De flesta torde ha hört om det gräsliga våldtäktsfall som nyligen ägde rum i Indien. Fallet tjänar för närvarande till att dölja det faktum att våldtäkter (om än kanske inte av samma vidriga sort – det finns grader i helvetet också) varje dag äger rum i alla länder: för närvarande är Indien helvetets varmaste plats och här hemma hos oss är allt frid och fröjd. Det är enkelt att ta ställning: våldtäktsmännen är helt utan tvivel ett vidrigt avskum. Det är lätt att kräva lagens strängaste straff (vilket dock, märk väl, i detta fall i Indien är dödsstraff). Det moraliska ställningstagandet är för en gångs skull enkelt.

Nu har också de advokater som är anslutna till domstolen (i många rättssystem har advokater bara rätt att vara verksamma i ett visst domstolsdistrikt) beslutat att det vore ”omoraliskt” att försvara de åtalade männen. Ingen skall åta sig försvaret, sägs det. Men enligt min mening går här den moraliska reaktionen överstyr. Så här får det inte gå till. Advokaterna gör sig själva till instrument för lynchjustis.

Den som står åtalad har nämligen rätt att bedömas kyligt och sakligt efter lagens regler och att inte utsättas för hämnd. När känslosvallen går höga, krävs för detta en försvarare, en utbildad jurist som kan påminna åklagare, domstolen och allmänheten om att de håller på med en juridisk process, inte med en lynchhängning. Det krävs en utbildad jurist som ser till att i förväg stipulerade regler används på fallet, inte för tillfället uppgjorda specialregler som går ut på att säkerställa att just denna åtalade straffas. Ett försvar genom en kunnig jurist är med andra ord en oumbärlig del av rättsstaten.

Detta innebär att jurister som den före detta tyska inrikesministern Otto Schily (vars politiska gärning är diskutabel) är jurister som förstår sitt uppdrag: Schily försvarade Baader-Meinhof-terroristerna när halva Tyskland skrek efter att man skulle låsa in dem och slutförvara nyckeln någonstans längs ner i havet. Det innebär att jurister som Geir Lippestad som försvarade Anders Behring Breivik förtjänar vår aktning och vårt stöd. Ingen har någonsin sagt att det är enkelt att leva i en rättsstat: en rättsstat kräver att vi emellanåt ignorerar våra ”naturliga” känslor och låter förnuftet råda just när det känns som allra svårast.

Hur det kan bli utan försvarare, hur det kan bli när känslorna tar över och det är ”moralen” som tar över, visas tydligt av den tyska erfarenheten. Under nazisterna skulle politiska processer avgöras efter ”sund moral” och teknikaliteter som försvar och allsidig belysning av fallet skulle inte behövas. Domstolen skulle tillämpa ”folkets sunda uppfattning” (gesundes Volksempfinden – ”sunt förnuft” skulle man nog säga på svenska) i sitt sökande både efter ”sanningen” och efter det lämpliga straffet. ”Volksgerichtshof” kallades detta – ”folkets domstol”. Det ansågs omoraliskt att försvara ”folkets fiender”. Resultatet kan ses här (varning för en stark berättelse och starka bilder).

Skillnaden mellan ”Volksgerichtshof” och den ”rättvisa” som de indiska advokaterna tänker sig är minimal. En åtalad behöver en försvarare, i synnerhet när allmänheten är övertygad om den åtalades skuld, brottet är grovt och det kanske till och med finns ett erkännande. Utan försvar blir den juridiska rättvisan en fars.

De indiska advokaterna som vägrar försvara de åtalade visar sig ha en synnerligen omoralisk syn på rätten.