Högsta domstolen friade idag den tidigare dömde mangaexperten för åtalet om barnpornografibrott. Domen finns här.

Den friade själv är lättad och säger att han är lättad även för Sveriges skull. Jag förstår att han för egen del måste glädjas. Men principfrågorna lever dock kvar, så Sverige kan nog inte andas ut än.

På SVT Debatt skriver jag om domen. Saxar in den nedan.

En klok dom som det är svårt att bli klok på

Så kom till slut mangamålet till vägs ände. Högsta domstolen frikände den tidigare barnporrdömde översättaren och serietecknaren Simon Lundström. Yttrandefrihetsaktivister förenades med seriefantaster och journalister i ett kollektivt ”puh” när domslutet stod klart. I få juridiska frågor har det funnits sådan konsensus som kring det orimliga i att uppenbart fiktiva figurer omfattas av barnpornografiförbudet.

Domen kommer därför välkomnas av många. Genom en, får man säga, tämligen invecklad avvägning mellan å ena sidan de syften som ligger bakom regleringen och å andra sidan informationsfriheten som den kommer till uttryck i grundlagen fann HD att de flesta bilderna (38 stycken) inte skulle omfattas av barnpornografiregleringen. Här underkände domstolen alltså den kriminalisering som lagstiftaren, enligt lagens förarbeten, avsett att göra. HD ansåg att barnpornografiförbudet i denna del stod i strid med grundlagen.

Men så var det frågan om den 39:e bilden. De övriga 38 bilderna var, som HD skrev, ”fantasifigurer och det är uppenbart att det inte är fråga om avbildningar av några verkliga barn”. I denna del vägde informationsfriheten över intresset bakom barnpornografiregleringen. Men när det gällde bild 39 kom HD till motsatt slutsats. Denna bild var till skillnad från de övriga bilderna verklighetstrogen och omfattades därför av straffbestämmelsen. Även avseende denna bild fann dock HD att Lundström skulle frikännas, eftersom innehavet var försvarligt. Försvarligheten bestod bl.a. i Lundströms yrke och mängden av teckningar han hade i sin dator.

Domen är förstås goda nyheter för Lundström. Den som värnar om yttrandefrihet kan också finna det glädjande att bilder där knattarna har sexuellt umgänge med Kalle Anka inte är barnpornografi. Men rättsläget kan inte betraktas som tillfredsställande.

Hur ska man veta om en teckning som innehas egentligen är den 39 bilden? Hur ska man göra försvarlighetsbedömningen om det bara är fråga om en bild, eller om den som innehar bilden inte är expert eller innehar den direkt i sin profession? Är det egentligen inte ett yttrandefrihetsproblem i sig att rättsläget för de bilder som HD inte ansåg över huvud taget omfattade av regeln i brottsbalken inte framgår tydligt av just regeln i brottsbalken? Det här är frågor som förtjänar en ordentlig genomlysning.

Och, framför allt, den stora yttrandefrihetsfrågan finns kvar på bordet. Borde fiktioner i bild över huvud taget omfattas av barnpornografibrottets reglering? Är det rimligt att Nabokovs klassiker Lolita är inte bara tillåten, utan uppburen, medan en illustrerad utgåva av samma roman utgör barnpornografi, om bilderna är verklighetstrogna? Den frågan finns det anledning att även fortsättningsvis diskutera. Min egen uppfattning är att kriminaliseringen av fantasier i allmänhet utgör ett otillbörligt intrång i informationsfriheten. Men frågan är inte så enkel att den kan besvaras med allmänna slagord om informationsfrihet.

Idag finns det anledning att glädjas åt att Högsta domstolen funnit en möjlighet att kringgå de absurda konsekvenser barnpornografiförbudet fick genom underrätternas domar (som var helt i linje med lagstiftarens intentioner). Imorgon får vi kavla upp ärmarna och ta tag i de stora frågorna om hur regleringen för skyddet för yttrande- och informationsfriheten egentligen fungerar i gråzonerna.

*

Några reaktioner i tidningarna här, här och här. Referenten i målet intervjuas i SvD här och Madeleine skriver klokt här.