På jullovet var jag tillsammans med mina barn på väg till Moderna Museet. Vi passerade en man i sovsäck vid Norrmalmstorg. Det var minusgrader. Snålblåst. Sovsäcken hjälpte nog något mot kylan, men det såg ruskigt kallt ut. Jag har sett honom tidigare. Han ligger ofta däromkring, i sin sovsäck. Jag brukar däremot inte se hans ansikte. Han gömmer alltid ansiktet i sovsäcken. Varför vet jag inte, men jag gissar att det är kölden. Kanske är det också skamkänslor. Skammen över att leva på andra människors allmosor.

Det tycks mig som att det har varit mer tiggare i rörelse under de senaste månaderna än tidigare. Inte bara på Norrmalmstorg, utan (åtminstone) i Stockholm i stort. Många av dessa kommer från andra länder. Det är dessa tiggare som nu har blivit föremål för lagstiftarens intresse.

Redan förra sommaren lanserade Centerpartiet förslaget att förbjuda ”organiserat tiggeri”. Egentligen handlar tiggeriet, i vissa delar i alla fall, om ”slaveri”. Det framhöll Johan Linander, rättspolitisk talesperson för Centern, för Svenska Dagbladet. Han fortsatte: ”Många tror att de gör en god gärning när de ger pengar till någon som tigger. Men i själva verket går pengarna rakt ned i fickan på en profitör. Den här verksamheten är allt oftare organiserad av någon som tjänar pengar på utsatta personers tiggande”.

Så sade Centerns företrädare förra sommaren. Sedan dess har Moderaterna instämt i problemformuleringen, och framhållit behovet av att se över strafflagstiftningen. Sverigedemokraterna, i alla fall vissa av dem, verkar vara inne på samma linje. Problemet är bara att problemformuleringen inte stämmer.

Jag vet inte om Linander har rätt i själva sakfrågan. De poliser som har deltagit i diskussionen har delvis givit en motsatt bild. Men även om det är sant kvarstår frågan: Vad är det egentligen som man vill förbjuda?

Enkelt uttryckt är det redan kriminellt att utnyttja någon för att tigga, eller att exploatera en tiggares utsatta situation. De slavar som Linander talar om är brottsoffer enligt brottsbalkens regler om människohandel. Även mindre allvarliga former av utnyttjande är kriminaliserat. Reglerna om ocker förbjuder att utnyttja personers trångmål eller beroende ställning för att skaffa sig otillbörliga fördelar. Förslavandet, dess upprätthållande och exploaterandet av de utsatta är alltså redan förbjudet.

Det finns i och för sig tecken på att såväl människohandelsbrottet som ocker inte beivras i tillräcklig utsträckning. Men om existerande förbud inte efterlevs är det knappast tillskapandet av nya förbud som behövs. Om lagstiftaren anser att rättsväsendet inte är tillräckligt effektivt i att tillse att straffreglerna efterlevs borde man se över styrningen av rättsväsendet, inte skriva nya straffregler.

Någon kriminalisering av utnyttjandet av personer för tiggeri behövs inte. Förslaget tar inte heller sikte på det. Istället talar man om organiserandet av tiggeri. Tiggeri i sig är tillåtet (och inga seriösa bedömare vill förbjuda det). Det är sysselsättningens sista utpost: När inga andra inkomstkällor står till buds kan en person hoppas på att kunna dra in litet pengar på att tigga. Det är alltså organiserandet av denna sysselsättning, det sista halmstrået för den som inte som inte kan få någon annan försörjning, förslaget nu vill kriminalisera.

Smaka på uttrycket, ”förbud mot organiserandet av tiggare”. Låt det rulla runt i munnen. Sätt därefter in det i ett historiskt sammanhang. Testa t.ex. att byta ut ordet tiggare mot, säg, industriarbetare. Det var inte så länge sedan andra marginaliserade och utsatta yrkesgrupper ville organisera sig. Det var inte så länge sedan de marginaliserade och utsatta yrkesgruppernas organiserande ansågs som ett hot och som något som behövde kväsas. Och det var inte så länge sedan som civiliserade länder kom fram till insikten om att denna rätt att organisera sig därför behövde särskilt skydd mot övermakten och att detta särskilda skydd hörde till de grundläggande rättigheterna i en rättsstat – föreningsfriheten. Och nu föreslås alltså ett förbud mot att en av de svagaste grupperna i samhället ska kunna organisera sig?

Det är inte juridiken som är det viktigaste. Det viktigaste är mannen i sovsäcken på Norrmalmstorg. Han som inte gjorde några direkta ansträngningar för att få in pengar annat än att lägga ut sin mössa och en skylt på knagglig svenska framför sig. Jag kan förstås inte veta bakgrunden, men den frusne och diskrete mannen gav knappast intryck av att ha tvingats i arbete av maffian. Vad jag däremot är ganska säker på är detta: Efter alla utspel om att den organiserade brottsligheten styr tiggare på gatorna låter åtskilliga människor bli att stoppa den där tian i mössan på Norrmalmstorg och många av dessa motiverar det för sig själva med att ”man vill ju inte stödja maffian”.

Ingen vill stödja maffian. 14 kronor blänker till i den sovande mannens mössa utanför Donken på Norrmalmstorg. Alltmedan han gömmer sitt ansikte i sovsäcken.