Bild 39. Och några andra svårigheter med mangadomen.

Högsta domstolen friade idag den tidigare dömde mangaexperten för åtalet om barnpornografibrott. Domen finns här.

Den friade själv är lättad och säger att han är lättad även för Sveriges skull. Jag förstår att han för egen del måste glädjas. Men principfrågorna lever dock kvar, så Sverige kan nog inte andas ut än.

På SVT Debatt skriver jag om domen. Saxar in den nedan.

En klok dom som det är svårt att bli klok på

Så kom till slut mangamålet till vägs ände. Högsta domstolen frikände den tidigare barnporrdömde översättaren och serietecknaren Simon Lundström. Yttrandefrihetsaktivister förenades med seriefantaster och journalister i ett kollektivt ”puh” när domslutet stod klart. I få juridiska frågor har det funnits sådan konsensus som kring det orimliga i att uppenbart fiktiva figurer omfattas av barnpornografiförbudet.

Domen kommer därför välkomnas av många. Genom en, får man säga, tämligen invecklad avvägning mellan å ena sidan de syften som ligger bakom regleringen och å andra sidan informationsfriheten som den kommer till uttryck i grundlagen fann HD att de flesta bilderna (38 stycken) inte skulle omfattas av barnpornografiregleringen. Här underkände domstolen alltså den kriminalisering som lagstiftaren, enligt lagens förarbeten, avsett att göra. HD ansåg att barnpornografiförbudet i denna del stod i strid med grundlagen.

Men så var det frågan om den 39:e bilden. De övriga 38 bilderna var, som HD skrev, ”fantasifigurer och det är uppenbart att det inte är fråga om avbildningar av några verkliga barn”. I denna del vägde informationsfriheten över intresset bakom barnpornografiregleringen. Men när det gällde bild 39 kom HD till motsatt slutsats. Denna bild var till skillnad från de övriga bilderna verklighetstrogen och omfattades därför av straffbestämmelsen. Även avseende denna bild fann dock HD att Lundström skulle frikännas, eftersom innehavet var försvarligt. Försvarligheten bestod bl.a. i Lundströms yrke och mängden av teckningar han hade i sin dator.

Domen är förstås goda nyheter för Lundström. Den som värnar om yttrandefrihet kan också finna det glädjande att bilder där knattarna har sexuellt umgänge med Kalle Anka inte är barnpornografi. Men rättsläget kan inte betraktas som tillfredsställande.

Hur ska man veta om en teckning som innehas egentligen är den 39 bilden? Hur ska man göra försvarlighetsbedömningen om det bara är fråga om en bild, eller om den som innehar bilden inte är expert eller innehar den direkt i sin profession? Är det egentligen inte ett yttrandefrihetsproblem i sig att rättsläget för de bilder som HD inte ansåg över huvud taget omfattade av regeln i brottsbalken inte framgår tydligt av just regeln i brottsbalken? Det här är frågor som förtjänar en ordentlig genomlysning.

Och, framför allt, den stora yttrandefrihetsfrågan finns kvar på bordet. Borde fiktioner i bild över huvud taget omfattas av barnpornografibrottets reglering? Är det rimligt att Nabokovs klassiker Lolita är inte bara tillåten, utan uppburen, medan en illustrerad utgåva av samma roman utgör barnpornografi, om bilderna är verklighetstrogna? Den frågan finns det anledning att även fortsättningsvis diskutera. Min egen uppfattning är att kriminaliseringen av fantasier i allmänhet utgör ett otillbörligt intrång i informationsfriheten. Men frågan är inte så enkel att den kan besvaras med allmänna slagord om informationsfrihet.

Idag finns det anledning att glädjas åt att Högsta domstolen funnit en möjlighet att kringgå de absurda konsekvenser barnpornografiförbudet fick genom underrätternas domar (som var helt i linje med lagstiftarens intentioner). Imorgon får vi kavla upp ärmarna och ta tag i de stora frågorna om hur regleringen för skyddet för yttrande- och informationsfriheten egentligen fungerar i gråzonerna.

*

Några reaktioner i tidningarna här, här och här. Referenten i målet intervjuas i SvD här och Madeleine skriver klokt här.

En historisk reform

För någon vecka sedan var jag och lyssnade på justitierådet Stefan Lindskog. Han talade om Högsta domstolen och rättigheterna. Efter en genomgång av den dramatiska praxis som rör Europakonventionens inträde i domstolarnas medvetande förklarade Lindskog hur han såg på förhållandet mellan rättigheteter och rättstillämpning. Det är inte så att HD direkt stödjer sig på Europakonventionen i så särskilt många fall, menade han. Men Europakonventionen ger uttryck för grundläggande värderingar som rätten är uppbyggd kring. Rätten har en deontologisk djupstruktur, en struktur som innehåller värderingar som genomsyrar rätten i sin helhet. Menade Lindskog.

Ljuv musik för mina öron. Och dessutom en bra förklaring. Rätten i sin helhet, inklusive privaträtten, kan bäst förstås som ett utflöde ur ett rättighetsorienterat deontologiskt ideal. Som en övergripande förklaring, som ett uttryck för ett paradigm om man så vill, räcker det långt.

Idag röstar riksdagen om grundlagspropositionen. Det finns en bred majoritet för de många goda förslag som lagts.

Alla partier utom Sd kommer således att rösta för de viktigaste maktdelningsreformer som Sverige har sett på decennier, kanske över ett sekel. Grundlagsändringarna är en historisk reform. Den är dock förhållandevis okänd.

I nästa nummer av NEO beskriver jag kraften i avvecklandet av uppenbarhetsrekvisitet (Och det ska jag inte föregripa för då får jag trubbel). Men det finns fler viktiga reformer. En viktig sådan reform är stärkandet av domstolarnas självständighet. En annan är införandet av en ny integritetsregel i rättighetskatalogen. En tredje är boosten av KU.

Sammantaget är det en reform med potential att skapa en verklig maktdelning. Det krävs dock domare som vågar ta ställning för rättsstatens grundläggande värderingar. I HD finns det sådana domare. Efter den 1 januari 2011 tror jag att vi kommer att få se att det finns en hel del rakryggade domare även i underrätterna. Den deontologiska grundstrukturen kommer att göra sig tydligare påmind även i den praktiska rättstillämpningens ytstruktur.

(Grundlagsreformen passerar i stort sett obemärkt förbi i de stora massmedierna – med undantag för en föredömlig liten tydlig sak i Aftonbladet, däremot skrivs det en hel del i nya medier. Det tycker jag att vi kan hålla i åtanke när vi utvärderar mediernas roll som demokratins vakthund inför nästa företstående grundlagsreform, den av yttrandefrihetslagarna.)

Uppdaterat: SvD skriver bra idag och Sydsvenskan skrev bra igår.

Grundlagsutredningen blir grundlagspropositionen

Regeringen lade igår upp propositionen om förändringar i grundlagen, som bygger på utredningen som kom för ett år sedan ungefär, på hemsidan. (Pressmeddelandet här.) I propositionen föreslås omfattande ändringar av regeringsformen, som det står i regeringens sammanfattning. En jättesak förstås. Men så mycket till reaktioner får det inte i media. Inget i SvD, Expressen, Aftonbladet. Märkligt.

DN:s ledarredaktion uppmärksammar dock det hela idag och uttalar sig överlag positivt. Annorlunda lät det när utredningen kom, trots likheterna. Jag klipper nedan in ett inlägg från i januari om utredningens förslag till reformer av grundlagen och de reaktioner som det fick i pressen.

*

Knappt har Grundlagsutredningen hunnit presentera slutbetänkandet (som finns i pdf på Grundlagsutredningens egen hemsida här) förrän kritiken börjar komma. DN:s kritik på ledarplats är karakteristisk för en ledarsida som saknar all tonkänsla för rättspolitik. För DN är det viktigaste med en grundlag vilket intryck den ger – inte vilken innebörd den har för reglerandet av samhällets mest basala struktur och maktdelningen.  Utredningens lagförslag kritiseras men inte för sitt innehåll utan för sitt utseende, för det intryck som det kan ge. Det är  ju litet ironiskt eftersom de flesta kommer att få intrycken från just DN och andra media – det är få som läser en hel SOU, särskilt när den är så här omfattande.

Faktum är att det finns något lätt tragiskt över hur Sveriges största morgontidning fokuserar på förslagens möjliga effekter på opinionen, istället för att fråga sig om grundlagen kommer att bli ett bättre dokument för att hantera grundläggande problem i praktisk juridik. För en journalistik så fokuserad på opinioner och pr, där skickligt applicerad kosmetika uppskattas mer än en rejäl ansiktslyftning, är det måhända inte så konstigt. För de av oss som är mest intresserad av hur man skall skapa möjligheter att faktiskt göra något med grundlagen, att kunna använda den till något, är den instrumentella aspekten betydligt viktigare än opinionsbildningen. 

Andra kommenterande journalister inser att det finns mer i en grundlag än att skicka signaler. Alla juristers favoritledarskribent Maria Abrahamsson skriver mer insiktsfullt om förslaget, om än utan de menlösa historiska utflykter som DN bjuder på.  Hon verkar överlag imponeras över utredningens arbete. Dessutom verkar Maria Abrahamsson faktiskt ha läst förslaget. Maria Abrahamsson verkar dock tycka att upphävandet av uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 är av begränsad praktisk betydelse och mest av symboliskt intresse. Det håller jag inte med om.

Min uppfattning är att det stora problemet med 70-talets regeringsform har varit att den varit i stort sett oanvändbar som ett rättsligt dokument. Det har väl att göra med den anda som rådde när grundlagen skrevs: Genom en historiens nitlott lyckades vi inte få till en fungerande konstitution under den upplysningstid då sådana dokument hade bäst grogrund, en konstitution som därefter kunde ha med historiens cementerande kraft fastnat ordentligt i den rättsliga kulturen. På sextio- och sjuttiotalen – när RF togs fram – stod maktdelning och individuella rättigheter inte lika högt i kurs. Och utan medvind för dessa idéer fanns det väl inte så stor vilja att åstadkomma ett konstitutionellt dokument som lade makten för laggranskning hos domstolarna och som gav individer kraftfulla verktyg mot den offentliga makten.

De förslag som lagts i går är tydliga steg i rätt riktning. Upphävandet av uppenbarhetskriteriet när det gäller normprövning är inte alls någon liten skitsak, vilket jag förstår att det kan framstå som för den som inte känner till hur regeln betraktats tidigare. Genom denna förändring flyttas en stor portion offentlig makt över till domstolarna. Lägg därtill KU:s ökade granskningsmakt och förändringarna när det gäller domartjänster så framträder bilden av viktiga konstitutionella förändringar. Och därtill föreslår åtgärder när det gäller valdagar och annat, som också överlag framstår som balanserade.

Överlag så kan dessa förslag bidra till att göra regeringsformen till ett levande dokument. Kanske behöver vi i framtiden inte gå vägen över Europakonventionen för att hitta stöd för rättighetsprövningar i domstolarna, kanske vågar domstolarna med en ny regel underkänna orimliga författningar, kanske kan KU – men detta är väl en fåfäng förhoppning – i framtiden bli ett instrument för legitim granskning av brister och inte ett forum för politisk grandstanding.

Om man, som jag, är rättighetsliberal med maktdelningsidealet i ryggraden vill man förstås se mer. Avundsjukt kan man snegla på gamla tunga konstitutioner som USA:s eller nya tunga konstitutioner som införts i vissa gamla kommuniststater. Men för svensk rätt är det nog så enkelt som att det tåget har redan gått, för länge sedan, och det bästa vi kan göra är att steg för steg förbättra det system vi har. Dessutom: Man skall inte hålla på och pilla för mycket i grundlagar. Mycket av deras betydelse ligger i att de har en historia. Det behövs en eller ett par generationer av nya domare för att kunna utvärdera om de nu föreslagna ändringarna var rimliga. En regeringsform som lever i hundra år till – om än med vissa förändringar då och då – kan nog utveckla sig till att bli en riktig grundlag, som kanske till och med kan åtnjuta DN:s respekt. (Om DN finns kvar förstås.) Men i sådana fall måste den användas.