You are currently browsing the tag archive for the ‘människohandel’ tag.

DN Debatt idag tar Johan Linander, rättspolitisk talesperson för Centern, upp ett antal möjliga reformer för att stärka kampen mot människohandel. Bakom människohandelsrubriken döljer sig ofta några av de vidrigaste brott en människa kan utsätta någon annan för. Förslavning. Ett fullständigt tvång.

Möjligen finns en stor del av problemet med rättsväsendets hantering av denna brottslighet redan i dess etikettering. ”Människohandel” är ofta en eufemism. Det är inte ”handeln” – ehuru fruktansvärd även den – som är det centrala. Eller, rättare sagt, det är inte alltid handeln som är det centrala, utan just det fullständiga tvånget. Att reducera en människas frihet så till den grad att hen inte längre har någon frihet kvar. Kvar finns bara en slav, en sak.

Centerförslaget utgår från en god problemformulering. Linander föreslår därvid att en nationell specialiserad polisenhet bör skapas där människohandel ska utredas, samt att en särskild rapportör bör tillsättas. Det senare framstår som en utmärkt idé.

Det förra förslaget har jag inte någon underbyggd åsikt om, men det låter spontant litet vanskligt att en nationell polisenhet – baserad i Stockholm? – ska undersöka alltifrån påståenden om människohandlade tiggare i Ystad till försvunna kinesiska barn som befaras utnyttjas för tvångsarbete på en restaurant i Skellefteå.

Linander skriver också att alla ”offer för människohandel ska ha rätt till minst 30 dagars reflektionsperiod utan krav på att ställa upp vid rättegång som vittne.” Han fortsätter: ”Enligt Europarådets konvention mot människohandel har en person som utsatts för människohandel rätt till en 30 dagars så kallad reflektionsperiod för vila och återhämtning. Den drabbade ska få möjlighet att göra sig fri från inflytandet av människohandlarna och få tillfälle att återhämta sig så pass att han eller hon kan tänka på framtiden och fatta beslut om medverkan i en eventuell rättegång.”

Jag tror att en åtgärd av det här slaget ofta är helt nödvändig för ett människohandelsoffer, en slav, ska kunna bryta sig loss. Intentionerna är goda. Men det finns, om jag läser förslaget rätt, ett uppenbart problem här. Det är inte personer som rättsordningen genom dom konstaterat är brottsoffer som ska ha rätt till reflektionsperioden utan människor som man misstänker är offer. Om vi en sådan situation samtidigt har en person som är misstänkt för brottet, och som sitter häktad, finns ett problem: Är det rimligt att en person ska hållas frihetsberövad längre tid än nödvändigt för att bereda det utpekade offret ”reflektionstid”? Det finns ju, trots allt, misstankar om människohandel som visar sig vara ogrundade. (Jo, jag vet att sannolikheten är noll för att rättsväsendet ska kunna hålla rättegång inom 30 dagar från misstankedatumet men av beskrivningen framstår det som att det möjliga offret över huvud taget inte ska behöva delta i utredningen under dessa 30 dagar, vilket således kan medföra fördröjningar.)

Slutligen skriver Linander så här: ”Inget offer för människohandel ska skickas tillbaka till hemlandet och åter hamna i människohandlarnas klor. Svenska myndigheter måste etablera ett bättre samarbete med hemlandets myndigheter. Offren för människohandel har oftast behov av psykisk hjälp, bostad och andra sociala skyddsnät vid hemkomst. Det finns inte sällan en hotbild från de tidigare förövarna, och risken för att åter hamna i människohandel är stor när offret återvänder till den ekonomiskt utsatta situation som de försökte fly ifrån när de hamnade i slaveri.”

Även detta vilar på en klok problemformulering men dessvärre är förslaget inte så klart utformat. Det är en ständig fråga i människohandelssammanhang om den förslavada ska beredas rätten att stanna i det land där brottet uppdagades. Är det rimligt att offer för människohandel i Sverige ska få permanent uppehållstillstånd, t.ex.? Det finns argument för och emot. Linander svävar på målet, trots att denna fråga är helt central.

Min käpphäst – efter att ha ägnat människohandelstemat en del eftertanke under ett års forskningstid – är att man i människohandelsdebatten på de högsta politiska nivåerna lägger för stor emfas på förövarna, och för lite på offren. Fokus ligger på straffrättens verktyg och rättsväsendets organisation. Offret kommer först i andra, ibland tredje eller fjärde hand. (Linanders förslag är mot denna bakgrund sympatiskt, eftersom han inte faller i denna fälla.) Det är förstås oerhört viktigt att bestraffa slavhandlaren, men det är – anser jag – viktigare att hitta strategier för offrets upprättelse och rehabilitering. Sådana strategier får sökas i civilrätten, socialrätten och migrationsrätten, snarare än i straffrätten.

Två andra, konkreta förslag, mot bakgrund av DN Debattaren.

1: Skapa en särskild ersättningsfond för offer för människohandel. Människohandelsoffer kommer ofta, men inte alltid, från ekonomiskt utslagna miljöer. Ibland säljs de av sina familjer, ibland försätts de i ett skuldförhållande präglat av tvång gentemot någon som hjälper dem ut ur hemlandet, etc. Pengar löser inte alla problem men de kan hjälpa till att lösa en del av de problem som emanerar ur en akut brist på pengar. En ersättningsfond av ett sådant här slag skulle behöva inkludera olika former av safeguards för att inte pengarna skulle riskera gå till människohandelsligor (vilket ju skulle ge slavhandlarna ett nytt incitament). Det torde dock inte vara omöjligt att formulera sådana säkerhetsåtgärder, i kombination med olika migrationsrättsliga och socialrättsliga åtgärder. (D.v.s. att samhället tar ett helhetsgrepp om offrets omvårdnad under en period.)

2: Kriminalisera särskilt vårdslöst köp av sexuell tjänst där den som utför den sexuella tjänsten är ett offer för människohandel. Det måste vara värre att köpa en sexuell tjänst i en situation där det framgick eller borde ha framgått att den prostituerade i realiteten var en sexslav. Om man vårdslöst bidrar till att upprätthålla ett tillstånd av slaveri är det enligt min mening mycket mer integritetskränkande för offret än vad straffskalan för sexköp ger utrymme för.

På jullovet var jag tillsammans med mina barn på väg till Moderna Museet. Vi passerade en man i sovsäck vid Norrmalmstorg. Det var minusgrader. Snålblåst. Sovsäcken hjälpte nog något mot kylan, men det såg ruskigt kallt ut. Jag har sett honom tidigare. Han ligger ofta däromkring, i sin sovsäck. Jag brukar däremot inte se hans ansikte. Han gömmer alltid ansiktet i sovsäcken. Varför vet jag inte, men jag gissar att det är kölden. Kanske är det också skamkänslor. Skammen över att leva på andra människors allmosor.

Det tycks mig som att det har varit mer tiggare i rörelse under de senaste månaderna än tidigare. Inte bara på Norrmalmstorg, utan (åtminstone) i Stockholm i stort. Många av dessa kommer från andra länder. Det är dessa tiggare som nu har blivit föremål för lagstiftarens intresse.

Redan förra sommaren lanserade Centerpartiet förslaget att förbjuda ”organiserat tiggeri”. Egentligen handlar tiggeriet, i vissa delar i alla fall, om ”slaveri”. Det framhöll Johan Linander, rättspolitisk talesperson för Centern, för Svenska Dagbladet. Han fortsatte: ”Många tror att de gör en god gärning när de ger pengar till någon som tigger. Men i själva verket går pengarna rakt ned i fickan på en profitör. Den här verksamheten är allt oftare organiserad av någon som tjänar pengar på utsatta personers tiggande”.

Så sade Centerns företrädare förra sommaren. Sedan dess har Moderaterna instämt i problemformuleringen, och framhållit behovet av att se över strafflagstiftningen. Sverigedemokraterna, i alla fall vissa av dem, verkar vara inne på samma linje. Problemet är bara att problemformuleringen inte stämmer.

Jag vet inte om Linander har rätt i själva sakfrågan. De poliser som har deltagit i diskussionen har delvis givit en motsatt bild. Men även om det är sant kvarstår frågan: Vad är det egentligen som man vill förbjuda?

Enkelt uttryckt är det redan kriminellt att utnyttja någon för att tigga, eller att exploatera en tiggares utsatta situation. De slavar som Linander talar om är brottsoffer enligt brottsbalkens regler om människohandel. Även mindre allvarliga former av utnyttjande är kriminaliserat. Reglerna om ocker förbjuder att utnyttja personers trångmål eller beroende ställning för att skaffa sig otillbörliga fördelar. Förslavandet, dess upprätthållande och exploaterandet av de utsatta är alltså redan förbjudet.

Det finns i och för sig tecken på att såväl människohandelsbrottet som ocker inte beivras i tillräcklig utsträckning. Men om existerande förbud inte efterlevs är det knappast tillskapandet av nya förbud som behövs. Om lagstiftaren anser att rättsväsendet inte är tillräckligt effektivt i att tillse att straffreglerna efterlevs borde man se över styrningen av rättsväsendet, inte skriva nya straffregler.

Någon kriminalisering av utnyttjandet av personer för tiggeri behövs inte. Förslaget tar inte heller sikte på det. Istället talar man om organiserandet av tiggeri. Tiggeri i sig är tillåtet (och inga seriösa bedömare vill förbjuda det). Det är sysselsättningens sista utpost: När inga andra inkomstkällor står till buds kan en person hoppas på att kunna dra in litet pengar på att tigga. Det är alltså organiserandet av denna sysselsättning, det sista halmstrået för den som inte som inte kan få någon annan försörjning, förslaget nu vill kriminalisera.

Smaka på uttrycket, ”förbud mot organiserandet av tiggare”. Låt det rulla runt i munnen. Sätt därefter in det i ett historiskt sammanhang. Testa t.ex. att byta ut ordet tiggare mot, säg, industriarbetare. Det var inte så länge sedan andra marginaliserade och utsatta yrkesgrupper ville organisera sig. Det var inte så länge sedan de marginaliserade och utsatta yrkesgruppernas organiserande ansågs som ett hot och som något som behövde kväsas. Och det var inte så länge sedan som civiliserade länder kom fram till insikten om att denna rätt att organisera sig därför behövde särskilt skydd mot övermakten och att detta särskilda skydd hörde till de grundläggande rättigheterna i en rättsstat – föreningsfriheten. Och nu föreslås alltså ett förbud mot att en av de svagaste grupperna i samhället ska kunna organisera sig?

Det är inte juridiken som är det viktigaste. Det viktigaste är mannen i sovsäcken på Norrmalmstorg. Han som inte gjorde några direkta ansträngningar för att få in pengar annat än att lägga ut sin mössa och en skylt på knagglig svenska framför sig. Jag kan förstås inte veta bakgrunden, men den frusne och diskrete mannen gav knappast intryck av att ha tvingats i arbete av maffian. Vad jag däremot är ganska säker på är detta: Efter alla utspel om att den organiserade brottsligheten styr tiggare på gatorna låter åtskilliga människor bli att stoppa den där tian i mössan på Norrmalmstorg och många av dessa motiverar det för sig själva med att ”man vill ju inte stödja maffian”.

Ingen vill stödja maffian. 14 kronor blänker till i den sovande mannens mössa utanför Donken på Norrmalmstorg. Alltmedan han gömmer sitt ansikte i sovsäcken.

Cecilia Markström skriver tänkvärt och viktigt om kampen mot människohandel i dagens SvD. Hon påminner om att en viktig del av strategin mot trafficking är att ”follow the money”, att slå mot de ekonomiska incitamenten.

I det sammanhanget vill jag slå ett slag för min käpphäst, nämligen att i en follow the money-strategi så är det viktigt att också skapa civilrättsliga förutsättningar för offren för människohandeln att kunna frånhända förövarna den vinst de gjort på exploateringen. Typfallet: Den kvinna som tvingats sälja sig för sexuella ändamål ska ha rättsliga verktyg för att kunna kräva slavhandlaren på de pengar som hon gjort på att sälja sitt offer.

Det finns härvid fortfarande strategier som borde undersökas.

I höst är det val. Då väljer vi ny lagstiftare. Makten utgår från folket, representeras av riksdagen och riksdagens maktmedel är lagstiftningen. Så stadgar regeringsformen. Det är alltså just lagstiftare som vi väljer i september. Det är märkligt hur litet intresse som ägnas åt hur riksdagsledamöterna faktiskt betraktar sitt maktmedel. Eller, annorlunda uttryckt, vilka lagar vill egentligen riksdagsledamöterna stifta? Och hur bra koll har de på det redan existerande regelverket?

I det sammanhanget finns det riksdagsledamöter som utmärker sig. Redan för något halvår sedan utsåg jag ett lagförslag framfört av miljöpartisten Esabelle Dingizian till mandatperiodens mest rubbade.  Dingizian vill nämligen göra om den s.k. sexköpslagen så att sexköp ger samma straff som trafficking. Det kommenterade jag på följande sätt: ”Dingizian säger alltså att det borde vara samma straff på att köpa sex från en frivillig man som om jag åker till ett annat land och där bryter ned en annan människa med tvång eller lögner, packar in offret i en lastbil, tar ifrån offret hans pass och hans möjligheter att fly, låser in honom i en barack, ger honom rutten mat två gånger per dag, förslavar honom och tvingar honom att sälja sex under en längre tid.”

Nu visar det sig att Dingizians reformförslag bygger på (i och för sig vanligt förekommande)  felaktiga föreställningar om hur regelverket idag ser ut. Missförtåndet om denna viktiga reglering verkar dessutom vara partiets och inte bara Dingizians. I den rättspolitiska fråga där MP positionerat sig tydligast – sexualbrotten – så verkar det som att partiet inte vet hur lagen idag är inrättad.

I en nyligen publicerad artikel på Newsmill beskriver Dingizian Miljöpartiets rättspolitiska reformagenda inför valet. Några av de grundtankar som hon – i enlighet med vad som fastslagits på MP:s kongress – utgår från är sympatiska, om än kanske självklara, nämligen att offer för trafficking förtjänar ett starkt skydd och all hjälp som kan behövas. Problemet är att det tycks som att MP inte vet hur det skyddet, och den hjälpen, är konstruerad idag. Så här skriver Dingizian om MP:s inställning:

”Ge traffickingoffer, de prostituerade som männen köper sex av, brottsofferstatus och därmed möjlighet till civilrättsligt skadestånd från förövaren”

Och vidare: ”Miljöpartiets nya politik innebär att de som är offer för människohandel ska få brottsofferstatus och kunna åtnjuta skadestånd. I dag är det nämligen så att offret för människohandel inte kan få skadestånd från förövaren, sexköparen.”

Här har något blivit väldigt fel: Offer för människohandel har självklart brottsofferstatus redan idag.

Brottet människohandel har dessutom konstruerats om ett flertal gånger för att bli mer inklusivt, idag omfattas förutom offer som säljs för sexuella ändamål även andra offer – de som tvingas tigga, t.ex. – av regelns brottsofferstatus. Det finns åtskilliga exempel från domstolarna på hur offer för människohandel fått ersättning. Brottoffermyndigheten har därtill beslutat i ett flertal fall beslutat utge ersättning till sådana offer, inte sällan med (jämförelsevis) mycket höga belopp.

Nu ser jag framför mig hur det rycks på axlar hos läsaren.  Ibland tycks det som att det finns en resignation kring riksdagsledamöternas förslag, att det liksom inte spelar någon roll vilka tokigheter som ledamöterna kläcker ur sig eftersom det ändå sällan är något annat än förslagen från regeringen som sedan faktiskt blir lag. Understundom kombineras detta med den nedlåtande inställningen att riksdagen till stor del består av bizarra människor från landsbygden som man inte kan ta på riktigt allvar – galenskaperna hålls i schack av partierna och framför allt av regeringen. Det är en märklig uppfattning . Riksdagsledamöterna är folkets företrädare. Det är riksdagen – inte regeringen – som besitter den formella makten i det svenska statsskicket. Och det är just genom lagstiftningen som riksdagen kan utöva makten.

Hur den makten utövas är en angelägenhet för oss alla.

I det här fallet är det dessutom än allvarligare. Dingizian är talesperson i jämställdhetsfrågor för MP. Hon uttalar sig om vad partiets kongress kommit fram till inför ett val där MP vill sitta i regeringen. Och då visar det sig att Miljöpartiet vill stifta lag om något som det redan finns lag, och där det dessutom finns betydande praxis (att offer för människohandel skall få brottsofferstatus). Därtill vill partiet stifta lag om något som ingen rimligen kan anse (att jämställa frivilliga sexköp med slaveri).

Det skall bli spännande att läsa propositionerna för dessa reformer om MP är med om att bilda regering.

Europadomstolen i Strasbourg har i ett viktigt avgörande tagit upp frågan om statens ansvar för att förhindra människohandelsbrott. Fallet Rantsev mot Cypern och Ryssland kommer tveklöst att bli ett landmärke i diskussionen om trafficking. (En fin redogörelse för fallet finns här i den lysande bloggen ECHR BLOG, som bevakar praxis från Europadomstolen.)

Oxana Rantseva arbetade som ”kabaretartist” på Cypern. Kabaretartister är i realiteten prostituerade och en del av en omfattande prostitutionsmarknad på Cypern. De prostituerade, visar en rapport som tagits fram av en ombudsman på uppdrag av den cypriotiska staten, kommer ofta från andra länder – framför allt länder från f.d. Sovjetunionen. Ofta vet de blivande prostituerade om vad som väntar dem i Cypern, men en del luras eller tvingas in i prostitutionsverksamheten. Väl på Cypern så underkastas ”artisterna” det typiska människohandelsförtrycket: De blir fråntagna sina pass, utsatta för hot om att bli utkastade från landet eller utsatta för våld om de inte gör som de blir tillsagda, de misshandlas och förnedras och dessutom tvingas de bo under vidriga förhållanden, baracker som bevakas av vakter.

Fallet Rantseva visar att det på Cypern dessutom finns en stark institutionell uppbackning för prositutionsmarknaden. När Oxana Rantseva försökta bryta sig loss från slaveriet på den klubb på vilken hon var verksam tog ägaren av klubben med henne till polisen, för att låta kasta ut henne ur landet. Polisen placerade utan frågor flickan i en cell, konstaterade efter ett antal timmar att det inte fanns någon anledning att hålla henne kvar i cellen, och ringde därefter upp klubbägaren igen och tvingade honom, som då var motvillig, att hämta flickan ur cellen.

Därefter fördes flickan till en lägenhet utanför vilken hon, morgonen efter, hittades död. Undersökningen av dödsfallet kan bäst beskrivas som summarisk.

Den klagande i fallet var den döda flickans far. Människohandelsbrottet innebär, konstaterar Europadomstolen, en kränkning mot art. 4 i Europakonventionen, som innehåller ett förbud mot slaveri och tvångsarbete – en artikel som sällan tillämpas. Domstolen fastslår att de nationella staterna har långtgående skyldigheter att tillhandahålla ”safeguards” mot trafficking. Det inkluderar också, ” in addition to criminal law measures to punish traffickers, Article 4 requires member States to put in place adequate measures regulating businesses often used as a cover for human trafficking.” Domstolen beaktade också det s.k. Palermo-protokollet rörande människohandel.

Cypern deklarerade för egen del under målets handläggning att flickans och pappans rättigheter hade kränkts. Vissa åtgärder föreskickades samtidigt. Men det påverkade inte bedömningen.

Cypern hade brutit mot Europakonventionen på flera punkter, konstaderade Europadomstolen. Även Ryssland fälldes för kränkning.

För svenskt vidkommande så kommer målet att läsas i sammanhanget av vilka krav man kan ställa på den svenska rättsordningen att dels ingripa med människohandel och aktiviteter sammanhängande med människohandel, dels vilka rättsmedel som rättsordningen behöver tillhandahålla till offren för brott. De svenska domstolarnas faiblesse för att behandla traffickingbrott som koppleribrott – ett brott enligt vilket den prostituerade inte anses som brottsoffer – kan härvid utgöra ett problem.

Om detta återkommer jag. Men fram tills dess så kan jag tipsa om Per Gudmundssons inlägg om Aftonbladets kommenterarer kring filmen Mammut i samband med ett lustmord på läsvärda tidningen Arena – och hur även Aftonbladets skribenter har svårt att skilja prostituerade från ”kabaretartister”, eller, well, ”gästarbetare”.

Idag skriver Madeleine Leijonhufvud om sexköp utomlands. Hon slår ner på ”svenska män” som åker utomlands för att köpa sex av barn och ungdomar – hennes fokus ligger på femtonåringar. Ur ett moraliskt perspektiv är det naturligtvis en no-brainer: Svenskar ska lika lite som andra inte köpa sex av barn. (Men jag stör mig verkligen på könsstereotyperna – det finns även svenska kvinnor som köper sex utomlands. Skulle inte debatten må bra av litet mindre stereotyper där män är djur, begår brott, har makt, medan kvinnor är väna varelser som blir offer och lever sitt liv i maktlöshet.) Om det är principiellt rimligt att slopa kravet på dubbel straffbarhet i dessa fall har jag själv ingen uppfattning om, även om jag kan se problem med Leijonhufvuds förslag.

Det pågår nu en utredning med öppet mandat som skall se över den svenska sexköpslaglagstiftningen. Utredare är nuvarande JK Anna Skarhed. Skarheds utredning kommer säkert att ta upp de positiva effekter som sexköpsförbudet har när det gäller att moverka människohandel för sexuella ändamål. Här finns det indikationer på att sexköpslagen gör verklig nytta. Och det är i sådana fall en faktor att sätta högt upp på sexköpslagstiftningens plus-konto: Trafficking är vår tids mest helvetiska brottslighet. 

Men jag tror att det finns rättsliga lösningar som skulle göra mer nytta. Sexköpslagstiftningen fungerar som ett negativt incitament för sexköparmarknaden vilket hjälper även offer för trafficking. Men den är inte tillräcklig. Dessutom går det inte inom ramen för sexköpslagen att ge tillräckligt ingripande straff för de allavarliga brott som människohandeln innebär: Det är en fundamental, fundamental i ordets rätta bemärkelse, skillnad mellan att köpa sex av en artonåring som vill ha extra fickpengar till en Canada Goose-jacka och att köpa sex av en neddrogad kvinna från Rumänien där ersättningen går till en råbarkad man utanför dörren.

Regeringen borde snabbt tillsätta en utredning eller utvidga mandatet för den nuvarande utredningen för att titta på lösningar som verkligen kan slå mot det viktigaste, nämligen den mänskliga slavhandeln. Förslagsvis kan man i anslutning till regeln om sexköp lägga till en regel med innebörd att om man köper sex av en traffikerad person – en som tvingats till prostitution – skall man kunna dömas till ett hårt straff, säg upp till fyra års fängelse för ett uppsåtligt brott av normalgraden (där normalgraden kan ta sikte på tydligt traffikerade offer men där den prostituerade är i bojor eller liknande). Vidare borde ett brott där redan vårdslöst köpande av sexuella tjänster från ett offer för människohandel kunna införas, med straffsatser betydligt strängare än vid vanligt sexköp. Båda brottskategorierna borde kunna förenas med kränkningsersättningsremedier där skadeståndet ligger på nivån som vid människohandel under kortare tid.

Kraftfulla verktyg som skulle med eftertryck motverka köp av sexuella tjänster från den som framstår som eller som man borde misstänka är ett offer för människohandel. Genom tydliga skrivningar i förarbeten kan sedan tydliggöras hur särskilt vårdslöshetsansvaret inte riskerar drabba andra än de som borde.