Bolånen fortsätter att öka, skriver Svenska dagbladet, och Finansinspektionen är oroad. Det borde den vara: folk som lånar friskt till sitt boende när räntan ligger på sisådär 1,5 procent kommer att åka på en smäll när räntan ligger på 6 procent eller över. Jag är inte säker på att ens välutbildade personer alltid är tillräckligt riskaverta för att räkna med även rätt osannolika räntehöjningar i sin budget. Vad en bolånekris, om och när räntorna stiger, kan innebära, har vi erfarenhet av i Sverige sedan början av 1990-talet och i USA sedan c:a ett och ett halvt år tillbaka. Lånefester är riskabla, inte bara för samhällsekonomin, utan också för privatekonomin.
Privatekonomin har varit på tapeten på sistone, nämligen när det gäller sms-lånen (jag publicerade likalydande blogginlägg här och här och fick mothugg av Claes Martinsson här). Sms-lånen har blivit den politiska förkortningen för överskuldsättning: min poäng är att sms-lånen på sin höjd är ett symtom på hur lätt det är att hamna i en skuldfälla och inte utgör det egentliga problemet. Bankernas beteende på lånemarknaden ger mig vatten på min kvarn.
Jag har nämligen av en pålitlig källa fått veta – och jag har själv sett det interna meddelandet inom banken – att åtminstone en svensk storbank internt organiserat en tävling mellan olika kontorsdistrikt om vilket distrikt som kan öka sin försäljning av försäkringar (inte krediter) mest. Med andra ord driver bankerna sina anställda till att öka avsättningen av bankernas produkter på försäkringssidan. Det är nog inte långsökt att anta att något liknande förekommer också avseende krediter.
Med andra ord försäkrar bankerna oss om att de alltid har sina kunders bästa framför ögonen (och det måste bankerna försäkra oss om, annars skulle de implicit medge att de inte håller sig till gällande lagstiftning) och driver samtidigt sina anställda till att avsätta finansiella produkter. De anställda hammnar alltså i en rävsax, där de utbildas i gällande lagstiftning men samtidigt får mål och incitament som innebär att försäljningen skall öka. Den kund som inte står emot en skicklig säljare (för det är det en banktjänsteman är), riskerar att överskuldsätta sig.
Skuldsättning är ett problem för den enskilda och i förlängningen – när många enskilda fått problem – också för samhället i stort. Enskilda – oavsett utbildning eller intelligenskvotient – kan förledas att fatta dumma beslut, och somliga beslut, såsom beslutet att leva på kredit i för stor utsträckning, kan ha förödande konsekvenser. Frågan är vad vi skall göra åt det.
Vad gäller sms-lånen tycks dessa nu bli reglerade: justitieministern har ju utlovat en utredning före jul. Skulle sms-lånen förbjudas eller hårdregleras, utgör detta ett uttryck för inställningen att den enskilda inte alltid vet vad som är bäst för henne, ett uttryck för paternalism, att nämligen någon annan än den enskilda vet bättre. Detta kan sedan vara banktjänstemannen eller någon politiker eller någon akademiker, det spelar väl egentligen ingen roll. Det finns ett visst berättigande i denna inställning, utan tvivel. Det är därför inte uteslutet att vi får se liknande politiska initiativ som dem avseende sms-lånen även på andra delar av finansmarknaden. Som sagt kan det finnas skäl för sådana initiativ.
Samtidigt måste vi dock vara medvetna om medaljens baksida. Baksidan är att var och en av oss kommer att riskera få höra: ”Jo, den kredit som du vill ha ger vi dig inte, eftersom vi inte tror att du kommer att kunna betala tillbaka. Vi tycker inte att du tänker använda krediten på ett hållbart sätt, nämligen.” Det får somliga av oss höra redan nu, men ju mer bankerna pressas till att ”ta sitt ansvar” för andras liv, desto fler av oss kommer att hamna i denna situation.
Jag vet inte hur andra ser på det, men jag skulle känna mig förnedrad. Jag skulle känna mig omyndigförklarad. Jag kräver för egen del rätten att få ta risker med mitt liv, att få lägga mig i marginalen av det jag klarar av. Eftersom jag själv kräver denna rätt för mig, har jag väldigt svårt att frånkänna andra samma rätt. När bankerna vill riskera sina pengar och när kunden vill riskera sina, ser jag inget principiellt giltigt skäl till varför någon skulle få ha synpunkter på det, annat än när det förekommer svek eller bedrägeri.
Jag är inte heller övertygad om att andra alltid vet bättre än jag vad jag håller på med. Jag är i synnerhet tveksam till att en banktjänsteman som inte känner mig (eftersom jag har mycket lite kontakt med bankerna över huvud taget, i vart fall som kund) vet bättre än jag. Jag tror inte att politiker vet bättre än jag, och inte heller Finansinspektionen. Så länge det inte tydligt visas att någon annan vet bättre hur mitt liv bör levas än jag själv, är jag helt enkelt inte beredd att ge någon annan makt att bestämma över mig, mina krediter och mitt sätt att göra av med pengar. Detsamma gäller då för mig även avseende andra: folk måste få bestämma över sina egna liv, utan något myndigt ingripande från en förment eller äkta experts sida.
Denna inställning leder dock till att jag också måste acceptera personliga katastrofer när någon genom en rad dumma beslut (och dessa har som sagt inget med personens allmänna förmågor att göra, utan alla kan fatta dumma beslut) försätter sig i en ohållbar situation. Det gör jag också. Även jag skulle dock vilja se förändringar på två punkter.
För det första tycker jag att en personlig konkurs på något sätt måste begränsas. Bolag upplöses när de går i konkurs, vilket innebär att bolagets skulder försvinner, helt enkelt för att den som är skyldig pengar inte längre finns. Något liknande borde man försöka åstadkomma för privatpersoner. En idé som på intet sätt är genomtänkt är att begränsa personliga konkurser i tiden (säg tre eller fem år), varefter skulderna avskrivs i sin helhet. Det skulle ge folk fortsatt incitament att försöka undvika konkurs, samtidigt som kreditgivarna skulle få högst påtagliga incitament att vara försiktigare i sin kreditgivning.
Den andra förändringen avser skolutbildningen. Med all respekt för slöjd, musik och konst i skolan undrar jag varför privatekonomi och grundläggande avtalsjuridik inte utgör obligatoriska ämnen i skolan. Det är sorgligt att vuxna personer inte kan bedöma risker med krediter, att de inte kan räkna ut ränteprocent och inte göra upp en budget. Det som krävs är enligt min mening en mera långsiktig insats mot överskuldsättning, där åtgärder som att förbjuda lån faktiskt inte spelar någon roll. Istället för att hela tiden bekämpa symptom, med andra ord, tycker jag att vi borde fundera mycket närmare på hur vi egentligen kan bota sjukdomen.
Jag tvivlar på att vi botar den genom simpla, simplistiska och medieeffektiva åtgärder som förbud.
Juridikbloggen 
11 kommentarer
Comments feed for this article
december 8, 2009 den 10:29 f m
Skuldsättning « Juridikbloggen
[…] denna intressanta post: Skuldsättning « Juridikbloggen. Spara / dela med […]
december 8, 2009 den 1:20 e m
Sredna
Mycket kan man säga om sms-lånen, men det är i alla fall väldigt lätt att se vad krediten kostar. Måste man kunna räkna ut den effektiva årsräntesatsen för att fatta att det är dyrt att betala 400 kr för att låna 3 000 kr i några veckor?
december 9, 2009 den 4:00 e m
Claes Martinson
Jakob:
Jag vill instämma i att det inte är en så lätt fråga att den går att bota genom simpla, simplistiska och medieeffektiva förbud. Samtidigt vill jag, återigen, påpeka att detta är ett tema som är komplext. Detta bl a för att det just inte bara handlar om personen och personliga katastrofer, utan om andra som denne drar med sig i av olika skäl. Personer i kris beter sig utifrån krisen och gör de sämsta saker, sådant de inte skulle göra annars. Att reglera tillgången på en efterfrågad nyttighet som kan få skadeverkningar vid missbruk, är sett till annan reglering av sådana nyttigheter, inte särskilt märkligt. Det blir det först om man lägger vissa ideologiska ställningstaganden bakom, eller för den delen effektivitetsargument som du också antyder.
Idéen om en personlig konkurs med skuldavskrivning för fysiska personer har använts genom historien. Som jag förstår det även i Sverige. Frågan om reglering av tillgång på en nyttighet som kan missbrukas genom överutnyttjande får dock knappast sin lösning bara genom en sådan reglering. Därmed inte sagt att det är ett dåligt förslag.
december 9, 2009 den 5:31 e m
jheidbrink
Claes: Nej, regleringen är kanske inte särskilt överraskande, och jag medger ju också att det kan finnas skäl för en reglering, i synnerhet utifrån en paternalistisk synvinkel. Paternalismen har argument för sig, men det jag – kanske med lite mer emfas än nödvändigt, då jag anser ståndpunkten vara dåligt företrädd – hävdar är att den liberala ståndpunkten också har det. Det finns enligt min mening en frihet att ruinera sig själv, och även den måste enligt min mening vägas i vågskålarna, vilket jag inte anser sker.
Visst är det också så att även andra dras in i personliga katastrofer. Frågan är dock hur man skall hantera detta: genom att förhindra personliga katastrofer över huvud taget, eller genom att hjälpa dem som inte förorsakat någon annans katastrof som de lider av? Jag är inte övertygad om att det allmänna kan förhindra personliga katastrofer, och jag tvivlar på att det är den enda vägen att hela tiden försöka gestalta samhället så att ingen kan hamna i olycka. Som sagt finns enligt min mening en frihet att vara lättsinnig och ruinera sig, och försöken att förebygga katastofrisker är en spiral som aldrig slutar snurra. Jag är faktiskt något bekymrad över alla de begränsningar av starka personers frihet till svaga personers fromma. Även starka personer har rätt till sitt utrymme och har skyldigheten att bära konsekvenserna av sitt handlande. Även detta är en synpunkt som inte är allena avgörande, men som enligt min mening beaktas alltför sällan.
Med andra ord är jag kanske särskilt rabiat för att jag endast hör den ena sidan i debatten och den andra förefaller komma till korta.
En utbyggnad av mitt förslag som utvecklats genom en diskussion på min egen blogg är att göra konkurslagen tillämplig endast på juridiska personer och att låta skuldsanering (med mera liberala tillämpningskriterier) vara tillämplig på fysiska personer. Jag har ingen aning hur det skulle funka, men det kanske skulle vara värt att titta närmare på förslaget.
december 9, 2009 den 9:35 e m
Claes Martinson
Tack för svar. När jag läser det kan jag inte låta bli att fundera över om vågen alls påverkas av att du lägger i den där vikten som representerar ”friheten att ruinera sig själv”? Men, jag förstår att det är ett bildspråk för fler och bredare intressen än vad formuleringen ger direkt uttryck för. Ett sådant intresse är då vad du tar upp om att ”starka personers” frihet begränsas av regleringar till ”svaga personers” fromma. När det handlar om nyttigheten kredit har jag svårt att se på vilket sätt de starkas frihet begränsas i någon beaktansvärd mån av en tillgångsreglering eftersom de ”starka” knappast skulle använda nyttigheten på villkor som är särskilt ogynnsamma. Därför vill jag ställa frågan om på vilket sätt en reglering av just tillgången på kredit skiljer sig från annan sådan reglering av tillgång på nyttigheter (eller kanske snarare ”dåligheter”)? Faktiskt skulle jag även vilja fråga på vilket sätt du anser att en sådan reglering skiljer sig från ordningsregler som trafikregler, och för att förtydliga kanske mer specifikt då reglerna om hastighetsbegränsningar vid skolor och deras tillämpning på de allra skickligaste bilförarna? Avsikten är då inte att provocera, även om jag kan gissa möjliga svar, är jag helt enkelt uppriktigt intresserad.
(Jo, och beträffande förslaget skulle Insolvensutredningen som vi väl alltjämt väntar på (?) ge förslag i just den riktning som du föreslår här sist.)
december 10, 2009 den 7:32 f m
jheidbrink
Claes: Skillnaden mellan trafikregler och kreditreglering tycker jag är alldeles uppenbar. Inom trafiken måste vi samordna olika deltagare i trafiken, fotgängar, cyklister och bilister. Denna situation dyker inte upp på samma sätt på kreditmarknaden: där handlar det inte om att samordna de olika kredittagarna med varandra så att de inte krockar, utan det handlar om en tvåpartssituation (säkerheter nu undantagna) mellan banken och dennas kund. Jag har absolut inget emot reglering och anser dessutom att marknadsreglering är en förutsättning för en fungerande kapitalism, men i den här debatten är tonen en annan.
Rätta mig om jag missförstått något, men vad gäller sms-lånen handlar frågan om att dessa anses vara frestande för svaga (i olika bemärkelser: ekonomiska svaga eller svaga inför frestelser) personer i samhället som inte förstår innebörden av åtagandet och som riskerar att ruinera sig. Eftersom ”så många” (hur många det verkligen är relaterat till hela kreditmarknaden, undandrar sig min kunskap) faller för frestelsen, måste nu förståndiga personer ingripa och förbjuda eller hårdare reglera denna marknad för att skydda de svaga personerna. Jag kan inte annat än att se en delvis omyndigförklaring av kredittagarna i denna hållning.
Även starka personer (i bemärkelsen kunskapsmässigt, ekonomiskt eller socialt starka) kan som flera gånger sagt ha svaga ögonblick eller vilja ta en risk. Även folk i vår sociala grupp kan alltså tänkas falla för frestelsen att ta en idiotiskt dyr kredit via sms-lån. Skall de inte få göra det? Sträcker sig omsorgen om de som måhända inte kan hjälpa sig själva och behöver skydd mot sms-lånens existens (för det är väl det det handlar om) så långt att även den som skulle klara av ett sådant lån skall fråntas möjligheten att ta det? Det skulle ett förbud innebära. En hårdare reglering kanske skulle lämna möjligheten för vissa att ta en ytterst dyr kredit, men spärra denna möjlighet för andra. Då kvarstår dock det faktum att målsättningen med spärren mot de dyra krediterna är omsorg om kredittagarnas position, alltså en delvis omyndigförklaring av desamma.
När vi sedan kommer till bolånemarknaden och situationen där, är frågan återigen med vilken motivering som FI nu vill titta på kreditgivningen. I den politiska debatten tenderar även här inte det systemrisk att betonas som bankerna tar när de lånar ut till folk som kanske inte kommer att klara av räntehöjningar, utan omsorgen om de stackars konsumenter som tar lån som de inte förstår är riskabla. Det är just den senare positionen som jag har så väldigt svårt för.
Är det en så himla apart inställning? Är det totalt förbi poängen?
december 10, 2009 den 10:10 e m
Claes Martinson
Jakob: Nej, det är vare sig en apart inställning eller totalt förbi poängen eftersom det handlar om att bestämma en balans. Jag har bara inte uppfattat att det är den inställningen som är eftersatt i samhällsdialogen. Detta vare sig det gäller SMS-lån eller risktagande i form av alltför stora krediter m h t riskerna vid höjda räntenivåer.
Jag håller, givetvis, med dig om att det finns stora skillnader mellan trafikreglering och reglering av tillgången på vissa nyttigheter. Min poäng var att din retorik med”starka” och ”svaga” kan överföras på exempelvis trafikförhållanden och att det då anses självklart med reglering. Det finns som jag sagt också andra nyttigheter där tillgången är reglerad och där detta anses nästintill lika självklart som med hastighetsbegränsningar trots att dessa påverkar massor av starka personers vardag på ett begränsande sätt. Detta för att vi vill hålla riskerna på en rimlig nivå. Även vad det gäller kredit- och kapitalmarknaden är detta etablerade föreställningar och det talas precis som du påpekar om systemrisker m m. Därför tycker jag att det är intressant att du inte alls godtar liknelsen med trafikreglering.
Faktum är dock att det i mina ögon verkar som om vi är ganska eniga i att det är riskhantering som regleringen bör syfta till. Vad du vänder dig mot är den mer tydligt värdeladdade ståndpunkten att det är synd om dem som drabbas. Såsom jag läser din argumentation bygger du dock din motargumentation huvudsakligen på en på motsvarande värdeladdad argumentation om ”omyndigförklarande” och begränsningar av de starkas frihet.
Det är också så att du, och här efterfrågar du synpunkter, bygger på antagandet att det handlar om ”bristande förståelse” hos de svaga, eller att de faller för ”frestelser”. Tidigare har du använt förenklingen ”dumhet”. Vad jag har efterlyst är då beskrivningar som i högre grad beskriver komplexiteten. För att komplettera bilden har jag lagt till att det beträffande krediter till oförmånliga villkor kan handla om krisbeteenden. Sådana kan vara av en rad olika slag och det kan vara svårt att föreställa sig hur de kan te sig, eller annorlunda uttryckt är det lätt att bli överraskad över vilka uttryck krisbeteenden kan ta. Likaså kan det handla om olika sorters missbruk. Jag vill här inte lägga ut texten om detta, utan bara påpeka att det handlar om ganska många bakgrunder till att människor fattar beslut om att söka oförmånliga eller riskfyllda krediter och att det ibland till mycket liten del behöver handla om bristande förståelse, frestelser eller dumhet. En grundläggande idé i nationalekonomin är rent av att det är rationellt att ta stora risker om den upplevda krissituationen är på motsvarande sätt stor. Och därmed hamnar vi återigen i systemrisker och i reglering av risktagande, … där en inriktning är reglering av tillgången på en nyttighet.
december 11, 2009 den 8:58 f m
jheidbrink
Claes: Tack för ett tålmodigt svar.
Jag gör inte anspråk på att vara värdeneutral, men möter en form av värdeuttalanden med en annan och anser att dessa två måsta balanseras. Var balanspunkten bör ligga, är förstås en politisk fråga, men jag vidhåller att det i den svenska politiska debatten är svårt att argumentera mot allsköns skydd – det är det personliga katastrofexemplet som vinner, inte de mera abstrakta värdeuttalandena. Men där kan vi ha olika uppfattningar.
Visst finns det krisbeteenden och missbruk. Jag tvivlar inte på att de förekommer. Frågan är dock i vilken utsträckning de förekommer. Hur stor procentdel av de som tar exempelvis sms-lån eller höga bostadskrediter är personer som gör det utifrån ett kris- eller beroendebeteende? Är det rimligt och proportionerligt att reglera denna marknad i ett visst skyddssyfte för alla, om det skulle visa sig att de av dig påtalade beteendena utgör en relativt liten del av den totala mängden krediter? Skall lagstiftningen bygga på de allra svagastes perspektiv eller på någon form av genomsnitt där de svagaste offras för majoritetens bekvämlighet? Som jag uppfattar den rättspolitiska diskussionen, är svaret närmast axiomatiskt det förra, och jag vänder mig åtminstone emot svarets (som jag uppfattar det) axiomatiska natur.
december 11, 2009 den 9:12 f m
Claes Martinson
Jakob: Hur ”debatten” uppfattas är förstås också beroende på var man står. För egen är det närmast reflektioner kring hur en del jurister hanterar den traditionella rättsdogmatiska metoden i sammanhanget SMS-lån som gjort mig intresserad. Om det beror på var de står eller på att jag missuppfattat denna metod, eller på något annat, är alltjämt något som intresserar mig. Men det har jag nämnt tidigare. Tack, för en givande diskussion.
december 11, 2009 den 12:48 e m
jheidbrink
Claes: Jag kan inte låta bli en sista liten kommentar. Jag hoppas verkligen att ingen föreställer sig att man kan besvara frågan om huruvida sms-lånen bör regleras, och i så fall hur, med rättsdogmatiska metoder. Poängen är väl att detta just är en politisk fråga och att politiska målsättningar sedan måste omsättas i någon form av fungerande lagtext. I den mån du alltså förstått mig som att jag påstår att det inte går eller är olämpligt på inomjuridiska grunder att reglera sms-lånen, kan jag försäkra dig att detta intryck är felaktigt (med förbehåll för att jag kan ana en gubbe i lådan i EU-rätten, men där är jag inte tillräckligt bevandrad för att kunna göra den fullständiga analysen).
I övrigt tackar jag också.
december 11, 2009 den 1:57 e m
Claes Martinson
(Blir då nödd att påpeka att det inte var regleringsfrågan jag avsåg med ”sammanhanget”, men saken är som sagt redan diskuterad.)