Igår kväll lyckades jag genom en inte helt allvarligt menad kommentar sätta igång ett samtal på Twitter (jodå, faktiskt: ett samtal på Twitter). Ämnet var det juridiska språket. Sådana samtal är i och för sig rätt vanliga bland jurister, men de olika tweetsen fick mig åter att inse hur svårt ämnet faktiskt är.

Grunden till hela problemet är att juridiken vänder sig till två grupper som har ganska olika förväntningar på och olika förmåga att förstå språk. Å ena sidan står medborgaren i gemen, de personer som försöker förstå vilka sociala rättigheter de har, vilken skatt de förväntas betala eller vem nu dömts till vad i domstolens dom. På den andra sidan står juristerna själva som förväntar sig att lagen eller domen skall passa ihop med den stora massan av annan juridik, som har sina speciella begrepp och som kräver att språket skall exakt uttrycka det som menas, inget mer, inget mindre, inget annat. Den fråga om vilken det jämt bråkas är om och i jakande fall hur dessa två gruppers krav går att tillfredsställa samtidigt.

Jag har förstås inget slutligt svar på denna fråga, det skulle vara förmätet. Däremot har jag en åsikt, men den åsikten är inte tillräckligt stark för att jag inte varje gång jag hamnar i en sådan situation skulle tvivla på den igen. Jag tenderar åt det konservativa hållet, den positionen där det tekniska, det exakta i språket betonas. Jag måste dock erkänna att den andra sidan, reformsidan om man så vill, har viktiga argument.

Det centrala måste vara att det juridiska språket är förståeligt. Huruvida det sedan är gammalmodigt, modernt, hippt eller mossigt spelar i mina ögon ingen som helst roll. Jurister måste, liksom alla andra yrken, tillåtas ha sin sociolekt, gruppens speciella sätt att tala och skriva. Ingen förväntar sig heller av en läkare att hen skall tala och skriva som den invandrade industriarbetare hon behandlar, förutsatt att patienten förstår vad läkaren säger. Detsamma måste få gälla för jurister. Förståeligheten är det centrala. Med denna utgångspunkt finns några centrala frågor.

Först kan man behandla det fjuttiga, det jag uppfattar som ytliga detaljer. De som vill reformera det juridiska språket har enligt min mening en tendens att sikta på ganska tomma symbolfrågor, och jag och mina konservativa meningsfränder har en tendens bli onödigt upprörda över dessa symbolfrågor. Huruvida man skriver att något skall göras eller ska göras, spelar rimligtvis ingen som helst roll, det borde man kunna lämna åt den enskilda juristen att avgöra. Valet påverkar inte förståelsen.

Lite svårare är det med ord som i talspråk kan anses vara nästan utdöda. Emellertid påstås ibland vara ett sådant ord (jag tvivlar på den beskrivningen) och därtill finns vissa andra uttryck såsom just ordet såsom, utom riket, eljest och vad mer det kan finnas. Inom regeringskansliet finns därför den såkallade Svarta listan över uttryck som inte bör användas i juridisk text. Denna lista har upprört många känslor (även mina) och kan diskuteras. Å ena sidan: visst, åtminstone vissa av dessa ord är numera så sällsynta att medborgaren som inte är jurist inte utan vidare kan förväntas förstå dem. Å andra sidan: vissa ord bär på betydelsenyanser som gör språket mera precist utan att alltför mycket störa förståelsen. För att ta ett exempel som inte finns i Svarta listan är det en skillnad mellan att säga som hovrätten sade och såsom hovrätten sade; som kan inte ersätta såsom. Somliga ord som enligt Svarta listan bör undvikas verkar också mera ett försök att få juridisk text att kännas fräscht än att orden stör förståelsen. Frasen när fråga är om bör exempelvis enligt Svarta listan ersättas med när det är fråga om: jag har svårt att förstå den stora skillnaden i förståelighet som denna rekommendation uppnår.

Det centrala problemet ligger enligt min mening i grammatiken och i syftningarna. Det här där skon klämmer. Sug exempelvis på den här rubriken till domen NJA 1915 s. 1:

I mål mot svensk man om utbekommande av uppfostringsbidrag till ett i Tyskland avlat oäkta barn uppkommer — i anledning av invändning att käranden haft samlag jämväl med annan än svaranden — fråga om tillämpning av svensk eller tysk lag beträffande antagandet av faderskap till dylikt barn.

Är det svåra här ord om utbekommande, avlat eller jämväl, eller är problemet att meningen är så in i Norden invecklad? Det senare, skulle jag säga. Jag skulle också säga att det är där de flesta konservativa jurister syndar. Vi konservativa försöker få in så många förbehåll, nyanser och undantag i en och samma mening att meningen, när den är färdig, kräver ett väldigt väl tränat språkligt korttidsminne för att läsaren skall kunna förstå den redan vid första läsningen. Man kan förenkla grammatiken och syftningarna och få sin mening att framgå utan att briljera med sin behärskning av svensk grammatik.

Samtidigt lurar här en annan fara, att nämligen det juridiska språket förfaller till treordsmeningar som inte står i något sammanhang med varandra (Tage Danielsson gjorde sig någon gång lustig över denna typ av språk i kvällspressen, men jag minns inte exakt var). En resonerande text, en text där argumenten för eller emot något visst påstående framgår, kräver sin grammatik, sina syftningar: det är närmast omöjligt att resonera exakt när grammatiken blir alltför enkel. I samtalet på Twitter igår nämndes också att en förvaltningsdomstol fått kritik av en språkgranskare för att skriva för simpelt. Vi har med andra ord att göra med en balansgång.

Exakt var balansen ligger, är en funktion av två saker, tror jag. Dels spelar den individuella juristens känsla och förmåga in. Jag, en invandrare som lärt sig svenska i stort sett på juristlinjen, tycker exempelvis att det är svårt att skriva ledigt och talspråkligt. Dels spelar mottagaren roll: det är en sak att skriva för jurister, en annan att skriva för lågutbildade grupper såsom narkomaner som döms för brott. Exakt var balansen ligger, är svårt att säga.

Svårast är balansen för domstolarna. Deras domar måste kunna tolkas av jurister, måste ansluta till juridiken och i överinstansernas fall också kunna utgöra en juridisk regel. Samtidigt vill förstås de parter som drivit processen veta vad domstolen kommit fram till. Med andra ord måste både Östermalmsadvokaten lika väl som pundaren kunna förstå domen. Det är förmodligen närmast omöjligt (trots att åtminstone vissa narkomaner påstås ha lärt sig ”formell tjackpundarsvenska”). Man måste åtminstone i huvudsak skriva antingen för advokaten eller för narkomanen – man kan inte samtidigt skriva för båda.

Och där är vi tillbaka till utgångspunkten. Är det viktigare att juristen eller är det viktigare att narkomanen förstår? Har inte narkomanen ett juridiskt ombud som kan översätta domen? Förstår lekmannen hur en jurist resonerar ens när orden och språkdräkten känns bekanta? Krävs det inte en massa bakgrundskunskap för att förstå en juridisk text, även om den juridiska texten är skriven på vardaglig svenska?

Jag har inget slutligt svar, men jag vet var jag står. Jag kommer dock även vid nästa diskussion på Twitter att bli osäker och inte kunna argumentera för min åsikt med övertygelsens hela kraft.