Sanna Rayman skriver i Svenska dagbladet ganska – kanske alltför – entusiastisk om avregleringen av apoteksmarknaden. Jag själv tycker också att det blivit bättre för mig. Det är enklare att komma till ett apotek och apoteken har samtliga öppet längre. Jag märker på grund av högkostnadsskyddet inte heller av någon prishöjning för sonens astmamedicin. De mediciner jag själv köper – ganska få – har heller inte blivit märkbart dyrare. Jag tycker alltså också att avregleringen hittills ser ut att ha lyckats.

Men samtidigt är det väl för tidigt att ropa hej ännu. Reformen på apoteksmarknaden är alltför nyligen genomförd för att man skall kunna dra säkra slutsatser. De nyetableringar som skett känns åtminstone hos mig i den ganska lilla staden Skövde som en klar överetablering, och en konsolidering lär utan tvivel följa: alla de nya apoteken som öppnat kommer knappast att bära sig. Hur det på sikt ser ut med konkurrenssituationen, vet vi alltså inte ännu. Konkurrensverkets rapport, till vilken Rayman hänvisar, kan på den sidan knappast ens ge indikationer för hur det kommer att bli. Vi bör nog vänta åtminstone fem år innan vi drar våra första slutsatser.

Det sist sagda inkluderar också kritiken. På olika bloggar som politiskt står till vänster (här, här och här) sågas reformen utmed fotknölarna. Jag undrar på vilken grund: som sagt vet vi inte ännu hur det blir med reformen på apoteksmarknaden. Jag är också lite överraskad över klagomålet att den ena apotekskedjan inte vet vad den andra har för mediciner på lager: det är lite som att kräva att den ena livsmedelsbutiken skall veta vad den andra har för sortiment. För kroniskt sjuka handlar det knappast heller om akuta nödlägen för att få tag på medicin: som sagt har sonen astma, liksom även jag, och självklart måste man planera att man har rätt medicin hemma. Så har det väl alltid varit? Jag har svårt att se att detta skulle vara någon försämring.

Jag har också svårt för jämförelserna med el- eller järnvägsmarknaden. El- och järnvägsmarknaderna utgör exempel på speciella marknader, nämligen infrastrukturmarknader som utmärks av att den väsentliga grunden för marknaden – elledningar och spåren – är monopolistisk till sin natur. Dels bör den strukturen inte mångdubblas: det är knappast samhälls- eller företagsekonomiskt lönsamt att lägga ett nytt spår bredvid ett redan existerande och tillräckligt spår, en ny ledning bredvid en redan existerande och fullt tillräcklig ledning. Dels har de nödvändiga näten sina begränsningar: nätet kan inte lagra el och man kan alltså inte pumpa in hur mycket el som helst, och där ett tåg åker eller står, kan inget annat tåg åka eller stå. Ingen av dessa begränsningar gäller för apoteksmarknaden: det är bara att hyra en lokal och smälla upp ett apotek. De problem som vi utan tvival har på el- och järnvägsmarknaden kommer inte att yttra sig på apoteksmarknaden.

Det som däremot är ett äkta problem är ett möjligt oligopol såsom det som uppstått i Norge och som också finns i Storbritannien. Ett privat oligopol kan tänkas leda till att priserna ökar, då de privata företagen i motsats till det statliga monopolet har ett vinstkrav. Det statliga Apoteksbolaget måste numera också ha ett vinstkrav, eftersom annars reformen skulle vara en skenreform. Detta gäller åtminstone så länge Apoteksbolaget har en dominerande ställning på marknaden, vilket det lär ha under överskådlig tid: en dominant spelare får inte utnyttja sin dominerande ställning till att tvinga andra bort från marknaden. Högre läkemedelspriser är alltså ett realistiskt scenario, och detta är enligt min mening den enda realistiska negativa följden av avregleringen på apoteksmarknaden.

Med andra ord står vinsten i form av längre öppettider och åtminstone tills vidare fler apotek mot förlusten att priserna för läkemedel sannolikt kommer att stiga. Hur man väger dessa två synpunkter mot varandra, är inte givet, och självklart kan man tycka att de förväntade högre priserna väger tyngre än den utökade service som vi hittills har sett. Det bör dock anmärkas att det är ett lite försåtligt retoriskt grepp att påstå att det är ”de sjuka” som får betala notan. De allra flesta av oss köper relativt lite medicin. De som behöver receptbelagd medicin ofta, faller under högkostnadsskyddet, och det är alltså – i den solidariska anda som så ofta åberops i sammanhanget – skattebetalarkollektivet som får stå för de kanske ökande priserna. Även detta är förstås en allvarlig konsekvens som kanske kan anses väga tyngre än den förbättrade servicen, men det är i vart fall i den politiska retoriken viktigt att identifiera rätt bärare av kostnaden, nämligen friska liksom sjuka skattebetalande svenskar.

Det klagas ofta över den ideologiska hållningen som ser en vinst i att alla som så är hågade kan öppna apotek, driva elbolag eller järnvägstrafik. Det ligger dock åtskillig ideologisk rigiditet också i den hållningen som anser att allt blir bättre bara staten äger verksamheten. Jag kan inte se att SJ, Vattenfall eller Telia är särskilt välskötta, och jag har också svårt att förstå varför det är bättre att med skattemedel betala alla de byråkrater som krävs för att förvalta offentliga monopol än att med samma skattemedel betala privata aktörer som med ofta med mindre personal sköter samma jobb. Jag anser inte att telemarknaden var bättre, att elmarknaden var bättre eller att apoteksmarknaden var bättre under monopoltiden. Bristerna var fördelade på ett annat sätt. Det enda som jag regelbundet kan klaga på är att tillsynen över de avreglerade marknaderna brister, och att spelreglerna för marknaderna ofta är för rudimentärt utformade för att verkligen garantera ett jämt spelplan. Sådana brister kan man dock rätta till.

I slutändan har vi alltså att göra med ideologiska val: liberalisering eller statligt monopol. Eftersom jag inte tror på någon objektivitet vad gäller moraliska och politiska hållningar, kan jag inget annat än att anse att båda hållningarna är lika legitima och att alltså frågan efter liberalisering eller monopol måste besvaras genom omröstning. På 1970-talet vann med avseende på apoteksmarknaden de som tycker att verksamheten bör utgöra ett statligt monopol. På 2000-talet vann de som tycker att marknaden skall i princip vara tillgänglig för alla.

Är det verkligen en anledning att bli så in i Norden lyrisk eller upprörd?