Angående Högsta domstolens dom rörande skadeståndsnivåerna vid Europakonventionsbaserade krav för långsam handläggning i rättsväsendet: Mårten Schultz har helt rätt i att domen var hett anteciperad. Men slutsatsen att det skulle vara lite billigare att kränka rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid nu än för fyra år sedan kan man inte dra av domen.

I all korthet var bakgrunden följande. Handläggningstiden i ett mål om skattetillägg var drygt åtta år och två månader. Den man som drabbades av denna handläggningstid begärde skadestånd av staten. I tingsrätten tillerkändes han 60 000 kronor i ideellt skadestånd för den långa handläggningstiden.

Målet gick vidare till hovrätten, som menade att den drabbade privatpersonen fick anses väl tillgodosedd med det av tingsrätten utdömda beloppet, det vill säga 60 000 kronor.

Frågan i målet, som den låg till bedömning i HD, var endast om det fanns skäl att sätta skadeståndet högre än tingsrätten och hovrätten hade dömt ut för den kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid som låg till grund för talan i målet.

Av tingsrättens dom framgår att skadeståndet om 60 000 kronor beräknats med tillämpning av den s.k. Zullo-taxan, som formulerades i Europadomstolens dom den 10 november 2004 i målet Zullo mot Italien. Detta Zullo-mål hänsköts till avgörande i stor sammansättning och en ny dom meddelades av Europadomstolen den 29 mars 2006.

Den som läser den senare domen ser att detta nya avgörande inte innebar någon egentlig förändring jämfört med den första domen – Europadomstolen konstaterade att de ersättningsprinciper som fastslagits i den första domen alltjämt gäller (para. 70 i domen).

I sin dom från förra veckan konstaterar HD att parterna i sin argumentering i betydande utsträckning har uppehållit sig kring frågan om relationen mellan de två olika domarna i målet mellan Zullo och Italien samt betydelsen av de domar mot Sverige i vilka Europadomstolen dömt ut ersättning för kränkningar av rätten till rättegång inom skälig tid. Och så konstaterar HD: ”Klart är emellertid att varken den senare domen i målet mellan Zullo och Italien eller de aktuella domarna mot Sverige talar för en högre ersättning än den som tingsrätten dömt ut.” Och det har HD alldeles rätt i, den senare Zullo-domen och övrig praxis från Europadomstolen ger inte grund för att höja ersättningen. Men HD säger inte att det skulle vara billigare att kränka rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid nu än för fyra år sedan.

Tingsrättens ersättningsnivå, som alltså hade beräknats med tillämpning av den s.k. Zullo-taxan, stod sig således hela vägen upp till HD – och det var ett bra besked. HD bekräftade därmed vad man hade sagt i den s.k. Lundgren-domen, NJA 2005 s. 462.

Ändå blev domen lite av ett antiklimax. Men inte för de besked som gavs, utan för de besked som inte gavs. HD hade gott kunnat kosta på sig att ge lite tydligare vägledning om hur skadestånden ska beräknas än vad som blev fallet. En förklaring till HD:s agerande kan vara att Johan Hirschfeldt håller på med en utredning i frågan. Hirschfeldt ska vara klar senast den 1 december 2010. På vägen dit lär det tomrum som kan sägas ha uppstått efter HD:s senaste dom fyllas upp genom fler processer – även om HD kanske inte hinner få upp något mer fall till prövning i frågan dessförinnan.

Annonser