Roman Polanski kunde inte undkomma rättvisan längre. Efter att mer än trettio år hållit sig undan det amerikanska rättsväsendets tentaklar och kraven på att han skulle fullgöra sitt straff drogs han till slut inför skranket (om än inte bokstavligen).
Gripandet gav reaktioner. Polanski har mäktiga vänner. Framstående regissörer som kräver hans frisläppande och manar till aktioner. Kändisar som revisionistiskt hävdar att det säkert inte var någon riktig våldtäkt – trots att Polanski erkänt. Och ingen mindre än Frankrikes president har ägnat sig åt att försvara Polanski, och bidrar indirekt till fördomen om en fransk elit som ser människor som statister i kulturens tjänst.
Nu har även svenska media ställt sig bakom Polanski-försvaret. Expressen har således liksom många andra tidningar publicerat Polanskis debattartikel – ett förfärligt pekoral BTW – om varför det är synd om honom. Ett brev, som enligt Expressens kulturredaktör, handlar om varför Polanski ska sluta ”jagas” av amerikanskt rättsväsende. (Ordet ”jagas” i det sammanhanget är avslöjande – Polanski är villebrådet, offret.)
Isobel H-K , i samma tidning, reagerar på publiceringen av Polanskis brev. (Och får omedelbart mothugg av kulturredaktören.) Hon undrar varför ingen bryr sig om brottet. (Som behandlas i förhöret här.) Eller rättare sagt, varför har inte brottet fått alls den uppmärksamhet i diskussionen som frågan om varför en gammal man skall jagas för brott som ligger så långt tillbaka.
Det kan man verkligen undra. Debatten på kultursidorna illustrerar att många kulturskribenter verkar ha trampat sönder sina moraliska kompasser. I en text kan t.ex. man läsa insinuationer att processen mot Polanski är driven av åklagarens äregirighet eller fåfänga. Utan att över huvud taget relatera till brottet i sig.
Frågan här är egentligen den eviga som aktualiseras vid gamla brott där ingen tidigare lagförts: Skall de någonsin preskriberas? I sådana fall varför? Och när? Framför allt så aktualiserar Polanski-fallet alltså frågan om preskriptionens principer.
Vilka borde principerna vara enligt Polanskis apologeter? Det är i vart fall rimligt att avkräva den som nu hävdar att Polanskis brott borde ligga så långt tillbaka att straff inte borde utkrävas att de är konsekventa. Och är man konsekvent så måste man alltså anse att en grov våldtäkt av en trettonåring skall preskriberas inom trettio år, eller något åt det hållet. Jag har själv svårt att se skälen för en sådan allmän preskriptionstid. Särskilt inte när brottet är erkänt.
Det om juridiken. När det gäller debatten så kan man fundera över – som Isobel gör -varför så många tycks ha glömt bort brottet i sig. Och tanken på en för alla likvärdig rättvisa.
Juridikbloggen 
26 kommentarer
Comments feed for this article
maj 6, 2010 den 4:35 e m
jheidbrink
Mårten: Frågan är väl – igen – efter syftet med ett sådant straff. Någon individualprevention kan det knappast vara fråga om. Kanske kan ett sådant straff vara allmänpreventivt, i det att våldtäktsmän ser att det inte finns någon tidsrymd inom vilken man kan hålla sig undan rättvisan och sedan vara fri från gamla skulder. Måhända, men i brist på empiriskt stöd på en sådan effekt tillåter jag mig tvivla.
Alltså: vad är nyttan med att straffa Polanski nu? Eller för den delen någon gammal nazist, skulle det ännu finnas några som är vid liv och fria? Jag vet att du tycker att det finns en moralisk balans att återupprätta, men jag ber dig fortsatt att utveckla denna tanke, eftersom jag rakt inte förstår den.
Sedan är väl också frågan om avsaknaden av preskription skall gälla alla brott eller bara vissa, och hur vi i så fall sållar mellan kategorierna. Om vi inte skall sålla, innebär det att ett slag på skolgården för 50 år sedan kan lagföras idag – är det det som är tanken? Om vi sållar, har jag svårt att se var skiljelinjen mellan brotten skall gå. Jag kräver inte något exakt svar, men åtminstone något resonemang om kriterierna för sållningen, så att man kan ta ställning till om tanken har en chans att fungera.
Jag tror nog att det här är ett ganska känsligt område där det är viktigt att vara något mera konkret än vad du är i inlägget. Hur mera precist tänker du dig en straffrätt utan preskriptionstider? Annars är det nämligen svårt att ta ställning till dina frågor.
maj 6, 2010 den 4:46 e m
Mårten Schultz
Vad var nyttan med att bestraffa honom för trettio år sedan? I retrospektiv vet vi (väl) att han inte var någon återfallsförbrytare. Med facit i hand så kan vi säga att individualpreventivt så fanns det ingen anledning att straffa. Inte heller så behövde han, verkar det som, vårdas.
Som vi redan diskuterat anser jag (och merparten av världens jurister) att straff bäst kan förstås utifrån ett retributivt synsätt. Bestraffningens legitimitet påverkas i ett sådant paradigm inte av hur lång tid som förflutit. (Och just fall som detta, där vi får facit, illustrerar på ett praktiskt sätt hur fel preventions- och återanpassningsargument leder om de tas på allvar – dessa talar i fall som detta inte för något straff över huvud taget.)
När det gäller allvarliga brott så har jag nog numer kommit fram till att jag är emot allmänna preskriptionstider över huvud taget. Det finns inga hållbara skäl för sådana grova generella riktlinjer över huvud taget.
Däremot så måste man naturligtvis beakta att kunskap försämras. Det bör göras in casu, utifrån bevisläget i varje enskilt fall och med samma strikta syn på legalitetsprincipen som alltid. Lång tid efter ett brott är bevisningen ofta försvagad. Det skall tala till den misstänktas fördel. Men utifrån situationens individuella förutsättningar.
Om bevisningen däremot är fullt övertygande: Det finns en film, ett erkännande och en mängd vittnen – då anser jag nog att preskriptionstiden för de allvarligaste brotten borde vara evigheten.
maj 6, 2010 den 5:14 e m
David Bergkvist
Enligt Polanskis förfärliga pekoral, så blev han, om jag minns rätt, dömd, men flydde när han ansåg sig ha avtjänat sitt straff men noterade att myndigheterna inte delade hans uppfattning?
Jag är inte jurist, men jag trodde att när ett brott var preskriberat, så innebär bara det att man inte längre kan bli dömd för det. Men om man redan är dömd, och vederbörande bara flyr från straffet, så spelar väl inte preskribtionstiden någon roll? Om t ex preskribtionstiden för mord är 25 år, och en mördare dömds till livsids fängelse 24 år efter att brottet begicks, så blir väl inte denne frisläppt efter ett år?
maj 6, 2010 den 6:46 e m
Feuervogel
Här får jag lust att (måhända förekomma profanum och) inflika en påminnelse om vad långa preskriptionstider har inbjudit till i form av rättsövergrepp när återuppväckta minnen har tillmätts ett överdrivet bevisvärde i sexualbrottmål. Det huvudsakliga problemet med långa preskriptionstider – vansklig bevisvärdering – lär väl överhuvudtaget inte göra sig gällande när det finns stark bevisning. Problemet är att preskriptionsregeln förstås måste gälla för samtliga fall. När en ”trovärdig” målsägandeutsaga i princip är tillräcklig för ”utom rimligt tvivel” tycker jag däremot att det går igång en rejäl varningsklocka när man talar om lagföring 30 år i efterhand.
I övrigt håller jag dock med Mårten om att det är principiellt helt riktigt att straffa i stort sett oberoende av när brottet begicks. Däremot gör rättssamhället sig till åtlöje när halvdöa gamlingar släpas till rätta som en ren symbolåtgärd.
maj 6, 2010 den 9:19 e m
Gustaf
David Bergkvist:
Den preskription de flesta talar om är hur lång tid efter ett brott man kan bli dömd. Det regleras i 35 kap 1 § brottsbalken:
”1 § Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom
1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,
2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,
3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,
4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,
5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet.
Innefattar en handling flera brott, må utan hinder av vad nu sagts påföljd ådömas för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av dem.”
En annan sak är det Polanskis fall rör, nämligen när ett utdömt fängelsestraff preskriberas. Se 35 kap 8 §:
”8 § Ådömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:
1. fem år, om fängelse ej över ett år ådömts,
2. tio år, om fängelse på längre tid än ett år men icke över fyra år ådömts,
3. femton år, om fängelse på längre tid än fyra år men icke över åtta år ådömts,
4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,
5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts. Lag (1971:964).”
maj 8, 2010 den 10:32 f m
Goodwin Strawman
Den svenska brottsbalken är inte tillämplig på Polanskis våldtäkt.
maj 7, 2010 den 8:43 f m
plastbaronen
Jag undrar om inte upprördheten delvis kommer av att Polanski är en intellektuell och konstnärlig kändis. Om det varit en vanlig karl, eller en annan typ av kändis (idrottsstjärna, popartist, actionskådis…) hade det nog blivit lite annorlunda reaktioner.
maj 7, 2010 den 1:19 e m
Mårten Schultz
jag tror att den stora skillnaden hade varit att om det var någon i Rolling Stones eller så, så hade det inte genererat lika många försvarstal
maj 8, 2010 den 8:07 f m
plastbaronen
Ja, det var typ det jag försökte säga. Men jag uttryckte det inte riktigt klart, märkte jag 🙂
maj 7, 2010 den 9:24 f m
profanum_vulgus
Mårten Schultz:
Är det inte konstigt att man ska svara på varför någon inte ska straffas om det inte finns något skäl att straffa honom?
Ditt svar på varför man ska straffa är ju i princip : Det är legitimt därför att de flesta tycker att man ska göra det och så har man gjort länge.
Om du svarar på varför han ska straffas så kan jag svara på varför han inte ska straffas.
maj 7, 2010 den 1:02 e m
Mårten Schultz
Han ska straffas för att han våldtagit ett barn i alla kroppsöppningar?
maj 8, 2010 den 12:01 e m
profanum_vulgus
Mårten Schultz:
Är det anledningen?
Så om han straffas så har han inte gjort det, eller hur hjälper det?
maj 8, 2010 den 12:59 e m
Mårten Schultz
Han skall straffas för att han gjort det, för att vissa handlingar förtjänar straff. Straffet är inte instrumentellt i förhållande till en ”extern” effekt utan bakåtblickande och relaterat till gärningens karaktär. Frågan om det ”hjälper” är ointressant. Och ovanlig. Bör man alltid göra en in casu-bedömning av om ett straff ”hjälper” menar du?
Menar du att man skall låta bli att straffa grova brottslingar om de inte kan rehabilitieras och straffet inte påverkar preventivt?
maj 8, 2010 den 3:08 e m
profanum_vulgus
Mårten Schultz:
Det är ju ingen anledning? Varför söker du svar på en varför-inte-fråga om du menar att det inte finns ett varför-svar?
Tycker du att man på motsvarande sätt kan lagstifta utan anledningar inom andra områden? Eller ens fatta beslut på sådana grunder? T.ex. att man beslutar att bygga en motorväg mellan Blattlyxele och skogsgläntan därför att man kör bil på motorvägar?
maj 9, 2010 den 9:27 f m
Mårten Schultz
Det är olika former av legitimitetsargument. Jag är generellt skeptisk mot instrumentella argument av ditt slag. De är nämligen spekulativa och dåligt grundade, om ens alls. Här är således de formalistiska argumenten att föredra.
Det formalistiska argumentet är att det enligt den moraliska grundtanke som ger systemet stadga det är rätt och rimligt – per se – att bestraffa människor som våldtar barn.
Det är ganska vanligt att idag historielöst och perspektivlöst utgå från att de enda argument som finns är de instrumentella. Men det är en relativ nyhet. Och på många sätt ett steg bakåt.
Detta beskrivs fint i Brian Tamanaha Law as a Means to an End.
maj 10, 2010 den 7:21 f m
profanum_vulgus
Mårten Schultz:
Det finns ganska omfattande och ovanligt enig forskning som stödjer mina argument.
Att byta forskning mot ryggmärgsreflexer bara för att man tycker att forskning kan vara dåligt grundad hör väl knappast hemma i ett modernt samhälle?
Frågan är om man då inte ska ha formalistiska argument i all, även mindre ingripande, lagstiftning. T.ex. att det känns rätt att köra 110 på vissa 90-sträckor, forskningen för följderna av detta är ju mycket mindre omfattande. Eller att det känns rätt att slå uppkäftiga barn, eller att det känns rätt när skolpersonal vill agera diktaturpersonal i ett minisamhälle. Varför inte att det känns rätt att förbjuda misshagliga minoritetsåsikter?
Det är dock tvärtom, att samhället motiverar sin rätt till straffande är något som upphörde ganska nyligen.
Frågan är då som sagt varför du ställde din fråga, för om det inte finns ett skäl att straffa, varför skulle man behöva ett skäl att inte straffa? Det känns väl rätt att Polanski inte ska straffas.
maj 10, 2010 den 3:29 e m
Mårten
Kort svar: Här är det inte ett skäl för att straffa som behövs. Det finns redan ett skäl att straffa, nämligen att Polanski brutit mot reglerna. Vad som behövs är ett argument för att Polanski, trots att han brutit mot reglerna, skall gå fri från straff. Det är en annan diskussion.
maj 10, 2010 den 8:54 e m
Gustaf
Goodwin Strawman:
– Nej, men mitt svar besvarade frågan ”Men om man redan är dömd, och vederbörande bara flyr från straffet, så spelar väl inte preskribtionstiden någon roll?”
maj 11, 2010 den 8:00 f m
profanum_vulgus
Mårten:
Finns det någon anledning att inte hänga bögar i Iran, inte stena äktenskapsbrytare i Somalia och att inte skjuta eko-brottslingar i Kina?
maj 12, 2010 den 7:41 f m
Mårten Schultz
Ja?
maj 12, 2010 den 7:43 f m
profanum_vulgus
Mårten Schultz:
Vilken är det?
Eller var det ett sådant svar du ville ha på din varför-inte-fråga?
maj 12, 2010 den 8:03 f m
Mårten Schultz
Man skall inte stena människor på grund av deras sexuella läggning eftersom det skulle innebära att rätten till liv inte respekteras.
Jag förstår att du vill förlöjliga och raljera – det är ju din specialgren, det och att konsekvent tolka alla flertydiga utsagor på det för den som sagt det mest negativa sättet – men den här gången förstår jag inte riktigt hur du tänkt över huvud taget.
Jag kan väl bara upprepa kort att min inställning till straff inte är särskilt kontroversiell. Straff får man för att man enligt en moralisk uppfattning som kommit till uttryck i rättskällor förtjänar det. Den underliggande moraliska uppfattningen utgår – liksom andra rättviseideal (korrektiv rättvisa i alla fall) – att människor har rätt till en skyddad sfär och att människor som ingår i ett samhälle lever i ett moraliskt ekvilibrium (teoretiskt förstås) med varandra och när detta ekvilibrium störs genom ett otillåtet intrång i någons sfär så är det i sig ett argument för straff. Och återigen säger detta inget om vilket straff som skall anses adekvat men det vanligaste är nog att straffet skall vara proportionerligt till brottet ehuru med vissa begränsningar. Själv anser jag också att straffet skall vara proportionerligt till brottet.
Jag har mellan raderna på dina insinuationer insett att du inte anser detta. För att fortsätta på den godwinslagsliknande väg du slagit in på: Menar du att man skall skjuta ekobrottslingar om det kan antas återanpassa dem eller främja prevention? Och om inte – varför?
maj 12, 2010 den 8:35 f m
profanum_vulgus
Mårten Schultz:
Om man låser in någon så respekteras väl inte rätten till frihet?
Jag förlöjligar eller raljerar inte, jag vill höra argument för ståndpunkter. En slutsats utan skäl är (hur vanligt det än är i domstolarna) typisk lågpöbel-argumentation och knappast värdigt en vetenskapare (inte värdigt en domstol heller, men de har ju ingen värdighet eller ärlighet).
Det är inte så kontroversiellt att stena äktenskapsbrytare i Somalia heller, och det är samma (icke-) skäl som motiverar det.
Att människor skulle ha rätt till en skyddad sfär är knappast ett argument för att frånta vissa denna rätt (låsa in dem) och öka risken för alla andra (eftersom straff har negativ effekt).
Ja, om det var humant och effektivt att skjuta ekobrottslingar så borde man göra det. Nu är det dock varken eller. Däremot om man ska applicera din argumentation på fallet så behövs ju inga skäl utan bara en regel som säger att man ska göra det, och det har ju kineserna. Möjligen krävs också att det inte ska vara kontroversiellt, vilket det heller inte är. Alltså är det enligt din argumentation rätt.
maj 12, 2010 den 8:51 f m
profanum_vulgus
* Jag är just nu förbannad efter att ha fått en särdeles lågpannad och anti-intellektuell dom från en förvaltningsrätt. Om det framgår så ber jag om ursäkt, men inget gör mig så förbannad som extremt kompletta idioter på höga poster.
maj 21, 2010 den 8:43 f m
Marcus Widlund
PV: så som jag förstår dig anser du att straff över huvud taget är svårt att motivera och att de därför riskerar att vara fel. Men är det inte från samma källa man motiverar straffreglering (eftersom någon har råkat ut för någonting ont) och som du hämtar din uppfattning om att straff är någonting ont. Det är precis lika svårt att förstå straff är någonting ont som det är att förstå att vissa handlingar är onda och därför förtjänar straff. Även ”och därför förtjänar straff” menar jag hämtar sin legitimitet ur samma källa. Även om detta kan vara lite svårt att ta på så finns det en hyggligt gemensam uppfattning om vad som är ont och vad som inte är ont, en gemensam moral, värdegrund eller vad man nu vill kalla det.
För att täcka upp detta känslomässiga perspektiv finns det även en reglering som exkluderar detta och som helt enkelt säger ”gör någon detta händer detta” oberoende av vad som är av ondo eller inte. Det ligger i syftet med denna reglering att inte behandla vad som är ont och vad som inte är det (för detta är redan gjort på ett tidigare stadium). Detta är väl snarast en byråkratisk lösning för att värna om tanken på likabehandling (bl.a.?).
Det svåra med ditt angreppssätt (om jag förstår dig rätt) är att du blandar dessa två olika perspektiv. Vi kan ha olika uppfattningar om vad som faktiskt är rätt, och då får vi gå tillbaka till det känslomässiga och försöka motivera vår ståndpunkt (vilken kanske inte delas av andra eftersom vi alla ha olika värdegrund – på grund av olika uppväxt, antar jag) men straffregleringen i sig berörs egentligen inte av detta, för det är inte syftet med den och det är inte dennes arena. På dennes arena är det helt enkelt rätt för att det är rätt, vilket jag tror är det Mårten försökte uttrycka när han t.ex. skrev ”Det finns redan ett skäl att straffa, nämligen att Polanski brutit mot reglerna”.
Det om Iran, Kina och Somalia handlar väl om geografiska avgränsningar av ovanstående. Här kan jag dock inte förstå Mårtens ståndpunkt. Olika samhällen har förstås olika (kollektiva) värderingar vilket förstås kommer leda till olika rättsliga regleringar. Vi må tycka att de är fel men så länge de har lika stor förankring i respektive samhälles befolkning är de precis lika legitima. Detsamma kan väl dock inte sägas om en minoritet påtvingar sina regler på en majoritet, men då är just detta orsaken till den bristande legitimiteten. Inte det att vi i ett helt annat samhälle tycker att de där borta i det andra samhället är helt knasiga. De får vara precis så knasiga de vill, så länge de är nöjda med det, är min uppfattning.
Ovan var en högst samhälls- och demokrati-inriktad förklaring och det kanske inte är konstigt i sig med tanke på att straffrätt är ett resultat av just en sådan struktur, men jag vill trots det nämna att jag är lite inriktad på en närliggande problematik vad gäller detta. Det svåra i att, för det fall man inte delar samhällets kollektiva uppfattning (hur man nu får reda på de), ställa sig utanför detta samhälle. Det finns inga direkta frizoner. Risken är att en stor minoritet tvingas in i ett regelverk de inte håller med om utan att kunna göra något åt saken.
maj 21, 2010 den 8:53 f m
Marcus Widlund
Ursäkta röran i ovan inlägg. Annorlunda och kanske lite enklare uttryckt; om det inte finns någon grund för att straffa finns det inte heller någon grund för att straff på något sätt skulle vara fel och det hela blir oproblematiskt just därför. Då synes det räcka med värderingsfria regler som säger ”om detta, så detta”.
För vi in värderingar i det hela och menar att straff gör ont så måste vi även inse att vissa handlingar anses onda och att dessa handlingar ska bestraffas med ont, mest bara för att det är så vi, samhället, tänker och tycker.