Med anledning av den diskussion som inletts genom att Pressombudsmannen framhållit att de pressetiska institutionerna kan omfatta även journalisters deltagande i sociala media bad jag Benjamin O. J. Boman följa upp sitt inlägg om ansvaret för kommentarsfält med ett inlägg om huruvida PO:s inställning också kan knyta an till det tryckfrihetsrättsliga maskineriet.

Utgivaransvaret på sociala medier

Pressombudsmannen (PO) Ola Sigvardsson uttalade på onsdagen till tidningen Journalisten, att ”inlägg som svenska journalister som gör i sin yrkesroll på privata konton i sociala medier, ska kunna prövas” av PO och Pressens Opinionsnämnd.

Pressombudsmannens uttalande innebär att han gärna skulle se att sådana uttalanden kunde prövas, ehuru han medger att det saknas regelverk och praxis för en sådan prövning. På frågan om huruvida ansvariga utgivare ”kan hållas ansvariga för innehållet på anställdas privata Facebookkonton” svarade PO ja, och motiverade: ”Om journalister använder sociala medier för att diskutera eller upplysa om saker som rör till exempel det redaktionella arbetet, faller det under utgivaransvaret” (Johannes Nesser, PO vill kunna pröva journalisters Facebookinlägg, Journalisten 2011-09-07).

Av naturliga skäl har detta uttalande kritiserats av vissa utgivare. ”Är jag ansvarig för vad [medarbetaren] Andreas Ekström säger på en fest?” undrar Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström, enligt Journalisten.

Jag har blivit ombedd att utreda huruvida journalisters uttalanden på sociala medier omfattas av de yttrandefrihetsrättsliga regleringarna. Det kan konstateras att de sociala medierna som sådana inte anses omfattas av tryckfrihetsförordningen, TF, eller yttrandefrihetsgrundlagen, YGL (se t.ex. Justitiekanslerns skrivelse 2011-09-06 i ärende med dnr. 5506-11-31, om http://www.facebook.com).

Detta är ju i enlighet med huvudregeln, att webbplatser inte automatiskt har något grundlagsskydd (och därmed inte heller någon skyldighet att utse utgivare eller uppge vem som ligger bakom webbplatsen). Tryckfrihetsförordningen torde inte kunna vara tillämplig på sådana sociala medier som utgörs av webbplatser. Enligt databasregeln i 1:9 YGL, kan ”en databas, vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten”, omfattas av YGL:s skydd, bl.a. om den drivs av redaktion för en periodisk skrift, eller om utgivningsbevis har sökts för verksamheten.

Vad som avses med begreppet ”redaktion” har behandlats av Högsta förvaltningsdomstolen i RÅ 2003 ref. 30. Domstolen fann att begreppet inte kunde ges en annan och vidare innebörd än att det ”innefattar de personer som har hand om ordnandet och utgivningen av tryckta skrifter”, tillsammans, och att YGL 1:9 inte fordrar att tillhandahållandet av databasen måste ske ”som ett led i att förmedla nyheter eller att skapa opinion”.

Innebär detta att enskilda redaktionsmedlemmars bloggar och Facebook- och Twitterkonton omfattas av databasregeln och således av den ansvarige utgivarens ansvar? Rimligen inte, då den enskilde redaktionsmedlemmen inte själv utgör redaktion för den tryckta skriften, och syftet med regleringen i databasregeln var att skydda även ”medier som kan användas för informationsförmedling i former som gör det möjligt för en ensam utgivare att råda över innehållet på ett sätt som är likvärdigt med vad som gäller tryckta skrifter” (prop. 1990/91:64, s 112).

Såvida inte journalisten inhämtar den övriga redaktionens och den ansvarige utgivarens samtycke inför publicering av varenda Facebook-, Twitter- eller blogginlägg, och det även i övrigt tydligt framgår att det sociala mediekontot är kopplat till den tryckta periodiska skriften, torde inläggen falla utanför grundlagens reglering. Nu bortser jag från sådana (förmodat förhandsgranskade) bloggar – t.ex. redaktionsbloggar – som finns direkt på en grundlagsskyddad webbplats och därför omfattas av databasskyddet och utgivarens ensamansvar. (Jag bortser även från olika typer av webbsändningar, som kan vara skyddade enligt 1:6 YGL, och från e-postutskick som skulle kunna anses vara radiosändningar.)

Hur kan då PO hävda att ansvarig utgivare har ansvar för journalisters uttalanden i sociala medier? Svaret är enkelt: uttalandet är inte av juridisk karaktär. PO kan inte avse att utgivarna har något tryck- eller yttrandefrihetsrättsligt ansvar för innehållet, utan blott ett slags pressetiskt ansvar.

Även om pressetiken och juridiken stundom sammanblandas, är detta vanskligt onekligen (se Anders R Olsson, Farligt blanda ihop pressetik och juridik, Dagensjuridik.se, 2010-06-22). Syftet med PO och PON är inte att genom rättstillämpning reglera medierna, utan rimligen att utforma etiska riktlinjer för en ansvarsfull publicism. På PO:s webbplats kan man, i ingressen till de etiska reglerna för press, TV och radio, läsa följande: ”Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen.”

Jag har inga synpunkter på hur mediesektorn självsanerar, och kan således inte kritisera PO:s inställning. PO har för övrigt utvecklat sin ståndpunkt, enligt följande (Johannes Nesser, Tweet PO-anmäld, Journalisten 2011-09-08): ”Konton som är direkt kopplade till en tidning bör kunna prövas av PO och Pressens Opinionsnämnd. Rent privata inlägg på journalisters egna konton ska givetvis inte prövas. Det intressanta och svåra är det du själv tar upp; gråzonen med privata konton som används i det journalistiska arbetet. Här konstaterar den norska kommittén, vars utredning jag kommenterade på Journalistens hemsida, att man får bedöma från fall till fall. Och det kanske är så långt man kan komma för tillfället.”

Annonser