You are currently browsing the tag archive for the ‘slavhandel’ tag.

DN Debatt idag tar Johan Linander, rättspolitisk talesperson för Centern, upp ett antal möjliga reformer för att stärka kampen mot människohandel. Bakom människohandelsrubriken döljer sig ofta några av de vidrigaste brott en människa kan utsätta någon annan för. Förslavning. Ett fullständigt tvång.

Möjligen finns en stor del av problemet med rättsväsendets hantering av denna brottslighet redan i dess etikettering. ”Människohandel” är ofta en eufemism. Det är inte ”handeln” – ehuru fruktansvärd även den – som är det centrala. Eller, rättare sagt, det är inte alltid handeln som är det centrala, utan just det fullständiga tvånget. Att reducera en människas frihet så till den grad att hen inte längre har någon frihet kvar. Kvar finns bara en slav, en sak.

Centerförslaget utgår från en god problemformulering. Linander föreslår därvid att en nationell specialiserad polisenhet bör skapas där människohandel ska utredas, samt att en särskild rapportör bör tillsättas. Det senare framstår som en utmärkt idé.

Det förra förslaget har jag inte någon underbyggd åsikt om, men det låter spontant litet vanskligt att en nationell polisenhet – baserad i Stockholm? – ska undersöka alltifrån påståenden om människohandlade tiggare i Ystad till försvunna kinesiska barn som befaras utnyttjas för tvångsarbete på en restaurant i Skellefteå.

Linander skriver också att alla ”offer för människohandel ska ha rätt till minst 30 dagars reflektionsperiod utan krav på att ställa upp vid rättegång som vittne.” Han fortsätter: ”Enligt Europarådets konvention mot människohandel har en person som utsatts för människohandel rätt till en 30 dagars så kallad reflektionsperiod för vila och återhämtning. Den drabbade ska få möjlighet att göra sig fri från inflytandet av människohandlarna och få tillfälle att återhämta sig så pass att han eller hon kan tänka på framtiden och fatta beslut om medverkan i en eventuell rättegång.”

Jag tror att en åtgärd av det här slaget ofta är helt nödvändig för ett människohandelsoffer, en slav, ska kunna bryta sig loss. Intentionerna är goda. Men det finns, om jag läser förslaget rätt, ett uppenbart problem här. Det är inte personer som rättsordningen genom dom konstaterat är brottsoffer som ska ha rätt till reflektionsperioden utan människor som man misstänker är offer. Om vi en sådan situation samtidigt har en person som är misstänkt för brottet, och som sitter häktad, finns ett problem: Är det rimligt att en person ska hållas frihetsberövad längre tid än nödvändigt för att bereda det utpekade offret ”reflektionstid”? Det finns ju, trots allt, misstankar om människohandel som visar sig vara ogrundade. (Jo, jag vet att sannolikheten är noll för att rättsväsendet ska kunna hålla rättegång inom 30 dagar från misstankedatumet men av beskrivningen framstår det som att det möjliga offret över huvud taget inte ska behöva delta i utredningen under dessa 30 dagar, vilket således kan medföra fördröjningar.)

Slutligen skriver Linander så här: ”Inget offer för människohandel ska skickas tillbaka till hemlandet och åter hamna i människohandlarnas klor. Svenska myndigheter måste etablera ett bättre samarbete med hemlandets myndigheter. Offren för människohandel har oftast behov av psykisk hjälp, bostad och andra sociala skyddsnät vid hemkomst. Det finns inte sällan en hotbild från de tidigare förövarna, och risken för att åter hamna i människohandel är stor när offret återvänder till den ekonomiskt utsatta situation som de försökte fly ifrån när de hamnade i slaveri.”

Även detta vilar på en klok problemformulering men dessvärre är förslaget inte så klart utformat. Det är en ständig fråga i människohandelssammanhang om den förslavada ska beredas rätten att stanna i det land där brottet uppdagades. Är det rimligt att offer för människohandel i Sverige ska få permanent uppehållstillstånd, t.ex.? Det finns argument för och emot. Linander svävar på målet, trots att denna fråga är helt central.

Min käpphäst – efter att ha ägnat människohandelstemat en del eftertanke under ett års forskningstid – är att man i människohandelsdebatten på de högsta politiska nivåerna lägger för stor emfas på förövarna, och för lite på offren. Fokus ligger på straffrättens verktyg och rättsväsendets organisation. Offret kommer först i andra, ibland tredje eller fjärde hand. (Linanders förslag är mot denna bakgrund sympatiskt, eftersom han inte faller i denna fälla.) Det är förstås oerhört viktigt att bestraffa slavhandlaren, men det är – anser jag – viktigare att hitta strategier för offrets upprättelse och rehabilitering. Sådana strategier får sökas i civilrätten, socialrätten och migrationsrätten, snarare än i straffrätten.

Två andra, konkreta förslag, mot bakgrund av DN Debattaren.

1: Skapa en särskild ersättningsfond för offer för människohandel. Människohandelsoffer kommer ofta, men inte alltid, från ekonomiskt utslagna miljöer. Ibland säljs de av sina familjer, ibland försätts de i ett skuldförhållande präglat av tvång gentemot någon som hjälper dem ut ur hemlandet, etc. Pengar löser inte alla problem men de kan hjälpa till att lösa en del av de problem som emanerar ur en akut brist på pengar. En ersättningsfond av ett sådant här slag skulle behöva inkludera olika former av safeguards för att inte pengarna skulle riskera gå till människohandelsligor (vilket ju skulle ge slavhandlarna ett nytt incitament). Det torde dock inte vara omöjligt att formulera sådana säkerhetsåtgärder, i kombination med olika migrationsrättsliga och socialrättsliga åtgärder. (D.v.s. att samhället tar ett helhetsgrepp om offrets omvårdnad under en period.)

2: Kriminalisera särskilt vårdslöst köp av sexuell tjänst där den som utför den sexuella tjänsten är ett offer för människohandel. Det måste vara värre att köpa en sexuell tjänst i en situation där det framgick eller borde ha framgått att den prostituerade i realiteten var en sexslav. Om man vårdslöst bidrar till att upprätthålla ett tillstånd av slaveri är det enligt min mening mycket mer integritetskränkande för offret än vad straffskalan för sexköp ger utrymme för.

På jullovet var jag tillsammans med mina barn på väg till Moderna Museet. Vi passerade en man i sovsäck vid Norrmalmstorg. Det var minusgrader. Snålblåst. Sovsäcken hjälpte nog något mot kylan, men det såg ruskigt kallt ut. Jag har sett honom tidigare. Han ligger ofta däromkring, i sin sovsäck. Jag brukar däremot inte se hans ansikte. Han gömmer alltid ansiktet i sovsäcken. Varför vet jag inte, men jag gissar att det är kölden. Kanske är det också skamkänslor. Skammen över att leva på andra människors allmosor.

Det tycks mig som att det har varit mer tiggare i rörelse under de senaste månaderna än tidigare. Inte bara på Norrmalmstorg, utan (åtminstone) i Stockholm i stort. Många av dessa kommer från andra länder. Det är dessa tiggare som nu har blivit föremål för lagstiftarens intresse.

Redan förra sommaren lanserade Centerpartiet förslaget att förbjuda ”organiserat tiggeri”. Egentligen handlar tiggeriet, i vissa delar i alla fall, om ”slaveri”. Det framhöll Johan Linander, rättspolitisk talesperson för Centern, för Svenska Dagbladet. Han fortsatte: ”Många tror att de gör en god gärning när de ger pengar till någon som tigger. Men i själva verket går pengarna rakt ned i fickan på en profitör. Den här verksamheten är allt oftare organiserad av någon som tjänar pengar på utsatta personers tiggande”.

Så sade Centerns företrädare förra sommaren. Sedan dess har Moderaterna instämt i problemformuleringen, och framhållit behovet av att se över strafflagstiftningen. Sverigedemokraterna, i alla fall vissa av dem, verkar vara inne på samma linje. Problemet är bara att problemformuleringen inte stämmer.

Jag vet inte om Linander har rätt i själva sakfrågan. De poliser som har deltagit i diskussionen har delvis givit en motsatt bild. Men även om det är sant kvarstår frågan: Vad är det egentligen som man vill förbjuda?

Enkelt uttryckt är det redan kriminellt att utnyttja någon för att tigga, eller att exploatera en tiggares utsatta situation. De slavar som Linander talar om är brottsoffer enligt brottsbalkens regler om människohandel. Även mindre allvarliga former av utnyttjande är kriminaliserat. Reglerna om ocker förbjuder att utnyttja personers trångmål eller beroende ställning för att skaffa sig otillbörliga fördelar. Förslavandet, dess upprätthållande och exploaterandet av de utsatta är alltså redan förbjudet.

Det finns i och för sig tecken på att såväl människohandelsbrottet som ocker inte beivras i tillräcklig utsträckning. Men om existerande förbud inte efterlevs är det knappast tillskapandet av nya förbud som behövs. Om lagstiftaren anser att rättsväsendet inte är tillräckligt effektivt i att tillse att straffreglerna efterlevs borde man se över styrningen av rättsväsendet, inte skriva nya straffregler.

Någon kriminalisering av utnyttjandet av personer för tiggeri behövs inte. Förslaget tar inte heller sikte på det. Istället talar man om organiserandet av tiggeri. Tiggeri i sig är tillåtet (och inga seriösa bedömare vill förbjuda det). Det är sysselsättningens sista utpost: När inga andra inkomstkällor står till buds kan en person hoppas på att kunna dra in litet pengar på att tigga. Det är alltså organiserandet av denna sysselsättning, det sista halmstrået för den som inte som inte kan få någon annan försörjning, förslaget nu vill kriminalisera.

Smaka på uttrycket, ”förbud mot organiserandet av tiggare”. Låt det rulla runt i munnen. Sätt därefter in det i ett historiskt sammanhang. Testa t.ex. att byta ut ordet tiggare mot, säg, industriarbetare. Det var inte så länge sedan andra marginaliserade och utsatta yrkesgrupper ville organisera sig. Det var inte så länge sedan de marginaliserade och utsatta yrkesgruppernas organiserande ansågs som ett hot och som något som behövde kväsas. Och det var inte så länge sedan som civiliserade länder kom fram till insikten om att denna rätt att organisera sig därför behövde särskilt skydd mot övermakten och att detta särskilda skydd hörde till de grundläggande rättigheterna i en rättsstat – föreningsfriheten. Och nu föreslås alltså ett förbud mot att en av de svagaste grupperna i samhället ska kunna organisera sig?

Det är inte juridiken som är det viktigaste. Det viktigaste är mannen i sovsäcken på Norrmalmstorg. Han som inte gjorde några direkta ansträngningar för att få in pengar annat än att lägga ut sin mössa och en skylt på knagglig svenska framför sig. Jag kan förstås inte veta bakgrunden, men den frusne och diskrete mannen gav knappast intryck av att ha tvingats i arbete av maffian. Vad jag däremot är ganska säker på är detta: Efter alla utspel om att den organiserade brottsligheten styr tiggare på gatorna låter åtskilliga människor bli att stoppa den där tian i mössan på Norrmalmstorg och många av dessa motiverar det för sig själva med att ”man vill ju inte stödja maffian”.

Ingen vill stödja maffian. 14 kronor blänker till i den sovande mannens mössa utanför Donken på Norrmalmstorg. Alltmedan han gömmer sitt ansikte i sovsäcken.