran.se/nyheter/norrochvasterbotten/article1041569.ece Här står det lite till. På slutet även en liten straffrättslig analys, men jag förstår inte riktigt den första frågan: Är det inte detta som regleras i 24:5 BrB?
maj 25, 2010 den 9:57 f m
jheidbrink
Feuervogel: Visst, men det är en ganska överflödig överkurs i sammanhanget, tyckte jag.
maj 25, 2010 den 9:54 f m
jheidbrink
David: Jag skulle nog säga att den situation du beskriver utgör ett ganska svårbedömt gränsfall. Jag vill därför inte ta ställning till den konkreta fråga du ställer – andra får gärna göra det – utan svara på den allmänna fundering du har.
När det gäller gränsdragningen mellan tillåtet och otillåtet våld, kan vi göra fel åt två håll. Antingen tillåter vi för lite våld – med påföljd att folk som enligt en moralisk betraktelse borde haft nödvärnsrätt juridiskt ändå straffas – eller vi tillåter för mycket våld, men påföljd att vi tillåter ett mått av lynchjustis.
Tittar man på det som Högsta domstolen faktiskt gör – se hänvisningen i Mårtens kommentar ovan – tycker jag att domstolen faktiskt inte tycks begå några större misstag i konkreta fall. När det gäller den mera abstrakta avvägningen, tror jag att svensk rätt tenderat mot att anse att det förra misstaget – att tillåta för lite våld – är mindre skadligt än det senare misstaget – att tillåta för mycket våld. Ansvarsbefriande omständigheter av typen nödvärn rekommenderas alltså ofta böra användas restriktivt, vilket givit allmänheten fel intryck.
Som sagt, nämligen: tittar man på det Högsta domstolen faktiskt gör, tycks gränsdragningen ha lyckats rätt bra.
maj 25, 2010 den 10:14 f m
Feuervogel
Jheidbrink: Ehh, jag menade den straffrättsliga analysen i artikeln i Norran. 🙂 Visst är det överkurs att förklara gällande rätt i dagspressen, men en högst vällovlig sådan. Däremot vore det tråkigt om allmänheten fick för sig att man har begränsad nödvärnsrätt när det gäller angrepp på annan (eller annat, när det rör sig om egendom), vilket artikeln i Norran antyder.
maj 25, 2010 den 11:25 f m
jheidbrink
Feuervogel: Slarvig läsning från min sida – sorry. Du har så rätt.
maj 25, 2010 den 12:26 e m
profanum_vulgus
David:
Njae, med de omständigheterna du beskriver skulle du nog hamna inom nödvärnsrätten även om du sköt honom i ansiktet. Nödvärnsfall med skjutvapen är dock mycket ovanliga, detta eftersom folk i allmänhet inte har vapen på sig bara sådär, särskilt inte i situationer när nödvärn blir aktuellt. Ta rödeby t.ex., om gärningsmannen hade slutat efter varningsskottet så hade han varit solklart inom nödvärnet.
Vad du ska tänka på är alltså om det, givet omständigheterna, är icke uppenbarligen oförsvarligt att använda det våldet som använts. Många gör felet att fundera på om det är en person som förtjänar att utsättas för våld eller ej, det har inget med saken att göra. Nästan alla, eller kanske alla, friska människor kommer hålla sig inom nödvärnsrätten ganska långt inom denna dessutom, eftersom de inte kommer vilja använda mer våld.
Det man därefter måste kunna skilja på är de objektiva och de subjektiva förutsättningarna för brott. Frånvaro av nödvärn är en objektiv förutsättning, medan frånvaro av putativt nödvärn och excess är subjektiva förutsättningar. Nödvärn är en förlåtande omständighet, handlandet är rent faktiskt inget brott, excess är en ursäktande omständighet.
maj 25, 2010 den 1:01 e m
jheidbrink
PV: Om nu någon icke-jurist förstod din avslutande harang…
maj 25, 2010 den 1:54 e m
profanum_vulgus
jheidbrink:
Jag kan förklara det lite närmare.
Ett civiliserat rättssystem ser två sidor på brott, dels den faktiska händelsen dels gärningsmannens intentioner. (Ett mindre utvecklat rättstänkande ser mer eller enbart till den faktiska händelsen, s.k. effektbrott).
Ett brott kan t.ex. vara att döda en annan människa, A har gjort något som har orsakat B:s död, t.ex. skjutit B med ett gevär. Detta är de objektiva förutsättningarna för mord, följden av handlandet.
Men för mord krävs också uppsåt, en slags intention att uppnå följden. Detta är brottets subjektiva förutsättningar. Om A sköt mot en älg, missade älgen och träffade B som han inte ens visste fanns där så saknas de subjektiva förutsättningarna (vi utelämnar vållande till annans död, eftersom det är ett primitivt effektbrott)
När det gäller nödvärn så är förekomsten av en nödvärnssituation en objektiv förutsättning. Alltså om det föreligger ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp så har man rätt att begå gärningar som annars är kriminaliserade.
Skillnaden vid excess eller putativt nödvärn (upplevt nödvärn) är att det är ursäktande omständigheter. Man har alltså objektivt sett begått ett brott, men pga intentionerna/anledningarna/uppsåtet så är man ursäktad.
maj 25, 2010 den 2:48 e m
Juridikflickan
Nog för att det bara är en petitess, men om någon är ursäktad p.g.a. excess eller putativt nödvärn så har personen i fråga inte begått ett brott, utan en otillåten gärning. Skillnaden är väl kanske mer teoretisk än praktisk, men har man begått ett brott ska man ådömas en påföljd, vilket inte blir aktuellt då man p.g.a. ursäktande omständigheter endast gjort sig skyldig till en otillåten gärning.
maj 25, 2010 den 9:09 e m
Goodwin Strawman
En petitess… igen. Man kan knappast göra sig skyldig – i straffrättslig bemärkelse i vart fall – till någon som helst ”gärning” utan subjektiv täckning.
maj 25, 2010 den 2:02 e m
BA
Skjut först, fråga efteråt. Annars dör du.
Sån är situation på många ställen, som tur är inte här i Sverige. Än.
Men om någon tog sig in här och la hand på min älskade, skulle ovanstående träda i kraft. Oavsett vad som sen skulle hända rättsmässigt, skulle jag kunna hålla huvudet högt och veta att jag gjort det rätta.
Det ”vet” även alla ni, som med löjliga generaliserade lagar som underlag, försöker intala er motsatsen.
maj 25, 2010 den 8:23 e m
Johan
Kan inte mer än hålla med BA.
maj 25, 2010 den 2:14 e m
profanum_vulgus
BA:
Ja ungefär lika rätt som nån annan kriminell, barnvåldtäktsmän eller vad som helst, alla påstår de att de gjorde rätt.
maj 25, 2010 den 7:54 e m
BA
Vilken goja.
Kan du hänvisa till en enda gång där en barnvåldtäktsman tycker han gjort rätt?
Hoppas verkligen inte du har någon kär, som du kommer att lämna i nödens stund för att du först måste slå upp i lagboken hur hårt du får slå.
maj 25, 2010 den 2:54 e m
profanum_vulgus
Juridikflickan:
Ja, otillåten gärning är ju brottets objektiva sida (med Jareborgs terminologi iaf), när det faller på den subjektiva sidan föreligger fortfarande den objektiva.
Något som kanske blev lite flummigt/oklart är däremot skillnaden mellan effektbrott och ”otillåten gärning”.
maj 25, 2010 den 4:10 e m
Juridikflickan
Ursäkta, mitt misstag. Jag har i snart tolv veckor blivit matad med att även frånvaro av ursäktande omständigheter måste vara uppfyllt för att något ska kunna kallas ett brott, så jag har bevisligen fått lära oss en lite annorlunda terminologi (bl.a. heter den objektiva sidan ”rekvisit för otillåten gärning” och den subjektiva sidan ”rekvisit för personligt ansvar” enligt vår bok i straffrättens allmänna del eftersom författarna anser det ”mindre lämpligt” att tala om en objektiv och subjektiv del).
maj 25, 2010 den 4:16 e m
profanum_vulgus
Ja det stämmer ju, om det finns ursäktande omständigheter så föreligger ju fortfarande ”rekvisiten för otillåten gärning”, det är ju bara en brottslig gärning om även ”rekvisiten för personligt ansvar” är uppfyllda.
Jag måste ha varit oklar någonstans men jag kan inte hitta det.
Vilken bok har ni? (personligen tycker jag att objektiv och subjektiv del är deskriptivt och enkelt att komma ihåg och använda, samt att man inte bör ändra invand terminologi utan väldigt starka skäl, men det låter ju som en Jareborgsinspirerad människa så det kan väl inte vara Jareborgmotstånd som ligger bakom?)
maj 25, 2010 den 4:32 e m
Juridikflickan
Profanum: Det kan mycket väl vara så att jag har missförstått dig utan att du har varit oklar, för mycket tentaplugg har den effekten ibland (vilket jag kanske borde ha lärt mig by now och därmed insett att jag kanske ska tänka både tre och fyra gånger innan jag säger/skriver något).
Kriminalrättens grunder heter vår bok, skriven av Petter Asp och Magnus Ulväng. Den är baserad på Jareborgs Allmän kriminalrätt, så det är knappast något Jareborgmotstånd som ligger bakom den ändrade terminologin. Däremot tycker de att den gamla terminologin är olämplig eftersom t.ex. tillägnelseuppsåt är en del av den objektiva sidan men har subjektiv karaktär. Jag håller med dig, det är mycket lättare att använda objektiv och subjektiv sida, om inte något annat går det mycket fortare att både skriva och säga än rekvisit för otillåten gärning och rekvisit för personligt ansvar.
maj 25, 2010 den 5:42 e m
profanum_vulgus
Juridikflickan:
Jo det är en poäng, men överhängande uppsåt är ju en objektiv förutsättning. Man kan ju inte ursäktas på grund av bristande överhängande uppsåt. Fast hur jag än tänker så blir det ju någon form av mellanform.
Men de borde ha kommit på något bättre, för man saknar ju personligt ansvar även om objektiva förutsättningar brister, dessutom kan man ju få ansvara för en gärning (t.ex. genom skadestånd) utan att det är ett brott (och det är ju att fastställa att något är ett brott som metoden går ut på.
Var det något annat argument de hade än överskjutande uppsåt?
Hette inte Jareborgs företrädares (vars namn jag glömt) bok också Kriminalrättens grunder?
maj 25, 2010 den 6:20 e m
Juridikflickan
Förutom överskjutande uppsåt så är deras argument för den nya terminologin att man i medverkansläran gör vissa distinktioner mha termerna objektiv och subjektiv. Det är de två argument som nämns i boken, sedan har jag hört Petter säga något snabbt om det på någon av föreläsningarna, men eftersom jag inte tyckte att det verkade särskilt tentarelevant så är det inget som jag kommer ihåg nu.
Är det Alvar Nelson du tänker på? Jag tror inte att han har skrivit någon bok som heter Kriminalrättens grunder, och vid en sökning på Kriminalrättens grunder i Libris så är Asp/Ulvängs den enda träffen.
maj 25, 2010 den 9:53 e m
profanum_vulgus
Nej det är inte Alvar Nelson, det var en straffrättsguru av nästan Jareborgs kaliber som skrev ”standardverket” som föregick Jareborgs. Kort namn tror jag, men jag kommer fan inte på det.
Tentarelevant :), en av universitetets svagheter när det gäller att lära ut.
Njae, det tyckte jag var svagare, medverkansläran är ändå så skild från brottsbegreppet.
maj 27, 2010 den 4:47 f m
Mattias
Hagströmer? Svensk straffrätt skrev han i och för sig.
maj 27, 2010 den 6:04 f m
Mattias
Bah, det var Strahl du menade antar jag. Synd att man inte kan ta bort kommentarer. Allmän straffrätt? Aja, ingen aning om vad hans bok hette.
maj 27, 2010 den 7:34 f m
profanum_vulgus
Mattias:
Ja! Ivar Strahl,
Allmän straffrätt,
i vad brotten angår. Så heter väl boken?
maj 30, 2010 den 11:05 f m
intefanskajaghasmisk
Jag tycker faktiskt att polisen inte har med de här å göra!
Om en man skulle angripa sig på den brud jag älskar , så skulle jag utan att tveka slå ihjäl personen. Nu kommer ni säkert börja säga att de är fel å massa skit. Men de är ju å andra sidan jävligt förstårligt. Om den där mannen nu bryter sig in så bör han ju ha tänkt redan från början att han tar en risk som faktiskt kan döda honom. De är ju rena självmordet å göra som han gjorde! Nu kommer ju civila personer , som inte ens känner honom , slå honom. De är nästan så att jag längtar tills den dagen händer mig , så jag verkligen får klappa till den jäveln som bröt sig in och stå för’t också. Jag skulle lätt kunna ta 3 år i ”jail” för de , bara för att hålla ens tjej i tryggheten. Denna mans tjej bör ju vara riktigt stolt och glad att ha en sån kille som man! Han är ju hennes hjälte så att säga.
Låt grabben gå och bestraffa den 27åriga horungen med livstid.!
maj 31, 2010 den 6:09 f m
Mattias
Äntligen någon som tänker till i den här sörjan! Jag håller med, polisen är helt överflödig. Våldsmonopolet ska bort! Ser jag någon parkera fel, då smäller det. Skulle gladeligen ta 3 år i jail för en sådan grej.
Tänk till lite innan du sätter dig vid datorn och hamrar ner något så dumt nästa gång. Läs igenom kommentarerna så får du en ganska bra bild över hur den svenska nödvärns- och nödvärnsexcessrätten ser ut och varför den ser ut som den gör. Det finns en anledning till att vi har ett polis- och rättsväsende.
maj 30, 2010 den 11:36 f m
Lekman
Jag måste säga att som lekman i de juridiska termerna så tycker jag att lagstiftaren lägger väldigt svåra överväganden på den enskilde.
Hur ska man om man blir attakerad av en gärningsman veta att man kan lösa situationen med lika mycket våld som man blir utsatt för, ex om någon anfaller mig med knytnävar kanske jag behöver en kniv pga att han är bättre på att slås hur ser lagen på det.
maj 31, 2010 den 6:54 f m
Marc Abramsson
Konstigt att det argumenteras för att det måste prövas ”så att man vet om det var olagligt.” Det borde vara solklart för åklagaren att en person vars respektive blir angripen i det egna hemmet inte står och bläddrar i en lagbok eller tänker igenom sitt agerande, det skall det inte behövas någon rättegång för att begripa. Det skall heller inte krävas ett sådant ansvar av offret eller hennes familj. Att skapa ett samhälle där rättsväsendet är så inriktat på att skydda brottslingar att man inte ens acceptera att en gärningsman som bryter sig in i någons hem och söker våldföra sig på dem som bor där blir slagen sönder och samman är ett fullständigt omänskligt samhälle.
I USA som torde vara liberalismens förlovad land, hade mannen tveklöst kunnat skjuta brottslingen till döds på fläcken för att freda sin tjej.
Allt är inte bättre i USA men det torde vara en självklar rätt att få freda sitt hem och sin kvinna mot inkräktare även om det innebär att inkräktaren dräps på fläcken. För angrepp i hemmet av det slaget och i den situationen kan det inte finns något övervåld.
maj 31, 2010 den 6:57 f m
profanum_vulgus
Lekman:
Läs bara lagtexten för fan. Du behöver inte veta hur lagen ser ut utan du behöver bara handla som det känns rätt så hamnar du gott och väl inom nödvärnsrätten om du inte är psykiskt sjuk eller kriminell.
Det är en väldigt konstig inställning till nödvärn (som ändå kommer upp då och då), ingen kräver att rån eller mord ska regleras tydligare så att folk ska veta när de begår dem. Så varför just nödvärn?
juni 1, 2010 den 8:50 f m
Björn W
Det är lite fascinerande med personer som hävdar att det a priori inte ska finnas några gränser alls för vilket våld man får utsätta en person som brutit sig in i ens hem för.
Menar de på fullaste allvar att man ska få kedja fast inkräktaren i källaren, tortera honom systematiskt i tio års tid, stympa honom bit för bit och slutligen ta livet at honom?
Om man inte menar att det ska vara OK utsätta en inkräktare för den typen av behandling så menar man ju de facto att det ska finnas gränser, och då är det rimliga att diskutera var gränserna dels går idag och dels borde gå, men hävdandet att inga gränser ska finnas blir minst sagt märkligt.
juni 1, 2010 den 1:58 e m
profanum_vulgus
Marc Abrahamsson:
Man kanske först ska undersöka om det verkligen stämmer att situationen motsvarar vad den våldsamme mannen berättat också? Eller du kanske tycker att åklagare normalt ska agera på vad som står i tidningen?
Säg att en person t.ex. anklagas för att ha spöat upp bögar på pride-festivalen och nekar till detta och hävdar att han anklagas på grund av sin politiska position eller att han angreps först. Ska rättsväsendet då agera efter medias rapportering av saken eller ska saken utredas först?
Säg att någon hade skjutit ner samma bög-hatare, borde åklagaren så inte ens utreda skjutningen om media framställde det som att det var ok att skjuta honom?
september 26, 2011 den 2:54 e m
Räkan
Nödvärn för dummies.
Nyckelorden är ”Ej uppenbart oförsvarligt våld” översatt till ”inte solklart för mycket våld” lagen säger tillomed att man får använda för mycket våld bara inte uppenbart för mycket. Håller man sig bara där blir det inga problem.
Sen att nödvärns rätten är förbrukad när faran är över betyder inte att det måste ta slut där. Då kommer Envarsgrip in eftersom det är ett fängelsebrott han bevitnat med våldstöd av pl-10 och laga befogenhet dock försvarligt våld i det skedet.