Bolånen fortsätter att öka, skriver Svenska dagbladet, och Finansinspektionen är oroad. Det borde den vara: folk som lånar friskt till sitt boende när räntan ligger på sisådär 1,5 procent kommer att åka på en smäll när räntan ligger på 6 procent eller över. Jag är inte säker på att ens välutbildade personer alltid är tillräckligt riskaverta för att räkna med även rätt osannolika räntehöjningar i sin budget. Vad en bolånekris, om och när räntorna stiger, kan innebära, har vi erfarenhet av i Sverige sedan början av 1990-talet och i USA sedan c:a ett och ett halvt år tillbaka. Lånefester är riskabla, inte bara för samhällsekonomin, utan också för privatekonomin.

Privatekonomin har varit på tapeten på sistone, nämligen när det gäller sms-lånen (jag publicerade likalydande blogginlägg här och här och fick mothugg av Claes Martinsson här). Sms-lånen har blivit den politiska förkortningen för överskuldsättning: min poäng är att sms-lånen på sin höjd är ett symtom på hur lätt det är att hamna i en skuldfälla och inte utgör det egentliga problemet. Bankernas beteende på lånemarknaden ger mig vatten på min kvarn.

Jag har nämligen av en pålitlig källa fått veta – och jag har själv sett det interna meddelandet inom banken – att åtminstone en svensk storbank internt organiserat en tävling mellan olika kontorsdistrikt om vilket distrikt som kan öka sin försäljning av försäkringar (inte krediter) mest. Med andra ord driver bankerna sina anställda till att öka avsättningen av bankernas produkter på försäkringssidan. Det är nog inte långsökt att anta att något liknande förekommer också avseende krediter.

Med andra ord försäkrar bankerna oss om att de alltid har sina kunders bästa framför ögonen (och det måste bankerna försäkra oss om, annars skulle de implicit medge att de inte håller sig till gällande lagstiftning) och driver samtidigt sina anställda till att avsätta finansiella produkter. De anställda hammnar alltså i en rävsax, där de utbildas i gällande lagstiftning men samtidigt får mål och incitament som innebär att försäljningen skall öka. Den kund som inte står emot en skicklig säljare (för det är det en banktjänsteman är), riskerar att överskuldsätta sig.

Skuldsättning är ett problem för den enskilda och i förlängningen – när många enskilda fått problem – också för samhället i stort. Enskilda – oavsett utbildning eller intelligenskvotient – kan förledas att fatta dumma beslut, och somliga beslut, såsom beslutet att leva på kredit i för stor utsträckning, kan ha förödande konsekvenser. Frågan är vad vi skall göra åt det.

Vad gäller sms-lånen tycks dessa nu bli reglerade: justitieministern har ju utlovat en utredning före jul. Skulle sms-lånen förbjudas eller hårdregleras, utgör detta ett uttryck för inställningen att den enskilda inte alltid vet vad som är bäst för henne, ett uttryck för paternalism, att nämligen någon annan än den enskilda vet bättre. Detta kan sedan vara banktjänstemannen eller någon politiker eller någon akademiker, det spelar väl egentligen ingen roll. Det finns ett visst berättigande i denna inställning, utan tvivel. Det är därför inte uteslutet att vi får se liknande politiska initiativ som dem avseende sms-lånen även på andra delar av finansmarknaden. Som sagt kan det finnas skäl för sådana initiativ.

Samtidigt måste vi dock vara medvetna om medaljens baksida. Baksidan är att var och en av oss kommer att riskera få höra: ”Jo, den kredit som du vill ha ger vi dig inte, eftersom vi inte tror att du kommer att kunna betala tillbaka. Vi tycker inte att du tänker använda krediten på ett hållbart sätt, nämligen.” Det får somliga av oss höra redan nu, men ju mer bankerna pressas till att ”ta sitt ansvar” för andras liv, desto fler av oss kommer att hamna i denna situation.

Jag vet inte hur andra ser på det, men jag skulle känna mig förnedrad. Jag skulle känna mig omyndigförklarad. Jag kräver för egen del rätten att få ta risker med mitt liv, att få lägga mig i marginalen av det jag klarar av. Eftersom jag själv kräver denna rätt för mig, har jag väldigt svårt att frånkänna andra samma rätt. När bankerna vill riskera sina pengar och när kunden vill riskera sina, ser jag inget principiellt giltigt skäl till varför någon skulle få ha synpunkter på det, annat än när det förekommer svek eller bedrägeri.

Jag är inte heller övertygad om att andra alltid vet bättre än jag vad jag håller på med. Jag är i synnerhet tveksam till att en banktjänsteman som inte känner mig (eftersom jag har mycket lite kontakt med bankerna över huvud taget, i vart fall som kund) vet bättre än jag. Jag tror inte att politiker vet bättre än jag, och inte heller Finansinspektionen. Så länge det inte tydligt visas att någon annan vet bättre hur mitt liv bör levas än jag själv, är jag helt enkelt inte beredd att ge någon annan makt att bestämma över mig, mina krediter och mitt sätt att göra av med pengar. Detsamma gäller då för mig även avseende andra: folk måste få bestämma över sina egna liv, utan något myndigt ingripande från en förment eller äkta experts sida.

Denna inställning leder dock till att jag också måste acceptera personliga katastrofer när någon genom en rad dumma beslut (och dessa har som sagt inget med personens allmänna förmågor att göra, utan alla kan fatta dumma beslut) försätter sig i en ohållbar situation. Det gör jag också. Även jag skulle dock vilja se förändringar på två punkter.

För det första tycker jag att en personlig konkurs på något sätt måste begränsas. Bolag upplöses när de går i konkurs, vilket innebär att bolagets skulder försvinner, helt enkelt för att den som är skyldig pengar inte längre finns. Något liknande borde man försöka åstadkomma för privatpersoner. En idé som på intet sätt är genomtänkt är att begränsa personliga konkurser i tiden (säg tre eller fem år), varefter skulderna avskrivs i sin helhet. Det skulle ge folk fortsatt incitament att försöka undvika konkurs, samtidigt som kreditgivarna skulle få högst påtagliga incitament att vara försiktigare i sin kreditgivning.

Den andra förändringen avser skolutbildningen. Med all respekt för slöjd, musik och konst i skolan undrar jag varför privatekonomi och grundläggande avtalsjuridik inte utgör obligatoriska ämnen i skolan. Det är sorgligt att vuxna personer inte kan bedöma risker med krediter, att de inte kan räkna ut ränteprocent och inte göra upp en budget. Det som krävs är enligt min mening en mera långsiktig insats mot överskuldsättning, där åtgärder som att förbjuda lån faktiskt inte spelar någon roll. Istället för att hela tiden bekämpa symptom, med andra ord, tycker jag att vi borde fundera mycket närmare på hur vi egentligen kan bota sjukdomen.

Jag tvivlar på att vi botar den genom simpla, simplistiska och medieeffektiva åtgärder som förbud.

Annonser