Ytterligare ett steg har idag tagits i rättsstatens relativt sett mycket utdragna process med att hantera de s k snabb- och sms-lånen. Fem domare i marknadsdomstolen har enhälligt beslutat att ingripa med vitesföreläggande mot en central aspekt i fenomenet. Domstolen ingriper i MD 2009:34 med 12 § Konsumentkreditlagen och 3 § Avtalsvillkorslagen för konsumentförhållanden mot bruket att ange vederlaget som ”avgift”.

Kreditgivaren lyckades inte med argumentationen att de bara tillhandahöll en enda produkt och att de därför borde kunna benämna allt vederlag för avgift eftersom alla kostnader de har därför är hänförliga till denna produkt. Kostnadsposterna marknadsföring, kreditförluster, kontorslokal och upplåning underkänns helt. Kostnader för personal, sms, telefoni eller datakommunikation, kreditprövning och fakturering underkänns till de delar de inte avser just den ifrågavarande krediten. Likaså underkänns kostnader för ”vinsttäckning”, eller m a o förfarandet att ta ut vinst och kalla det avgift.

Konsekvensen borde rimligen bli att dessa produkter hädanefter marknadsförs med angivande av effektiv ränta, i enlighet med 6 § Konsumentkreditlagen. För flera av dem som idag ger sig in på denna typ av transaktioner är det dock antagligen inte särskilt mycket mer avskräckande att det anges hur många hundratals procents effektiv ränta som det handlar om. Man kan därför fråga sig om domen alls har någon betydelse?

Svaret på den frågan har kanske att göra med att det också kan komma att finnas andra läsare av villkoren. När den civilrättsliga och straffrättsliga regleringen skall tolkas har det kanhända betydelse att Marknadsdomstolens domare definierat begreppen. Det skall bli intressant att även fortsatt följa utvecklingen kring detta den moderna tidens kanske vardagligaste och tydligaste exempel på rättspolitiska föreställningars betydelse.

Annonser