Svenska dagbladets Sanna Rayman tog den känga Mårten Schultz och jag utdelade igår med stor elegans. I ett elegant formulerat inlägg på tidningens ledarblogg gör hon några viktiga och tänkvärda förtydliganden. Jag håller dock fortfarande inte med henne.

Dels bemöter hon inte de argument som jag framfört till ”juridifieringens” försvar. Hon anser att skolan borde ha skött det hela utan att blanda in polisen och JK och frågar mig hur jag skulle ha reagerat om historien handlat om sprayburkar istället för klistermärken. Mitt svar är: jag skulle ha reagerat exakt likadant, men hade skippat mina ord om yttrandefrihet (som då inte hade blivit aktuella).

Skolan är en institution som är utrustad med åtskillig tvångsmakt. Om skolan skulle ta sig frihet att hålla polis och JK utanför sina inre angelägenheter, skulle det kunna hända att den i somliga – kanske de flesta – fall skulle göra saker som måhända kan anses vara moraliskt riktiga (vilket Rayman tydligen anser att det här aktuella beslaget var). Men hur skulle det vara om skolan missbrukade sin makt? Gäller då klagomålen om ”juridifiering”? Och: hur sållar man på förhand mellan de tillfällen då Rayman tycker att det ok att hålla juridiken utanför och de fall då Rayman tycker att juristerna måste blanda sig in?

Hav förtroende för oss, vi vet vad vi håller på med – det är det som en skola som agerar på eget bevåg väljer som motto. Problemet med det är att det är ett auktoritetsargument som missbrukats så många gånger att jag mycket hellre blandar in jurister för ofta än för sällan. Den som läser vad jag skrivit, vet att jag inte nödvändigtvis välkomnar att alltfler områden blir styrda av juridiska betraktelsesätt. I ett samhälle som uppfattar sig självt som icke-auktoritär har jag dock mycket svårt att se hur vi skall undvika denna effekt. Detta har Rayman inget att säga om, vilket är synd: det är nämligen precis där skon klämmer.

Hur förhindrar vi platta auktoritetsargument och maktmissbruk i skuggan av ett förtroende som ges för ett namn och inte för förtjänster, och förhindrar samtidigt en ”juridifiering”? Det har jag hittills inte sett någon svara på på ett sammanhängande sätt.

Dels gör Rayman ett klassiskt misstag i debatten om rättigheter. Hon beklagar att en ung nazist nu lärt sig att yttrandefriheten kan användas mot demokratin (Raymans framhävning).

Men det är ju just det som är poängen!

Yttrandefriheten är sprungen ur insikten att ingen kan vara säker på att ha helt rätt, och att därför ingen kan tvinga någon annan att tycka eller uttala dig ”rätt”. Tempora mutantur, et nos mutamur in illis – tiderna förändras, och vi ändras med tiden. Det som vi idag håller för sant och riktigt, kommer framtida generationer att skratta åt. Så har det alltid varit, så är det, och så kommer det att förbli.

Man kan ta precis vad som helst som exempel: mänskliga ”rasers” (sådant finns inte) inbördes hierarki, kvinnans ställning, slaveriets naturgivenhet – allt. Vår konsensus idag kommer att vara en marginalmening imorgon.

Yttrandefriheten möjliggör för envar att propagera för sin åsikt, att försöka vinna följeslagare, att försöka förändra samhället. För envar. För nazisten. För stalinisten. För den liberala. För den konservativa. För den religiösa. För ateisten. I det ögonblick som vi i ”demokratisk” anda förnekar andra – ”icke-demokrater” – rätten att propagera för sin åsikt, gör vi exakt det som vi anklagar icke-demokraterna för att vilja göra: vi tillåter dem som bekräftar vår förutfattade mening att sprida sina åsikter och förtrycker dem som tycker annorlunda.

Om vi lärt en ung nazist att vi är ”svaga” – egentligen: att vi är bättre än hon – har vi lärt henne att vi är starka nog i tilltron till vår egen åsikts förträfflighet att vi inte känner oss hotade av några fåniga klistermärken: vi har de bättre argumenten. I det ögonblick som vi känner oss nödgade att förneka henne sin yttrandefrihet, visar vi att vi själva tycker att vårt system är så svagt och irrationellt att vi har skäl att känna oss hotade.

Jag har stor respekt för Rayman – även om hon implicit misstänkliggör mig genom att pådyvla mig något slags företrädarskap för ”skrået”, istället för att ta mig som medborgare – men på den här punkten har jag mycket lite förståelse för hennes argumentation. Annat förstås att bättre världar än den vi lever i alltid kan tänkas.

Kanske är det inget ont i att drömma.

*****

Se för övrigt också Claes Martinsons kommentarer till utgåvan av Mårtens inlägg på juridikbloggen. I den mån han är företrädare för ”skrået”, kan kanske Rayman finna sin tröst hos honom.

Annonser