Genom en e-postlista uppmärksammas jag på ett nyligen avkunnat mål i High Court of Australia. Exakt vad målet handlade om är likgiltigt för mina syften här. Det centrala är att i målet fråga var om huruvida bestämmelsen i en lag i delstaten Victoria (denna lag kommer nedan att kallas för ”Förklaringen”, en översättning av engelskans ”Charter”) som krävde att annan lagstiftning skulle tolkas i enlighet med de mänskliga rättigheterna var giltig: fick den lagstiftande församlingen i Victoria kräva av domstolarna att de skulle tolka all lagstiftning i enlighet med de mänskliga rättigheterna?

High Courts svar blev med knapp marginal jakande, men inte heller det intresserar mig här. Det som jag tyckte var intressant var den mening som avkunnades av Heydon J, som befann sig minoritet. Heydon J pekar nämligen på några fundamentala problem med mänskliga rättigheter som juridisk – istället för politisk – standard som är väl värda att fundera på, alldeles oavsett huruvida man håller med honom eller inte.

För läsarnas bekvämlighet har jag översatt de relevanta ställena i domen. Paragrafnumreringen är från originalet, så den som är så hågad bör enkelt kunna kontrollera huruvida min översättning är rättvisande. Heydon J sade:

380.      Två av Förklaringens karakteristika. Förklaringen må återspegla mycket av det som är bäst och mest upplyst i den mänskliga anden. Men det finns några förtjänster på vilka Förklaringen inte kan göra anspråk.

381.      En är originalitet. Väldigt många av de rättigheter som Förklaringen beskriver är nämligen säkrade redan enligt befintlig praxis eller lagstiftning. Rättigheterna i denna senare tappning är utmejslade på ett detaljerat, koherent och inbördes sammanhängande sätt. De mycket generella rättigheterna till frihet och trygghet i 21 § kan exempelvis jämföras med de ojämförligt mera specifika och detaljerade reglerna som enligt allmän lag stadgas för brottmålsprocessen. Dessa regler utgör robust lagstiftning. Brott mot dem kan leda till straffrättsliga påföljder, skadeståndsskydlighet och avvisning av bevisning. Dessa rättigheter har arbetats fram under en mycket lång tid av domare och lagstiftare som i ljuset av praktisk erfarenhet allvarligt funderade på inblandade motstående intressen och värden. Därefter har under de senaste decennierna införts en mängd detaljerad diskrimineringslagstiftning och annan lagstiftning om mänskliga rättigheter, både delstats- och på förbundsnivå. Och det finns uppgifterna för delstats-, förbunds- och andra ombudsmän. Som en före detta federal ombudsman påpekat:

”Hyllmetrarna av böcker om mänskliga rättigheter på juridiska bibliotekens hyllor nämner sällan ombudsmännen som myndigheter som har med mänskliga rättigheter att göra. Det fokuseras till absolut övervägande delen på förklaringar om mänskliga rättigheter, på domstolar och internationella dokument. Men … utredningen av klagomål genom ombudsmännen beör omedelbart frågor om mänskliga rättigheter, på områden så olika som genomdrivande av lagstiftningen, undandragande av bidrag, tvångsförvaring av invandrare, behandlingen av små barn, påläggande av straffskatt och utövningen av regeringens tvångsmakt.”

382.      En annan förtjänst som Förklaringen inte kan göra anspråk på är konformitet med centrala värden som förknippas med rättstatlighet – och rättsstatlighet anses  normalt, om än inte allmänt, vara intimt förknippat med skyddet av de mänskliga rättigheterna. Ett värde som förknippas med rättsstatligheten och från vilket Förklaringen avviker är förutsebarhet, speciellt i § 7(2). Det är mycket osannolikt att en tillämpning av Förklaringen gör lagstiftningen mera förutsebar än den skulle ha varit utan Förklaringen. Ytterligare ett värde som förknippas med rättsstatlighet och från vilket Förklaringen avviker är icke-retroaktivitet: § 49(1) stadgar:

”Denna Förklaring avser och är tillämplig på alla lagar, oavsett om de antagits före eller efter ikraftträdande av Del 2, och på alla andra författningar, oavsett om de beslutats före eller efter detta ikraftträdande.”

Förklaring är alltså tillämplig på de mycket talrika författningar som existerade före det att Förklaringen trädde i kraft. Förklaringen kan också avse beteenden som före ikraftträdandet ägde rum i enlighet med dessa författningar, eftersom beteenden som byggde på den tolkning av författningen som gällde före Förklaringens tillkomst, och som skulle vara laglig om denna tolkning var korrekt, i efterhand kan bli att anse som olaglig genom en ny tolkning som föranleds av Förklaringen.

[…]

431.   7(2) § leder därför till svåra uppgifter. Dessa uppgifter lägger paragrafen på domarna. Men uppgifterna är inte uppgifter för domare. De är uppgifter för lagstiftaren. 7(2) § avslöjar att den lagstiftande församlingen i delstaten Victoria har misslyckats att fullgöra de uppgifter den beskriver. Istället för att fullgöra sina uppgifter, har den delegerat uppgifterna till domstolarna. Eftersom denna delegering på det språkliga planet är så vag att den i grunden inte har någon som helst gräns, är den ogiltig. Delegeringen avser att domstolarna, inte den lagstiftande församlingen, skall stifta lagar. Delegeringen kommer att leda till debatter i vilka många olika positioner kan intas. Åsiktsskillnader kan uppkomma avseende frågor om vilka förnuftiga personer kan ha olika uppfattningar. Det kan finnas diskussioner i vilka oförnuftiga personer håller med varandra. Dessa diskussioner måste lösas genom ett beslut av lagstiftaren. Ett exempel utgörs av den diskussion som i detta mål uppkom inför Court of Appeal om huruvida en inskränkning av oskuldspresumtionen enligt 5 § [i den omstridda lagstiftningen] kunde anses vara motiverad. Court of Appeal ansåg den inte vara motiverad. Många skulle hålla med om detta. De som arbetar inom åklagarväsendet skulle kunna ha en annan åsikt. Många andra skulle hålla med denna avvikande åsikt. Grundläggande meningsskiljaktigheter av detta slag – som avser frågor om lämplighet, generell policy och moral – fordrar en lösning genom lagstiftaren, inte genom domstolarna. […]

Min tolkning av det som Heydon J säger är att politiken, genom att gömma sig bakom de mänskliga rättigheterna och genom att överlåta till domstolarna att avgöra vilka slutsatser som i varje enskilt fall skall anses följa av de mänskliga rättigheterna, flyr undan sitt ansvar, flyr undan sin skyldighet att fatta svåra beslut i situationer i vilka många viktiga intressen är i kollision med varandra. Domstolarna är dock illa rustade att avgöra de fundamentala värdefrågorna som denna typ av intressekollisioner aktualiserar.

Har han inte en poäng?

Annonser