Generaladvokaten Pedro Cruz Villalón har nu lämnat ett förslag till hur EU-domstolen bör bedöma Haparanda tingsrätts frågor om de svenska skattetilläggen. Se här. (Mina tidigare inlägg i ämnet finns här och här.)

Generaladvokaten anser i första hand att EU-domstolen inte alls bör besvara tingsrättens frågor. Visserligen syftar Sveriges sanktionsmekanismer till att genomföra EU-rätten, och visserligen har EU ett visst intresse av att kontrollera att sanktionerna följer unionens grundläggande principer, däribland de mänskliga rättigheterna. Men Sverige har låtit de sanktioner som finns i nationell skatterätt även omfatta EU-reglerade skatter, och då hör eventuella problem i första hand hemma i svensk rätt. De är då en sak för svenska domstolar att hantera. Säkerställandet av att samtliga konstitutionella rättigheter som styr utövandet av medlemsstaternas rätt att påföra sanktioner bör då inte överflyttas från svenska domstolar till EU-domstolen.

Detta är väl en klok grundprincip. Men – om man vänder på det: Kan EU acceptera vilka nationella förfaranden som helst för genomdrivande av EU-bestämmelser, bara för att samma förfaranden används för genomdrivande av nationella bestämmelser? Finns det en gräns någonstans, finns vissa minimikrav som EU-domstolen är beredd att bevaka?

För den händelse EU-domstolen skulle ta upp målet till sakprövning, diskuterar generaladvokaten också om det strider mot grundläggande rättigheter att både besluta om skattetillägg och döma till straff för skattebrott för samma gärning.

Generaladvokatens tolkning är att EKMR med Europadomstolens praxis ger ett bättre skydd än EU:s rättighetsstadga, särskilt som flera EU-länder, dock inte Sverige, har gjort vissa reservationer mot dubbelbestraffningsförbudet i EKMR. Därför strider det svenska systemet inte mot EU:s rättighetsstadga.

Mycket intressant är dock generaladvokatens tolkning av svensk rätts förenlighet med EKMR och Europadomstolens praxis. Han konstaterar (p. 78) att ett nytt förfarande är förbjudet när det väl har konstaterats att det påförts en sanktion för samma gärning, dock under förutsättning att det första avgörandet har vunnit laga kraft, att denna slutsats är tillämplig på de fall där den första sanktionen är av administrativ karaktär och den andra sanktionen är straffrättslig, men också i det omvända fallet, samt att det saknar betydelse att den första sanktionen beaktats vid påförandet av den andra i syfte att mildra den dubbla verkan av dessa.

Det sista uttalandet är extra intressant, eftersom det går mot vad som brukar anföras som skäl för att det svenska systemet är godtagbart. Skäl som brukar framhållas för att systemet är acceptabelt är att de dubbla förfarandena är förutsebara, att det finns ett samband mellan de båda ingripanden och att påföljderna vägs samman till en väl avvägd helhet. Högsta domstolen har ju i NJA 2010 s. 168 uttalat att det saknas klart stöd för att systemet med de dubbla förfarandena skulle strida mot EKMR, en dom som inte har accepterats helhjärtat av alla hov- och tingsrätter.

Generaladvokaten har hämtat sin slutsats särskilt från Europadomstolens dom den 18 oktober 2011 i målet Tomasovic mot Kroatien (nr. 53785/09), se här.

En person hade dömts till böter på 1 700 kroatiska kuna för en gärning. Domen vann laga kraft. Hon dömdes därefter för samma gärning till böter på 1 526 kuna, som ”was to be included” i det tidigare bötesbeloppet. Det är oklart hur det skulle gå till, men uppenbarligen var det fråga om att straffen beaktades i förhållande till varandra. Europadomstolen uttalade (pp. 29-32) bland annat att dubbelbestraffningsförbudet visserligen inte nödvändigtvis omfattade alla förfaranden i anslutning till samma gärning, men: ”Its object and purpose imply that, in the absence of any damage proved by the applicant, only new proceedings brought in the knowledge that the defendant has already been tried in the previous proceedings would violate this provision”. I fallet var det fråga om två förfaranden som grundade sig på samma polisutredning, och även om avräkning av straffen hade gjorts så att den dömda inte totalt fick ett allvarligare straff än hon skulle ha fått, fann domstolen att dubbelbestraffningsförbudet hade kränkts. Europadomstolen uttalade sig inte om att det skulle finnas undantag för dubbla förfaranden i vissa fall.

Generaladvokatens slutsats är klar (p. 79): Europadomstolens praxis visar att EKMR utgör ett hinder för åtgärder i form av dubbla administrativa och straffrättsliga sanktioner för en och samma gärning. Det är således inte tillåtet att inleda ett andra förfarande, vare sig administrativt eller straffrättsligt, när beslutet att påföra den första sanktionen har vunnit laga kraft. Europadomstolen intar ett fast förhållningssätt i frågan, vilket ”borde ge tingsrätten ett underlag som ur Europakonventionens perspektiv är mer än tillräckligt för att avgöra målet”.

Saken är alltså klar. Tingsrätten kan på egen hand tillämpa Europadomstolens praxis. Och NJA 2010 s. 168 är väl, om man skall fullfölja argumentationen, överspelat i vart fall efter Tomasovic-fallet?

Generaladvokaten dissekerar också Högsta domstolens krav på ”klart stöd” för att svensk lag skall kunna åsidosättas med stöd av EKMR och Europadomstolens praxis. Om kravet på klarhet innebär att det skall gå att uppfatta ett visst minimum av en rättighets innehåll är det acceptabelt, eftersom en domstol annars saknar tillräckligt underlag för att bedöma den ifrågasatta nationella bestämmelsen. Han fortsätter (p. 114) med att klargöra att kravet på ”klart stöd” aldrig får omvandlas till ett krav som påverkar graden av den kontroll som de nationella domstolarna normalt utför vid tillämpningen av unionsrätten. ”Ett krav på att den bestämmelse som tjänar som måttstock vid bedömningen ska vara ’klar’ får inte omvandlas till ett krav på att det ska vara ’uppenbart’ att den nationella bestämmelsen är rättsstridig. Med andra ord, ett krav på att en unionsrättslig bestämmelse ska utformas klart får inte tjäna som ursäkt för att minska graden av den domstolskontroll som de nationella domstolarna utövar när de tillämpar nämnda lagstiftning. Det motsatta fallet skulle innebära en överdriven bevisbörda för dem som gör gällande att en nationell bestämmelse är oförenlig med en unionsbestämmelse, vilket skulle hindra direkt tillämpliga unionsbestämmelsers fulla verkan.”

Och om nu kravet på ”klart stöd” skulle tillämpas i förhållande till EKMR och Europadomstolens praxis, har generaladvokaten sin bild klar: Om det tidigare saknades ”klart stöd” är detta avhjälpt i vart fall genom Tomsaovic-domen. Det finns alltså enligt honom till och med ”klart stöd” för att dubbelbestraffningen strider mot EKMR.

Uttalandet är inte bindande för någon. Men det finns en tyngd i argumentationen, och uttalandet tillsammans med Tomasovic-domen lär ge anledning för försvarare att uppmana tings- och hovrätter att inte döma någon för skattebrott som har ålagts ett lagakraftvunnet skattetillägg.. Trots vad Högsta domstolen sade i NJA 2010 s. 168.